Utvandrare invandrare

Abdelmalek Sayads migrationssociologi

DEN "DUBBLA FRÅNVARONS" FORSKNINGSPROJEKT OCH LIVSERFARENHET

Mannen som berättar om sitt liv i Frankrike och om sitt förhållande till sin hemby i Algeriet är en utvandrad småbrukare från Kabylien och en invandrad pensionerad arbetare i en arbetarklassförort till Paris. Den som lyssnar och antecknar är den sedan drygt två år bortgångne sociologen Abdelmalek Sayad. I det andra numret av den nystartade tidskriften Ethnography (SAGE Publications) tecknar de franska sociologerna Pierre Bourdieu och Loic Wacquant ett porträtt av Sayads liv och verk. Enligt dem lämnar Sayad efter sig ett av det senaste århundradets mest originella och fruktbara bidrag till en migrationens sociologi och antropologi. Hans samlade produktion uppgår till ett hundratal publikationer. Mellan 1964 och 1999 publicerade Sayad åtta böcker. Samtliga är publicerade på franska. En preliminär översättning av titlarna antyder innehållet i hans livsverk: Att ryckas upp: Det traditionela jordbrukets kris i Algeriet (Bourdieu och Sayad), Den algeriska invandringen til Frankrike (Gilette och Sayad), Invandrarnas sociala användning av kultur, Ett försök till en ivandringens sociologi (Sayad och Fassa), Att invandra. En historia om Marseiles: chocken av att dekolonaliseras, Invandring, eller "Andrahetens" paradoxer och En algerisk Nanterre. Slummens land (Sayad och Dupuy).
 
Sayads sociologi fokuserar således förstörelsen av den traditionella algeriska bondekulturen under den franska kolonialismen, utvandringen från Algeriet till Frankrike, algeriska arbetares liv i Frankrike före och efter kolonialtiden (Algeriet blev självständig republik 1962) och deras, liksom deras barns, "odyssé" genom det franska samhällets vardag i förorter, arbetsliv och institutioner. Och i alla studier synliggörs de utvandrade kabyliska böndernas och de invandrade algeriska arbetarnas erfarenheter och upplevelser i relation till de historiska, ekonomiska och sociala villkorens livsbegränsande krafter. Inte minst blottlägger Sayad den kränkande sociala och politiska behandling - alla de dominansformer - som kantat de algeriska migranternas livsbanor.

EN DUBBEL FRÅNVARVO

Sayads livsverk avser en specifik historisk, ekonomisk, politisk och "levd" relation - relationen mellan kolonialismens och efterkolonialismens Algeriet och Frankrike. Det avser också, så vitt jag kan förstå, huvudsakligen kabyliska småbönder och dagsarbetare från Algeriet, som först blir det tillväxande, franska industrisamhällets arbetskraft och sedan det postfordistiska industrisamhällets arbetslösa. De blir förorternas arbetslösa "invandrare" med "problem" i ett samhälle som inom produktionsområde efter produktionsområde lämnar den standardiserade massproduktionens organisering bakom sig till förmån för mer småskaliga, datastyrda och ständigt föränderliga produktionsenheter med höga utbildningskrav på sina anställda.
 
Men trots Sayads fokus på två specifika länder och sociala grupper av småbrukare och arbetare vill jag hävda att den dubbla frånvarons forskningsprojekt erbjuder en sociologi - en teoretiskt informerad metodologi: ett sätt att tänka om migration och dess sammanhang och praktisera migrationsstudier - som alla migrationsforskare bör förhålla sig till - inte minst de som studerar migrationens ekonomiskt, utbildningsmässigt, socialt, kulturellt och politiskt icke privilegierade grupper och individer.
 
Låt mig därför med Bourdieus och Wacquants hjälp presentera huvuddragen i Sayads samhällskritiska, reflexiva och sensitiva migrationssociologi, som otvetydigt är djupt förbunden med Sayads egen livsbana. Sociologin blev det redskap med vars hjälp hans eget liv antog värdighetens former. Hans forskning var hans egen sociologiska odyssé genom migrationens villkor och förståelseformer på båda sidor om Medelhavet. Outtröttligt stod han i förbindelse med de historiska och samhälleliga processer - socioekonomiska strukturer, förståelse och handlingsmönster och representationer - som konstituerar det "subjekt" - den tänkande och handlande människa - som "invandraren" i sin levda, förkroppsligade form utgör. På en och samma gång var och såg han detta subjekt utan att låta sig reduceras till varken det ena, fenomenet, eller det andra, den lärda akademikern.

Ett mycket likartat, men likväl annorlunda, bidrag till förståelsen av ut och invandrarens främlingskap erbjudet författaren Theodor Kallifatides i sin nya bok Ett land utanför mitt fönster (2001). Han är fenomenet och hanterar det med författarens avklarnade språk och skärpa. Jag tar mig därför friheten att okommenterat lyfta in Kallifatides synliggörande av främlingens villkor i den fortlöpande framställningen av Sayads migrationssociologi. Kallifatides bok om hans eget trettiosexåriga svenska (och grekiska) främlingskap gör inte endast jobbet att "exemplifiera" avgörande aspekter av Sayads migrationssociologi, den visar på något mycket viktigare: bärigheten i Sayads migrationssociologi är också bärigheten i Kallifatides skrivande "jag" - ett jag som försöker objektivera sina egna villkor och sin egen tillblivelse.
 
Även om jag inte är migrationsforskare fann jag hos Sayad och Kallifatides, om än i olika forum och former, "en migrationssociologi utanför mitt fönster", och kände ett starkt behov av att förmedla dess grunder. Det är min förhoppning att den som läser vill gå vidare till de mer fullödiga originalen.

...de tre mytologierna. Först den man ärver, sedan den man skapar och slutligen den man möter. I mitt fall blev det full pott. Min by hade gjort mig till utvandrare, jag själv hade rustat mig för det och Sveriges mytologi gifte sig utan problem med mina egna mytologier. Det är viktigt att framhålla att man som invandrare innan man möter det nya landet redan har mött dess bild i artiklar, i filmer, i böcker, i andra invandrares berättelser och så vidare. När man kommer till ett nytt land blir verkligheten det sista man ser. Först ser man allt det som man tror finns där.

Sayad utvecklade i sitt livslånga arbete som migrationsforskare tre vägledande principer, eller axiom, vilka, enligt Bourdieu och Wacquant, alltför ofta är frånvarande i den teoretiska förståelsen och empiriska forskningen av vad som allför lätt och självklart reduceras till forskning om "invandrare".

FÖRHÅLLANDET MELLAN UTVANDRARE OCH INVANDRARE

Kanske kan denna dynamiska och komplexa relation sammanfattas så här: Utvandraren (som en gång levde i hemlandet, men lämnade det) blir invandrare (som bor i det "nya" landet, och måste hantera det) utan att upphöra med att vara utvandrare (de förflutna är alltid närvarande), utan att förbli den utvandrare som en gång blev invandrare (bilden av det förflutna förändras till följd av tillvaron i det "nya" och frånvaron av det "gamla") och utan att fullt ut bli en oproblematisk medborgare (en integrerad och självklar "normalitet": en samhällsmedlem bland samhällsmedlemmar).

Utvandraren och invandraren som subjekt - som villkorad, självförstående och kännande människa - konstitueras i dialektiken mellan dispositionernas dubbelhet (vem jag var då och nu, och relationen dem emellan) och dubbelheterna i yttre bestämningar (det samhälle jag levde i då och lever i nu, och relationen dem emellan). Det är således genom den verkande ansamlingen av alla dessa till varandra relaterade mekanismer som det subjekt vi schablonmässigt (men "verkligt") känner som "invandrare" blir till utan att han eller hon av nödvändighet kan se sin egen tillblivelse i dessa migrationssociologiska termer.

Samma socialt producerade oförmåga att se sammanhangen gäller självklart också omgivningen i det "nya" och "gamla" landet. Således kommer "invandraren" att leva sitt liv som subjektet (i sina egna ögon) och objektet (i andras ögon) "invandrare", dvs. definieras och förstås av både sig själv och andra med detta fastnaglande epitet. Det är därför migrationssociologens uppgift att blottlägga denna tillblivelses alla tänkbara aspekter, både de som först satte utvandraren i rörelse och de som verkar under nya förhållanden.
 
Grekland är ett land som det gör ont att älska och det är en sak att dö för Grekland och en annan när Grekland dödar dig. Mitt land hade dödat mig. Först förgiftade man min barndom, därefter mina tonår, min ungdom, min mandom. Arbetslöshet, groteska sociala orättvisor, en allomfattande korruption, politiska förföljelser, slutna kretsar inom konsten och litteraturen där den vanligaste meriten var att ligga med rätt människor. Högern hade bestulit mig på mitt liv, vänstern på min berättelse.
 
Till slut lämnade jag landet och i ett annat land letade jag efter min gravplats.

Ty det är utfallet av dessa aspekters relationer till varandra som formar och styr de förståelseformer och praktiker som blir till i det "nya" landet, också längtan och återvändandet "hem". Och, skulle man kunna tillägga, så även Sayads egen migrationssociologi. Till detta skall jag återkomma.
 
Migrationssociologins första princip gör det även möjligt att både analytiskt och empiriskt påvisa tvivelaktigheten i den traditionella uppdelningen mellan "arbetskraftsinvandring" (individer som "tillfälligt" kommer för att arbeta för att det finns efterfrågan på arbete) och "bosättningsinvandring" (individer som kommer för att bosätta sig). Ty den förra utfaller i stort sätt alltid i den andra. Arbetskraftsutvandrare som lämnar sitt land och familj för att som arbetskraftsinvandrare söka en inkomst i ett annat land kommer gradvis att erfara den grundläggande betydelsen av att också familjen kommer till det nya landet.
 
Den arbetskraftsinvandrade är således inte någon som av prioritetsskäl "bara" söker ett arbete. Han eller hon söker "en hel tillvaro" i ett nytt land. Men därmed förlorar vederbörande också möjligheten att bevara tillhörigheten till den egna gruppen i hemlandet. Samtidigt som en ny tillhörighet (som inte per automatik finns) skall etableras som "invandrare här" så accelererar erosionen av den sociala tillhörigheten "utvandrare där". Till slut riskerar, med ordval som är mina egna, "borta där" också att bli "borta här".
 
Min mor omtalar mig emellanåt som "sonen i det främmande landet". Det finns en klagan i dessa ord, en anklagelse. Är det inte så att också sonen har blivit ett främmande land?

FÖRHÅLLANDE MELLAN "SÄNDADE" OCH "MOTTAGANDE" STATER

Asymmetriska maktförhållanden mellan ut- och invandrarland kan, menar Sayad, emellertid inte reduceras till enbart en fråga om yttre maktförhållanden mellan stater. Varje migrant bär de existerande dominansförhållandena mellan staterna inom sig själv och rekapitulerar och återaktiverar dem oavsiktligt i sina mer eller mindre frustrerade personliga erfarenheter och strategier utan att den egna självförståelsen fullt ut kan relatera denna känslostruktur och handlingspraktik till samhälleliga och mellanstatliga relationer.
 
Således är relationerna mellan till exempel den algeriska arbetaren och det franska industriföretagets exekutiv, det algeriska barnet och den franska läraren, barnets mor och den franska socialarbetaren och så vidare starkt präglade av historiska relationer mellan imperiets (utvecklade) metropol och den före detta (eftersläpade) kolonin. Utvandraren riskerar följaktligen att endast reduceras till en "invandrare" med "problem" - en nomad utan historia och livsbana bortom statliga relationer - ett, i värsta fall, problem i sig själv. Och detta medan relationen till hemlandet och tillvaron i det "nya" landet på en och samma gång är dolt och överbestämt av, som Bourdieu och Wacquant formulerar det, "årtionden av konfliktfyllda och asymmetriska relationer mellan de två länderna".
 
Å ena sidan misstankar om svek och förräderi mot det egna hemlandet, relaterat till det faktum att utvandringen i stor utsträckning brutit ner den grundläggande sociala ordningen och sammanhållningen i hembyn. Å andra sidan invandrares svårigheter att bli fullvärdiga medborgare i det "nya" landet. Således förblir den algeriske migranten på en och samma gång ut- och invandrare, dels saknar utvandraren till följd av sin bakgrund den samhälleliga legitimitet och den tillgång på resurser och kontakter som kan accelerera invandrarens mobilitet i det "nya" landet, dels saknar invandraren den reella möjligheten att förflytta sig tillbaka i tiden till ett liv i hemlandet före de samhällsomvandlingar som skapade de nödvändiga strukturella förutsättningarna för arbetskraftsutvandring och drömmarna om ett annat liv i nya möjlighetsstrukturer.

Låt oss därför angripa frågan från ett annat håll. Låt oss fråga oss vad det skulle innebära att inte veta vem man är.

Skulle man leva sitt liv på ett annat sätt? Skulle man handla annorlunda än om man vet vem man är?
 
Det är inte troligt. Vi lever och handlar inte i enlighet med en fastställd identitet, utan i enlighet med samhällets regler och vår position i det.

FÖRHÅLLANDET MELLAN KOLLEKTIVA FÖRESTÄLLNINGAR OCH SOCIALA DUBBELSPEL

Samma fråga gällde också mig. När hade jag trollat bort mig själv, före emigrationen eller efter den?
 
Precis som andra processer som skapar och upplöser grupper präglas förståelsen av migrationen med nödvändighet av behovet av kollektiva föreställningar och sociala dubbelspel som snarare täcker över än blottlägger migrationens karaktär och orsaker. Migrationen verkar och förstås som den gör bara om den fortlöpande mystifieras och misskänns av ut och invandrarna själva liksom av det franska och algeriska samhället, dess institutioner och aktörer. Det krävs, vad Bourdieu och Wacquant benämner, "ett trollkonstens förnekande" av migrationens "objektiva" verklighet och effekter. "Kollektiva föreställningar" och "socialt dubbelspel" innebär således att de olika involverade aktörerna "enas" i icke problematiserade förståelseformer kring en bild av migrationen som en mödosam men tillfällig och provisorisk resa genom vilken miljoner bönder blev arbetare eftersom det rådde efterfrågan på arbetskraft i Frankrike.

Resan framstår som avgränsad, tillfällig och politiskt neutral. Därmed kräver den inte heller några samhälleliga och medborgerliga konsekvenser på någon sida av Medelhavet. "Jag kom hit för att arbeta", säger en av de algeriska arbetare som Sayad samtalar med, "så jag dränkte mig själv i arbete". Men, vilket de två första principerna tydliggjorde, emigration är aldrig endast en fråga om export av "ren" arbetskraft. Den måste ses i de historiska, ekonomiska, sociala och politiska sammanhang vilka bringar oordning i, ja, rent av sliter sönder, hela den samlade ordning av institutioner som sammantaget utgör det samhälle utvandrarna härrör från.
 
Och omvänt, den invandrade arbetaren kan endast undantagsvis antas vara "en passerande flyttfågel". Snarare blir de i förhållande till ursprungslandet oåterkalleligt distanserade. De förlorar sin ursprungliga tillhörighet utan att kunna skapa en ny i det nya sammanhanget. Konsekvensen är att de enligt Sayad tenderar att förvärva ett "falskt" och "sönderdelat" "dubbelt medvetande", vilket är en källa för både existentiellt lidande och försöken att lindra detsamma. Många bryts ner och förlorar de sociala energier som gör livet värt att leva. De förbrukas av tvivel, skuld och självanklagelser. Till problembilden hör också konflikter med de egna barnen, som likt "sociologiska bastarder" personifierar förskräckelsen över omöjligheten att återvända hem.

Sammanfattningsvis: ut- och invandraren lever och förkroppsligar - som subjektet "invandraren" - de kollektiva föreställningar och sociala dubbelspel som Sayads migrationssociologi blottlägger genom att relatera de reducerade invandrarna till de historiska, socioekonomiska, sociala och politiska sammanhang i vilka de blir till levda svar och representationer. Det är således sociologens plikt att på en och samma gång vara med och lyssna på dem som lever dessa förhållanden och praktisera det sociologiska ansvar vars startpunkt är att "objektivera" det subjektivt erfarna och upplevda.
 
Jag ville inte vara amatör i förhållande till mitt eget liv. Okunnigheten skulle inte svalka mig, det stred mot hela min uppväxt, det stred mot min grekiska sol, mot den urgrekiska strävan efter klarhet och klarsyn.

Till denna "objektivering" hör inte "endast" att kunskapsintresset riktas mot de grundläggande livsvillkor - de sociala sammanhang - som kännetecknar den klassiska sociologin (allt är socialt!) utan också de vardagliga och lärda diskurser (berättelser, föreställningar, tal och vetande) om migration vilka "virvlar" omkring i de båda involverade länderna. Också de är naturligtvis sociala, då de får högst påtagliga konsekvenser för de utsattas liv. Ty de i vardagslivet och offentligheten existerande symboliska och politiska konstruktionerna av "invandrarna" är en del av hur "problemen" konstitueras, utforskas och förklaras och förstås. Sociologen måste således också syna - om man så vill, sociologistiskt dekonstruera - den "laddade semantik" med vars hjälp representationen av "invandrare" och invandrarpolitiken konstitueras. Inte minst därför att migrationsdiskurserna alltid är "performativa", dvs. de är diskurser genom vilka handlingar blir till. De hjälper till, som Sayad formulerar det, "att åstadkomma den förunderliga sociala alkemi" genom vilken "främlingen" på en och samma gång blir "medborgare" och "undersåte".

ABDELMALEK SAYAD: LIV OCH SOCIOLOGISK PRAKTIK

När man är ung framstår främlingskapet som ett hinder. När man är gammal framstår det som resultatet av ens liv. Det är också då som man som mest behöver sin personliga mytologi. Bara med hjälp av den kan man möta den stora ensamhet som omärkligt vävs omkring en. Därför är det viktigt för mig att veta vem som kom hit. Det bästa sättet att stå ut med att vara det man har blivit är att minnas vad man har varit.

Sayad tillbringade närmare fyrtio år som forskare på vad sociologer och antropologer kallar "fältet" - i hembyn, i Kabylien, i det militära, i de algeriska basarerna, i 50-talets slum i Paris och i de under senare årtionden alltmer krackelerande franska arbetarförorterna och välfärdstatliga bostadsprojekten. Som sociolog på "fältet" var Sayad känd för sin förmåga att praktisera de personliga dygder som vetenskapliga metodböcker sällan eller aldrig säger någonting om - de värdiga och reflexiva praktiker som oftast avgör "det etnografiska arbetets djup och rättvisa".

Han kunde i egenskap av etnograf vägledd av sina principer konsten att med blottat patos och sympati lyssna, observera, spela in, skriva ner och överföra de ord och berättelser hans närvaro lockade fram utan minsta tendens till självbelåtenhet eller nedlåtenheten. "Sayad var en av de människor", skriver Bourdieu och Waqcuant, "med vilka man känner sig genuint hemma när man introduceras för en bonde från Kabylien eller Béarn, eller när man kommer in i en hemvist hos en berbisktalande arbetare från Sétife eller det parisiska ‘röda bältet´". Han förkroppsligade en kombination av "diskretion och värdighet" och "sensitivitet och anspråkslöshet". Han kunde hitta det för sammanhanget rätta tonfallet och ordvalet, vilket gjorde det möjligt för honom att samtala med sina informanter om de motsägelsefulla och kaotiska erfarenheter som karaktäriserade deras liv och de sociala förhållanden i vilka dessa formades.
 
På så sätt ville han också bidra till att mobilisera de intellektuella resurser och självförståelseformer som finns i den kabyliska kulturen. Hans migrationssociologi blev således till i mötet, eller i dubbelheten, mellan detta lyssnande och sociologens plikt att genom analys och begreppsanvändning överskrida subjektens självförståelse utan att därför förlora möjligheten att överraskas av vad informanterna har att säga. Det var, menar Bourdieu och Wacquant, Sayads "aktiva" men "föga inställsamma solidaritet" med de mest utsatta som utgjorde basen för hans "exceptionella kunskapsteoretiska och sociologiska klarhet".
 
I mötet med algeriska migranter kunde han formulera om deras liv till en reflexiv migrationssociologi med vars hjälp han kunde förstå inte "bara" andra ödesförvanter utan också sig själv på ett sätt som vida överskrider begränsningarna i de för givet tagna livsomständigheternas formade utfall. Han inte bara var "fenomenet själv", han gav även sitt eget liv en rättfärdigad betydelse genom att konstruera en bärande sociologi om det. Och det var en sociologi som också synliggjorde svagheten i många andra forskares teoretiska och metodologiska perspektiv och praktiker. Inte minst ekonomer och arbetsmarknadsforskare som bidrar till att reducera migrationens forskningsfält till en fråga om invandringens "ekonomiska fördelar och kostnader" - en fråga som de i samspel med journalister och policykonstruktörer återkallar med en viss periodicitet. Till följd av symbiosen mellan en sådan forskning och medierna riskerar fenomenets specifika politiska, sociala och existentiella problem, dvs. Sayads tre vägledande principer, att täckas över.
 
Finns det något som skulle kunna rädda dem? Kanske den heroiska kunskapen om att de har varit med om de stora förlusterna, en insikt som kan leda till en ny metafysik då de inte längre kommer att söka efter livets mening utan efter själva livet. På lång sikt innebär det att de kommer att skapa en ny värld såväl för sig själva som för andra.

EN ATOPOS "IN PLACE"

Jag ville säga att jag var grek, men det föll sig inte naturligt på något sätt. (...). Så jag höll god min, beställde kaffe på engelska som kaféägaren inte talade. - Här talar vi tyska! påpekade han fast han förstod min beställning. Dessa män var nästan lika gamla som jag. De talade ändå som tonåringar till varandra, förförda av en obändig livslust. Skulle jag också tala så här, om jag hade blivit kvar i Grekland? Vem vet. Kanske. Nu blev jag inte kvar i Grekland, men befann mig där denna morgon och jag var närmast osynlig. Det syntes inte längre att jag var grek. Men i Sverige visste alla med en gång att jag inte var svensk.
 
Här har vi en invandrare som inte vill vara invandrare, här har vi en grek som inte vill vara grek, här har vi en främling som inte vill vara det och såväl svenskar som invandrare enades om att göra mig till utböling ännu en gång.

Men jag vägrade. Jag vägrade i närmare trettiofem år. Nu orkar jag inte längre. Jag erkänner mig skyldig på alla punkter. Jag är invandrare, en grek och en främling.

Jag nämnde tidigare att livet som främling också innebär att andra lever med en främling.

Och därtill "den", som Bourdieu och Wacquant formulerar det, "inälvsmässigt kända ekvationen" för förhållandet mellan nationalitet, stat och medborgarskap som de flesta samhällen etablerar i "kvasinaturens form" på det "djupaste, undangömda ställe" i migranten, just där det migrationssociologiska förnuftet effektivt blockeras av just de förhinder som samma sociologi blottlägger.
 
Ensamheten (...) rör sig som en maratonlöpare med väl balanserade löpsteg, det brådskar inte, greppet blir tätare för varje kilometer men inte på något dramatiskt sätt och när man kommer till målet då är det inte slutet utan början. Man lär sig gå nära väggarna, dra sig undan andra, tala för sig själv, undvika speglarna, sova utan drömmar, vakna utan förhoppningar.

Följaktligen kommer jag aldrig att få veta vad som är värst: att stå utanför eller släppas in. Det är främlingskapets sista stadium. Man saknar instrument att värdera sitt liv. Det låter kanske inte som ett stort problem. Det är det, ty självbilden är så småningom det enda som återstår.
 
Som jag ser det reser Sayads liv och sociologi samhällsforskningens svåraste moraliska dilemma. Den amerikanska antropologen Clifford Geertz formulerar detta dilemma som "obalansen mellan en förmåga att upptäcka vad problemet är, (...), och en oförmåga att finna ut vad som skulle kunna göras för att lindra det", en situation "inte helt ojämförbar med cancerkirurgen som hängiven förbrukar större delen av sina ansträngningar till att blottlägga svåra sjukliga processer i kroppens organismer utan att kunna göra något åt dem". Men riktigt så handlingsoförmögen var nu inte Sayad. Enligt Bourdieu och Wacquant levde han sitt liv som exemplarisk "offentlig skriftlärd". Med sociologisk och antropologisk skärpa synliggör han de mest "berövade och fördrivna" migranterna utan att någonsin försöka göra sig själv till en talesman för dem. Han var, skriver Bourdieu och Wacquant, "en lektion i etnografisk integritet, vetenskaplig rigorösitet och civilkurage". Han var, skulle man kunna säga, på en och samma gång "out of place" och "in place". Han gjorde med livet vad livet gjorde med honom. Han förföljde det, men med en skillnad. Han gjorde det med den värdiga sociologens praktik. Han gick inte fri från livet, men gav det en livslång, bärande betydelse genom att på en och samma gång leva det och avtäcka det.

Varför måste vi dock tro att vi kan gå över alla broar och över alla gränser? Om den mänskliga friheten var liktydig med människans obegränsade förmåga att ändra sig, hur skulle då ett samhälle överhuvudtaget vara möjligt?
 
Fångad av sitt drama fångades han av tvånget att förstå detta drama. På så sätt överskred han livets bestämningar genom att själv strukturera dessa bestämningars förutsättningar, orsaker och effekter. Han blev "fri" i ordets sociologiska bemärkelse. Fri därför att man vet att man är ofri och att man därigenom kan mobilisera ett sociologiskt förnuft mot de omständigheter som föregår det. Med Bourdieus ord: "Min sociologiska diskurs är åtskild från mina personliga erfarenheter till följd av min sociologiska praktik, vilken i sin tur delvis är en produkt av mina sociala erfarenheters sociologi".

Det är tyvärr för sent att möta människan Abdelmalek Sayad men hans migrationssociologi lever i hans livsverk. Enligt Bourdieu och Wacquant kulminerade Sayads fem årtionden av ändlös forskning i boken Dubbel frånvaro: Från utvandrarens illusioner till invandrarens lidande (1999). Den bör omedelbart översättas till svenska. I väntan på Sayad rekommenderas Theodor Kallifatides Ett nytt land utanför mitt fönster.
 
Jag har inte blivit svensk, även om jag inte längre är den grek jag trodde att jag var. Jag är inte ens främling till hundra procent. Jag kan kort och gott inte säga vad jag har blivit. Mitt Ithaka finns kvar, men det väntar inte på mig. Jag tänker inte göra den resan. Jag har tagit en annan väg och det är inte för sent att återvända. Det är för tidigt.
 
Själv såg jag en sociologi också i författaren Kallifatides språk. Han slutar sin bok med en förhoppning om ett "världens åttonde underverk". "Att vakna en morgon och se ett nytt land utanför mitt fönster". På så sätt bär varje människa på den intellektuella förutsättningen att bli något mer än sin egen självbild, som Theodor Kallifatides, som Abdelmalek Sayad.