Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Bildade bönder
Om agrara bildningsideal i Folkhemssverige
Lennart är en av alla dem med kort formell utbildning bakom sig. Vid ett enda tillfälle efter folk och fortsättningsskolan har det blivit skolbänken igen. Det var när han gick en vinterkurs på folkhögskolan ett par mil från Tengene. Där stod jordbrukskunskap, matematik, svenska och lite engelska på schemat. Redan tidigt ville Lennart bli bonde. Folkskolläraren, som också var aktiv i jordbrukarungdomarnas föreningsverksamhet, hade enskilda samtal med föräldrarna för att försöka förmå dem att övertyga sonen om att läsa vidare. Det tjänade inget till. Det blev som Lennart ville.
Redan innan folkskolan hade slutat blev Jordbrukarnas ungdomsförbund, JUF, en förberedelseskola för ett framtida liv som bonde. Som nioåring kom Lennart med i Unga odlare, JUF:s barnverksamhet. Där fick man lära sig odla betor på sin egen lilla jordplätt.1000 kvadratmeterhade Lennart att ta hand om. Med jämna mellanrum kom en länskonsulent och tittade till odlingen. Att kunna så rakt var viktigt och granskades därför noga.
Verksamheten drevs som ett företag där siktet var inställt på att ta över ett jordbruk. Det gällde att kunna bokföra kostnader och intäkter, veta när sådden skulle ske, vilken gödsel som var bäst, hur många timmar man förbrukade och vilka redskap som skulle användas. Vid skörden mättes och vägdes allt, och till slut såldes produkterna till papporna och Lennart och hans kamrater kunde tjäna några kronor.
TRÖGA BÖNDER?
Lennart berättar att nästan alla i bygden var med i Unga odlare och sedan i JUF. Man skulle vara med i något och det fanns inget annat att välja på. Det här med att komma i hop och träffas var viktigt. När Lennart får frågan om det enbart var målmedvetet läsande utbrister han ett flerfaldigt nej, nej, nej och skrattar. Det är klart att det var ordning i studiecirklarna. Åtminstone en timmes studier skulle det vara. Allt protokollfördes och närvarokontrollen var noggrann.
JUF i Tengene bildades i mitten av 1920-talet. Den första generationen JUF-are har berättat för Lennart att verksamheten under 1920- och 30-talen kretsade mycket kring skönlitteratur. Lennart blev aktiv i en brytningstid. Han menar att andra världskriget gjorde att allt på landsbygden inriktades mot nationell självhushållning. Det gällde att få fram svenska alternativ. Ärtodling fick ersätta sojan som djurfoder och man försökte på olika sätt att höja produktiviteten. Dessutom var JUF-studierna till för att bättra på skolkunskaperna. Skolan kunde bara lära ut till en viss del och sedan fick matematiken eller svenskan bättras på i JUF-studiecirkeln.
När Lennart får frågor om de föreställningar som fanns om tröga bönder kommer svaren snabbt. Trögheten var inget man funderade på. En bonde har alltid varit beroende av väder och vind. Vardagen cirkulerade mycket kring det som inte gick att påverka. Ena året torka och andra året regn. Lennart menar att detta bidrar till att bonden måste lära sig att ta dagen som den kommer. Det går inte att skynda i förväg för man styr inte över vädrets nycker. Det är bara att vänta tills det hänt och försöka göra det bästa av situationen. Ett sådant liv kanske kan skapa en viss tröghet.
Enligt Lennart såddes många frön till fortsatt engagemang i studiecirklarna. En del av de som var med i JUF fortsatte i andra föreningar, men långt i från alla. Även om man inte pratade politik i partipolitiska termer, så handlade mycket om samhällsfrågor i ett större sammanhang. Mycket kretsade kring vad som var bra och dåligt för landsbygden. Lennart själv har varit kommunpolitiskt aktiv och är nu, år 2000, ordförande i kyrkonämnden i Tengene församling.
POJKAR OCH FLICKOR
Vårt samtal vänder tillbaka till ungdomstiden och engagemanget i JUF, närmare bestämt frågor om pojkar och flickor, vem som bestämde och varför det såg ut som det gjorde. Lennart minns att pojkarna var ordförande och vice ordförande. Flickorna var sekreterare och därigenom hade de en hel del att säga till om. Likadant var det en uppdelning vid festerna. Pojkarna hade hand om skjutbanan och bollkastningen medan flickorna skötte om kaffeserveringen. I tombolan däremot var det blandat.
Det Lennart inte kan släppa är frågan om pojkarna var dominanta eller inte. Till slut bestämmer han sig för att det nog var så utan att de tänkte på det eller diskuterade det. Mentaliteten var helt enkelt sån enligt Lennart. Likadant var det i centralföreningen och i mejeriföreningen. Det var gubbarna som åkte. En och annan kvinna dök upp men det tillhörde ovanligheten.
Lennart menar att de här mönstren grundar sig i hur det såg ut i hemmen. Däremot var flickorna med och bestämde verksamheten i JUF. Lennart minns hur olika studieämnen diskuterades och där pojkarna ville det ena och flickorna det andra. Resultatet blev att cirkeln delades i en pojk- och en flickdel. Då gick en del av det roliga förlorat så i stället ordnades det fester så man kunde träffas.
BIBLIOTEKSTÄTT
JUF-avdelningens bibliotek var en del av vardagen i Tengene. Man gick till föreståndaren Bengt Persson och lånade böcker. Dessutom hade Britta Gustavsson en filial i granngården där han gick och lånade ibland. Men det var bättre att åka upp till Bengt, för där fanns faktabokssamlingen som man hade nytta av i jordbruket. Vilka böcker som skulle köpas in bestämdes i den lokala kommittén. Ibland hade JUF centralt åstadkommit en fördelaktig upphandling som gjorde att man kunde köpa bra böcker till ett rimligt pris.
Lennart minns att han och dåvarande hustrun hade en egen låda med böcker stående på gården dit de gick för att titta i och läsa någon roman. Lådan togs sedan med jämna mellanrum med till Bengt för att få nytt innehåll. Dessutom fanns två ytterligare bibliotek, ett kommunbibliotek och ett skolbibliotek. Båda drevs av lärarna och fanns på skolan. Tre bibliotek i lilla Tengene och Lennart missar inte tillfället att med glimten i ögat påstå att det är därför tengeneborna är så intellektuella.
Samtalet med Lennart väcker nyfikenhet om landsbygdens modernisering och vilka agrara bildningsideal och bildningssträvanden som gjorde sig gällande under stora delar av 1900-talet. Vilken slags bildning ville den uppväxande generationen på landsbygden egentligen åt och vad skulle de använda de nyvunna kunskaperna till? Vilken form hade dessa bildningssträvanden?
Genom samtalet leds vi också vidare mot den föreningsverksamhet som Lennart berättar om och därmed möjligen till en del av svaren på frågorna. Vad innehöll de där cirklarna? Vilka böcker fanns i det egna biblioteket? Vilken verksamhet engagerade ungdomarna i Tengene? Låt oss börja med att titta lite närmare på biblioteket.
BÖCKERNA
Igångsättandet av det egna biblioteket i Tengene 1930 återgavs nästan andäktigt i jordbrukarungdomens egen lokala tidskrift, Vimpeln. Tilltron till vad boken kunde göra med människan var stor: Den andliga horisonten skulle vidgas och livsfilosofin byggas upp. Vimpeln satte in boken i landsbygdsmiljön och menade att för en lantbrukare som ej hade något tillfälle att studera livet ute i världen fyllde boken uppgiften att hämta idéer och uppslag för sitt inre liv.
Vidare menade artikelförfattaren att för att lantbon skulle kunna lära av naturen måste hon förstå den. En förståelse som växte ur böckerna. Det räckte inte med praktiska erfarenheter och upplevelser. De "visa lagarna" skulle spridas till landsbygdens folk genom boklig bildning. Artikeln avslutades med följande rader: "Med ett ord, må vi söka välja sådana böcker som ge oss kunskaper samt ett stort ädelt tankeliv." Ett radikalt tänkande slog igenom, att utveckla förnuftet. Det räckte inte bara med att ösa ur generationers erfarenheter.
Biblioteket fylldes kontinuerligt på med nya verk där studiecirkeln fattade beslut om inriktning och volym. I de rapporter som efterlämnats finns uppgifter bevarade kring bokbestånd, utlåningsstatistik och antal låntagare.
Runt 50 personer lånade böcker en eller flera gånger under de flesta av åren 1930- och 40-talen. En jämförelse med befolkningsstatistiken visar att ungefär var tionde Tengenebo gick till JUF-biblioteket i slutet av 1930-talet. Hur många personer som verkligen nåddes av böckerna kan vi bara spekulera kring. Det vi med god säkerhet kan anta är att det var betydligt fler än de som finns med i utlåningsstatistiken.
Vad fanns det då för böcker bakom övergripande rubriker som fack och skönlitteratur? En del av svaret finns i en komplett bevarad förteckning över biblioteket från 1937. Böckerna är katalogiserade i ett antal underavdelningar och upptar författare och titel. Totalt uppgick
bokbeståndet enligt förteckningen till 254 titlar, fördelade enligt tabell 1. (Bilder finns i det tryckta exemplaret)
VAD LÄSTES?
Skönlitteratur, både svensk och utländsk, är den kategori som dominerade stort. Många av böckerna knöt an till landsbygd, jord, skog, djur och natur på ett eller annat sätt. Här fanns titlar som "I bondehem och backstugor", "Sånger i storskogen", "Bergbackafolket", "På friköpt jord", "Landets barn", "Hemifrån byn", "Raskens", "Den svenska jorden", "Ödetorpet", "Vid byvägen och älgstigar" och "Lappmarksdoktor". Även den utländska skönlitteraturen hade en snarlik inriktning med boktitlar som "Storjakt på havsvilt", "Min vän bävern", "Vadmalsfolk" och "Den stora skallerormen". För en lekman i litteraturen är de flesta författare okända, medan några mer namn kunniga skymtar förbi, t.ex. Vilhelm Moberg, Björnstjärne Björnsson, Dan Andersson och Verner von Heidenstam.
Kategorin Serieböcker (handböcker) knöt an till cirkelns studieämnen på ett tydligt sätt. Här fanns titlar som "Ditt hem, hur det bygges och inredes", "Germanerna, språk och kultur", "Hur en modern tidning kommer till", "De politiska åskådningarna", "Om överläggningar och beslut", "Nordisk folklivsskildring" och "Det nya Turkiet". Exempel på jordbrukslitteratur är "Svenska jordbrukets historia", "Rotfrukterna och deras odling" och "En lönande ladugårdsskötsel".
Den religiösa litteraturen hade inget stort utrymme i biblioteket. Endast fyra titlar finns upptagna. En handlade om Oxfordrörelsen och en annan bär titeln "Jesus i ljuset av historisk forskning". Då var avdelningen Stats- och kommunalkunskap något mer omfattande med sina 16 titlar. Här hittar vi ett par ledande socialdemokrater bland författarna, dels Ernst Wigforss bok "Den ekonomiska krisen" och dels Per-Edvin Sköld med en bok om mötesförhandlingar. Andra titlar under den här rubriken tog upp svenskt näringsliv i det tjugonde seklet, ungdomsbrottslighet, medborgarkunskap och statskunskap.
Geografi och resor verkar ha varit ett populärt område. Här dominerade boktitlar som tar med läsaren långt från Tengene, t.ex. "Sydamerika", "I vildmark och negerbyar", "Amerika - en ny civilisation", "Stanleys resor" och "Elefantjägarens testamente". För den lite mindre äventyrslystne fanns en hel del skrivet kring Norden: "Island i stöpsleven", "Finskt och svenskt i Finland" och "Vi filma bland eskimåer" för att nämna några exempel. På svensk hemmaplan fanns böcker som "Gamla svenska allmogehem" och "Sveriges Natur". För människor som inte hade möjlighet eller råd att resa blev säkert reseskildringen det alternativ som stod till buds.
Under rubriken Kulturhistoria fann man titlar som "Glimtar ur svenskt bildningsliv", "Skråtidens gesäller" och "Från självhushållets lyckliga dagar". Likaså fanns ett par böcker om brukspatroner. Också under Västgötalitteratur kunde den tillbakablickande få sitt lystmäte tillgodosett. Eller vad sägs om "Ur vår äldsta bok (Västgötalagen)", "Gammaldags skolliv", "Folkliv och folkminne" och "Läckö slott". Här fanns också hembygdsvännen och folkbildaren KarlErik Forslund representerad med boken "Hembygdsvård".
För den som ville förkovra sig i psykologi fanns fyra böcker. Henri Bergson hade skrivit om "Skrattet", Paul Bourget "Dödens mening", Olle Holmberg "Inbillningens värld" och till sist Poul Bjerre med titeln "Och snart står döden och stampar vid vår port". Blandad facklitteratur var precis vad rubriken säger. Här kunde låntagaren finna många olika slags böcker. Djur och natur var ändå det som dominerade. Titlar som "Hur skall jag bli styv i matematik", "Örlogsflottan i ord och bild", "Studiecirkelbiblioteket och dess skötsel", "Skolornas uppslagsbok" och "ATR:s teaterhandbok" åskådliggör bredden. Till sist något kort om Handskrifter för studiecirkelns verksamhet. Här finns helt enkelt två protokollsböcker och ett exemplar av föreningens egen skrift, "Vimpeln".
BOKLÄSARDYGDEN
Slutsatsen är enkel: bokläsning var viktigt i JUF-avdelningen och därmed bland ungdomarna i Tengene. Det dög inte längre med erfarenhetslärande, nu behövdes boklig bildning för att nå framsteg inom livets och samhällets olika områden. Vid en genomgång av bibliotekets innehåll är det först och främst bredden som väcker intresse. Tanken slår en att det var viktigare att man läste än vad man läste.
Samtidigt fanns det naturligtvis en hel del litteratur som knöt an till jordbruket, både i facklitteraturen och i skönlitteraturen. Värt att notera är att den religiösa litteraturen näst intill saknades i biblioteket samtidigt som det gick bra att läsa både Ernst Wigforss och Per-Edvin Sköld. Det tycks som om bokbeståndet kunde tillgodose både den som ville blicka bakåt och den som sökte sig framåt, likaväl som det både gick bra att läsa för egen utvecklings skull som att förbättra sina fackkunskaper. Vilka perspektiv öppnar sig vid en undersökning av själva studiecirkeln? Vad pågick utöver bokinköp och bokutlåning?
ATT GÅ I CIRKEL
Cirkelverksamheten fungerade i stort sett som en självständig förening med egen styrelse, ekonomi och protokoll under 1930- och 40-talen. Mötena var förlagda hemma hos medlemmar och leddes av en eller flera studieledare. Formen för cirkelmötena var de första åren ofta desamma: Någon hade fått i uppdrag från ett tidigare möte att inleda kring ett tema, läsa en text eller delta i en organiserad diskussion.
Könsfördelningen hos inledarna verkar ha varit någorlunda jämn. Aktiviteterna var stabila och från mitten av 1930-talet delades cirkeln så att en grupp bildades vid vardera sidan av ån Nossan.
Åtminstone från 1932 valde studiecirkeln i Tengene ett eller flera studieämnen att läsa regelbundet under en längre tid. JUF hade fastställt en nationell studieplan med tillhörande litteratur varur medlemmarna valde. I tabellerna två, tre, och fyra sammanfattas cirklarnas studieämnen, när de pågick, antalet träffar och vilken grupp som anordnade respektive ämne.
Den första tabellen (tabell 2) illustrerar perioden 1932-35, det vill säga innan cirkeln delades upp i en västra och en östra. (figurer finns med i det tryckta exemplaret) I tabell 3 och 4 finns motsvarande uppgifter som i tabell 2, men där hade cirkelverksamheten alltså deltats i två sektioner.
En stor del av cirkelns aktiviteter följde en centralt fastlagd studieplan med olika kapitel för varje tillfälle och där någon av medlemmarna inledde. De ämnesområden som dominerade var sådant som rättskrivning, svenska och matematik/ räkning. Historia och trädgårdsskötsel var andra ämnen som studerades flitigt.
När vi försöker tränga in ytterligare i de här aktiviteterna är det värdefullt att dels studera vad som finns kring själva studieämnesinnehållet och dels se vilka aktiviteter utöver studieämnena som prioriterades. Vi kan anta att de senare var lösare i formerna där föreningsmedlemmarna hade en större möjlighet att välja fritt utifrån egna intressen.
Dessa aktiviteter har inte på samma sätt som studieämnena styrts av studieplaner och förslag på färdiga paket att välja mellan. Dessutom är själva formen av intresse. Genom att studera på vilket sätt verksamheten organiserades och genomfördes går det att finna kunskaper om ideal och strävanden hos dessa ungdomar.
FRÅN SKÖNLITTERATUR TILL SKOLKUNSKAPER?
Under början av 1930-talet var det vanligt att enskilda författare diskuteras under mötena. Selma Lagerlöf, Karl Larsson i By, Dan Andersson, Albert Engström, C J L Almqvist, Pelle Molin, Wilhelm von Braun, Karlfeldt och Viktor Rydberg är exempel på författare som studerades. Dikter var ett annat vanligt inslag i verksamheten vid den här tiden.
Från mitten av 1930-talet blev det allt ovanligare med sådana här författarstudier. I stället är tendensen att mer "nyttobetonade" studier växte fram. Satslära, litteraturhistoria, räkning, matematik, bokföring och rättskrivning är exempel på ämnen som tog allt större plats. Däremot försvann inte intresset för skönlitteratur och läsande i cirkelform.
I slutet av 1930-talet föreslog t.ex. en av de ledande medlemmarna, Olof Sandholm, att cirkeldeltagarna skulle turas om att berätta om innehållet i en bok. Förslaget godtogs och ett par månader senare verkställdes beslutet genom att en medlem redogjorde för innehållet i Vikstens bok "Storm över riporna". Genom biblioteket var skönlitteraturen ständigt närvarande i studiecirklarna, bl.a. i form av bokförmedling på träffarna.
Studieämnesvalen sammanföll många gånger med sådant som deltagarna måste ha kommit i kontakt med i skolan. Samtidigt kan man föreställa sig att formen skilde sig en del. I en cirkel handlade det om mindre grupper där det ofta var deltagarna själva som förberedde och höll samman träffarna. Högläsning var vanligt förekommande, även i de mer nyttobetonade studierna.
Ämnesvalen låg ofta nära ett slags medborgarkunskapsfält. För att kunna vara med och ta över viktiga delar i samhället behövde man kunna skriva, räkna och läsa. Ekonomi var också viktigt om man hade vidare ambitioner. Men valen av ämne måste också ha ansetts betydelsefulla för att den enskilde individen i ett kommande yrkesliv. En framtida bonde behövde rejäla kunskaper i sådant som räkning och skrivning.
NATUR, LANDSBYGD OCH JORDBRUK I CIRKELFORM
När jordbrukarnas ungdom samlades till studier var det naturligt att en hel del av aktiviteterna kretsade kring frågor om jordbruksnäringen, naturskyddet och landsbygdens framtid. Studieämnen som svensk bonde och svensk jord, naturskydd, trädgårdsskötsel, fågelskydd, hem och hemarbete och matlagning hade en nära koppling till jordbrukets vardagsliv.
I samband med naturskyddsstudierna framförde deltagarna kritik mot den gällande jaktförordningen och djurskyddet. Jakttiden på hare ansågs vara allt för lång och krav restes på att rådjuret skulle ha lika skydd som älgen. Under hösten 1937 beslöt cirkeln att ta fram en hembygdsbok där bygdens växter skulle fotograferas och dokumenteras. Arbetet delades upp i tre grupper: ängar, skogar och åker. Naturskyddets nationalekonomiska betydelse, beteskulturens inverkan på naturen, fågelskyddet, den svenska lövskogen och naturskyddsmärken i Tengene var andra områden som diskuterades i cirkeln.
Det fanns också mer filosofiska resonemang om livet på landsbygden. Så här kunde det låta i början av 1930-talet:
"Efter inledning av studieledaren diskuterades "tråkigheten på landsbygden". Efter en livlig diskussion enades cirkeln om följande uttalande: Om vi tar vara på landsbygdens glädjeämnen är landsbygden inte så tråkig. Genom samarbete kunna vi göra livet ljusare och rikare."
Uppläsning ur JUF-bladet var också ett återkommande inslag på mötena. Vid andra tillfällen tog man böcker till hjälp för läsandet, som när Olof Sandholm läste om hur kolik lämpligen botas på folk och fä, ur "Stenhamra by". Läsningen begränsades inte till facklitteratur. Noveller och små berättelser kring landsbygden ingick också i läsandet.
Ungdomarna från Tengene hyste en del funderingar kring avfolkningshotet. I mars 1937 samlades man för att diskutera problemet med att folk flyttade in till städerna: Så här formulerade mötessekreteraren i JUF-cirkeln diskussionen:
"Landsbygdens avfolkning´, diskuterades med Arne Andersson som inledare och som diskussionsordförande fungerade Olle Björk till allas belåtenhet. Under diskussionen framkom att det i de flesta fall är tjänstefolket som söker sig till stan, varför en ändring ansågs nödvändig, varvid då i första hand skulle ordnas så, att det blev mera fritid och bättre betalt."
Aktiviteten visar på ett engagemang i jordbruk och naturvård i en betydligt vidare mening än de egna produktionsresultaten och den egna täppan. Tron på nya kunskaper som en förbättringsfaktor för landsbygdens produktion fanns starkt representerad. Samtidigt skymtar en kritik mot den rådande ordningen, uttryckt i frågor om fågelskydd, jaktbestämmelser och beteskulturen. Förslag till förändring av jakten framfördes.
Ett annat påfallande radikalt krav handlade om vilka åtgärder som behövde vidtas för att behålla ungdomarna i bygden. Högre löner och bättre arbetsvillkor var den medicin som studiecirkeln förordade. I studiecirklarna har vi fått möta en verksamhet som handlade om att värna hembygden, uttryckt i beslut om att försöka ge ut en hembygdsbok, kartlägga floran och diskutera naturskyddsmärken. Magister Larsvik indikerar att det inte rådde någon motsättning mellan skolan och den egna bildningsverksamheten - tvärtom. Larsvik hade ett ansvarsfullt arbete i studieverksamheten och var den som stod för kontakten med distriktet.
SAMHÄLLSENGAGEMANG O VIDARE MENING
Studieverksamheten gick över skönlitteratur, mer traditionella ämneskunskaper och renodlade landsbygds och jordbruksfrågor. En lokal fråga av intresse var ljussättningen i Tengene kyrka och den regionala identiteten verkar ha varit viktig då man 1933 inledde studierna om Västergötland. Nationalistiska strömningar skymtar också, som när man beslutade att sjunga Du gamla du fria i samband med träffarna eller när man på sammankomsterna betonade att det minsann var svensk frukt på bordet.
Utöver att de här exemplen visar på ett brett samhällsintresse markerar de också ett möte mellan tre nivåer i samhället: den nationella, den regionala och den lokala. Ett möte som av allt att döma ägde rum i vardagens praxis utan att de som deltog såg något dramatiskt i det. Människorna i Tengene var inflätade och aktiva i ett nationellt sammanhang samtidigt som de lokala spörsmålen stod på dagordningen.
Att yttra sig i lokala frågor tillmättes utrymme liksom att diskutera läget i Europa och studera luftskydd. Nationalismen var tidstypiskt närvarande, om än i måttfulla uttryck. Likväl som den lokala och nationella identifikationen fanns bland föreningens medlemmar så fanns också den regionala - de var tengenebor och svenskar men också västgötar.
Allmänbildning gavs stort utrymme, dels som organiserade studieämnen men också i form av tävlingar och prov. Alkoholens, kaffets och tobakens inverkan på kroppen, nyttan med att läsa tidningar, lyckan med den bokliga bildningen samt penningräntans vara eller inte vara är andra exempel på diskussionsämnen. Under en period genomfördes en studiecirkel i ämnet medborgarkunskap.
En annan flitigt förekommande aktivitet var tävlingar i allmänbildning, och då både individuellt och i lag. En metod som tillämpas i syfte att höja allmänbildningen var frågelådan. Medlemmarna lade en fråga i en låda som sedan besvarades på nästa möte. I början av 1940-talet läste en av cirklarna dessutom kommunalkunskap i syfte att öka kunskaperna om hur en kommun fungerar.
DEMOKRATIFOSTRAN
Föreningskunskap var ett av studieämnena i cirkeln. Så här gick det till när studierna i mötesteknik inleddes i januari 1936:
"Efter kafferasten studerades mötesteknik enligt den nya studieplanen, varvid Karl-Olof Björck läste ur boken, "Herr ordförande". Därefter diskuterades, "Hur skall det gå till på ett J.U.F.-möte", i tio minuter, inte särskilt många talare yttrade sig och diskussionen fick utgöra svaret på frågan."
Ett par veckor senare träffades gruppen igen. Även denna gång finns en anteckning om innehållet bevarad: "Efter kafferasten studerades mötesteknik varvid Elof Brander läste ur boken "Herr ordförande". Därvid konstaterades att cirkelmedlemmarnas, och i synnerhet ordförandens, "mötesteknik" inte var så alldeles oklanderlig."
Därefter lästes mötesteknik ytterligare några gånger under våren 1936. Inte sällan talar protokollet om att någon ur cirkeln läste högt ur den aktuella JUF-boken om mötesteknik. I november 1937 hade grupp B uppläsning av John Johansson kring ämnet: "Hur man blir en god talare" och man ordnade talövningar. Studier i kommunalkunskap, mötesteknik, talövningar och hur man blir en god talare pekar i en bestämd riktning: de här cirkeldeltagarna förberedde sig för något mer än verksamheten i nuet och ett avgränsat liv på gården.
De skulle ut i samhället. För detta ändamål krävdes kunskaper inom alla möjliga fält, men också färdigheter som gjorde det möjligt att föra ut och dela med sig av de nyvunna insikterna. Att leda möten, läsa högt, hålla tal, övertyga andra och ta ansvar - så tecknade sig framtiden.
ATT FÖRENA NYTTA MED NÖJE
Långt ifrån allt i cirklarna var allvarsamma diskussioner och studieämnen. Här fanns gott om exempel på rena nöjesaktiviteter liksom på kombinationer av nöje och allvar. Lekar, teater, sketcher hade en viktig plats i verksamheten. En särskild teaterklubb bildades, medlemmar läste skämtstycken på träffarna och revyer sattes upp. Idrott och sport var ett annat aktivitetsområde. Ett tredje område handlade om sång och musik. Vid något möte lyssnade man på grammofonmusik. Vid ett annat tillfälle kombinerades grammofonen med munspelsmusik och allsång.
Kamratandan var något som inte lämnades åt slumpen. Vid ett möte den 11 mars 1937 står följande att läsa i protokollet:
"Diskuterades om "Wari består en rätt kamratanda" med Gunnar Nilsson som inledare och Olle Gustafsson diskussionsordförande. Efter den livliga diskussionen fattades följande resolution. Har du något gott att säga om din kamrat så säg det till andra, har du något ont så säg det till honom själv, samt vara sådan att man tål kritik."
KÖNSUPPDELNING
Innan vi lämnar studiecirklarna behöver något sägas om den könsmässiga uppdelningen. Våren 1944 var nämligen sista gången som pojkar och flickor, åtminstone i den östra cirkeln, läste ett ämne tillsammans. I samband med att cirkeln åter träffades på hösten bestämde man sig för att skaffa information om kurserna Hemvård och hemarbete respektive Elektricitetslära. Den förstnämnda för flickorna och den sistnämnda för pojkarna.
Vid höstens tredje studiesammankomst hade flickorna bestämt sig för att läsa om hem och hemarbete medan pojkarna mest verkar ha varit där och tagit del av den övriga verksamheten på mötet. Vid en träff den 1 november hade pojkarna ännu inte kommit i gång och den kvinnliga sekreteraren gjorde följande notering i protokollet: "Vi flickor studerade: Hem och hemarbete! Men då pojkarna ej hade något att läsa, så fick dom därför höra på." Först i mitten av november hade pojkarna börjat studera ett eget ämne. Valet hade fallit på orientering och vid första tillfället var det kartan och kompassen som behandlades.
Fortsättningsvis var verksamheten organiserad enligt en könsuppdelad ordning. Något som också bekräftades i samtalet med Lennart Johansson. Däremot träffades man ofta vid samma studietillfälle och genomförde också gemensamma aktiviteter av mer social karaktär. Denna omläggning får markera slutpunkt i genomgången av cirkelaktiviteterna som de kommit till uttryck i Tengene JUF. Det är nu dags att försöka sammanfatta och försöka dra ut några utvecklingslinjer kring biblioteket, studiecirklarnas form och innehåll och därmed också något om agrara bildningsideal och bildningssträvanden i Folkhemssverige.
AGRARA BILDNINGSIDEAL
Först och främst slås man av cirkeln med dess bibliotek som något av en alternativ livsstil. I cirkeln kunde man lära sig allt man behövde i form av teoretiska och praktiska kunskaper; spela teater, idrotta, lära sig tala, läsa och skriva och naturligtvis träffa kamrater och kanske bli förälskad. Det var en förberedelse för livet, men samtidigt en viktig del av livet självt.
Men det finns inget som tyder på något starkt avståndstagande från de traditionella livsbetingelserna. Snarare var det vissa komponenter som behövde tillföras för att skapa ett bättre liv, och dessa kretsade på olika sätt kring bildning. Det är en stor tilltro till människans förmåga till bättring som bär fram Tengeneungdomarna.
Vägen till ett godare liv var inget ensidigt individuellt projekt. Snarare handlade det om att gå samman, umgås och lära av varandra. Däremot sattes betydelsen av bildning i relation till den personliga utvecklingen. Genom att läsa allt från matematik till skönlitteratur och poesi kunde människan skapa sig ett rikare liv. Men bildning gavs också en viktig roll för den ekonomiska utvecklingen. En modern bonde måste vara bildad för att kunna höja avkastningen i sitt lantbruk.
Bildning och demokrati var nära sammanbundna. För att förbättra demokratin behövde människorna förvandlas från mindre kunniga till kunniga. Det här var inget som kunde ske utan egna insatser. Nej, förmaningen gick till medlemmarna: det är lokalt som förändringen måste äga rum. Läsningen kan nog ses som en plikt och ett nöje på en och samma gång. Och som Lennart berättade i inledningen så fanns ett starkt drag av ordning och reda där en medlem som inte närvarade på möten sattes under press att åter komma in i gemenskapen.
Men långt i från allt kretsade kring ett seriöst studerande. Att ha roligt ingick också i idealet. Ett slags elittänkande skymtar i bakgrunden. Någon var tvungen att gå före och bilda sig allra mest. Det var cirkelns medlemmar som bar på detta viktiga uppdrag. Men det var inte i första hand en elit utifrån, utan i stället en egen elit, ur den egna gruppen. Vägen dit var i princip öppen för alla som ställde upp på de krav som ställdes och som hade tillgång till jord.
Det är en komplex bildningsbild vi möter där utvecklingen ändå går i riktning mot mer och mer nyttoinriktade studier, nära kopplade till jordbrukets produktions och reproduktionssfärer. I mitten av 1940-talet skedde ett brott i studiecirkeln, där pojkarna i första hand gjorde ämnesval som var knutna till produktionen, medan flickornas ämnen framförallt var förankrade i hemmets sfär. Men könsuppdelningen blev inte fullständig. Ungdomarna valde att läsa sina respektive cirklar vid samma tillfälle och på samma plats, och dessutom genomfördes en del aktiviteter tillsammans. Att träffas och ha roligt över könsgränserna var också en viktig del av helheten.
FYRA BILDNINGSIDEAL
Tengeneungdomarnas handlingsmönster och tankar leder oss fram till något som på ett teoretiskt plan går att etikettera som fyra bildningsideal. I verkligheten gick de här idealen ständigt i varandra och korsbefruktade varandra. Bildning behövdes och användes i Tengene för att:
• Bära ansvaret för den kollektiva utvecklingen, både i ett lokalt, nationellt och t.o.m. internationellt sammanhang. Detta medborgerligt inriktade ideal exemplifieras av studier i kommunalkunskap och ekonomi liksom i försöken att bättra på sina färdigheter i att skriva, tala och läsa. Ett stort antal böcker spände över detta ideal, som finns väl företrätt under hela 1930, och den del av 1940-talet som undersökningen omfattar.
• Öka den egna välfärden och bli en bättre yrkesman/yrkeskvinna. Studier i bokföring, hemvård och kemi utgör exempel på ett slags yrkesnyttoideal. Det här idealet ökade allt mer i betydelse under 1930, och början av 1940-talet. Också här fanns biblioteket till stöd. Dessutom skedde här alltså en uppdelning i en kvinnlig reproduktionssfär och en manlig produktionssfär, där nyttan blev "kvinnlig" respektive "manlig".
• Bli en bättre människa. Det här skulle närmast kunna beskrivas som ett slags självbildningsideal där den egna aktiviteten och boken spelade en viktig roll. Att bli en bättre människa indikerar att en hel del bok och cirkelläsande hade en annan innebörd än att ta plats på den offentliga scenen eller skapa högre och bättre avkastning.
• Ha roligt ihop. Den här delen finns så starkt företrädd att det finns fog att tala om ett eget nöjesideal. I bokbestånd och verksamhet fanns en tydlig strävan att det man gjorde skulle vara roligt för de som deltog. För deltagarna verkar det ha varit oproblematiskt att förena dessa ambitioner med mer seriöst präglad verksamhet. Ett mönster som tycks leva vidare några årtionden senare, nu exemplifierat i inledningen med vin och Taube.
DAGS ATT GÖRA UPP MED ETT OCH ANNAT...
Den här artikeln har varit ett försök att öka kunskapen och intresset kring agrarsamhällets egen strävan till bildning. Av utrymmesskäl har det tyvärr inte varit möjligt att ställa resultaten mot de bildningsideal som t.ex. fanns i arbetarrörelsen eller i borgerliga kretsar. I tid och rum sammanfaller berättelsen med byggandet av ett folkhem.
På den nationella arenan formulerades under 1930- och 40-talen idéer och handlingsstrategier i syfte att modernisera hela Sverige. Här möttes inflytelserika personer: politiker, vetenskapsmän, folkrörelseledare och representanter för arbetsmarknaden. Staten blev allt mer aktiv och från den här tiden minns vi nyckelpersoner som makarna Myrdal. I det här sammanhanget betraktades landsbygden inte sällan som ett stort problem.
Opinionsbildare som Ludvig "Lubbe" Nordström och intellektuella som sociologen Gösta Carlberg har beskrivit landsbygdens befolkning som bakåtsträvande, mindre intelligenta, okritiska, oreflekterade, överdrivet moraliska och till och med mer sinnesslöa. Problemen i det efterblivna bondesamhället ställdes därmed i kontrast till ett lyckobringande industrisamhälle och ett sjudande stadsliv.
Mot detta bör ställas en annan bild. Vid samma tid och i liknande miljöer som Nordström och Carlberg har för ögonen pågick alltså en enorm aktivitet. Människor organiserade sig i ett myller av föreningar, där Jordbrukarnas ungdomsförbund (JUF) i Tengene var en. Det var en tid då många också var engagerade i kommunala spörsmål och hade lokala förtroendeuppdrag. Frågan är hur denna aktivitet ska tolkas.
I den här artikeln har gjorts ett litet försök att se den lokala arenan i allmänhet, och det lokala bildningsarbetet i synnerhet, som viktiga i byggandet av det moderna Sverige. Ska vi förstå 1900-talets stora förändringar måste människor som Lennart Johansson få komma till tals när historien skrivs.
Annars riskerar, för att låna ett uttryck av lundaprofessorn Eva Österberg, människorna att reduceras till spratteldockor på historiens scen. Samtidigt finns risken att de sociala ingenjörerna och staten tillmäts en allt för avgörande betydelse när historien skrivs om hur det moderna svenska välfärdssamhället en gång tog form.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
