Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Den omöjliga objektiviteten
Vikten av kritisk mediekompetens
Journalistiken visar sig vara allt annat än opartisk, neutral och fri från värderingar. I en mediegenomsyrad värld borde det vara självklart att göra en kritisk mediekompetens till ett av skolans huvudmål.
Tydligt är att den som ställer frågan inte har någon närmare insikt i den medieforskning som bedrivs såväl i Sverige som internationellt. Bara i de nordiska länderna finns hundratals forskare - dvs. de som haft lyckan att finna finansiering för sin forskning, i dessa dagar alltför få - som dagarna i ända samlar data, analyserar, och skriver texter där mer eller mindre minutiösa granskningar av mediernas verksamhet och produktion står i centrum. Det finns alltså en relativt stor mängd medieforskare som har till uppgift att granska medierna kritiskt. Olyckligtvis visar frågan ovan att majoriteten av de forskningsresultat som dessa människor producerar tycks gå de flesta som är intresserade av ämnet spårlöst förbi.
ETT CENTRALT UTBILDNINGSUPPDRAG
Utan att gå närmare in på anledningarna till att forskningsresultat om medier har svårt att slå igenom utanför den vetenskapliga världen - och då inte minst i medierna själva - kan man konstatera att vikten och nödvändigheten av att göra medieforskningen mer synlig för alla har blivit ett allt viktigare projekt. Varför det, kan man kanske undra? Ja, våra liv är genomsyrade av medier, så mycket att vissa föredrar att kalla vårt samhälle för en mediekultur. Dagarna i ända talar vi i telefonen, använder datorn både hemma och på jobbet, läser tidningar, lyssnar på radio, tittar på tv, hyr video eller går på bio etc. Inte sällan tror vi att denna enorma mediekompetens vad gäller att använda oss av olika medieteknologier också automatiskt medför en ökad kompetens att förhålla oss kritiskt till det vi ser, hör och läser i medierna. Men ack vad vi bedrar oss.
För tyvärr kan de lärare som kommit i kontakt med ett stort antal mediekonsumerande studenter intyga att detta samband inte alls är självklart. De flesta människor i Sverige vet med all säkerhet att medierna bara presenterar en vinklad och speciellt utvald del av en mycket mer komplicerad verklighet. Att det förhåller sig så visas inte minst av de forskare som intervjuar människor som tittar på vissa typer av TV-program. Samtidigt - om vi tänker efter - tar vi det mesta av det vi ser, hör och läser i medierna som "sant" utan närmare reflektion, för hur många av oss bänkar sig i tv-soffan framför Rapport med tanken att genomskåda hur programmakarna försöker "manipulera" våra tankar?
Att vi tar nyhetssändningen som i stort sett sann är nu heller inte så underligt, och tyder absolut inte på en ignorans eller dumhet hos tittaren. Men en generell vetskap om mediernas urval och vinkling räcker tyvärr inte långt när det gäller att utveckla en hälsosam distans till det vi konsumerar. För att bättre förstå hur medierna påverkar oss på en ideologisk nivå, t.ex. hur våra värderingar, attityder och föreställningar influeras av det sätt man presenterar och talar om olika ämnen i medierna, krävs att vi "utbildas" i att se bortom det till synes uppenbara. En kritisk mediekompetens är med andra ord allt nödvändigare i en mediekultur, men följer knappast som per automatik med ett ökat teknologiskt kunnande. Att lära ut detta är således ett viktigt uppdrag och är något där medieforskare har mycket att bidraga med.
DEN KONSTRUERADE VERKLIGHETEN
För att erhålla en kritisk mediekompetens är det bl.a. viktigt att förstå hur journalistiken bidrar till att "konstruera" vår syn på verkligheten. Konstruktion är tyvärr ett begrepp som kan missuppfattas, inte minst om det används för att beskriva den journalistiska verksamheten där man är van att beskriva nyhetsförmedling i metaforer som att "spegla verkligheten". Spegelmetaforen ger intryck av att man i medierna vidarebefordrar rapporter om saker, personer och företeelser ur verkligheten utan att själva påverka något i processen.
Även om de flesta godtar tanken på att massmedierna kanske inte direkt och helt oproblematiskt avbildar verkligheten som vore de speglar vill vi ändå tro på att journalister är någorlunda opartiska och neutrala när de rapporterar om olika händelser. Detta är också mycket viktigt för att tron på den journalistiska objektiviteten (och därmed också legitimiteten) skall upprätthållas. Vi har alltså generellt sett därför inga större problem att tro på att det mesta av det vi ser, hör och läser i medierna är sant. Ur det perspektivet kan man säga att spegeln fortfarande fungerar som metafor för mediernas nyhetsförmedling. Att då hävda att medierna konstruerar verkligheten kan därför uppfattas som ett hot eftersom det lätt kan förstås som om man menar att journalister bara "hittar på" eller fabricerar händelser för att lura eller manipulera publiken. Och så illa är det väl ändå inte?
Men för en medieforskare som intresserar sig för språk har "konstruktionen" inget att göra med rena lurendrejerier. I stället menar man att språket i sig alltid förändrar det sätt på vilket vi uppfattar verkliga händelser och företeelser, detta eftersom språkliga handlingar (utsagor, ord, metaforer, begrepp, uttryck m.m.) aldrig är neutrala utan fyllda av olika värderingar. De värderingar som är knutna till vissa ord är beroende av hur orden används i tidigare sammanhang. Det klassiska exemplet på värdeladdade ord från skolböckerna är orden "frihetskämpe" gentemot "terrorist". Dessa båda ord har helt olika laddningar. Om man använder frihetskämpe framkallas positiva föreställningar om den som omtalas. Att säga terrorist å andra sidan manar fram en betydligt mer negativ bild, och detta utan att man uttryckligen har tagit ställning.
Men också sammanhanget för det som sägs är viktigt för hur något uppfattas. Vi har säkert alla varit med om att något uttalande vi gjort citerats av någon annan på ett sådant sätt att vi ansett att innebörden förändrats på ett oönskat sätt, och vi måste försvara oss med uttalanden av typen "det var ju inte så jag menade!". När vi tar något ord eller uttryck och stoppar in det i ett nytt språkligt sammanhang är det alltså inte alls säkert att den "gamla" innebörden finns kvar. Vi kan därför som individer sägas ha begränsad kontroll över hur det vi säger skall uppfattas eftersom mening skapas socialt och dialogiskt, dvs. i relation till andra personer och till olika sammanhang. Och detta gäller också för "samtal" (i metaforisk mening) i medierna.
VAD GYNNAS I MEDIERNA?
Den materiella verkligheten finns alltså där men förmedlas via språkliga handlingar; språk och verklighet är därmed sammanflätade. Det sätt vi talar om verkligheten kommer också att påverka vår syn på den, liksom också ibland våra faktiska handlingar i den här omtalade verkligheten. Naturligtvis händer det saker i världen bortom mediernas omedelbara påverkan, och givetvis kan man tala om någon slags sanning eller rimligt rapporterande med hänsyn taget till hur något skedde innan mediernas kameror slogs på. Det som här benämns som mediernas konstruktion handlar snarare om hur man i medierna språkligt och kommunikativt bearbetar och presenterar det underlag som verkligheten tillhandahåller.
När något händer i omvärlden talar man följaktligen om denna händelse på ett speciellt vis när man rapporterar om den i medierna. På detta sätt görs händelsen synlig och förståelig för publiken. Men när vi talar kan vi alltså inte låta bli att ge ett visst perspektiv till det vi säger, vare sig vi är medvetna om det eller ej. Frågan är: vilket eller vilka perspektiv är det som kommer fram och gynnas i medierna, och vilka värderingar och bilder är det som reproduceras?
För att illustrera hur man i medierna konstruerar verkligheten språkligt och kommunikativt, och därmed också påverkar hur vi som publik uppfattar ett ämne, en person eller en händelse, skall jag presentera några exempel utifrån några av de fall jag studerat. Fallen utgörs av artiklar från Dagens Nyheters debattforum DN Debatt, samt också av några korta, intensiva debatter kring olika frågor i medierna, där många olika debattörer och medier diskuterar ett visst ämne under en längre men begränsad tidsperiod.
ETT CITAT ÄR ETT CITAT ÄR ETT CITAT
Det hävdas ibland att tidningsredigerare är mer betydelsefulla än de reportrar som skrivit artiklarna vad gäller den bild av världen som sprids i medierna. Detta beror kanske på att många av oss läsare "läser" tidningen genom att framför allt ögna rubrikerna och möjligtvis ingressen samt titta på bilderna istället för att läsa hela artikeln. Det som syns i rubrikerna är därför avgörande för hur vi uppfattar den händelse som omtalas.
DN Debatt kan sägas vara ett av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildande forum. De dagliga debattinläggen från landets mest kända politiker, organisationsrepresentanter, kulturpersonligheter och andra kända samhällsdebattörer får ofta uppmärksamhet i andra medier och leder ibland till att större debatter kring ett speciellt ämne skapas.
Inlägget på DN Debatt är alltså skrivet av en extern debattör och inte av en journalist. Ändå redigeras artikelförfattarens text som vilken nyhetsartikel som helst och förses med rubriker, ingress, fetningar och bild och bildtext. Dessa textdelar skapas av DN Debatts redaktör utifrån innehållet i det som blir brödtexten, dvs. den text som lämnas in till redaktionen för publicering. Vid en ingående analys av vilken information som tas upp i rubriker och ingress kan man se att redigerarna kan skapa en bild av artikelns innehåll som inte nödvändigtvis stämmer överens med vad som står i brödtexten, dvs. med artikelförfattarens ord. Den som blir publicerad på DN Debatt bestämmer alltså inte själv över hur dennes ord "marknadsförs".
Huvudrubriken (HR) är den rubrik som fångar ögat på DN Debatt. I de allra flesta fall består huvudrubriken av en kort och snärtig utsaga, nästan likt en reklamslogan, och omgärdas av citattecken. På ett ytligt plan verkar rösten i rubrikerna tillhöra den som undertecknat artikeln eftersom vi rutinmässigt antar att citattecknen markerar ett ordagrant citerande av vad någon sagt. Från en journalistisk synvinkel är citattecknen också viktiga grafiska markeringar som visar att yttrandet i rubriken tillhör någon annan och inte en av tidningens journalister.
På DN Debatt har citattecknen dock mycket lite att göra med ett ordagrant citerande ur brödtexten. Det är istället vanligt att rubriken uttrycker den kontenta som redigeraren ansett vara viktigast ur nyhetssynpunkt, och att den satts samman med hjälp av olika uttalanden från olika platser i brödtexten. Eftersom rubriken måste vara kort och koncis ändras också formuleringarna från brödtext till rubrik på ett sådant sätt att rubriken uttrycker något mer dramatiskt och allmängiltigt än det som omgärdas av olika villkor i brödtexten:
(HR) "Höj pensionsåldern till 70 år!" (ur stycke 19) För att klara de kommande årtiondenas åtaganden borde vi i god tid organisera oss för att så många som möjligt ska orka jobba till 70 och helst ännu längre (Dagens Nyheter 1998-12-21)
(HR) "Journalistiken har urartat" (ur stycke 25) Karusellen kring Clinton och hans sexaffärer är ett belägg för hur Watergatejournalistiken har urartat (Dagens Nyheter 1998-04-18)
Citattecknen har blivit betydligt vanligare på DN Debatt det senaste decenniet, numera hör det till undantagen att de inte omgärdar huvudrubriken, men citattecknen i rubrikerna fyller idag andra funktioner än att markera ordagranna citat. De bidrar istället till att upprätthålla distans och objektivitet eftersom uttalandet tillskrivs någon annan; de hjälper till att tillskriva poänger till artikelförfattaren eftersom de markerar yttrandet som en persons faktiska utsaga, och de skänker rubrikernas yttranden dramatik och inger dem med mera känsla, för om man döljer citattecknen med fingrarna ser man snart deras funktion som dramatikförhöjare. Citattecknen tjänar också till att frånta Dagens Nyheter ansvar för de (ofta kontroversiella) budskap som rubrikerna innehåller då yttrandet tillskrivs någon annan, detta trots att rubrikerna i högsta grad är redigerarens konstruktion.
Inom journalistkåren tycks det råda delade meningar om den här typen av citatrubriker - vars innehåll inte direkt kan spåras i brödtexten - bör accepteras. Chefredaktören för Pressens Tidning, Torbjörn von Krogh, anser å sin sida att icke-ordagranna citatrubriker är "ett otyg". Andra anser att publiken är medveten om att rubriker inte kan rymma hela sanningen utan bara artikelns kontenta, och att det därför inte är något att uppröras över.
REDAKTIONENS RÖST
Även om man som läsare framför allt läser rubriker, ingresser och tittar på bilder i dagstidningen skall man alltså vara medveten om att man redaktionellt valt ut, klippt ihop och plockat fram de delar ur texten som ansetts mest nyhetsmässiga. Även om det rör sig om en debattartikel som är skriven av en extern debattör är det följaktligen redaktionens röst som hörs i rubriker, ingresser m.m. Denna redaktion kan ha ett intresse av att föra fram en högst perifer poäng, men som av artikelförfattaren ansetts vara oviktig. P.g.a. att rubriker och ingresser ofta har en enklare uttrycksstil än den längre och mer komplexa brödtexten skall man också vara medveten om att utsagor förändras ganska kraftigt när de görs om för att passa olika format.
Utsagor som omgärdas av olika villkor i brödtexten ser ut att vara allmängiltiga sanningar i rubriken, och sådant som ligger dolt bakom argumentationen i brödtexten kan lyftas fram och uttryckas som en klar och tydlig ståndpunkt hos artikelförfattaren. Citattecken i en rubrik skall inte nödvändigtvis uppfattas som ett ordagrant referat av något som sägs i brödtexten, utan kan framför allt ses som ett sätt för redaktionen att försöka osynliggöra sin egen påverkan på texten genom att koppla den till någon annan.
ATT RAMA IN EN HÄNDELSE ÅT PUBLIKEN
Nu och då upprörs vi som publik av att politiker avslöjas ha utfört omoraliska handlingar och ställt till med en skandal. Nej, vänta förresten. Nu och då upprörs vi som publik av att politiker framställs ha utfört omoraliska handlingar och ställt till med vad som presenteras i medierna som en skandal. Ofta tänker vi ej på att de två uttalandena inte beskriver samma sak. Att något presenteras som en skandal är nämligen inte detsamma som att det (nödvändigtvis) är det. Återigen måste vi skilja på vad som sker i den s.k. verkligheten, och hur man i medierna kommunicerar denna verklighet till publiken. Låt mig illustrera detta med ett exempel.
Den 21 november 1999 åkte statsminister Göran Persson tillsammans med ca 700 andra svenskar från regeringen, kultursektorn och näringslivet till Sydafrika. Syftet med resan sades vara att utveckla ett långsiktigt partnerskap och fördjupa och bredda samarbetet mellan länderna på en mängd olika områden; handel och industri, universitet och forskning, fredsfrämjande verksamhet, sociala frågor, demokrati, mänskliga rättigheter och kultur. En dryg vecka senare var resan genomförd och statsministern (GP) välkomnades hem av Aktuellts reporter Erik Fichtelius (EF) den 29/11 1999:
EF: "Välkommen hem Göran Persson, hur var det i Sydafrika då?"
GP: "Det var härligt!"
EF: "Det var inte riktigt det intryck man har fått."
GP: "Nej, jag har förstått det..."
Sydafrikaresan blev mycket omskriven i de svenska medierna, inte minst p.g.a. inledningskonserten med bl.a. Dr Alban som krockade med ett stort fotbollsderby och därför endast drog tre personer. Trots att majoriteten av aktiviteterna på resan i mindre notiser uppgavs gå som planerat koncentrerade man sig först och främst på att - på attraktiv nyhetsplats - lyfta fram resans negativa inslag i de svenska medierna.
Bekymren för statsministern med resan tog inte slut i och med hemkomsten. Efter två anmälningar av oppositionen till Konstitutionsutskottet diskuterades bl.a. upphandlingen av PR-byrån Rikta och resans finansiering vid åtminstone åtta olika tillfällen i KU under perioden mars - juni 2000. Frågan är: Varför kom vi som publik att uppfatta resan som en skandal eller ett fiasko? Analysen visar att det är resultatet av en kollektiv process i medierna där man "hjälper" publiken att rama in resan genom att beskriva den på olika sätt.
Redan innan Sydafrikaresan inleddes rapporterades det i medierna om att pengar från biståndsbudgeten hade bidragit till att finansiera resan. Detta ledde till att flera representanter från riksdagspartier som var tänkta att följa med hoppade av, och att statsministern fick svara på frågor om kritiken. Även om man i medierna lät båda sidor i debatten komma till tals - både dem som fördömde och försvarade satsningen, och så till vida fullföljde sitt opartiska uppdrag - valde man ofta att etikettera resan med negativt värdeladdade eller starkt negativt laddade ord.
BLIR "SÄLLSKAPSRESA"
Ibland talade man om resan med neutrala benämningar som "Sydafrikasatsningen", "den svenska Sydafrikaveckan" eller "Sydafrikaresan" utan direkta dolda värderingar bakom orden, men oftare valdes ord som på ett subtilt sätt framkallade negativa föreställningar hos publiken. Genom att använda epitet som "PR-resa", "säljresan till Sydafrika", "den stora kampanjveckan" och "PR-kampanj" kan man säga att den som talar på ett dolt sätt också kritiserar resans syften. PR är en akronym som kan framkalla negativa associationer. Att göra PR ses allmänt som lite fult och PR-företag som en bransch med ett skamfilat rykte. Genom att framhäva kopplingen till marknadsföringen inom ramen för resan hamnar de andra argumenten att de rör sig om bistånd i bakgrunden.
Resan omnämndes också med andra ord som hade en ännu starkare negativ laddning som "jippo", "reklamkalas" och "den Stora Sällskapsresan". Dessa beskrivningar av resan närmade sig vardagsspråkets sätt att uttrycka sig och kan ses som ytterligare trivialiseringar av den tidigare varianten "PR-resa".
Samtidigt skedde en förhöjning av den negativa värderingen och dramatiken i det sagda förstärktes. När resan kallades för "den Stora Sällskapsresan" - där versalerna med eftertryck underströk det lite löjliga i hela projektet - antyddes att resan framför allt skulle ha med nöjen och inte seriös (bistånds)politik att göra. Ett sorts ställningstagande skedde alltså från journalistens sida redan innan resan inleddes även om det skedde utan tydliga argument, utan med hjälp av ordens (negativa) associationsfält.
ATT ETABLERA ETT FIASKO
Kvällen innan Göran Persson anlände till Sydafrika arrangerades så en konsert dit nästan ingen kom. När konserten går i stöpet sparade medierna inte på krutet. "Fiasko" blev den mest vanliga omskrivningen av händelsen, t.ex. "Svenskt fiasko", "gigantiskt fiasko" (Expressen 21/11), "Perssons praktfiasko", "svenskt jättefiasko" (Aftonbladet 21/11), "konsertfiasko" (Dagens Nyheter 22/11), "praktfiasko" (Svenska Dagbladet 22/11), och "Fångad av fiaskot" (Expressen 22/11). Resan som redan innan den inleddes antytts vara suspekt fick nu en än klarare inramning; man kan beskriva det som om den diffust negativa vinklingen från tidigare infriades. Fiasko är dessutom ursprungligen en benämning på ett skådespel eller offentlig föreställning som misslyckas. Ordets associationer förstärkte bilden av att politikerna och inte bara artisterna uppträtt inför en publik med snöpliga konsekvenser.
När resan inte bara påbörjats utan också fullföljts visar en liknande genomgång att de förhållandevis neutrala omnämningarna som tidigare utgjort en tredjedel av samtliga beskrivningar nu kraftigt minskade i antal. Av det knappa fyrtiotal variationer som nu dök upp i texterna var endast en handfull att betrakta som neutrala eller nedtonat värderande. Istället dominerade starkt negativt laddade omnämningar som kunde ses som förstärkningar av de varianter som förekommit tidigare i debatten.
Det som tidigare beskrivits som en "PR-resa" och som sedan blev "jippo" och "reklamkalas" hade nu blivit till geggigt PR-jippo", "kolossaljippo" och "PR-katastrof". Andra beskrivningar som uppkommit redan före avresan och nu åter utnyttjades var "Sveriges charm offensiv", "den svenska charmoffensiven" samt "den stora sällskapsresan". Det dök också upp en helt ny grupp omnämningar någon eller några dagar efter att resan inletts som var ännu starkare än de benämningar som tidigare utnyttjats, exempelvis "Sydafrikaschabblet, "praktskandalen", "Perssons miljon-fiasko", "monumentalt fiasko" och "cirkusen i Sydafrika".
Det är också intressant att notera att "fiaskot" som inledningsvis använts för att etikettera den misslyckade konserten redan tre dagar in på resan fick beskriva hela resan, trots att den inte ens till hälften var genomförd. Under det att resan höll på ändrade kvällstidningarna sina logotyper från "Sydafrikaresan" till "Skandalresan" (Expressen), och från "Besöket i Sydafrika" till "Sydafrikaaffären" (Aftonbladet).
Fiaskot var nu ett etablerat faktum och omnämdes som sådant - eller med varianter som "skandal" eller "cirkus" - i alla medier. Ytterligare ett bevis att gränserna mellan artistfiaskon och politikerfiaskon snabbt blev suddig var att man i vissa rapporter refererade till resan som en "turne" som om politikerna vore artister som for runt och utförde (misslyckade) uppträdanden i främmande land. Under resans näst sista dag föddes så ytterligare en omnämning av mindre smickrande art då besöket omskrevs som en "såpa".
SÅPOPERALOGIKEN
Den 27/11 publicerade Expressen en bild och textsekvens med sammanhängande pilar under rubriken "Sydafrika-såpan - från lysande idé... till rena kraschlandningen". I mindre textrutor beskrevs hur olika nyckelpersoner planerat och genomfört den resa som nu allmänt betecknades som ett fiasko. Sekventialiteten beskrevs som olika "avsnitt" som slutat i rena kraschen (bredvid en liten bild av det störtande Jas-planet).
I Svenska Dagbladet samma dag talade reportern också om "såpoperan som rullar vidare", och avslutade med att "fler avsnitt återstår innan såpoperans final". Ordet såpa konnoterar generellt sett till något löjligt och överdramatiserat av dålig kvalité. Associationerna härstammar från de värderingar som traditionellt sammankopplats med den TV-genre som benämns såpopera.
Att beteckningen "såpa" föddes för att beskriva de händelser som drogs fram i anslutning till Sydafrikabesöket är intressant ur den synvinkeln att själva rapporteringen i sig kunde sägas följa formen av en såpoperaberättelse. Med detta menar jag att berättelsen kring resan i medierna utvecklades till ett slags melodram med vissa stereotypt framställda personer i fokus, och med statsminister Göran Persson i huvudrollen som fiaskots främsta "bad boy". Med hjälp av såpans negativa associationer underblåstes uppfattningar om resan som ett löjligt misslyckande.
Samtidigt skymdes sikten för att medierna själva med sitt sätt att berätta om resan använts sig av en såpoperalogik för att understödja sin egen etikettering av resan som en såpa. Under debattens gång levererade man nya "avsnitt" varje dag under föränderliga men tydliga logotyper för att texternas hemvist lätt skulle kännas igen, ibland - som det verkade - utan att riktigt ha något "nytt" att rapportera.
Istället gjorde man allt för att förstärka den negativa bild som redan etablerats av resan i medierna. Detta gjordes bl.a. genom att successivt dramatisera eller "negativisera" en och samma händelse som i följande exempel:
I morse landade flygplanet med statsminister Göran Persson i Kapstaden i Sydafrika och därmed inleds ett veckolångt besök i södra Afrika. (Lunchekot 1999-11-21)
Ingen röd matta, ingen pampig blåsorkester, bara svenske ambassadörens barn som lämnade över en blomsterbukett sedan svenska statsplanet parkerats på en undanskymd plats. (Expressen 1999-11-22)
Söndag: Göran Perssons ankomst till Kapstaden. Planet taxade bak ett plåtskjul och det fanns inte någon röd matta utrullad för Sveriges statsminister. Ingen från Sydafrikas regering fanns heller på plats för att välkomna.
(Aftonbladet 1999-11-25)
Rapporterna av en och samma händelse - ankomsten till Sydafrika - omtalades på tre olika sätt, och kom i loppet av fyra dagar att gå från en neutral beskrivning till en mycket (negativt) värdeladdad sådan, allt eftersom andra s.k. fiaskon upptäcktes av rättrådiga journalister. I de tre sätten att tala om det nyss anlända planet syntes en gradvis stegring som kraftigt förhöjde känslan av misslyckande och bidrog till att trivialisera besöket som sådant:
(1) I morse landade flygplanet
(2) ...sedan svenska statsplanet parkerats på en undanskymd plats.
(3) Planet taxade bak ett plåtskjul...
Att planet taxade bak ett plåtskjul kunde sedan användas som en legitimering för tolkningen att hela resan var ett fiasko; beskrivningen passade därmed in i den negativa berättelse som växte fram.
Genom att tala om olika händelser som "fiaskon", "skandaler" eller "såpor" värderar man händelserna i medierna och mer eller mindre "bestämmer" hur de bör uppfattas. Åtminstone förser man publiken med redan färdiga tolkningsramar som kan vara svåra att se bortom när man sedan möter nyheten.
Vid en analys kan man se hur man i medierna med hjälp av olika tekniker själva skapar intrycket av en skandal genom att bl.a. fokusera på negativa händelser och placera de positiva rapporterna på undanskymd plats, genom att trivialisera syften och personer, och genom att dramatisera enskilda händelser för att de skall upplevas som mer negativa än de kanske är "i verkligheten".
Man skall som publik därför vara vaksam över hur mediernas framställnings- och presentationssätt - inte minst vad gäller de ord som väljs för att beskriva olika händelser - i sig bidrar till att skapa intrycket av att en skandal inträffat. "Skandalen" eller "sällskapsresan" är alltså en språklig konstruktion som jobbas fram i samspel mellan olika debattörer och medier, och är inte att förstå som en objektiv beskrivning av något som faktiskt hänt.
ATT TILLDELA SKULD
När man i medierna presenterar något som en skandal eller ett fiasko hör det till vanligheterna att någon eller några personer pekas ut som skyldiga till det som uppges ha skett. I Sydafrikadebattens fall var det statsminister Göran Persson som fick skulden för att resan (som det argumenterades) blivit ett fiasko. Analysen visar i sin tur att det sätt som Göran Persson framställdes på kraftigt bidrog till att skapa en negativ bild av statsministern. Detta fick honom då att framstå som ännu mera skyldig.
Redan innan resan inleddes fanns vissa tendenser till att man på olika sätt blåste upp Göran Perssons roll i det händelseförlopp som rapporterades. Detta syntes inte minst i hur han porträtterades och beskrevs när resan kom på tal. I följande fem exempel framställdes statsministern som en "hövding" eller "stor vit man" med associationer till den vite mannens övergrepp och erövringar på Afrikas kontinent:
Över kåkstaden Soweto ska radioreklamen på sju stamspråk förkunna att den store hövdingen från norr har anlänt. (Expressen 1999-11-11, min kursiv.)
Jag kan lova att det tighta schemat spricker redan efter en halvtimma för överallt kommer Persson att mötas av barnkörer och orerande kvinnor som har väntat i timmar på den store, vite mannen från norr. (P1 Morgon 1999-11-19, min kursiv.)
Dr Alban blir nu Perssons stjärna när hövdingen från norr ska göra sig känd i Sydafrika. (Expresse 1999-11-20, min kursiv.)
Gubbstrutten: "Är massa Persson i Sydafrika som missionär eller marknadsgycklare?" (Dagens Nyheter 1999-11-23, min kursiv.)
När han drog in i Kapstaden blev det stor, eller nåja, uppståndelse i hela staden och man frågade: ‘Vem är han?´ Och följet svarade: ‘Det är den fete Göran från Vingåker i Sörmland.´ (Expressen 1999-11-28, min kursiv.
Bakom de halvt-om-halvt skämtsamma citaten skymtade en statsminister som överskattade - eller antogs överskatta - sin egen person och som underskattade det land han skulle besöka. Han rapporterades också "ånga på" i sin fortsatta "mission", alternativt beskrevs han som en klumpig elefant. I Expressen den 26/11 visades han i bild när han torkade svetten ur pannan med bildtexten; "Pust, stånk och stön. Det blev en katastrof."
Ytterligare strategier för att visa att Persson var pompös och självbelåten var att använda sig av kungliga metaforer som att han skulle "hålla hov", eller att han anlände med ett "jättefölje" av människor. I Aktuellt den 20/11 sades det t.o.m. att Göran Persson skulle göra ett statsbesök, vilket programledaren tvingades korrigera i slutet av inslaget då sådana endast görs av kungligheter. I sammanhanget skulle detta - lite skämtsamt kanske - möjligen kunna tolkas som en freudiansk felsägning då statsministerns ofta påstådda pompösa och kungliga framtoning fördes fram. Persson som kritiserade mediernas påstådda ensidighet vad gällde bevakningen av resan bemöttes också i Expressens ledare den 4/12 med argumentet att "frånvaron av hovreportage" visat att journalisterna skött sitt arbete.
I Sydafrikadebatten framställdes statsministern ofta som klumpig, klantig och osmidig, både i text och bild, och i reportagen och inslagen spanns det vidare på denna stereotypa framställning. Statsministern hade också vid många tidigare tillfällen bl.a. blivit beskriven som HSB - Han Som Bestämmer. Rubriker som "Perssons pinsamheter", "Klumpigt, Persson", "Perssons praktfiasko", "Så fel allting blev, Persson", "Perssons klavertramp ger stora rubriker", "Skyll inte ifrån dig, Persson!", "Persson vill styra själv", "Utrikesminister Perssons plumpar", "Persson spelade högt - förlorade", "Persson sopar undan spåren" och "Bereden väg för Göran" m.fl. förstärkte bilden av statsminister Göran Persson som en självbelåten pamp som nu återigen trampat i klaveret, och underblåste därmed den då rådande mediestereotypen av Persson. Den stereotypa bilden av Persson som pamp tycks numera - åtminstone delvis - ha ersatts av bilden av mys-Persson, detta efter ett sällsynt lyckat framträdande i tv-programmet Sen kväll med Luuk. Är det någon som inbillar sig att statsministern helt plötsligt genomgått en personlighetsförändring, eller är det journalisterna som valt att bygga vidare på en mer positivt laddad stereotyp i sina reportage?
POLITIKERFÖRAKTETS GRUND?
När besöket avslutats och statsministern kommit hem från Sydafrika fortsatte man i medietexterna att förstärka den negativa bilden av Persson med inriktning mot hans humör; han beskrevs som sur och vresig, inte minst gentemot frågvisa reportrar. Den 4-6/12 rapporterade flera medier hur Göran Persson avböjt att bli intervjuad av några journalister efter en riksdagsutfrågning där han informerat om resan. I texterna framställdes händelserna med lite olika laddning:
Statsminister Göran Persson som enligt uppgift på torsdagen personligen ska ha stoppat regeringens utbetalningar till Rikta, ville på fredagen inte lämna några som helst kommentarer. (Dagens Nyheter 1999-12-04)
Jag är trött, trött, säger jag. Det räcker nu. Ni kan sticka, jag tänker inte svara på några frågor över huvud taget. Jag vill vara i fred nu. Så svarade Göran Persson de journalister som efter partistyrelsens sammanträde i riksdagen i går, försökte fråga statsministern om de nya turerna i Sydafrikaaffären. Det är klart att den bakdörrsutsmitande Göran Persson inte ville svara på frågor. (Svenska Dagbladet 1999-12-04)
Tidigare på eftermiddagen fick Göran Persson ett utbrott mot ett par journalister som försökte ställa frågor om de alltmer bizarra turerna kring UD och Rikta efter Sydafrikaresan. - Jag är trött, trött, säger jag. Det räcker nu, fräste Göran Persson till TT när han gick ut bakvägen. (Expressen 1999-12-04)
Genomklappningen inträffar (...) på ett område där Göran Perssons kompetens hittills varit oomstridd. Ekonomins. Därför är det inte så konstigt att han surt och obehärskat skriker till reportrar "jag är så trött, trött". Det skulle vem som helst bli i motsvarande situation. (Aftonbladet 1999-12-06)
Dagens Nyheters nyhetsreporter var den 4/12 relativt neutral och icke-värderande till statsministerns ovilja att lämna några kommentarer. I några andra tidningar beskrevs händelsen mer dramatiserat. I Expressen samma dag - i en nyhetsartikel - beskrevs samma händelse som "ett utbrott", och som att Göran Persson "fräste" till reportrarna. I Aftonbladet två dagar senare summerade journalisten Lena Mellin "Perssons kriser", och i bild syntes en till synes bister statsminister med mungiporna nedåt. I texten hade händelsen dramatiserats ytterligare. Persson beskrevs som en som "surt och obehärskat skriker" till reportrar. Omformuleringen av det som skett till presens lånade ytterligare dramatik till det sagda.
Ofta talas det i medierna om både enskilda politikers (bristande) popularitet, liksom om förtroendekriser och politikerförakt. Men våra föreställningar och attityder om politik och politiker bygger i mångt och mycket på de bilder vi har av denna verksamhet och dessa personer i medierna.
I medierna reproduceras stereotyper av politiker och deras handlingar som inte alltid kan anses reflektera verkliga förhållanden. Om vi som publik uppfattar en politiker som klandervärd när vi ser ett tv-reportage om saken kan man som journalist hänvisa till verkligheten, dvs. till politikerns handlingar som varit omoraliska; vi anser att han handlat fel för att han också gjort det. Mer sällan reflekterar vi över hur mediernas sätt att framställa eller tala om olika politiker påverkar våra föreställningar om, och skuldbeläggning av, personerna i fråga, och detta oavsett om politikern handlat fel eller ej. Detta kan vara nog så viktigt att vara medveten om.
KONSTRUKTIONEN AV "FAKTA"
"Fakta" beskrivs i SAOB som något i verkligheten givet, något som med full säkerhet konstaterats, eller som ett obestridbart och odisputabelt förhållande. För massmedier är det naturligtvis mycket viktigt att skilja mellan "fakta" i meningen sådant som verkligen hänt i motsats till sådant som inte kan bevisas, detta för att deras objektivitetsanspråk skall tas på allvar.
Olika genrer har olika krav på att presentera på fakta. I nyhetsförmedlingen är s.k. faktauppgifter viktiga ingredienser, medan man i andra genrer som ledare och krönikor kan tillåta sig - eller rent av förväntas - att blanda fakta med åsikter. Möjligen anser vi också att morgontidningar har en högre grad av faktauppgifter än kvällstidningar, liksom att en public servicekanal levererar mer fakta än en rent kommersiell kanal. Om man kan visa att materialet bygger på fakta inger detta alltså en trovärdighet hos publiken och uppfyller objektivitskravet för journalistiken.
Mina analyser visar dock att faktaförmedlingen i medierna inte är så okomplicerad som det först kan verka, något som jag nu skall illustrera med några exempel ur den s.k. steriliseringsdebatten. Steriliseringsdebatten startade den 20/8 1997 då Dagens Nyheters kulturjournalist Maciej Zaremba anklagade socialdemokratin och dess tro på folkhemmet för att vara skyldiga till att 60 000 steriliseringar av s.k. undermåliga individer eller "tattare" utförts i Sverige på 1930 - 1970-talet. Artikeln "Rasren i välfärden" följdes av ytterligare en artikel i samma ämne följande dag. Tillsammans satte dessa två artiklar igång en stor debatt om socialdemokratins eventuella kopplingar till rasism, biologism och nazism, och väckte också en stor internationell uppmärksamhet.
FRÅN STERILISERINGAR TILL TVÅNGSSTERILISERINGAR
Ett viktigt fundament i steriliseringsdebatten var de inledande påståendena om att tvångssteriliseringar av så många som 60 000 svenskar genomförts mellan 1930 och 1970 i Sverige. Den här utsagan tas snart upp i de texter som refererar innehållet i debatten. Så småningom kom det fram försiktiga omtolkningar av såväl antalet som av graden av tvång, men som helhet föranledde dessa uppgifter inget större ifrågasättande:
Att sextiotusen svenskar tvångssteriliserades av rasbiologiska skäl mellan 1934 och 197 bör utredas av en oberoende kommission. Det anser moderatledaren Carl Bildt idag i ett brev till statsminister Göran Persson. Och dom svenska tvångssteriliseringarna uppmärksammas just nu stort i utländska medier... (Aktuellt 1997-08-26)
I utdraget från Aktuellt-sändningen förekom inget tvivel på vare sig antalet steriliserade, graden av tvång eller anledningarna till steriliseringarna. Men vid en jämförelse mellan texter kan man följa hur man i själva samtalet kring steriliseringarna i medierna byggde på varandras uttalanden på ett sådant sätt att det som inledningsvis framställdes som något osäkra uppgifter blev till säkerställda fakta.
På Dagens Nyheters löpsedel den 20/8 löd texten: "Sverige tvångssteriliserade 10-000-tals", medan man på förstasidan samma dag i underraden kunde läsa: "60 000 steriliserades". Informationen i artiklarna byggde naturligtvis på Zarembas första artikel i vilken journalisten bl.a. anklagade socialdemokratin för att ha tystat ner steriliseringarnas existens. I artikeln sades inte uttryckligen att 60 000 tvångssteriliserats, men andra omskrivningar som antydde detta faktum återfanns i flera versioner i texten. Zaremba talade om "sextonårige Nils /som/ skulle steriliseras mot sin vilja", vilket senare följdes av en (retorisk) fråga: "Hur och på vilka grunder (...) Nils och 60 000 andra svenskar berövats fortplantningsförmågan". Vidare nämndes forskning som visade "på statlig utsovring" och att välfärdspartierna visat en iver att "rensa befolkningen".
Tvångssteriliseringar nämndes som begrepp men inte uttryckligen i relation till statens handlingar, även om Zaremba refererade till politiska protokoll som visade på en vilja att "bruka mer tvång" vad gällde lagens tillämpning, och att forskning visat att lagens "frivillighet var helt illusorisk". Tvånget formulerades även om och kallades "legaliserad utpressning". I Zarembas andra artikel talades det vidare om "sanering" och att politiker ansåg att man genom "steriliseringar kunde avskaffa hela släkter". I den senare delen av artikeln skrev journalisten:
Även om långtifrån alla steriliserade tubbats till operationsbordet (bland de 60 000 finns en del rent medicinska fall samt en stor grupp "utsläpade mödrar") behåller folkhemmet sin dystra andraplats i Europa efter NaziTyskland i antalet kirurgiskt utsovrade "mindervärdiga" medborgare. (Dagens Nyheter 1997-08-21)
Brasklappen hindrade inte att det totala intrycket - mot bakgrund av de två artiklarna och deras olika omformuleringar av tvång - och i samspel med löpsedel och framsida, gav intrycket av att 0 000 faktiskt steriliserats mot sin vilja. Att man även i andra artiklar i Dagens Nyheter uppfattat detta på samma sätt bevisades av den faktaruta som den 23/8 återfanns på inrikessidan. Där stod det uttryckligen: "Totalt tvångssteriliserades cirka 60 000 personer i Sverige".
FAKTOIDEN ETABLERAS
Den eventuella osäkerhet som Zaremba hade velat framföra var nu i när den refererades några dagar senare, i ett annat sammanhang i tidningen, ett definitivt faktum. Detta blev också till en "faktauppgift" som senare repeterades kontinuerligt under den fortsatta diskussionen i olika medier och genrer där även siffran " 3 000"förekom. Men alla tog inte uppgiften om antalet tvångssteriliserade som ett säkerställt faktum. Kritik mot påståendet om antalet tvångssteriliserade dök t.ex. upp i Aftonbladet och senare också i kritiska artiklar i Dagens Nyheter:
...det är svårt att säga hur många av dessa som övertalades eller utsattes för indirekt tvång, eftersom de flesta steriliserade själva undertecknat sin ansökan (Aftonbladet 1997-08-28).
När journalisten Jan Guillou kritiserade Dagens Nyheter för att ha framfört felaktiga faktauppgifter ilsknade Zaremba till och försvarade sig med att han aldrig sagt att 60 000 steriliserats med tvång (Dagens Nyheter 1993-09-03). I TV4:s Nyhetsmorgon tycktes han dock vara mer säker, även om han då tillskrev informationen till någon annan:
Z: ...det är ju historikerna som står för det alltså, att man numera kan säga med stor säkerhet att merparten av dessa människor steriliserades under tvång. (Nyhetsmorgon TV4 1999-09-03)
Några av de historiker Zaremba refererade till kommenterade kritiskt kulturjournalistens påståenden om graden av tvång och antalet steriliseringar i en lång artikel i Dagens Nyheter den 13/9. Forskarna menade att man på sin höjd kunde säga att de steriliseringar där "någon form av tvång utövats" högst kunde uppgå till 20 000 människor, men att även det var ett högst osäkert tal: "Det är en hög siffra, men den är väsentligt lägre än de slentrianmässiga ‘63000´".
Men när Zaremba återkom i debattens slutskede underströk han sina inledande argument. Han hävdade då inte bara att argumentet om tvångssterilisering byggt på en legitim grund, utan förstärkte samtidigt sin egen utsaga genom en stegring:
Hur kunde en stat som trodde sig humanast i världen samtidigt slå världsrekord i fysisk stympning av sina egna medborgare och sedan så grundligt förtränga vad den gjort. (Dagens Nyheter 1997-09-27)
STEGRING
Det som tidigare framförts som ganska osäkra tal - om än på ett tvetydigt vis - och omnämnts som "tvångssteriliseringar" definierades nu som "fysisk stympning". En liknande stegring kunde spåras vad gäller antalet steriliseringar i förflyttningen mellan olika sammanhang. På löpsedeln sades dessa vara "10 000-tals", medan Zaremba nämnde " 60 000" . I ytterligare andra artiklar nämndes siffrorna " 62 000"och " 63 000" .
I några texter som refererat hur utländska rapporter återgivit steriliseringsdebatten dök begreppet "massteriliseringar" upp. Den här ospecificerade beskrivningen av antalet övergrepp användes också av Dagens Nyheters journalist Kerstin Vinterhed då hon i tidningen den 7/9 återgav sina reflektioner över de uppgifter som kommit i dagen:
Den socialdemokratiska ambivalensen gentemot avvikande har alltid funnits, men att man kunde gå till sådana ytterligheter som massterilisering hade ingen anat. (Dagens Nyheter 1997-09-07)
På detta sätt förvandlades "10 000-tals tvångssteriliserade" till "massterilisering", medan "steriliseringar" snabbt transformerades till "tvångssteriliseringar" som i sin mest tillspetsade form blev till "fysisk stympning". Sverige omtalades först inneha en "dyster andraplats i Europa efter NaziTyskland i antalet kirurgiskt utsovrade ‘mindervärdiga´ medborgare", för att senare ha "slagit världsrekord i fysisk stympning av sina egna medborgare" (tempus modif., min komm.). I Utrikesdepartementets rapport Sverige i utländska medier 1997 står det klart vilken tolkning som lever kvar i det kollektiva minnet. Diskussionen benämns där uttryckligen som "debatten om tvångssteriliseringarna".
Faktauppgifter, eller påståenden om verkligheten som man i medierna önskar att publiken skall uppfatta som med verkligheten överensstämmande, dvs. sanna, flyter och förändras alltså under en intensiv debatts förlopp. Anledningen till att den här faktaförskjutningen uppstår har dels att göra med att uppgifter lånas och förflyttas mellan olika sammanhang i medierna till vilka olika värderingar är knytna.
Medierna exploaterar sedan våra förväntningar på de uppgifter vi förväntar oss finna i olika genrer. Om något presenteras på nyhetsplats är det mer troligt att vi som publik går med på att uppfatta det som sägs där som fakta.
Medier citerar uppenbarligen också varandra i hög grad utan att närmare ifrågasätta innehållet i det som sägs, åtminstone inte om det kommer från en trovärdig källa. Enskilda debattörer dramatiserar även sina "faktauppgifter" och förstärker därmed deras innehåll, inte minst om dessa uppgifter - som i steriliseringsdebatten - var satta under stark kritik. Att stegra eller dramatisera uppgifterna blir då ett sätt att förstärka det redan intagna perspektivet, dvs. att socialdemokratin och deras folkhemsideologi var de ensamt skyldiga till steriliseringarna.
I dagstidningarna blir små faktarutor allt populärare för läsare som har brått förbi de större textmassorna. Men som läsare, åhörare och tv-tittare bör man inte ta det som framförs som "rena faktauppgifter" i medierna som odiskutabla sanningar om verkligheten, speciellt inte om de förs fram i en hetsig och intensiv debatt där en kamp om vad som är rätt och fel förs mellan olika medier och debattörer.
DEN OMÖJLIGA OBJEKTIVITETEN
Vi tänker oss nog att medierna är relativt opartiska och neutrala. Med detta menas att vi antar att medierna - i alla fall på det stora hela - inte prackar på oss sina egna tolkningar av en händelse, utan att vi lämnas att själva ta ställning i olika frågor. Detta är, som tidigare diskuterats, en viktig premiss för att tron på den journalistiska objektiviteten skall fungera. Men som ovanstående exempel visar är vi kanske inte fullt så autonoma i våra tolkningar som vi skulle önska.
Omärkligt impregneras nyheter med diverse värderingar när verkligheten skall kläs i ord och bli nyheter. Naturligtvis handlar det nu inte om någon gigantisk manipuleringskampanj från mediernas eller journalisternas sida. Snarare är det så att det kritiska uppdraget och viljan att förvalta och försvara det journalistiska objektivitetsidealet får vissa konsekvenser för vilka verklighetsbeskrivningar och retoriska strukturer som blir gångbara i debatten. I medierna gör man dessutom precis som vi alla gör i vårt dagliga liv, nämligen att vi väljer de ord och beskrivningar som - öppet eller mera dolt - stöder det perspektiv vi anser vara det rätta och riktiga utifrån vår position, våra föreställningar och våra erfarenheter, vare sig vi är medvetna om att vi gör det eller ej.
Mot bakgrund av det som nu redovisats kan det vara lätt att resignerat luta sig tillbaka i tv-soffan och sucka över sakernas tillstånd. Men som publik löser vi inget genom att tappa förtroendet för våra medier, eller genom att sluta att tro på sanningshalten i deras nyheter. Om vi börjar med att inse att den journalistiska objektiviteten till stora delar är omöjlig att uppnå eftersom språk och verklighet är omöjliga att helt skilja åt, och om vi också öppnar ögonen för att våra attityder, värderingar och föreställningar till stora delar är länkade till det vi hör, ser och läser i våra massmedier, ja, då är vi på god väg mot den kritiska mediekompetens jag efterlyste vid artikelns början. Om mina analyser har kunnat vara till hjälp i att komma fram till dessa insikter, så mycket bättre.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
