Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Kulturvetenskaperna och framtiden:
Europa
Mellan själatåg och pånyttfödelse?
En humanistisk plaidoyer för kontinentens kulturella själ
Skälet till min och andras oro är att denna unika form av systematiskt organiserat kunskapssökande, som på ett avgörande sätt även fortsatt påverkar snart sagt alla dimensioner av vår tillvaro, under de senaste 30 åren, på ett lika förbluffande som förskräckande sätt i väsentliga stycken förlorat sin självklara position som central europeisk kulturyttring.
I den ursprungliga humanistiska föreställningen ansågs nämligen den (natur)vetenskapliga grundforskningens yttersta rational ligga i dess förmåga att fördjupa vår förståelse av mänskolivet och världsaltet. Under 1900-talet kom denna grundsyn gradvis att ersättas av en övertygelse om att även den naturvetenskapliga grundforskningen i första hand motiverades av sin instrumentella nytta - ett "nödvändigt ont" för att på lång sikt säkerställa det moderna samhällets teknisktekonomiska expansion.
EUROPA PÅ SPEL
Ett ytterligare skäl att ägna denna problematik en viss kollektiv eftertanke är det förhållandet, att även om de pågående kulturella, politiska, ekonomiska och teknologiska omvälvningarna har djupgående konsekvenser för alla kulturkretsar, handlar det - åtminstone på ett ideologiskt plan - kanske ändå i första hand om en europeisk kris eller utmaning. Jag vill således på fullt allvar hävda, att de närmaste decenniernas utveckling inom forskning och högre utbildning ytterst kommer att bestämma inte bara Europas ekonomiska och politiska ställning, utan fastmer, visa om kontinenten besitter en reell vilja till fortsatt originell, kulturell och intellektuell självhävdelse.
Det handlar således ingalunda om EURONs framtida öden och ännu mindre om byråkratiskt överbestämda Brysseladministrerade "ramprogram" eller symbolmättade men smått löjeväckande ministerdeklarationer att Europa inom tio år skall vara "världsledande inom spetsforskning och innovation". Det handlar om huruvida Europa kan återfinna sin kulturella "själ" genom en lika massiv som plågsam rekonstruktion av sitt/ sina demoraliserade vetenskaps- och utbildningssystem.
Att i likhet med Tysklands Förbundskansler tro, att Kontinentaleuropa, med existerande högre utbildningssystem, kan tillfredsställa sitt långsiktiga behov av kreativ kulturell kompetens genom "upphandling" i Bangalore eller Taipee, visar endast att man gjort sig blind för det uppenbara. Ty även om man till äventyrs skulle kunna skapa de nödvändiga ekonomiska incitamenten, torde valet mellan Bologna, Göteborg, Nanterre eller Rostock, å ena sidan, och MIT, Harvard, CalTech och Berkeley, å den andra, knappast framkalla alltför många sömnlösa nätter hos de eventuella intressenterna.
Det världssystem som är statt i snabb förändring konstituerades, som bekant, i stor utsträckning av ett historiskt framvuxet europeiskt värde och idésystem, som innefattar något vida mer än kapitalism, marknadsdominans, imperialism och global handel.
"Levis, argutus, inventor" - lättrörlig, skarpsinnig, uppfinningsrik - så karaktäriserade Carl von Linné, för knappt 250 år sedan den speciella kulturella arketyp, som han sammanfattade i begreppet homo europaeus och som, på gott och ont, i en historiskt sett rasande fart förändrat världens och i historiens gång under de - för Linne senaste 250 - för oss senaste 550 åren.
DEN INTELLEKTUELLE
När Linne gör sin karaktäristiskt egensinniga bestämning sätter han inte bara likhetstecken mellan denna och sina geniala europeiska föregångare, Leibniz, Newton m.fl. utan även sin egen tids vetenskapspraktiskt intellektuella - eller kanske bättre - den moderne naturforskare, som han själv i så eminent grad förkroppsligade. Med sin unika taxonomiska intuition träffar Linne även i detta fall "tillräckligt" rätt.
På ett långt mer fundamentalt sätt än andra kulturella och intellektuella aktiviteter - konst, filosofi, litteratur, religion och allmän vitterhet - är den moderna naturvetenskapen unikt förbunden med europeisk kultur och samhällsorganisation - både som kognitiv och epistemisk form och som intellektuell och samhällelig praxis. När den moderna vetenskapen institutionaliserades i de stora europeiska akademierna, lärda samfunden och regelbundet utkommande vetenskapliga publikationer på 1600- och 1700-talen, handlade det således inte bara om att introducera och etablera en ny och originell typ av teoretiskt och praktiskt, systematiskt kunskapssökande. Det handlade även om framväxten av en specifik intellektuell mentalitet och personlighetstyp, som på ett helt unikt sätt frikopplades från omedelbara religiösa och ideologiska överbestämningar.
Förutsättningar för denna europeiska "Sonderweg" skall ingalunda i första hand uppfattas som en konsekvens av de andliga och världsliga makthavarnas goda vilja och insikt, eller ses som ett uttryck för att de enskilda europeerna eller ens kunskapens egna företrädare befriat sig från varje form av fördomar och idiosynkrasier.
Emancipationen var i stället en obönhörlig konsekvens av kunskapssökandets och kunskapstillväxtens egen logik, som i sin tur ytterligare förstärktes av att den ganska snart sammankopplades med en kallhamrad, långsiktig samhällsekonomisk och samhällsorganisatorisk nyttokalkyl - ja, kanske även med en specifik "protestantisk" etik.
Denna process ledde gradvis även till framväxten av det samhällsskikt av intellektuella, som den tyske samhällsteoretikern Karl Mannheim på 1920-talet kom att ge den sammanfattande beteckningen "die freischwebende Intelligenz".
Den helt avgörande institutionella förutsättningen härför utgjorde etableringen av det moderna vetenskapsuniversitetet under 1800-talet.
FÖRNUFTIG OFFENTLIGHET
Den institutionaliserade formen av rationellt offentligt samtal och kritisk kompetens, som - åtminstone idealt - upphöjdes till systembärande överideologi i och med den liberala demokratins och den moderna rättsstatens framväxt och som även den blev unik för Europa, hade således ytterst sin viktigaste intellektuella och moraliska förutsättning i det förutsättningslösa, systematiska kunskapssökandet, som karaktäriserade den moderna vetenskapen.
Därmed vare även sagt, att den "rationella argumenteringen" och den institutionaliserande "kritiska granskningen", som åtminstone på den normativa nivån kom att bestämma den borgerliga offentlighet, som växer fram under 1800-talet, ingalunda är en uppfinning eller förtjänst som bör tillskrivas de moderna västerländska massmediernas framväxt. Dessa utgjorde fram till 1970 möjligen en assisterande efter eller hjälptrupp i upplysningens tjänst. Därefter torde det inte vara helt oriktigt att hävda, att de snarast utgör ett akut hot mot det som historiskt konstituerat den sunda kärnan i det europeiska kulturella och politiska projektet.
Vetenskaplig kunskap och eminens är inte - och har aldrig varit - synonymt med mänsklig storhet och moralisk lödighet eller utgjort en garant för politisk klokskap och praktiskt omdöme, dock har den - på gott och ont - utgjort den intellektuella grundbulten i ett 600-årigt europeiskt civilisationsprojekt.
Sambandet mellan kunskapsteori och kunskapspraktik, å ena sidan, och samhällsteori och samhällsorganisation, å den andra, är visserligen knappast vare sig enkelriktat eller okomplicerat. Det är inte exempelvis så, att Isaac Newtons lagar eller Albert Einsteins teoretiserande skulle ha konstituerat europeisk människo och samhällssyn, dock är det obestridligen så, att i hela (det utvidgade) Europa har den (natur) vetenskapliga världsbilden och praktiken blivit en oskiljaktig del av det kulturella arvet och samhälleliga ordningen.
FÖRKLARA OCH FÖRÄNDRA
Förenklat uttryckt kan vetenskapen sägas ha präglat det europeiska tänkandet och samhällsbyggandet under de senaste 400 åren i huvudsak på två olika sätt.
För det första har vetenskapen generat världsbilder och (provisoriska) världsförklaringar av sådan teoretisk och persuasiv kraft, att de invaderat våra grundläggande föreställningar om människornas inbördes relationer, om livets mening/meningslöshet, samhällets funktion och organisation.
Som många påpekat - Max Weber som vanligt mest insiktsfullt - innefattar den europeiska kultur eller samhällsformen ett antal typiska vetenskapsförankrade särdrag: betoningen av systematiskt experimenterande, sociala formers långtgående differentiering och fragmentering, strävan mot universalism, viljan att åstadkomma och acceptera ständiga förändringar, iden om en åtminstone delvis planerbar utveckling och därmed även en generell inriktning mot framtiden.
För det andra ledde det systematiska kunskapsökandet, så småningom till praktiska tillämpningar, som mer eller mindre radikalt kom att inverka på de enskilda människornas vardagspraktik, livschanser och levnadsnivå. Från och med 1800-talets slut börjar därmed vetenskapen allt oftare att betraktas som en produktivkraft.
Detta innebar i sin förlängning även att vetenskapen blev var mans och kvinnas "angelägenhet", vilket i sin tur medförde att den - med rätta - ansågs i vid mening böra kontrolleras av allmänhetens ansvariga politiska företrädare. Ytterligare skäl var självklart dels de explosionsartat ökande kostnaderna för denna verksamhet, dels det faktum att allt fler medborgare, indirekt och direkt, i någon mening knöts till den snabbt växande forskningsapparaten via ett kraftigt expanderande utbildningssystem.
VETENSKAPSKRIG
Som jag redan antytt, menar jag att det kvalificerade kunskapssökandet i form av forskning och högre utbildning i stor utsträckning utmönstrats från det som numera - vanligtvis mediapolitiskt - definieras som europeisk kultur eller som "riktig intellektuell". De yttersta orsakerna och förklaringarna härtill återfinns självklart i de närmast epokala politiska, moraliska och mentala katastrofer, som bäst och brutalast sammanfattas i årtalen 1914, 1933 och 1945.
I det följande skall jag dock begränsa mina tentativa reflexioner till ett antal förskjutningar på de ytligare men ingalunda irrelevanta ideologiska och institutionella planen, som ytterligare förstärkt och påskyndat denna utveckling - framför allt då under de senaste 30 åren. En utveckling som har haft såväl internvetenskapliga som samhälleliga drivkrafter och tillskyndare.
Vetenskapens etablering som överlägsen och nära nog exklusiv form av kvalificerat kunskapssökande i Europa kan under de första tre seklerna sägas ha varit en homogen - om än intensivt diskuterad och omstridd process. Dess definitiva segertåg under 1800-talets andra hälft, som samtidigt i första hand handlade om naturvetenskapens kunskapsmässiga expansion, innebar dock även att den senare gradvis fjärmade sig från övrigt systematiskt kunskapssökande, såväl metodiskt som även vetenskapsteoretiskt och vetenskapsideologiskt. Därmed uppträdde de första antagonistiska vetenskapsideologiska motsättningarna i vetenskapens republik.
Det är nu man framför allt från "humanvetenskapligt " håll börjar tala om natur och kultur som två distinkta och delvis antagonistiska storheter, vilka ansågs kräva inte bara skiljaktiga metodologier utan det handlade även om väsensskilda kunskaps och förståelseformer. Dikotomin kodifierades och vetenskapsteoretiskt preciserades även snart i motsatsparet Geistes och Naturwissenschaften. Denna i hög grad tyskinspirerade vetenskapsteoretiska diskussion sammanföll både tidsmässigt och delvis även innehållsmässigt med en allt hätskare politiskt överbestämd kulturdebatt, som framställde Europa som ohjälpligt kulturellt, idémässigt och samhällsorganisatoriskt tudelat, präglat antingen av tysk "Kultur" eller franskanglosachsisk "Civilisation".
Fragmenteringen till trots kan man ändå hävda, att naturvetenskapen under det slutande 1800-talet bevarade en grundläggande intellektuell och sociologisk samhörighet med andra grenar av det systematiska kunskapssökandet.
Här liksom i den europeiska historien generellt, innebar dock kontinentens andra 30-åriga krig mellan 1914-1945 en definitiv cesur, som både innebar naturvetenskapens upphöjelse till "halvgudomligt beläte" och dess närmast definitionsmässiga utmönstring ur det som fortsättningsvis gick under beteckningen "kultur.
Vid det slutande 1950-talet upphöjdes så slutligen C.P. Snow´s olyckliga tes om "de två kulturerna" till axiomatisk "sanning". I stället för att konstituera sig och uppträda som en normativt homogen kollektiv samhällsaktör med en specifik om än begränsad kompetens och relevans vid sidan av - och i opposition till - politik, byråkrati, media och ekonomi, ägnar sig vetenskapens olika företrädare, från och med nu, en betydande del av sin psykiska energi åt att bekriga varandra i "samhällsnyttans" respektive "kulturens/ humanismens" (o)heliga namn.
OHELIG ALLIANS
I detta inbördeskrig om de relativa andelarna av de tillgängliga forskningsresurserna gällde det i första hand att förvärva det omgivande samhällets gunst. Till denna ända försökte i första hand de "onyttiga" kulturvetarna att till snart sagt varje pris finna "beskyddare" inom politik och media. Inte minst de "välfärdsanpassade" samhällsvetenskaperna hade en notorisk benägenhet att ställa ut "samhällsrelevanta" växlar, som man på intet vis hade intellektuell täckning för, vilket inte bara innebar att man tärde på det egna utan delvis även på hela det vetenskapliga förtroendekapitalet.
Därmed hade man även börjat rasera de centrala argumenten för vetenskapens anspråk på den relativa autonomi, som bl.a. Wilhelm von Humboldt uppfattat som en oundgänglig förutsättning för det kvalificerade systematiska kunskapssökandets och lärandets optimala expansion, vilket ytterst även konstituerade dess samhällsrelevans.
Detta resonemang innebär på inget vis att jag ifrågasätter eller ens beklagar den irreversibla process, som handlar om vetenskapens fortgående "församhälleligande" eller bestrider samhällets rätt att kräva socialt, moraliskt och t.o.m. ekonomiskt engagemang hos vetenskapens företrädare, dvs. skyldigheten att ägna en väsentlig del av sina intellektuella ansträngningar och institutionella resurser åt problem, som medborgarna med rätta uppfattar som existentiella och livsavgörande och som dessutom, inte sällan, är en direkt eller indirekt konsekvens av vetenskapens egen obestridliga expansion och triumf (Nowtny 2001).
Det handlar i stället om att jag på fullt allvar vill påstå, att denna vetenskapens irreversibla och nödvändiga samhällsintegration, under de senaste 30 åren, i Kontinentaleuropa - till skillnad från USA, där (elit)institutionerna, i Vannevar Bush´s och James Bryant Conant´s anda, förblev strategiska makthavare även i det nya forskningssystemet (Geiger 1993) - har genomförts på ett, i bästa fall, tanklöst, i värsta fall, rent destruktivt sätt - såväl intellektuellt och institutionellt som även allmänkulturellt.
SPLITTRAT UNIVERSITET
Vad gäller förlopp, karaktäristika samt institutionella och intellektuella konsekvenser växlar självklart denna den högre utbildningens och forskningens desintegrationsprocess från land till land. Dock kan man urskilja ett antal gemensamma drag, som med varierande styrka återkommer i nära nog samtliga europeiska länder:
- institutionell implosion och upplösning (nivellering alt. utdefiniering)
- antiintellektualism - "konstruktivism" vanligtvis presenterad som "antielitism"
- avreglering och politisering
- sektorisering och instrumentalisering
- Orwellisering
INSTITUTIONELL IMPLOSION OCH UPPLÖSNING
När de kontinentaleuropeiska universiteten och högskolorna under sent 1960- och tidigt 1970-tal, som en konsekvens av demokratiskt, demografiskt och ekonomiskt tryck, omvandlas från elit till massinstitutioner sker detta utan att man samtidigt genomför den nödvändiga differentieringen av detta de facto helt nya massutbildningssystem. Denna uraktlåtenhet, eller snarare institutionaliserade politiska och akademiska ansvarslöshet, fick en rad svårartade systemkonsekvenser, som visserligen kunde variera från ett nationellt högre utbildningssystem till annat:
a) Universitet och högskolor upphör relativt snabbt att i varje rimlig bemärkelse fungera som högre utbildningsanstalter (Sydeuropa).
b) De "rekonstrueras" genom en hårdhänt byråkratisk nivellering, vars övergripande mål, i enlighet med en radikal redefinition av jämlikhetsbegreppet, blir en ytterligare förstärkning av enhetligheten (Sverige).
c) De drabbas p.g.a. kostnadsstegringar och ekonomiska recessioner gradvis av systematisk underfinansiering och politisk marginalisering och tillåts långsamt förtvina (Tyskland),.
d) Den kvalificerade forskningen frigör sig från den grundläggande utbildningen antingen genom "inre emigration" (Sverige) eller, där så är möjligt, genom att helt lämna universitetet och i stället förlägga verksamheten till renodlade forskningsinstitut (Tyskland, Norge, Frankrike).
Därmed hade även själva den kunskaps- och moralfilosofiska grundbulten i det tyskeuropeiska Humboldtuniversitetet slutgiltigt skruvats loss. Det europeiska universitetets ställning som central kulturell samhällsinstitution genomsyrat av ett specifikt vetenskapligt, universalistiskt etos och med en unik meritokratisk kollegial självstyrelse, liksom dess reella möjligheter att konkurrera med sina nordamerikanska elitkolleger, torde därför senast i slutet av 1970-talet ha framstått som ett minne blott, vilket rutinmässigt retoriskt återanvändes vid promotionsfestligheter, universitetsjubileer och andra socio-akademiska ritualer.
AGGRESSIV JÄMLIKHET
Hand i hand med denna nedmontering - som kan framstå som nästintill oförklarlig i ljuset av de närmast föregående 25 årens forsknings- och utbildningspolitiska credo och praktik (framför allt då i Sverige, Skandinavien och (Väst-)tyskland) - och inte minst allmänkulturellt signifikant, sker framväxten av en aggressiv, moraliserande jämlikhetsideologi, som på sina håll snart övergick i programmatisk antiintellektualism och vetenskapsfientlighet.
På det ideologiska och begreppshistoriska planet kunde man säga att det handlar om en övergång från den klassiska liberala jämlikhetsdoktrinen, som talar om "equality of opportunities" till en radikal variant som utgår ifrån föreställningen om "equality of results". Någon har velat karaktärisera detta, tämligen oprecist, som en pågående "rightismprocess", där behörighet och rättigheter inte längre i huvudsak regleras enligt väldefinierade kompetenskriterier utan uppfattas som en obestämd form av allmän mänsklig rättighet.
En signifikant tendens i detta sammanhang är, som Bo Rothstein framhållit, att rättighets och diskrimineringsskyddet systematiskt förskjuts från den enskilde individen till kollektiv och organiserade särintressen (SvD 05-08-2001).
Det paradoxala och närmast tragikomiska i denna, till att börja med, rent politiska "demokratiseringskampanj" var, att samtidigt som man med emfas hävdade att teoretiskt baserad sak- och expertkunskap ingalunda var "finare" eller "bättre" än olika former av praktiskt förvärvad erfarenhetskunskap, insisterade man ändå på att i stort sett alla professionella och semiprofessionella yrkesutbildningar borde "ha självklar rätt" att få "högskolestatus" och vara "forskningsanknutna". (Strömholm 1994, ss.78)
Den faktiska konsekvensen av denna jämlikhetsstrategi var inte bara, eller främst, att den traditionella högre utbildningen och forskningen devalverades och redefinierades, den innebar således även att alternativa välfungerande ickeakademiska kunskaps- och utbildningsformer brutalt och systematiskt slogs sönder och trivialiserades. I "rättvisans" och "jämlikhetens" namn avskaffades i ett slag rätten och möjlighet för en rad kvalificerade yrkesföreträdare, att utifrån en egen väletablerad professionell etik och en inte sällan överlägsen och systematiskt förvärvad "tyst" erfarenhetskunskap utveckla sina egna, välfungerande utbildningsformer, institutioner och professioner.
Det reala sociala, sociologiska och epistemologiska slutresultatet av denna "reformverksamhet" kan med fördel avläsas genom en systematisk jämförelse mellan den svenska grundskolans, lärarhögskolans, läraryrkets och vårdapparatens funktionalitet, status, legitimitet och sociala mobilitetspotential i dag och för 30 år sedan.
KONSTRUKTIVISM
Från och med 1980-talets mitt förstärktes och "avpolitiserades" denna antirationalistiska och antiintellektuella tendens genom de vetenskapsideologiska strömningar som förenklat kan sammanfattas under beteckningarna "social konstruktivism" eller "postmodernism". I "postupplysningens" och samt inte sällan även "den demokratiska kontrollens", "multikulturalismens" och toleransens namn och vanligtvis i den sociologiserande "dekonstruktionens" form anser man sig slutgiltigt ha "avslöjat" att den traditionella vetenskapens officiellt deklarerade strävan mot bästa möjliga systematiska kunskap och provisoriska sanningar endast är en raffinerad form av professionspolitisk makthunger och att dess stränga krav på metodisk formalism, konsistent begreppsbildning och överprövbarhet därmed endast att betrakta som en sofistikerad form av politisk retorik.
I den mån det över huvud taget är relevant att använda beteckningen kunskap anses denna innefatta samtliga typer av erfarenhet, attityder, åsikter mm. Därmed tenderar den även att bli fullkomligt innehållslös och således analytiskt och argumentativt oanvändbar. Kunskap reduceras till maktpolitisk färskvara i för tillfället kuranta medieinitierade "avslöjningskampanjer", där kulturvetenskapens resultat uteslutande fungerar som ideologiproduktion och dess företrädare i media och kulturvetenskaplig forskning snarare strävar mot maximal medial och politisk instrumentalisering och effekt än till optimal kunskapstillväxt.
Därmed har man även aktivt och frivilligt, för en politisk och medial grynvälling - "15 minutes of fame" - sålt ut den sista resten av vetenskapens traditionella anspråk på relativ intellektuell och institutionell autonomi. (Österud 1997) I sin nyliberala variant draperas detta manifesta kunskapsförakt i frihetliga antielitismtermer och utgör en integrerad del av privatiserings och marknadiseringsideologin. Den kollektiva kulturella ambitionen att gemensamt skapa och upprätthålla ett välfungerande, nationellt utbildningssystem och övertygelsen att vissa immateriella värden och "godor" inte bör underställas de preferenser som uttrycks via konsumtionsval på den "fria" marknaden, framställs som "frihetsinskränkande", förmyndaraktigt och illiberalt.
ATT BLI NÅGON ANNAN
Ungefär samtidigt och som en del i samma process utsattes även kulturbegreppet för en grundläggande politisk och medialt orkestrerad redefinition, där dess traditionella, närmast automatiska förankring i den europeiska kunskapstraditionen inte bara öppet ifrågasattes utan även aktivt bekämpades, med hänvisning till att kulturen i sin hittillsvarande form varit "socialt, mentalt och politiskt exkluderande" och därmed ingalunda fungerat som en emancipatorisk kraft utan snarast som ett "elitistiskt" förtryckarinstrument.
I likhet med kunskap, blev kultur och kulturell kompetens en "politisk" definitionsfråga och därmed fullständigt godtycklig och innehållslös. I Sverige markerades denna kulturens totala "befrielse" från utbildning och kvalificerat kunskapssökande institutionellt genom inrättandet av ett särskilt ministerium, som icke hade vare sig intresse eller kompetens att befatta sig med dylika aktiviteter.
Sitt kanske mest aggressiva uttryck har dessa tendenser fått i det mest korrekta och oantastliga av allt: multikulturalism. I sin vanligtvis "positivt" diskriminerade form, går denna stick i stäv med en av upplysningsprojektets vackraste men samtidigt mest svåruppnåeliga idéer, den nämligen att en individ endast skall bedömas efter sin förtjänst och sina handlingar och icke efter sitt sociala, könsmässiga eller etniska ursprung.
Vad gäller det västerländska universitetet mer specifikt är det obestridligen så, att för Wilhelm von Humboldt utgjorde just universalismen och gränsöverskridandet i vetenskap och vetenskaplig träning den "sedliga kraft" som ytterst gav hans institutionella skapelse dess moraliska rational och existensberättigande. Man kom till universitetet för att bli "någon annan" än den man genom sitt sociala, kulturella, religiösa och etniska ursprung tvingats vara. Något förenklat kunde man kanske hävda att just detta växande och gränsöverskridande var själva kärnpunkten i den individuella emancipationsprocess som i aftonlandet gått under hedersbeteckningen Bildning, Bildung, Dannelse, Liberal Education osv.
Föreställningen att ett universitets huvuduppgift skulle vara att bekräfta och förstärka studenternas etniskt, religiöst, sexuellt, könsmässigt, kulturellt och socialt konstituerade determinanter eller idiosynkrasier framstår inte bara som bisarr, den är och förblir fullständigt destruktiv. Dessa tendenser är på intet vis begränsade till Europa, de kan i kanske än högre grad återfinnas i USA.
Dock menar jag, att de potentiella riskerna är större i Europa p.g.a. universitetens relativa institutionella svaghet, systemens homogenitet och det mer eller mindre omedelbara beroendet av tillfälliga populistiska opinioner och politiska beslut. En multikulturalism som icke utgår ifrån en universellt bjudande hierarki av centrala värden, av vilka flertalet, tyvärr måhända, är av europeisk proveniens har ingenting med tolerans och vidsynthet att skaffa, den representerar i huvudsak endast institutionaliserat godtycke, inskränkthet och ytterst kan den utgöra fröet till en livsfarlig etnisk eller social tribalism.
I alla händelser torde dess emancipatoriska ambitioner och potential vara tämligen obefintliga. Under alla omständigheter borde även dagens "korrekta intellektuella" vid universitet och i media kunna förstå, att man måste kunna frigöra den principiella diskussionen om olika normsystem från diskussionen om deras faktiska historiska tillämpning.
VETENSKAP OCH ETIK
Även om denna "kulturkamp" eller detta "vetenskapskrig" i första hand haft sin institutionella disciplinära hemvist inom kulturvetenskapen har dess måltavla i hög grad varit de till synes "onåbara" hårda naturvetenskaperna. Den förvirring, oro och frustation som därvid har uppträtt bland naturvetarna själva kan förmodligen, som Wolf Lepenies framhållit, i hög grad förklaras av deras gradvis ackumulerade institutionaliserade politiska och moraliska kompetenssvikt efter det andra världskriget (Lepenies 1997).
Därmed avses, att vetenskapsidkare i allmänhet och naturvetare i synnerhet, med hänvisning till sina exceptionella och obestridliga vetenskapliga framgångar, inbillat sig att de kunde avstå från att ta ställning till, eller ens befatta sig med, normativa, politiska, kulturella eller etiska problem.
Tvärtom, ansågs inte sällan själva "amoraliseringsprocessen" vara en av grundförutsättningarna för vetenskaplig framgång. Det illusoriska i denna strategi visade sig redan under 1970-talet kärnkraftsstrider och i en tid av galna kor, klonade får, stamceller m.m. torde dess totala irrelevans framstå som om möjligt än mer evident.
Att återupprätta den vetenskapens etiska dimension som Wilhelm von Humboldt och inte minst Auguste Comte och Herbert Spencer, vid tiden för den moderna vetenskapens massiva genombrott, emfatiskt hävdade (Liedman 1997, ss.23), framstår idag således inte bara som ett allmänt anständighetskrav utan som en nödvändig förutsättning såväl för vetenskapens legitimitet och kunskapsmässiga expansion som för dess fortsatta optimala praktiska relevans.
POLITISERING
Lite överraskande för somliga, måhända, vill jag generellt sett bestrida, att det senaste 30 åren - inklusive det senaste decenniets "avreglering" av universitet och högskolor - inneburit en minskad politisk styrning av den högre europeiska utbildningen och forskningen. I vissa fall har utvecklingen snarare varit den rakt motsatta.
Det är således knappast felaktigt att hävda, att den paneuropeiska våg av deregulering och decentralisering av den högre utbildningen i allt väsentligt, och snart sagt överallt, inneburit en delegering av ansvar och skyldigheter nedåt men en konsolidering av makt och inflytande uppåt. Dessutom, eftersom denna övervältning av arbetsuppgifter och skyldigheter genomförts samtidigt som sektorn, i nästan samtliga europeiska länder systematiskt underfinansierats, har resultatet knappast blivit ökad institutionell autonomi utan snarare ett minskat handlingsutrymme och en tilltagande institutionell upplösning, som politikerna med hänvisning till universitetens "nya handlingsfrihet" kan undandra sig det verkliga ansvaret för.
Johan P. Olsen har i sin dissekering av Mjös-udvalgets förslag till reformering av det norska högre utbildningssystemet pekat på, att förslaget att "friställa" universiteten genom en omvandlig till "statsföretag" under externt dominerade lekmannastyrelser innebär att regeringen - det formellt ansvariga statsrådet - knappast kommer att vilja eller ens behöva ingripa vid akuta, interna konflikter och dysfunktioner inom "företaget". Detta allra helst som ett ingripande inom ett "friställt", och därmed marginaliserat område, knappast kan förväntas ge speciellt hög "symbolpolitisk avkastning", vilket numera, som bekant, torde vara den starkaste drivkraften bakom "kraftfulla" politiska "ut(in)spel" (Olsen 2000). Här bör man, i rättvisans namn, även påtala med vilken flathet de europeiska universiteten och dess akademiska företrädare - med möjligt undantag för de engelska - accepterat denna marginalisering.
"Friställningen" av universitet och högskolor kan därför även beskrivas som den centrala statsmaktens partiella reträtt från ett av sina traditionella utbildningspolitiska huvudansvarsområden. Det paradoxala är dock att statsmakten, i de flesta fall samtidigt har behållit och till och med i vissa avseenden förstärkt sin kontroll och styrningsmakt - finansiellt och konstitutionellt. Den traditionella regulativa centralstaten utövade sina kontrollfunktioner av den högre utbildningen nästan uteslutande genom input control i form av ett tämligen utförligt regelverk, som i första hand preciserade medelsfördelning, formella behörighetskrav och tjänster och tjänstetillsättningar, varefter universitetet självt på eget ansvar utformade och övervakade sin egen utbildande och forskande verksamhet.
Själva tanken att statsmakten skulle "evaluera" de faktiska resultatet föreföll inte bara onödig utan näst intill bisarr, eftersom universitet och högskolor i grunden och egentligen inrättats just för att fungera som nationens högste evaluator och kvalitetskontrolant - the highest profession!
KUNSKAPSFÖRETAGET
Den regulativa europeiska välfärdsstatens nedmontering och framväxten av det som omväxlande kallas New Public Management, the Off-loading, Evaluative och Supervisory State innebär att statsmakten, i likhet med andra stake-holders och marknadsaktörer, övergick till en mer eller mindre renodlad out-put control i form av diverse målstyrningsdokument och utvärderingsaktiviteter. Den helt dominerande målsättningen hos den centrala statsmakten övergick från en generell ambition att optimera de ekonomiska och institutionella förutsättningarna att producera forskningsresultat och studenter av högsta möjliga kvalitet, till att bli, att till lägsta möjliga styckekostnad och med högsta möjliga, av statsmakterna definierade samhällsrelevans, "genomströmma" både det ena och det andra.
Såväl på det symboliska (ideologiska) som på det reala planet pågår sedan åtminstone ett par decennier en i huvudsak politisktekonomisk initierad process där universitet och högskolor gradvis omdefinieras från kulturinstitutioner till något, som i bästa fall, kunde kallas ett kunskapsföretag bland andra (Bleiklie 2000 och Olsen 2000).
UNIVERSITETEN TJÄNAR?
Det norska Stortingets beslut i år att universitetsstyrelsen skall även utse dekaner och prefekter, utgör det kanske mest eklatanta exemplet hittills på hur managementideologins effektivitetskriterier gradvis börjat tillmätas större vikt än akademisk legitimitet och dokumenterad sakkunskap.
Detta beslut innebär således inte bara en "sund" reaktion mot ett - inte sällan - dåligt fungerande kollegialt styre, ytterst handlar det även om en mer eller mindre systematisk och allmän deprofessionaliseringprocess, som redan fått fullt genomslag inom stora delar av den svenska utbildningssektorn där sakkunskap numera snarast framstår som en demerit vid rekrytering av ledamöter till universitetsstyrelser, samt av rektorer och andra skolledare (Enkvist 2001, ss.144, 157).
Senast under 1980- och tidigt 1990-tal blev det således allom uppenbarat att universitet och högskolor av politiker och andra "ägar- och avnämarintressen" inte längre i första hand uppfattades som en offentlig kulturell och samhällig nyttighet i sig, utan främst som ett medel att befordra andra, vanligtvis kortsiktiga om än angelägna, politiska mål och syften. Universiteten förväntas således - vid sidan av sina traditionella uppgifter: vetenskaplig forskning och kvalificerad professionell utbildning - inte bara producera måttbeställd arbetskraft, just in time, de skall även - när helst politiken så beslutar - fungera som motor i regional utveckling, ansvara för "det livslånga lärandet" och uppfylla alla andra, vanligtvis helt opreciserade krav, som politiker efter eget "demokratiskt" och högst tillfälligt gottfinnande innefattar i diverse populistiskt överbestämda "tredje uppgifter".
Sist men inte minst, skall högskolor och universitet fungera som central konjunkturregulator vid eventuellt ökande ungdomsarbetslöshet. Alla dessa uppdrag förväntas man dessutom nästan alltid och oföränderligt expediera inom den befintliga kostnadsramen.
Här, liksom beträffande andra i sen tid reorganiserade "serviceproducenter" inom vård, omsorg, postbefordran, primär och sekundär utbildning mm. torde det finnas en uppenbar risk att uppdragen allt oftare tenderar att hamna hos det lägstbjudande snarare än hos det kvalitativt överlägsna "tjänsteföretaget". Detta alldeles oavsett vilka centrala organ för "extern kvalitetssäkring" och "evaluering" - ytterst på forskningens och undervisningens egen bekostnad - den politiske huvudmannen än etablerar. Det är således inte bara så att politikerna upphävt vad Johan P. Olsen kallat den traditionella "pakten mellom universitet og samfunn" (Olsen 2000) och ersatt den med ett mer eller mindre renodlat kontraktförhållande. Än mer fatalt är dock att politikerna även tycks förbehålla sig rätten att när som helst och helt godtyckligt ändra i, eller till och med säga upp, delar av "gällande kontrakt".
STATENS ROLL
De nya inslagen av konkurrens om politiskt överbestämda resurser, interndebitering, "kostnadstäckning", studentpeng, studieplatser, kvantitativa genomströmningsindikatorer mm., som introducerats i snart sagt alla europeiska högskolesystem, innebär dock inte att universitet och högskolor i någon egentlig mening blivit marknadsstyrda.
Det handlar här, precis som inom andra "avreglerade" sektorer närmast om en politiskt överbestämd, nebulös quasimarknad - management by numbers - där samtliga de inslag, som ens avlägset kunde tänkas påminna om det marknadsdrivna amerikanska systemet - studentavgifter, aktiv fund-raising, institutionell självstyrelse och rättslig autonomi, intern chefstillsättning och suveränitet beträffande studentrekrytering - knappast ens diskuterats och ännu mindre introducerats. I vissa europeiska länder (Sverige, och fram till helt nyligen Tyskland) är dylika tankegångar, per ministerialdekret, t.o.m. kategoriskt avförda, eftersom de, per definition, påstås vara orättvisa, öka den sociala snedrekryteringen, minska efterfrågan på utbildning, stoppa fattiga studiebegåvningar, ja till och med "antidemokratiska" (Thomas Östros, UNT 01-02-26).
USA ETT FÖREDÖME
Ett stillsamt påpekande, att USA har en avsevärt större andel av relevanta åldersgrupper i högre utbildning än samtliga västeuropeiska länder, torde knappast ha någon effekt. Man behöver här bara hänvisa till det anatema som drabbade den i universitets och forskningsfrågor eminent sakkunnige fd universitetsdirektören vid Uppsala universitet, Johnny Andersson, när han var oförsiktig nog att, mycket eftertänksamt, antyda att det kanske kunde finnas anledning att åtminstone diskutera vilka alternativa vägar det gives att, med bibehållen och helst ökad kvalitet, finansiera en fortsatt utbyggnad av högre utbildning och forskning, eftersom det nuvarande finansieringssystemet, enligt Andersson och många andra initierade bedömare, nått vägs ände (UNT 01-02-13).
Utbildningsminister Östros´ svar har vid detta och andra liknande tillfällen endast blivit en lika oföränderlig som kategorisk deklaration att "universiteten är statens ansvar". Han hänvisar därvid endast till det faktum att över 80 % av de svenska universitetens ekonomiska medel idag kommer från "offentliga finansiärer" - inkluderande allt från löntagarfondsstiftelser till EU-medel. Detta kan tyckas vara ett mycket övertygande argument (bl.a. SDS 26-01-01). Dock, viktigare än de nominella antalet kronor och procentsatsen torde det vara, att få reda på vilka förpliktelser detta statens "huvudansvar" faktiskt innefattar och hur det utövas år 2001 jämfört med exempelvis 1967 eller, varför inte, 1626. Det är, enligt mitt förmenande, mer än sannolikt att den förstnämnda "ansvarsjämförelsen" skulle utfalla till Ragnar Edenmans och det är absolut ingalunda otroligt att den senare skulle utfalla till greve Oxenstiernas fördel.
Utbildningsministern och hans europeiska kolleger har säkert alldeles rätt när de hävdar, att de europeiska statsmakterna inte utgör ett hot mot den traditionella akademiska friheten. Den intressanta och helt avgörande frågan är dock, huruvida den centrala statsmakten någonstans och i någon rimlig mening fortfarande kan och vill och utgöra en trovärdig garant för denna frihet. Jag är, för min del, beredd att hävda att så icke är fallet beträffande de flesta högre västeuropeiska utbildningssystemen!
ENVAR SIN PROFESSOR
I detta sammanhang får den svenska regeringens fullständigt självsvåldiga missbruk av professorstiteln sin egentliga signifikans. Sedan man på 1970-talet - i enlighet med periodens redefinition och gradvisa pervertering av såväl jämlikhets- som demokratibegreppen - avskaffat ordensväsendet, har den maktägande politiska klassen tydligen börjat betrakta den högsta och mest prestigefyllda akademiska titeln, vilken ännu för åtta - tio år sedan ansågs vara exklusivt förbunden med dokumenterad vetenskaplig eller åtminstone "sektoriell" kompetens, som en lämplig kraschan för diverse förtjänta (?) medborgare, oavsett deras formella eller reella anknytning till akademi eller forskarvärld.
Det principiellt intressanta i detta arroganta godtycke är dock inte, som en del akademiska företrädare velat hävda, huruvida Herr Politicus mm. Allan Larsson kan anses värdig en sådan regeringens utomordentliga ynnest, utan fastmer den renodlade instrumentalism och öppna disrespekt gentemot högre akademisk utbildning och forskning som detta förfarande representerar. "Politiken har huvudansvar för den högre utbildningen och grundforskningen", sa herr Östros. I första hand tycks detta "ansvar" innefatta politikens hals och handrätt över inte bara akademiens medelstilldelning och institutionella ordning utan även över dess insignier och belöningssystem.
Samtidigt bör det dock även klart utsägas, att i den mån universitet och högskolor i sin egen befordrings och utnämningspolicy inte honorerar grundläggande akademiska värden och etablerade vetenskapliga kvalitetskriterier, utan i huvudsak ägnar sig åt "politiska" professorsutnämningar, då har de heller ingen vare sig anledning eller ens rätt att förfasa sig över denna regeringens - internationellt sett - exceptionella politiska praxis.
FORSKNINGENS POLITISERING
Även om det kan råda delade meningar om de faktiska effekterna av "avregleringsreformerna" inom den högre utbildningen, torde det dock knappast råda någon tvekan om att forskningspolitiken och forskningsfinansiering, samt i förlängningen även synen på forskningens roll, användning och innehåll genomgått en dramatiskt ökad byråkratisering och politisering under framför allt det senaste 30 åren.
Det handlar, som inte minst Sverker Gustavsson ofta framhållit, om en strukturell forskningsadministrativ drift som gradvis lett till en tydlig institutionell drift, vilken så småningom även övergått till en uppenbar epistemisk drift. Politikens och byråkratins stående argument för att försvara denna utveckling har varit, att det endast handlar om att utöva en legitim "demokratisk kontroll" över den offentligt finansierade forskningen.
Jag kommer dock intill min död, eller intill någon visar på motsatsen, att bestrida att de icke föraktliga antal miljarder som SÖ, RALF m.fl. liknande organ under de senaste 30 åren fördelat, ens marginellt inneburit en förstärkning vare sig av Sveriges demokratiska hälsa eller av dess kvalificerade samhälleliga kunskapsproduktion.
"SAMHÄLLSRELEVANS"
Denna förskjutning har huvudsakligen skett i två stora skov. Det första inträffade under 1970-talets sektorisering, vilket inte bara innebar en kraftig relativ omfördelning av resurser. Den innefattade även framväxten av en byråkratisk struktur av ställföreträdande forskningsbeställare, som förväntades - och snart nog själva även ansåg sig kunna - bedöma graden av "samhällsrelevans" i olika forskningsprojekt. Relativt snabbt kom detta intermediära skikt även att inkludera ett stort antal hybridforskare, som i stor utsträckning kom att agera vid sidan av traditionell akademisk kvalitetskontroll även om den faktiska verksamheten inte sällan bedrevs inom de akademiska murarna.
Mest konsekvent och med de mest katastrofala intellektuella och samhälliga konsekvenserna genomfördes detta hybridsystem inom det som i Sverige brukar gå under den kuriösa beteckningen "skolforskning". Slutresultatet härav blev, som bekant, inte bara den pedagogiska disciplinens intellektuella kollaps utan även - och vad värre var - att den strategiska samhällssektor, som välsignades med denna "forskning", tillfogades snart sagt irreparabla funktionella och institutionella skador. Såvitt jag förstått saken rätt har utvecklingen i bl.a. Norge varit minst lika katastrofal (Slagstad 2000).
POLITISK ÖRONMÄRKNING
Nästa grundläggande system och maktförskjutning inträffar under 1990-talet. Denna process innefattar inte bara en fortsatt byråkratisering och instrumentalisering av det kvalificerade kunskapssökandet. Det har även medfört en markant förskjutning i den institutionella autonomin och en allt tydligare tendens mot öppen politisering - som i dagens forskningspolitiska newspeak går under beteckningen "prioritering, profilering" eller "öronmärkning" (Forman 2001).
Att parlamentet, liksom beträffande de nationella utbildningssystemets utformning och uppgifter i stort, fattar de övergripande besluten rörande fördelningen av samhällets tillgängliga forskningsmedel, är varken ovanligt eller kontroversiellt i europeisk historia. Tvärtom har den övergripande prioriteringen mellan olika fakultetsområden och hela forskningsfält inte bara betraktats som en självklar rättighet för politik och parlament utan till och med som en uttalad skyldighet.
Däremot har den slutgiltiga fördelningen mellan discipliner, projekt och personer traditionellt ansetts vara ett exklusivt internakademiskt prerogativ och ansvar, där vetenskaplig och forskningsorganisatorisk kompetens, forskningsbarhet och angelägenhetsgrad varit de helt överordnade kriterierna och urvalsinstrumenten (Benner 2001).
Denna traditionella ansvarsfördelning mellan politik och akademi har inte minst under de senaste åren öppet och systematiskt börjat ifrågasättas och undermineras, eftersom utbildningsdepartementen, bl.a. då i Sverige och Storbritannien, i praktiken, genom en alltmer detaljerad "öronmärkning" och institutionell särbehandling börjat agera som fullfjädrade "forskningsråd".
Sålunda var de "resursförstärkningar", som tillfördes Vetenskapsrådet vid den senaste svenska omorganisationen av forskningsråds- och forskningsfinansieringssystemet till mer än 90 % redan uppbundna till politiskt "öronmärkta" projekt och "prioriteringar". Att Vetenskapsrådet självt, på eget ämbets- och professionellt ansvar i enlighet med hävdvunnen praxis, kunde tänkas vara betydligt mer kompetent än departementet att göra de mest vetenskapligt angelägna och samhällsrelevanta forskningsprioriteringarna har uppenbarligen inte ens föresvävat de maktägande politikerna. Man kan även stillsamt undra på vems initiativ de nyinrättade svenska s.k. Forskarskolorna tillkom och vem som faktiskt bestämde om deras faktiska organisation, samarbetsformer (partners) och innehåll?
INSTRUMENTALISERINGEN
I Sveriges fall blir denna uppenbara instrumentalisering även av sk grundforskningsmedel inte mindre ominös genom att den i ett antal uppmärksammade kulturvetenskapliga fall (säkerhetstjänst, kommunism, Holocaust, Nationella sekretariat för genusforskning mm.) kombinerats med oskrymtade och öppna politiska nyttokalkyler.
Att ansvariga forskningsföreträdare inom den "akademiskt styrda" rådsorganisationen (dock icke Riksbankens Jubileumsfond) accepterat dessa politiska uppdrag gör inte saken mindre beklaglig eller fatal. Vi vet dessutom att denna tendens, åtminstone i Sverige och Storbritannien, är generell och inte knuten till den sittande regeringens specifika ideologiska preferenser.
Den förre partisekreteraren i det största svenska oppositionspartiet har nämligen offentligen krävt att riksdag och regering omedelbart inrättar ett Institut för frihandelns främjande. Labourregeringen i UK har dock under intryck från BSE och andra i grunden forskningspolitiska katastrofer gradvis börjat "reakademisera" den instrumentaliserade forskningspolitiken, som genomdrevs under Tatcherregeringen (THES 2001-06-15).
VINNOVA, det nybildade centralorganet för tillämpad forskning och utveckling - liksom för övrigt även Vetenskapsrådet - påfördes vid sin tillkomst ifjol dessutom ansvaret för så mycken gammal ofinansierad forskningspolitisk och byråkratisk surdeg, att myndigheten, som enligt sin stolta instruktion förväntas utgöra ett "kraftcentrum" för svensk spetsteknologisk forskning och strategisk innovationsutveckling, tvingades börja sina "koncentrerade högrisksatsningar" med att konstatera en akut medelsbrist motsvarande SEK 130-150 miljoner.
Sverige har således begåvats med en splitterny centraliserad forskningsfinansieringsorganisation, som - i bästa fall - först om tre år möjligen kan tänkas fungera enligt de officiellt uttalade intentionerna och principerna. Huruvida detta sedan är en konsekvens av traditionellt byråkratiskt tricksande, tillfällig politisk inkompetens, felrekrytering eller en "normal" och närmast idealtypiskt effekt av sentida politisk beslutsfattande är en empirisk fråga, som icke kan besvaras här. Dock borde den tämligen omgående undersökas!
KRÄV AUTONOMI
Det finns ytterligare två strukturella förändringar, som på ett avgörande sätt negativt påverkar såväl den europeiska forskningens och forskarutbildningens utvecklingsmöjligheter som forsknings institutionernas relativa autonomi, vilket därmed ytterst även bestämmer dess framtida möjligheter att på någorlunda rimliga villkor konkurrera med sina nordamerikanska motsvarigheter.
Den första gäller universitetens och högskolornas allt mer begränsade möjligheter att bestämma över och ännu mindre aktivt vidareutveckla en självständig och långsiktig policy för forskningsprioritering, kunskapsutveckling, forskningsstyrning och forskarrekrytering - forskarutbildning. Genom en förödande kombination av underfinansiering, instrumentalisering, politisk kortsiktighet, öronmärkning och "konkurrensutsättning" i samspel med ideologiska, administrativa, juridiska, och finansiella restriktioner har dessa möjligheter, med möjligt undantag för ett mycket litet fåtal tekniska högskolor, Les Grandes Ecoles, Oxbridge, London School of Economics samt möjligen Karolinska Institutet, i praktiken blivit mer eller mindre illusoriska på snart sagt hela den europeiska kontinenten.
Universiteten bör visserligen inte för ett ögonblick inbilla sig att det som i Sverige brukar kallas traditionella fakultetsmedel någonsin kommer att återfå den relativa betydelse som de fortfarande hade vid de kontinentaleuropeiska universiteten för mindre än 20 år sedan. "Konkurrensutsättningen" av i stort sett alla forskningsmedel har kommit för att stanna, vilket i och för sig inte behöver vara något fel. Förutsättningarna är dock följande.
För det första att dessa medel har en sådan uthållighet att de ger möjlighet till långsiktig planering och optimal kreativitetsutveckling.
För det andra att medlen inte förknippas med externt påhittade politiska och andra restriktioner och krav.
För det tredje att det faktiskt handlar om fri och öppen konkurrens, där kriterier, kompetenskrav och beslut är genomskinliga och upplevs som relevanta, legitima och rättvisa av forskarsamfundet.
För det fjärde att universitet och högskolor äntligen får rätt att på eget vetenskapligt, juridiskt och finansiellt ansvar förhandla fram och sluta de långsiktiga vetenskapliga, finansiella och samhälleliga strategiska allianser och avtal - nationellt och internationellt - man vill och förmår, och att man därvid inte hotas med finansiella och andra repressalier av sina politiska huvudmän, utan att man i stället uppmuntras och till och med belönas för dessa sina långsiktigt kvalitetshöjande initiativ!
BRYSSEL
Potentiellt ännu mer förödande för den kvalitativa utvecklingen inom europeisk forskning och kvalificerat utvecklingsarbete och på sikt faktiskt även hotande själva grundvalen för en självständig europeisk kulturell utveckling är, som bl.a. den akademiska senaten vid Uppsala universitet påpekat (Pressmeddelande 2001-03-12), den allt större andel (närmare SEK 35 miljarder) av de totala europeiska forskningsresurserna som framtidsvis kommer att fördelas över Bryssel och dess byråkrater.
Avsikten bakom denna "kraftsamling" är, enligt de ansvariga politikerna, att EU-länderna inom ett decennium skall "bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska, kunskapsbaserade ekonomi". Det framgår med all önskvärd tydlighet i Kommissionens aktstycken i frågan, att detta mirakel skall åvägabringas inte minst genom en ökad politisk styrning (Olsen 2000). Det enda som torde vara någorlunda visst är dock, att den hittillsvarande och planerade forskningspolitiken snarare kommer att bidra till att denna ambition, om möjligt, förblir än mer illusorisk än den någonsin tidigare varit.
Som Sverker Gustavsson i Sverige, Wolf Lepenies i Tyskland samt ett stort antal andra eminenta europeiska universitets och forskningsföreträdare påpekat, innebär de europeiska ramprogrammen att de mest diskutabla, till och med, destruktiva i den nationella sektorsforskningen - byråkratisering, kompetenssvikt, instrumentalisering, politisering, godtycklig "samhällsrelevans", alarmistisk populism, avakademisering - "uppgraderas" till allmäneuropeiska forskningspolitiska principer.
Även beträffande de planerade paneuropeiska Centres of Excellence är det uppenbart att excellensen i första hand kommer att bestämmas av resultatens omedelbara ekonomisk-industriella konverteringspotential. Alldeles bortsett från att de rent vetenskapliga kvalitetskriteriernas härvid systematiskt nedvärderas, torde riskerna för att en sådan övernationell byråkratisk mastodont även kommer att satsa på gårdagens snarare en morgondagens "heta" forsknings och innovationsområden, bara vara alltför uppenbara.
Med sömngångaraktig säkerhet tillåter därmed Europas forskningspolitiker att det ovisa byråkratiska nitet än en gång, och denna gång inom en synnerligen delikat samhällssektor, får slå in ännu en alienerande spik i det gemensamma europeiska hus, som alltmer börjar likna en byråkratisk järnbur. Om man vill vara en aning orättvis kan man i sammanhanget inte undgå att erinra sig de "målstyrda" femårsplaner som en gång dominerade även forskningspolitiken i de osaliga "Folkdemokratierna".
Därtill kommer dels, att de allt mer bjudande motfinansieringskraven bidrar till att ytterligare försvaga universitetens och högskolornas handlingsutrymme. Dels innebär Brysselöverhögheten att väsentliga delar av de spontana intereuropeiska forskningssamarbetet förtvinar, eftersom snart sagt allt sådant i framtiden skall ske via den maktägande Brysselbyråkratins ukaser och formulär. Därmed raseras det existerande, generativa internationella samarbete mellan välmotiverade individer, forskargrupper och institutioner, som under snart ett millennium visat sig vara den i särklass mest (enda) effektiva formen av vetenskapligt samarbete.
Dessutom innefattar denna fria och "egennyttiga" kooperation mellan enskilda forskare, kreativa miljöer och begåvade studenter en kulturell dimension, utan vilken de europeiska/västerländska universiteten aldrig blivit något annat än ett tomt institutionellt skal.
VETENSKAPLIG FEDERALISM
Jag vill för säkerhets skull påpeka, att jag inte anser att överstatlig - federal - forskningsfinansiering i sig skulle vara principiellt fel. Såvitt jag förstår finns det ingenting som hindrar att Europa inrättar ett antal akademiskt styrda federala finansieringsorgan av forskningsråds typ, som över nationsgränser fördelar en försvarlig del av de tillgängliga europeiska forskningsresurserna, enligt gängse vetenskapliga kriterier och professionella principer.
Att detta sedan, på förekommen anledning och i relevanta fall, kan och till och med bör ske i samarbete med partners inom näringsliv, förvaltning mm. är både troligt, självklart och naturligt, det är så bl.a. National Science Foundation, National Institute of Health och andra nordamerikanska, federala forskningsfinansiärer, till den amerikanska ekonomins, forskningens och universitetens uppenbara fromma, har arbetat under drygt ett halvsekel.
Det är ett tidens tecken, och något av en historisk ironi, att inte minst företrädarna för den forskningsintensiva industrin öppet börjat uttrycka sin oro för att de europeiska universitetens utrymme och möjligheter till fritt kunskapssökande ytterligare kommer att försämras - och därmed ytterst även den europeiska ekonomins konkurrenskraft - genom denna byråkratiska "kraftsamling". (Jacques Magen, Alcatel, EU-symp. Karlskrona 2001-04-17/18 och Svedberg-Sandström i Fridlund-Sandström 2000, ss.67-92).
Den europeiska forskningsapparatens och högre utbildningens fortsatta hälsotillstånd handlar dock, som jag redan antytt, om något långt mer fundamentalt och nästan existentiellt för Europa än ekonomisk expansion, det handlar ytterst om intellektuell autonomi och kulturell självhävdelse eller, som Sverker Gustavsson så riktigt påpekat:
"Få saker skulle vara så stimulerande för europeiska universiteten som att på allvar kunna ta upp konkurrensen med Förenta staterna inom det vetenskapliga området. På ett politiskt effektivt, men ändå värdigt, sätt skulle stormaktsdrömmen och viljan att göra upp med det förgångna här kunna förenas."
(Gustavsson i Fridlund-Sandström 2000, s.50)
ORWELLISERING
Man kunde åtminstone tentativt hävda att den utveckling under de senaste decennierna, som inneburit en märkbar förlust av effektivitet, rationalitet och legitimitet hos den nationella politiken i de nordvästeuropeiska demokratierna och "kulturdebattens" gradvisa transformering till ideologiserande, populistisk kampanjjournalistik, även sammanfallit med en process, som lite oprecist och provisoriskt skulle kunna kallas en tilltagande "Orwellisering" av det offentliga, politiska och kulturella samtalet.
Därmed avses, att vissa helt centrala termer, begrepp och beteckningar, som inte minst har med kunskapsbildning, kunskapsdistribution och kunskapsanvändning att göra, åtminstone delvis har ändrat eller förlorat sin tidigare betydelse.
Att ord och begrepp ändrar innebörd och användningsområde över tid är inget nytt fenomen och heller ingenting att förfasa sig eller moralisera över, såframt denna förändring är uppenbar för alla och envar. Om däremot denna process är dold eller, i värsta fall, till och med ett led i en medveten strategi att bedra antingen för att undvika opposition eller för att underlätta "försäljningen" av dubiösa ideologiska och politiska varor under falsk varubeteckning, då är inte bara själva orden i fara utan även de verksamheter och de institutioner dessa ord representerar och symboliserar.
Det vore därför synnerligen angeläget att få följande frågor systematiskt undersökta och analyserade: Vilken(a) skiftande innebörd(er) har exempelvis orden/företeelserna forskning, utredning, utbildning, utvärdering, kompetens, jämlikhet, rättighet, demokrati, elit, kunskap, information, teknik, kommunikation, autonomi och inte minst kultur givits eller erhållit under de senaste 30 årens offentliga debatt? Varför och med vilka långsiktiga samhälleliga konsekvenser har denna transformationsprocess pågått?
Den avslutande funderingen ovan leder direkt över till vad som dels bör uppfattas som ett uttryck för min personliga perplexitet eller oförmåga att förstå, dels ses som ett frikostigt uppslag till ett framtida större forskningsprojekt, som jag själv anser vara ett av de mest angelägna i europeisk idéhistorisk, praktisk filosofisk, kulturell och politologisk forskning under de närmast kommande åren. Även om mina funderingar självklart i första hand illustreras av referenser till den svenska utvecklingen, vidhåller jag att det handlar om generella tendenser, som kan återfinnas inom flertalet nordvästeuropeiska forsknings- och universitetssystem.
Ett urval centrala problemställningar - hypoteser kunde därvid i tillspetsad retorisk frågeform formuleras sålunda:
Hur kan det komma sig att det Nordvästeuropa, som fortfarande 1970 hade primära, sekundära och delvis även högre, nationella utbildningssystem, vilka framstod som the envy of the world, inom mindre än två decennier - nästan utan undantag - tillåtit dem förfalla?
Vidare, och kanske än mer obegripligt: hur har detta kunnat ske samtidigt som politiker och utbildningsideologer i sin offentliga retorik oavbrutet påtalat behovet av "utbildning", "kompetenslyft", "kunskapsutveckling" och "kunskapssamhälle"?
Varför sker, just då och inom alla samhällssektorer, en drastisk och systematisk nedvärdering av dokumenterad formell, teoretisk spetskompetens och utbildning (med Sverige som obestridlig "progressiv" förridare)? Även om en väldokumenterad vetenskaplig studie, tyvärr, ännu saknas, är det trots allt ingen alltför djärv hypotes om man påstår att Sveriges offentliga förvaltning, under de senaste 20 åren, i stora stycken avvecklat ett genuint byråkratiskt karriär och befordringssystem, där avancemang och inflytande i allt väsentligt är avhängigt den enskildes sak och fackmässiga förtjänst och kompetens.
POLIKRATER
Under se de 15-20 åren har de högsta (högre) administrativa befattningarna i svensk offentlig verksamhet - från Regeringskansli till Sveriges Television - regelmässigt börjat förbehållas "polikrater" (Bo Rothstein) vilka ytterst sällan kan uppvisa vare sig en solid formell, teoretisk kompetens eller någon väl dokumenterad sakkunskap. Det paradoxala är sålunda; att framväxten av ett alltmer "kunskapsintensivt" och "kunskapsberoende" postindustriellt samhälle, samtidigt tycks ha inneburit den gradvisa återgången till en modifierad form av quasifeodalt spoils-system där "ideologisk kompetens"(?), politisk förankring och sociopolitiska nätverk är helt avgörande rekvisit för karriärmöjligheterna.
Det torde inte vara alltför djärvt om man hävdar att detta, tillsammans med en allt oklarare konstitutionell ställning och ett massivt genomslag för en ogenomtänkt "marknadisering" och "ekonomism", även verksamt bidragit till den skandinaviska (europeiska) offentliga förvaltningens sentida desintegration. En desintegration som enligt bl.a. Lennart Lundquist tagit sig uttryck i en tilltagande kompetenssvikt, inkonsistens, obenägenhet att hävda sin traditionella självständighet och minskande civilkurage. (Lundquist 1998)
Osäkerheten beträffande kompetensområde, legitimeringsgrund och lojalitetsförhållanden omfattar dock inte bara den enskilde förvaltningstjänstemannen utan även myndighetsrollen generellt. Det är således idag nära nog omöjligt att entydigt bestämma huruvida en svensk centralförvaltning i första hand skall betraktas som fristående, myndighetsutövande "ämbetsverk", regeringens omedelbart underställda politiska stabsorgan och "ideologiproducent" eller sektorns allmänna "serviceorgan".
Inom samhällssektorer, som i likhet med den högre utbildningen och forskningen är ytterst beroende av långsiktighet, tydliga planeringshorisonter och utrymme för självständigt, normativt överbestämt handlande, blir effekterna av denna närmast institutionaliserade osäkerhet om möjligt än mer förödande. Ett högre utbildningssystem som "slumpen styr" (Leif Lewin, DN 2001-08-02) är utsatt för systematisk förstörelse och tjänar på sikt inget vettigt intellektuellt, ekonomiskt eller kulturellt syfte.
EN KARRIÄRSTUDIE
Varför inleddes ca. 1970 en medveten och massiv politiskmedial och byråkratisk kampanj för att devalvera framför allt lärar- men delvis även läkar- och juristyrket såväl ekonomiskt som kompetens och statusmässigt? Handlar detta i första hand, som tidigare undrats, om en systematisk nedvärdering av formell kompetens och traditionell professionell kunskap i det sk "expertväldets" politiskt och "kulturellt" korrekta namn?
Eller uppträdde vid ungefär denna tid en sådan uppenbar mismatch mellan den existerande professionella utbildningen och samhällets faktiska kompetensbehov, att nedvärderingen framstår som logisk, följdriktig och rättvis? Om så, undrar vän av ordning varför inte de samhälleligt (politiskt och ideologiskt) ansvariga omedelbart krävde en radikal förändring av den professionella utbildningens inriktning och innehåll? Eller var det faktiskt så, att man genomförde denna revolution enbart med hänvisning till ideologiska preferenser och idiosynkrasier, där de föreslagna åtgärderna inte ens hade rudimentär förankring i en systematiskt förvärvad kunskap om samhällets strategiska kunskapsbehov i nutid och framtid?
En brett upplagd karriärstudie omfattande åren 1945 (1970) - 2001, som systematiskt undersöker den formella utbildningens specifika och relativa vikt vid tillsättningen av högre befattningar och vid lönesättningen inom snart sagt samtliga sektorer och samhälleliga kärnverksamheter - inklusive landets regering och dess "nationellt" verksamma medieföretag - vore en både synnerligen angelägen och fruktbar kulturvetenskaplig forskningsuppgift. Att få detta belyst, gärna i ett komparativt perspektiv, vore därför kanske till och med så principiellt och politiskt intressant, inte minst för europeiska högskolorna och universiteten, att de själva med egna visserligen hårt ansträngda ekonomiska resurser, skulle initiera ett sådant forskningsprojekt.
ELITERNAS FLYKT
Varför, således, började den liberaldemokratiska nordvästeuropeiska region (med undantag för UK), som under efterkrigstiden i någon mening faktiskt lyckats förverkliga drömmen om ett "kunskapssamhälle", år 1970 att systematiskt ignorera den faktiska kvaliteten i sina utbildningssystem och övergick till att uteslutande definiera utbildningspolitiska "framsteg" i kvantitativa "tillgänglighetstermer"?
Den liberaldemokratiska statens eviga "Tocquevilleska" dilemma, att maximera deltagandet utan alltför stora effektivitetsförluster och att samtidigt befordra bredd och elit, "löstes slutgiltigt" i ett antal västeuropeiska länder genom ett ideologiskt Alexanderhugg, som innebar att man helt sonika dekreterade att detta dilemma icke existerade. Den mest signifikanta och beklagliga effekten av denna "avmeritokratisering" och homogenisering blev, enligt en rad samstämmiga studier, (Eriksson-Jonsson 1993/SOU 1993:85) att bl.a. det svenska utbildningssystemet från och med 1970-talets början i princip upphörde att fungera som den sociala mobilitetens prime-mover.
Hur kunde Västeuropa ungefär samtidigt, genom en kombination av utbildningsideologisk arrogans och en tilltagande antiintellektualism, akademisk feghet och politisk handlingsförlamning tillåta, att USA övertog den totala dominansen inom forskning, elitutbildning och spetsteknologi - med medicinsk forskning och CERN som möjligt undantag?
Varför inleddes, i en tid av global warming, energikris, befolkningskris, global massfattigdom, dvs. då världen borde ha skrikit efter kvalificerad och ansvarsmedveten naturvetenskap och innovativ spetsteknologi, något som kan betecknas som en systematisk "antiexpert" kampanj mot just dessa discipliner - ofta i "kulturens" och "humanismens" namn - bland mediala "samhällsdebattörer", populistiska politiker och kulturvetare?
Varför uttrycker inte sällan samma personer bekymrad förvåning, när det - 25 år senare - visar sig att deras kampanj faktiskt varit framgångsrik, dvs. att allt färre begåvade ungdomar idag väljer att studera naturvetenskap?
Varför upphöjdes under 1980-talet "business administration", "omvärldsanalys" och "konsulteri", dvs. i bästa fall en uppgraderad administrativ, ekonomisk trivialkunskap utan teoretisk komplexitet, disciplinär kärna, kulturell kompetens eller förmåga till kritisk självreflektion, till "det postindustriella" samhällets mest centrala strategiska kunskapsform och eftersökta kompetens?
FÖRAKT FÖR KUNSKAP
Varför har man på flera håll i Nordvästeuropa, under samma tid, tillåtit och aktivt medverkat till en närmast systematisk nedmontering av den väletablerade form av fundamentalt samhälleligt kunskapssökande, som i Sverige gått under den stolta beteckningen "det offentliga utredningsväsendet" och som under lång tid var föremål den övriga världens oförställda beundran och avund?
Denna kvalificerade offentliga kunskapsproduktion som ytterst avsåg att garantera optimal rationalitet och effektivitet i det politiska beslutsfattandet och reformarbetet har, bisarrt nog, i "komplexitetens" och "flexibilitetens" namn, ersatts antingen av informella, genompolitiserade och ogenomskinliga interna QUANGOS (Quasi Autonomous Non Governmental Organizations), som på kortast möjliga tid skall hamra fram politiskt och medialt strömlinjeformade "reformförslag". Eller så har den offentliga "kunskapsproduktionen" överlåtits till olika särintressens "chefsekonomer", "konsulenter" och "forskningsinstitut", som, vanligtvis med hänvisning till undermåliga opinionsundersökningar eller till "forskningsrapporter" nödtorftigt kamouflerade ideologiska pamfletter och partsinlagor oförtrutet och i allt snabbare takt förser den mediale Moloch med hans dagliga behov av "debattskapande samhällsvetenskaplig faktoidkunskap" (Kylhammar 2001, s.67).
Detta manifesta förakt för kvalificerat, systematiskt kunskapssökande och problematiserande analyser innebär med nödvändighet att de flesta reformförslagen och genomförda reformerna inte är motiverade av funktionell nödvändighet eller rationalitet, utan deras kvalitet och relevans bestäms allt oftare av huruvida de samvarierar med de för tillfället mest kuranta "OECD-sanningarna" (Olsen 2000).
Detta innebär inte bara att politiken blir extremt kortsiktig och opinionskänslig. Det medför även att snart sagt varannan "reform" utgör en nödvändig korrigering eller exkludering av en just genomförd "reform". Inom universitets och forskningspolitiken blir, som redan antytts, denna ryckighet och brist på systemkunskap särskilt destruktiv. Dessutom innebär den ett notoriskt och skandalöst slöseri med allmänna medel och med högt kvalificerade människors tid och energi.
Varför förfaller - med ytterligt få undantag - under samma tid, men relativt sett mycket snabbare, regionens högkvalitativa, public service och privatägda massmedia till ansvarsbefriade, kunskapsföraktande, "antielitiska" kampanjorgan och upphör därmed, i praktiken, att fungera som förmedlare av kvalificerad kunskap i det oavbrutet pågående rationella, offentliga samtal, som är och förblir den västerländska liberala demokratins sine qua non?
AKADEMIKERN - FRAMSTEGETS MOTOR
Vetenskap och demokrati förutsätter åtminstone två saker: systematiskt ifrågasättande och rationell argumentation. Detta förutsätter i sin tur en rudimentär grad av definitorisk precision: att det finns en relativ konsensus om den faktiska innebörden och den grundläggande betydelsen hos vissa grundläggande och centrala begrepp, verksamheter och företeelser.
Utan dessa nödvändiga rekvisit förtvinar såväl vetenskapen som det offentliga samtalet och förfaller snabbt till ren ideologiproduktion och ett oändligt antal likgiltiga monologer eller "mediala positioneringar". I detta "kommunikationssystem" tenderar även strategiska maktpositioner inom media och ekonomi att utvecklas till självutnämnda "välfärdsutskott" bortom snart sagt all kontroll eller korrektionsmöjlighet.
Rättsstat och kunskapssamhället ersätts därmed slutgiltigt av en perverterad form av "kommunikasjonsstat" (Sejersted 1997), där politiken reduceras uteslutande till en arena för organiserade särintressens maktkamp, medan dess ursprungliga huvuduppgift, att bevaka allmänintresset - res publica - i bästa fall framstår som en "modernistisk" restpost.
Som Johan P. Olsen påpekat bör förmodligen både ett framgångsrikt nationellt och ett gemensamt europeiskt demokratiskt samfunnsbyggningsprosjekt idag snarast utformas som ett identitetsbyggningsprosjekt bortom välfärd och marknad, där just starka institutionella ordningar, som tillåts fungera enligt sin egen logik, sitt eget normsystem, i stor utsträckning, utgör den förnämsta integrativa kraften (Olsen 1998). Eftersom det i grunden handlar om ett långsiktigt uppfostrings- och utbildningsprojekt - eller med Rune Slagstads terminologi formeringen av en ny hållbar samhällelig kunnskapsregime (Slagstad 2000) - kommer detta inte minst att ställa bjudande krav på de institutioner - på alla nivåer - som skall ansvara för kontinentens kunskapsuppbyggnad och kunskapsförmedling, dvs. i vid mening förvalta och förmera dess kulturella arv och kompetensbas - eller för att använda Stig Strömholms lika eleganta som tänkvärda formulering:
"... i högre grad än kanske någonsin är vår civilisation beroende av vad jag skulle våga kalla skapandet av morgondagar. (förf. kurs.) Framtiden är oss okänd, men den ligger inrullad som en orm i nutiden; den finns ibland oss. Vi kan inte gissa den, än mindre styra den. Det finns ingen kontroll över den hemliga morgondagen. Men det finns en möjlighet att påverka den i önskad riktning: det är att vidmakthålla goda kreativa miljöer (förf. kurs.), så högtstående och så skapande som möjligt. De måste bjuda den mest energiska och ivriga ungdomen tillräckligt mycket liv och stimulans för att vara verkligt attraktiva för de bästa. Utan att påstå att våra universitet har lyckats alltid eller ens ofta vågar jag dock hävda, att ingen ännu förmått uppfinna bättre verkstäder för att den okända morgondagen skall gry gyllene, mild och löftesrik." (Strömholm 199, s.285)
För att åtminstone ges en chans att fullgöra denna nobla uppgift, måste dock universitetet tillåtas vara en institutionell ordning som ytterst bygger på och reglerar normen om det kritiska samtalet och argumentets överhöghet: dvs. regleras av den "författning för disputationen" som Stefan Björklund så övertygande argumenterat och pläderat för (Björklund 1996).
Den brutala verkligheten är dock den, att det kontinentaleuropeiska universitetet idag nästintill utplånats som institution i Olsens mening: i.e. som ett från omvärlden avgränsat (dock icke oberoende, alls icke oansvarigt!) system av normer. Huruvida sedan de europeiska akademikerna själva i realiteten varit speciellt angelägna att försvara sina ärevördiga institutioner eller om man i praktiken understött denna desintegration eller åtminstone stillatigande accepterat den, är ett minst lika angeläget spörsmål, som jag dock måste be att få återkomma till vid ett senare tillfälle.
Att utan politiska och mediala sidoblickar och utan hänsyn till det egna skråets kortsiktiga egenintresse gemensamt formulera vilka uppgifter, vilket ansvar, vilken makt och vilken mått av autonomi samt ytterst vilken kulturell roll kontinentens universitet och högskolor skall ha i denna det framtida demokratiska Europas samhälleliga ordning, framstår därför som en både bjudande och existentiellt första plikt såväl för de samtida europeiska akademiska intellektuella som för de ansvariga europeiska politikerna.
Om så icke sker, kommer ingen annan att göra detta och den bästa kvartilen - minst - av nästa europeiska akademiker och innovatörgeneration kommer därmed, med all säkerhet, att återfinnas i Amerikas Förenade Stater. Denna profetia blir inte mindre realistisk med tanke på de instundande 15 årens massiva pensionsavgångar i hela västvärlden, vilket med all säkerhet innebär att vetenskaplig excellens, ja, till och med akademisk normalkompetens, kommer att utgöra en av de mest åtråvärda kulturella och ekonomiska internationella bristvarorna.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
