Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Att lägga historien till rätta
Försöket att göra folkhemmet folkhemskt
Det skulle gå snabbare att få ett bättre människosläkte, om prästerna lade ifrån sej psalmboken och blev kirurger. Predikningar hindrar inte det onda att breda ut sej, men det gör kniven.
Här skriker socialisterna om att de ska skapa ett lyckligt folkhem, ett slags mönsterlagård. Alla som begriper nåt skulle hånskratta åt en bonde, om han försökte göra en mönsterlagård utan att ta hänsyn till aveln. Det räcker inte med de allra finaste anordningar för djurens välfärd. Nån mönsterlagård blir det inte, förrän man får fullgoda kreatur.
Varför är det så eländigt i världen, snart har vi väl ett nytt världskrig igen - ja, för det finns så många onda människor, som inte borde ha tillåtits att bli födda. Man tar inte bort ogräs genom att pyssla om det. Ogräs ska ryckas opp med rötterna och brännas!
Det har blivit ganska vanligt inom journalistik och vetenskap under de senaste åren, att koppla den äldre svenska visionen om samhället som ett folkhem till biologistiska, rasistiska och nazistiska företeelser. Maija Runcis viktiga avhandling från 1998 om Steriliseringar i folkhemmet ingår i detta hänseende i en tradition, som inte bara går tillbaka till Maciej Zarembas journalistik, utan också till Gunnar Brobergs och Mattias Tydens pionjärarbete Oönskade i folkhemmet: Rashygien och sterilisering i Sverige från 1991 och till Yvonne Hirdmans omdebatterade bidrag till maktutredningen Att lägga livet til rätta: Studier i svensk folkhemspolitik från 1989.
Varför har det blivit så? Går denna påstådda koppling mellan rashygieniskt tänkande och föreställningar om Sverige som ett folkhem över huvud taget att återfinna i det relevanta källmaterialet? Jag har ställt dessa frågor vid upprepade tillfällen, men aldrig fått något tillfredställande svar. Faktum är att ingen hittills har lyckats påvisa ett samband mellan rashygien och folkhemstänkandet i källmaterialet. Maciej Zaremba erkänner själv i sin bok De rena och de andra att folkhemmet numera är "ett laddat begrepp och föremål för strider som tycks ha mer med framtiden och med maktpositioner än med vår förståelse av historien att göra".
FOLKHEMSK AVEL
Tre år efter det att jag för första gången bläddrat igenom trivialförfattarens Bernhard Nordhs roman Folkhemmet från 1939, hittade jag till sist själv en argumentationslinje från den klassiska folkhemstiden, där det både är tal om rashygien och om folkhemmet. Det är bonden Hansson som yttrar de inledningsvis återgivna orden i samband med dottern Olgas instundande bröllop.
Det är förstås frestande att identifiera bonden Hansson i Nordhs roman med statsministern Per Albin Hansson, som gärna framställs som just ett slags svensk rikshusbonde. Denna analogi har dock uppenbarligen framstått som alltför trivial även för trivialförfattaren Bernard Nordh. Det framgår av citatet att bonden Hansson har ytterst lite med de "skrikande socialisterna" och deras ide om ett "lyckligt folkhem" att skaffa. Han bör snarast hänföras till en del av bonderörelsen med jordnära - eller kanske bättre blodnära - föreställningar om nationen som en mönsterlagård. Samtidigt kan han även sägas tillhöra en äldre generation som fysiskt och idémässigt håller på att försvinna och avlösas av en yngre: "Gamlingarna voro ur räkningen, även om de stretade emot så mycket de orkade. Framtiden var ungdomens helt och hållet", är romanens sammanfattande modernistiska credo och samtidigt dess sista mening.
... ELLER INTE
Socialdemokraten Nordh låter det förbli en till synes öppen fråga om bonden Hanssons synpunkter är tänkvärda i sammanhanget eller ej. Hans hustru får "vägra att tro" på teorin om att man med hjälp av avel och härstamning skulle kunna förutsäga vilken slags människa ett barn så småningom skulle komma att utvecklas till. Det finns hos Nordh även ansatser som pekar mot ett mer individuellt betraktelsesätt och ett slags miljöteori om människokvalitet som kan påminna om Lubbe Nordströms samtida publicistiska kamp mot Lort-Sverige.
Men detta synsätt - som för övrigt inte utesluter att kampen mot fattigdomen också kan urarta till en kamp mot de fattiga - ställs aldrig på sin spets i romanen. Även om fru Hansson "inom sig" känner att något måste kunna bryta biologismens "fruktansvärda ödesbestämmelse", så löser sig denna centrala konflikt genom hembygdsromanens egna regressiva logik: Den blivande svärsonen Hildings riktige far är inte den som han växte upp hos, utan i verkligheten en sann hjälte, som innan sonen föddes dog i en brand sedan han räddat tre människors liv. Det kan därmed bli bröllop utan att ärftlighetsteorin behöver övervägas på allvar.
Hur ser då kopplingen mellan rashygien och folkhemsiden hos Nordh egentligen ut? Den är under inga omständigheter kristallklar. Bonden Hansson tillhör en generation med en ambivalent inställning, som varken på allvar ifrågasätts eller anses representera framtiden. Ur bondens synvinkel framstår folkhemmet som en främmande och närmast naiv socialistisk ide om allmän välfärd, som oundgängligen måste kompletteras med rashygieniska åtgärder och inrättningar. Diskurserna om folkhemmet och rashygien framstår som helt oberoende av varandra.
Samtidigt kan man i romanen ändå ana ett slags plaidoyer för någon form av syntes. Denna önskan får dock framföras av någon som dels saknar anknytning till socialismen, dels håller på att bli "ur räkningen". Förutom den socialistiska folkhemsoptimismen med dess förankring i välfärdsanordningar och visionen om folkhemmet som en mönsterlagård i rasbiologisk anda, finns det även en tredje vision om folkhemmet hos Nordh, som representeras av den "underlige skomakaren" Zetterholm som menar att "det sanna folkhemmet skapas inte genom lagar utan genom människornas förbrödring".
FOLKHEMMETS SVARTA SKUGGA
Så länge man inte kommer med mer konklusiva och representativa belägg för ett faktiskt samband mellan diskurserna om folkhem respektive rashygien än bonden i Bernhard Nordhs roman, måste detta påstådda samband betraktas som en ganska fritt svävande konstruktion av dem, som även riktat befogad kritik mot de rasingenjörsmässiga inslagen i den framväxande svenska välfärdsstaten. Journalisten, litteraturkritikern och (dåvarande) vänstersocialdemokraten Stig Ahlgren går det inte heller att använda som sanningsvittne, när han i antologin Orfeus i folkhemmet 1938 skriver:
Alla slags asociala individer, trashankar och lytta, karlar som ‘skadats vid sprängning´, blomstergummor och landstrykare, typer som lida av anpassningsbesvär, resulterande i fobier och undernärdhet, tages på ett tidigt stadium om hand av folkhemmets psykotekniker - i den mån man kan komma åt dem. Ty vem vet själv om att han är ‘asocial´? Man vet nog om att man är fattig, motarbetad, förföljd (och man gör sina harsprång för att undvika förföljaren) men man vet inte att man är ur leken, att man är undermålig - om uttrycket tillåtes - som folkhemmit.
Liksom i den moderna vetenskapliga litteraturen handlar den samtida kritiken om en kritik utifrån. Sammanblandningen av folkhem och rashygien är redan här ett påhitt, som på inget vis kan sägas återspegla tankevärlden hos någon faktiskt existerande förespråkare för ett rashygieniskt grundat folkhem. Men temat om "den andra sidan" av folkhemmet, som har varierats av Hirdman, Runics m.fl., kan således följas hela vägen tillbaka till 1930-talet.
Det är riktigt, att diskussionen om olika kränkningar av individers - oftast kvinnors - eller familjers mänskliga rättigheter i Sverige är mycket angelägen, inte minst därför att de ofta bagatelliserats som marginella problem, när de i själva verket är strukturellt förankrade i den svenska rätts och förvaltningstraditionen. Då kan det te sig frestande att använda folkhems begreppet, för att relatera dessa frågor till den kollektiva svenska identiteten och på så sätt lyfta upp frågorna i det allmänna medvetandet. Redan Lubbe Nordström skriver "Folkhem" med stor F och markerar därvid att begreppet i realiteten ska betraktas som synonymt med Sverige.
Men med Folkhemmet avser dock sentida kritiker inte Sverige i allmänhet, utan ett specificerat Välfärdssverige präglat av en långtgående demokratisk konsensus och ett ännu längre gående socialdemokratiskt problemformuleringsprivilegium. Denna sammankoppling uppnås genom att kritikerna postulerar att utpräglat patriarkala, etnocentriska eller till och med rasistiska uppfattningar skulle ha utgjort en central och konstitutiv dimension av folkhemstänkandet.
PÅ RÄTT VÄG
Så förhåller det sig dock inte. Det saknas som sagt konkreta belägg för en positiv koppling mellan folkhems och rastänkande under den klassiska folkhemsepoken hos de trettio och fyrtiotalspolitiker som pratade om folkhemmet. Dessa förespråkade inte heller - oavsett partipolitisk hemvist - någon annan form av diskriminering eller exklusion. Tvärtom. Per Albin Hansson, Torsten Nilsson, Disa Västberg, Axel Pehrsson i Bramstorp, Gustaf Andersson i Rasjön, Bertil Ohlin, Gösta Bagge, Frithiof Domö och många andra tog i detta sammanhang oftast upp frågor som rörde möjligheterna till ökad inklusion.
Även om det fanns vissa patriarkala inslag i den samtida folkhemsdiskursen, så var dessa långt mindre framträdande än vad som ofta påstås. Om man utvidgar analysen av begreppsanvändningen till att innefatta något utöver Per Albin Hanssons berömda och ständigt åberopade folkhemstal från 1928, så inser man snart att Stig-Björn Ljunggrens påstående, att föreställningen om folkhemmet på 30-talet framför allt var kopplad till bilden av den ‘organiska´ familjen och inte till det ‘konstruktivistiska´ bygget, inte är korrekt. Detta framgår redan och inte minst i samtida karikatyrer, oavsett hur dessa sedan än bedömde "folkhemsbyggets" stabilitet eller önskvärdhet.
Därutöver brukar det förbises att familjemetaforen är synnerligen mångtydig. Vid sidan av den idealtypiskt auktoritära faderbarnrelationen innefattar metaforen även föreställningen om likvärdiga och jämbördiga syskon. Denna princip kan, som bl.a. Francesca Rigotti framhållit, anses utgöra grundvalen för föreställningen om ett samhällskontrakt som bygger på politisk konsensus och som innebär att det politiska "rum" man av omständigheterna satts att leva och verka i, övergår till att bli det "rum" man frivilligt uppsöker. Det var just samspelet mellan dessa tre skilda nivåer, det gemensamma samhällsbyggnadsprojektet, broderskapstanken och auktoritetstron som gav folkhemsmetaforen dess nästan unika politiska genomslagskraft, inte den regressiva politiska mentalitet som man så gärna tillskriver 1930-talet.
Ett uttalande som på 1939 års världsutställning i New York skulle presentera den svenska modellen, kan sägas illustrera folkhemsdiskursens inklusionsinriktade och primärt konstruktivistiska karaktär: He who expects to find in Sweden a society perfect in all respects will be disappointed. But we believe ourselves to be on the right road. The visitor will find a country where different groups of society work together to further social advancement to make the democratic ideal a reality in all spheres of life in order that Sweden, in freedom and peace, may become a real national home to all its people.
Per Albin Hansson, Prime Minister
URSPÅRAD MODERNITET
Om vi vänder på problematiken och tittar närmare på själva steriliseringsdiskursen, som den manifesterar sig i olika debattböcker, offentliga utredningar och förvaltningsdokument, riksdags och andra debatter, handlar dessa inlägg faktiskt aldrig om folkhemmet eller om behovet av en ökad svensk nationelletnisk gemenskap. Däremot skrivs eller pratas det en hel del om samhällsintresset och om samhällsekonomisk nytta. Man ansåg sig inte ha "råd att ha B-människor" i samhället.
Maciej Zarembas påpekande, att roten till den monokulturella ansträngningen i Sverige borde "sökas hos Taylor, snarare än hos Gobineau" hade varit träffande, om han inte samtidigt formulerat sig just i termer av det "folkhemska". De svenska steriliseringarna är en del av Max Webers och Zygmunt Baumans utilitaristiska och byråkratiska modernitet, och icke ett uttryck för en regressiv längtan till en premodern, nationell sörgårdsidyll, som det ofta insinueras i den sentida debatten om det s.k. folkhemmet.
De svenska nazisterna har på senare tid allt oftare börjat använda slagordet "tillbaka till folkhemmet", dvs. ett folkhem som skall förstås som en exklusiv etnisk gemenskap. Detta är dock precis raka motsatsen till vad praktiskt taget alla deras meningsfränder på 1930- och 1940-talet hävdade. Folkhemmet Ponte Corvo var den symptomatiska titeln på en högerextremistisk pamflett som uttryckligen associerade folkhemmet till något främmande. (Den italienska småstaden Ponte Corvo hade av Napoleon förlänats marskalk Bernadotte och ingick från och med 1818 i det svenska riksvapnet.)
Lika representativ för den nazistiska diskursen om folkhemmet är karaktäristiken av socialdemokratin som just "folkhemsrörelse", och, enligt Per Engdahl, förhöll det sig så att "bakom de blågula folkhemsfasaderna grinar den judiska internationalismen". Inte minst visar en rad karikatyrer av Carl M., "Manne" Bergh, att man i nazistiska kretsar menade att folkhemsbegreppet bidrog till att motsättningar mellan svenskar och judar doldes. Det härskande, i synnerhet det socialdemokratiska etablissemanget, ansågs direkt understödja en judisk infiltration och konspiration. Manne började så småningom till och med att teckna Per Albin med judiska drag. (Enligt Armas Sastamoinen var för övrigt Manne Bergh själv delvis av judisk börd).
FOLKGEMENSKAP
Men samtidigt som man inom de högerextremistiska organisationerna aktivt bekämpade folkhemstanken, gjorde man intensiv propaganda för den så kallade folkgemenskapstanken. Detta antyder att det här uppenbarligen handlade om något mer än ett renodlat terminologiskt val. Strategin som de svenska nazisterna följde under 1930- och 1940-talet handlade således inte om att sammansmälta eller överta dessa båda värdeladdade begrepp.
Den gick i stället ut på att skapa en politisk och språklig polarisering. Detta innebar en mobilisering av tyska snarare än svenska ideologiska resurser, eftersom folkgemenskapsbegreppet på den internationella scenen introducerats av de tyska nationalsocialisterna. Till skillnad från sina norska kolleger i Nasjonal samling, kom de svenska hemmanassarna dock aldrig att föras till makten av någon ockupationsmakt, varför denna strategi även på kort sikt var dömd att misslyckas.
Trots den i stort sett ickeexisterande länken till de svenska nazisterna finns det en lång tradition, att relatera föreställningar om folkhemmet och folkgemenskapen till varandra. Inte bara de Moskvatrogna svenska kommunisterna agiterade på 1930-talet mot "den socialdemokratisktfascistiska teorin om folkgemenskap i folkhemmet Sverige".
Även socialdemokraten Per Nyström polemiserade mot det egna partiets dåtida idéutveckling genom att dra liknande paralleller mellan folkgemenskaps och folkhemsbegreppen. Enligt Nyström var innebörden i Herbert Tingsten historieskrivning att
den socialistiska målsättningen i partiets teori och praxis efter hand förtunnats och nu slutligen likviderats och ersatts med ett socialpolitiskt reformprogram, som under de sista tio åren fått sin speciella fraseologiska färgning av den nu över hela världen flitigt brukade ‘folkgemenskapsideologin´, i sin svenska variant karakteriserad av ordet ‘folkhem´.
På sätt och vis har Nyström rätt. Det är faktiskt tämligen enkelt att visa att föreställningarna om folkhemmet och folkgemenskapen hänger ihop, trots de svenska nazisternas ivriga försök, att ställa de båda begreppen mot varandra. Det är således just de demokratiska politikerna, som pratar om folkhemmet, som även tycks vara särskilt benägna att prata om folkgemenskap.
Den tidigare liberala statsministern Felix Hamrins påpekande i riksdagens arbetslöshetsförsäkringsdebatt 1934 "om folkhem, folkgemenskap och allt detta, som binder oss samman", visas att orden kunde framstå som i det närmaste utbytbara.
På liknande sätt förhåller det sig med Torsten Nilsson, som identifierar Per Albins strävan mot socialismen såsom "ett oförtröttligt arbete för en folkgemenskap, som skulle göra Sverige till ett folkhem för alla dess medborgare".
Det finns visserligen en fundamental skillnad mellan de båda orden, nämligen att folkhemmet handlar om institutioner och politiska reformer, medan folkgemenskapen handlar om aktörer och mentalitet eller "anda". Det är därför i allmänhet inte möjligt, att i en given mening byta ut orden mot varandra. I praktiken är denna skillnad dock knappast av någon större betydelse. Diskussionen handlar lika ofta just om hur folkhemmet ska byggas eller vilka institutioner som är nödvändiga för att främja folkgemenskapen.
ATT ERÖVRA ORDET
Det avgörande är att när svenska demokrater pratar om folkgemenskap, så får begreppet en helt annan innebörd än i den nazistiska diskursen. Dessa demokratiska politiker refererar faktiskt både implicit och explicit rätt ofta just till de tyska nazisterna och distanserar sig från deras föreställningar om folkgemenskap eller kritiserar dem för förvrängning av verkligheten. Och det fanns för den svenska demokratin inte heller något rimligt skäl att acceptera ett exklusivt nazistiskt definitionsprimat över begreppet folkgemenskap. I ett tal till studenterna i Lund 1934 deklarerade statsministern Per Albin Hansson bl.a.:
Demokrati och folkgemenskap äro dagens lystringsord. De ställas ofta mot varandra, men måste, om orden spegla ett vettigt innehåll, ha samma mening. Modern demokrati vill förverkliga folkgemenskapen, en verklig folkgemenskap kan bygga endast på likställighet i rättigheter, möjligheter och förpliktelser.
Just dessa ord togs senare med i en socialdemokratisk valbroschyr, som spreds i nästan en miljon exemplar. Vi har vant oss vid att identifiera begreppet folkgemenskap med nationalsocialismen. Av de senaste 25 årens tyska och angloamerikanska forskning om det så kallade tredje riket har det också allt tydligare framgått att folkgemenskap var ett helt centralt element i den nationalsocialistiska ideologin, både med avseende på dess innehåll och dess genomslagskraft.
Begreppet var faktiskt allestädes närvarande i Nazityskland, inte bara i den politiska propagandan, utan också inom samhällsvetenskap, i lagstiftning, i förvaltningspraktik och inom olika samhällsorganisationer som Hitler-Jugend, Arbetstjänsten eller Deutsche Arbeitsfront - det nationalsocialistiska fackföreningssurrogatet.
DEMOKRATISK GEMENSKAP
Detta leder dock inte sällan till att man glömmer bort att begreppet också i Tyskland har en långt mer komplicerad historia. Inte minst kunde Danmark eller Sverige med sina folkrörelsetraditioner ur ett tyskt perspektiv framstå och framställas som den äkta folkgemenskapens förlovade länder. Redan under Weimartiden var folkgemenskap ett nyckelbegrepp i den politiska debatten, dock utan något som helst nationalsocialistiskt definitionsmonopol. Samtliga demokratiska partier använde sig flitigt av begreppet när de formulerade sina samhällskonceptioner och partiprogram.
Första gången begreppet förekommer på svenska är också, så vitt jag vet, i en översättning av den tyska socialdemokratins Görlitzer Programm från 1921. Till och med i den sista någorlunda reguljära tyska riksdagsdebatten den 23 mars 1933, då kommunisterna redan fängslats och de borgerliga partierna hjälpte Hitler befästa sin makt genom den så kallade Ermächtigungsgesetz, framhöll den socialdemokratiska ordföranden Otto Wels att en verklig folkgemenskap bara kunde bygga på lika rättigheter och inte på en intern fred som uppnåtts genom våld.
Inom den tyska motståndsrörelsen och bland exiltyskarna fanns det olika förhållningssätt till folkgemenskapsbegreppet. Uppfattningen att begreppet i första hand var ett nazistiskt koncept blev dock snart dominerande.
I Schweiz däremot fick begreppet folkgemenskap en uttalat antitotalitär, demokratisk innebörd. Efter andra världskriget förlorade folkgemenskapsbegreppet omedelbart sin centrala ställning i Tyskland. Men den slutgiltiga vändpunkten markeras här av år 1968, inte av år 1945. Fram till slutet av 60-talet går det således att hitta exempel på att de demokratiska partierna snarast uppfattade folkgemenskap som synonymt med den moderna välfärdsstaten.
IDEOLOGISERAD HISTORIA
De som idag pekar på likheterna mellan folkhemstanken och idéerna om folkgemenskap har därför både rätt och fel. Det finns faktiskt många likheter. En del är av mera övergripande natur och innefattar samtliga demokrater i Tyskland och Sverige. Andra handlar mer specifikt om idégemenskapen mellan socialdemokraterna i de båda länderna.
Däremot förblir det en rent missvisande tillrättaläggning av historien, när man påstår att det skulle finnas en ideologisk och inne-hållslig affinitet mellan det nazistiska och (social-) demokratiska idégodset, enbart därför att man sammanfattade sina samhällsvisioner med orden folkhem respektive folkgemenskap. Redan den kollektiv-socialdarwinistiska tolkningen av begreppet folk, som nazisterna företrädde, innebar härvidlag ett oöverstigligt hinder.
För demokrater både i Tyskland och i Sverige handlade det snarast om det kulturella arvet, de vanliga människorna eller medborgarskapet. Mauricio Rojas påstående att "begreppet medborgarsamhälle är folkhemmets motpol" är historiskt och sakligt sett felaktigt och representerar uteslutande sig själv, nämligen 1990-talets högerdiskurs. Det faktiska förhållandet är, att de i stället snarast bör betraktas som synonymer.
Lika felaktig blir därmed även Anders Isakssons tes att ordet medborgare "hade redan vid 20-talets början övergått i högerns ägo och lät sig inte erövras" av socialdemokratin. Det är mitt bestämda intryck att man knappast kan tala om något partis "erövring" av begreppet, och att ordet medborgare på 1930- och 1940-talet var minst lika frekvent i den socialdemokratiska terminologin som folk. Dessutom var de båda begreppen intimt kopplade till varandra.
MEDBORGARSKAPET
När Per Albin Hansson introducerade folkhemmet i den socialdemokratiska diskursen, så var det just "det stora folk- och medborgarhemmet" han avsåg. Och medborgaren fanns kvar även när det senare blev tal om folkhemsbygge.
En studie som kvantitativt och kvalitativt jämförde de bägge begreppens användning och analyserade deras inbördes relation i den socialdemokratiska terminologin och retoriken, vore synnerligen intressant och skulle säkerligen bidra till att ifrågasätta en rad "försanthållna satser" om den socialdemokratiska 30-talspolitiken.
Själv kan jag uttala mig om den socialdemokratiska barn och ungdomsorganisationen Unga örnar. Vid studiet av denna organisation upptäckte jag till min egen överraskning, att medborgarbegreppet var helt centralt i organisationens uppfostringsideal, mycket centralare än folkbegreppet. Det visar sig alltså att våra nutida ideologiska preferenser och vår egen tids orienteringsbehov leder till konstruktioner och formuleringar av historiska mönster och dikotomier, som vid en närmare konfrontation med den historiska verkligheten inte visa sig hålla streck.
BEFOLKNINGSFRÅGAN
Befolkningspolitik är ytterligare ett begrepp som har perverterats av jämförelser med den nazistiska politiken i Tyskland. På 1930-talet var detta, som bekant, ett modeord även i Sverige inte minst på grund av Alva och Gunnar Myrdals omdebatterade skrift Kris i befolkningsfrågan.
I dag tycks denna befolkningspolitiska dimension i den tidigare svenska socialpolitiken med sin fokusering på kollektivet inte längre vara riktigt rumsren. Man försöker därför gärna hävda att det skulle ha funnits en tydlig diskrepans mellan de relativt begränsade åtgärder som faktiskt förverkligades på 1930-talet och den ambitionsnivå och de långsiktiga intentioner som kom till uttryck i den allmänna debatten och i synnerhet i befolkningskommissionens förslag. Dessutom försöker man hävda att den faktiskt förda politiken snarare hade en socialpolitisk än en befolkningspolitisk inriktning.
För att ge ett någorlunda korrekt svar på frågan vilken betydelse och relevans befolkningspolitiken hade i Sverige under 1930-talet, måste man dock slå fast, att även om befolkningskommissionen presenterade ett program för omedelbara åtgärder, så framstår dess ambition att initiera basforskning samt långsiktiga förändringar i grundläggande attityder, värderingar och strukturer som minst lika betydelsefull.
Att befolkningskommissionen, som arbetade mellan åren 1935 och 1938, direkt följdes upp (1941-1946) av befolkningsutredningen under ledning av den blivande statsministern Tage Erlander, är en tydlig indikation om dess genomslag. Befolkningsutredningen följde även i allt väsentligt de riktlinjer som dess föregångare stakat ut och detta kom i hög grad också att prägla den senare familjepolitiken. Begreppet familjepolitik är för övrigt inte heller någon efterkrigsprodukt, som det har påståtts med hänvisning till Nämnden för svensk språkvård, utan det användes av Gunnar Myrdal redan på 1930-talet.
FRAMGÅNGARNA
Befolkningskommissionen lyckades i hög grad förankra sina grundtankar och problemformuleringar både i det allmänna medvetandet och i den praktiska politiken för lång tid framåt. Dessutom kom många av dess konkreta förslag endast att bordläggas på grund av den internationella spänningen och den försiktiga budgetpolitiken i slutet av 1930-talet för att i stället realiseras efter andra världskriget.
Men också de befolkningspolitiska åtgärder som faktiskt genomfördes under 1930-talet var ansenliga. Sålunda infördes bl.a. bosättningslån, skattelättnader för barnfamiljer, anställningsskydd, vissa selektiva barnbidrag och bidrag i samband med barnafödsel. Dessutom utbyggdes mödra- och barnavården. Inte minst därför ansåg sig även Gunnar Myrdal kunna vara mycket nöjd med det som hade uppnåtts, innan han lämnade befolkningskommissionen.
Den besvikelse över dröjsmålen i genomförandet av kommissionens förslag samt över den så kallade reformpausen, som Myrdal sedan gav uttryck för och som fick motivera att han i förtid lämnade kommissionen, återspeglar nog sålunda i första hand den låga frustrationströskeln hos en överambitiös vetenskapsman, när han konfronterades med den praktiska politikens gränser.
Befolkningskommissionens framgång skall således i första hand inte bedömas utifrån dess kortsiktiga praktiska genomslag och dess oturliga "timing", utan med hänsyn till de åtgärder som i olika etapper förverkligades samt med hänsyn till det långsiktiga inflytande på den allmänna opinionen och bland beslutsfattare den faktiskt fick.
INSTRUMENTELLT OCH HUMANT
Den andra invändningen mot vad man skulle kunna kalla för befolkningspolitikens historiska marginalisering gäller exempelvis Ann-Sofie Kälvemarks (Ohlanders) distinktion mellan en befolkningspolitik, som använder människan som medel och en socialpolitik som betraktar människan som mål. Detta är en distinktion som helt enkelt inte går att upprätthålla.
Det förefaller mig mer meningsfullt att i stället göra en distinktion eller differentiering som utgår ifrån insikten om att både social och befolkningspolitiken kan ha varierande problemställningar. De kan ha såväl instrumentella som humanitära motiv.
Med ett sådant angreppssätt kan den politik som strävar mot att i allmänhet utjämna ekonomiska skillnader kallas för socialpolitik, medan den snävare inriktningen, som omfattar demografiska eller humanekonomiska aspekter, med fördel kan kallas befolkningspolitik.
I 1930-talets Sverige är båda dessa politiska ambitioner och problemkomplex nära förknippade med varandra. Befolkningspolitiken blev, som Göran Therborn framhållit, socialpolitik och socialpolitiken blev befolkningspolitik. Hur detta hänger ihop och hur humanitära och instrumentella synpunkter kan vara två sidor av samma sak framgår bl.a. av Gunnar Myrdals uppfattning om att,
en stor del av de utgifter staten hade för de ungas och den arbetande generationens hälsa och utbildning och allmänt för familjernas välfärd inte bara höjde befolkningens levnadslycka utan även deras kvalitet och produktivitet.
LÄGGA TILL RÄTTA?
Den differentiering, som jag här bestrider, kan inte heller reduceras till, eller upprätthållas genom, en förenklad personmotsättning mellan en pragmatisk socialpolitiker och socialminister, Gustav Möller, å ena sidan och en idealistisk befolkningspolitiker och socialingenjör Gunnar Myrdal, å den andra.
Detta gäller alldeles oavsett om Möller, vid riksdagens folkpensionsdebatt - två år innan befolkningskommissionen i en bisats formulerade det numera oftast som symptomatiskt betraktade målet att "lägga livet till rätta" - framhöll behovet av, "att vissa sociala problem, som så att säga tillrättalägga befolkningspolitiken, bli uppmärksammade".
I ett tal, som mycket ofta och gärna citeras i forskningslitteraturen, men som mig veterligt aldrig källkritiskt granskats, uttalar sig Möller på följande sätt om befolkningspolitiken:
Jag får säga, att jag inte ett ögonblick tvekar att skrämma hur många högermän och hur många bondeförbundare och folkpartister som helst med hotet om att vårt folk eljest kommer att dö ut, ifall jag med det hotet kan förmå dem att rösta för sociala förslag, som jag framlägger. Det är min enkla syn på befolkningsfrågan, och det räcker för mig.
Denna utsaga, som visar det taktiska spelet kring de utbredda farhågorna, kan i förstone verka tämligen kristallklar, dock finns det anledning att titta närmare på både dess historiska kontext och dess politiska referensram.
Kontexten är behandlingen av en motion i befolkningsfrågan från Stocksunds arbetarekommun vid den socialdemokratiska partikongressen 1936.
Motionen uppmanade partikongressen att uttala sig mot, "att partiet stödjer en politik, som direkt syftar till fruktsamhetens höjande". Helt i enlighet med arbetarrörelsens nymalthusianska tradition uttrycker motionen reservationer mot den förhärskande tesen om en tilltagande kris i befolkningsfrågan.
Men i stället för att ifrågasätta befolkningsdiskursen som sådan nöjer sig motionärerna med att angripa delförslaget om direkta premier vid barnafödande och förordar i stället en politik som syftar till en generell förbättring av de breda lagrens levnadsvillkor, eftersom detta, så att säga, per automatik skulle leda till ett ökat barnafödande.
I fyra steg desarmerades denna lilla bomb: Till att börja med instämde partistyrelsen med motionärerna och förnekade behovet av ett särskilt kongressbeslut i frågan. I ett andra steg gjorde Gustav Möller ett uttalande (delvis cit. ovan). Därefter höll Gunnar Myrdal ett längre anförande som låg helt i linje med Möllers instrumentella syn på befolkningsfrågan. Slutligen beslöt kongressen att bifalla partistyrelsens hemställan.
Gustav Möllers karaktäristik av sig själv som en genuin politisk taktiker är helt trovärdig, det visar inte minst hans hantering av den här frågan. Men hans verkliga ståndpunkt i befolkningsfrågan framstår just därför som långt ifrån självklar. Partikongressens protokoll räcker inte för att bedöma hur taktiskt eller principiellt grundade Möllers uttalande är, och det finns inte något konklusivt belägg för att befolkningsfrågan för honom uteslutande fungerade som ett taktiskt användbart instrument för att realisera sina vidare socialpolitiska planer.
Hur man än bedömer källvärdet av hans uttalande, så kan det dessutom inte tas som ett principiellt ställningstagande innefattande hela det befolkningspolitiska problemkomplexet. Stocksundsmotionen uppfattar befolkningsproblemet enbart som kvantitativt, och partistyrelsens utlåtande kastar inte heller ljus över olika aspekter av frågan. Möllers uttalande är gjort i en kontext där den kvalitativa befolkningsproblematiken inte alls berörs. Det är faktiskt aldrig tal om en instrumentalisering också av dessa aspekter.
MÖLLERS "SOCIALA PESTHÄRDAR"
Om man vill försöka komma åt Möllers faktiska uppfattning i befolkningsfrågan måste man använda sådana källor, där Möllers inställning till kvalitativa befolkningsspörsmål konkret kommer till uttryck. I sin epokgörande programskrift Trygghet och säkerhet åt Sveriges folk! kritiserar han exempelvis, att
samhället har hittills faktiskt bekymrat sig mera om de asociala elementens omvårdnad, uppfostran och omskapande - oftast med negativt resultat - till medborgare än om de socialt dugliga elementens förutsättningar att hålla sig uppe i kampen för tillvaron.
Gentemot en sådan misslyckad fattigvård ställer Möller ett socialförsäkringssystem som har följande uppgift:
Det skall skydda individen mot att sjunka ned i trasproletariatet och samhället mot en hotande tillväxt av trasproletariatet. Samhället skall skydda sig självt mot uppkomsten av sociala pesthärdar, som sprida gift i samhällskroppen.
Man skulle kunna uppfatta detta som ett retorisk olycksfall från oppositionstiden, om inte Möller senare i ord och gärning hade visat, att han som socialminister vidhöll snarlika uppfattningar. Det finns ytterligare exempel men jag nöjer mig här med att hänvisa till hans tal i samband med steriliseringslagens skärpning 1941. Där framhöll han,
att om detta leder till att antalet asociala för framtiden kommer att minskas, så har ingen verklig orätt skett mot någon individ, men däremot har samhället gjort en vinst, som man, även om den inte är så stor, efter min uppfattning bör beakta.
Det kan knappast råda något tvivel om att Gustav Möllers socialpolitiska världsbild i väsentlig grad präglades av befolkningskvalitativa resonemang.
Det fanns helt klart även andra och "renare" motiv hos Möller, inklusive direkt antifascistiska syften. Trasproletariatet utgjorde för Möller inte bara ett samhällshygieniskt eller moraliskt problem, utan även en rent politisk fara, som han sammankopplade med nazismen.
Att hålla tillbaka det trasproletära befolkningssegmentet innefattade för honom i första hand en ambition att skaffa arbete och utkomst åt arbetslösa och bönder. Möller var också medveten om problemen med den personliga integriteten och de individuella rättigheterna. "Den svåraste gränsdragningen gäller förhållandet mellan individuell frihet, samhällsmakt och organisationsmakt", noterade han i ett föredrag om folkstyrelsens problem.
DELADE GRACER
Också jag anser att Gustav Möllers social politiska insats i många hänseenden är lika obestridlig som föredömlig, oaktat att han ibland drog den omtalade gränsen mellan integritet och nytta vidare än vi idag anser acceptabelt.
Min avsikt här är endast att visa, att schablonbilden av den gode farbror Gustav är lika skev som nidbilden av den inhumane skurken Gunnar. Komplexitet och ambivalens är tvärtom ett gemensamt drag hos dessa båda karaktärer. I likhet med Gustav Möller var också Gunnar Myrdal mer intresserad av befolkningsfrågans kvalitativa än av dess kvantitativa aspekter. Även Myrdal ansåg att "befolkningspolitiken är ingenting annat än en synpunkt på vår allmänna ekonomiska och sociala politik", också han förespråkade "ett ‘utnyttjande´ av befolkningskrisen i de socialistiska idéernas tjänst".
Differentieringen mellan Möller, representerande en modern och individualistisk socialpolitisk filosofi, som satsar på kontantbidrag, och de förmyndarbesatta och kollektivistiska naturabidragsförespråkarna Alva och Gunnar Myrdal är minst lika felaktig.
Samtliga parter representerar i stället, med vissa nyanser, en kompromisslinje. Möller uttalade sig t.ex. i sina delvis kritiska kommentarer till Beveridgerapporten för kompletterande naturabidrag, eftersom man annars kunde befara att somliga familjer skulle använda sina bostadsbidrag till att köpa radioapparater eller gärna "lägga(er) ner ett par hundra kronor mer på systemet". Därför skulle naturaförmåner kunna garantera "att det är barnen som få glädje av statens bistånd".
Oaktat sin principiella, fordistisk grundade sympati för den så kallade "naturalinjen", rekommenderade Myrdals kontantunderstöd där sådana framstod som de mest ändamålsenliga. Dessutom hävdade de att dessa bidrag skulle vara generöst tilltagna och absolut inte kopplad till någon utbyggd kontrollapparat. Jörgen Hermansson och Torsten Svensson har för övrigt helt rätt när de påpekar, att naturaförmåner - t.ex. i form av aktiv arbetsmarknadspolitik och daghem - kan vara väl så "moderna" och inte sällan överlägsna kontantbidrag.
EN KOMPLEX VÄV
Om man sålunda vill ge en någorlunda korrekt bild av Sverige på 1930-talet bör man dels sluta upp med att systematiskt förneka befolkningskommissionens ideologiska och praktiska betydelse. Dels bör man upphöra med att försöka göra en skarp åtskillnad mellan humanitära och instrumentella målsättningar, dvs. myten om en dominerande "god" socialpolitik och en "ond" men marginell befolkningspolitik.
Bilden av en verklighetsfrämmande, teoretiserande befolkningskommission, som var slav under instrumentella befolkningspolitiska idiosynkrasier och obsessioner, å ena sidan och en pragmatisk politisk praktik, som var tämligen oberörd av det samtida intellektuella glaspärlespelet, å den andra, är felaktig. I stället handlar det om ett komplicerat samspel där olika motiv och politiska problemställningar går in i varandra.
HISTORIA FRAMLÄNGES
Göran Therborn har noterat att "trots dess allmänna popularitet tycks ‘befolkningsfrågan´ aldrig ha varit klart kopplad till folkhemsbegreppet". Det är i ett sådant i god mening historiserande perspektiv vi bör analysera och förstå även laddade begrepp som folkhem och befolkningspolitik, inte minst för att motarbeta det okritiska språkbruk, som inte bara dominerar i den mediala debatten utan inte minst i den vetenskapliga litteraturen.
"Folkhemmet" är intressant enbart som de samtida aktörernas tolkningsmönster. Som emotionellt laddad metafor har det inget oberoende analytiskt värde. Om vi använder begreppet utan att spåra det i den historiska verkligheten, så blir resultatet godtyckligt och i grund och botten meningslöst. Historieforskningen förfaller då till ideologiproduktion, som endast avser att ge material till en pågående mytkonstruktion.
Då är det inte fördjupad kunskap vi är ute efter, utan endast användbara argument i en aktuell medialt och politiskt orkestrerad diskurs om svensk identitet. Då ägnar vi oss åt att lägga historien till rätta på ett i grunden historielöst sätt.
I kritiska studier bör folkhemmet inte uppfattas som snart sagt vad som helst eller förvandlas till en känsloladdad synonym för Sverige under en viss historisk epok, utan det bör förbli ett historiskt bestämt tolkningsmönster som kan studeras empiriskt. Det vi borde sträva efter även vid de vetenskapliga analyserna av folkhemmet är i god vetenskaplig tradition att presentera empiriskt belagda falsifierbara utsagor - mer komplicerat än så är det faktiskt inte.
Befolkningsfrågan och folkhemsbegreppet var faktiskt redan från början - eller åtminstone allt sedan 1935 års riksdagsdebatt som ledde till befolkningskommissionens tillsättande - intimt sammankopplade. Kopplingen finns inte minst hos Alva Myrdal, som frågade sig hur mycket "våra folkhemssträvanden" egentligen även gällt familjelösa barns trivsel.
John Landgrens artikel "Bygga ett folkhem: Enda positiva befolkningspolitiken" i SSU:s tidskrift Frihet illustrerar, att orsak och verkan till och med på ett överraskande sätt kunde byta plats med varandra. Men kopplingen var inte den som påståtts i de senaste årens diskurs om den svenska modellen.
HISTORIKERNS DYGD
Tvångssteriliseringarna är en del av den skandinaviska välfärdstraditionen, och alla försök att komma ifrån detta samband antingen genom omdatering av välfärdsstatens uppkomst till 1950-talet (världsunikt!) eller på annat sätt är dömt att misslyckas.
Men genom att sammankoppla folkhemstanken i samtidens språkbruk med denna på alla sätt och vis högst tvivelaktiga del av befolkningspolitiken kastar man inget ljus över själva saken. Det är kirurgerna med sina knivar, inte prästerna med sina psalmböcker som är ytterst ansvariga för den svenska steriliseringspolitiken.
Att bedriva historie- och samhällsvetenskap innebär alltid att lägga historien till rätta. Det är själva meningen med historieskrivning. Jag pläderar ingalunda för en återgång till någon gammaldags positivism. Det jag pläderar för är insikten, att i den mån man "lägger något till rätta" inom språkets domän, så måste man vara medveten om språkets historiska dimension och signifikans.
Man får inte blanda ihop historiska undersökningsobjekt med analytiska begrepp och redskap. Om så sker blir det obönhörligen fel. Och det bör det inte bli, inte heller när man försöker begripliggöra den intressanta epok i svensk modern historia, som lite slentrianmässigt och distanslöst brukar gå under beteckningen Folkhemmets tid.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
