Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Att utforska moderniteten
En idéhistorisk grammatik
Kanske kan vi alla - spela dem alla.
Frågor av det här slaget är och har varit centrala i livsåskådningsdebatten, i politiken, i konsten, filosofin och litteraturen under de senaste hundrafemtio åren. Det handlar om människans förhållande till det moderna och hur vi skall se på ett samhälle som förändras i snabb takt. Vårt viktigaste diskussionsämne har handlat om moderniseringsprocessen.
Sedan upplysningstiden har innebörden av begreppen Modernisering och Moderniseringsprocessen hängt ihop med iden om att samhällsutvecklingen styrs eller borde styras av människans förnuft. Upplysningens förnuft är inriktat på förändring och utveckling. Förnuftet - kalkylen, övervägandet, argumentet - skall väga tyngre än tradition och kulturarv. Religion, historia, riter eller gamla vanor får inte lägga hinder i vägen för moderniseringen. Moderniseringen kännetecknas främst av två saker:
Först och främst handlar det om vår teknik och vår vetenskap. Teknik och vetenskap ökar människans handlingsutrymme, med hjälp av tekniken kan vi göra sådant som annars inte vore möjligt. Nu kan vi prata med varandra utan att vara på samma plats, vi vet hur månen ser ut på baksidan utan att ha varit där, vi kan värma våra hus genom kontrollerade atomsprängningar, vi kan äta mat från Söderhavet och vi kan hitta vår kärlek på datanätet.
Modernisering innebär att våra möjligheter att göra och förstå saker oavbrutet exploderar. I den meningen lever vi i en permanent revolution; allt som var fast förflyktigas hette det hos Karl Marx. Det är först och främst i den här betydelsen begreppet modernisering används i denna essä.
En andra aspekt av denna process aktualiseras dessutom. Många menar nämligen att moderniseringen avlägsnar människan alltmer från naturen, kanske också från sin naturlighet. Vårt direkta och synbara beroende av naturen tycks minska hela tiden. Människan har skapat en egen värld, den människogjorda världen av städer, prylar, maskiner, industrier, skolor, kontor, böcker och apparater. Vi lever inte längre vårt vardagsliv i naturen, utan i en miljö som är människoskapad.
Med moderniseringen förvandlas därför naturen för de allra flesta till någonting som har med fritiden att göra. Naturen besöker vi som om vi ginge till en djurpark. Vi åker till naturen en stund för att fiska, segla, campa eller vandra, bor där några veckor i sommarstugan eller betalar rejält för att med flyg komma till någon spännande, mindre moderniserad plats på jorden.
Moderniseringen ställer också successivt allt fler och fler krav på oss. I det demokratiska och teknologiska samhället ökar hela tiden behovet av kunskaper och kompetens. Det moderna samhället behöver visserligen kreativa, dynamiska, nytänkande och påhittiga människor, men de behöver samtidigt vara disciplinerade, specialiserade, välutbildade, rationella, ordningsamma och laglydiga medborgare. Några skulle säga att människan genom denna moderniseringsprocess också tvingats bort från sin naturlighet, bort från det äkta och spontant mänskliga. Det driftsutlevande vilddjuret i oss.
TVÅ STRATEGISKA ALTERNATIV
En första tänkbar utgångspunkt för moderniseringsdebatten är tanken att teknikens och vetenskapens följder avgörs av hur de används, i vilka syften och i vilka sammanhang. Därmed är inte teknikens effekter givna; konsekvenserna skiftar med det sammanhang som tekniken och vetenskapen ingår i. Om någon teknik i Sverige idag har oönskade konsekvenser behöver det, enligt dessa debattörer, inte alltid vara så. Samma teknik som nu har negativa följder kan få goda konsekvenser om samhället förändras, eller om människan som bestämmer över tekniken blir klokare.
Andra diskuterar med en helt annorlunda utgångspunkt. De menar att teknik och vetenskap har inneboende konsekvenser och att en viss teknik eller ett visst vetenskapligt resultat alltid och i alla sammanhang har bestämda konsekvenser, goda eller onda. Dessa debattörer tror inte att teknikens och vetenskapens effekter kan bli annorlunda och bättre om samhället förändras, eller om människan som bestämmer över tekniken blir klokare. Bättre kan det bara bli om vi ändrar på tekniken - eller förbjuder den.
Jag skall argumentera för att det går att urskilja åtta grundhållningar till moderniseringen. Fyra av dem har den första av dessa båda utgångspunkter gemensam: teknikens och vetenskapens konsekvenser bestäms av de människor som hanterar dem och av samhällets organisation. Dessa fyra förhållningssätt kallar jag Utvecklingsoptimisten, Tvivlaren, Systemkritikern och Domedagsprofeten.
De fyra andra grundhållningarna delar den andra utgångspunkten: teknik och vetenskap har inneboende konsekvenser. Dem kallar jag Futuristen, Fatalisten, Primitivisten och Civilisationskritikern.
GRAMMATIKEN OCH SPRÅKBRUKET
Min avsikt är att presentera en grammatik för moderniseringsdebatten. Jag hoppas att den skall kunna användas av alla intresserade av att utforska moderniteten. Som all grammatik är också denna förenklande, radikaliserande, idealtypiserande. Men syftet är att vi med dess hjälp skall se bättre vad som faktiskt sker bland språkbrukarna, hjälpa oss att höra vad vi talar om när vi diskuterar moderniseringsprocessen.
Det är dock ingen normerande grammatik. Jag har inga svar på vad som är det rätta språkbruket. Tvärtom har jag försök göra alla rättvisa, peka på logiken och den inre konsistensen i modernitetsdebattens alla grundpositioner. Har jag en egen åsikt är det den, att moderniseringsprocessen mår väl av att samtalet mellan mina åtta centrala aktörer sker på rimligt jämlika villkor.
Jag har också ett andra, mer "folkbildande" syfte. Jag vill tipsa om bra skönlitteratur och läsvärd civilisationsdebatt. Därför har jag låtit de åtta grundpositionerna illustreras med hjälp av författare av skilda slag och av frikostiga citat ur moderniseringsdebatten. Men det är viktigt för mig att läsaren inte använder min grammatik för att klassificera, för att sätta etikett på litteraturhistoriens stora.
I "verkligheten", som språkbrukare, är de oftast mer mångfasetterade (för att ytterligare understryka det har jag låtit några av dem figurera under flera av grundpositionerna). Mångfasetterade är, skall ni upptäcka under läsningen, också vi andra. Vi blandar och ger, kombinerar och växlar mellan grundpositionerna. Men grammatiken är till för att vi tydligare skall se vad vi själva och våra levande och döda samtalspartner gör när de och vi själva tar ställning till moderniseringen.
UTVECKLINGSOPTIMISTEN
Utvecklingsoptimisten menar att det samtida samhället präglas av balans, ordning och harmoni. Han finner därför helt enkelt ingen anledning att ifrågasätta moderniseringen. Teknikens värde bestäms av det samhälle och den kultur de ingår i, och så länge detta sammanhang är gott ges bara utrymme åt moderniseringens positiva möjligheter. Utvecklingsoptimisten utlovar en ljus och nära framtid. Det blir "bättre och bättre dag för dag" så länge vi inte börjar rucka på det välfungerande ekonomiska och politiska systemet.
Det finns således Utvecklingsoptimister i alla politiska läger. En liberal kan hävda att det kapitalistiska systemet - där individerna (idealt) via marknaden fritt bestämmer över vilken teknik som kommer till användning och vilken som skall slås ut - reglerar tekniken på ett optimalt sätt. Så länge marknaden får verka utan restriktioner, finns det ingen anledning till skepsis och misstro. Varför skulle vi efterfråga teknik vi inte vill ha och inte har behov av?
En planhushållare skulle på ett liknande sätt kunna säga: I vårt samhälle bestämmer producenterna vilken teknik de skall använda efter demokratiska beslut, och under sådana förhållanden kan det inte uppstå konflikter mellan människa och teknik. Varför skulle arbetarna införa en teknik som inte var till deras förmån? Så länge denna samhällsorganisation bibehålls är därför framsteget oundvikligt.
Utvecklingsoptimister i alla länder hälsar det moderna med glädje, och bejakar de allt snabbare förändringarna.
Sveriges kanske främste utvecklingsoptimist genom tiderna, författaren Ludvig "Lubbe" Nordström (1882-1942), drog mitt i det svåra krisåret 1932 ut på en världsomsegling. Den satte visserligen hans optimism på prov, men han fann ändå att moderniseringens goda sida skulle segra. Tekniken och vetenskapen höll på att skapa ett nytt paradis för människan, ett fritt, jämlikt och solidariskt Världssamhälle.
I reserapporten Jag reste ut som svensk... och blev helt enkelt människa skrev han profetiskt om det nya systemsamhälle, som vi idag vant oss vid att i stället kalla ett postindustriellt kommunikationssamhälle:
"Så uppbyggd har den moderna världen alltmer fått formen av en enda sammanhängande maskin, baserad på likformighetens och samtidighetens båda huvudprinciper, och ingen, som i våra dagar gör en resa runt jorden kan undgå att lägga märke till, hur starkt detta maskinella enhetsdrag framträder. /I den nya världen av kommunikationsteknik bildar/de olika världsdelarna stadsdelar och de olika länderna kvarter, där hamnarna framträda som färjkajer, järnvägarna som spårvägsnät och där allt hänger samman. Så har den moderna mänsklighetens liv, där varje enskild individ är lika mycket om inte mer beroende av millioner andra honom fullkomligt obekanta individers arbete och duglighet som av sin egen lilla insats varje minut."
Och så slutade Lubbe Nordström sin utvecklingsoptimistiska vision med tron att det nya kommunikationssamhället också skulle främja freden och framväxten av en global solidaritet:
"Och därmed har det moderna maskinella världsstadssystemet tvingats att ställa helt andra krav på mänskligheten än i forna tider existerande, krav av i första hand moralisk natur, gående ut på, att all verksamhet måste vara till gagn för hela världsstaden och hela dess arbetande befolkning över hela jordklotet. Detta icke av sentimentala skäl utan som en följd av världsstadens tekniska byggnad. Brister det nämligen på någon punkt, brister det på alla, och därmed har det gemensamma bästa blivit den ofrånkomliga lagen för mänsklighetens nuvarande liv."
Så länge denna moderniseringsprocess ägde rum inom ramen för ett demokratiskt samhälle, bland ett inflytelserikt och välutbildat folk, präglat av en solidaritetsmoral, utlovade Lubbe oss gränslösa framsteg och en god modernisering.
TVIVLAREN
Tvivlarens centrala tankegång är däremot att samhället moderniseras alldeles för snabbt. Moderniseringen går betydligt snabbare än människans förmåga att intellektuellt, moraliskt och känslomässigt anpassa sig till de nya möjligheterna. Människan är dessvärre samma varelse idag som under stenåldern, men hennes kapacitet att lägga naturen under sig är tusentals gånger förstorad. Därmed har de tänkbara konsekvenserna av hennes så enormt utökade handlingsmöjligheter blivit oerhört många flera och mera genomgripande. Människan hinner helt enkelt inte bli mogen att handskas väl med sina tekniska skapelser.
Gapet mellan teknisk möjlighet och moralisk mognad ökar hela tiden. Och när det gapet ökar, ökar också riskerna när människan handlar. Idag, säger Tvivlaren, behövs det bara en enda ond - eller slarvig - människa för att konsekvenserna av denna enda människas handlingar skall bli gigantiskt stora och förödande för hela mänskligheten.
Tvivlaren manar därför till försiktighet, vädjar till oss att utveckla vårt skeptiska förnuft. Tvivlaren tycker alltså att det grundläggande felet är människans oförmåga, inte teknikens och vetenskapens beskaffenhet. Tvivlaren tror att "den mänskliga faktorn" kan ställa till det, och det ordentligt i det högteknologiska samhället.
TVIVLAREN OM TEKNIK OCH HUMANISM
Vore vi bara klokare skulle vi emellertid ha mer glädje och nytta av alla våra tekniska och vetenskapliga upptäckter. Men hur skall vi bli klokare, visare? Ja, säger Tvivlaren, teknisk och vetenskaplig utveckling är framgångsrik därför att den är kumulativ. I en ny bilmodell har konstruktören, enkelt uttryckt, arbetat in alla fördelarna i den föregående modellen, och dessutom tillfört något nytt. En ny kemisk teori förklarar allt det den gamla teorin förmådde, och lite mer.
Med människan har det varit annorlunda, tänker Tvivlaren. Vi utvecklas knappt alls. När det gäller vår moral, våra livsåskådningar, våra tankar om moderniseringen tycks det till och med vara tvärtom. Utvecklingen går i cirkel, det händer ingenting eller som August Strindberg (19-191) uttryckte det redan 1907 i En blå bok 1 :
"Vilken förmögenhet att ärva andra rika erfarenheter och slippa göra dessa osnygga experiment själv! Om ungdomen tog vid, där vi slutade, så skulle värld och människor gå framåt med jättesteg; i stället börjar var och en om från början, på det moraliska planet nämligen. Men när det gäller att göra en ny glödlampa då börjar man inte med elektroforen eller friktionsmaskinen, utan fortsätter föregångarnas sista uppfinningar."
För Tvivlaren är paradoxalt nog teknikerna och naturvetarna de mest historiemedvetna. De skulle aldrig uppfinna hjulet på nytt! Humanisten däremot kan diskutera moderniseringens vinster och förluster utan att veta ett dyft om denna debatts historia.
Men Tvivlaren har ett hopp om att denna olyckliga trend går att bryta. En dag skall moralen hinna ifatt vetenskapen och tekniken; en dag skall vi vara redo att ta väl vara på vår fantastiska förmåga att förklara naturen och förändra världen. En dag skall humanisten i oss vara minst lika stark som teknikern!
MÄNNISKAN - MÄNNISKANS VARG
Mer än andra förknippas poeten Harry Martinson (1904-1978) med tvivlarnas och skeptikernas skara. Han var en besinningens poet, en som drömt om en värld mindre präglad av handlingar och mera av reflexion och eftertanke. I början av 190talet skrev han en dikt, "Ode till folkliga maskiner", där han lite skämtsamt skildrade en tid då människa, natur och teknik befann sig i harmoni med varandra. En symbol för detta tillstånd var cykeln. Med cykeln rörde vi oss genom landskapet, kände dofterna från gran och tall, såg färgprakten från blommorna och hörde fåglarnas kvitter. Cykeln var visserligen en uppfinning, rationell och effektiv, men ändå i balans med människa och natur. Cykeln var sinnebilden för Tvivlarens hopp om "en lagom teknik", en teknik som människan kunde hantera väl.
Senare i dikten uppfinns mopeden och därmed går det åt - pipan. Naturens färger, dofter och ljud ersätts av knattret från motorn, lukten av olja och bensin, och naturbilderna försvinner med den uppdrivna farten. Harmonin är bruten.
År 1956, elva år efter Hiroshima och tre år efter sprängningen av världens första vätebomb, gjorde Harry Martinson ett av de allra tyngsta poetiska inläggen i moderniseringsdebatten, eposet Aniara. Det handlar om hur människan med atombomber och miljöförstöring gjort sin jord obeboelig. Några flyr i rymdskeppet Aniara, en symbol för vår tekniska och vetenskapliga civilisation. Människorna på skeppet förlorar snart kontrollen över dess färdriktning och de kan egentligen bara vänta på det ofrånkomliga slutet.
Dikten vädjar till oss om besinning: se här hur det kan gå när humanisten i människan övertrumfats av teknikern! Aniara gestaltar så en av Tvivlarens viktigaste tankegångar, att det är människan som är människans värsta fiende och detta i synnerhet i en tekniskt och vetenskapligt avancerad värld:
"Det finnes skydd mot nästan allt som är mot eld och skador genom storm och köld ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. Men det finns inget skydd mot människan."
UTAN TVIVEL ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK
Tvivlaren ser alltså väldiga problem förknippade med de allt snabbare samhällsförändringarna, men han har inte gett upp hoppet om att vi tillsammans skall kunna hantera dem. Bättre än i Tage Danielssons (1928-1985) Humanifest, skrivet 1980 och publicerat i sin helhet i Tvärsnitt 1981:4, har inte tvivlarens tvivel och paradoxala hopp uttryckts:
"Utvecklingen är knuten till tekniken - och du och jag är ett beräkningsfel: åskådarna, betraktarna, publiken, en mobb som kräver bröd och skådespel, teknikens slavar, ett besvärligt trälstånd, en massa folk som bromsar Sveriges välstånd.
Den som vill ställa människan i centrum betraktas snart som hart när imbecill. Med flitens lampa tänd i vart studentrum studerar vi vad lönsamheten vill.
I doktor Frankensteins charmanta väntrum avvaktar vi vad han skall ha oss till.
Och hör du liksom knastret av en mus ur visthusbodens hemligaste visten
- då är det han, den blide humanisten. Om natten tänder han sin enkla lykta och går sin folkhemsrond på husesyn. Han återlämnar böcker som är knyckta. Han gör en rynkad panna slät i hyn. Han drar en sång till tröst för de betryckta. Han kommer som John Blund med paraplyn. Han vinkar åt den sista nattcyklisten - humant, som det ju anstår humanisten. Han strävar redligt med den svåra lotten att skydda människornas mänsklighet. Rätt ofta läggs hans huvud på schavotten. All världens stövlar är han till förtret. Lätt blir han överkörd, som igelkotten - ett alltför sårbart litet taggpaket som inte trodde illa om bilisten.
Så humanistisk är han, humanisten.
Och till slut sammanfattade Tage Danielsson Tvivlarens budskap i parollen: "You, man - be human!"
SYSTEMKRITIKERN
Systemkritikern ser inga skäl för människan att avstå från moderniseringens möjligheter. Den fortgående tekniska och vetenskapliga utvecklingen leder, enligt honom, till att människan befrias från naturens bojor och småningom till "frihetens rike". Men systemkritikern ifrågasätter de samhällsformer under vilka moderniseringen sker. Tekniken och vetenskapen missbrukas och man utnyttjar inte de positiva möjligheterna. Än så länge får människa och natur betala ett högt pris för den tekniska utvecklingen.
Systemkritikern är emellertid mycket optimistisk - på sikt. Han tror att samhällsförhållanden båda kan och kommer att ändras. Ibland anser Systemkritikern till och med att det finns en inneboende logik i den historiska utvecklingen som talar för detta. Och då, i denna framtid, kommer moderniseringen - tekniken och vetenskapen - endast att visa upp sig i skepnad av Dr Jekyll och aldrig mer som den onde Mr Hyde. I det läget upphör också Systemkritikern att vara systemkritiker. Han blir Utvecklingsoptimist.
Detta sätt att tänka om moderniseringen har präglat en hel del av de senaste decenniernas svenska teknikdebatt. "Det är inte maskinerna jag är emot. Det är sättet att använda dem", konstaterar författaren Lars Gustafsson (1936- ) i boken Den onödiga samtiden (1973), och i romansviten Sprickorna i muren beskriver han gång på gång hur den lilla människan idag kommer i kläm, och hur teknokrater och byråkrater har tillåtits bestämma samhällsutvecklingen.
SYSTEMKRITISK VÄNSTER - OCH HÖGER
Ofta har Systemkritikern menat att de problem som följer med den tekniska utvecklingen i grunden orsakats av kapitalismen och av kapitalisternas kortsiktiga vinstintressen. Sara Lidman (1923- ) berättar i reportaget Gruva (1968) om gruvarbetarnas situation på det här viset:
"Ibland suckar maskinerna så väldigt att man tror att det faktiskt är människor som finfördelas därinne och inte malm /.../ Varje gång jag ser artiklar om nedsmutsningen av naturen... förslamningen av vattendragen och så vidare tänker jag på nedsmutsningen av arbetskraften, hur våra sinnen slammas igen av damm och gift och buller."
På ett liknade sätt skildrar många svenska författare industriarbetets vardag, och så har det varit sedan Viktor Rydbergs (1828-1895) Den nya Grottesången (1891). Göran Palm (1931- ) berättar i Ett år på LM (1974), Sven Lindqvist (1932- ) i Arbetsbyte (1975), Erik Johansson (1914- ) i Fabriksmänniskan (1976) om hur tekniken under kapitalismen förkväver människa och natur, och Marit Paulsen (1939- ) utropade efter mångåriga egna erfarenheter av industriarbete i boken Du, människa? (1970):
"Jag är en människa, bara en enda. Jag har ett enda liv, låt mig få leva det. Jag är ingen levande maskindel, jag är en varelse med tankar, förnuft, känslor, ansvar och vilja - låt mig få använda dom!"
I den västeuropeiska moderniseringsdebatten har Systemkritikern under de senaste 150 åren oftast varit socialist. Det ligger i sakens natur, då han haft att verka i ett kapitalistiskt system. I Östeuropa var situationen av naturliga skäl den omvända.
Hos oss dröjde det närmast till 1980-talet innan man från höger började tala om vikten av ett revolutionerande systemskifte. Där framstod "folkhemmet" som en förlegad, konservativ samhällsstruktur, som förhindrade kreativa och framåtsyftande moderniseringsinitiativ. Moderaternas partiledare Carl Bildt (1949- ) började till exempel att tala om "den enda vägen": om kombinationen av marknadsekonomi, demokrati - och kommunikationsteknik.
Men systemkritiker i alla länder förenas av Karl Marx´ (1818-1883) och Friedrich Engels (1820-1895) väldiga tilltro till moderniseringen. När bara dagens politiska och ekonomiska system gått i graven så kommer tekniken att frigöra mänskligheten. Så här skrev de i Kommunistiska manifestet år 1848:
"Borgeosin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat kolossalare produktionskrafter än alla föregående generationer tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins tillämpande på industrin och jordbruket, ångbåtarna, järnvägarna, de elektriska telegraferna, uppodlandet av hela världsdelar, floderna som gjorts farbara, hela, ur marken framstampade befolkningar - vilket föregående århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i skötet av det samhälleliga arbetet?"
DOMEDAGSPROFETEN
Domedagsprofeten tror inte på människan, han har förlorat hoppet. Resignerad, kanske stoisk, är han beredd att möta jordens undergång. Domedagsprofeten kan vara en mytisk, märklig man draperad i vitt lakan, (som i Tintinäventyret Den mystiska stjärnan) som vandrar genom städerna med ett plakat vilande över vänster axel, där det står: "Jorden går under i morgon".
De allra flesta domedagsprofeter är falska. De låtsas bara, vill genom sitt dramatiska budskap få oss att vakna upp och handla, ställa till rätta - de är i själva verket riktiga optimister. Ett bra exempel på detta utgör P C Jersilds (1935- ) roman Efter floden (1982). Den handlar, likt den mer spektakulärt utformade filmen Waterworld (1995), om livet efter det stora kärnvapenkriget. Nästan alla människor är döda, polarisarna är smälta och de få överlevande förvandlas närmast till djur som obarmhärtigt kämpar för sitt eget och det egna överlevandet. Men Jersild - och Kevin Costner - är inga äkta domedagsprofeter. De lånar bara profetens mask för att varna: Se här hur det kan gå. Därigenom hoppas de, föreställer jag mig, bidra till att vi i tid ställer allt till rätta.
Den äkta domedagsprofeten tror inte på något sådant. Domedagsprofeten anser visserligen ibland att människan är ond, men mer karakteristiskt är att han förfäktar en mycket ovanlig människosyn. Det vanliga i västerländsk tanketradition är att se på människan som skapelsens krona; en varelse som i kraft av sitt intellekt och sitt förnuft höjt sig över den övriga naturen och rättmätigt satt sig på härskartronen.
Domedagsprofeten menar det motsatta. Det mest utmärkande för människan är att hon, djupast sett, är dum. Människan kan visserligen med hjälp av sitt rationella förnuft utveckla den mest sofistikerade teknik och vetenskap. Men hon är dum därför att hon inte underordnat detta rationella förnuft ett vist förstånd. Människan missbrukar sitt förnuft och underutnyttjar sitt förstånd så till den grad att hon bokstavligen kommer att spränga sig själv i luften. Domedagsprofeten tror inte, som Tvivlaren, att visdomen en dag skall kunna segra över det tekniska förnuftet.
Tage Danielsson sa en gång att människans förstånd är mycket mindre än alligatorns. Alligatorn skulle nämligen aldrig handla så att konsekvenserna av hans handlingar skulle hota alligatorn som art. Sådana handlingar är däremot människan i sitt oförstånd beredd att utföra. Domedagsprofeten menar att människan begår oförsvarliga brott mot skapelsens ordning.
Ikaros, sinnebilden för den övermodige modernisten, straffades också för sitt övermod. När han flög mot solen tog naturen sin hämnd, vaxet som fäste hans vingar smälte och Ikaros störtade. I övermod - hybris - spränger vi våra och naturens gränser - och vi kommer att få betala ett fruktansvärt pris för våra försyndelser. Domedagsprofeten tror att moderniseringsprocessens ofrånkomliga slut är människans (rättvisa) undergång som art.
JULES VERNE OCH VON WRIGHT
Sciencefictiongenrens främste författare, Jules Verne (1828-1905), var stundtals snubblande nära en sådan hållning till moderniseringsprocessen. Många har missförstått honom och uppfattat honom som Utvecklingsoptimist, som en symbol för det slutande 1800-talets framstegstro och utbredda förvissning om teknikens och vetenskapens goda väsen. Jules Verne var tvärtom en djupt moralisk författare, som i romaner som En världsomsegling under havet (1869), diskuterade vad som kunde hända då den sofistikerade tekniken användes av den onda och ofullkomliga människan.
I sin sista berättelse, Den evige Adam (1905), bryter han definitivt med sin samtids tro att varje ny generation kommer att leva ett rikare materiellt och andligt liv än den föregående. Berättelsen handlar om hur vår jord går under i en stor katastrof, hur några människor överlever och hamnar på en öde ö. Där kan de, liksom i det bibliska paradiset, äta av naturens frukter. Varje ny generation som föds på ön blir emellertid allt primitivare. Människan förlorar gradvis sin kultur och moderniseringsprocessen går baklänges. Vi kan till slut inte ens prata utan blir någon sorts apmänniskor.
Men sedan börjar moderniseringen på nytt, generation efter generation lär sig mer och mer. Tala, skriva, läsa, räkna; snart kommer de första uppfinningarna, kompassen, boktryckarkonsten och - krutet. Då är det dags igen. Jorden går under i en stor katastrof, några överlever på en öde ö, moderniseringen går baklänges innan den vänder på nytt. Vi lär oss åter tala, skriva, läsa, räkna, snart kommer de första uppfinningarna, kompassen, boktryckarkonsten och - krutet. Då är det dags igen. Jorden går under i en stor katastrof. Adam är evig och moderniseringen följer alls ingen linje utan en cirkel.
Detta domedagsansikte visade Jules Vernes upp redan i sin allra första roman, Fem veckor i ballong (1863), där han skrev så här:
"Det torde bli en mycket tråkig tidpunkt, då industrin skall absorbera allt till sin förmån. Människorna uppfinner maskiner tills de uppslukas av dem! Jag har alltid föreställt mig, att världens sista dag skall komma därigenom, att någon ofantlig ångpanna, upphettad till ett tryck av tre milliarder atmosfärer, spränger hela jordklotet i luften."
En av vår tids mest uppmärksammade debattörer av moderniseringen är den finländske filosofen Georg Henrik von Wright (1916-). I sin bok Vetenskapen och förnuftet från år 1986 pekar han å ena sidan på vilka oerhörda möjligheter människan har att skapa en god värld om det visa förståndet segrar. Å andra sidan håller han för troligare att människan i sin hybris skall låta det kalla förnuftet regera. Därför är slutet på historien nära:
"Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. /.../ Jag tror det är nyttigt att vara medveten om realismen i de apokalyptiska perspektiv, som öppnar sig för oss. Djurarter har uppstått och gått under. Homo sapiens är säkert inte något undantag från den förgänglighetens lag, som gäller för allt levande. /.../ En dag skall människan säkerligen försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror. ... Jag kan för min del inte finna det särskilt upprörande. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis."
Detta är enligt von Wright priset för det herravälde moderniteten gett åt det instrumentella förnuftet. Vi har glömt bort att fråga oss varför, till vad syfte, med vilken mening vi fortsätter att utveckla vår teknik och vår rationalistiska vetenskap. Vi går bara på i ullstrumporna. Nöjer oss med att vi funnit ett bra medel att utvecklas - teknik och förnuft - men glömt bort vad målet för resan borde vara.
SAMHÄLLET AVGÖR TEKNIKENS KONSEKVENSER
Utvecklingsoptimisten, Tvivlaren, Systemkritikern och Domedagsprofeten har en utgångspunkt gemensam. De menar att moderniseringens konsekvenser bestäms av det samhälle inom vilken den äger rum, eller av de människor och de värderingar som har makten över och hanterar vetenskapen och tekniken. De föreställer sig alla att tekniken och vetenskapen skulle kunna vara positiva redskap i våra strävanden att skapa det goda livet.
Utvecklingsoptimisten menar att moderniseringsprocessen redan är i goda händer och Systemkritikern anser att den snart kommer att vara det. Moderniseringen lovar oss ett frihetsrike, där vår energi inte längre skall behöva ägnas kampen för överlevandet. Det moderna lovar oss tid och kraft över åt det som gör livet värt att leva, när ingen behöver bekymra sig för det materiella.
Tvivlaren tycker däremot att moderniseringen hamnat i rövarhänder och att den snarast måste tas om hand av de mer besinningsfulla. Tvivlaren tror inte, som Utvecklingsoptimisten och Systemkritikern, på tanken om en gränslös tillväxt. Han accepterar inte att samhället fortsätter att utvecklas så snabbt. Vi är inte moraliskt, känslomässigt och intellektuellt mogna att handskas riktigt väl med våra egna tekniska skapelser. Det är dags för människan att avstå från att öka sina handlingsmöjligheter. Först när humanisten sitter vid moderniseringsprocessens roder skall vår tekniska och vetenskapliga kapacitet tjäna det goda livet.
Domedagsprofeten slutligen har gett upp hoppet om detta, och tror inte att människan skall ta sitt förnuft till fånga. Han är övertygad om att det visa förståndet förlorat striden och att moderniseringen inte kan sluta med annat än historiens död och människans undergång som art.
De fyra återstående hållningarna till moderniseringen har en annan utgångspunkt. De föreställer sig att tekniken och vetenskapen har inneboende konsekvenser. De menar att en viss teknik eller en vetenskaplig teori alltid och i alla sammanhang har bestämda följder. De förenas av att de är beredda att tala till exempel om ond och god teknik. Moderniseringens konsekvenser för människan är inte endast beroende av det samhälle den pågår inom och av de människor som bestämmer över den - tvärtom är huvudfrågan knuten till tekniken och vetenskapen i sig själva.
FUTURISTEN
Futuristen har en oreserverad tilltro till moderniseringen och människans strävanden att behärska naturen. Teknik, vetenskap, rationalitet, förnuft, optimering, funktion, effektivitet och ekonomisering är ord som ger Futuristen positiva associationer. Futuristen menar att tekniska och vetenskapliga förändringar alltid, med nödvändighet, är förbättringar, modernisering är alltid bra.
Dessutom menar Futuristen att det är vetenskap och teknik som är utvecklingens främsta drivkrafter. Till den tekniska och vetenskapliga frontlinjen måste därför alla andra anpassa sig. De andra - skola, politik, företagande, kultur - måste "hänga med i utvecklingen". De skall acceptera moderniseringens krav och forma sina verksamheter efter teknologins behov. De som inte ställer upp på detta betraktar Futuristen som dammiga bakåtsträvare som bara platsar på museum. År 1909 proklamerade den italienske poeten Filippo Thomaso Marinetti (1876-1944) att den moderna konsten borde gå i futurismens tecken:
"Vi påstår att världens härlighet har berikats med en ny form av skönhet: hastighetens skönhet. En tävlingsbil med motorhuven prydd med stora rör som liknar ormar med explosiv andedräkt...en vrålande bil som verkar driven av maskingevärskott är vackrare än Nike från Samothraki...
Vi befinner oss på seklernas udde!... Varför skulle vi se tillbaka - när vi vill slå in den hemlighetsfulla porten till det Omöjliga? Tiden och rummet dog igår. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den överallt närvarande eviga hastigheten..."
Futuristen tycker att det förgångna är en förlamande hand som lägger sitt trista lock på all dynamisk kreativitet. Bryt upp! Bryt upp! manar han och ansluter sig till allt som är ungt, nytt, modernt och annorlunda. För Futuristen är historien fylld av elände, så varför inte satsa på något nytt? Eller för att tala med Marinetti än en gång:
"Vår avsikt är att befria detta land från dess stinkande kallbrand av professorer, arkeologer, ciceroner och antikvitetshandlare ...Vi vill förstöra museerna, biblioteken, varje slag av akademi."
Futuristernas förnämsta valspråk formulerades emellertid redan i början av 1600-talet av renässansfilosofen Francis Bacon (1561-1626), som drömde om ett nytt Atlantis, styrt av en ledning med detta mål:
"Ändamålet med vår stiftelse är kunskapen om tingens orsaker och hemliga rörelseförmåga och utvidgandet av människoherraväldets gränser så att alla de ting kan utföras som är möjliga."
Detta brukar kallas för "det teknologiska imperativet". Teknikens och vetenskapens syfte skall vara att öka människans kontroll över naturen, att ständigt öka människans handlingsmöjligheter. "Kunskap är makt", skriver Bacon inflytelserikt. Med den kunskapen i bagaget framstår det som en moralisk plikt för människan att realisera alla de möjligheter hon kan förverkliga. Allt vad människan kan göra skal hon också göra. Så lyder Futuristens första budord.
VARDAGSFUTURISM
Det är ingen större överdrift om man säger att Futuristen fick ett gott gensvar under 1900-talet. Någon form av vardagsfuturism förefaller ha präglat såväl politikens som medborgarnas framtidstro. De flesta tycks mer eller mindre medvetet ha accepterat Futuristens slagord Acceptera och Häng med i utvecklingen. Bara undantagsvis har starka röster höjts mot tanken att Sverige måste befinna sig vid den internationella frontlinjen, när det gäller teknik och naturvetenskap, bara undantagsvis har det förts en partipolitisk diskussion om moderniseringens gränser. Vardagsfuturismen är ett viktigt samhällsfenomen i vår tid.
Ofta framställs Futuristen som en ung man med platt läderportfölj, som en stelbent, aningen fyrkantig karriärist som saknar sinne för annat än beräkningar, siffror, tal och maskiner. Futuristen riskerar att bli blind för människans svaga, otillräckliga och mjuka sidor.
FUTURISMENS AVANTGARDE
Men det finns inte bara en vardagsfuturism, det finns också en Avantgardefuturist, en Futurist som (omedvetet) tagit sig slagordet "teknik för teknikens egen skull". För sådana spännande Futurister har populärkulturen varit känslig allt sedan Frankensteins dagar i början på 1800-talet. Tänk bara på Uppfinnar-Jocke, Carl Barks (1901-2000) fascinerande skapelse i Kalle Anka.
Uppfinnar-Jocke lever för sina uppfinningar, utan dem skulle han inte vara någonting. Men han uppfinner sällan några nyttigheter; gör han det är det oftast av ren slump. Han skulle säkert bli glad om kapitalets representant, Joakim, skulle ta hand om några av hans uppfinningar och göra dem till en viktig del av det Ankeborgska samhället, till innovationer. Men det är inte därför han uppfinner, hans outtalade slagord är just "teknik för teknikens egen skull".
För honom är huvudsaken att kuggarna hakar i där de skall, att hjulen snurrar i de apparater han konstruerar till ingen nytta. När han lyckats blinkar en liten freudiansk glödlampa frenetiskt och signalerar vad det hela handlar om. Jocke - eller lite mer kamouflerat och svenskt lagom Skalman i Bamse - uppfinner därför att apparaterna för dem har blivit livets mening; de kan inte leva utan dem. De älskar och älskar metaforiskt med sina apparater, likt verklighetens datafreakar och hackers.
FATALISTEN
Tanken att moderniseringen har inneboende konsekvenser är oftast förknippad med en kritik av tekniken och vetenskapen. Fatalisten, Primitivisten och Civilisationskritikern är alla kritiker av moderniseringen. De menar att vi måste sätta frågetecken för moderniseringsprocessen, och att det i samtiden finns teknik och vetenskap med skadliga konsekvenser för människa, samhälle och natur. De tror emellertid, i radikal kontrast till Systemkritikern och Tvivlaren, att dessa negativa konsekvenser är en direkt följd av själva tekniken och vetenskapen.
Om Fatalisten, Primitivisten eller Civilisationskritikern skall bli nöjda måste den utpekade skadliga tekniken och vetenskapen plockas bort. En viktig fråga för dem är: Går moderniseringsprocessen att styra? Är teknik och vetenskap möjliga att kontrollera? Kan vi skapa ett samhälle där det går att säga nej till det modernas krav?
Fatalisten besvarar dessa frågor med nej! Han ansluter sig till en teori som brukar kallas "tesen om teknikutvecklingens autonomi". Autonomi betyder oberoende, självständighet, självstyrande, och Fatalisten menar just att moderniseringen gjort sig oberoende av människan. Moderniseringen har nu gått så långt att vi förlorat kontrollen över den. Detta kan låta som en märklig, ja till och med som en oförnuftig hållning.
Hur kan det som odiskutabelt är mänskliga påfund och skapelser - det moderna samhället, tekniken och vetenskapen - plötsligt bli oberoende av människans vilja och beslut? Kan inte människan påverka det hon själv skapat? Men Fatalisten försöker visa att denna föreställning faktiskt inte alls är absurd - tvärtom. Fatalistens argument för tanken om teknikutvecklingens autonomi hänger å ena sidan samman med att vår kultur blivit ett komplext systemsamhälle, å andra sidan med föreställningar om människans natur. Här följer ett par konkreta exempel på hur Fatalisten resonerar om autonomi, system och människans natur.
FATALISTEN OCH SYSTEMEN
Det är nu drygt hundra år sedan de första praktiskt användbara bensindrivna bilarna uppfanns av Carl Benz (1844-1929) och Gottlieb Daimler (1834-1900). Först var bilen mest en leksak för överklassynglingar, men blev snart en viktig produkt för det unga industrisamhället. År 1907 började Henry Ford (1863-1947) tillverka bilar enligt löpande bandprincipen och bilen blev billigare och tillgänglig för bredare befolkningslager.
I Sverige startade Volvo sin serietillverkning år 1927. Några år senare fanns över 200 000 registrerade bilar i vårt land och på 1950-talet exploderade utvecklingen. Med bilteknikens succé följde en rad andra förändringar som inte hade med teknik att göra. Företag började transportera sina produkter med lastbil i stället för med järnväg, stadsplanerare kunde lägga industrierna i ett område och bostäderna i ett annat, människor köpte sommarstugor på platser långt från allmänna kommunikationer. Många började pendla och bilen blev en naturlig del av vår vardag. I alla moderna länder är biltätheten mycket stor och var och varannan vuxen medborgare äger bil.
All denna utveckling och alla dessa beslut har fattats utan att det funnits någon övergripande och styrande plan. Långsamt och till synes utan medveten kontroll har vi hamnat i en situation där det är rimligt att säga: "Utan bilen stannar Sverige". Vi har utan att veta om det byggt upp ett system, där bilen är en komponent som inte kan lyftas bort utan att hela systemet kollapsar.
Vi har blivit utvecklingens fångar, konkluderar Fatalisten, vi har inte längre kontrollen. Det moderna samhället är ett systemsamhälle. Ingen individ, inget företag, ingen region, ingen nation är längre oberoende av andra. Vi är hopflätade i gigantiska globala nät och Fatalisten tolkar detta som att den enskildes möjlighet att påverka moderniseringen upphört. Vi har blivit systemens fångar, moderniseringsprocessen är autonom, en självständig kraft utanför mänsklighetens kontroll. Därför får vi leva med teknik och vetenskap som Fatalisten anser hota människan, naturen och samhället.
FATALISTEN OCH DET GRÄNSLÖSA BEGÄRET
Ett annat sätt att komma fram till samma slutsats prövar Fatalisten genom att tänka på människan som en varelse präglad av "ett gränslöst begär". För tio år sedan köpte jag en ny skivspelare, som i mitt tycke hade den mest fantastiska ljudåtergivning. Att lyssna på musik fick en ny dimension, aldrig hade jag hört Mozart så! För tio år sedan sa jag till mig själv: bättre än så här kan det aldrig bli, bättre än så här kan jag aldrig få det! Jag var nöjd, nu var det fullbordat.
Idag har jag en ny MP3-maskin, som i tändsticksaskstort format lagrar all musik jag någonsin vill lyssna på. Första gången jag hörde Mozart på den sa jag till mig själv att detta var ett mirakel. Vilken musik, vilken rymd, vilken kontakt - och utan raspiga störningar - med musikens sanna väsen. Bättre än så kan det aldrig bli, det var fullbordat!
Fatalisten menar att människan aldrig blir nöjd, vår natur är sådan att vi alltid kommer att kräva nytt, annorlunda, större, mindre, snabbare, bättre... Människan har gränslösa begär, som hon ständigt kommer att söka tillfredsställa. Hon kommer rastlöst att söka lyckan bakom nästa krök, aldrig kommer hon att stanna upp och förklara att nu lever vi "lagom".
Fatalisten konkluderar: Denna människans natur kan inte styras och det finns därför aldrig något slut på moderniseringsprocessen. I den meningen är teknikutvecklingen autonom - den kan inte styras av våra medvetna val, den styrs av våra okontrollerbara primitiva drifter och behov. Vi kommer utan kontroll att röra oss allt längre och längre bort från naturen och vi kommer att utsträcka vår makt och våra handlingsmöjligheter tills Gud säger stopp!
FATALISTEN OCH FRANKENSTEIN
Fatalisten är således pessimist. Han menar att det finns teknik och vetenskap med skadliga konsekvenser, men att det inte finns något att göra åt detta. Även om alla atombomber mot förmodan skulle skrotas i detta sekel så är, tänker Fatalisten, kunskapen om hur de tillverkas mänsklighetens eviga följeslagare. I det perspektivet är en tillfällig avrustning bara - en pipa snus. Ondskan kan som i Pär Lagerkvists (1891-1974) roman Dvärgen (1944) tillfälligt lida nederlag, men så fort tillfälle ges kommer dess destruktiva kraft att på nytt göra sig hörd. Människans erövrade tekniska och vetenskapliga möjligheter kommer alltid att vara hennes följeslagare, i gott och framför allt i ont.
Den förste att formulera en sådan Fatalism var den engelska författarinnan Mary Shelley (1797-1851), som skrev romanen om Frankenstein. Det är ingen slump att den är skriven i England år 11, det vill säga mitt under mänsklighetens kanske mest omvälvande period, den industriella revolutionen. Romanen handlar om industrialismens hjälte, om vetenskapsmannen och teknikern. Men hjälten ger sig denna gång i kast med ett projekt som är (varit) tabu; Frankenstein vill skapa konstgjort liv, en konstgjord människa, en robot, en människoapparat.
Frankenstein passerar en gräns för moderniseringen, han begår hybris, men han straffas denna gång inte, som i myten, av naturens hämnd. Denna gång är det tekniken som hämnas på människan. Människans skapelse, "monstret", tekniken, tar makten över sin skapare. Den tilltänkta slaven tar herrens plats, och då monstret kräver av Frankenstein att han skall skapa ytterligare en maskin, en kvinnlig, är Mary Shelleys symbolik tydlig - tekniken kan snart reproducera sig själv, moderniseringen tar makten över människan och för henne dit hon inte vill.
Sedan Shelleys dagar har Fatalisten fått många lärjungar. I Sverige tolkade poeten och naturvårdaren Sten Selander (1891- 1957), i diktsamlingen En dag från år 1931, moderniseringens seger över människan så här:
"Stansarna dundrar. Remmarna viner. Luften är tjock av sulfitlukt och svavel. Mera maskiner, som föder maskiner, flera och flera, en glupande avel. Blanka som väldiga gudabeläten står de med glödande innanmäten. Allt skall dit in och förtäras,
skogar och malmberg och människosjälar. Allting kan ätas. Allt kan begäras Allt vad som föds är maskinernas trälar."
PRIMITIVISTEN
Primitivisten är en sällsynt gäst i moderniseringsdebatten. Primitivisten är nämligen alldeles ovanligt radikal i sitt krav "tillbaka till naturen". För honom framstår hela moderniseringen, hela historien, som i grunden onödig och förfelad. Det goda livet levde människan i begynnelsen, i naturtillståndet.
Modernisering, säger Primitivisten, handlar om att fjärma oss från naturtillståndet och att med teknikens och vetenskapens hjälp ge oss ett annat liv. Primitivisten förklarar att varje steg i moderniseringsprocessen därför har inneburit en förlust av natur och naturlighet. Den moderna människan känner först och främst saknad, en ledsenhet och en känsla av att inte riktigt vara hemma. Hon vantrivs i kulturen, som psykoanalytikern Sigmund Freud (1856-1939) uttryckte saken.
Primitivisten målar upp en absolut motsättning mellan natur och kultur, naturlighet och civilisation, liv och vetenskap, lycka och teknik. För honom förhåller sig dessa begrepp till varandra som gott till ont. Det yttersta målet för Primitivisten blir därför det återfunna paradiset, naturtillståndet, det maskinlösa samhället. Artefakternas herravälde skall brytas till förmån för det verkliga livet; det sensuella, spontana, driftsutlevande, omedelbara och äkta.
Primitivisten är alltså en verklig revolutionär, en som kräver det till synes omöjliga. För att Primitivistens krav på naturens revolt skall bli möjlig krävs framför allt en grundläggande värderingsförändring. Vi måste först och främst förändra vår natursyn. I Västerlandet ses naturen som en resurs som är till för människan. Vi exploaterar, utnyttjar och manipulerar naturen med hjälp av teknik och vetenskap för att berika oss själva. Redan i första kapitlet i Bibelns första Mosebok står det:
"Gud sade: ‘Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden´. Gud skapade människor till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ´Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden´."
DEN HELIGA NATUREN
Primitivisten anser att människan givits en falsk religiös legitimitet, en falsk grund för rätten att "härska och råda" över naturen. Mot denna västerländska tradition ställer Primitivisten tanken om naturens helighet. Är naturen helig kan människan inte skövla skogen med sina avverkningsmaskiner, inte dämma upp älvarna med sina vattenturbiner, inte manipulera med materiens inre i de vetenskapliga atomacceleratorerna. Är naturen helig är modernisering inte möjlig. Primitivisten vill kort sagt köra moderniseringsprocessen baklänges, och föra oss tillbaka till vårt ursprung i naturens sköte.
Kanske kan vi se en modererad form av primitivism i en del samtida rörelser, inte minst i det moderna Amerika. Efter filmen Vittne till mord hör den så kallade Amishsekten, som idag lever på samma sätt som man gjorde i Amerika på 1700-talet, till de mest kända. De lever ett liv med låg materiell standard, utan TV, elektricitet, konservburkar, telefoner, datorer, men ett liv som de själva finner äkta och mer kvalitetsfyllt än det moderna.
Andra och mer radikala exempel kan hämtas från amerikansk indiankultur. I mitten på 1800-talet gavs till exempel indianhövdingen Smohalla möjlighet att tala i den vite mannens parlament i Washington. Han förklarade för de chockade vita hur han såg på natur och modernisering och på de vitas förhoppningar om att indianerna skulle anpassa sig till det moderna och hänga med i utvecklingen:
"Ni ber mig att plöja jorden! Skall jag ta en kniv och slita sönder min moders bröst? När jag dör kommer hon då inte att låta mig vila i hennes famn.
"Ni ber mig att gräva efter sten och malm! Skall jag gräva under hennes hud efter hennes ben? När jag dör kommer jag då inte att kunna återfödas i hennes kropp.
Ni ber mig att klippa gräset, odla vete och sälja det, och att jag skall bli rik som vita män! Men hur skall jag våga klippa av min moders hår?"
I västerländsk kultur talas ofta om Moder Jord, men det är för oss en bild, en metafor. Jorden, naturen är helt enkelt den primära näringen. För Smohalla är Moder Jord uppenbarligen ingen metafor. Tvärtom. Med en sådan natursyn är modernisering, teknisk och vetenskaplig utveckling i västerländsk mening, inte möjlig.
Att odla jorden och att köra en plog genom åkern blir ett lika stort brott som att sticka en kniv i en havande kvinnas mage. Att öppna ett kalkbrott är som att slita revbenen ur en levande människas kropp. För Smohalla var naturen helig, medan den för de vita männen är en resurs. För de vita handlade utveckling om att spränga gränser, att flytta fram människans positioner och göra fler saker möjliga. För Smohalla var det naturen och inte människan som satte gränserna.
I radikal kontrast till Futuristen säger Primitivisten att det är naturen, och inte det teknologiska samhället, som vi skall anpassa oss till och acceptera!
CIVILISATIONSKRITIKERN
Civilisationskritikern beskriver moderniseringen med hjälp av tre begrepp: natur, kultur och övercivilisation. Naturen, påstår Civilisationskritikern i polemik med Primitivisten, är farlig, ond och skrämmande. Ett liv i naturen är ett liv i daglig kamp för överlevandet. I naturen skulle vi inte få tid över till annat än just - överlevandet. Vi skulle behöva kämpa för brödet och slåss mot naturkrafterna.
Civilisationskritikern tror inte heller, som Primitivisten, på "den ädle vilden" och på den goda naturmänniskan. Tvärtom, den naturliga människan är ett djur, som styrs av sina drifter, av sin vilja till seger, sexualitet och våld. Naturen måste kultiveras av teknik och vetenskap; människan måste förädlas genom att förnuft och moral segrar över naturligheten. Civilisationskritikern är alltså en förespråkare för moderniseringen.
Men när han betraktar resultatet av moderniseringsprocessen finner han att den gått för långt. Vi har hamnat i övercivilisation. Vår kultur har blivit ett fängelse, och samhället har blivit en komplex maskin. Det överciviliserade samhället lever på rovdrift med de ändliga naturresurserna, det är besatt av tillväxt, teknik och städer. Den överciviliserade människan har förlorat kontakten med det äkta, hon plågas av stressen, pulsen, informationsöverflödet, och hon lever i en kultur präglad av intriger, maktkamp, lögn och korruption.
"Var helst man ser en skorsten resa sig upp mot skyn och bolma stenkolsrök, var helst ‘kulturen´ bygger sina offerplatser, skall man se bedrövade blickar, bleka kinder och granna strumpor!", skrev August Strindberg 1984 i Likt och olikt. Moderniseringen har gett oss en avsevärt höjd materiell levnadsstandard - de granna strumporna - men priset får vi betala med sänkt livskvalitet, blek överansträngning och depressiv vantrivsel. Vi har nu förlorat både naturen och vår naturlighet.
Idag måste därför moderniseringsprocessen avbrytas. Civilisationskritikern tycker med författaren och miljökämpen Elin Wägner (1882-1945) att det är hög tid för Väckarklockan (1941). Det är dags att ta ett steg i naturens riktning. Civilisationskritikerns ideal utgörs av en syntes av natur och kultur, av naturlighet och civilisation. Det är först då, när moderniseringsprocessen tuktas av värnet om natur och naturlighet, som den goda moderna Pastoralen skapas. Civilisationskritikern talar om ett småskaligare samhälle, där städer och landsbygd lever i harmoni med varandra, där teknik och vetenskap fått mänskligare mått och där resursslöseri och miljöförstöring inte längre accepteras.
TUKTAD CIVILISATION
Civilisationskritikern vill att moderniseringen skall ställas inför rätta och att den skall medvetet prövas och ifrågasättas. Vi måste skapa ett samhälle där moderniseringen kan styras. Till skillnad från Systemkritikern tror han inte att teknikens värde bestäms av vem som har makten över den. Tvärtom skall denna domstol endast acceptera teknik som passerar ett viktigt nålsöga: I framtiden skall bara den teknik och vetenskap som är i harmoni med naturen tillåtas och uppmuntras.
Civilisationskritikern är alltså inte, som Primitivisten, modernitetsfientlig, inte som Systemkritikern modernitetsbejakare. Han är modernitetskritiker, men han tror att framtidens teknik och vetenskap kommer att vara av annat slag än idag. Civilisationskritikern menar att denna nya teknik kan föra oss närmare ett liv i kontakt med naturen och vår naturliga mänsklighet. Tekniken gör oss till människor - och vi gör tekniken mänsklig.
Denna pastorala tanke - att det goda livet står att finna i en syntes av natur och kultur - möter oss dagligen i många sammanhang. Ur högtalarna strömmar Evert Taubes (1890-1976) "Änglamark" och i Ulf Lundells (1949-) "Öppna landskap" låter det så här:
"Jag trivs bäst i öppna landskap
nära havet vill jag bo
Några månader om året där själen kan få ro."
SENTIMENTALA IMPULSER
Det är ingen tvekan om att denna civilisationskritiska tradition talat till den moderna människan. Vårt liv är fullt av pastorala impulser, och de känsliga kommersiella krafterna är inte sena att utnyttja dem. På biografer och i TV-program försöker reklammakarna för tvättmedel, schampo, öl, bilar och sportskor förknippa sina produkter med det pastorala landskapet, med ängsmarker och jordbruk och med hav och hästar.
Filmer kan som Änglagård - eller hela mellankrigstidens pilsnerfilm - handla om kontrasten mellan natur och kultur, stad och landsbygd, och utmynna i en plädering för en syntes av kultur och natur, naturlighet och civilisation. På semestern drömmer vi om att lämna övercivilisationen och komma närmare naturen, ut till sommarstugan, skärgården, campingplatserna, till skogar och fjäll, båtar och fiske.
Vårt hus skall helst vara en röd stuga med vita knutar - men modernt utrustad och placerad mitt på Stureplan! Det är den svenska arkitektkårens deprimerande erfarenhet i koncentrat. En lista som denna kan givetvis göras mycket längre.
NATURVÅRDSPIONJÄREN
Civilisationskritiker finns det många av i vår historia. En av de intressantaste var Sten Selander. Han tyckte att vårt samhälle blivit en "maskincivilisation", som bara uppskattade de yttre materiella framgångarna och de mätbara värdena. Dagens generation berikade sig på morgondagens genom att göra slut på ändliga naturresurser och förstöra miljön. "Maskincivilisationen" ägnade mycket mer pengar och energi åt att uppfinna ny teknik än åt att fundera hur man skall skaffa arbete till alla dem tekniken rationaliserar bort. I det moderna finns ingen plats för det som inte kan mätas med pengar.
Sten Selander var ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen under mellankrigstiden och var en av de viktigaste personerna bakom den moderna miljörörelsen. Det här inlägget i moderniseringsdebatten gjorde han år 1941, mitt under brinnande världskrig, i boken I angeläget ärende: Det är värt ett långt citat.
"Om kulturen en dag dödar naturvarelsen inom människan, skall också kulturen själv dö och bli ett meningslöst maskineri som mal idel tomgång. /.../ Det kan inte skada att säga: Beröva oss inte naturen! Vi behöver den, desto mer ju längre från jorden vår livsföring bragt oss. Och att ta den ifrån oss är farligt för vår andliga hälsa och därmed för hela kulturens fortbestånd. Den naturliga människan inom oss måste få komma till sin rätt.
Vi behöver få leka med strid och spänning och primitiv fara, på fotbollsplanerna eller under stormseglatser och hårda skidfärder. Annars kan vi börja leka strid på allvar, med kulsprutor och bombplan. Vi behöver få gräva i jorden, om det så bara är i ett koloniträdgårdsland, och se groddar arbeta sig upp ur marken, växa och blomma och sätta frukt under våra händer. Annars går vi miste om en av livets djupaste och väsentligaste glädjekällor, det gror och blommar mindre villigt också inom oss själva, och vi blir medvetna om ett sugande tomrum som måste fyllas ur andra, giftigare flöden. Och framför allt behöver vi levande kontakt med en natur som inte luktar människa, inte bär civilisationens hallstämpel.
Men erkännandet av att också naturvarelsen inom oss har rätt att få andas och leva upp i omgivningar efter dess eget kynne är inte detsamma som ett erkännande av dess övervälde. Den fara inom kulturen, för vilken vi söker säkerhet hos naturen, är ju tvärtom att natursidan av vårt väsen skall inflammeras och som en sjuk, värkande lem dra alla våra tankar till sig och förta oss makten att vara människor, inte djur.
Vårt hem är dock människornas kosmos av arbete och ordning, vilja och medvetenhet. Naturen kan och får för oss aldrig bli mer än förströelse, vila, ferie. Vårt väsentliga liv levs lika lite i ödemarken som på fotbollsplanen eller andra lekplatser för barnet inom oss. Och en vildmarksfanatiker eller en idrottsmonoman är i ännu högre grad än den mest teoriförtorkade kammarlärda en ofullständig människa; ty vår egentliga, mänskliga verklighet är dock kulturens värld."
BEHÖVER VI STYRA TEKNIKEN?
Futuristen, Fatalisten, Primitivisten och Civilisationskritikern talar om moderniseringens drivkrafter, om tekniken och vetenskapen, som om de hade inneboende konsekvenser för människa, natur och samhälle. Futuristen hälsar morgondagen med oreserverad entusiasm. Han menar att moderniseringen hela tiden för oss bort från det förlegade och föråldrade; bort från allt det som hämmar en modern och ungdomlig kreativitet och förnyelsevilja. De tekniska och vetenskapliga förändringarna ser Futuristen alltid som förbättringar. De är steg på väg mot Människans rike. Moderniseringen varken bör eller kan hejdas förrän människan kan göra allt det hon vill, och naturen förvandlats till människoskapad kultur.
Fatalisten kan vara nog så optimistisk om människans många tekniska och vetenskapliga möjligheter. Men han menar att vi nu förlorat greppet över moderniseringsprocessen. Vi har blivit teknologins fångar. Systemen och vårt gränslösa begär tvingar fram en utveckling som biter sig själv i svansen. Vi kan inte längre välja bort det destruktiva som vi skapat.
Primitivisten är den radikale förnekaren av moderniseringen, den slutgiltige nejsägaren. Han vill köra moderniseringsprocessen baklänges och föra oss tillbaka till vårt ursprung. I naturen var vi lyckliga. Där var våra möjligheter att göra och förstå saker lagom stora och där levde vi ett liv i enlighet med vår egen natur.
Civilisationskritikern försvarar tvärtom människans strävan att lägga naturen under sig. Moderniseringen innebär människans befrielse ur naturens tvång. Men civilisationskritikern anser det nu vara på tiden att den tekniska och vetenskapliga utvecklingen styrs av en medveten teknikpolitik. Moderniseringen måste tuktas av ett värn om natur och naturlighet. Det är dags för den stora syntesen, som består i en förening av natur och kultur, av naturlighet och civilisation, av stad och land, av förnuft och känsla, av levnadsstandard och livskvalitet. Det goda livet väntar bakom hörnet!
HISTORIENS SENSMORAL
Varje generation har sedan den moderna vetenskapens och teknikens födelse på 16- och 1700-talen betraktat sin egen tid som en unik period i mänsklighetens historia. Detta, att vi ständigt föreställer oss vår egen tid som en dramatisk brytningstid, kan tyckas konstigt och paradoxalt.
Är det ett uttryck för vårt behov av att vara originella och märkvärdiga? Är det ett sätt att skrämmas och att få människor att acceptera och göra vad de innerst inne inte vill göra? Är det en tröst att just vår tid på jorden framstår som alldeles särskilt besvärlig? Eller blir det ingen fart på framtidsdebatten om inte nuet utmålas som något spektakulärt? Är det de intellektuellas omedvetna strategi för att göra sig själva oumbärliga som kartritare i en osäker terräng?
Säkert ligger det mycket i allt detta. Men upplevelsen av att leva i en brytningstid hänger också nära samman med det mest karakteristiska för perioden efter 1700-talet - moderniseringen. Moderniseringsprocessen kännetecknas ju just av att människans herravälde ständigt utvidgas. Med vårt förnuft, med vår teknik och vetenskap förändrar vi hela tiden villkoren för våra liv, för samhället och naturen. Ingenting förblir vid det gamla och allt vi idag tar för givet är i morgon historia. Vi har därför verkligen allihop alltsedan 1700-talet levt i en brytningstid och i ett samhälle i snabb förvandling. I den meningen lever vi just hela tiden i en brytningstid.
TIDLÖSA FRÅGOR
Detta betyder inte att vi bör lägga kulturarv och historia åt sidan. Tvärtom har vi mycket att lära av tidigare generationers tankar, upplevelser, erfarenheter och känslor inför moderniseringen. En viktig lärdom av historien är att moderniseringsdebatten består av ett stort antal tidlösa frågor (det vill säga slitstarka frågor, som ännu inte förlorat i aktualitet). Samma frågor aktualiseras varje gång vi diskuterar teknik, vetenskap och natur, och med eller omedvetet tar vi alla ställning till dem då vi yttrar oss om moderniseringen. I sådana spörsmål gör vi klokt i att konsultera historiens aktörer, och slösa med historiens outtömliga kulturella kapital.
Hur gör vi för att bäst få moderniseringen att tjäna människans långsiktiga intressen? Bör vi göra det genom att styra den tekniska och vetenskapliga utvecklingen via till exempel politiska beslut? Eller består problemen inte alls i att styra tekniken och vetenskapen, utan i att skapa en god social organisation och ansvarstagande medborgare? Är moderniseringens konsekvenser för människa, natur och samhälle givna av tekniken och vetenskapen, eller kan vi förändra dem till det bättre via till exempel kultur och utbildningspolitik?
En annan fråga som ständigt aktualiseras är frågan om det finns eller bör finnas en gräns för moderniseringen. Är det så att moderniseringens möjligheter bestäms av tillväxtens gränser? Sätter inte naturen till slut stopp för moderniseringen? Lever inte det moderna samhället på naturens kapital, på de begränsade naturresurserna - detta till skillnad från förr då man levde på räntan, på de ständigt återkommande skördarna?
Eller är det i stället så att det är tekniken och vetenskapen som bestämmer naturresursernas storlek? För hundra år sedan var uran inte en värdefull naturresurs - idag har vetenskapen och tekniken gjort den till en sådan. Kommer inte människans förnuft ständigt att flytta gränserna för vad som är möjligt att utvinna ur naturen, och därmed göra naturresurserna oändliga? Vi berikar oss kanske inte alls på kommande generationers bekostnad; tvärtom är det möjligen så att våra satsningar på teknik och vetenskap kommer att göra naturens resurser slösande rika?
En tredje fråga handlar om moderniseringens styrbarhet. Går det att styra teknik och vetenskap? Allt människan gör kan människan också styra, säger några, och pläderar till exempel för att politikerna skall påverka forskningen via statliga initierade projekt eller strikta forskningsetiska regler. Vill vi satsa på stamceller och datorer satsar vi skattemedel på en sådan forskning; vill vi inte ha en sådan utveckling stryper vi anslagen och skärper reglerna.
Andra argumenterar för att det moderna samhället blivit ett systemsamhälle alltför komplext, för att det skall kunna styras av någon eller några. Det är de globala systemens egen logik som bestämmer - individer, regioner och nationer har bara att anpassa sig. Kan vi i Sverige besluta oss för att förbjuda bilar eller genteknik?
Ett fjärde och sista exempel på en tidlös fråga som den långa moderniseringsdebatten fäst uppmärksamheten på är denna: Är människan verkligen anpassbar till den storskaliga, komplexa, svåröverskådliga, urbana, tekniska och vetenskapliga värld hon själv skapat? Är vi inte i stort samma varelse nu som för tiotusen år sedan? Har vi inte samma hjärna, samma psyke, samma instinkter och behov? Är inte orsaken till missnöjet, till vantrivseln, stressen och neuroserna just detta att moderniseringen inte längre har människans mått?
Eller är det tvärtom så att människans natur just kännetecknas av sin moderniseringsiver. Moderniseringen är kanske människans bestämmelse, vår uppgift i naturens evolution? Moderniseringen är måhända vårt svar i den kamp för tillvaron som pågått och ständigt pågår i naturen.
SAMHÄLLET SOM TEATERSCEN
Moderniseringsdebatten utgörs alltså av en väldig kör av röster som diskuterar en lång rad slitstarka frågor. Den kören är fortfarande värd att lyssna på och ta ställning till. Vi kan känna igen oss, eller få en tankeställare då vi konfronterar oss med denna hundraåriga diskussion. Utvecklingsoptimister, Tvivlare, Systemkritiker, Domedagsprofeter, Futurister, Fatalister, Primitivister och Civilisationskritiker har det funnits länge, och kommer säkert att finnas så länge moderniseringen fortsätter.
Kanske behöver vi dem alla? Löper kanske utvecklingen fullständigt amok om inte alla rösterna får utrymme på samhällets stora teaterscen? Möjligen håller de skilda rösterna och rollinnehavarna varandra i schack och förhindrar att någon enskild diktatoriskt tar kommando. Den ena rösten pekar på svagheten hos den andre, och vice versa. Utan denna debatt och dessa rösters närvaro riskerar just moderniseringsprocessen att löpa amok.
Så får demokratin se till att lägga till rätta för ett gott offentligt samtal. Det gäller - för modernitetens skull - att se till att samtalspartnerna fortsätter att samtala med varandra, och att de får göra det under rimligt jämlika förhållanden. På en bra teaterscen plockar man inte bort någon rollinnehavare.
DEN ENARMADE BANDITEN
Så kan jag till sist konstatera att moderniseringsprocessen är ett mynt med två sidor: en materiell och en ideologisk. Den materiella sidan präglas av det ständiga uppbrottet. Vetenskap, teknik och begreppsutveckling ökar hela tiden våra handlingsmöjligheter på gott - och på ont. Sedd så skapar moderniseringen hela tiden nytt, omvandlar permanent våra liv och tvingar oss att leva i ständig förändring och förvandling.
På det ideologiska - grammatiska - planet är allt paradoxalt nog vid detsamma. Moderniseringen konfronterar oss hela tiden med samma frågor, om livet, naturen, själen, politiken... På ett plan svarar vi förstås hela tiden olika på dessa tidlösa frågor (detta är en uppgift för historikern att analysera). Men på det plan som här varit aktuellt, visar det sig att samma sega tankefigurer, tankestrukturer eller diskurser hela tiden kommer tillbaka.
Moderniseringsdebatten kan därför bäst liknas vid en spelapparat, en enarmad bandit. På ytplanet - i det specifika historiska ögonblicket - kommer i rutan hela tiden olika symboler fram. Körsbär, guldmynt, äpplen och citroner... som kan kombineras i mängder av variationer. Men djupare sett, om vi tittar in i maskinen, ser vi grammatiken. Där finns bara ett visst antal givna tecken, som har tidlös giltighet och inte förändras. De är (tills vidare) åtta. Så är också varje ögonblick i historien sammansatt av det unikt tidsbundna och det allmängiltigt tidlösa.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
