Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Myten om den mätbara miljöförstörningen
Varje allvarligt menat försök att komma till rätta med miljöproblemen i samtiden förutsätter en förståelse av de sociala orsakerna till problemens uppkomst och av de sociala förhållanden som kan försvåra hanteringen av dem. Förslag till lösningar av miljöproblemen som avstår från att beakta deras komplexa sociala karaktär är således dömda att falla på hälleberget. Samhällsvetenskapernas "återupptäckt" av naturen har väckt vissa förhoppningar om en förändra och fördjupad miljöpolitik som velat vidgå miljöproblemens sociala natur och därmed också möjligheterna för en i vid mening reflexiv politik.
I Sverige har sådana samhällsteoretiskt motiverade förhoppningar motsvarats av att såväl ansvariga politiker som forskningsfinansiärer understrukit att miljöproblemen inte endast låter sig förstås på naturvetenskaplig väg utan också att den sociala förståelsen av miljöproblemen är helt oumbärlig då vi ställer oss frågan varför problemen kvarstår trots den ackumulerade naturvetenskapliga kunskapen om förloppen i naturen.
Så har frågor om livsstilar, konsumtionsbeteenden och den grundläggande naturrelation som det samtida samhället vilar på kommit att uppmärksammas alltmer. Därmed skulle man kunna förledas att tro att allt är gott och väl, att förutsättningarna för en fördjupad vetenskaplig förståelse av miljöproblemen och en reflexiv samt i ordets verkliga mening progressiv miljöpolitik är under framväxt. Så är knappast fallet.
KULTURVETENSKAPEN MARGINALISERAD
Om vi ser till forskningsrådens prioriteringar och utlysningstexter samt de forskningspolitiska deklarationerna genomsyras föreställningarna hos dem som sitter i beslutsfattande positioner - som visats i undersökningen Svensk forskning om hållbarhet - samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsprojekt under 1990-talet inom området hållbar utveckling (1998) - alltjämt av en syn på miljöproblemen som i stort helt bortser från deras sociala aspekter och helt prioriterar de naturvetenskapliga. I den mån samhällsvetenskapliga insatser efterfrågas rör det sig nästan uteslutande om kvantitativa attitydundersökningar, förslag på och utvärderingar om styrmedel och andra åtgärder för att komma till rätta med miljöproblemen.
Kunskapsteoretisk problematisering, ideologikritisk forskning som uppmärksammar det samtida samhällets naturrelation eller forskning som sätter in miljöproblemen i ett samhällsteoretiskt sammanhang eller omvänt påvisar miljöproblemens konsekvenser för den teoretiska förståelsen av det samtida samhället finns det mycket litet om ens något utrymme för, insikten om miljöproblemens sociala natur till trots. Hur kan detta komma sig? Borde inte forskningsråd, forskningspolitiker, miljöpolitiker och miljövårdsbyråkrater skrika sig hesa efter en forskning som kunde förklara varför problemen kvarstår trots all naturvetenskaplig kunskap eller kunde hjälpa oss att på djupet förstå varför miljöfrågan blivit så svårhanterlig, motsägelsefull och traumatisk i samtiden? I denna artikel skall jag antyda varför så inte blivit fallet, genom en kort genomgång av hur ett centralt begrepp inom miljöpolitiken, toleransgränser, genom åren hanterats och utvecklats.
Vissa samhällsvetenskapliga miljöforskare har framhållit att den svenska miljöpolitiken sedan dess födelse vid mitten av 1960-talet haft en teknokratisk karaktär. Naturen har, i en sådan tolkning, framstått som och beskrivits i termer av en maskin som börjat att krångla och som därför måste repareras. Politikens uppgift har blivit att skaffa sig kunskap om hur naturen fungerar för att möjliggöra såväl reparationer som finkalibrering av industrisamhällets naturrelation för att inte nya eller fortsatta felfunktioner skall uppstå. Det outtalade antagandet bakom en sådan naturförståelse har varit att den naturrelation som kännetecknar industrisamhället inte behöver eller ens kan omprövas i grunden, endast justeras inom de etablerade föreställningsramarna.
I denna strävan till förändring har begreppet toleransgränser sedan 1960-talets mitt intagit en central ställning. Detta då det politiska systemet efterfrågat ett otvetydigt kunskapsunderlag. Jag skall därför i denna uppsats översiktligt visa hur begreppet och dess många synonymer applicerats i svensk miljöpolitik och utredningsväsende, vilken natur och kunskapssyn som var förbunden därmed samt hur begreppets innebörd förändrats från mitten av 1960-talet fram till idag.
NATURENS TOLERANSGRÄNSER
Redan i 1964 års naturresursutrednings betänkande, Miljövårdsforskning, där den framtida inriktningen av svensk miljövårdsforskning pekades ut, etablerades föreställningen att det gick att beräkna hur stora doser av miljöskadliga ämnen som naturen tålde utan att skadas och utan att människors hälsa äventyrades. I själva verket förstods detta som en av de mest centrala uppgifterna för miljöforskningen, ty kunskap om vilka gränser naturen satte upp ansågs utgöra en viktig grund för politikens hänsynstaganden till miljön.
Utredningen talade följaktligen också om "nolleffektberäkningar", varmed förstods identifikationen av emissionsnivåer där inga skador på naturen kunde upptäckas, och "toleransgränser" för ämnen som DDT och kvicksilver. Genom forskning, kartläggning och mätningar, ansåg utredningen det möjligt att fastställa gränsvärden för vilken "exposition" av toxiska ämnen som kunde accepteras, utan att skador på människa och natur uppstod.
Naturvetenskapen och den medicinska forskningen tilldelades således i samband med miljöpolitikens etablering som politiskt sakområde en särställning. Gavs dessa verksamheter endast tillräckligt med resurser skulle de kunna peka ut de ramar inom vilka industrisamhällets politiska förvaltare var tvingade att hålla sig. En förhållandevis enkel inomparadigmatisk lösning stod således till buds för det samhälle som börjat producera alltfler obehagliga och hotfulla bieffekter.
TILLITEN TILL NATURVETENSKAPEN
När riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen och hushållningen med landets naturresurser drogs upp vid inledningen av 1970-talet utvecklades föreställningen om att miljöpolitiken skulle vila på identifikationen av gränser i naturen som inte fick överträdas eller rubbas, vilket innebar att planeringen av samhällets naturrelation förutsattes fungera så länge de kritiska gränserna inte överskreds.
I den terminologi som användes i den fysiska riksplaneringens nyckeldokument, utredningen Hushållning med mark och vatten, hette det att ekosystemens "stabilitetsgränser" inte fick överskridas eftersom detta skulle ge orsaker till miljöstörningar. Ekosystemen förutsattes klara en viss "föroreningsbelastning", varför perspektivet inte utgjorde någon utmaning mot industrisamhällets naturrelation, men det gällde att med hjälp av naturvetenskapliga undersökningar och statlig planering se till att läget var under kontroll. Lokaliseringen av miljöstörande verksamhet kunde till och med anses böra planeras med hänsyn till vissa ekosystems större tålighet.
Ingenstans i dessa tidiga mönsterbildande utredningar finns några antydningar till att det kan finnas några svårigheter med att identifiera naturens eller ekosystemens toleransgränser. Tilliten till naturvetenskapen och den medicinska vetenskapen är gränslös, och det förefaller endast handla om att tilldela forskarna tillräckligt med resurser.
Någon kunskapsteoretisk diskussion värd namnet förs inte och tanken att nya, komplexa, oförutsägbara problem - att exempelvis ackumulerade miljöförstörningar skulle kunna nå en kritisk massa, vilket skulle kunna ge en multiplikatoreffekt - skulle kunna tillstöta förefaller inte ha föresvävat utredarna. Snarare är det bilden av den fullständigt kontrollerade och dompterade naturen som framträder. Så länge maskinen underhålls och hanteras enligt bruksanvisningen kan den fortsätta att tjäna människan utan driftsstörningar.
IFRÅGASÄTTANDE AV NATURBEHÄRSKNINGSTANKEN
Med miljörörelsens framväxt och organisering under 1970-talet tillkom emellertid flera röster som ifrågasatte såväl naturbehärskningsfilosofin och den kunskapsteoretiska förenklingen som den naturvetenskapliga statliga expertisens kunskapsmonopol.
De etablerade kontrollanspråken ansågs inom den kritiska miljöopinionen passa alltför väl ihop med tillväxtsamhällets intressen. Inte minst inom ramen för 1970-talets anti-kärnkraftsrörelse utvecklades en långtgående kritik av den naturvetenskapliga expertisens anspråk på att objektivt kunna bedöma risker, förutsäga utvecklingsförlopp i naturen samt fastlägga gränser för ämnens hälsofarlighet och allmänna skadlighet för ekosystemen.
Det genomslag det omfattande motståndet mot kärnkraften fick bland allmänheten och i den offentliga debatten, vilket kulminerade i folkomröstningen om kärnkraft, bidrog till att upphäva den naturvetenskapliga expertisens tolkningsföreträde och öppnade för en tolkningarnas pluralitet.
Sanningen var inte en och beständig längre, utan plötsligt ställdes flera motsägande och konkurrerande sanningar mot varandra. Incidenter som reaktorhaveriet i Harrisburg bidrog till att undergräva auktoritära sanningsanspråk och påvisade att alla förutsägelser av hur naturen lät sig behärskas, hur risker lät sig beräknas och hur gränser för ämnens skadligheter lät sig bestämmas inte var något annat än tolkningar som kunde komma att behöva revideras.
Detta kom även att få konsekvenser för frågan om naturens toleransgränser i det svenska utredningsväsendet, vilket framförallt kom till uttryck vid 1980-talets inledning i Naturresurs och Miljökommitténs betänkande Naturresursers nyttjande och hävd. I denna av centerpartiet initierade utredning gjordes ett försök att teckna konturerna av en alternativ miljöpolitik på grundval av en alternativ kunskapsbas. Jordbruksminister Anders Dahlgren fastslog i direktiven till utredningen:
En inledande uppgift för kommittén bör vara nyttjandet av naturresurserna som en ekologisk grundsyn kräver. Därvid bör kommittén söka bedöma toleransgränserna i olika hänseenden för de störningar som olika ekologiska system kan utsättas för utan att livskvaliteten för kommande generationer hotas.
Gång på gång deklarerades förvisso i det färdiga betänkandet att naturresursutnyttjandet måste ske "inom de ramar som naturen uppställer", inom gränsen för vad "jorden tål" och inom "de olika toleransgränserna för vad naturen tål".
Dessa tongångar känns igen från tidigare utredningar, men ett mycket viktigt element hade tillkommit sannolikt som en följd av det under 1970-talet utbredda ifrågasättandet av den etablerade miljöpolitiken, nämligen en djupgående kunskapsteoretisk problematisering av fastställandet av toleransgränserna.
Svårigheterna att beräkna vad naturen tål och identifiera ekosystemens toleransgränser, i synnerhet på lång sikt, låg i öppen dag för kommittén som konstaterade:
Ett av problemen med de ekologiska villkoren är att kunskapen inom vetenskapen ekologi idag är otillräcklig för en klar precisering av dessa villkor. Kunskapen om t ex de långsiktiga effekterna av ett intensivt jordbruk eller vilka effekter föroreningar har på ekosystemens struktur och funktion är mycket begränsad. Det är därför svårt att idag få ett definitivt svar på frågor som har att göra med de ekologiska aspekterna på tillgänglighet. Till detta kommer problemet med de ekologiska effekternas ibland oväntade tids och rumsdimensioner. Vissa typer av effekter är globala till sin karaktär och osäkerheten blir därmed speciellt stor.
KUNSKAPSMÄSSIG OSÄKERHET
Överhuvudtaget bröt betänkandet med den naturbehärskningsfilosofi och den oreserverade vetenskapstilltro som kännetecknat tidigare utredningar. Här medgavs utan reservationer vetenskapens begränsningar beträffande skapande av såväl faktaunderlag som att tolka och förklara störningar i ekosystemen. Den enda toleransgräns för onaturliga substanser som med säkerhet kunde fastslås som ofarlig förklarades i princip vara lika med noll. Ökad kunskap kunde minska riskerna för miljöstörningar och skador på människors hälsa, men inte eliminera dem, eftersom ingen kunde överblicka ekosystemens utveckling i hela deras komplexitet i tid och rum.
Exakt när "naturens bärkraft" kunde komma att överskridas var, hävdade kommittén, inte möjligt att veta, endast att konsekvenserna kunde bli katastrofala. Den slutsats kommittén drog av detta förhållande var att den politiska beslutsprocessen måste medge och ta hänsyn till denna kunskapsmässiga osäkerhet, vilket påbjöd ödmjukhet, försiktighet och lyhördhet inför de signaler som trots allt kunde avläsas i naturen. Här fanns för första gången en offentligt sanktionerad rekommendation om en reflexiv miljöpolitik som tog hänsyn till såväl vetenskapens som miljöproblemens sociala natur.
Hur hanterade då politikerna detta obekväma, men nyanserade och intellektuellt redliga budskap? Var det möjligt att skapa en reflexiv politik som erkände svårigheterna att avgöra vad "naturen tålde" eller beräkna "gränserna för ekosystemens bärkraft", men som samtidigt åtgärdade de tilltagande miljöproblemen i det senmoderna samhället? Ett svar på dessa frågor kan sökas i de tre stora miljöpropositioner som den socialdemokratiska regeringen lade fram 1988, 1991 och 1998.
SOCIALDEMOKRATIN OCH MILJÖFRÅGAN
Birgitta Dahl som med Om miljöpolitiken inför 1990-talet för första gången lade fram en sammanhållen proposition för hela miljöpolitiken konstaterade 1988 - detta miljölarmens, de försurade skogarnas och de övergödda havens år framför andra - redan inledningsvis att man nu nått en punkt i samhällsutvecklingen där skyldigheten att ta reda på alla samhälleliga verksamheters påverkan på miljön blivit akut.
Naturens toleransgränser föreföll vara på väg att överskridas på en rad områden. Dahl återkom gång på gång till att det var nödvändigt att "komma ned till en nivå som motsvarar vad människan och naturen tål". Som ett mantra återkom formuleringen, men ingenstans i Dahls ambitiösa miljöpolitik syntes eller påtalades dock svårigheterna att veta var gränserna för vad naturen tålde gick.
Den kunskapsteoretiska problematisering och det erkännande av osäkerheten i riskbedömningarna som genomsyrade betänkandet Naturresursers nyttjande och hävd saknades helt i Dahls proposition. Snarare förutsattes naturvetenskapen, återigen, om den endast gavs tillräckliga resurser kunna identifiera toleransgränser och skapa underlag för det politiska beslutsfattandet så att det blev möjligt just så mycket som befanns nödvändigt. Tanken förefaller återigen ha varit att naturvetenskapen skulle kunna ge en sådan exakt kunskap om ekosystemens tålighetsgränser att en finkalibrering av industrisamhällets processer blev möjlig, så att gränsen för vad naturen tålde hela tiden tangerades men aldrig överskreds.
Brundtlandkommissionens rapport Our common future och dess lansering av föreställningen om hållbar utveckling förefaller ha spelat en väsentlig roll som intellektuell grund för denna hållning, som i förhållande till de slutsatser som drogs i Naturresursers utnyttjande och hävd knappast kan betecknas som något annat än en balansgång på slak lina med förbundna ögon.
Den kunskapsteoretiska osäkerhet, den tolkningarnas mångfald och de krav på ödmjukhet och försiktighet som Naturresurs- och miljökommittén framhållit var knappast särskilt politiskt gångbara; det politiska systemet visade sig inte kapabelt att bedriva ett slags osäkerhetens, postmoderna skulle någon säga, reflexiva politik, utan stora parentestecken sattes kring kommitténs betänkande och miljöpolitiken fortsatte i sin teknokratiska huvudfåra, om än i större och mer ambitiösa former.
Om det fanns tendenser i Naturresurs- och miljökommitténs betänkande att bryta med tillväxttänkandet och öppna för förändring av industrisamhällets naturrelation, så eliminerades dessa omgående i propositionen Om miljöpolitiken inför 1990-talet, som kan betraktas som det första omfattande dokumentet som visar att Sverige slagit in på den ekologiska moderniseringens väg, dvs att miljö- och ekonomiska expansionen, utan snarare förutsattes utgöra en drivkraft för densamma, så att miljöpolitiken och näringspolitiken gav draghjälp åt varandra i stället för att komma i konflikt.
EKOLOGISK MODERNISERING
I nästa stora miljöproposition, En god livsmiljö, som socialdemokraterna lade fram i början av 1991, fördjupades inriktningen mot ekologisk modernisering och föreställningen om gränser gavs en ännu mer betydelsefull roll. Att begränsa emissionerna från jordbruket, trafiken, energiproduktionen, industrin m.m. så att de inte överskred vad som uppfattades som "kritiska belastningsgränser" och nedbringades till nivåer som tolkades som ofarliga för naturen och människors hälsa framhölls som den kanske allra mest påkallande uppgiften för miljöpolitiken.
Med hjälp av naturvetenskaplig forskning skulle ekosystemens kritiska belastningsgränser identifieras och ett system för övervakning implementeras så att dessa gränser inte överskreds.
Metaforen "kritiska belastningsgränser", som tilldelades en central ställning och till och med skrevs in i miljöbalken, uttryckte förvisso en ökad grad av reflexivitet, i den meningen att den markerade att en rad primära samhälleliga verksamheter skapade hot mot sin egen resursbas och därmed riskerade att undergräva förutsättningarna för sin egen fortlevnad.
På ett sätt markerade belastningsmetaforen mer än tolerans och tålighets metaforerna, att människan och hennes aktiviteter blivit ett problem. En belastning är ju alltid något negativt även om den inte skulle resultera i sammanbrott. Belastningen är något som alltid bör undvikas och metaforskiftet kan läsas som ett uttryck för ett ökat medvetande om att industrisamhället i tilltagande utsträckning producerar risker som måste hanteras och att handhavandet av bieffekter alltmer måste bli vägledande i alla samhälleliga verksamheter, dvs. som ett tecken på att flera steg tagits in i det risksamhälle som den tyske sociologen Ulrich Beck analyserat.
För Beck markeras risksamhällets framväxt av en ökad grad av reflexiv modernisering. Med detta förstår han att samhället både tvingas att reflexartat reagera på de risker det själv skapar och till att reflektera över sin egen riskproduktion. Om det ymniga bruket av belastnings i stället för tålighetsmetaforen indikerade ett insteg i risksamhällets diskurs, så kvarstod dock trots allt den totala bristen på kunskapsteoretisk reflexitivitet i frågor som rörde hur gränserna skulle kunna identifieras och övervakas.
Inte på ett enda ställe i den drygt 500-sidiga propositionen diskuterades svårigheterna att bedöma vilka nivåer som var skadliga, att överblicka de ackumulerade, samverkande och långsiktiga effekterna av samtida miljöstörande verksamheter samt att värdera och förutsäga negativa bieffekter som ännu ej givit sig till känna.
De perspektiv som drogs upp i Naturresurs- och Miljökommitténs betänkande saknades således alltjämt, och det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att den socialdemokratiska regeringen, i sin iver att demonstrera sin förmåga att hållbar utveckling, som medgav både ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn, avsiktligt avstod från kunskapsteoretisk problematisering och alla försök att föra en mer öppen, reflexiv politik.
ETT KLUVET MILJÖPOLITISKT MEDVETANDE
Då socialdemokraterna i maj 1998 lade fram en ny omfattande proposition, Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige, med den uttalade ambitionen att formulera miljömål som möjliggjorde långsiktiga lösningar så att kommande generationer kunde överta ett samhälle där alla stora miljöproblem var eliminerade, vidhöll man den grundsyn som etablerats redan ett decennium tidigare.
Det gällde endast att se till att alla samhälleliga verksamheter höll sig inom ramen för de kritiska belastningsgränserna och att varje avvikelse från detta noga registrerades. Begreppet kritiska belastningsgränser uppfattades som absolut och definierades som "vad naturen tål utan att långsiktiga eller andra betydande skador uppkommer".
Som tidigare förbisågs begreppets metaforiska och relativa karaktär och hela propositionen vilade på premissen att förloppen i ekosystemen lät sig kontrolleras och överblickas. Löftet att lösa miljöproblemen så att inte kommande generationer skulle behöva ärva dem förutsatte ju just en sådan förmåga att behärska och förutsäga förloppen i naturen.
Naturen var således i den socialdemokratiska föreställningsvärlden vid 1990-talets utgång samma slags apparat, som kunde underhållas och finkalibreras, som den varit tre decennier tidigare då miljöproblemen gjorde sin entré som självständigt objekt för riktad sakpolitik. Den ekologiska moderniseringens alexanderhugg för att lösa motsättningen mellan ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn gjorde därvidlag ingen skillnad.
Att det i det politiska systemet vid andra hälften av 1990-talet emellertid fanns insikter om att begreppet "kritiska belastningsgränser" var problematiskt visar Miljöhälsoutredningens betänkande Miljö för en hållbar hälsoutveckling 1996. Gränsbegreppens karaktär av överenskommelse eller social konstruktion framkommer till skillnad mot i de ovan diskuterade propositionerna, med all önskvärd tydlighet, exempelvis i följande passage:
Idealt bör gränsvärden sättas efter att en vetenskaplig riskvärdering först har gjorts enligt principerna ovan, och en riskvärdering sedan gjorts där riskerna vägts mot tekniska, ekonomiska, praktiska och andra överväganden. Myndigheternas gränsvärden är dock alltid en följd av administrativt fattade beslut och utgör inte någon gräns mellan farligt och ofarligt. (min kursivering)
Samma anda vilade över den rapport som Nationalkommittén för Agenda 21 publicerade 1996 under titeln Mål för miljön, där det bland annat konstaterades att arbetet med miljökvalitetsmål, som medgavs vara i grunden subjektiva, kunde fördröjas om det skulle baseras på kritiska belastningsgränser "eftersom det kan vara mycket svårt att fastställa vad naturen tål".
En intressant omständighet är att det är miljöminister Anna Lindh som undertecknat såväl Mål för miljön som 1998 års miljöproposition Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige, vilket kan tyda på att graden av problematisering av centrala begrepp som "kritiska belastningsgränser" snarare är beroende av genretillhörighet och det politiska systemets inre logik än intellektuella insikter hos nyckelaktörerna.
Ett rimligt antagande kan vara att propositioner utgör en genre som är teknisk, eller teknokratisk, till sin karaktär. Där avhandlas genomförbara förslag till reglering av politiska sakområden och inte djupgående kunskapsteoretiska problem som är förbundna med den föreslagna politiska regleringen och dess premisser.
Verkligheten måste göras hanterlig och administrativt åtkomlig, och ett relativistiskt och reflexivt förhållningssätt skulle riskera att undergräva möjligheterna till detta liksom politikens auktoritet. Likväl är den bild av miljöproblemen och naturen som reproduceras i propositionstexterna inte endast betydelsefull därför att den uttrycker den handlingslogik som genomsyrar miljöpolitiken, utan också därför att propositionerna genom sin auktoritet bidrar till att etablera och i samhället sprida en uppfattning av vad miljöproblem är för slags problem, inte minst via den massmediala uppmärksamhet som propositionerna blir föremål för.
Om vi analyserar utredningen Naturresursers nyttjande och hävd, Miljöhälsoutredningens betänkande Miljö för en hållbar hälsoutveckling samt Nationalkommittén för Agenda 21 och dess rapport Mål för miljön, framkommer tydligt att administratörer, utredare och politiker på det miljöpolitiska fältet besitter en medvetenhet om problemens sociala komplexitet och behovet av en ökad kunskapteoretisk reflexivitet, men ser sig tvingade att agera inom ramen för en ingenjörsmässig rationalitet som endast tar hänsyn till ett naturvetenskapligt kunskapsunderlag.
Den reflexivitet och möjligheten att uppfinna en ny politik för en modernitet av andra ordningen, som vissa med Ulrich Beck sätter sin lit till, förefaller mot denna bakgrund avlägsen.
REFLEXIVITET OCH BESLUTSFATTANDE
Politikerna, de statliga utredarna och myndigheterna lever som det socialdemokratiska statsrådet Anna Lindh med ett dubbelt eller kluvet medvetande; man har lärt sig mycket om miljöproblemens sociala och kunskapsteoretiska komplexitet, men måste ständigt ge sken av att ha utvecklingen under kontroll, vilket leder till en dramatisk och förödande förenkling av problembilden och fokusering på det mätbara, det naturvetenskapligt identifierbara och det tekniskt åtgärdbara, medan den sociala komplexiteten undertrycks eller förbises.
Samma sak genomsyrar forskningsfinansieringssystemet. Detta resulterar i en schizofren politik, som å ena sidan tvingas att ta till sig insikten om att miljöproblemen är sociala till sin natur och att alla naturvetenskapliga anspråk på att med exakthet kunna beräkna problemen är otillförlitliga därför att förloppen i människans interaktion med naturen inte låter sig förutsägas eller inordnas i en formel, å andra sidan gör anspråk på och ställs inför kraven att formulera en strategi som tillhandahåller otvetydiga och permanenta lösningar på miljöproblemen utan att detta innebär några större ingrepp i produktionssystemen, levnadsvanorna och de etablerade konsumtionsbeteendena och detta utan att sväva på målet eller tillstå problemens komplexitet och politikens inre motsägelsefullhet, dvs. att några helt säkra prognoser faktiskt inte låter sig utfärdas annat än som valpropaganda eller kortsiktig retorik utan täckning.
Frågan är om vi inte står inför en historisk utveckling där ansträngningarna att hålla reflexiviteten utanför miljöpolitiken successivt tilltar, ty reflexiviteten står i motsatsställning till ett effektivt beslutsmaskineri, medan däremot föreställningen om kritiska belastningsgränser och exakt kunskap står väl i överensstämmelse med detta. Ju närmare det praktiska beslutsfattandet och hanteringen vi kommer desto sällsyntare blir reflexiviteten, likväl ser vi den skymta i högtidstalen och policydokumenten.
EN UPPGIFT FÖR DEN KULTURVETENSKAPLIGA FORSKNINGEN
Det är inte svårt att inse att varken näringslivet, fackföreningsrörelsen, de politiska partierna, de ansvariga myndigheterna eller den stora massan av konsumenter har något att vinna på att detta schizofrena tillstånd ådagaläggs och att vägar öppnas för en reflexiv miljöpolitik som utgår från att kunskapen om miljöproblemens uppkomst, varaktighet, farlighet och utveckling vilar på lös grund och ständigt skall komma att behöva revideras, då den är ett resultat av sociala överenskommelser. Vinstintressena, sysselsättningskraven, röstmaximeringen, de institutionella trögheterna samt tillväxt- och de materiella standardkraven lägger närmast oöverstigliga hinder i vägen för en sådan "osäkerhetens politik".
Men hur förhåller det sig med medborgarna och med de omhuldade kommande generationerna, borde inte de vara betjänta av en miljöpolitik som inte vilade på falska förespeglingar om kontroll? Vore det inte en demokratisk välgärning att öppna dörren för en reflexivitet som inte försökte undanskymma de grundläggande svårigheter och osäkerheter som är förenade med produktionen och konsumtionen i det senmoderna samhället, utan öppet medgav nödvändigheten av att lära sig att leva med osäkerheten, stämde till eftertanke och manade till ödmjukhet inför de miljöproblem som med största sannolikhet är här för att stanna och inför det som idag inte kan förutsägas, än mindre beräknas, men likväl kommer att infinna sig som obehagliga överraskningar?
De praktiska konsekvenserna av ett allmänt erkännande av att politiken inte kan vila på någon naturvetenskapligt säkerställd grund kan framstå som besvärande. Det behöver dock inte utesluta en ambitiös miljöpolitik eller att hänsyn tas till naturvetenskapliga försanthållanden, endast innebära att politiken ständigt måste vara öppen för att ompröva sitt kunskapsunderlag och att andra kunskapskällor än naturvetenskapliga i en helt annan utsträckning än hittills tas i beaktande.
Att främja en sådan utveckling utgör den humanistiska och samhällsvetenskapliga miljöforskningens främsta uppgift. Här kan diskurs och metaforanalyserna, den kunskapsteoretiska problematiseringen och ideologikritiken finna grunden för sin legitimitet. Frågan är dock bara hur det skall gå till att övertyga forskningsråden, miljöpolitikerna och de ansvariga myndigheterna om att kunskap av detta slag är oumbärlig även på miljöområdet.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
