Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Romaner som historisk källa eller konsten att ta fiktioner på allvar
Irene, en baskisk terrorist som frigivits från fängelset, blir på väg hem till Baskien ideligen trakasserad av säkerhetstjänstens män som vill värva henne som angivare. Slutligen möter vi en desillusionerad förbindelseofficer, numera främst sysselsatt med maoistiska konspirationer och bankrån, som sammanträffar med sina forna regementskamrater från Mozambique en våt och slutligen våldsam natt i Lissabon, några år efter kaptensrevolten 1974 som störtade den portugisiska diktaturen.
Alla dessa gestalter var på något sätt indragna i de vänsterrörelser som från 1960-talet växte fram, främst i väst men också till viss del i öst. I den tredje världen hade uppsvinget för vänsterrevolutionära idéer tagit fart redan på 1950-talet som en följd av avkolonialiseringen och Fidel Castros maktövertagande på Cuba 1959.
Deras livsöden är emellertid inte hämtade från historieböckerna utan från romanens värld. De är fiktiva personer som av respektive författare placerats in i ett verkligt historiskt skeende. Frågan är då vilken glädje, eller snarare vetenskaplig nytta, man som historiker kan ha av dessa fiktiva berättelser. På vilket sätt kan de ge oss kunskap om de historiska händelserna, om de idéer som fanns, om hur dåtidens aktörer resonerade samt även om de krafter i samhället som påverkade skeendet? Kort sagt: vad säger romanerna oss om vänsterradikalismens framväxt?
EN FAVORITKVARTETT
Utgångspunkten för den här artikeln kan sägas vara en fråga jag ofta ställer mig men aldrig riktigt kan besvara: Varför tycks skönlitterära verk i så hög grad öka ens förståelse för historien, ibland mer än den mest vetenskapliga avhandling, trots att vi vet att det rör sig om en fiktion? Själv har jag åtminstone många gånger efter läsningen av en roman sagt till mig själv: "Så här var det. Nu förstår jag det hela mycket bättre." Även om detta kanske bara är en illusion, en följd av någon skicklig författares litterära tricks som förleder en lättpåverkad läsare att sätta sin tilltro till berättelsen, vore det kanske värt att närmare fundera kring hur romanen kan användas som historiebok.
Undersökningsmaterialet består av fyra författares verk, främst romaner som kretsar kring vänsterrörelsens utveckling. De representerar på sätt och vis olika grenar av denna rörelse. Peruanen Mayta ingick i en revolutionär grupp i tredje världen; gymnasielärare Pedersen i Västeuropas mest framgångsrika maoistparti; Irene i den separatistiska terrororganisationen ETA, en gång respekterad för sin kamp mot Francos diktatur men senare alltmer avskydd, förbindelseofficeren deltog i de politiska striderna före och efter kaptensrevolten 1974 ("nejlikerevolutionen") då en flod av vänstergrupper satte sin prägel på politiken åren närmast efter diktaturens fall.
Ändå ska det inte förnekas att det främsta urvalskriteriet är att författarna alla ingår i mitt eget stall av favoritförfattare. Mario Vargas Llosa (född 1936), Dag Solstad (född 1941), Bernardo Atxaga (född 1951) och Antonio Lobo Antunes (född 1942) är samtliga mycket uppburna och flitigt lästa författare. Alla har, åtminstone till viss del, deltagit i de händelser som böckerna berör.
Alla har de också i efterhand relaterat till sina erfarenheter från vänstertiden och i större eller mindre utsträckning gjort upp med sina tidigare ideal. Gruppen stämmer inte helt in på 68-vänsterns allmänna karakteristik som 40-talistisk, här finns både en 30-talist och en 50-talist.
Att samtliga är män kanske säger något mer om det litterära klimatet i de fyra länderna ifråga, kanske också något om 68-vänsterns manliga dominans - åtminstone bland de olika partibildningarna - samt säkert något om artikelförfattarens begränsade litterära referensramar.
PERUAN
Vargas Llosa är uppvuxen i en peruansk välbeställd familj. Som författare ingår han i en latinamerikansk berättartradition med såväl episkt realistiska som magiska inslag. Vid 1960-talets mitt lämnade den då vänsterradikale Vargas Llosa hemlandet för en längre europeisk sejour. 1984 utkom Den sanna historien om kamrat Mayta.
Först 1986 återvände han och gav sig under några år in i politiken. Vargas Llosa kandiderade i 1990 års presidentval, nu utifrån en liberal grundsyn med krav på en ekonomisk chockpolitik för att få bukt med statens gigantiska underskott, uppmuntra investeringar och minska korruptionen. Valkampanjen stördes för övrigt av attentat av den revolutionära gerillan Sendero Luminoso vars blodiga verksamhet han senare behandlade i Döden i Anderna (originalutgåva 1993). Att som på vissa håll (bland annat DN 7/4 1990) rubricera honom som "Perus Thatcher" är dock knappast träffande.
dag solstad. Vargas Llosas frihetspatos och sympati för de fattiga överglänser med god marginal den förra brittiska "järnladyns". Trots sitt favoritskap förlorade han valet mot den då okände, och idag ökände, Fujimori. Sedan 1993 är Vargas Llosa spansk medborgare.
NORRMAN
Dag Solstad kan ses som inofficiell härförare för en märklig norsk intellektuell generation. Vid debuten 1965 förfäktade han en litterär modernism som sedermera radikaliserades och vid 1970-talets början inlemmades i det livaktiga AKP (m-l).
Dit sökte sig också generationskamrater som Espen Haavardsholm, Tor Obrestad, Kjeld Askildsen och deckarförfattaren Jon Michelet. I socialrealistisk anda, med inriktning på arbetarklassen, utgav Solstad en trilogi som på marxistleninistisk grund omtolkade Norges historia 1935-1945 med socialdemokratins svek som tema. Vid 1970-talets början övergavs realismen och han distanserade sig från AKP (m-l), utan att bryta alla kontakter.
Uppgörelsen med vänstern skildrades både satiriskt och medkännande i Gymnasielärare Pedersen (1982) och Roman 1987 (1987) Verken därefter har rört existensiella frågor, som till exempel generationens olust över att vakna upp och upptäcka sin egen konservatism. Mer allmängiltiga själstillstånd analyseras också medan den yttre världen ignoreras. Ändå skildrar romanerna samhället eftersom orsakerna aldrig förläggs till individens psykologi utan till "tidens väsen".
En del kritiker har betecknat den äldre Solstad som konservativ sedan han pläderat för författarnas roll som kulturbärare, en uppfattning som kallats elitistisk och konservativ men som egentligen är förenlig med den tidigare marxistleninistiska där folket skulle ledas av ett avantgardeparti.
SPANSK BASK
Bernardo Atxaga, vars egentliga namn är Joseba Irazu Garmendia, slog igenom först som 38-åring med Obabakoak, en slags baskisk Tusen och en natt med nya och gamla skrönor. Han skriver på baskiska och texterna översätts sedan till spanska. Även barnböcker och rocktexter har sprungit fram ur Atxagas författarskap.
Mest intressanta i det här sammanhanget är ändå de två böcker som behandlar tidigare
ETA-terrorister, Den ensamme mannen (1994) och Dessa himlar (1996). Atxaga figurerade själv som ung i ETA:s kulturfront, en organisation för de som stödde den baskiska saken men inte ville ta till vapen, säger han om den tiden. Idag vänder han sig emot ETA och alla inskränkta former av baskisk nationalism vilket skaffat honom ovänner bland de militanta grupperna.
PORTUGIS
Lobo Antunes var från början psykiatriker och tjänstgjorde som sådan under Portugals kolonialkrig i Afrika, en erfarenhet som djupt präglat hans författarskap. Kolonialismen och nejlikerevolutionen 1974 behandlas fönämligast i De förrådda (1979) och Fado Alexandrino (1983). Lissabon, och främst stadsdelen Benfica (som inte bara är ett fotbollslag) skildras som en stad i förfall, fylld med dårar, smuts och korruption.
Lobo Antunes är vänsterorienterad, men tycks inte ha varit aktiv oppositionell under diktaturen. Hans ursinne mot kolonialismen och överklassen är dock påtagligt. Förutom de nämnd verken ingår en s.k. Benficatrilogi i hans utgivning och en påbörjad kvartett om det koloniala Portugal sett utifrån kolonialisternas och de härskandes perspektiv. Lobo Antunes är trots sina teman - svek, våld, krig, ondska, korruption, sociala orättvisor - och sin avancerade berättarstil en mycket läst författare. Hans berättarkonst och komiska ådra bidrar säkert till detta, förutom att han skildrar staden och dess människor på ett synnerligen inträngande sätt, som en psykiater som analyserar en sjuk samhällskropp, eller snarare -själ.
MISSLYCKANDE I KVADRAT
Utifrån vad som redan sagts om författarnas bakgrund och huvudpersonernas agerande är det knappast förvånande att misslyckandet är ett centralt tema i romanernas skildring av vänsteruppsvinget. Även om det kanske innebär en otillbörlig förenkling av innehållet kan det i det här fallet vara befogat. Syftet här är att utröna romanernas nytta för historikern, inte att ge en rättvisande bild av romanernas genomgående stora litterära värde.
Vargas Llosas huvudrollsinnehavare Mayta gjorde knappast någon succe som revolutionär. Uppeldad av mötet med en handlingskraftig fänrik (en spion misstänker Maytas sex partikamrater) organiserar han 1958 en resning uppe i bergen. Tyvärr uteblir nästan alla tilltänkta deltagare, förutom en grupp skolelever.
Till råga på allt har Mayta gjort sig omöjlig i sin revolutionära grupp, en trotskistisk utbrytning från en något större organisation. I sin revolutionära iver hade han tagit kontakt med Moskvakommunisterna i - den naiva - tron att de olika grupperna ändå borde kunna enas när revolutionen stod för dörren. Inget kunde vara mer felaktigt. Moskvakommunisterna avvisade hans framstöt och trotskistgruppen uteslöt honom. Maytas kumpan dör och själv hamnar han i fängelse. Berättelsen utspelas dock i nutid när författaren av intresse för historien om Mayta spårar upp de inblandade från revolten. Slutligen möter han också den desillusionerade Mayta, 65 år gammal och servitör i närheten av det fängelse där han tillbringade en lång följd av år.
Ett tidigt verk av Solstad, Arild Asnes 1970 (1971), slutar med att huvudpersonen, den tidigare förvirrade intellektuelle, går in i AKP (m-l) och möter arbetarklassen genom att sälja partiorganet Klassekampen. I Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land (som titeln lyder i sin närmast maoistiskt/frireligiösa, fulla längd) lämnar lektor Pedersen partiet.
Den stora förloraren är dock läkaren och förra älskarinnan Nina som proletariserat sig till fabriksarbetare, men i förtvivlan över arbetskamraternas kompakta avsky för henne tar sitt eget liv. Vänsterutopins utslocknande präglar också den följande romanen, En norsk man. Huvudpersonen Fjord återvänder till Lillehammer, där han tidigare arbetat som volontär på den socialdemokratiska tidningen, för att bli historielärare men väljer i linje med partiets medvetna politik att ta jobb på kartongfabriken.
Att socialrealismen tonats ned parallellt med Solstads ideologiska omorientering framgår bland annat i en skoningslöst satirisk skildring av ett bröllop mellan två AKP-medlemmar. Ändå förefaller erfarenheterna av partiliv och arbetarliv inte vara bortkastade för Fjord (och för Solstad). Distanseringen från maoismen sker utan större ånger och späkningar. Och även i fortsättningen bedriver Solstad en tydlig samhällskritik. Även om personernas inre själskamp, och inte klasskampen, står i centrum är det samhället som skapat de tillstånd som är så förödande för den moderne människan: identitetsförlust och meningslöshet, eller alienation om man vill ta till Marx begrepp. Misslyckandet är inte bara vänsterns, eller individens utan i hög grad samhällets.
Irene i Atxagas Dessa himlar avviker kanske från mängden. Visserligen har hon gripits av polisen och fått tillbringa flera år i fängelset, och visserligen är hennes revolutionära sinnelag nedtonat. Samtidigt visar hon styrka i sitt avvisande av säkerhetspolisernas erbjudanden. Sämre går det för Carlos i Den ensamme mannen.
Den förre ETA-aktivisten har tack vare bankrån och ett arv som rättmätigt tillhör en mentalsjuk bror efter fängelsetiden tillsammans med några forna kamrater kunnat starta en hotellrörelse. Till hotellet kommer sommaren 1982 det polska fotbollslandslaget för att delta i VM som arrangeras i Spanien. Samtidigt är två ETA-aktivister på flykt och gömmer sig kring hotellet. Av oklara skäl hjälper Carlos dem i all hemlighet, också för kamraterna, vilket leder till hans undergång.
I Lobo Antunes romaner finns nästan bara misslyckade existenser. Korruptionen i samhället, auktoritära traditioner och framför allt kolonialkriget med dess tragiska konsekvenser gör att bilden av samhället är minst lika mörk. Soldaterna i Fado Alexandrino som möts efter diktaturens fall plågas alla av leda, potensbesvär och kvinnoskräck.
Mellan de revolutionära gruppernas bombastiska proklamationer och deras verkliga inflytande går en djup klyfta. Förbindelseofficerens grupp tvingas i brist på bättre vapen vid ett rån att använda en vattenpistol och deras revolutionära fraser ekar tomt mellan de slitna husfasaderna i Lissabon. I Förklara fåglarna för mig (1983) lever huvudpersonen tillsammans med en kvinna ur underklassen som dessutom är kommunist. Han misstros av hennes partikamrater och likaså av sin egen familj där faderns fascististiska människosyn fått honom att bryta kontakterna.
VÄNSTERNS MISSTAG
Alla romaner är skrivna ifrån ett aktörsperspektiv (som man skulle säga om en historisk framställning), även de som skrevs under t.ex. Solstads marxistiska fas. Misslyckandet för individerna består oftast i att de förlorar kontrollen över tillvaron, identiteterna upplöses och utan att egentligen vilja det styr de mot undergången.
Kritiken mot vänstern tar sig mer skilda uttryck. Ett gemensamt drag för Atxaga och Vargas Llosa är revolutionärernas låga uppskattning av ett människoliv. Utan att tveka röjer de vem som helst ur vägen om det tjänar ändamålet. Likaså betonas rörelsernas bristande verklighetsförankring, deras slagord som faller platt när den komplicerade verkligheten griper in. Samtidigt finns det skillnader i bedömningen av vänsterradikalismen. För Vargas Llosa och Atxaga (åtminstone ifråga om ETA) har rörelserna misslyckats - och tack och lov för det.
Solstad tar inte på samma sätt avstånd från den ursprungliga utopin även om han finner den omöjig. Lobo Antunes gycklar med extremisternas fraser och det portugistiska kommunistpartiets Moskvatrohet men det som driver hans författarskap är snarast ursinnet över kolonialkriget. Som helhet består romanerna av oändligt mycket mer än betonandet av misslyckandetemat kan ge vid handen. Med utstuderade litterära grepp, episkt berättande likaväl som skickligt sammantvinnade tidsperspektiv fångar författarna både människorna och det större skeendet. Läsupplevelsen är alltså synnerligen mäktig, men hur är det med den historiska nyttan?
ROMANEN OCH DEN VERKLIGA HISTORIEN
Utifrån en klassisk källkritik hämtad från weibullianismens verktygslåda (lundahistorikerna Lauritz Weibulls och Curt Weibulls uppgörelse med nationella myter) blir romanerna minst sagt diskutabla som berättande källor. Trovärdigheten i deras påståenden om vad som inträffat är mycket låg.
Man skulle kunna jämföra dem med Snorre Sturlassons och hans landsmäns isländska sagor vars händelser utspelades på 1000-talet men som var skrivna ett par hundra år efteråt. Weibullskolan ansåg att de sade mer om den politiska situationen när de skrevs än den tid som berättelserna egentligen handlade om. Sagorna används då som kvarlevor, som uttryck för maktförhållanden och tänkesätt från den tid då Snorre verkade som författare.
Att romanerna har betydande källkritiska brister är uppenbart. Genren tillåter ju hur mycket fiktivt stoff som helst, och inte den minsta fotnot med referenser brukar ingå! Inte heller är det svårt att acceptera användningen av dem som kvarlevor: Visst kan Dag Solstads romanfigurer ses i ljuset av en intellektuell och politisk utveckling i Norge och visst kan Vargas Llosas skildring av vänsterterrorismens grymheter bli ett av många exempel på en intellektuell svängning under 1980-talet från vänsterradikalism till liberalism.
Samtidigt vore det snopet att sätta punkt efter dessa konstateranden. Vid tolkningen av historiska skeenden bär vi med oss en mängd uppfattningar om hur människor beter sig i vissa situationer eller hur sociala och politiska grupper fungerar, för att bara nämna ett par exempel på sådant som den vetenskapliga analysen använder sig av, även om utgångspunkterna sällan finns i det använda källmaterialet eller läsaren.
Här någonstans kanske svaret på frågan om skönlitteraturens värde gömmer sig? Styrkan i romanerna som här diskuterats ligger i förmågan att gestalta mentala tillstånd och ideologiska strukturer som gör skeendet troligt, vare sig det rör sig om maoistiska norska lärare eller trotskistiska peruanska revolutionärer. Med en mer humanistisk än samhällsvetenskaplig syn på historieämnet kommer analysen att vila tungt på vår förmåga att förstå eftersom vi, liksom de historiska aktörerna, är människor som, om än i andra historiska situationer, utsätts för svårigheter som vi försöker lösa.
Men inte heller nu har romanernas möjligheter uttömts till sista droppen. Varför inte låta dem inspirera till mer teoretiska resonemang och hypoteser? Historieprofessorn Göran B Nilsson har
pläderat för att använda de historiska aktörerna som teoretiker; låt oss ta ett steg till och se om de fiktiva aktörerna kan axla samma ansvar.
MODERNISERING
Ett sådant teoretiskt område som alla fyra berättare berör är moderniseringen, ett nog så omdiskuterat vetenskapligt begrepp. I en här tidigare inte nämnd roman av Vargas Llosa, Kriget vid världens ände (1981), skildras ett lantligt uppror mot den brasilianska republiken på 1890-talet. De fattiga upprorsmakarna samlades kring ett program där republiken sågs som antikrist, exemplifierat med de styrandes strävan att skilja kyrkan från staten och införa borgerlig vigsel.
Till skillnad från stadens dekadenta överhet lovade man att inte stjäla, inte röka och inte heller berusa sig. Revolutionärerna var beredda att ge sitt liv för tron och Herren Jesus. Berättelsen om denna revolt - som inträffat i verkligheten - tangerar tydligt forskningens brottande inte bara med andra socialt revolutionära och ideologiskt traditionalistiska rörelser utan också med fascism och nazism.
Vad är reaktionärt och progressivt? Vilken roll spelar moderniseringen för olika typer av "blandrörelser"? Solstad riktar mer in sig på moderniseringens effekter, särskilt i de senare verken. Det moderna projektet blir meningslöshetens projekt som skapar identitetsförlust och ensamhet. Även i trilogin om Norge 1935-1945 lanseras teoretiska resonemang, men här mer traditionellt marxistleninistiska om socialdemokratins undfallenhet för kapitalismen.
TIDSANDA
Ett annat tema är tidsandan, ett svårfångat begrepp som ändå kan användas för att analysera en epoks olika ideologiska strömningar och mentalitetsmässiga synsätt. För Solstad tycks människan vara fångad i tidsandans strukturer, något som också Lobo Antunes ansluter sig till. I det senare fallet är det kolonialismen som likt en farsot tränger in i familjelivet, sociala gemenskaper och individens själ. Trots att systemet föll med revolutionen 1974 - de portugisiska kolonierna blev självständiga efter en uppgörelse året efter - lever de mentala strukturerna vidare, det förflutna glider in i samtiden.
SANNNINGEN
Ett mer historiefilosofiskt tema i romanerna kan också lyftas fram, vad är sanning? Vargas Llosa låter både i Kamrat Mayta och i Döden i Anderna berättarjaget respektive huvudpersonen bedriva undersökningar om vad som skett.
I det arbetet prövas olika tänkbara förklaringar - som i en deckare - men samtidigt problematiseras också sanningsbegreppet. Går det att nå full visshet om det förflutna? Vad betyder de kulturella ramarna för våra tolkningar? Frågor som onekligen kan ventileras också på forskningsseminarier. Lobo Antunes tar i Fado Alexandrino inte ställning för vilken av de fyra insprängda berättelserna som är mest sann. I stället bildar perspektiven från en passiviserad arbetarklass, en uppskrämd överklass, en opportunistisk militärmakt och en testuggande vänsterintelligentia tillsammans en väv som får utgöra "sanningen".
FAKTA AV FIKTIONER
Skönlitteraturens lockelse har naturligtvis gripit företrädare för andra discipliner. Jonas Anshelm och Martin Kylhammar från temaforskningens Linköping, har pläderat för ett närmande mellan litteraturvetenskapen och idehistorien. Grundtanken är att många författarskap bäst analyseras i ljuset av författarens roll som idediktare och samhällstänkare, något som stämmer väl med min utvalda författarkvartett.
Etnologen Tordis Dahllöf har lyft fram fiktionens värde som empiriskt material, både för etnologen och den vanlige läsaren. Även om skönlitteraturen i dessa fall tycks användas på olika sätt; i det första fallet kan författaren bli tolkaren av en tidsepok, närmast en teoretiker, i det andra främst källproducent för forskaren, framhålls i bägge fallen den fiktiva berättelsens stora värde. Dahllöf citerar också i det sammanhanget den sydafrikanska författaren Nadime Gordimer som när hon fick Nobelpriset i litteratur 1991 påpekade att "inga av mina faktabaserade skriverier kan bli lika sanna som min skönlitterära produktion."
Även om man som historiker kan ifrågasätta en sådan ledarställning för den fiktiva berättelsen är det ändå stimulerande att se hur moderna författare närmar sig liknande problem som historieforskaren står inför. Och då har vi ändå nästan helt bortsett från formen. Kanske det finns mer att hämta i berättelsernas tolkningar och teoretiska resonemang än i de litterära stilgreppen, något som annars brukar utgöra temat vid diskussioner om förhållandet historieskrivning - romaner.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
