Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Svea Rike
Med historien som språngbräda mot framtiden
Från början planerades Stockholmsutställningen 1930 som en stor representativ utställning av konsthantverk, konstindustri och hemslöjd. Initiativtagare var Svenska slöjdföreningen som efter den framgångsrika utställningen av svenskt konsthantverk i Paris 1925, nu även ville visa sina alster för den inhemska publiken. Generalkommissarie och huvudansvarig för utställningen var konstprofessor Gregor Paulsson. Såväl Asplund som Paulsson var starkt engagerade i de nya funktionalistiska idéerna. Båda hade en social medvetenhet och en vilja att påverka och förändra samhället.
Stockholmsutställningens tyngdpunkt kom därigenom att förskjutas från konstindustriavdelningarna till bostadsavdelningen som fick en medvetet social framtoning. Intresset riktades mot att skapa billiga, funktionella och trivsamma bostäder för "de mindre bemedlade".
Stockholmutställningen blev en stor publikframgång, nära fyra miljoner människor besökte utställningsområdet under den varma sommaren 1930. De lockades dit för att själva se den omtalade "funkisen", de avskalade husfasaderna och de märkliga stålrörsmöblerna. Men de kom också för att besöka den stora festplatsen framför huvudrestaurangen där uppträdande och fyrverkerier avlöste varandra under hela utställningsperioden. Publiken kunde även roa sig på nöjesfältet och bese det omtalade planetariet. Stockholmsutställningen blev mycket uppmärksammad och omskriven.
Hela sommaren fylldes både svenska och utländska tidningar och tidskrifter av recensioner, reportage och artiklar från utställningen. Utställningen blev ofta hyllad men fick också motta en hel del kritik främst riktad mot det funktionalistiska formspråket. Den argaste kritiken kom inifrån de egna leden, från Svenska slöjdföreningen, med möbelarkitekten Carl Malmsten i spetsen. Striden gällde enkelt uttryckt synen på industriproducerade varor i relation till konsthantverk men kom också att handla om vad som egentligen var uttryck för det genuint svenska.
Stockholmsutställningen 1930 har av eftervärlden i första hand studerats som ett uttryck för den nya funktionalistiska arkitekturens inträde i Sverige. 1970 utkom Per Göran Råbergs avhandling Funktionalistiskt genombrott 1925-1931 som sedan dess varit en viktig referens för studier av detta slag. Råberg undersöker systematiskt såväl Stockholmsutställningens som den svenska funktionalismens framväxt. 1999 publicerade arkitekturforskaren och arkitekten Eva Rudberg en innehållsrik monografi, Stockholmsutställningen 1930, som ger en fyllig presentation av utställningen. Hon belyser såväl bakgrund och genomförande som samtida reaktioner. Boken innehåller även ett stort bildmaterial från utställningen. Men Stockholmsutställningen 1930 återkommer även i texter som mera allmänt diskuterar det moderna Sveriges framväxt under 1920- och 30-talet. Utställningen blev "den svenska radikalismens och modernismens mest iögonfallande manifestation" menar ide och litteraturhistorikern Martin Kylhammar. På Stockholmsutställningen gestaltades drömmen om framtiden. I Recognizing European Modernities (1995) granskar kulturgeografen Allan Pred modernitetens utveckling i Sverige så som den kommer till utryck i Stockholmsutställningen 1897, Stockholmsutställningen 1930 och Globen i början av 1990-talet.
SVEA RIKE
En av de attraktioner på Stockholmsutställningen som mera sällan uppmärksammats är den paviljong som gick under namnet Svea Rike. Sommaren 1930 förefaller dock denna utställningspaviljong ha varit en av de mest uppskattade och välbesökta. I utställningskatalogen från 1930 presenterades Svea Rike som en specialutställning vars syfte var att "på ett populärt sätt visa hur Sverige nått fram till sin nuvarande ståndpunkt på det ekonomiska, kulturella och sociala området samt vilka utvecklingsmöjligheter framtiden bar i sitt sköte". Svea Rike var en omfångsrik och detaljerad exposé av "Sveriges folk, land och näringar". Med historiens hjälp visualiserades det nya Sverige. Svea Rike tog sin utgångspunkt i det förflutna men handlade ytterst om modernisering och framtidstro. Kanske kan denna i dag nästan bortglömda paviljong betraktas som själva hjärtat i den stora Stockholmsutställningen 1930.
Vad var egentligen tanken med tillkomsten av paviljongen Svea Rike och hur förverkligades intentionerna bakom utställningen? Vem eller vilka tog initiativet, hur formulerades och gestaltades de idéer som presenterades? Vilka var mottagare? Hur förhöll sig Svea Rike till det övriga innehållet i Stockholmsutställningen? Den här texten bygger i första hand på ett studium av boken Svea Rike som utgavs året efter utställningen samt på delar av Stockholmsutställningens arkiv och på samtida recensioner men även på bearbetade texter främst med inriktning på Svea Rike.
Paviljongen som hade ritats av arkitekterna Gunnar Asplund och Sven Hägglund låg mitt i utställningsområdet, alldeles intill huvudrestaurangens södra kortsida. Den tre våningar höga byggnaden hade ett funktionalistiskt yttre med en enkel och rak kubistisk form. Fasadens tyngdpunkt hade förskjutits från centrum mot höger sida, genom placeringen av ingångsdörrarna och det stora fönstret med sina många (40) små glasrutor. Under fönstret stod paviljongens namn SVEA RIKE i en avskalad, enkel och rak stil. En friliggande trappa på ena gaveln förde tankarna till fartyg, bryggor och landgångar. Över trappan hängde flera flaggor på korta flaggstänger som stack rakt ut från huskroppen. Som ett disparat inslag mitt på den funktionalistiska fasaden tronade Sveriges riksvapen Tre Kronor, med de båda krönta lejonen på ömse sidor om skölden och med kungakronan ovanpå. Denna nationella, mycket gamla symbol med anor från mitten av 1400-talet var Svea Rikes emblem och gav prestige och pondus såväl åt byggnaden som dess innehåll. En möjlig förklaring till varför Tre Kronor valdes som symbol för utställningen får vi inne på utställningen, där riksvapnet i utställningstexten beskrivs som "rikets åldriga vårdtecken, de tre gyllene kronorna, /har/ förvandlats till flammande symboler för de tre makter, som bära oss svenskar av i dag: Landet! Folket! Världen!" Redan byggnadens yttre manifesterade således den spänning mellan historia och framtid som återfanns i dess inre.
EN RUNDVANDRING PÅ UTSTÄLLNINGEN
För att ge läsaren möjlighet att följa det fortsatta resonemanget ska jag inledningsvis göra en snabb rundvandring genom utställningen. Efter att ha gått uppför den yttre trappan och in genom entrédörrarna kom besökaren in i bottenvåningens stora hall. Där möttes man av en historisk skildring av Sverige som sträckte sig ända bort till istiden. I meterhöga bildmontage visades kartor och fotografier som kommenterades av korta men innehållsrika texter med nedslag i vikingatid, medeltid och stormaktstid. Dessa specialisttexter kompletterades av "den röda tråden", en utställningstext som löpte i en fris ovanför det utställda runt hela utställningen. Texten var suggestiv och dramatisk. Den började med orden "Så steg Sverige ur istidens köld och natt för mer än 10 000 år sen som en ö vid kanten av ett isfjäll, och så börjar Svea Rikes drama".
Efter den historiska inledningen kom man så till utställningens mest centrala och mest omfattande delar, nämligen till skildringen av det samtida Sverige. Det framställdes med historiska jämförelser vilka sträckte sig ett antal decennier tillbaka i tiden. I ett närmast oändligt antal diagram, tabeller och bilder fick besökarna lära sig hur många som bodde i Sverige, hur många som var gamla respektive unga, vad olika människor tjänade och så vidare. År 1870 hade till exempel en generaldirektör drygt tjugo gånger högre lön än en kommunalarbetare men år 1928 hade han bara sex gånger mer betalt. Längre bort fanns olika tablåer som visade bland annat jordbrukets utveckling, hur arealen fördelades, hur åkerjorden användes, hur många husdjur som fanns och så vidare. År 1913 fanns till exempel 91 543 oxar, 1919 hade antalet minskat till 53 344 och 1927 fanns endast 20 117 stycken, allt enligt den officiella jordbruksstatistiken.
Utställningen fortsatte i den breda trapphallen upp till första våningen genom ett historiskt fotomontage över "de svenskar som gjort Sverige ärat", med stora förstoringar av Karl XII, Linne, Bellman, Gustav III, Tegnér, Strindberg m.fl. I trappuppgången fanns också Svea Rikes träd, som försökte ge en överblick av stadsapparaten: från riksdagen och kunglig majestät till de olika departementen och ut bland grenarna till styrelser, stiftelser, verk och institutioner med olika uppgifter. Trädet som var rikt förgrenat avtecknade sig i blått, gult och grönt mot en röd botten. Lite längre bort fanns en avdelning som anordnats av professor Herman Lundborg vid Rasbiologiska institutet i Uppsala. Här visades bland annat fotografier av människor som tillhörde den nordiska (germanska) rastypen. Dessa var enligt bildtexten högväxta, ljusögda, hade blont hår och långsmala huvuden. Här fanns som kontrast också bilder av bland andra valloner, östbalter ("finnar") och lappar som tillhörde andra raser. "Ett folkmaterial av god ras är ett lands största rikedom" kan man läsa i texten.
Vid ingången till nästa utställningsrum låg en stor bok om statens inkomster och utgifter "som bläddrade sig själv", den så kallade Rikshuvudboken. På elva uppslag kunde besökarna studera hur mycket pengar staten tog in på olika skatter och hur mycket som betalades ut till olika områden som försvar, undervisning, sociala ändamål etc. För att ge betraktaren en uppfattning om den statliga verksamhetens expansion fanns siffror både för 1913 och 1928/29. På väggen bakom presenterades de sju stora folkrörelserna i text och bild: den frireligiösa rörelsen, nykterhetsrörelsen, sjukkasserörelsen, fackföreningsrörelsen, konsumentrörelsen/kooperationen, folkbildningsrörelsen och idrottsrörelsen. Längre fram avslöjades vad "sex svenska S" betydde. Det var helt enkelt de egenskaper som utmärkte det svenska folket: självständighet, skarpsynthet, storsinthet, sparsamhet, stolthet och ståndskänsla inför världen. En upplyftande läsning!
På andra våningen fick besökarna ta del av svenska folkets kultur- och nöjesliv genom statistik om nöjesutgifter, bokproduktion, konst och musikintresse samt antalet biobesök. Men även aktiviteter av annat slag fanns med som scoutrörelsen och idrottsrörelsen. I flera mindre specialutställningar om statens järnvägar, postverket, telegrafverket och vattenfallsverket visades också statens verksamhet fram. Här fanns förutom text och bild också små modeller av bland annat ett aeroplan, en telefon, en postbuss och ett godstågslokomotiv. Även sparbanken, postbanken, affärsbanken och försäkringsbolagen hade egna montrar. Den moderna svenskens första plikt var sparsamhet! Besökarna uppmanades "Gör dröm till verklighet". I en rad lärorika exempel berättades om sparandets välsignelser; med pengar på banken kunde Anders Andersson överta gården, Birger Bengtsson köpa hus, Carl Carlsson starta svinuppfödning och så vidare.
I närheten av Sparandet stod den roande statyn av Medelson, en något korpulent, flintskallig man med runda kinder, placerad på ett högt podie. Han var prydligt klädd i mörk kostym, slips och vit skjorta. I ena handen hade han en käpp, i den andra en rundkullig hatt. Bakom honom fanns en fond där hans karaktärsdrag skämtsamt presenterades. Under "motion" stod att läsa: "går bara den gyllene medelvägen - de andra åker han". Under "strävan" stod det: "stuga på landet och ett bra abborrgrund". Under rubriken "arbetsliv" läser vi: "lunchdags" osv. Som kontrast till denne rundnätte man var det uppsatt stora fotoförstoringar av två atletiska och vältränade idrottsmän, en skidåkare och en löpare.
På översta våningen slutligen presenterades den svenska industrin, handeln och finansen. Här fanns uppgifter om svensk import och export, industriproduktionens volym, sjöfarten, handelsflottan, Sveriges skogar, virkesbalansen i Norden osv. Flera stora företag var representerade som LM Ericsson, ASEA, AB Svenska Kullagerfabriken SKF, Svenska Tändsticksbolaget, Stora Kopparberg med flera. Inte minst företagens internationella kontakter gavs stort utrymme.
Även medierna fick plats i Svea Rike. I ett cirkelrunt rum med lanternin visade tidningspressen upp sig. Här kunde man studera hur en tidning blev till. Det allra sista rummet ägnades åt Stockholms stad. Besökarna kunde följa hur staden utvecklats från en tämligen isolerad och stillastående stad med ca 100 000 invånare, till en välordnad storstad av internationella mått, med en befolkning på en halv miljon människor. Slutligen kunde man genom det stora fönstret beundra den fantastiska utsikten ut över Djurgårdsbrunnsviken in mot staden för att därefter stiga ut i solskenet igen, gå nedför den friliggande trappan och vandra vidare på utställningsområdet.
INTITIATIVTAGARE OCH PRODUCENTER
Utställningen Svea Rike tycks ha tagits emot positivt av både besökare och recensenter. Den fick övervägande god kritik. Många tidningar och tidskrifter hade specialreportage från Svea Rike. Flera recensenter menade att denna specialutställning var Stockholmsutställningens mest intressanta och sevärda del. Utställningen var mycket välbesökt och sågs av 300 000 personer trots att man fick betala en särskild entréavgift på 1 krona.
Vems idé var det då att producera Svea Rike och vem finansierade det hela? I en skrivelse adresserad till Stockholmsutställningen daterad den 20 augusti 1929 drogs de första riktlinjerna för den blivande specialutställningen upp. Förslaget hade tidigare diskuterats på flera sammanträden. Syftet var att skapa en utställning som handlade om "Sveriges folk, land och näringar" och som vände sig direkt till den stora allmänheten. En viktig förutsättning för arbetet med utställningen var att den skulle ge kunskap på ett underhållande sätt.
Ett konsortium bestående av civilingenjör Oscar Botolfsen, grosshandlare Ivar Holmer och arkitekten David Blomberg erbjöd sig att uppföra och även bekosta denna specialutställning. Senare anslöt sig även ingenjören Fritiof Ahlsell till intressegruppen. Det påpekas i förordet till den minnesbok som senare skrevs om Svea Rike att utställningen inte hade "någon officiell karaktär" utan var ett "enskilt initiativ av en grupp för saken intresserade personer". Hur detta ska tolkas är emellertid oklart.
Drygt en månad senare skrevs ett avtal mellan konsortiet och ledningen för Stockholmsutställningen 1930 där det fastslogs att konsortiet hade det ekonomiska och innehållsmässiga ansvaret för den blivande utställningen. Avtalet undertecknades för Stockholmsutställningens del av dess kommissarie Gregor Paulsson. En rad praktiska detaljer reglerades genom avtalet såsom uppförande och inredande av byggnaden, vatten, avlopp, elektricitet, ansvarighetsförsäkring mot tredje man, platshyror, entré osv. Inträdesavgiften bestämdes redan här till 1 krona per besökare. En tidsplan fastställdes. Senast den 20 april 1930 skulle byggnaden stå färdig och själva utställningen måste vara klar samma dag som Stockholmsutställningen öppnade för allmänheten - således den 1 maj. I avtalet fastslogs även att ett arbetsutskott skulle tillsättas. Utskottet fick i uppdrag att utarbeta utställningsprogrammet för Svea Rike.
Sammansättningen av arbetsutskottet är av intresse eftersom det kan belysa Svea Rikes roll på Stockholmsutställningen. Sammanlagt ingick femton män i utskottet: ordförande byråchef Bertil Nyström, vice ordförande major Oscar Werner, sekreterare fil dr Carl-Julius Anrick, intendent Torsten Althin, professor Gunnar Asplund, civilingenjör Oscar Botolfsen, sekreterare A Hessler, grosshandlare Ivar Holmer, författare Ludvig Nordström, fil dr Gregor Paulsson, kommendörkapten Edvard Peyron, direktör Waldemar von Sydow, civilingenjör Fritz Söderberg, arkitekt David Blomberg och ingenjör Fritiof Ahlsell. Här återfanns således Stockholmsutställningens generalkommissarie Gregor Paulsson själv, liksom chefsarkitekten Gunnar Asplund. Svea Rike skapades uppenbarligen i nära samarbete med några av Stockholmsutställningens mest inflytelserika idégivare.
Till ordförande i arbetsutskottet utsågs byråchefen på socialdepartementet Bertil Nyström. Han recenserade själv Svea Rike i en lång artikel i tidskriften Sunt förnuft i juni 1930. Artikeln avslutas med orden "denna utställning förtjäna att bestå icke blott för några korta sommarmånader, utan även för framtiden såsom ett led i det ekonomiska och kulturella folkupplysningsarbete vår tid kräver" (min kursivering). I ordvalet "vår tid kräver" skymtar Nyströms egen inställning fram. Svea Rike beskrivs som ett nödvändigt upplysningsprojekt i en ny tid. Svenska folket måste uppfostras. Det var en ståndpunkt som han troligen delade med de övriga i arbetsutskottet. I vilken grad och på vilket sätt hela arbetsutskottet haft inflytande på urval av material och utformningen av texter är emellertid svårt att säga.
Huvudansvaret för den konkreta utformningen av utställningen Svea Rike fick inredningsarkitekten och möbelformgivaren David Blomberg som blev utställningens kommissarie. Enligt Eva Rudberg var Blomberg också den som tog initiativet till specialutställningen Svea Rike. Han hade redan 1917 varit kommissarie för Svenska slöjdföreningens stora Hemutställning som visades på Liljevalchs i Stockholm. En utställning som på flera sätt var en föregångare till Stockholmsutställningen inte minst genom inriktningen mot bostäder för arbetarklassen. Även Gunnar Asplund, Svea Rikes arkitekt, fanns med bland dem som deltog i Hemutställningen.
En viktig idégivare till innehållet i Svea Rike var författaren och debattören Ludvig Nordström, mest känd som Lubbe Nordström. Han hade "alltifrån utställningens tillblivelse givit sin medverkan med många goda uppslag och idéer" konstateras i en slutrapport från Svea Rike. Enligt tidskriften Studiekamraten, nr 13-14 år 190, som hade ett långt och utförligt reportage om Svea Rike hade uppslaget till denna utställning uppstått ur ett samarbete mellan "den konstruktivt fantasirike Ludvig Nordström och den intelligente och uppslagsrike möbelarkitekten David Blomberg". I Svea Rike återfanns som vi ska se mycket av Nordströms eget tankegods i "Den röda tråden" den utställningstext som löpte som en fris runt utställningen.
DEN RÖDA TRÅDEN
Det var ett myller av fakta som presenterades på utställningen. Underlaget till dessa framställningar hade tagits fram av ämbetsverk, institutioner, föreningar och företag samt av enskilda vetenskapsmän och fackmän. Uppgifterna hade därefter bearbetats på olika sätt av de utställningsansvariga. Utmärkande för de olika presentationerna var försöken att förmedla viktiga fakta så enkelt och slagkraftigt som möjligt. Oftast skedde det med hjälp av kartor, tablåer och statistik. Det rikhaltiga statistiska materialet hade många gånger givits en lättsmält och tilltalande form. Man använde till exempel figurernas storlek som ett uttryck för procenttal, små figurer - låga procenttal och stora figurer - höga procenttal. Mängden av statistiska uppgifter var omfattande. Trots uttalade ambitioner att underhålla och roa måste alla siffror, staplar och diagram ha tröttat även de mest vetgiriga.
För att skapa en helhet och även hjälpa publiken att orientera sig i mångfalden av uppgifter, löpte en fristående textfris i ett fält ovanför det utställda. Den var tänkt att fungera som en tankeväckande guide genom utställningen och enämndes följdriktigt "Den röda tråden". Denna "röda tråd" författad av Ludvig Nordström utgjorde en sammanfattning av hela utställningens idéinnehåll samtidigt som den pekade ut budskapets kärna.
Det finns en intressant spänning mellan denna känslosamma, spektakulära text och de informativa, sakliga utställningstexter som författats av olika vetenskapsmän och specialister.
Statistiken och dessa vetenskapligt torra texter utgjorde själva basen i Svea Rike och förmedlade en känsla av sanning och exakthet. Mot dessa stod således retoriken i den suggestiva utställningstexten "Den röda tråden":
Och järnvägarna, som bit för bit elektrifieras! Vi se tillbaka på den tid, då de eldades med trä, som på en dimhöljd forntid. Snart skola vi med samma ögon betrakta ånglokens epok, nämligen den dag, då Sveriges vita kol, elektriciteten, driver hela det svenska järnvägsnätet, och vi äro fria vårt slaveri under de svarta kolen.
Men spänningen behöver inte ha varit en motsättning för Ludvig Nordström. I Frejdige framstegsmän och visionära världsmedborgare skriver Martin Kylhammar om Nordström att denne ville ha både fakta och visioner. "En bra bok var en bok fylld av siffror, tabeller, intervjuer, teckningar, ritningar. En bra bok var också, menade Lubbe, en bok med visioner /.../". Men det skulle vara visioner som var tillräckligt konkreta för att kunna omvandlas till praktisk verklighet och som därför måste kunna styrkas med argument och sakliga resonemang. Om vi byter ut ordet bok mot utställning så stämmer detta väl in på innehållet i Svea Rike. Det var en utställning som var fylld av siffror och statistik men som samtidigt rymde en vision om det framtida samhället som kunde realiseras. Och det var Ludvig Nordström själv som stod för denna vision genom författandet av "Den röda tråden".
Nordström var sedan länge en hängiven förespråkare för det moderna samhället. Han var i slutet av 1920-talet "den svenska framtidstron personifierad". Han menade att det gamla ålderdomliga bondesamhället måste ge vika. Framtiden tillhörde industrin. De jordbruk som trots allt blev kvar måste rationaliseras och industrialiseras. Nordström som var en visionär optimist i många sammanhang, formulerade i flera av sina böcker ett nytt modernt sätt att leva, ett ideal där han propagerade för rationaliseringar och industriell förnyelse.
I "Den röda tråden" beskrev Ludvig Nordström det svenska samhället vid övergången till 1930 på följande sätt: "Klasskillnaden utplånas successivt, inkomster och förmögenheter utjämnas, den allmänna levnadsstandarden stiger /.../". Det budskap som han med dramatiska formuleringar och med stilistisk skicklighet, sökte trumfa in hos det svenska folket på utställningen Svea Rike var att den ljusnande framtiden kunde sökas i den tekniska och industriella utvecklingen. Han hävdade att Sverige var på god väg att finna sin plats i det nya A-Europa.
Ty Sverige har från ingången av detta sekel och i synnerhet efter världskriget alltmer indragits i vad man kallat A-Europa eller det industriella Europa, världens kärna. Sett i fågelperspektiv är detta industriella Europa att förlikna vid en enda sammanhängande industristad, och dit hålla de moderna svenskarna på att lyfta även Svea Rike.
ACCEPTERA
Det är intressant att notera hur Nordström här föregriper ett resonemang som brukar tillskrivas författarna av den så kallade stridsskriften acceptera som utkom året efter Stockholmsutställningen, i maj 1931. I kapitlet "Kultursituation" återfinner vi där uppdelningen av Europa i två huvuddelar ett "A-Europa som är industrialiserat ända in i sitt åkerbruk" och ett B-Europa som "är ett bondeland ända in i sina städer. B-Europa är vad A-Europa var för 150 år sedan".
acceptera var en kommentar och ett försvar för funktionalismen och det moderna. Den tillkom efter en delvis hård och oförsonlig kritik mot det nya formspråket på Stockholmsutställningen. De sex författarna stod gemensamt för texterna och presenterade sig som ett kollektiv. Bland de sex författarna fanns Gregor Paulsson och Gunnar Asplund, båda verksamma i arbetsutskottet för Svea Rike och således väl förtrogna med specialutställningens innehåll. Det har gjorts försök att knyta de olika avsnitten till enskilda personer. Kapitlet i acceptera som nämns ovan har tillskrivits Gregor Paulsson. Det är samma tankar om ett A- och B-Europa som förs fram och uppenbarligen är det samma källa som Nordström och Paulsson refererar. Det förefaller rimligt att anta att det finns ett nära samband mellan utställningen Svea Rike och acceptera.
acceptera var både till form och innehåll en ny och annorlunda bok som i vissa delar för tankarna till Svea Rike. Både utställningen och skriften pläderar för ett bejakande av moderniteten, av teknik och framsteg. Den moderna layouten med överlappande, utfallande illustrationer påminner om hanteringen av bild och text på utställningen. Vi finner även direkta sakuppgifter i acceptera som hämtats ur Svea Rike.
ETT MYTISKT FÖRFLUTET
Utställningen Svea Rike var enligt producenterna en skildring av Sveriges utveckling från istiden fram till utställningsåret 1930, ur ekonomisk, social och kulturell synvinkel. Avsikten var att åskådliggöra hur det moderna Sverige vuxit fram med tyngdpunkt på det sista decenniets genomgripande förändringar. Utställningen skulle uttryckligen vara en populär allmänbildande historielektion för det svenska folket, och riktade sig i första hand till det uppväxande släktet.
Vilken historia var det då man ville visa? Vilket syfte hade utställarna med den historiska delen av Svea Rike? Hur användes historien? Låt oss återvända till utställningen för att titta lite närmare på de olika inslagen i den historiska delen. Berättelsen började så långt tillbaka i tiden man kan tänka sig, i den avlägsna istiden, då Sverige och det svenska folket ännu inte fanns. I Ludvig Nordströms textfris manas bilden av den svenska nationens födelse fram, med ord som "drama" och "kamp". Texten tycks vilja ge en känsla av en utveckling från kaos mot stabilitet och ordning. Efter istidsskartorna fanns bildmontage och texter om sten brons och järnåldern, medeltiden och stormaktstiden. Denna äldre historiska del var jämförelsevis kort och summariskt behandlad. Den utgjorde främst ett slags avstamp och en utgångspunkt för den helt dominerande delen av utställningen, nämligen den om tillståndet i Sverige 1930.
Den avlägsna historien utgjorde emellertid ett centralt inslag i Svea Rike, inte minst genom Ludvig Nordströms tolkning av händelseförloppet. Denna närmast mytiska historia beskriver en avlägsen förflutenhet som fokuserar på erövring, krig och makt. Avsnittet om stormaktstiden inleds t.ex. med orden: "Det svenska stormaktsväldet var resultatet av en enastående krigisk expansion inom loppet av ett hundratal år". Genom dessa utvalda nedslag i historien frammanades en bild av Sverige som en stark och handlingskraftig nation, ett land med ett ärofullt förflutet, ett land att vara stolt över. Här skapades med några snabba penseldrag vad filosofen Friedrich Nietzsche kallat det monumentalistiska bruket av historien, med vilket avses att ett gemensamt förflutet kan dramatiseras med avsikt att skapa sammanhållning och kollektiv identitet åt nationer och grupper. Ett uttalat syfte med Svea Rike var just att stärka den nationella självkänslan och att "belysa huru vårt land nått fram till den obestridligt höga ståndpunkt, som det nu intar på skilda ekonomiska, sociala och kulturella områden". En ny svensk kollektiv identitet skulle byggas på solid grund.
Den mytiska historien tjänade syftet att knyta samman 1930 års Sverige med den avlägsna forntid då Sverige föddes, med vikingatiden och med den stolta stormaktstiden. Nordström fastslog att i 1930 års Sverige hade den svenska industrin, handeln och finansen övertagit den roll som tidigare Gustav Vasa och Gustav II Adolf haft. Här frammanades med hjälp av vissa nedslag i historien en kontinuitet som sträckte sig ända bort till det frusna landet under istiden. Det var, menade Ludvig Nordström, det svenska folkets inneboende kraft som var motorn, även om denna kraft tagit sig lite olika uttryck under århundradena.
Själva syftet med att använda den avlägsna historien på detta sätt tycks vara att ge Framtiden en trovärdig bakgrund. Med denna retorik gjorde Nordström det troligt, att den evolutionistiska utveckling som skissades upp även skulle innebära fortsatt ökat välstånd och en ännu ljusare horisont.
EN FÖRÅLDRAD HISTORIA
Men i Svea Rike användes historien också på ett annat sätt. Det svenska samhället i början av 1900-talet presenterades som en föråldrad och försvunnen period, som tillhörde ett B-Europa som äntligen var på väg bort. Man gjorde en tydlig markering mot det nära förflutna, mot generationen före den egna, mot farmor och farfars slitsamma liv. Genom jämförelser mellan detta borttynande bondesamhälle och det framväxande industrisamhället så som det tedde sig 1930 framkallades en bild av framtiden som ljus och lockande. Trötta bönder skulle ersättas av unga starka industriarbetare. Detta framtidsscenario blev trovärdigt genom att man använde sig av hårda fakta och "nakna siffror".
Men - och detta var viktigt - dessa sakuppgifter skulle inte bara presenteras på ett "upplysande och vederhäftigt" sätt utan skulle också tala till "känslan och skönhetssinnet". Tråkiga historiska data skulle smygas på folket genom "bilder och populära framställningar som inprägla sig i minnet". I mängder av färgglada staplar, stiliga diagram och roliga montrar kunde besökaren själv konstatera att "det blev bättre och bättre dag för dag".
Innehållet i Svea Rike var således delvis historiskt men avsikten var inte i första hand att berätta om det förflutna. Syftet tycks ha varit att med hjälp av historien på olika sätt skapa en plattform för det framtida samhälle som stod för dörren. Historien tjänade som referenspunkt och jämförelse. Med historiens hjälp kunde man visa att en utveckling i evolutionistiska termer pågick i Sverige: landet utvecklades från ett enkelt och primitivt samhälle till ett mer komplicerat och civiliserat. Egentligen handlade allt om morgondagen.
Även nutiden skildrades som om den redan var historia, skillnaden mellan det som redan uppnåtts och det som skulle komma att ske i framtiden var hårfin. I följande utdrag ur "Den röda tråden" är det svårt att avgöra om det handlar om något redan existerande förhållande eller något förväntat:
Så blir Sveriges folk ett av de mest bildade i världen, därmed i allt högre grad sin egen herre och ingens dräng. Klasskillnaden utplånas successivt, inkomster och förmögenheter utjämnas, den allmänna levnadsstandarden stiger, Sveriges folk får den fullt människovärdiga tillvaro, som är förutsättning för högsta möjliga effektivitet och därmed för en alltmer betydande rangplats bland nationerna.
Med en stark blandning av faktiska procenttal och visionära framtidsbilder formades bilden av de nya svenskar som befolkade eller i alla fall skulle komma att befolka det nya hemmet. Vad som var en ren beskrivning och vad som var en vision är svårt att avgöra. I Ludvig Nordströms text gled nuet och framtiden samman på ett sätt som gjorde att de inte riktigt kunde skiljas åt. Han skrev i presens och inte i futurum vilket bidrog till att skapa intryck av något just nu pågående.
EN NY NATION, EN NY MÄNNISKA, EN NY IDENTITET
Utställningen Svea Rike syftade till att ge "svensken ett begrepp om sig själv och sitt land". Den hade uttalade folkuppfostrande ambitioner. Det fanns ett gemensamt intresse hos politiker och näringsliv att fostra det svenska folket till framåtblickande och nyttiga samhällsmedlemmar. I utställningens egen katalog presenterades Svea Rikes två motton; det ena var "känn dig själv", det andra "sätt inte ditt ljus under ena skäppo". Utställningen syfte var enligt samma katalog att "stimulera vår stundom tröga nationella fantasi och till att utan självförhävelse stärka vårt självförtroende som folk och stat".
Uppenbarligen var uppsåtet med Svea Rike att medverka till att skapa en ny svensk identitet. Fram tonade ett nytt land där staden och fabriken stod i centrum, borta var bilden av Sverige som ett jordbrukar och hantverkssamhälle.
I detta nya land bodde som vi sett nya människor som var självständiga, rationella och inte minst driftiga. En ny hegemonisk bild av det svenska folket måste skapas. Man ville stärka nationen och självkänslan. Vi erinrar oss också texten i företalet till boken om Svea Rike, där det fastslås att syftet med utställningen och boken var "att belysa huru vårt land nått fram till den obestridligt höga ståndpunkt, som det nu intar på skilda ekonomiska, sociala och kulturella områden, och vilka ytterligare utvecklingsmöjligheter framtiden kan tänkas erbjuda".
I denna utveckling var de tekniska framgångarna och industrins framväxt av största betydelse men en central tanke i moderniseringsprojektet var att det samtidigt ställdes nya krav på individ och människa. Det talades om att en ny människotyp måste skapas: "Ty industrin, stadslivet, världsförbindelserna fordra ett intellektuellt tränat och moraliskt moget folk".
Låt oss för ett ögonblick återvända till den så kallade stridsskriften acceptera, skriven av modernismens och funktionalismens främsta förespråkare. I det avsnitt i acceptera som handlar om "Nytt och gammalt" finns en illustration av "som man rörde sig då och som man rör sig nu". Vid sidan av en sirlig 1700-talsherre i damasker och peruk ser vi den moderne mannen i hatt och rock på språng (mot framtiden?).
Den nya, moderna människan så som hon framtonade i Svea Rike skulle vara "skolad, bildad, välnärd, välklädd, organiserad, disciplinerad, fri, frisk och målmedveten". En ny värld krävde en ny människotyp. Både kropp och tanke måste disciplineras. Ordning, rationalitet och hygien blev viktiga byggstenar i den nya tidens anda.
Ras- eller arvshygien hade vid den här tiden ett brett stöd i många länder och i skilda politiska läger. Gemensamt för dem var att de ville hindra vissa kategorier av individer från att sätta barn till världen. De konservativa såg det urbaniserade och moderna samhället som en fara för människosläktet och argumenterade för rashygien som ett medel i kampen att värna det bestående. I radikala och socialistiska kretsar däremot sågs arvshygienen som ett kraftfullt vapen mot fattigdom och elände, i kampen för att skapa ett rättvisare samhälle för alla. Det fanns i grunden en stark tro på det industriella samhället, på vetenskap och rationalitet. Arvshygienen blev en del i strävandena att höja kvaliteten på medborgarna. Om bara de starkaste och livs framtiden. I rasbiologins spår ökade intresset för den "friska sunda" medborgaren och därmed också för det avvikande och onormala.
Var och en kunde bli "en bättre människa" genom att leva hygieniskt, sköta sin kropp, motionera, vila och äta rätt. Hygienismen avsåg inte bara personlig hygien utan även bra bostäder, näringsriktig mat och allt som främjade fysisk och psykisk hälsa - ideal som hyllades i det framväxande folkhemmet. Det är mot denna bakgrund man måste förstå kraven på den nya människan så som Lubbe Nordström formulerade dem i "Den röda tråden" på Svea Rike. Hon skulle vara välnärd, välklädd, disciplinerad och frisk.
"ETT FOLKMATERIAL AV GOD RAS ÄR ETT LANDS STÖRSTA RIKEDOM"
Även den monter på Svea Rike som iordningsställts av chefen för Rasbiologiska institutet i Uppsala, Herman Lundborg, måste ses i detta sammanhang. Materialet hade delvis hämtats från boken Svensk raskunskap som författats av professor Lundborg själv. Boken utkom 1927 i en så kallad folkupplaga som i "synnerligen lättfattlig form", enligt företalet, återgav de viktigaste resultaten av ett omfattande vetenskapligt arbete om svenskarnas rasbeskaffenhet. I boken presenterade Lundborg rasbiologin som en ny vetenskap baserad på en kombination av ärftlighetsforskning, biologi, medicin och antropologi. För rasbiologin var således människan studieobjektet. Vidare studerades ras- och ärftlighetsförhållanden. "Att klarlägga ärftlighetens betydelse för kultur, hälsa och sjukdomar är förvisso en av vår tids viktigaste uppgifter" kunde man läsa i utställningstexten på Svea Rike. Ur det material som rasbiologin insamlat valde rashygienen (eugenik) "sådana lärdomar som kunna gagna en släkt, ett folk eller en ras". Det gällde enligt Lundborg att fördjupa kunskapen om degeneration och "sålunda utreda de djupast liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism och annan undermålighet, i vad form den än uppträder, och vidare att i görligaste mån söka förebygga allt detta".
Det var inte första gången Lundborg populariserade sitt material för en bredare allmänhet när det ställdes ut på Svea Rike på Stockholmsutställningen 1930. Redan 1918 hade han producerat en utställning som presenterade olika "folktyper". Den turnerade runt i olika städer i Sverige och väckte mycket stort intresse, "kanske har ingen utställning tidigare mottagit så mycket stöd i vårt land". Här förevisades fotografier på å ena sidan kända och respekterade medborgare och å den andra landsstrykare, fängelsekunder etc. Vidare kunde publiken ta del av upplysande texter om ärftlighetslära. Syftet tycks dels ha varit att legitimera rasbiologin och att på sikt erhålla statligt stöd för verksamheten, dels att uppfostra svenska folket till ett rashygieniskt tänkande.
I montern på Svea Rike fanns förutom de tidigare nämnda bilderna av olika rastyper och kartor över deras utbredning i Sverige också en mängd fotografier av människor ur olika svenska yrkesgrupper: industriarbetare, lantbrukare, sjuksköterskor, läkare, militärer, präster, professorer, militärer, högre ämbetsmän med flera. Yrke och position ansågs vara resultatet av medfödda, ärvda anlag. Ädla och fina ansiktsdrag återfanns hos människor i hög samhällsposition, medan det grova och simpla hörde samman med personer i lägre samhällsklasser. Det fanns emellertid ingen förklarande text i utställningen vilket reser frågan om tolkningen kan tänkas ha varit självklar för besökarna eller om detta synsätt skulle "smygas" på publiken. Citatet nedan ur Studiekamratens recension förstärker bilden av att rasbiologin var en accepterad och välkänd lära vid den här tiden:
All kultur måste räkna med folkmaterialets beskaffenhet som en primär förutsättning. Vårt folks höga kvalitet, dess relativt stora rasrenhet, men ock dess inslag av främmande blod avspeglas i den storslagna samlingen av svenska folktyper. De besökande tvingas att i beundran och begrundan stanna inför dessa om viljestyrka och intelligens vittnande ansikten.
Ett exempel på en stark och livsduglig släkt presenterades under rubriken "Stormors i Dalom släkt" där Margareta Hansdotter Burea (1594-1657) förevisades som anmoder till en lång rad namngivna ättlingar bland vilka det fanns "ett synnerligen stort antal framstående, mycket kunniga och högt begåvade personer". Ett urval av Stormors släktingar fanns med, inte bara med namn utan även i bild. I rashygieniska sammanhang var det vanligt att det genomfördes omfattande släktstudier med avsikt att kartlägga sambandet mellan arv och olika företeelser. Här kunde Lundberg således presentera en släkt i Dalarna som i flera hundra år reproducerat ytterst samhällsdugliga medborgare. "Intet är jag, men min ras och min rot och min stam är allt" står det i ett citat på väggen.
Det kan noteras att av 55 fotografier på biskopar, landshövdingar, konstnärer, professorer, läkare med flera yrkesgrupper, var endast 4 kvinnor (en ärkebiskopinna, en majorska och två utan angiven titel). Kvinnan/modern (Stor-mor) får emellertid en upphöjd position i sin egenskap av barnalstrare. Vilket får en av recensenterna att påpeka att även Stor-mors båda män borde haft minst lika stor betydelse för det lyckade resultatet. Och även alla andra män i släktträdet som "blivit kära i de antagligen intelligenta men kanske i ännu högre grad sköna döttrarna". Detta borde ha framgått för jämviktens skull menar recensenten. Vars inlägg stärker synen på kvinnan som i första hand vacker livgivare. Det gäller för övrigt i hela Svea Rike att kvinnorna i första hand får utrymme som mödrar och hustrur eller som utövare av kvinnospecifika yrken (t.ex. vården) i övrigt har de en ganska undanskymd plats. De återfinns även i delar av det statistiska materialet.
Denna monter om rashygien speglade således den pågående forskningen vid den här tiden som hade stöd både i konservativa och radikala kretsar. Som tidigare nämnts såg man inom socialdemokratin hygienismen som en väg att utrota den misär som långt in på 30-talet förekom såväl på landsbygden som i städerna. Rashygienen blev enligt historikern Maija Runcis en del av socialdemokratiska folkhemstanken som resulterade i de så kallade steriliseringslagarna.
Det finns ingenting som talar för att Lundborgs monter på Svea Rike skulle ha haft andra mörkare syften än de här framförda. Här presenterades, utan kommentarer, aktuell forskning kring frågor som var relevanta för synen på den nya människan och för skapandet av en modern, stolt och självmedveten svensk. Lundborg själv var emellertid övertygad om den nordiska rasens överlägsenhet. Han avslutar folkupplagan av Svensk Raskunskap med följande uppmaning:
Fornforskning, rasbiologi och historia bära samfällt vittnesbörd om den nordiska rasens sega kraft, företagsamhet, begåvning och organisationsförmåga. Allt detta förpliktigar. Må vi, som nu leva i den nordiska rasens urhem, göra allt vad på oss ankommer för att hålla rasen uppe, så att den ej urartar eller dör ut.
Av dessa tankar fanns emellertid ingenting på utställningen.
MEDELSON
Ett mera skämtsamt och ironiskt inslag i diskussionen kring den nya människan var Medelson, den lilla runda farbrodern på sin piedestal, som hellre sitter på Stadion som åskådare än motionerar själv, som gärna tar sig en grogg eller två, som kanske är lite "toffel" därhemma. Han som tror sig vara liberal, vill att folk ska tro att han är socialist men troligen är rojalist. I ironiskt laddade korta sentenser ges Medelson en karaktär som är raka motsatsen till den bild av den nya starka, motiverade, vältränade, framtidsinriktade människa som i övrigt framtonar i utställningen. Han framställs som en lönnfet, lite lat borgarbracka utan framtidsvisioner.
För att ytterligare skärpa kontrasten har Medelson vid sin sida två atletiska, muskulösa, vältränade idrottsmän, en löpare och en skidhoppare som ger associationer till en arisk människotyp. I den röda tråden skriver Ludvig Nordström att "den forna bekväma småborgerliga typ" som vuxit fram, börjar "ersättas av en ny spänstig, både kroppsligt och andligt tränad, nationell typ".
Denna karikatyr av den svenske mannen skapades uppenbarligen av utställningskommissarie David Blomberg själv och utgjorde ett mycket uppskattat, underhållande inslag i den i övrigt målmedvetet bildande och uppfostrande utställningen.
Med svidande ironi och med hänsynslöst ärlig analys av den svenska, mycket, mycket vanliga brackan ställer herr Blomberg fram honom för oss i levande verklighet. Där står han omgiven av sina mest karakteristiska drag, självtillräckligheten och andefattigdomen, idélösheten och den instinktivt betonade livsföringen.
Citatet har hämtats från Helmer Wahlunds recension i tidskriften Studiekamraten. Genom presentationen av Medelson korrigerar "lyckligtvis (min kursivering) herr David Blomberg den överdrivet positiva bild av svenskarna som Ludvig Nordström ger" menar Wahlund.
Idéhistorikern Sverker Sörlin har i Utopin i verkligheten. Ludvig Nordström och det moderna Sverige, tolkat Medelson på ett annat sätt. Som representanten för det nya Sverige "hel och ren, välnärd och frisk, duglig och disciplinerad utgjorde han/Medelson/ kärnan i en ny folkstam" skriver Sörlin. Vid ett närmare studium av samtida recensioner och Medelsons monter så som den presenteras i boken Svea Rike förefaller det emellertid inte troligt att figuren skapats för att konkretisera den nya människan. Tvärtom tycks Medelson ha tillkommit som en skämtsam kommentar, för att ironisera över och i någon mån ta udden av det modernistiska program som i övrigt genomsyrade Svea Rike.
ETT NYTT UTSTÄLLNINGSSPRÅK
Som tidigare nämnts är det i första hand som uttryck för det funktionalistiska genombrottet i Sverige som Stockholmsutställningen 1930 gått till historien. Funkisen i alla sina uttryck blev både hårt kritiserad och samtidigt ivrigt försvarad. Men formen var inte bara en arkitektonisk stil. "No frills. Only orderliness. That is an order. For the modern future". Med dessa ord inleder Allan Pred sin analys av Stockholmsutställningen 1930. Han menar att den rena, raka linjen var utställningens grundelement och samtidigt ett uttryck för framtiden: "The pure and simple line as a line of vision into the future."
Det funktionalistiska formspråket fanns också i Svea Rikes uttryck både i byggnadens yttre och i dess inre. Layouten i utställningen var ny och häftig. Fotografiet fick en central plats. Avancerade väggmontage med djärvt beskurna bilder i olika form och storlek blandades med förstoringar i kolossalformat. Det rikhaltiga statistiska materialet hade många gånger givits en lättsmält och tilltalande utformning. De tecknade gestalterna hade fått en linjär och modern form samtidigt som typografin var enkel och stram. Färgerna var klara och starka; figurer, kartor och diagram framställdes både i rött, gult, grönt och blått.
På Svea Rike utgjorde också tekniken en viktig del av det moderna tilltalet. Tekniken användes för att ytterligare understryka det budskap som utställningen genomsyrades av, nämligen tilltron till de tekniska framstegen och vissheten om att Sverige var eller i alla fall var på väg att bli en modern industrination. "Där blinkade och lyste ljus, rullade, snurrade, gled roliga föremål". Statens järnvägar visade en mycket uppskattad rörlig modell av den elektrifierade linjen Stockholm och Göteborg, där små modelltåg for fram och tillbaka. Utställningen bjöd också på interaktiva moment; på telegrafstationen kunde besökarna telefonera till olika platser i hela Europa och därigenom få veta vad telefonsamtalet skulle ha kostat. "Anordningen består av en karta, koordinatväljare, reläer, ljusskriftstablåer och en telefonapparat med fingerskiva". Teknik användes också för att göra tunga avsnitt lättare och mera lockande. Som exempel kan nämnas den stora boken om statens utgifter och inkomster som "bläddrade sig själv".
Vid sidan av form och teknik användes också humorn för att väcka besökarnas intresse. Den lekande och lustfyllda tonen var en genomtänkt medveten strategi för att få folk att komma till Svea Rike och få dem intresserade. Den var en del i den folkbildande tanke som var central för initiativtagarna, ett pedagogiskt knep för att liksom senare i boken Svea Rike få "de andefattiga och olärda" att lyssna. Utgångspunkten för Svea Rike var just att den skulle skapas för "den stora allmänheten på ett roande och belärande sätt".
BIBLIA PAUPERUM
När Stockholmsutställningen var slut i september 1930 packades också Svea Rike ihop. Det höjdes visserligen röster för att utställningen skulle permanentas men det saknades ekonomiskt underlag för att driva verksamheten vidare. Innehållet i utställningen Svea Rike bevarades delvis genom tillkomsten av en rikt illustrerad bok med samma namn.
Boken som är i liggande folioformat med hårda pärmar utgavs på Albert Bonniers förlag hösten 1930. På omslaget återfinner vi Sveriges riksvapen Tre kronor, den symbol som också tronade ovanför ingången till Svea Rike. Boken som har påfallande många färgillustrationer återger utställningen i bild och text på drygt hundra sidor. Utställningen presenteras dels i en löpande text dels i rena avbildningar i form av diagram och statistik med tillhörande kommentarer. I boken finns också några fotografier från utställningslokalerna. Svea Rike var som tidigare flera gånger påpekats en utställning där det myllrade av information och detaljer. I förordet beklagas att det inte varit möjligt att återge "alla de tusentals detaljer" som fanns i utställningen. Boken inleds med Ludvig Nordströms text som återfanns i "Den röda tråden". Denna placering understryker textens centrala roll och ger läsaren besked om syftet med boken. Texten utgör således den sammanhållande länken både i utställningen och i boken.
Även i boken Svea Rike stod det folkbildande och fostrande syftet i fokus: "Det är vår förhoppning att denna bok måtte i någon mån fullfölja det ekonomiska och kulturella folkupplysningsarbete, vilket ´Svea Rike´, till synes icke utan framgång, utövat /.../." I förordet understryks att det inte bara skulle vara en rolig och intressant bilderbok att titta i. Syftet var i hög grad pedagogiskt. Boken jämfördes med medeltidens Biblia pauperum, "de fattiges och olärdes bilderbibel". Denna bildbibel främst från 1300- och 1400-talen, erinrar vi oss, ville nå de som var "fattiga i anden" och som behövde öka sin kunskap om Bibeln med bildernas hjälp. På liknande sätt skulle uppenbarligen bilderna i boken Svea Rike (liksom i utställningen) främja inlärningen och budskapet skulle lättare "inprägla sig i minnet".
I Biblia pauperum kompletterades bilderna av kommenterande texter på prosa och vers samt av profetord. Även i Svea Rike fanns utförliga och detaljrika bildtexter, blandade med mera allmänt informerande och kunskapsrika bakgrundstexter samt inte minst "profeten" Ludvig Nordströms ord. Hans suggestivt manande framtidsvision hade verkligen något av profetia över sig. Jämförelsen med Biblia Pauperum understyrker tolkningen att utställningen och boken Svea Rikes verkliga syfte var att tjäna som rättesnöre och förebild. Man vände sig uttryckligen till unga människor som var mera öppna för det nya och även mera påverkbara.
ETT MODERNT KULTURRESERVAT - MED GRÄNS MOT OMVÄRLDEN
Stockholmsutställningen utgjorde en isolerad ö av konkret och visualiserad modernitet i samtiden. Den var ett modernt reservat mitt i det senagrara samhället. Där inne härskade det rena, det raka, det enkla och där fanns den nya människan och det nya moderna landet. Utanför fanns en annan verklighet som mera handlade om en ökande arbetslöshet och oro, om trångboddhet och dass på gården, om börskrascher och höga hyror. Av detta fanns emellertid ingenting på utställningen vare sig på Svea Rike eller i övrigt. Innanför grindarna omslöts besökarna av "det moderna", därinne härskade framtiden.
Intentionen bakom denna visualisering av samtid och framtid var inte heller att beskriva en konkret, realistisk vardagsverklighet utan att skapa beredskap för en ny livsstil, för ett nytt modernt sätt att leva. Stockholmsutställningen kan ur den synvinkeln ses som en magnifik slutpunkt på det visionära och optimistiska 20-talet, menar Martin Kylhammar: "Tidens credo var att stå i förbund med framtiden och de skapande krafterna, med teknik och arbete, städer och livstempo, med framsteg och dynamisk förändring". Svea Rike hade ett mobiliserande syfte. Budskapet var som vi sett att visa att det krävdes rationalitet, teknik, vetenskap och moderna människor för att kunna genomföra den omvandling som var ofrånkomlig. Det intressanta är emellertid att besökaren samtidigt gavs den uppfattningen att detta moderna Sverige redan var ett faktum.
Sverige var å ena sidan redan en ekonomisk stormakt. Med historiens hjälp, både i det korta och långa perspektivet, samt genom att utelämna stora delar av det ekonomiska och sociala livets skuggsidor skapades intrycket av att Sverige var ett land som 190 redan nått fram till en tätposition i strävan mot det moderna samhället. Å andra sidan fastslås med kraft att alla svenskar måste hjälpas åt för att det ska bli möjligt att skapa ett nytt Sverige. Viktigast av allt var "allas fasta beslut att stå axel vid axel för att lyfta det egna landet allt högre upp. Så har svenskarna stundom gjort i förgångna tider. Då lyste namnet över världen", utropade Ludvig Nordström. Och det kunde ske igen menade han. Sverige kunde åter få en tätposition, bli en "stormakt". Framtiden låg i händerna på det svenska folket:
Landsman! Broder! Syster!
Det beror på Dig att skapa Svea Rikes framtid.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
