En ny människa för en ny familj

Med 1970-talets nya syn på familjen blev hemmafrun den samlande symbolen för en omodern, reaktionär och patriarkalisk människosyn.

KVINNANS, MANNENS OCH BARNENS FRIGÖRELSE - 1962 - 1970

Den kvinnoroll vi håller oss med är tillyxad för det självproducerande agrara samhället, där kvinnan var en aktiv och oundgänglig produktionskapacitet i full paritet med mannen [...] Allt detta viktiga och produktiva försvann från kvinnan. Allt utom barnafödandet. Undra på sen att vi fäster en sån enorm vikt vid modersrollen i vår tid. Det är ju den sista resten av existensberättigande för den gamla kvinnorollen. Allt det andra försvann ut till industrin som kvickt tog hand om kvinnohändernas möda. Till och med mannen försvann ur hemmet. Kvinnan blev kvar med sin alltmer urholkade kvinnoroll (Boëthius, 1967).

Hemmafrun kämpade alltså enligt debattörerna mot tiden. Hon porträtterades som ett slags relikt från urtiden, helt oförenlig med det moderna samhället. Det välutvecklade industrisamhället krävde en annan och bättre ordning än den från agrarsamhället. Eva Moberg jämförde i sin banbrytande artikel "Kvinnans villkorliga frigivning", kvinnans situation med en, som titeln förtäljer, villkorlig frigivning. Uttrycket kommer av tanken att kvinnor innehar två roller, vilket var en vanlig förställning under denna tid. Kvinnans huvuduppgift enligt detta tvårollstänkande är att ta hand om hemmet och barnen, först i andra hand kan hon vara yrkesarbetande. Om denna ordning bevaras intakt kan kvinnofrigörelsen enligt Moberg aldrig bli verklighet. Moberg framhöll att för kvinnans emancipation krävdes en helt ny familjestruktur där "äktenskapets möjligheter som försörjningsinrättning helt utplånas". Förutsättningen för både jämställdhet och förändrade familjeförhållanden var att kvinnorna blev ekonomiskt och socialt oberoende av männen.
 
Kvinnans emancipation förutsatte även mansrollens förändring. Monica Boëthius tillhörde dem som såg den traditionella familjestrukturen som "en motor åt en man som inte klarar yrkeskarriären utan hjälp av en personlig kammarjungfru". Så länge familjelivet byggde på att kvinnan tjänade mannen, kunde hon inte frigöras. Mannen uppfattades dock inte ensidigt som förtryckare; även han var ett offer för den traditionella familjestrukturen och behövde emanciperas. Manlighet beskrevs inte sällan som något potentiellt asocialt. Det framhölls att mannens rolltilldelning hade fört med sig en tuff verklighet för mannen:
 
För att en pojke eller en man skall kunna visa att han är en verklig pojke eller karl tvingas han att prestera ett yttre beteende som kräver en stark insats... [...] Beroende på mannens förutsättningar kan dessa ansträngningar antingen resultera i berömmelse, rikedom och hög status, eller i asocialt beteende (Brun-Gulbrandsen i Kvinnors liv och arbete, 1968).

Flera av debattörerna pekade vidare på att män var överrepresenterade när det gällde kriminalitet, alkoholism, självmordsbenägenhet, magsår, hjärtinfarkter osv. Mannens emancipation målades upp som en befrielse från en krävande och destruktiv mansroll. Jämställdhetsprojektets positiva inverkan på barnen behövde också sitt rättfärdigande. Tomrummet efter de yrkesarbetande mödrarna skulle fyllas av professionell daghemspersonal. Daghemmen ansågs erbjuda barnen en mer stimulerande miljö än det egna hemmet.

Trots att det existerade en viss försiktighet i argumentationen för barns behov, var det av stor vikt för debattörerna att visa att den nya jämställda familjestrukturen mötte barns behov på ett mer adekvat sätt än den gamla strukturen. Till stor del handlade därför de radikala debattörernas argumentation om att påvisa fördelarna med daghemmens omvårdnad. På daghemmen skulle barnen ha större förutsättningar att utvecklas till självständiga individer än om de tillbringade hela dagarna hemma med sina mammor. Ett återkommande argument om hemmavårdens negativa effekter var att mamman tenderade att överbeskydda barnen om de tillbringade hela dagarna hemma. Konsekvensen av en alltför stark bindning mellan barnet och mamman kunde enligt Eva Moberg bli att barnen utvecklades till "modersfixerade neurotiker".
 
Det tyngsta argumentet för daghemmens överlägsenhet var emellertid att barnavården på daghemmen var professionell. Detta gjorde enligt debattörerna daghemmen till ett bättre alternativ än till exempel dagmammorna. Med psykologen Mirjam Israels ord:
 
Det är också svårt för barnavårdsnämnderna att skaffa sig någon bild av dagmammans kvalifikationer som uppfostrare. Några formella krav på utbildning finns inte på henne som på daghemspersonalen (Israel i Könsroller: debatt om jämställdhet, 1965).

Betoningen på professionalitet var viktig. De radikala debattörerna såg sig som förespråkare för en modern och vetenskaplig syn på familjen som snarast möjligt borde ersätta gamla förlegade ordningar. De radikalas reformkrav legitimerades med en vetenskaplig vokabulär; hämtad från sociologin, psykologin och nationalekonomin. Andra argument än de vetenskapliga förekom i debatten, rättvisekravet var naturligtvis centralt i argumentationen för jämställdhet, men de centrala legitimeringsgrunderna var de vetenskapliga argumenten, varför dessa får särskild uppmärksamhet här.

Legitimerande argument från sociologin var framträdande i debatten och detta är begripligt eftersom könsrollsteorin är en sociologisk teori. Den norske sociologen Sverre Brun-Gulbrandsen uppfattade de traditionella mans och kvinnorollerna som konstruerade roller; de blir till genom en socialisationsprocess där pojkar och flickor redan tidigt får "många små knuffar i systematiskt olika riktningar" som på sikt skapar de olika könsrollerna. Brun-Gulbrandsen artikel "Könsroller och socialisation", innehåller rikliga referat av sociologiska undersökningar, som anses bekräfta könsrollsteorin. Undersökningarna blev sedan viktiga för de radikala debattörerna i stort. Sociologen Rita Liljeström till exempel använde samma undersökningar i sin artikel "Om könsroller". Vad ville man då bevisa genom den sociologiska vokabulären? Det ojämförbart viktigaste var tanken att skillnader i manligt och kvinnligt beteende inte är medfödda och naturgivna utan skapas genom en socialiseringsprocess. Föräldrarnas uppfostran och det sociala trycket tvingar enligt könsrollsteorin in flickor och pojkar i stereotypa könsroller.
 
Med den sociologiska vetenskapen som legitimering kunde man ifrågasätta hela den traditionella familjestrukturen utifrån till synes rationella skäl och detta var naturligtvis ett slagkraftigt sätt att argumentera på. Det handlade inte bara om att den gamla ordningen var orättvis eller omodern, den var framför allt "felaktig" i betydelsen ovetenskaplig och irrationell. De radikala debattörerna upplevde att de hade vetenskapliga fakta på sin sida.

Den psykologiska legitimeringen var också central i debatten. Framför allt användes psykologiska argument när barns behov diskuterades. Detta är logiskt när man betänker att vården av barnen var den svåraste knuten i det rep som band mamman vid hemmet. Enligt Eva Moberg hade "vikten av en god kontakt med modern under det första levnadsåret inskärpts tillräckligt". Moberg framhöll att den ständigt hemmavarande hemmafrun egentligen hämmade barnets utvecklingsprocess och att den överdrivna närheten till mamman t.o.m. kunde göra barnet neurotiskt. För att kvinnan skulle befrias från sin "villkorliga frigivning", måste därför både mannen och staten gå in i den vårdande rollen. Mobergs förslag var att knyta mannen närmare familjen och att bygga ut daghemmen; detta legitimerades genom den moderna psykologin. Mirjam Israel gav flera psykologiska argument för familjens förändring. Vad hon främst ville visa var att mammans frånvaro i hemmet inte var psykologiskt skadlig för barnet:
 
Undersökningar, som gjorts om verkningarna på barnen av föräldrarnas förvärvsarbete, visar att det inte är bortovaron i sig som påverkar barnen. [...] Vid en undersökning av skolbarn som utförts av doktor Blume-Westerberg fann man inte fler anpassningsproblem bland dem vilkas föräldrar förvärvsarbetar än bland dem av deras kamrater som haft sina mödrar hemma. Man fann däremot fler missanpassningssymtom bland de barn vilkas mödrar vantrivdes med sin arbetssituation, vare sig de var förvärvsarbetande eller ej (Könsroller: debatt om jämställdhet 1965).

Daghemmen var enligt Israel till och med en bättre lösning än hemmavården eftersom barnen där inte överbeskyddas och därmed lättare kan utvecklas till självständiga individer.
 
En tredje viktig legitimeringsgrund var de ekonomiska argumenten. Även dessa argument styrktes med vetenskapliga undersökningar, till exempel i form av nationalekonomiska kalkyler. Den viktigaste debattören i detta avseende var ekonomen Per Holmberg. I sin artikel "Om de ekonomiska och sociala konsekvenserna av nuvarande könsroller", angrep Holmberg hemmafruarna utifrån nationalekonomiska argument. Hemmafruarna sågs av Holmberg som en outnyttjad arbetskraft som parasiterade på välfärdssamhället:
 
Samhällsekonomiskt innebär dagens outnyttjade arbetskraftspotential att den svenska nationalprodukten och nationalinkomsten skulle kunna stiga med 25 procent... Dessa 25 procent anger också hur mycket det genomsnittliga svenska hushållet skulle kunna höja sin köpkraft och levnadsnivå med om arbetskraftstillgångarna tillvaratogs upp till potentialen (Holmberg i Kynne eller kön, 1966).

Holmberg hävdade att könsrollerna fick negativa konsekvenser på landets ekonomi. Målet var att hemmafruarna gav sig ut på arbetsmarknaden och på så sätt blev samhällsnyttiga. Monica Boëthius bok Har vi råd med fruar? byggde till stora delar på Per Holmbergs ekonomiska undersökningar. Det är talande att ett kapitel i boken betitlas "AB Familjen - Sveriges orationellaste företag". I detta kapitel anklagar Boëthius hemmafruarna för att parasitera på samhällsekonomin och därigenom sänka landets levnadsstandard. Det stötande med hemmafrusystemet enligt Boëthius - var att en stor outnyttjad arbetskraft gick förlorad på grund av att en stor del av befolkningen ägnade sig åt "sysslor med ren hobbykaraktär". Den ekonomiska legitimeringen användes alltså av de radikala debattörerna för att peka på att den gamla familjestrukturen bidrog till att sänka levnadsstandarden för hela svenska folket, och därigenom framställdes hela ordningen som oförsvarbar och färdig för skrotning.

DE RADIKALA DEBATTÖRERNAS UNDERLIGGANDE MÄNNISKOSYN

Könsrollsteorin gjorde rent hus med föreställningar om sociala roller och yrken som rotade i det biologiska könet. Den syftade till att skapa ett större utrymme för både män och kvinnor att leva sina liv utifrån personliga preferenser bortom sociala konventioner. Alldeles oavsett könsrollsdebattörernas uttalade syfte är det dock svårt att förstå varför just sexualiteten skall lämnas utanför socialiseringsprocessen. Könsrollsteorins implicita androgyna människosyn öppnar åtminstone möjligheten även för ett överskridande av traditionella sexuella ordningar.

DEN NATURLIGA MÄNNISKANS BEVARANDE - 1970 - 1975

RFG såg i de kommande familjepolitiska reformerna ingenting mindre än familjens fullständiga sönderfall. Familjen hade genom den radikala debatten blivit en viktig politisk fråga kopplad till jämställdhet och samhällsekonomi. RFG såg i detta en marxistiskt färgad politisk agenda med familjens destruktion som delmål. RFG var en konservativ motrörelse, vars syfte var att bevara både den traditionella familjestrukturen och familjens privata karaktär. För att lyckas med detta insåg RFG att de traditionella idéerna om män, kvinnor och barns behov behövde försvaras. Den traditionella kvinnorollen försvarades framför allt utifrån tanken att det är naturligt för kvinnan att vara hemmafru och ta hand om hem och barn. RFG:s grundare och frontfigur, fru Brita Nordström, försvarade synen på kvinnan som innehavande två roller, varav hemmafrurollen var den viktigare. Ett viktigt argument för de konservativa debattörerna var att det är naturligt för kvinnor att vilja vara husmödrar. De som motarbetade hemmafrun uppfattades göra detta utifrån moraliskt tveksamma motiv:
 
Flera inom socialvården verksamma människor har sagt mig att de hårdast pådrivande, när det gäller dessa familjeupplösande tendenser, har varit de intellektuella, ensamstående kvinnorna, frånskilda eller ogifta med barn. [...] I dessa fall är det dubbel avundsjuka, dels riktad mot de kvinnor, som fortfarande har hela familjer och får ägna hela sin tid och kraft åt familjen, dels mot männen, deras konkurrenter i yrket, som, genom att de har "markservice" hemma, har större möjligheter att nå framstående poster än den ensamma mamman, som inte kan ägna lika mycket tid åt karriären (Nordström, 1972).

För Brita Nordström var en viktig bakomliggande orsak till jämställdhetsdebatten alltså yrkesarbetande kvinnors avundsjuka på hemmafruarna. Eftersom det från RFG:s perspektiv var naturligt för kvinnan att vara hemmafru, uppfattades jämställdhetssträvandet som att "jaga ut henne på arbetsmarknaden". Att politisera familjen genom att utmana hemmafrusystemets legitimitet, som de radikala debattörerna hade gjort, uppfattades av RFG som ett allvarligt intrång i privatlivet och ett kränkande av människors valfrihet. Prästen Tom G. A. Hardt gav i en artikel, uttryck för det naturliga i att kvinnan var hemmafru. Efter att ha citerat en utsaga av påven Pius XI som säger att husmödrar skall ha sitt huvudsakliga arbetsområde inom hemmet och inte tvingas till arbete utanför hemmet, tillägger Hardt att "sådana krav är inte bara allmänkristna i sin giltighet utan allmänmänskliga". När kvinnan antar rollen som hemmafru handlar hon enligt Hardt efter sin natur och både hennes och de övriga familjemedlemmarnas behov antas då bli tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt.
 
Mycket lite sägs om mannens funktion i RFG:s litteratur. Den rekonstruktion av manlighet som presenteras här bygger framför allt på vad som framkommer implicit. Brita Nordström framhöll att den manliga och kvinnliga särarten innebär att män och kvinnor bör välja sysslor som står i samklang med det egna könet. Från Ellen Key hämtade Nordström begreppet "naturenliga arbetsområden", som hon sedan tillämpade på den traditionella arbetsdelningen mellan män och kvinnor. Även om Nordström i detta sammanhang framför allt berörde kvinnans "naturenliga arbetsområden", har detta också implikationer för mannens "naturenliga arbetsområden", och för en manlighetskonstruktion. Mannens naturliga roll är enligt RFG den yrkesarbetande familjeförsörjaren. Detta är enligt debattörerna rotat i mannens biologiska konstitution. Kristina Humble styrker i sin artikel "Barn behöver föräldrar", ett starkt särartstänkande som implicerar en traditionell mansroll:

Man kan, förenklat uttryckt, möjligen anta, att kamp och självhävdelse, revirbeteende etc. hör till de genetiskt grundade manliga beteendena, och att de motsvaras hos kvinnorna av omvårdnad, relationstänkande och mer av inriktning på det affektiva fungerandet, med större benägenhet att vara inriktad på andras behov (Humble i Rätt till familjeliv, 1975).

Trots att Humble inte direkt anvisade kvinnan till hemmet och mannen till yrkeslivet, kan en sådan rolluppdelning tolkas som den logiska följden av hennes argument. Precis som kvinnan "naturenligt" passar till att tillbringa merparten av sin tid i hemmet, och ägna sig åt barnen och sin man, är det mannens naturgivna bestämmelse att göra karriär utanför hemmet och fungera som familjens försörjare.
 
Om de radikala debattörerna hade en akilleshäl var det barnen. En av de konservativa debattörernas främsta strategier var således att påvisa den frånvarande hemmafruns negativa konsekvenser för barnen. Brita Nordström framhöll att barnens behov bäst tillgodoses i det egna hemmet och att daghemsvistelse kan inverka destruktivt på barnen. Förutom infektionsrisk och risk för psykiska besvär, framhöll Nordström att daghemmen kommer att höja brottsstatistiken genom att producera ungdomsbrottslingar. Nordström lutade sig för detta ändamål mot en avhandling av Gustav Johnsson, som relaterar familjeproblem till ungdomsbrottlighet. Johnssons avhandling handlar förvisso inte specifikt om daghemmens inflytande utan om vikten av goda relationer inom familjen, men eftersom Nordström lyfter fram avhandlingen i samband med hennes redogörelse för daghemmens negativa effekter på barnen, görs en tydlig koppling mellan daghemmen och ungdomsbrottligheten. Från Johnssons avhandling hämtas citat som: "De bor oftare i hyreshus, har oftare heltidsarbetande mödrar och kommer oftare från ofullständiga familjer." Den ensamstående yrkesarbetande mamman riskerade alltså enligt Nordström att hennes barn utvecklades till brottslingar. Det är intressant att notera att kvinnan alltid bär det reella ansvaret för barnen i RFG: s tänkande. Den främsta lösningen på barnens problem var därmed bevarandet av hemmafrun. Endast inom denna familjestruktur ansågs barnen kunna utvecklas till harmoniska individer som bidrog till samhällets fortbestånd.
 
I likhet med de radikala debattörerna begagnade sig RFG företrädesvis av en vetenskaplig legitimering för sina argument. I och med att de radikala debattörerna hade legitimerat olika behov utifrån vetenskapliga argument blir det nödvändigt för de konservativa debattörerna att förhålla sig till dessa argument. Men det handlar inte bara om en tillbakavisning med samma mynt. De konservativa debattörerna accepterade till exempel inte de ekonomiska argumenten som giltiga. På moraliska grunder avfärdade man ekonomisk vinning som ett argument per se för kvinnans frigörelse. Ekonomiska argument bemöttes alltså inte med motsatta ekonomiska argument, istället tillbakavisades det ekonomiska argumentet som sådant. Brita Nordström riktade skarp kritik mot det samhällsekonomiska vinsttänkandet med uttalanden som: "Att höja produktionen och produktiviteten har blivit vår nya religion". De konservativa debattörerna såg i talet om ökad produktivitet en tillbakagång för humanistiska värden.
 
De sociologiska argumenten, som var centrala för de radikala debattörerna, bemöttes i stort inte alls av de konservativa debattörerna. Vissa sociologiska argument var dock så centrala för debatten att de mer eller mindre krävde ett bemötande. Detta gällde framför allt könsrollsteorin. Brita Nordström var kritisk till könsrollstänkandet. Hon ansåg att mäns och kvinnors roller är en direkt följd av biologiska skillnader mellan könen och inte resultatet av en socialiseringsprocess. Könsrollsteorin kontrades framför allt i Nordströms bok Skall familjen krossas? Utifrån en statistisk undersökning av flickors och pojkars yrkesval från 1966/67 ville Nordström påvisa könsrollsteorins felaktigheter. I den nämnda undersökningen framkom att de tio mest populära yrkena för flickorna vid denna tid samtliga var vårdande eller undervisande, medan inget av pojkarnas yrkesval var vårdande eller undervisande. Detta var för Britta Nordström ett starkt belägg för att könsrollsteorin var felaktig.
Tanken att man levde i "det moderna samhället" var framträdande även i RFG:s agitation. Det var enligt debattörerna av stor vikt att inte bara lyssna till egna subjektiva känslor, den "objektiva vetenskapen" måste konsulteras för att den goda familjen skulle kunna förverkligas. Bristen på objektiv vetenskap var enligt RFG ett stort problem i familjedebatten. Om samhällets makthavare på allvar lyssnade på den objektiva vetenskapen skulle de enligt Nordström stämma in i RFG:s hållning:
 
Många är de läkare, barnsköterskor, psykologer och pedagoger, som både förtvivlat och resignerat säger: "Ingen vill lyssna på oss!" (Nordström, 1973).

Om de sociologiska argumenten var de mest framträdande för de radikala debattörerna, var de psykologiska argumenten de mest framträdande för de konservativa debattörerna. Den debattör som utan tvekan betydde mest för RFG:s psykologiska legitimering var psykologen Kristina Humble. Humble menade att den kvinnliga frigörelsen, som av Humble uppfattades som legitim i sig, hade gått för långt. Industrialiseringen medförde enligt Humble att människan måste använda sig av det logiska och tekniska tänkandet mer än tidigare. Detta har sedan fått till följd att emotionella värden undertrycks i det moderna industrisamhället. Kvinnan har i industrisamhället tvingats att underordna sig det logiska och tekniska. Enligt Humble finns det t.o.m. risk att det sant kvinnliga går förlorat genom kvinnans krav på likaberättigande:
 
Den mogna kvinnligheten har därmed försvagats. Flickaktiga strävanden, särskilt utmärkande för den tidiga puberteten, att "vara med i pojkgruppen" har tagit överhanden även hos vuxna kvinnor (Rätt till familjeliv, 1975).

Detta uttalande av Humble kan tolkas som en kritik av de unga intellektuella kvinnor som förde den radikala jämlikhetsdebatten genom media, artiklar och böcker på 60-talet. Jämställdhetsdebattörernas strävande efter en kvinnokonstruktion där kvinnor endast hade en roll, som innefattade yrkesarbete, uppfattades alltså av Humble som tecken på psykologisk omognad. Humbles psykologi tog sin utgångspunkt i genetik och biologi, vilket gör att hennes argument reser anspråk på att beröra det "naturenliga". Jämställdhetstänkandet uppfattades som en intellektuell konstruktion på kollisionskurs med det essentiellt verkliga; det biologiska och psykologiska könet med dess naturligt tillhörande sociala roller. Jämställdhetsdebattörernas krav på utbyggda dagis fick även det av Humble en psykologisk förklaring som hade att göra med "egocentricitet, naiva krav på lusttillfredsställelse och s.k. självförverkligande".

Humble såg i den radikala jämställdheten och den förändrade familjen en kommande katastrof för barnen: "Många av de allra viktigaste funktionerna inom psyket kommer att bli störda eller hämmade i sin utveckling".

Den medicinska legitimeringen var också vanligt förekommande i RFG:s litteratur. Kritiken av daghemsvården utifrån medicinska argument var dock inte särskilt mångfacetterad utan handlade främst om den ökade infektionsrisken för barn under tre år som tillbringade dagarna på daghem. Om barnen fick stanna hemma hos mamma kunde infektioner lättare förebyggas. Den medicinska legitimeringen användes även i försvaret för de traditionella mans- och kvinnorollerna, som ansågs vara en konsekvens av manligt och kvinnligt könshormon som gör männen aggressiva och kvinnorna omhändertagande.
 
Förutom de vetenskapliga argumenten finns hos de konservativa debattörerna också religiösa legitimeringsgrunder. Den som främst lyfte fram dessa argument var den lutherska prästen Tom G. A. Hardt. Hardt ansåg i och för sig att lydnad mot Bibeln alltid måste vara ett personligt ställningstagande och ingenting som samhället kan fordra av medborgarna. Hardt ansåg emellertid att det finns en "naturlig lag" som samhället bör bygga på. Enligt Hardt hade det västerländska samhället en gång i tiden byggt på just denna naturliga lag: "Vi vill ha reformation, återgång till det riktiga." Det är dock inte helt lätt att begripa vilken tid Hardt ville att samhället skulle kopiera. Resonemanget kan tolkas som att Sverige och västvärlden i ett tidigare historiskt skede har styrts utifrån universella, gudomliga principer som börjat luckras upp i och med 0talets jämställdhetsdebatt. Inbegripet i den naturliga lagen var enligt Hardt också föräldrarätten, som ansågs vara allvarligt hotad genom de familjepolitiska reformerna. Om barnen placerades på vad Hardt kallade "uppfostringsanstalter", ställer sig staten emellan föräldrarna och barnen och faran var då att Sverige började likna ett totalitärt samhälle. Den religiösa legitimeringen användes således i syfte att varna människor för mer än familjens sönderfall; om samhällets makthavare inte respekterade den metafysiska naturlagen, som den gamla familjestrukturen ansågs bygga på, kunde samhället tas över av totalitära krafter.
 
 

DE KONSERVATIVA DEBATTÖRERNAS UNDERLIGGANDE MÄNNISKOSYN

Uppfattningen om kvinnan som vårdande, känslomässig och tillhörande den privata sfären, och mannen som yrkesarbetande och tillhörande den offentliga sfären, förklarades av RFG vara förankrad i naturen och därmed inte förändringsbar. Upphävandet av mäns och kvinnors sociala roller ansågs leda till psykologiska skador. Med Nordströms ord: "Tveksamhet när det gäller den sexuella identiteten kan skapa många nevroser och karaktärsdefekter". Det är intressant att lägga märke till att Nordström tydligt kopplade samman de sociala könsrollerna med den sexuella identiteten. Detta gjordes dock, som tidigare har visats, inte av de radikala debattörerna. Den underliggande föreställningen är att om kvinnan ger sig ut på traditionellt manliga arenor, eller omvänt, om män ger sig ut på traditionellt kvinnliga arenor, riskerar de båda att få problem med sin sexuella identitet. Detta implicerar att i RFG:s tänkande kunde inte sociala könsroller och det biologiskt betingade könet skiljas åt utan att det medförde radikala konsekvenser för sexualiteten.
 
 

VARFÖR BLEV DET SOM DET BLEV?

En viktig faktor i sammanhanget är också 60-talets radikala tidsanda. Hur var det egentligen möjligt att omdefiniera människosynen? 60-talet var en tid då omtolkningar av gamla mönster och uppbrott från traditionella konventioner ansågs önskvärt av flera grupper i samhället. Tidsandan bidrog till att ge de radikala debattörerna medvind i debatten. Tidsandans roll har påvisats av andra forskare; historikern Christina Florin framhåller till exempel tidsandans inflytande på familjepolitiken i sin forskning om mansrollen förändring och skattereformens genomförande.
 
Trots att könsrollsdebattörerna inte hade någon bred folklig förankring lyckades man få politiskt gehör för sina idéer . Detta kan delvis förstås som att det politiska etablissemanget var mer i fas med den radikala tidsandan än de breda folklagren. Påtryckargrupper som var en del av 60-talets radikaliseringsvåg bedrev en intensiv och skicklig lobbyverksamhet för sina idéer. Tidigare forskning har särskilt påvisat Grupp 222:s stora betydelse för de familjepolitiska reformerna. Grupp 222 kan beskrivas som en allians av socialvetare, mediepersoner och politiker. Förändringen av familjepolitiken på 70-talet kan sålunda delvis förstås genom relationen mellan radikala rörelser, som Grupp 222 och det politiska etablissemanget, som fanns under denna tid.
 
Som jag har visat ovan hade föreställningar om modernitet inverkan på debatten. Det traditionella familjeidealet med tillhörande könsroller uppfattades av många som någonting förlegat och inte längre funktionellt i det moderna samhället. Det moderna samhället krävde moderna ordningar på samhällets alla områden och familjen var inget undantag från regeln. Förändringen av familjepolitiken kan därmed tolkas som en strävan efter modernitet och vetenskaplighet. Den radikala retoriken hävdade att samhällsutvecklingen hade sprungit förbi de sociala rollerna, vilket skapat en disharmoni mellan sociala förväntningar och den verklighet människor lever i:

Sanningen om den vuxna kvinnorollen som den praktiseras i vårt land av den stora majoriteten kvinnor (och av ännu fler i de flesta andra europeiska länder) är, att det är en roll som spelades ut ungefär samtidigt som hästkuskarna och mursmäckorna blev överflödiga (Boëthius, 1967).
 
Moderniteten utmärktes av en positivistisk vetenskapssyn som betonade vetenskapliga "objektiva fakta" över alla subjektiva föreställningar. Som jag har visat menar sig företrädarna för båda debattlägren ha de betydelsefulla vetenskapliga argumenten på sin sida, men denna föreställning är särskilt påfallande hos de radikala debattörerna. De radikala debattörernas framgång kan därför delvis tolkas utifrån moderniteten och den vetenskapliga argumentation. Sociologiska och psykologiska argument togs på stort allvar under 60- och 70-talet. De radikala debattörernas framgång kan alltså förstås utifrån att deras argument "låg rätt i tiden". Modernitet, progressivitet och utveckling var under 60-talet positivt laddade begrepp och därmed svåra att säga emot. Vem vill vara emot modernitet. Att säga emot modernitetens ideal kunde likställas med ett kvarhållande av ideal från fattigsverige. På detta sätt kunde de radikala debattörerna demonisera motståndarnas argument.

De radikala debattörernas framgång kan också ställas i relation till debattörernas attraktiva argumentation för omtolkningarna av familjen. Det är intressant att lägga märke till att ingen beskrivs som förlorare i de radikala debattörernas idealbild av familjen. Kvinnan blir enligt debattörerna frigjord från sina bojor och är fri att yrkesarbeta och utvecklas efter sina egna preferenser. Mannen kommer enligt debattörerna att befrias från en betungande och destruktiv mansroll som han inte har klarat av att bära, han blir nu fri att utveckla sina "mjuka sidor" som han har förträngt under den hårda mansrollens yta. Barnen kommer att befrias från sina överbeskyddande mödrar och kan på så sätt utvecklas till socialt kompetenta människor med vidgade sociala cirklar på daghemmen. Allt detta sägs dessutom vara helt i linje med den socialvetenskapliga forskningen och, som grädde på moset, är den nya ordningen ekonomiskt samhällsnyttig. De radikala debattörerna problematiserade inte sina egna idéer i debatten, de diskuterade inte förändringarna utifrån ett maktperspektiv utan framhöll maximal lycka åt alla. Med en sådan positiv framtoning fick de familjepolitiska reformerna en attraktiv glans.
 
Som har påvisats var RFG en relativt stor rörelse med många sympatisörer i landet. Hur kan man utifrån min undersökning förklara att denna grupp inte fick något starkt politiskt gehör för sina åsikter?
 
Att RFG:s idéer inte slog igenom i familjepolitiken har åtminstone en relativt enkel orsak: man kom för sent in i debatten. Debatten startade på allvar med Eva Mobergs artikel "Kvinnans villkorliga frigivning" 1961, den pågick sedan under hela 60-talet. RFG:s Familjekampanj startade först i januari 1970, d.v.s. endast några månader innan särbeskattningsförslaget gick till beslut i riksdagen. Det faktum att RFG kom så sent in i debatten bidrog till att idéerna i deras böcker och artiklar inte fick något betydande politiskt genomslag.
 
RFG sade sig kämpa emot den socialdemokratiska regeringens familjepolitik. Det kan dock ifrågasättas om RFG verkligen bemötte de viktiga argumenten i debatten. I sin artikel "Kulturpolitisk analys", beskriver Jon Peter Wieselgren sin syn på den familjepolitiska debatten utifrån ett övergripande politiskt perspektiv. Wieselgren uppfattade omtolkningarna av familjen som vilande på marxistiska idéer som, om de fått fäste i samhället, kommer att leda till samhällets totala sammanbrott. Bakom familjereformerna skymtar Wieselgren ett marxistiskt maktövertagande av den svenska staten:

det är skrämmande att se, hur systematiskt de marxistiskt inspirerade grupperna går till väga i sina strävanden att bringa Sverige i samklang med en kommunistiska dialektikens utvecklingsschema. [...] Det enda hindret mot dettas fullständiga genomförande i Sverige - liksom i andra länder med socialistisk styrelseform - är kanske den värnlösaste av alla de komponenter, som ingår i samhällskroppen, nämligen familjen (Rädda familjen, 1972).
 
RFG såg således sina motståndare som marxister med samhällsomstörtande verksamhet på programmet. Men var detta en adekvat beskrivning av de radikala debattörerna? Som jag har visat var Eva Mobergs artikel "Kvinnans villkorliga frigivning", startskottet på debatten. Eva Moberg var dock folkpartist och inte marxist. Moberg utgick inte från marxistisk teori när hon formulerade sin syn på kvinnans frigörelse utan från den liberala frihetstanken. Faktum är att en bred sammanslutning bestående av socialdemokrater, kommunister och liberaler utgjorde en gemensam front för de familjepolitiska förändringarna. Den betydelsefulla lobbygruppen Grupp 222 bestod inte heller av en grupp marxister utan främst av socialdemokrater och liberaler. Det fanns visserligen marxistiskt influerade grupper som medverkade i debatten, till exempel den feministiska sammanslutningen Grupp 8, men debatten fördes företrädesvis av människor som hade sin politiska hemvist hos socialdemokraterna och Folkpartiet. När RFG attackerade marxistiska teorier som bakomliggande faktorer för de familjepolitiska reformerna sköt de vid sidan av målet.
 
Brita Nordström och RFG framställde sig själva som partipolitiskt obundna. Man sade sig inte vilja göra några kopplingar till partipolitiken, förmodligen därför att man uppfattade familjen som en privat sfär som borde ligga bortom den politiska arenan. Att hålla familjen utanför politiken kan dock vara ett nog så betydelsefullt politiskt ställningstagande. Osynliggörandet av fenomen kan vara en lika effektiv strategi som synliggörandet. Att stödja RFG ansågs av gruppen själva som liktydigt med att stödja "de goda krafterna" i samhället. Trots talet om partipolitisk obundenhet är det emellertid uppenbart att debattörerna sympatiserade med de familjepolitiska idéer som främst representerades av moderaterna. RFG:s ringa framgång kan därför ställas i direkt relation till moderaternas ställning under denna tid. Moderaterna var ett svagt parti under hela 60-talet, och deras strategi för ökat politiskt inflytande bestod från 1970 och framåt i att de närmade sig de övriga borgerliga partierna, vilket var ett steg närmare den liberala och socialdemokratiska hållningen i familjefrågorna. För familjepolitiken innebar moderaternas försvagade ställning att den familjestruktur som RGF kämpade för inte fick något genomslag på den politiska arenan.
 
Uppfattningen om människans sociala roller som biologiskt betingade hade problematiserats under hela 60-talet, och den androgyna människosynen både skapade och mötte behov som var i större överrensstämmelse med samhällsutvecklingen än den människosyn RFG agiterade för. Att RFG:s retorik inte fick något politiskt gehör kan förstås utifrån den omtolkning av människosynen som hade skett under 60-talet. Med en omöjliggjord människosyn fanns inte den nödvändiga basen för den traditionella familjestrukturen kvar. De konservativa debattörernas behovskonstruktioner saknade därmed täckning och i och med det även politisk slagkraft.