"Giv åt släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi"

Populärförfattaren Otto Witt ville med sina vetenskapliga romaner bereda plats åt fantasin i samtiden.

Så börjar ett brev skrivet 1916 av ingenjören och författaren Otto Witt till professor Otto Nordenskjöld i Göteborg. Det perspektiv som Witt nämner kan förstås, åttiosex år senare, inte längre anses saknas. Men likväl är okunskapen om hans författarskap fortfarande mycket stor. Witts skrivande var emellertid intensivt och koncentrerat; under en period av endast tio år hann han skriva mer än trettio romaner och novellsamlingar, ge ut fem årgångar av den populärvetenskapliga tidskriften Hugin, samt publicera ett stort antal artiklar i dagspressen. I denna essä vill jag uppmärksamma en produktiv och bortglömd författares engagemang för fantasi, vetenskap och teknik. Med exempel från Witts egna texter önskar jag visa hur han såg på sin samtid och hur han med berättarglädje, humor och fantastiska intriger försökte förmå samtiden att upptäcka de möjligheter som den tekniska utvecklingen bjöd.
 
Otto Witt (1875-1923) föddes i Falun där hans far arbetade som ingenjör vid koppargruvan. Han sökte sig snart in på samma bana som fadern med studier först vid Norrköpings tekniska elementarskola och sedan i Tyskland vid Technische Universität Bergakademie Freiberg. Efter flera år som gruvingenjör och disponent vid olika verk i Finland och Norge återvände han 1912 till Sverige för att på heltid ägna sig åt skrivande och uppfinnarverksamhet. Bara ett par år efter Witts födelse trädde Sverige in i sin mest intensiva period av industrialisering. Uppväxten i möjligheternas tidevarv, med den intensiva teknikutvecklingen och optimismen, påverkade förstås den unge pojken med ingenjörsdrömmar. Och när han i 35-årsåldern började skriva, var hans vision att genom spännande berättelser väcka folkets intresse för vetenskap och teknik. Av en notis i det första numret av Witts tidskrift framgår också att detta var ett incitament för hela författarskapet: "HUGIN utgives och redigeras av författaren, ingenjör Otto Witt, vilken i sitt skriftställarskap satt som sitt mål att avlyssna vardagens krafter och föremål deras lockande hemligheter."
 
De lockande hemligheterna var företrädesvis naturvetenskapliga och tekniska spörsmål. Det Witt ville var att avslöja hemligheterna och sprida kunskap till de som var intresserade men som kanske saknade naturvetenskaplig utbildning. Främst genomförde han denna mission i en berättartradition där de stora representanterna var Jules Verne och Camille Flammarion, författare som han också jämfördes med i samtiden. Med det moderna genombrottet hade skönlitteraturen inriktats mot att spegla samtiden och strömningen gick från romantiskt berättande mot realism och naturalism. Men även i den fantastiska litteraturen, vars rötter fanns i det romantiska berättandet, kunde problemen sättas under debatt. Det som av eftervärlden skulle komma att benämnas science fiction kallade Witt för vetenskapliga romaner, framtidsromaner eller tekniska sagor.
 
 

EN TIDSKRIFT MED AMBITIONER

Med tanke på att Witt själv initierade kontakten med Nordenskjöld och bad denne ställa upp som evig prenumerant är det väl tveksamt om tidskriften verkligen av sig själv fann väg till auktoriteterna. Witt ville nog gärna låta påskina att hans tidskrift främst lästes av samhällets mest framgångsrika och köpkraftiga medborgare. Uppgifter saknas om vilka de verkliga prenumeranterna var, men syftet med tidskriften och Witts hela författarskap var utan tvekan att nå samhällets bredare lager. I brevet till professor Nordenskjöld skriver Witt vidare:
 
Hugin lägges så bredt som möjligt: ju bredare basen för kunskapspyramiden göres, desto högre kan pyramiden bli. Den skall bli de breda lagrens kunskapsspridare och mitt tysta, outtalade mål är att så genomsyra det svenska folket år efter år med lätt undfången kunskap att så småning om ett släkte växer fram hvilket i vervet tar allt det som annars måste tilläras med svårighet, ett släkte, som ändtligen förstå, att tusen möjligheter gro i den svenska jorden; blott lusten och företagsamheten finnes så kunna de spira. Det är denna mylla Hugin åsyftar att väfva.

Under sin tid utomlands hade Witt noterat att Sverige låg efter många andra länder i utveckling. Och han tyckte sig veta vad som behövde göras för att lyfta landet. Det var viljan att bidra till detta lyft som var drivkraften i hans författarskap. Han önskade att Hugin skulle bli "det nya lärosamhällets eget organ" och i premiärnumret skriver han att "bland alla nationer når den längst som betraktar vetandets gudagåva icke som ett nödvändigt ont, utan som något gott, något roande, intressant."

Genom hela författarskapet ekar budskapet om att bejaka fantasin och betrakta tekniken som den främsta bekräftelsen för dess kraft.
 
Tidskriftens namn hänsyftar förstås till den fornnordiska mytologin och den ene av den allvetande guden Odens två korpar. Hugins och Munins (tanke och minne) uppgift är enligt myten att insamla kunskap om världen och sedan rapportera till sin mästare om vad de sett. En berättelse i det första numret av Hugin klargör tidskriftens populärvetenskapliga program samtidigt som namnvalet får en förklaring. Korpen Hugin återvänder till Oden för att berätta om det tidiga 1900talet och guden gläds över det han får höra. Han säger till fågeln: "Du har sett teknikens sagoland. Allt i det landet är en teknisk saga. Skogen är enkel och verklig, papperet är fantasien. Forsen är banal och vanlig, turbinen, dynamon och generatorn - de äro poemen." Korpen är dock tung till sinnet eftersom den anser att 1900-talsmänniskan förnekar fantasin och sagan. Så får Hugin, den svarta korpen som blivit vit (tidskriftens sidor), av sin mästare uppgiften att lära människan att värdesätta det fantasifulla och se möjligheterna i den tekniska utvecklingen. Oden säger:

Visa dem, när timmen slår, att synålen är ett poem, att telefonen är teknikens underbaraste saga och viska till dem från gamle Oden att alltid voro saga och fantasi de bästa formerna för mänsklig lärdom.

Tidskriften utgavs i sammanlagt 85 nummer mellan 1916 och 1920. Varje nummer utgick, enligt redaktören, i 15 000 exemplar. Witt var ensam redaktör och utgivare samt författade själv allt innehåll. Detta består av bok och filmrecensioner, naturvetenskapliga tankenötter, pristävlingar och lättsmält information om nya uppfinningar och vetenskapliga upptäckter. En stor del av varje nummer upptas av följetonger - berättelser som senare skulle ges ut i bokform på Hugins förlag.
 
Ett annorlunda inslag är den annonstyp som Witt introducerade i tidskriften. Annonsörerna, som företrädesvis var industriföretag, kunde i Hugin få sina annonser utformade som ensidesnoveller i teknisk sagostil. Även denna ide har sin grund i Witts generalprogram - att genom roande utformning väcka läsarens intresse. I sin bok om annonssystemet skriver Witt att "en vanlig annons söker genom en påfallande utstyrsel tvinga folk att läsa sig. Hugins annonser vilja, genom att i sig dölja något intressant, locka publiken att studera dem." De döda ting som sagoannonserna omtalar, får i berättelserna liv och berättar själva om hur de tillkommit genom olika naturliga eller tekniska processer. I en novell för Svenska Metallverken 1916 får läsaren veta tennets historia och egenskaper. Den spännande intrigen, som skulle locka och dölja, är att annonsörens metallager drabbas av en guldlysten tjuv. När förbrytaren klagar över att inget guld står att finna, förargas guldets broder, tennet, och kastar sig över ogärningsmannen. Allt till farbror Koppars och herr Aluminiums stora förtjusning.

Flera av annonserna har sina förlagor i novellsamlingen Tekniska sagor (1915). Där finns berättelser om allt från innovationer som blyertspennan och tändstickan, till storheter som solen och blixten. Den tekniska sagostilen innebar något nytt i Sverige och Witt engagerades under 1910-talet som föreläsare runt om i landet för att berätta om sin litteraturform. Med tanke på det grundmurade engagemanget för lättillgänglig kunskap kan de personifierade föremålen i sagorna ses som sinnebilder för Witts strävan att levandegöra teknikens värld. Hans verksamhet hade emellertid inte för avsikt att inbilla folket att allt i denna värld var av godo. Ett kritiskt förhållningssätt var nämligen också något som han ville poängtera värdet av. I många av hans berättelser är fascinationen för de tekniska framstegen uppblandad med skarp kritik. Författaren upplevde dessutom att de samtida svenskarna var stela och strama, framför allt när det kom till kunskap och vetande. Därför är satiren över de vetenskapliga fackmännen ett återkommande inslag i Witts författarskap.
 
 

KOMBINATORN OCH IGNORANTERNA

Det vid romanernas publicerande endast tolv år gamla Nobelpriset stod uppenbarligen inte högt i kurs hos Witt då nobelpristagarna framstår som de allra mest trångsynta och fantasilösa personer. Witts tankar om fantasin, kombinationsförmågan och det tekniska konstnärskapet delades även av andra samtida. En person som Witt ofta återkommer till i sina texter, är den tyske naturfilosofen Ernst Haeckel (1834-1919). Denne hävdar i en bok som utkom på svenska 1902, att lösningen av de stora världsgåtorna inte skall sökas enbart med vetenskaplig slutledningsförmåga, utan med "det uppfattande och bedömande förståndets fullständigande genom fantasiens klassiska verksamhet".
 
I Det mystiska ljuset får Pompowski ytterligare ett uppdrag av tsaren och än en gång är rivaliteten mellan vetenskapen och hjälten tydlig. Denna gång gäller ärendet att förse Sibirien med dagsljus även på vintern. Först tillfrågas en nobelpristagare i fysik som genast konstaterar att det är en omöjlighet. Pompowski finner dock en lösning och snart har den mörkerhöljda regionen fått sitt konstgjorda ljus. När en förändring i ljuset plötsligt sker en dag försöker många lärda förklara principen för det mystiska ljuset, som de är ovetande om att Pompowski skapat. En nobelpristagare förklarar stolt: "Att eldskifvan idag slocknat i tvenne timmar och åter ‘tändts´ beror naturligtvis på atmosfärens rekylaritet. Och ordet ‘rekylaritet´ är ett nytt ord i den vetenskapliga ordboken och det största med detta ord är, att ännu vet ingen mer än jag, hvad det betyder."
 
Då ett folkuppror plötsligt riktas mot tsaren, aristokratin och kyrkan visar sig kunskapen om tekniken vara ett reellt maktmedel. Tsaren och ingenjören hotar nämligen med att släcka det nya ljuset om inte ordningen återställs. När inget sker varskos allmänheten om att jordbävningar och kraftiga stormar kommer att följa släckandet och att man därför bör söka skydd. Då de främsta vetenskapsmännen nås av Pompowskis varningar tillsammans med en förklaring till hur det mystiska ljuset skapats blir munterheten stor och man hånar ingenjören: "Hvad Novaja Golfas [Pompowskis] inlaga angår, så är den alldeles för enkel - pfui, den är ju för populasen. En förklaring utan integraler och potenser, utan en simpel cosinus en gång, kan ej antagas på vetenskapens nuvarande ståndpunkt." Således, emedan folket söker skydd och klarar sig, förgås de högmodiga vetenskapsmännen i efterdyningarna till det mystiska ljusets utslocknande. Saknaden av fantasi, öppenhet och ärlighet leder i det första till att många problem inte når sin lösning och i det andra till undergång.
 
Med tanke på att den egensinnige ingenjörens osämja med vetenskapens representanter är ett återkommande tema hos Witt kan man undra vad han själv som ingenjör och uppfinnare hade för relation till den samtida vetenskapen. Ett irritationsmoment uppstod när han 1917 presenterade en av sina uppfinningar inom växtförädlingen. Witts elektrolit, en elektrisk behandling av främst rotfrukter, skulle medföra en stegring av växtkraften med upp till sju gånger det normala, något som förstås inte var att förakta i krigstid. Trots att experiment visade goda resultat avslogs Witts patentansökan och av somliga vetenskapsmän utpekades han som en humbug. Witts populärvetenskapliga kall, att sprida enkel och lättfattlig information om tekniska uppfinningar och vetenskapliga rön, riktade förstås redan från början en kritik mot att fackmännen i onödan gjorde det som var roligt och intressant otillgängligt för vanliga människor. Om folkets intresse istället kunde väckas skulle fler tillägna sig kunskap inom teknik och vetenskap, fler skulle acceptera utvecklingen och fler skulle utbilda sig inom det naturvetenskapliga området och komma med egna värdefulla uppfinningar. Witts vision var att Sverige genom ett sådant kunskapslyft skulle kunna bli ett mer framgångsrikt industriland.
 
 

FRAMSTEGETS BAKSIDA

Edra samtida voro dåliga hushållare. Pengar var deras lösen. Skogar höggo de ut; all petroleum i jordens sköte pumpade de upp - hvar ton stenkol, brunkol och antracit bröto de ut och sände upp i rök; hvar gnista af metall i form af malm slukades begärligt. Vi hafva intet af all denna härlighet kvar. [...] Allt är hos oss olikt eder Eder tid, och allt är nu så utan poesi, så lagbundet, så tråkigt och slappt".

Samtidigt som kritiken mot det tidiga 1900-talet är stark är det emellertid den besökande ingenjörens obegränsade naturvetenskapliga kunskaper som till slut räddar människosläktet från undergång. Jordens omloppsbana flyttas närmare solen så att det tjocka istäcke som vilar över stora delar av världen kan smälta. Ismassorna förvandlas till en syndaflod som sköljer över jorden och de enda som överlever är de människor som befinner sig innanför murarna till en flytande stad. Evolutionsförloppet spelas tillbaka och ett nytt livskraftigt människosläkte växer fram. Kärlek, passioner och livsglädje väcks åter till liv. Människan har fått en ny chans.
 
Den fantastiska intrigen rymmer alltså såväl ett miljörelaterat som ett känslobetonat perspektiv på industriutvecklingen. Människans okritiska framfart kan leda till att djurarter och växter dör ut samtidigt som den tekniska utvecklingen kan orsaka en alltför tillrättalagd och känslolös tillvaro. Referenserna till den redan nämnde Ernst Haeckel är många i De sista människorna. Förutom det faktum att Haeckel var den som under senare delen av 1800-talet myntade begreppet "ekologi" och därmed ökade medvetenheten om de levande varelsernas relation till omvärlden, är flera av hans andra idéer närvarande i romanen. Den utvecklingslära som intrigen är spunnen kring är helt och hållet baserad på den tyske naturfilosofens biogenetiska lag - att individens utveckling motsvarar släktets. Även det mer själsliga innehållet, som formulerar en enhet mellan ande och materia, har referenser till Haeckel som var den monistiska filosofins främste representant. I romanen finns också tydliga kopplingar till spiritism och teosofi, åskådningar som växte fram kring sekelskiftet i Sverige och som i sina program kombinerade andlighet med naturvetenskap. I en text av teosofen, och sedermera antroposofen, Rudolf Steiner som utkom första gången 1914 i Sverige, sammankopplas tänkandet med den industriella utvecklingen. Den materiella kulturen sägs bestå av tjänster som tänkandet gör förnimmelsesjälen: "Det är tankekraften som har konstruerat fartygen, järnvägarna, telegrafen och telefonen."

TEKNISKA FÖRVECKLINGAR

Witts förhållande till kriminalgenren verkar dock ha varit något kluvet. I Hugin 1917:5 förklarar han att tidskriften bekämpar "rövarlitteraturen" och skriver: "vårt land, vår ungdom, översvämmas av litteratur, som under äventyrens mask beslöjar brottet, som i tilltalande form hyllar ‘gentlemannaförbrytarens´ typ, denne den farligaste av alla ungdomsförförare. Denna litteratur avser att prisa taktiken att rikta sig genom att sticka händerna i andras fickor." Först och främst får nog det som Witt avser med rövarlitteratur anses referera till Nick Carter-böckerna som några år tidigare översvämmat bokmarknaden och orsakat en moralpanik av stora mått. Sällan har väl tron på litteraturens makt varit större än när man fruktade att ungdomars läsning skulle leda till kriminalitet. Men Witt närde förstås ett liknande förtroende för litteraturen då han genom spännande intriger hoppades kunna frammana ett ökat teknikintresse hos sina läsare. Eftersom många av dessa troligtvis var unga pojkar, kände säkert Witt att han tydligt måste ta avstånd från den "omoraliska" litteraturen. Kanske var det också på grund av det faktum att man tyckte att genren befläckats, som Witt valde att utge åtminstone ett par av sina deckare under pseudonym.
 
 

PERSPEKTIV