Knarkarens förvandlingar

Bilden av knarkaren varierar som en följd av statens narkotikapolitik.

Den restriktiva politiken började formuleras någon gång i slutet på 1960-talet och slogs under 1970- och 1980-talet fast genom bland annat kraftigare påföljder för smuggling och försäljning av narkotika. Från att tidigare ha följts av böter och korta fängelsestraff bestraffades narkotikalangning nu istället med några av lagens längsta fängelsestraff. Så småningom förbjöds även innehav och bruk av narkotika. Detta motiverades dels med att det skulle leda till bättre vård, dels med att möjligheterna att komma åt verkligt stora langare skulle öka. Frågan många idag ställer sig - inte minst eftersom det tycks vara brist på pengar och vilja att satsa på narkomanvård - är hur framtidens svenska narkotikapolitik bör utformas. Vilken politik man än vill driva igenom är det emellertid viktigt att man lyckas sprida en bild av narkomanerna som passar ihop med den förda politiken. Därför kan det vara intressant att se närmare på narkomaner och knarkare skildrats tidigare.
 
Intressant nog fanns det under 1950-talet, det vill säga innan den restriktiva politiken slagits fast, precis som idag en dubbel bild av vilka som var narkomaner. Uppfattningen om vilka som missbrukade droger blev dock tydligare i takt med att en striktare narkotikapolitik började diskuteras under 1960-talet. Tidigare hade narkomanen knappast uppfattats som direkt farlig och än mindre som samhällets fiende nummer ett. Snarare var det alkoholister som fick ikläda sig denna roll. Denna uppdelning - där drinkare snarare än morfinister betraktades som farliga - hade funnits ända sedan det tidigaste 1900-talet då Sveriges första alkoholistlag trädde i kraft.
 
Redan under denna tid fanns det emellertid ett känt bruk och missbruk av narkotika. Under 1910-talet diskuterades således hur en lag som stadgade om tvångsvård av alkoholister skulle förhålla sig till andra rusmedel som morfin, heroin och kokain. Narkotikabruk antogs, till skillnad från alkoholmissbruk, mer attrahera kvinnor, och det kopplades till storstadslivet och den allmänna njutningslystnad som sades spridas där. Till skillnad från alkoholmissbruk ansågs dock narkomani inte särskilt hotfullt och var heller inte särskilt stigmatiserande. Därtill förmodades narkotikabruket inte vara särskilt omfattande.
 
Det fanns således två motstridiga bilder av missbrukare och de ledde i sin tur till skilda insatser mot missbruket. Alkoholister antogs vara män ur arbetarklassen som oftast var att betrakta som farliga både för sina närmaste och för samhället i övrigt. De saknade inte sällan både arbete och bostad, de utnyttjade sin omgivning och beskrevs ofta som hustrumisshandlare. De utgjorde därmed ett hot mot ett normalt och samhällstillvänt liv. Åtgärderna och behandlingen av dem syftade följaktligen både till att skydda samhället och till att återföra missbrukarna till ett nyktert liv. De lösdrivande och asociala alkoholisterna representerade allt det som man ville sanera samhället ifrån och för dem ansågs tvångsvård och anstaltsvård nödvändigt. Genom hårt arbete och frisk luft skulle de återställas till nyktra och ordentliga medborgare.
 
Narkomaner antogs till skillnad från alkoholister komma från medel eller överklassen och ansågs, delvis på grund av detta, inte vara hotfulla eller farliga. De uppfattades inte som något hot för samhället eftersom de varken betraktades som våldsamma eller opålitliga. Inte sällan antogs de vara läkare eller möjligen bohemer som rörde sig i de växande storstädernas subkulturer. Snarare än farliga betraktades de som sjukliga och till skillnad från alkoholister erbjöds narkomaner till följd av detta läkar- och sjukhusvård. Inte ens när vad som i pressen skildrades som en kokainepidemi utbröt i Stockholm under 1920-talet förändrades uppfattningen om den typiska narkomanen. I alkoholistlagsutredningen diskuterade psykiatrikern Bror Gadelius visserligen eventuella samband med homosexualitet vilket fortfarande var kriminellt, men det snarare förstärkte bilden av narkomanerna som sjuka. Narkomaner ansågs helt enkelt inte farliga och alkoholistlagens tvångsåtgärder ansågs inte heller lämpliga för de mer välsituerade narkomanerna.

Narkomaner kom således även i fortsättningen att behandlas på psykiatriska kliniker istället för på alkoholistanstalter. Detta gjorde i sin tur att de kom att ses som sjuka med allt vad det innebar.
 
De slapp det hårda arbetet som för alkoholister var en huvuddel av behandlingen och framför allt undgick de tvångsinterneringen. Den allmänna uppfattningen om vad som var en typisk narkoman och hur denne skilde sig från alkoholisten påverkade uppenbarligen åtgärderna - eller bristen på åtgärder - mot missbruket.
 
Mot 1950-talets slut utmanades emellertid uppfattningen om alkoholisten som samhällets fiende nummer ett av narkomanerna, som plötsligt framstod som ett större och mer akut hot. Anledningen var att det inte längre var läkare eller överklassens bohemer som det hänvisades till i de allmänna debatterna. Istället började en ny och för många mer hotfull bild av narkomanen att tecknas. Nu var det inte längre från de övre skikten i samhället som dessa samhällsfiender kom, snarare kännetecknades de av sin ungdom. Ungdomen var i sig något som uppfattades som utmanande och hotfullt i jämförelse med äldre tiders morfinerande läkare.
 
Fortfarande under 1960-talet hävdade man dock i en statlig utredning att narkomaner i sig var mindre hotfulla än alkoholister. Men, sade man, under nödtvungen abstinens kunde de dock bli farliga. Särskilt farliga var just unga narkomaner som uppträdde i gäng, eftersom de påstods tvinga andra att knarka. I och med att narkomanerna började att ses som farliga ansågs tvångsvård nödvändig också för dem, inte minst för att de skulle kunna komma ur sitt missbruk. Fortfarande ansågs det emellertid finnas skillnader i jämförelse med alkoholister. Grundproblemet hos narkomaner sades vara de svårigheter som de genom drogerna försökte fly ifrån, och som bara kunde behandlas av en medicinsk och psykiatrisk expertis på mentalsjukhusen. Narkomanerna uppfattades uppenbarligen inte som några festsugna ungdomar utan snarare som problembarn. Med sådana resonemang blev det möjligt att hävda att den tvångsvård som föreslogs inte bara utgjorde ett skydd för samhället, den gagnade dessutom de drabbade själva.
 
Under efterkrigstiden blev alltså narkotika ett problem för ungdomar på glid. Vissa typer av narkotika började relateras till särskilda subkulturer, till exempel började hasch att förknippas med jazz. Ungdomar sades lockas av sina idoler att använda narkotika. Det var inte bara de brajabolmande musikerna som lockade ungar i fördärvet, jazzens dunkande rytm kunde leda till masspsykos hävdade undervisningsrådet Alice Quensel under 1940-talet. Under årens lopp har även andra musikstilar kopplats till droger och därmed ansetts farlig för ungdomen, på senare tid kanske framför allt ravekulturen. Både vad det gäller jazz och rave är det emellertid ungdomen, det vill säga på sätt och vis framtiden, som hotas och därmed har också mer ingripande åtgärder kunnat motiveras.
 
Det var inte bara jazztobak som under 1950-talet hotade samhället och som riskerade att dra ner tusentals ungdomar i det träsk av kriminalitet och prostitution som allt oftare målades upp som en följd av narkotikabruk. Cannabis och annan narkotika gjorde ungdomarna passiva, overksamma och ointresserade av samhället i stort och passiviteten retade "ärliga skattebetalare". De ungas missbruk fick således helt andra konnotationer än läkarnas morfinism och flera av de attribut som klistrades på de nya unga missbrukarna påminde om dem som tidigare använts för alkoholister. Narkotika blev på detta vis farligt. Ungas narkotikamissbruk sades dessutom öka könssjukdomarna, inte minst eftersom narkotika ofta förtärdes på så kallade "gättarpartyn" där langare under "schabbiga" former och "starka inslag av sexualitet" lurade ner flickor i knarkträsket. Veckotidningar och tv ansågs tillsammans med missbruk och rökning hota framtidens familjer och därmed samhällets grundval. De unga missbrukarna ansågs vara i stort behov av moralisk fostran, vilket annonserades i riksdagens båda kamrar.
 
Uppfattningen om vilka det var som missbrukade narkotika förändrades således gradvis efter andra världskriget. Även om det enligt narkomanvårdskommittén fortfarande fanns många äldre missbrukare - ofta kvinnor som använde lugnande medel - var det de yngre missbrukarna som väckte uppmärksamhet och som uppfattades som ett samhällshot. Det var så småningom detta samhällshot som tillsammans med ökningen av antalet narkomaner som möjliggjorde den allt hårdare och restriktiva politiken. Det var således först då narkotika under 1960-talet blev ansett som ett samhällsproblem som den restriktivare politiken blev möjligen. Samhällshotet kopplades i sin tur till en ny uppfattning om vilka narkomanerna var - det vill säga unga och farliga langare, alternativt unga och problematiska flickor som föll offer för langarna. Knarkarna liknades vid offer för en epidemi som spred sig över landet. Vissa debattörer, som den tongivande läkaren Nils Bejerot, menade till och med att det var möjligt att prata om kontaktsmitta narkomaner emellan, och att narkomanvård snarast borde regleras i smittskyddslagstiftningen. Genom att diskutera narkotikaproblemen i dessa termer har det dock hävdats, att man uteslöt alla åtgärder utom just tvångsisoleringar.
 
Bejerots lösning på narkotikaproblemen hörsammades till en början inte. Fortfarande under 1960-talet fanns det ingen entydigt restriktiv politik fastlagd. Hotet från de unga, gängbildande narkomanerna skruvade dock upp tonläget. I riksdagen diskuterade man "baksidan av vårt välfärdssamhälle" och menade att narkotikan utgjorde ett "hot mot mänskligt liv". Fortfarande skilde man dock på knarkare och knarkare - eller snarare mellan narkomaner och langare. Langare var de hänsynslösa knarkhajar som profiterade på unga flickor och osäkra ynglingar. Via dessa påstått samvetslösa knarkkungar tvingades oskyldiga ungdomar till brott och prostitution och det var därför särskilt mot dem som staten borde rikta hårdare tag. Om det var hårdare tag som åberopades mot langarna var det fortfarande, åtminstone delvis, vård och räddning som ansågs vara lösningen för de drabbade unga flickorna.
 
Mot slutet av 1960-talet var det dock allt fler av de attribut som tidigare kännetecknat alkoholister och missbrukande lösdrivare som klistrades också på de nya unga narkomanerna. Liksom alkoholism kring sekelskiftet betraktats som en följd av industrialiseringen och den nya tidens allt hårdare drivna krav och höga tempo, sågs narkotikamissbruket vara följden av liknande processer. På samma sätt som lösdrivare tidigare ansetts hänsynslösa och asociala i den meningen att de inte brydde sig om allas gemensamma bästa påpekades det ofta att de nya unga narkomanerna såg ordningsmakten som ett hot mot den personliga friheten och att de varken ville eller kunde engagera sig i samhället. 1960-talets alkoholmissbrukare ville göra rätt för sig, medan narkomanen bara ansågs vara en parasiterande latmask. I de statliga utredningarna hävdades det till och med att narkomaner inte sällan ville känna sig utanför och att de föraktade både arbete och arbetaren.
 
I takt med att bilden av narkomanerna förändrades började även andra mer restriktiva åtgärder för narkomanerna att diskuteras. Mentalsjukhusvård var fortfarande ett alternativ - inte minst för de narkomaner som i någon mån kunde betraktas som offer. Det fanns diskussioner som legalisering och olika typer av legalförskrivningar av narkotiska preparat, också detta i syfte att hjälpa narkomanerna ur klorna på narkotikahajar och langare. Då en ung kvinna 1966 dog till följd av legalt förskriven narkotika avbröts dock försöken. Det visade sig att även de narkomaner som utredarna gärna ville ha till offer, langade legalt förskrivna preparat och följden blev att man i allt högre grad diskuterade restriktioner, straff och tvångsåtgärder för alla narkotikamissbrukare. Flera drastiska förslag för att komma åt de farliga narkomanerna lades fram; upphävande av läkares tystnadsplikt, registreringar av olika slag, omvänd bevisbörda för langare, ökade polisbefogenheter att gå in i kvartar och slutligen föreslogs även att själva innehavet av narkotika skulle kriminaliseras. Flera av dessa förslag stannade på skrivbordet, andra genomfördes och ytterligare andra skulle komma att realiseras senare då narkomaner mer eller mindre helt och hållet förknippades med Plattan, offentliga toaletter och injicerande heroinister. Precis som alkoholisters återanpassning tidigare till stora delar gått ut på att erbjuda hårt arbete och fasta tider, skulle nu samma medicin erbjudas narkomanerna. Dessa hade därmed långsamt tagit över rollen som samhällets fiende nummer ett. Man skulle till och med kunna säga att narkomaner under 1900-talet har gjort en klassresa - från en morfinerande läkare eller kokainsnortande bohem blev narkomanen en tjackhora eller pundare. Från att ha betraktats som psykiskt beroende eller sjuka blev de socialt missanpassade och asociala. I takt med detta infördes även samma typ av behandling som ända sedan seklets början förskrivit åt de med arbetarklassen sammankopplade alkoholisterna.
 
Sedan ett par år diskuteras nu en ny bild av narkomanerna, vilket sker samtidigt som den svenska narkotikapolitiken ifrågasätts från fler håll, även om i princip alla politiska företrädare fortfarande försvarar den svenska återhållsamma linjen. Om den restriktiva politiken kommer att ligga kvar eller om den kommer att förändras beror till viss del på vilken bild som tecknas av narkomanerna och på vem knarkaren anses vara. Är det clubkids eller pundare som man diskuterar? Eller finns det utrymmer för båda i en eventuellt ny politik?