Rydbergs religiösa reaktioner

Som religiös tänkare var Viktor Rydberg lika kritisk mot dogmatism som mot materialism.

 
Det är talande att hundraårsminnet av hans död 1995 på det stora hela gick obemärkt förbi. Hur annorlunda var det inte 1928, vid hundraårsjubileet av hans födelse? Då publicerades ett flertal studier och minnesböcker samtidigt som hans skrifter gavs ut i ständigt nya utgåvor och tryckningar. Hans dikter, romaner och teoretiska verk lästes av en stor publik - han var en författare för både arbetarklassen och den bildade borgarklassen.

 
Å andra sidan kan man hävda att det förhållande att Rydberg är så typisk för den tid i vilken han levde också gör att han kan vara en intressant författare för oss i dag. Hans omfattande verk kan fungera som ett prisma för att fånga olika aspekter av det svårgreppbara 1800-talet. Förutom sin skönlitteratur och hundratals tidningsartiklar skrev han betydande arbeten inom en rad vetenskapliga områden: estetik, filosofi och antropologi, matematik och fysik, kulturhistoria och religionshistoria. Och detta är verk som ger en utmärkt bild av tidens vetenskapliga tänkande och problemområden.

 
Emellertid har Rydberg också något att säga oss som går utöver det rent historiska. Han skrev inträngande om de stora existentiella frågorna om vardan och varthän, kämpade för den politiska och religiösa friheten mot all inskränkt dogmatism - eller fundamentalism som vi säger i dag - och uppmärksammade en rad andra problem och frågeställningar som fortfarande är eller i varje fall borde vara aktuella. Detta trots, eller kanske just på grund av, att han så att säga stod vid tröskeln till den moderna epok som vi nu enligt många bedömare håller på att lämna bakom oss. Moderniteten i dess olika skepnader - sekulariseringen, uppluckringen av alla fasta värden, den tilltagande rationaliseringen etcetera - skildras som ett ständigt återkommande problem i Rydbergs författarskap.

 
För att nämna något mer konkret som man med fördel skulle kunna ta lärdom av finns det i hela hans produktion en förebildlig grundlighet och strävan efter klarhet. Vilka problem och frågeställningar han än tog sig an gjorde han det med en vilja att förstå det ifrågavarande på dess egna villkor. Och han nöjde sig inte med det, utan han ville också förändra det som han fann vara felaktigt. Utan att vara marxist följde han så att säga Karl Marx berömda uppfordring att inte bara förklara världen utan också söka förändra den, låt vara att han knappast kan sägas ha omsatt sin förändringsvilja i något praktiskt engagemang.

 
Någonting annat hos Rydberg som borde vara ständigt lika aktuellt är hans moraliska patos. Det är ett patos som är ömsom återhållet, ömsom öppet och kritiskt formulerat, som till exempel i "Den nya Grottesången", den stort upplagda dikten som kom att bli något av ett manifest inom den tidiga svenska arbetarrörelsen på grund av dess indignerade kritik av industrialismens mörka sidor - som framkommer i rader som: "Drevs du inom Grottes stätta, / vräks du ut som lik. / Grymhet är det ej i detta, / blott aritmetik."

 
Sådana strofer vittnar dessutom om att Rydberg faktiskt var en god författare. Flera av hans dikter och romaner - som Singoalla, Den siste Athenaren och Vapensmeden - kan alltjämt läsas med stor behållning, om man bara förmår övervinna det motstånd som det omständiga språket först kan utgöra.

 
Kort sagt kan Rydbergs verk i likhet med andra klassiska författares inte bara läsas som ett typiskt uttryck för den tidsperiod i vilken det tillkom, utan han är också en samtida, en författare som varje generation har att upptäcka på nytt. Därför är det beklagligt att han är så litet läst i dag och att han inte heller uppmärksammats mer i den akademiska världen.

 
I denna artikel skall endast en sida av Rydbergs författarskap uppmärksammas, nämligen hans religiösa tänkande, hans försök att finna en intellektuellt acceptabel trosuppfattning bortom såväl den stela dogmatismen som den destruktiva materialismen. När detta görs är det framför allt två källor som man har att utgå från, dels Bibelns lära om Kristus, som första gången gavs ut 1862, dels en filosofisk föreläsningsserie om materialism och idealism som han höll i Göteborg 1876 och som publicerades postumt.

 
 
GAMMALORTODOXI OCH RELIGIÖS LIBERALISM

 
Först emellertid något om den idéhistoriska och religionshistoriska bakgrunden till Bibelns lära om Kristus. Det finns skäl att här vara ganska utförlig eftersom Rydbergs religiösa tänkande bäst förstås i ljuset av den intellektuella kontext i vilken det formades.
 
Med sitt verk om bibelns kristologi gick Rydberg till frontalangrepp mot den samtida gammalprotestantiska statskyrkan. Det var en kyrka som alltjämt höll fast vid en ortodox religionsuppfattning och krävde ovillkorlig tro på en uppsättning dogmer, som att Gud bokstavligen skapade världen på sex dagar, att människan är obotligt märkt av syndafallet, att Kristus och den heliga anden är av en människa bland andra människor - om än en exceptionell och syndfri sådan. Jesus hos systrarna Marta och Maria i Betania, nära Jerusalem. illustration av Gustave dore.
samma gudomliga väsen som Fadern, att Kristus levde och dog på korset för människornas synders skull för att sedan återuppstå från de döda, att det finns en personlig djävul och ett helvete i vilket flertalet människor efter jordelivet kommer att brinna samt att bibeln är verbalinspirerad och därmed ofelbar. Denna gammalortodoxa lära, som enligt Rydberg till stora delar stred mot såväl förnuftet som människans inre religiösa känsla, var kyrkans officiella och försvarades på 1850- och 60-talen särskilt av Svensk kyrkotidning, en religiöst konservativ tidning som Rydberg gärna och ofta polemiserade mot.

 
Det var inte bara Rydberg som ställde sig kritisk mot den hierarkiskt uppbyggda statskyrkan med dess dogmatiska lärobyggnad, utan det gjorde alltfler människor vid den här tiden. Det visar sig inte minst av det faktum att det var nu som den frikyrkliga rörelsen på allvar började växa fram i Sverige. Rydberg, som var en religiös individualist, en fritänkare som inte engagerade sig i några religiösa sammanslutningar och som för övrigt betraktade den urkristna församlingen som det ideala samfundet, understödde den folkligt förankrade frikyrkorörelsen och argumenterade i olika sammanhang för utökad religionsfrihet och mot konventikelplakatet, det vill säga det förbud mot privata religiösa sammankomster som hade inrättats på 1700-talet för att stävja pietismen och som fanns kvar ända till 1858.
 
Allt detta utgör en viktig bakgrund till Rydbergs religiösa tänkande och författarskap. Därtill kommer att han tog starka intryck av den internationella, framför allt den tyska bibelkritiken. Med Bibelns lära om Kristus skrev han i själva verket in sig i en månghundraårig bibelkritisk tradition, som sträcker sig tillbaka till åtminstone 1600-talet och filosofen Baruch Spinozas rationalistiska undersökningar av den heliga skrift och som hade nått en höjdpunkt på 1830- och 40-talen i och med vänsterhegelianernas angrepp på religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet.

 
Vänsterhegelianer är benämningen på de tänkare som efter den tyske filosofen G.W.F. Hegels död 1831 på olika sätt försökte omtolka läromästarens tankesystem i radikal riktning. Hegel var en ärkeidealist som hade talat mycket om der Geist, det vill säga Anden (som i världsanden) eller Andan (som i tidsandan), men detta var någonting som hans vänsterhegelianska lärjungar tyckte var alldeles för spekulativt och abstrakt. Så i stället för der Geist föredrog de att ta avstamp i det konkreta, det sinnliga, i människan själv. Därför kan man med en viss förenkling säga att de var humanistiska materialister snarare än idealister.

 
Två av de mest kända vänsterhegelianerna var de båda tyska tänkarna David Friedrich Strauss och Ludwig Feuerbach. Strauss gav vid mitten av 1830-talet ut Das Leben Jesu i vilken han applicerade text och källkritiska metoder på evangelierna och kom fram till att Kristus inte var någonting annat än en människa bland andra. Feuerbach gick ett steg längre då han förde fram tanken att det inte är Gud som har skapat människorna, utan människorna som har skapat sin gud, varigenom religionen i viss mening kan sägas ha antropologiserats.
 
Både Strauss och Feuerbach kom att få ett visst genomslag även i Sverige. I synnerhet blev Strauss mycket omdiskuterad. I början av 1840-talet utkom en bearbetad svensk översättning av Das Leben Jesu. Den svenska utgåvan av Jesu liv blev föremål för ett tryckfrihetsåtal och gav också upphov till en livlig intellektuell debatt, i vilken bland andra Fredrika Bremer och Carl Jonas Love Almqvist deltog.

 
Särskilt Almqvist är värd att framhållas i det här sammanhanget, eftersom den religiösa ståndpunkt som han stod för i flera avseenden ligger nära den som Rydberg senare kom att inta, exempelvis rörande det förkastliga med kyrkans dogmsystem och dess inomvärldsliga maktsträvanden liksom det övergripande kravet på en reform av den samtida protestantismen. Rydberg kan över huvud taget i mångt och mycket ses som Almqvists viktigaste efterföljare, både som skönlitterär författare och som förkämpe för en kristet förankrad radikal liberalism.

 
En annan tänkare som deltog i Straussdebatten och som Rydberg också kom att ta betydande intryck av var den i dag nästan helt bortglömde Nils Ignell. Under ett par decennier vid mitten av 1800-talet gjorde han en tidig och viktig insats för det som har kallats den religiösa liberalismen, det vill säga den rörelse för en mer frihetlig religiositet som kom att spela en så betydelsefull roll under senare delen av 1800-talet. Ignell, som var predikant vid Hedvig Eleonora fattighus och senare kommunister vid Katarina församling i Stockholm, skrev ett stort antal skrifter i vilka han på olika sätt vände sig mot den ortodoxa kyrkoläran. Han var också en flitig översättare av utländsk litteratur till svenska, från Friedrich Schleiermacher, den store protestantiske teologen, över Hegel till unitaristiska tänkare som amerikanen William Ellery Channing - en föregångare till den mer kände Theodore Parker, som på 1860-talet blev det stora internationella namnet inom den unitaristiska religiösa liberalismen. Unitarism är ett samlingsbegrepp för olika riktningar som avvisar treenigheten och andra kyrkliga dogmer. Även Ignell intog i vissa avseenden en unitaristisk ståndpunkt. Han förnekade Kristi gudom, men samtidigt såg han dennes kärlekslära och verksamhet för Gudsrikets förverkligande på jorden som det centrala i kristendomen - föreställningar som också återfinns hos Rydberg.

 
En för Rydberg mer näraliggande inspirationskälla vid författandet av Bibelns lära om Kristus var slutligen en lektor och ledamot vid Göteborgs domkapitel, Nils Vilhelm Ljungberg. I ett föredrag och senare i en serie artiklar 1861 kritiserade Ljungberg dogmen om Kristi gudom och sökte påvisa att Kristus själv aldrig utgav sig för att vara Gud. Dessa uttalanden ledde till en anmälan mot honom i domkapitlet, och krav framfördes att han på grund av sin irreligiositet inte bara skulle uteslutas från domkapitlet utan även avskedas från sin lektorstjänst vid Göteborgs latinläroverk. I den här situationen gick Rydberg ut i försvar av Ljungberg. Han bestämde sig för att skriva en kortare text för att visa på det berättigande i Ljungbergs kritik. Det var en text som svällde och slutligen kom att bli en hel bok: Bibelns lära om Kristus.

 
 
BIBELNS LÄRA OM KRISTUS

 
Trots att i synnerhet vissa tyska bibelkritiker kommit fram till liknande resultat som författaren till Bibelns lära om Kristus, måste det sägas ha varit ett teologiskt epokgörande arbete, åtminstone på svensk mark. Det var det första större bibelkritiska verket på svenska, en lärd stridsskrift som för den svenska publiken presenterade de bibelkritiska forskningsmetoderna, resonemangen och resultaten. (Parentetiskt kan man notera att "bibelkritik" i det här sammanhanget skall förstås på det sätt som det gjordes på 1800-talet, nämligen som en vetenskaplig prövning av de bibliska böckerna.)
 
I förordet till Bibelns lära om Kristus skriver Rydberg att hans avsikt är att granska huruvida kyrkans lära om Kristus verkligen överensstämmer med vad som står att läsa i Nya testamentet. För att kunna genomföra en sådan kritisk undersökning menar han att man måste frigöra sig från alla sina trosföreställningar och dogmatiska förutsättningar. Rydberg ser sig själv som en vetenskapsman, och som sådan menar han att man måste ställa sig ovanför och bortse från sina egna fördomar och trossatser.

 
Det innebär att Rydberg till skillnad från hermeneutiker som exempelvis Schleiermacher och senare Hans-Georg Gadamer förefaller tro att man kan läsa bibeln förutsättningslöst, att man kan studera den oberoende av inte bara sina egna föreställningar utan även den senare verkningshistorien. Det är en ståndpunkt som inte är ovanlig men som ändå kan tyckas vara tämligen naiv, även om många säkert skulle skriva under på att vetenskapsmannen i möjligaste mån skall försöka bortse från sina subjektiva föreställningar och eftersträva någon sorts objektivitet.

 
Hur som helst gör Rydberg gällande att om man skall vara förmögen att uppnå en sådan vetenskaplig objektivitet så krävs det gedigna kunskaper om det historiska, sociala och intellektuella sammanhang i vilket Nya testamentets skrifter är tillkomna. Det gäller att så förutsättningslöst som möjligt studera den heliga skrift med en historiskkritisk forskningsmetod. Endast därigenom kan man komma fram till den sanna nytestamentliga läran.
När Rydberg på detta sätt vill gå tillbaka till bibeln för att se vad som egentligen står där, åberopar han av naturliga skäl Martin Luther. Rydberg knyter an till den tyske reformatorns föreställning om bibelns överhöghet, om att den sanna kristna läran skall kunna föras tillbaka på bibelns egna ord. Den lutherska utgångspunkten att bibeln har överhöghet inom den kristna tron, att det är den som utgör den högsta myndigheten inom protestantismen, för med sig att Rydberg ställer sig kritisk mot den auktoritet som tilldelats de så kallade symboliska böckerna, det vill säga den protestantiska kyrkans officiellt antagna bekännelseskrifter, som till exempel Augsburgska bekännelsen från 1530.
 
På denna punkt följer Rydberg - medvetet eller ej - bland andra Almqvist, som ett par decennier tidigare på ett snarlikt sätt hade argumenterat mot de symboliska böckernas status i den officiella kyrkliga protestantismen. Och det är också i Almqvists efterföljd som Rydberg vill nå fram till en mer ursprunglig kristendom, en lära baserad på bibeln utan senare tillagda dogmer. Men när han gör detta går han längre än Almqvist. För trots att Almqvist tog ställning för Strauss, satte han egentligen aldrig bibelns gudomliga auktoritet i fråga, utan i likhet med Luther och andra förmoderna och tidigmoderna teologer var han övertygad om att den heliga skrift verkligen var Guds egna ord. Rydberg hyste inte några sådana föreställningar, utan han insåg att bibeln precis som allting annat har sin egen historia och att man måste förstå dess berättelser i ljuset av deras tillkomstsituation.
 
Denna insikt hindrade honom inte från att anse att bibeln är den myndighet som den protestantiska läran ytterst skall kunna föras tillbaka på, och att den kristne utifrån bibelns egna ord har rätt att granska vad som är sant och falskt i den kyrkliga läran. Det som i kyrkoläran inte överensstämmer med bibelns egna ord finns det starka skäl att misstro och troligen också revidera. Detta är någonting som enligt Rydberg drabbar kyrkans lära om Kristus. Han menar att det finns en tydlig diskrepans mellan denna och den Kristusuppfattning som framträder i bibeln. De viktigaste motsättningarna gäller treenighetsläran och föreställningen att Kristus skulle vara gudomlig. Efter som treenighetsdogmen är så pass central i kyrkans kristologi ser Rydberg det som nödvändigt att först och främst skärskåda den.
 
Utan vidare slår han fast att dogmen om treenigheten är helt förnuftsvidrig. Trots det har många troende kristna genom historien försökt finna rationella argument för treenigheten, som för att understödja den dogm som man har trott sig vara tvungen att tro på. Problemet är bara att det är en omöjlighet att få ihop treenighetsdogmen med ett rationellt betraktelsesätt, och enligt Rydberg är detta också något som de flesta tänkare som brytt sig om saken förr eller senare har insett.
 
Om treenighetsdogmen ej kan försvaras förnuftigt, så är frågan om den har något stöd i bibeln. I enlighet med sin historiskkritiska metod visar författaren till Bibelns lära om Kristus hur judarna såg på Messias före och vid tiden för Kristi levnad, och kommer fram till att de inte alls hade någon transcendent, gudomlig Messiasföreställning, utan att den gängse uppfattningen var att betrakta Messias som blott och bart en människa.
 
Efter att ha konstaterat detta går Rydberg noggrant igenom de olika bibelställen som anförts som stöd för treenighetsdogmen, varvid han finner att inget av dem verkligen håller som bevis, utan att det tvärtom gång efter annan i Nya testamentet betonas att Kristus inte är av gudomlig natur. Ja, Kristus förnekar själv att han skulle vara det absoluta vetandet eller det absolut goda - som vid det tillfälle han rättar en som tilltalat honom "Gode mästare" genom att replikera: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud." Lika litet hävdar Kristus att han skulle vara allsmäktig, och genomgående skiljer han också mellan sin egen blott lydande vilja och Guds överordnade vilja.
 
Det är helt enkelt fråga om två olika väsenden. Å ena sidan Gud, skaparen, den allsmäktige och allvetande, och å andra sidan Kristus som i alla avseenden är underordnad sin skapare.
 
Men vem är då Kristus enligt Nya testamentet, om man får tro Rydberg? Jo, i anslutning till aposteln Paulus hävdar han att Kristus måste förstås som den himmelska människan, som skapelsens förstfödde som på samma gång är historiens slutpunkt. Tanken att han är den förstfödde visar på en central komponent i Rydbergs, och enligt hans förmenande tillika i Nya testamentets, religiösa föreställningsvärld, nämligen tanken på Kristi och alla andra människors preexistens.
 
Rydberg knyter här an till den så kallade logos-idén. Logos betyder ord på grekiska, men det betyder också förnuft. Det var ett centralt begrepp i såväl den antika grekiska filosofin som Nya testamentet, där det bland annat återfinns i prologen till Johannesevangeliet: "I begynnelsen var Ordet". Enligt en gammal exegetisk tradition, som Rydberg följer, är Ordet, Logos, det samma som Kristus. "I begynnelsen var Ordet" betyder således att Kristus, den förstfödde, var till hos Gud även före det historiskt avgörande ögonblick då han förkroppsligades på jorden för cirka tvåtusen år sedan. Kristus, Ordet, Sonen var en ide i Guds medvetande, en idé som vid en viss tidpunkt ikläddes kött för att leva på jorden. Detta innebär att Sonen är ett skapat väsen som alltsedan begynnelsen har varit eller rättare sagt haft anlaget att bli människa.
 
Det är emellertid inte bara Kristus som har en preexistentiell tillvaro. I uppsatsen "Om människans föruttillvaro", som Rydberg lade till som en bilaga till de senare upplagorna av Bibelns lära om Kristus, är denna lära utvidgad till att omfatta alla människor, varför Kristus inte heller i avseende på preexistensen kan sägas ha varit någonting annat än människa, även om han i preexistenstillståndet så att säga utgjorde prototypen för alla andra människor. Enligt Rydberg lär bibeln att preexistensen är något som tillkommer alla människor. Ursprungligen, före den jordiska tillvaron, var alla människoandar i egenskap av idéer förenade med varandra i en mystisk enhet, en enhet som sammantaget utgjorde en andlig lekamen och för vilken Kristus utgjorde huvudet.
 
Så både före och efter jordelivet finns varje människas ande i en annan värld än sinnenas, låt vara att det är omöjligt att närmare bestämt uttala sig om vad detta innebär. Det enda vi kan veta därom är att det är en högre och sannare värld, en gudomlig grund från vilken vi stammar och till vilken vi under jordelivet längtar tillbaka. Vi längtar efter befrielse från synd och efter alltings återställelse, en återställelse som enligt bibeln också kommer att inträffa och som då kommer att stå som slutpunkt i det gudomliga världsdramat.

Detta resonemang är helt igenom platonskt eller nyplatonskt. Preexistensläran är enligt Rydberg, som själv tvivelsutan kan betraktas som platoniker, omöjlig att tänka sig utan en uppdelning i en idévärld och en sinnevärld.

I "Om människans föruttillvaro" talas det mycket om den religiösa platonismen, och Paulus framställs som Nya testamentets främste företrädare för denna platonism eller i varje fall för en ståndpunkt som står den väldigt nära. Rydberg söker således påvisa att Paulus i grund och botten var en platoniker. På ett platonskt sätt skiljde aposteln mellan det förgängliga köttet och den oförgängliga anden. Anden är "den invärtes människan" i vilken det gudomliga förnuftet finns inplanterat, till skillnad från "köttet", "den utvärtes människan" som har en böjelse till synd och ondska. Mellan anden och köttet utspelas en kamp, som i bästa fall slutar med människans befrielse i och med återförenandet med det gudomliga.
 
Paulus uppfattning av människans preexistens liksom hans syn på Kristus framkommer av olika yttranden i hans epistlar, som när han kallar sig själv "efter köttet israelit, efter anden Guds barn och Kristi medarving". Att han är israelit är något som endast tillhör "köttet"; vad "anden" beträffar är han liksom allting annat en skapelse av Gud, alltings fader, medan slutligen Kristus är att förstå som en medmänniska, en broder. Även Paulus berömda universalistiska utsaga att "nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" skall enligt Rydberg förstås i ljuset av preexistensläran. Nationalitet, social ställning och kön hör endast till köttet och är därför förgängligt, medan människorna med avseende på sitt inre är och förblir varandras likar - och detta är en jämlikhet som även gäller Kristus.
 
Om man skall tro Rydbergs platonska läsning av Nya testamentet betraktar alltså Paulus Kristus som en människa bland andra. Samtidigt är det viktigt att framhålla att Kristus för Paulus också är den främste av alla människor. Han är idealmänniskan och universalmänniskan, och som sådan är han syndfri. Rydberg menar att Kristi syndfrihet i själva verket är det mest väsentliga som skiljer honom från andra människor, men det är en gradskillnad, inte en artskillnad.
 
I högre grad än andra människor är Kristus också ett redskap genom vilket Gud verkar. Han är Guds organ vid upprättandet av det gudomliga riket bland människorna. Kristus ikläder sig köttet för att frälsa sina bröder och medmänniskor.
 
Denna antropologiska kristologi, som sägs vara Nya testamentets egen, höll enligt Rydberg de tidigaste kristna sig till. Det var först efter några århundraden som detta förhållande ändrades i samband med den process som ledde fram till att kristendomen blev statsreligion i Romarriket. Först då började kristna teologer formulera dogmer som inte kan återfinnas i Nya testamentet, exempelvis dogmen om Kristi gudomlighet som slogs fast vid kyrkomötet i Nicaea år 325 för att sedan vid det andra ekumeniska mötet i Konstantinopel år 381 utvidgas till att även omfatta den heliga anden, varigenom treenighetsdogmen offentligt påbjöds inom kristendomen.

Över huvud taget uppfattar Rydberg det kyrkliga dogmsystemet som ett människoverk utan något stöd i bibeln och därmed också någonting som kan och bör kritiseras. Han understryker dock att hans angrepp på dogmatismen inte bör feltolkas som en kritik av religionen i sig. Enligt sin egen uppfattning riktar han inte heller någon kritik mot den egentliga kristendomen. Tvärtom är det den - själva grundvalen i kristendomen, Jesu förkunnade lära - som han vill försvara. Det är just därför han vänder sig mot treenighetsdogmen och den status som de symboliska böckerna tillskrivs i den kyrkliga läran.

Sammanfattningsvis så här långt menar Rydberg att det inte räcker med att förneka kyrkomötenas ofelbarhet, såsom protestanter alltsedan Luther har gjort, utan man måste också kritisera kyrkans dogmer. Den treenighetslära som formulerades och fastslogs vid kyrkomötena kom senare att införlivas i de symboliska böckerna. När dessa böcker har kommit att betraktas som rättesnöre för läsningen av bibeln har motsägelser uppstått som är lika uppenbara som oacceptabla.

Vad Rydberg ser som sin uppgift är därför att motsäga motsättningen. Endast därigenom kan den reformation som Luther igångsatte fortföljas. Rydberg poängterar nämligen att Luthers viktiga gärning bör betraktas som en begynnelse snarare än en avslutning, precis som den store reformatorn själv gjorde. Reformationen var inget som Luther slutförde på egen hand, utan det är fråga om en ständigt fortgående process, en förnyelseprocess som inleddes på 1500-talet och som det alltjämt är av största vikt att fortsätta.
 
Det som Rydberg till syvende och sist eftersträvar är - som han formulerar det i en uppsats om "Kristlig tro och dogmtro" - "ett nytt utvecklingsstadium af kristendomen, uti en renad och reformerad protestantism", det vill säga en kristendom grundad på frihet, upplysning och religiös innerlighet i stället för trostvång, vidskepelse och dogmatism. Det var för att befrämja en sådan upphöjd protestantism som han skrev Bibelns lära om Kristus, i vilken han förde fram en mer djuplodande bibelkritik än vad någon tidigare hade gjort i Sverige. För Rydberg framstod bibelkritiken och den fria forskningen som den väg som protestantismen nu måste slå in på efter det avfall från sin ide som den tidigare gjort sig skyldig till.

Bibelns lära om Kristus kom att få många läsare och förorsakade också en ovanligt livlig debatt. En andra upplaga utkom redan samma år som den första, och ytterligare tre upplagor tillkom under författarens livstid. Dessutom författades ett flertal motskrifter som på olika sätt försökte vederlägga Rydbergs resonemang och resultat, motskrifter som författaren i några fall i sin tur svarade på. Det uppstod kort sagt en hel litteratur som på ett eller annat sätt tog ställning till den moderna bibelkritiken. Mot den bakgrunden, att Bibelns lära om Kristus var det första stort upplagda svenska bibelkritiska verket och att det gav upphov till en sådan uppståndelse, är det helt förståeligt att boken har betecknats som ett genombrott för den religiösa liberalismen i Sverige.
 
Fastän den i samtiden bemöttes kritiskt av de flesta kommentatorer, som ett nytt alster av den gamla otron som en kritiker uttryckte det, finns det vittnesbörd om att läsningen av Bibelns lära av Kristus var en avgörande existentiell händelse i många människors liv. Här presenterades ett intellektuellt tilltalande alternativ till den dogmatiska kyrkoläran som en allt större grupp människor upplevde som otillfredsställande.

MATERIALISMKRITIK

Enligt detta resonemang kan människan inte veta någonting om hur världen är beskaffad oberoende av åskådningsformerna. Rydberg gör också gällande att den värld i vilken vi lever våra yttre liv i något avseende endast är en bild konstruerad av våra sinnesförnimmelser och tankeförmågor. Den yttre världen är sekundär i förhållande till vårt medvetande så till vida att världen är till i vårt medvetande, inte utom vårt medvetande.
 
Den sanna verkligheten är med andra ord inte den yttre, materiella världen som materialisterna tar för givet, utan det är i stället den inre, idealistiska världen. Allt verkligt är av andligt, inte av materiellt slag. Materien är enligt Rydberg inte någonting annat än en mångfald av krafter, som i sin tur måste förstås som förnimmelser av något andligt inom oss själva. Rydberg menar att allt detta visar att den materialistiska världsuppfattningen är djupt felaktig.
 
Icke desto mindre anser han, i likhet med den i samtiden högt uppskattade tyske nykantianen Friedrich Albert Lange som skrev ett fortfarande mycket läsvärt arbete om Materialismens historia, att det är legitimt för naturvetenskapsmannen att studera världen som om den vore en materialistisk produkt, det vill säga att man måste göra en distinktion mellan materialismen som världsåskådning och materialismen som forskningsmetod. Den förra är förkastlig, medan den senare är helt berättigad som ett vetenskapligt hjälpmedel.
 
Materialismen som metod är helt enkelt den naturvetenskapliga forskningsmetoden, med vars hjälp vetenskapsmannen strävar efter att finna samma sanning som religionen syftar till. Genom att hävda detta lyckades Rydberg förena sin idealistiska världsuppfattning med ett bejakande av den moderna naturvetenskapen, ett ideal som han också efterlevde i det att han till exempel var en av de första i Sverige som accepterade Charles Darwins evolutionsteori framlagd i The Origin of Species 1859.

AVSLUTNING

Någonting annat som Rydberg är angelägen om att stryka under är att den sanna religiositeten är nära relaterad till en handlingsvilja. Kristendomen måste omsättas i handling, och detta gäller inte minst med avseende på Kristi kärlekslära. Guds ovillkorliga kärlek till människorna skall av den enskilde kanaliseras till kärlek till medmänniskorna. Vi skall leva som Kristus lär och se honom som ett personligt föredöme.
 
Nya testamentet med dess skildring av Jesu liv blir på så sätt en praktisk vägvisare, en källa som visar hur vi bör leva våra liv. Men som vi har sett förenas denna bibliska levnadsvisdom i Rydbergs tankevärld med olika traditionella och icketraditionella filosofiska, religiösa och mysticistiska föreställningar, vilka sammantaget bildar ett idealistiskt filosofiskreligiöst system, en syntes av äldre och nyare tänkande, med vilket han försökte överskrida det som han uppfattade som en förstelnad och förnuftsvidrig kyrklig dogmatism såväl som den materialistiska villfarelsen.
 
I religionshistoriskt avseende är detta en position som befinner sig precis i skarven mellan å ena sidan den traditionella kyrkoläran och å andra sidan den moderna protestantiska kristendomsuppfattningen, vilken Rydberg gjorde mer för att befordra än kanske någon annan svensk 1800-talstänkare. Det är en religiös ståndpunkt som förvisso kan sägas vara ett tidstypiskt uttryck för det svårförståeliga 1800-talet men som samtidigt äger en evig existentiell och allmänmänsklig aktualitet.