Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Kontrarevolutioner har haft lika stor historisk betydelse som revolutioner
Ständigt ropade revolutionärerna på förräderi som förklaring till dessa omslag från revolution till kontrarevolution. Men ofta var det i den kontrarevolutionära processen helt enkelt ordningens och det politiska förnuftets krafter som tog överhanden. Kontrarevolutionens drivkraft fanns i revolutionens överilningar, i den obalans den själv skapat. Det fanns i fransk historia ständigt en dialektik mellan revolution och kontrarevolution, de både betingade och gav upphov till varandra, de befann sig i ständigt samspel. Denna dialektik föddes för övrigt inte med den franska revolutionen. Den kan iakttagas redan hundrafemtio år tidigare, i den engelska revolution som inledde de moderna revolutionernas historia. Den puritanska revolutionen följdes av restauration, vilken i sin tur följdes av den "ärorika" revolution som i sig innehöll element både av revolution och kontrarevolution.
Den ärorika revolutionens främste teoretiker, John Locke, uppfattade den för övrigt framför allt som en kontrarevolution. Monarken hade genom att bryta det ursprungliga kontraktet mellan härskare och folk börjat krig mot sina undersåtar, ansåg Locke. Revolutionen innebar som ordets etymologi säger ett återställande, en återgång till det ursprungliga kontraktet. Revolutionen är definitionsmässigt en kontrarevolution.
Frågan om kontrarevolutionens väsen ter sig så mycket viktigare att reda ut som vi själva lever i kontrarevolutionens tidevarv. Den största politiska händelsen i Europa under senare år är ju 1989-91 års kontrarevolution inom det gamla kommunistblocket, detta uppror som inbegrep halva kontinenten och varigenom folken befriade sig från revolutionen. Befrielsen från befrielsen sattes därmed högst på dagordningen. Den kan samtidigt ses som avslutningen av en revolutionär epok i kontinentens historia som inleddes 1914.
Krig och revolution hör alltid nära samman. Dels därför att revolution är detsamma som inbördeskrig, krig mellan medborgare. Dels därför att det finns ett sammanhang mellan inbördeskrig och yttre krig. Åren 1789-1815 var det revolutionen som gav upphov till kriget. Åren 1914-1920 var det kriget som gav upphov till revolutionen. Åren 1933-1939 var det åter en revolution - den tyska - som gav upphov till kriget. Kontrarevolutionen har å andra sidan ofta haft avslutandet av ett krigstillstånd (mellan klasser eller nationer) som målsättning.
Wienkongressen 1814-1815 hade två mål - att avsluta kriget och att avsluta revolutionen. Båda uppnåddes, åtminstone på kort sikt. Versailleskonferensen 1919 hade två mål - att avsluta kriget och att avsluta revolutionen. Ingetdera uppnåddes, ens på kort sikt. Åren 1945-1946 hade Västmakterna två mål - att avsluta kriget och att avsluta revolutionen. De lyckades med det förra, men misslyckades med det senare. Mycket snart gav den påtvingade revolutionen i Östeuropa upphov till ett nytt krig, denna gång dess bättre ett kallt krig. Detta kalla krig avslutades 1986-1991 genom samma händelser som avslutade den kommunistiska revolutionen i Europa. Kontrarevolutionen ledde till freden.
EN TEORI FÖR KONTRAREVOLUTIONEN
Vill man åstadkomma en teori för kontrarevolutionen kan man inte gå förbi definitionsfrågorna. Vad är en kontrarevolution? Oftast används begreppet så att det innehåller två komponenter som inte står i något självklart samband med varandra. Kontrarevolutionen måste rikta sig mot en föregående revolution och i någon mening vilja återställa ett status quo ante. Kontrarevolutionen måste också i någon mening ha en högerkaraktär. Ibland låter sig dessa båda definierande egenskaper förenas. Vendéeupproret, den arketypiska kontrarevolutionen, riktade sig mot en revolution, sökte återställa status quo ante och hade en högerkaraktär. Men andra exempel är mer komplicerade. Den fascistiska revolutionen i Italien 1919-1922 blandar sålunda element av revolution och kontrarevolution. Den utgav sig gärna som riktad mot det socialistiska revolutionsförsöket 1919-1920. Men i verkligheten var det ett liberalt styre som kastades över ända. Huruvida Mussolini stod till höger eller till vänster om Giolitti är likaledes en svår fråga.
Liknande kan sägas om den nazistiska revolutionen i Tyskland 1930-1934. Den kan uppfattas som en kontrarevolution riktad mot den revolution 1918-1919 som lade grunden för Weimarrepubliken. Men den återställde inte kejsardömet och avsåg inte att göra det. I förhållande till Weimarrepublikens status quo var nazismen revolutionär. Huruvida Hitler stod till höger eller till vänster om sina närmaste föregångare (Schleicher, Papen, Broning och Hindenburg som rikskansler respektive rikspresident) är likaledes svårt att avgöra. Saken trasslas till ytterligare genom att begrepp som "höger" och "vänster" är relativa. Den som försvarar liberalismen är kanske "höger" i förhållande till en socialist, men "vänster" i förhållande till en auktoritär monarkist. Liberalens position kan i en turbulent situation därmed bli på en gång "revolutionär" och "kontrarevolutionär".
Värdet av en distinktion (i detta fall distinktionen mellan revolution och kontrarevolution) raseras inte av denna typ av analytiska svårigheter. Men de måste hållas i minnet då man arbetar med begreppen.
Man måste också göra tydligt hur mycket hela diskussionen kompliceras av en historiefilosofisk fördom. Den moderne västerlänningen tänker sig gärna - vare sig han är medveten om detta eller ej - historien som en lineär process av framsteg. Ord som "revolution" och "reform" har därmed lätt fått en positiv klang och uppfattats som liktydiga med framsteg. "Kontrarevolution" kan enligt samma historiemetafysik anses stå för ett steg tillbaka. Men den tolkningen är givetvis godtycklig. Dels av det skälet att hela framstegstron är illa underbyggd. Dels därför att en framstegstro inte alls nödvändigtvis behöver medföra en positiv värdering av revolutioner eller en negativ av kontrarevolutioner. Revolutionen kan ses som ett återfall i barbari, i ett primitivt krigstillstånd. Kontrarevolutioen kan ses som ett återställande av ordningen och därmed av förutsättningarna för verkliga framsteg. Bäst är att inte på förhand låsa sig vid generella resonemang utan ta utgångspunkt i empirin.
Någon stor jämförande studie av olika kontrarevolutioner för att komma fram till kontrarevolutionens teori har veterligen aldrig gjorts. Inte heller kan en sådan försökas här. Men några reflexioner över historiskt givna kontrarevolutioner skall göras med exempel hämtade från England, Frankrike och Ryssland, revolutionens och kontrarevolutionens tre klassiska nationella scener.
EXEMPLET ENGLAND
De första moderna revolutionen, den engelska, bröt ut 1640-1642. Den kulminerade 1649 med avrättningen av Karl I och med Oliver Cromwells uppstigande till makten. Men då Cromwell dog 1658 hamnade revolutionen i kris. På kvasimonarkiskt sätt hade Oliver Cromwell utsett sin son Richard till sin efterträdare. Sonen var dock inte vuxen uppgiften. Han fråntogs makten av armen som lät förklara protektoratet upphävt. Anarki rådde därefter för en tid. Olika generaler stred mot varandra, parlamentet upplöstes, återkallades, rekonstruerades och upplöstes igen, beroende på vem som för tillfället hade makten i London. Då generalen Monk till slut lyckades vinna överhanden militärt och i februari 1660 intågat i London beslöt han öppna underhandlingar med den stuartska tronpretendenten om återställande av monarkin. I maj 1660 proklamerades Karl II högtidligen som kung samt höll sitt intåg i huvudstaden, hälsad av en jublande befolkning. En restauration med bestraffande av kungamördarna och med stärkta befogenheter för monarken inleddes omedelbart.
Orsakerna till restaurationen stod framför allt att söka i det faktum att revolutionen hamnat i en fullkomlig återvändsgränd. Den hade börjat som ett uppror mot nya skatter ("skeppspenningen"). Men under Cromwell blev skatterna tre gånger så höga som de varit under Karl I. Revolutionen hade haft till syfte att hävda parlamentets makt. Men Cromwell lät upplösa parlamentet och utsåg själv medlemmarna till ett nytt. Upproret riktade sig mot enväldet, men riksprotektorns envälde blev mer oinskränkt än kungarnas varit. Upprorsmännen hade kämpat för religiös tolerans, men Cromwell slaktade religiösa meningsmotståndare - framför allt irländska katoliker - i en skala utan tidigare motstycken.
Engelska folket hade tröttnat på anarki och inbördeskrig. Karl II hälsades allmänt som en räddande ängel. Det kan framhållas att den "ärorika revolutionens" krönikör och lovprisare framför andra, den store liberale historikern Macaulay, i sin History of England (1848-1855) försvarade restaurationen. "England", skrev Macaulay, "befann sig i omedelbar fara att sjunka ned i ett tyranni under en följd av små män som upphöjdes och störtades av en militär nyck. Att rädda landet från att behärskas av soldaterna var varje patriots första plikt. Därför enades rundhuvuden och kavaljerer, episkopala och presbytarianer i ett fast förbund för att skydda landets gamla lagar mot den militära despotin. Medlet blev kungadömets återinförande".
Macaulay hade säkert i det väsentliga rätt. Restaurationen av monarkin blev den enda utvägen i ett läge där revolutionen hotade landet med antingen militärdiktatur eller total anarki. Att de i triumf återvändande Stuartarna sedan inte besatt det minimum av statsmannaklokhet som skulle gjort det möjligt för dem att behålla makten är en annan och senare historia.
DET FRANSKA EXEMPLET
Den franska revolutionen utvecklade sig från sin början 1789 i ett idealtypiskt rörelseschema där i förstone varje ny händelse tycktes skynda på utvecklingen mot en revolutionär kulmen men där, då vågtoppen väl brutits, varje ny fas innebar ett sjunkande. Höjdpunkten och vändpunkten markerades av thermidorkuppen, den 27 juli 1794 ("9 thermidor år II").
Thermidorhändelserna hade föregåtts av skräckväldets kulmen, den s.k. grande terreur, då antalet avrättningar i Paris tiodubblades så att man avrättade 30 människor per dag. Den store lyrikern Chenier och den store kemisten Lavoisier blev giljotinens offer under denna period. Under perioden genomgick också den ekonomiska och sociala revolutionen en radikalisering, bl.a. genom de av Robespierre genomdrivna s.k. ventösedekreten, som delade ut misstänkta personers egendom till hängivna republikaner. Den 26 juli (8 thermindor) angrep Robespierre så i konventet sina vedersakare, kritiserade öppet kolleger i regeringen, krävde förnyelse av välfärdsutskottet och konventets rensning från opålitliga element. Detta uppfattades som hot om en ny kupp, men de som misstänkte att de var de utsedda offren beslöt slå till först. Robespierre lät sig överrumplas och giljotinerades efter en summarisk rättegång den 28 juli 1794 (10 thermidor). Men det som ursprungligen endast var en handling i självförsvar från de s.k. thermidoristerna blev snart en vändpunkt i revolutionens hela utveckling. Skräckväldet hade framkallat en motreaktion. Jacobinernas misslyckanden i den ekonomiska politiken hade berövat dem folkmassornas stöd. Jacobinernas högkvarter på Rue S:t Honore slogs sönder av hämndlystna folkhopar. Ute i landet uppstod en kontrarevolutionär "vit" terror, vars offer blev skräckväldets hantlangare. Thermidorhändelserna innebar inte revolutionens slut och inte heller kontrarevolutionens. Bristen på stabilitet och auktoritet hos det s.k. direktoratet som efterträdde Robespierres epok utgjorde förutsättningarna för Napoleons brumairekupp den 9 november 1799 (18 brumaire VIII). Det kan hävdas att varje steg nu var ett steg bort från revolutionen - direktoratet, konsulatet och till sist kejsardömet förde Frankrike allt längre bort från 1792 års idéer. Bourbonernas återkomst 1814-1815 fullbordar, om man ser saken så, bara cykeln. Den gamla dynastins återkomst som fullbordade kontrarevolutionen hängde nära samman med den europeiska fred som nu avslutade det kvartssekel av europeiska krig som inletts genom revolutionen. En konservativ statsman, Henry Kissinger, har framhållit detta i sin bok A World Restored (1973) som behandlar Wienkongressens fredsverk: "Franska revolutionen hade utdelat ett hårt, kanske dödande slag mot myten om kungarnas gudomliga rättigheter; men nu vände man sig till representanterna för denna samma lära med begäran att de skulle göra slut på denna mansålder av blodsutgjutelse. Det häpnadsväckande under sådana omständigheter är inte hur ofullkomlig den uppgörelse var som nu växte fram utan hur klok och förnuftig den faktiskt var, inte hur ´reaktionär´ den var [...] utan hur välbalanserad den var. Den förverkligade kanske inte alla en idealistisk generations förhoppningar, men den gav dock generationen något kanske ändå värdefullare, nämligen en period av sans och stadga, som gav människorna möjlighet att förverkliga sina önskemål utan vare sig storkrig eller ständig revolution."
DEN RYSKA REVOLUTIONEN
Den franska 1800-talshistorien illustrerar hur revolution och kontrarevolution ständigt följs åt, betingar och motverkar varandra i ett intimt samspel. Något liknande kan sägas om den ryska revolutionens historia 1917-1920. Den kontrarevolutionära Kornilovkuppens misslyckande blev förutsättningen för den bolsjevikiska oktoberkuppens framgång. Denna i sin tur utlöste ett inbördeskrig - i god överensstämmelse med Lenins program att omvandla det pågående världskriget mellan nationerna till ett inbördeskrig i varje land.
Varför misslyckades de vita generalerna i inbördeskriget? Olika förklaringar kan anföras. Englands, Frankrikes och USA: s stöd till de vita var halvhjärtat och dåligt koordinerat. Bolsjevikregeringen var i besittning av centrum - Petrograd och Moskva - medan de vita opererade i pereferin, en logistisk nackdel, men också en psykologisk. Den vita kontrarevolutionen förmådde aldrig formulera något positivt program förutom det att besegra bolsjevikerna. Lenin och hans regering använde den beprövade taktiken att ställa ut växlar utan täckning på framtiden. Denikin & Co förmådde inte ens detta.
Segern i inbördeskriget konsoliderade bolsjevikernas välde. Men iden om kontrarevolutionen och vitgardisterna fortsatte att hemsöka de härskandes fantasi och blev bestämmande för Sovjetunionens hela fortsatta historia. Det verkliga inbördeskriget hade knappt avslutats för än ett imaginärt inbördeskrig påbörjades, vilket kulminerade i de stora skådeprocesserna på 30talet. Också detta fördes mot vitgardisterna, fascisterna, de utländska interventionisterna, förrädarna som ville likvidera revolutionen och återinföra kapitalismen, kort sagt mot kontrarevolutionen. Det var ett imaginärt krig så tillvida att motståndarna inte fanns utan måste uppfinnas. Det var ett verkligt krig så tillvida att det kanske krävde ännu fler dödsoffer än inbördeskriget (som krävde cirka 10 miljoner). Och det var verkligt också på det sättet att det förmodligen inte var onödigt utan tvärtom nödvändigt för att bevara socialismen. Stalin trodde från tjugotalets slut alltid att det största hotet mot socialismen fanns i kontrarevolutionära tendenser - subjektiva eller objektiva - inom det härskande partiet självt och dess ledning. Avrättningar i förebyggande syfte betraktade han som det bästa botemedlet. Historien har visat att han hade rätt. Kommunismen var ett system som med artificiella medel höll ned det ryska folket - och andra drabbade folk - i ett tillstånd av grotesk fattigdom och ofrihet. Det kunde rimligtvis upprätthållas bara genom terror. Stalin insåg detta och gjorde NKVD till det viktigaste statsorganet samtidigt som han byggde Gulagarkipelagen till en sorts förtydligande avbild av det omgivande sovjetsamhället, en utopi inom utopin.
Stalins efterträdare Chrustjov trodde att revolutionen skulle kunna vidmakthållas utan terror. Följden blev en röta som under Bresjnev-epoken spred sig genom hela Sovjetsamhället. Under Gorbatjov skedde det som Stalin alltid fruktat - en kontrarevolution uppifrån under ledning av SUKP och politbyrån. Inte angrepp utifrån utan förräderi inifrån förde kontrarevolutionen till seger. Om Bismarck kallats den vite revolutionären kan Gorbatjov med än större rätt kallas den röde kontrarevolutionären.
Gorbatjov blev naturligtvis bara en övergångsfigur, liksom Kerenskij på sin tid, fastän rörelsen nu gick i motsatt riktning. Kontrarevolutionen visade sig ha sin egen levande kraft, liksom revolutionen en gång haft. Under Jeltsin och Putin har den löpt linan ut. Ett stort arv från revolutionen finns visserligen kvar, men det innehåller uteslutande debetposter. På liknande sätt har kontrarevolutionen segrat i hela det forna Östblocket.
SJUTTON SAMMANFATTANDE PUNKTER
Det kan vara dags att sammanfatta några av de observationer som kan göras beträffande kontrarevolutionernas historia. Någon fullständighet kan det givetvis inte bli tal om. Än mindre om någon systematik. Den deduktivt uppställda teorin om kontrarevolutionen måste tills vidare vänta.
1. Kontrarevolutioner kan liksom revolutioner ta många olika former. Vi känner kontrarevolutioner genom kupp (thermidor, brumaire, Louis Napoleons kupp 1851, Chilekuppen 1973), genom inbördeskrig (Vendeeupproret, ryska inbördeskriget, finska inbördeskriget, Francos uppror 1936), genom utländsk intervention (koalitionerna mot Frankrike 1792-1815, interventionerna i Ryssland 1918-1920), genom initiativ uppifrån (Gorbatjov i Sovjetunionen, Deng Xiaoping i Kina).
2. Motreaktioner och motrevolutioner får ofta sitt tillfälle genom att den revolutionära offensiven (liksom militära offensiver) förlorar i styrka ju längre den kommer från utgångspunkten. Clausewitz´ observationer om kriget kan tillämpas här. Också revolutionen möter tilltagande friktion. När den stagnerar har motreaktionerna sitt tillfälle.
3. Varje kraft alstrar, inom politiken liksom inom fysiken, en motkraft, en rekyl. Revolutionen alstrar motrevolution.
4. En revolutionär offensiv skapar förvirring och huvudlös flykt hos sina motståndare. Men om en anförare står upp bland dessa och formulerar ett begrepp eller lyfter en fana kan flykten hejdas och vändas i motoffensiv.
5. De som förlorar på revolutionen har något att vinna på kontrarevolutionen. Därmed får den en social bas. De som till liv och egendom hotas av revolutionen har anledning att sätta sig till motvärn.
6. Revolution är inbördeskrig och från inbördeskrig till krig är steget kort. En revolution som hotar status quo i ett land kan uppfattas som ett hot mot status quo också i grannländerna. Ett motiv för utländsk intervention skapas därmed.
7. Revolutionära excesser skapar lätt en moralisk motreaktion. När revolutionärerna upplevs "gå för långt" kan ett motstånd samlas.
8. Revolutionens ursprungliga elan och entusiasm måste med viss nödvändighet ebba ut om den inte kan få ny stimulans. Rutin och byråkrati tar över och skapar därmed förutsättningar för motreaktioner. Sartre studerade detta fenomen av svalnande revolution.
9. Revolutionen har ofta framgång genom terror. Men terror föder såväl moraliska motreaktioner som ibland motterror. Den röda terrorn föder den vita (liksom omvänt).
10. Den framgångsrika revolutionen äter sina barn och den splittras i olika fraktioner. Splittringen och kraftförlusten gynnar motrevolutionen.
11. Revolutionen har ofta målsättningar som är motsägelsefulla eller de facto omöjliga att genomföra. När detta står klart inträffar en desillusion, vilken hjälper kontrarevolutionen. I fallet Sovjetunionen tog det dock mer än sjuttio år för denna desillusion att få genomslag.
12. En revolution som hålls vid makten främst genom terror hotas av kollaps om terrorn av en eller annan anledning måste upphöra eller minska i omfattning.
13. En kontrarevolution har störst möjligheter att segra när den kan framställa sig själv som "progressiv", dvs. utlova något mer än bara upphävandet av revolutionen.
14. Den permanenta revolutionen är en omöjlighet, en revolution måste alltid avslutas. Avslutandet kan då ta formen av en kontrarevolution vilken bevarar revolutionens landvinningar. Frankrike 1794-1814 ger exempel.
15. Fredliga framsteg, t.ex. ekonomiska, kan aldrig äga rum under en revolution. Ständig turbulens och fredliga framsteg är oförenliga. Under en revolution är det också omöjligt att begreppsmässigt eller praktiskt upprätthålla skillnaden mellan revolutionär och förbrytare (båda bryter mot lagarna). Rättssäkerhet kan återställas bara om revolutionen avslutas. Revolutionen är till sin natur, vilket Hobbes framhöll, ett brott mot freden. Därför kan kontrarevolutionen trovärdigt framställa sig som fredens återställare och garant. Dock bör man här lägga märke till vad som kunde kallas "Hobbes´ dialektik" - när revolutionen väl segrat blir det kontrarevolutionen som bryter freden.
16. I synnerhet i de fall där revolutionen utmynnar i kaos kan kontrarevolutionen med stark trovärdighet ingripa för att återställa ordningen.
17. Revolutionen riktar sig definitionsmässigt mot gällande legitimitet. Men ett samhälle utan legitimitet kan inte fungera. Kontrarevolutionen som vill återställa den legitima makten har därmed ett gott argument. (Detta argument går visserligen förlorat om den revolutionära regim man riktar sig mot kommit till makten på legitim väg, t.ex. genom val).
Iakttagelser och generaliseringar av detta slag kunde göras fler. Men de räcker för mina poänger. Nämligen att ett komparativt studium av revolutioner förutsätter ett komparativt studium av kontrarevolutioner - den ena sortens studium kompletterar den andra. Samt att kontrarevolutioner liksom revolutioner uppvisar vissa regelbundenheter, vissa karaktäristiska förlopp som inte kan sammanfattas till lagbundenheter men väl läggas till grund för en typologi och för insikter i en generell historisk dynamik. Det sades om de aristokratiska emigranter som 1815 återvände till Frankrike att de ingenting glömt och ingenting lärt. Jag hoppas dock ha visat att det faktiskt finns något att lära av den kontrarevolutionära erfarenheten. Ett uppbrott från en lineär och enkelriktad historiefysik borde möjliggöra ett mer förutsättningslöst och därför mer inträngande stadium av kontrarevolutionens problematik. Redan det faktum att alla de stora revolutionerna - den engelska, den franska, den ryska och den kinesiska - slutade i kontrarevolution borde räcka för att göra klart att temat har ett mer än akademiskt intresse.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
