Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Moderna medier hos Eyvind Johnson - manipulation och mänsklig gemenskap
Eyvind Johnson, en av 1900-talets främsta och mest tongivande svenska prosaförfattare, hade ett starkt och medvetet förhållande till medier - och moderna massmedier i synnerhet. Det märks både genom deras påtagliga närvaro i hans litterära verk och genom de sätt på vilka han assimilerar och adapterar deras modus och stilarter. Samtidigt är det uppenbart att Johnson kände en viss ambivalens för dem som kommunikationsform - och här kan man se en sorts släktskap med tänkare som Platon och Rousseau, som bägge uttryckte misstänksamhet mot de medier de själva nyttjade för att kommunicera sina idéer och verk. I denna artikel studeras mediernas betydelse i Johnsons författarskap, dels som det framkommer i några av hans verk, dels i hans förhållande till författarens verktyg, i första hand skrivmaskinen. I den första delen av artikeln tar jag upp Johnsons bild av det moderna mediesamhället i romantrilogin om Krilon från 1941-43. I den andra behandlas hans diskussion av sitt eget skrivmedium i anslutning till Timans och rättfärdigheten (1925) och i de självbiografiska romanerna Romantisk berättelse (1953) och Tidens gång (1955). Avslutningsvis tar jag upp den närhet mellan klassisk epik och modern filmkonst som var en självklar utgångspunkt för autodidakten Eyvind Johnson.
DET SLUTNA RUMMET
Vad menar jag med mediala och massmediala situationer i Johnsons författarskap? Det är kanske bäst att börja med att diskutera ett konkret exempel, och jag inleder med ett textställe i Johnsons roman Grupp Krilon (1941), den första delen i romantrilogin om Krilon. Mitt text-exempel är taget från kapitel 14, där Karl Gustav Minning har förts till en hemlig plats för att utfrågas av ‘Redliga Fritz´ om sitt umgänge med Johannes Krilon och hans grupp (där förutom Minning ingår Emil Hovall, Jonas Frid, Per Segel, Gabriel Odenarp och Johan Henrik Arpius), liksom om ett tidigare samtal med en mystisk figur vid namn Gideon Staph.
Minning steg in och dörren stängdes bakom honom. Han var ensam i ett ganska stort, fönsterlöst rum med slammade väggar. Golvet var helt täckt av en tjock, grå matta, vid ena väggen fanns en soffa, överklädd av grått tyg, med en svagt lysande lampa i matt hölje över: lampan stod på ett slags konsol. I ena hörnet stod en starkt lysande golvlampa, två fåtöljer och ett bord. På ett annat bord stod en stor radioapparat, på ett tredje, vid en stängd dörr som tydligen ledde till ett inre rum, en telefonapparat. Det hela verkade vara någon sorts studio.
Minning befinner sig ett slutet rum, avskärmat såväl från den yttre verkligheten som från andra människor. De enda kommunikationsmedia till yttervärlden är radio och telefon. Här har vi alltså en medial situation, men för att kunna beskriva dess betydelse måste vi veta hur dessa medier fungerar och används.
Innan jag fortsätter att diskutera denna scen i Grupp Krilon vill jag få påpeka att i denna roman återfinns en mängd mediala situationer. Sålunda finns otaliga beskrivningar av radioapparater och personer som lyssnar på dem och det pågår ett evinnerligt telefonerande. I en nyckelscen tidigare i romanen beskrivs exempelvis hur den nämnda gruppen uppmärksamt lyssnar på musik som strömmar ur radion hemma hos Krilon. Det är ett pianostycke av Chopin och vi får följa hur detta påverkar gruppmedlemmarna på olika sätt, liksom vilka minnen och associationer som musiken skapar hos dem. Det är en scen som ger läsaren en nyckel till de olika gruppmedlemmarnas karaktärer. Det är också en intressant och representativ bild av medieanvänding av anno 1941: att lyssna på radio var något man gärna gjorde tillsammans.
Det kan också nämnas att personerna i romanen är idoga tidningsläsare. Detta kan illustreras av den scen där Krilon och Hovall gör bekantskap i början av romanen och hur de sedan gör sällskap till en cigarraffär för att införskaffa tidningar och tobak. Krilon nöjer sig inte med att köpa en eller två tidningar, utan "plockade åt sig Times litterära bilaga, Manchester Guardian, Le Journal och Berliner Tageblatt." Hovall är inte sämre än att han tar "Hamburger Fremdenblatt, Vossische Zeitung, Corriera della Sera och Morning Post" och bläddrar "i de andra tidningarna och tidskrifterna som låg framför honom i tre rader". I allt köper de alltså åtta dagstidningar på fyra olika främmande språk. Det gäller att hålla sig informerad.
Men nu åter till Minning, som vi lämnat i det slutna, studioliknande rummet:
- Varsågod och sitt, sade en obekant röst. Minning tittade sig omkring, men det fanns ingen mer i rummet. Han stod tvekande mitt på golvet. Han tog av sig mössan och såg ner på sina skor; han märkte att han i brådskan glömt galoscherna hemma.
- Varsågod och sitt, sade rösten igen, otåligare.
- Tack, sade han men tvekade innan han tog några steg mot soffan.
- Nej, i den vänstra fåtöljen, om jag får be! Det var som hos fotografen - en fotograf dold under ett svart skynke. Objektivögat ser kallt och skarpt på en. Men här syntes inte ens händerna eller benen av karln. Han tvekade fortfarande.
- Till vänster! sade rösten skarpare. Bredvid radion.
Minning tittade på radion. Den hade lyst upp som om en osynlig hand hade vridit på strömmen. Då upptäckte han att rösten kom från den. Det var en röst som var lika lugn och opersonlig som en väderleksrapport, ja, som dagsnyheterna. Så fort han satt sig började apparaten knastra och gnissla som om man sökte de rätta våglängderna. Minning satt i en fåtölj vid det omöjligas gräns och trots ångesten för flickans [dvs hans dotters] öde var själva upplevelse märklig. I allt detta nästan banalt vardagliga snuddade hans tanke vid minnet av en tidningsnotis eller en lögnhistoria om hur makten i en republik i Sydamerika erövrades av någon djärv politiker, som satte presidenten i en länstol och lät honom sitta där tills han blev trött i baken. Presidenten var visst ivrig rökare också, men han fick inga cigaretter av den maktsjuke värden. Detta minne glimtade till i Minnings hjärna.
- Varsågod och ta en cigarett, sade radion. Minning vände sig mot den:
- Tack, jag röker inte.
Och nu började förhöret med Minning.
Det som beskrivs i denna passage är naturligtvis högst märkligt, för att inte säga fantastiskt: "vid det omöjligas gräns." Detta gäller såväl den omständighet att Minning, efter det att hans dotter Linnea har blivit bortrövad, i sin tur har blivit bortförd för att förhöras av okända personer. Andra märkliga inslag är de närmast direkta telefonförbindelser som dessa visar sig ha med landets regering, liksom att radioapparaten, ett medium för masskommunikation, används för privat tvåvägskommunikation och dessutom i viss utsträckning förefaller ha möjlighet att läsa Minnings tankar.
ALIENERAD OCH MANIPULATIV MEDIEANVÄNDNING
Man kan här också inflika att radio fortfarande var ett relativt nytt fenomen för allmänheten: det var först under 1920- och 1930-talet som dess massmediala möjligheter hade upptäckts och på allvar exploaterats. Med detta fenomen följde en diskussion om dess sociala möjligheter och risker: som socialt kitt å den ena sidan och som orsak till social fragmentering och alienation å den andra (liksom även medel för propaganda och manipulation). Det är alltså i stort sett samma polariserade debatt som vi ser om Internet i dag. Denna samtida mediediskussion inbegrep förstås även filmen, som dock användes på andra sätt och därför hade annan betydelse och genomslag än radion. Denna mediediskussion märker man också i den samtida litteraturen: författare som James Joyce, Franz Kafka och Marcel Proust tematiserar på olika sätt moderna medier i sina verk.
Minning är långt ifrån klar över varför han befinner sig i denna situation, och man kan inte heller säga att han förstår själva situationen. På frågan - ställd av radiorösten - om Minning ‘förstår situationen´, svarar han att han inte vet. Varpå rösten gör det klart för honom att han är att betrakta som en fånge, som "inte kan komma härifrån om vi inte vill". Men samtidigt hävdar rösten att det är för Minnings "eget bästa" att han sitter där. Den mediala situation som Minning befinner sig i är alltså i högsta grad paradoxal, och även om han aldrig direkt anklagas för något är det uppenbart något kafkaliknande över hans belägenhet.
De medier - eller närmare bestämt kommunikationsmedier - vi finner omnämnda i det citerade textstället var förutom tidningen alla för Johnsons samtid nya former av kommunikationsmedier. Men vad för slags kommunikationsmedier är då telefonen och radion? Tidningen och radion är bägge åtminstone såsom vi har vant oss vid att använda dem för att få information - exempel på medier som kännetecknas av offentlighet: de är i princip riktade till alla som vill ta del av dem. Dessa två medier är också exempel på masskommunikation, en kommunikationsform som primärt är en form av envägskommunikation där deltagarnas roller som sändare och mottagare är distinkta och inte utbytbara. De hör hemma i en modern värld och har i västliga demokratier intimt förknippats med iden om den offentliga sfären och det offentliga samtalet. Men denna offentlighet, liksom villkoren för samtalet, är kringskuret av begränsningar. Såsom exempelvis en medieforskare som John Durham Peters har påtalat, kringskärs det offentliga samtalet av flera faktorer: vårt behov av underhållning, villkoren för dess finansiering, mediets modalitet och närvaro, liksom konventioner för mimesis (såsom exempelvis hur man framställer mänskligt lidande). Dessa massmedier är alltså inte i sig någon garanti för demokrati eller offentlighet i betydelsen av öppenhet. Andra exempel på massmedier - som kan vara mer eller mindre offentliga - är tidskrifter, böcker, spelfilm. Man brukar här skilja mellan massmedier där mottagaren är ett konkret kollektiv, som på teatrar och biografer, eller ett mer abstrakt kollektiv, som exempelvis en radio eller tv-publik vilken utgörs av utspridda individer eller grupper av individer.
I kontrast till dessa massmedier är telefonen, liksom brev och e-post, en intim - i betydelsen ickeoffentlig - kommunikationsform, som dessutom vanligen är baserad på att deltagarna alternerar som sändare och mottagare, och det är med andra ord fråga om medier för tvåvägskommunikation, dvs. en form av dialog.
Det paradoxala i den scen i Johnsons roman som jag citerat är, som redan noterats, å ena sidan att radion i förhöret med Minning används som medium för en intim, ickeoffentlig kommunikation; å den andra att han med telefonen får kontakt med personer som han normalt endast skulle höra på radio eller läsa om i dagstidningen. Det är fantastiskt, men också symboliskt. I en förhörssituation är vidare turerna för kommunikationen i hög grad reglerade, och utrymmet för den förhörde att ta egna initiativ i samtalet är högst begränsade. När Minning vill höra sig för om sin flicka, och vad de egentligen vill honom, gör den genom radion kommande förhörsrösten klart att det är den som bestämmer över samtalets riktning. Det är alltså inte fråga om ett vanligt samtal, och det vore inte korrekt att kalla det en dialog. Detsamma gäller också de telefonsamtal som Minning tvingas göra till utrikesministern och statsministern, där ‘redliga Fritz´ lägger sig i och sufflerar honom. Det är inte heller där fråga om några vanliga samtal.
I denna förhörsscen kan man se en fantastisk och delvis perverterad bild av det offentliga samtalet, men det är endast en partiell bild av Johnsons syn på villkoren för det medierade samtalet i hans samtid. Om denna förhörsscen alltså kan sägas utgöra en allegori för en alienerande och manipulativ medieanvändning, så ges i andra delar av romantrilogin mer positiva beskrivningar av mediala situationer.
MEDIER SOM FÖR MÄNNISKOR SAMMAN
De sätt som medierna kommer till användning i den diskuterade scenen i Grupp Krilon skiljer sig alltså delvis från vad man finner i resten av romanen, som i övrigt är mer realistisk. Det innebär att tidningar och radio i första hand används för att få eller söka information, avkoppling och underhållning, även om de ibland har en mer aktiv del i handlingen, som exempelvis det ovan nämnda radioutsända musikstycket av Chopin.
Samtidigt är dessa tre diskuterade medier - telefon, radio, tidningar - av stor betydelse för att konstruera, och även hålla samman, romanens sociala universum. Detta kan illustreras med Jonas Frids reflektioner om avskildhetens välsignelser i sin stuga som saknar både radio och telefon. Men denna sociala och mediala isolation betecknar i romanen en återvändsgränd, och den person som isolerar sig befinner sig ett patologiskt tillstånd som kan leda till döden. Detta är mycket tydligt vad gäller Per Segel som under perioden före sin död undviker kontakt med omvärlden genom att inte svara i telefon och även avvisar Krilon som sökt upp honom i hans våning. Det är uppenbart att Johnson betraktar människan som i grunden en social varelse, vad Aristoteles kallade ‘zoon politikon´, och att individer som avskiljer sig från gemenskapen både kan betraktas som störda och som symptom på störning i samhället.
Denna tendens hos Hovall och Segel att ställa sig utanför en social gemenskap kan kontrasteras mot Krilons närmast pliktfyllda ambition att på alla sätt upprätthålla kontakt, och därmed bevara gruppens gemenskap. De medier som Krilon framför allt använder sig av är telefonen och det intima, personliga och fria samtalet. Bägge två är medier som symboliserar hans ideal om människans frihet, eller "friheten att vara människa". Krilon talar naturligtvis också om det slags fri och rättigheter som är kopplade till en modern demokrati, som yttrandefrihet och tryckfrihet, med andra ord friheter som avser massmedier snarare än intimare kommunikationsmedier. Men det är inte fråga om någon motsättning, utan snarare en allegorisering: massmedierna kan fungera som intima medier om de är öppna och fria. Men intimitet är inte i sig ett tillräckligt villkor för frihet och öppenhet. Det hot mot det fria ordet som man kan se i romanen är den stora mängd desinformation som på olika sätt sprids om Krilon, i form av antydningar, rykten, flygblad, broschyrer, med mera.
Johnson tillmäter kommunikationsmedierna en viktig funktion för att hålla samman det moderna samhället: utan dem skulle det antingen falla samman eller låta sig toppstyras av grupper som inte tillät insyn i sina affärer. Men det samtal som dessa medier möjliggör måste enligt Johnson vara fritt, och får vare sig styras eller domineras av enskilda grupper eller intressen. För Johnson förefaller således moderna medier primärt ha sociala och politiska funktioner, medan de rent kommunikativa funktionerna är underordnade.
ROMANENS REALISTISKA AMBITION
Det torde vara uppenbart, av det jag hittills sagt om romanen, att Grupp Krilon utmärks av en påfallande medietäthet. Och vad betyder denna täthet? Vid sidan av de tematiska och allegoriska betydelser jag redan varit inne på kan man nog även tala om en strävan efter realism. Alltså att Johnson i sin roman helt enkelt försöker beskriva ett modernt mediesamhälle, där kontakten mellan medborgarna i hög grad upprätthålls genom medier som radio, telefon och tidningar, och även av brev.
I Johnsons verklighetsskildring kan man också läsa ut de olika personernas - och kanske även författarens - förhållande till den opersonlighet och brist på omedelbarhet som därmed uppstår. Likså gestaltas möjligheterna till kontroll av medborgarna genom att på olika sätt kontrollera och manipulera kommunikationsmedierna. Man kan även notera frånvaron av kvinnor i Johnsons bild av det moderna mediesamhället. Detta stämmer uppenbarligen illa överens med en historisk verklighet där kvinnor dels verkade som lärare, sekreterare och telefonister, dels flyttade fram sina positioner mycket tack vare de nya medierna.
Innan jag går vidare vill jag kort påminna om Johnsons egen situation, åren 1941-43, och hans möjligheter att aktivt delta i det offentliga samtalet. Det var en situation då såväl det fria samtalet som det fria samhället var allvarligt hotat - och Johnson kunde inte publicera sin tankar öppet. Romansviten om Krilon hade formen av en allegori, men utsattes ändå för försök att förhindra publicering.
Efter att ha diskuterat Johnsons försök i Grupp Krilon att gestalta det moderna mediesamhället vill jag nu vända mig till vad man skulle kalla hans egen plats i, eller kanske snarare förhållande till, detta samhälle. Och jag kommer att börja med hans förhållande till skrivmaskinen.
JOHNSON OCH SKRIVMASKINEN
I förordet till Folket i Bilds förlags nyutgåva av Timans och rättfärdigheten (1925/1944), Johnsons andra bok, berättar han om omständigheterna kring dess tillkomst. Den skrevs, säger han,
för hand och på stora, linjerade pappersark av den typ som man använder på landsbygden och även annorstädes när man skriver till myndigheter. Den handstil som användes [...] var av ibsensk-strindbergsk sort, det vill säga, upprättstående, nästan bakåtlutande. Jag ansåg nämligen att en sådan handstil dels bromsade upp skrivhastigheten något och dels att det skrivna framträdde tydligare för manuskriptbedömarens och sättarens blickar.
Johnson berättar vidare hur boken författades först i en kolonistuga i Årstalunden i Stockholm, och sedan hur manuskriptet flyttade med honom till Brännkyrkagatan - där "handstilen blev ojämnare". För ett förskott på boken kunde Johnson resa till Norrbotten, som han inte återsett på flera år. Manuskriptet följde med. Hur det nu var fick Johnson för sig att man på förlaget, dvs. Tidens förlag, otåligt gick och väntade på hans manuskript, och han skickade ner det till Stockholm kapitel för kapitel. Från förlaget hördes dock inte ett knyst, så i april skrev han ett brev till dem för att höra vad som var å färde: "Svaret kom oväntat fort. På grund av o.s.v. Men förl. ställde sig välvilligt avvaktande till förf:s kommande bok (böcker, produktion). Samtidigt återsändes manuskriptet. Det var 187 sidor." Johnson hade fått romanen refuserad, men den verkliga betydelsen av brevet var något annat. Vad som står på spel här är i korthet Johnsons identitet som författare. Han har publicerat en bok, något som nästan, men inte riktigt, gjort honom till en författare, och det gäller nu närmast att bli bekräftad i den rollen.
Johnson beskriver med viss humor den kris som drabbade den unge ‘författaren´, liksom de försök av hans mor - "som var en klok och erfaren kvinna" - att övertyga honom om att ta motgången med ro. Men en kväll, berättar han, "kom en vän, som satt på en tidning, och sa: - Felet är att det inte var maskinkrivet. Varenda riktig förf. skriver på maskin." Johnson invänder att hans handstil minsann är av ibsensk-strindbergsk typ, men hans vän blir inte imponerad och säger att "det ger dom fan i". "Lita på mig", säger han vidare. "Jag vet hur det är på redaktion." Och hans vän erbjuder sig att maskinskriva manuskriptet åt honom.
Johnson gav strax med sig och det framgår att maskinskrivningen av manuset också kom att innebära en gemensam redigering av detsamma. Med detta i bagaget återvänder han i maj till Stockholm och får det accepterat för utgivning på Bonniers. Johnson berättar avslutningsvis i sitt förord till Timans att han efter det att förlaget tagit boken satte sig i planteringen utanför och "räknade pengarna". "Sedan träffade jag en bekant som ville sälja en skrivmaskin på avbetalning. Jag band mig för år framåt."
Denna berättelse om Johnsons möte med skrivmaskinen handlar naturligtvis om mycket mer än en diktares fetischistiska förhållande till sina skrivverktyg. Det handlar om identitet: den bild av författaren som Johnson förknippar med ´pennan´ som verktyg är Ibsens och Strindbergs ‘upprätta, bakåtlutande handstil - med tid för eftertanke´; medan skrivmaskinen snarare beskriver ett annat slags förhållningssätt till skriften: journalistens och kontoristens. Vilket slags författare var han? Och vad ville han bli?
Denna fråga om skrivteknik var för Johnson alltså en fråga om vem han var och vem han ville vara, kort sagt handlade det om hans identitet. Att äga en skrivmaskin hade nu kommit att bli ett tecken på att vara yrkesförfattare, men också vilket slags författare man skulle vara. Men inte bara det: det var en investering som måste betala av sig. Nu gällde det att skriva för att få in pengar. Johnson hade kommit att bli yrkesförfattare med ett eget kapital, ett kapital som måste omsättas i produktion. Socialisten och anarkosyndikalisten Johnson hade kommit att bli sin egen lilla företagare, med ett kapital att förränta.
Detta att äga en skrivmaskin - att äga sin skrivmaskin, att förfoga över moderna produktionsmedel för sitt skrivande, sitt författande - är ett ämne som återkommer ett antal gånger i hans författarskap. Allra tydligast märks det i den självbiografiska romansviten Romantisk berättelse (1953) och Tidens gång (1955) som handlar både om hans tidiga år som strävande författare på 1920-talet och om det tidiga 1950-talet när han hade erövrat en framträdande och även tongivande position i den svenska samtidslitteraturen.
Att äga en skrivmaskin var en sak, att behålla kontrollen över den var en annan. Detta illustreras av följande dagboksexcerpter ur Tidens gång från 1927:
Lördag 5 mars.
Skrivmaskinen sitter på jäsken. [...]
24 maj.
[...]
Har lånat en gammal skrivmaskin av Rickard; på den bygger jag mina framtidshopp, för handskrivet vågar jag numera inte skicka något till bladen. [...]
7 juni.
Har fått tillbaka skrivmaskinen från jäsken. [...]
För den unge, strävande författaren hade det blivit ett materiellt villkor att förfoga över en skrivmaskin.
Men förhållandet till skrivmaskinen handlar inte bara om möjligheten att kunna förtjäna ett levebröd som skribent och författare. Det är en maskin som - likt radion i förhöret med Minning - även tillskrivs vissa metafysiska eller fantastiska egenskaper.
I Romantisk berättelse finns exempelvis beskrivet hur den unge Olle Oper - Johnsons alter ego - tillsammans med en Emmanuel får tillgång till en skrivmaskin på anarkosyndikalisternas kontor i Oberhausen år 1922.
Skrivmaskinen hade svart, sprickigt vaxdukshölje. De fick använda den på kvällar och söndagar då den mestadels var ledig. Annars skrev den rapporter om Rörelsen eller inlagor till myndigheterna här och i Berlin eller upprop till Rheinland-Westfalens arbetare. Den var en kampmaskin, tjudrad vid idéer och praktiska formuleringar. Det fanns ädelhet och godhet i det torra språk den klämde fram på vardagarna.
Maskinen beskrivs som en besjälad tingest, med en ädel och god karaktär. Samtidigt som detta bådar gott för de unga diktarna, står maskinens ‘torra språk´ i direkt kontrast till deras eget mer poetiska uttryckssätt.
Johnson fortsätter sedan att tala om maskinens konstruktion, som inte liknar de maskiner som i dag står oanvända - om de alls finns kvar - på våra kontor.
Maskinen hade en tavla med alfabet, siffror och tecken och en fastmonterad pekpinne som stod i fin mekanisk förbindelse med typerna. Man pekade med pinnen på en bokstav i det fyrkantiga fältet, maskinen rasslade, man slog ner tangenten — det fanns bara en — och en stor bokstav infann sig på papperet. Apparaten skrev endast stora bokstäver, det såg för övrigt mer övertygande ut. Skrivningen gick långsamt men raden som skapades hade en viss myndighet. En redaktör eller förläggare kunde inte utan vidare slänga stora bokstäver i papperskorgen eller returnera dem med tryckt kort. Små bokstäver kan man behandla med mindre aktning, inbillade han sig. En diktsamling som stöder sig på stora bokstäver får något av det klassiska templets eller runstenens hållfasthet, kände han; och det låg mer penningtyngd i versalerna.
Det sätt Johnson beskriver maskinens mekanik på gör den besläktad med tekniken att hugga in skrift i sten, och denna analogi återkommer senare i talet om skriftens auktoriet. Som framgår av detta textställe så innebär mediet, alltså den maskinskrivna texten, en metamorfos av textens uttryck och stil.
Men som Johnson utvecklar ytterligare i följande stycke så påverkar maskinskriften även innehållet och fungerar därmed som ett slags lackmustest:
Dikterna förändrades när de blev maskinskrivna. Några fick mer klarhet och man kunde överblicka de kommande verkningarna bättre. Något gick ju förlorat genom maskinskriften, vad det nu var; troligen själva smärtan i handstilen. En del dikter höjdes i värde då man kunde läsa dem obehindrat. Andra avslöjades och man såg in i stor förvirring och hopplöshet utan glans och klang. Dikterna tycktes vara om inte sannare så i alla fall av mer ädel skönhet inne i den slutna munnen och i själen. På papperet blev några av dem bara rader av konstlat uppstöttade bokstäver; men han hade inte hjärta att kasta bort dem, hur mycket själiskt tarmvred de än var.
Att skriva ut dikterna på maskin innebar något mer än en renskrift, det betecknar en transformation av skriften vilken synliggör diktens inneboende egenskaper. Och den gör det fantastiskt nog möjligt att skilja god dikt från dålig.
Men skrivmaskinen fascinerar inte bara genom dess förmåga att förvandla och avslöja dikten, maskinens mekanism är i själva verket minst lika intressant:
Maskinen pickade upp det fort. Stålpinnens näbb plockade upp stora bokstäver, som kunde vara närande och grobara frön eller åtminstone beska och förtorkade. Han tittade på skrivmaskinen. Den var i själva verket intressantare än verserna.
Denna kommentar är i hög grad talande för Johnsons förhållande till moderna medier. För honom var de inte bara medel för att fästa orden på papper och föra dem vidare till läsare (och lyssnare); förutom att tekniken besitter magiska egenskaper så fascinerar den honom för sin egen skull och tillskrivs rent av estetiska kvaliteter.
ATT FÖRMEDLA EN SANN BILD AV VERKLIGHETEN
Denna maskinskrivningsscen i Romantisk berättelse leder så småningom fram till beskrivningen av en skrivkris, skapad av diskrepans mellan de döda orden och en förgången, men ändå levande verklighet. Denna frågeställning om förhållandet mellan de diktade orden och verkligheten är ett återkommande motiv i Johnsons författarskap. Som exempel kan nämnas hur i inledningskapitlen till Tidens gång berättaren analyserar ordens möjligheter att beskriva en förfluten och inre verklighet; i romanen Hans nådes tid (1960) diskuteras möjligheten att göra förflutna händelser verkliga. Det exempel jag tänkte ta upp här är hämtat från den sista delen i Johnsons Krilontrilogi, Krilon själv (1943). Vi finner där huvudpersonen tala om möjligheten att förmedla en hemsk upplevelse till en annan person, och det slags verklighet det är fråga om är krigets verklighet:
- Om en mänska som försöker återuppleva sådant i sin själ kan rycka ut en enda levande bild ur denna bödelsverklighets slutna block av lidande - då träder hela verkligheten fram för hans ögon. [...] Andra, som har stannat inför siffrornas blodångande fasa utan att fatta, utan att orka tro att sådant har hänt bara hundra mil från Sverige kan genom denna diktens, denna omdiktningens förmedling få veta hur det egentligen var.
Det medel som Krilon föreslår är det konkreta exemplet, ett exempel som genom sin levande konkretion inte bara inte låter sig förnekas, utan genom sin konkretion framstår som en egen verklighet. Och genom denna kan diktaren, författaren, journalisten försöka förmedla till läsaren hur det verkligen var. Detta är ett mycket omdiskuterat ställe i Johnsonforskningen, och har varit föremål för såväl narratologiska som psykoanalytiska utläggningar, men det har såvitt jag vet inte placerats i det mediala sammanhang där det också hör hemma.
Som vi har sett var Johnson starkt medveten om moderna mediers sociala och politiska betydelse. Han var också medveten om - och fascinerad av - de sätt på vilka medier omformade såväl upplevelser som beskrivningar av upplevelser. Dessutom fann han medietekniken i sig fascinerande och fann den stundvis mer intressant än det som den skulle förmedla. Men Johnson var också medveten om, och besvärad av, svårigheterna att förmedla en sann eller levande bild av verkligheten. Och med detta menar han inte bara möjligheten att förmedla sanna verklighetsupplevelser, utan möjligheten att därmed påverka människors medvetande, beslut och handlande. I denna djupgående förståelse och fascination av medier hos Johnsons finner man också en ambivalens inför den makt som medier besitter över människan. Den mediala poetik som han som författare gör till sin består dels i att låta enskilda, konkreta situationer gestalta olika individuella, sociala och politiska frågor, dels att reflektera över och allegorisera mediala situationer. Detta är förstås inte något nytt grepp, utan en klassisk teknik inom litteraturen som Johnson kan ha lärt känna i sitt möte med den antika grekiska dikten i ungdomen.
DIKTENS URSCEN
Jag vill nu avsluta min diskussion av mediala situationer hos Eyvind Johnson med att diskutera en scen som man skulle kunna kalla en urscen för hans diktning. Det är en passage i slutet av Se dig inte om! (1936), den tredje delen av den självbiografiska Romanen om Olof (1934-1937). Olof har just återfått sitt arbete som biografmaskinist:
Direktörn ökade på lönen med en femma i månaden och Olof fick tillbaka sitt rum. Man kunde sitta innanför den runda gluggen och titta ut i världen.
Biografmaskinen spann de stora händelserna, Jimmy Valentinos alibi och en seriefilm i femton episoder. Olof böjde sig fram och bytte rulle. Om två år, när man fyllt arton, kunde man bli riktig maskinist, nu var det förbjudet. Men direktörn, som kände till världen, sade att det gjorde ingenting om man satt här och körde. Det gjorde heller ingenting.
Salongen var halvsatt, under pausen stämde musiken. Pianistens rygg såg frusen ut.
Olof körde i gång nästa akt, och när han sett till att ljuset var fint och rent reglade han dörren och tog fram boken. Det var förbjudet att läsa här.
Det var Odysséen av Homeros.
I denna scen i maskinrummet på en biograf finner vi ett möte - eller åtminstone ett bredvidställande - av två olika medier. Dessa två medier är mer lika varandra än man först föreställer sig.
Homeros epos hör hemma i muntligt dikttradition, som först efteråt skrivits ner och sedan så
småningom införlivats i den skriftkultur som är den moderna tidens livsrum. Men i vår egen tid, och med det menar jag såväl Johnsons som vår egen samtid, har det uppstått en ny form av muntlighet, vad Walter Ong har kallat en sekundär muntlighet (secondary orality). Vad det är fråga om är moderna medier som radio, telefon, grammofon, film, television, vilka alla har förstärkt betydelsen av det talade ordet, det muntligt talade ordet. Men de har gjort det i medier vars teknologi behärskas av skriftkultur - eller kanske snarare en det tryckta ordets kultur. Det är alltså fråga om en delvis paradoxal och motsägelsefull situation.
Det är nu mycket intressant att notera att Johnson i det citerade stället i Romanen om Olof förlägger sitt möte med den stora litteraturen i vad som också är ett slags medierat - eller, för att använda David Jay Bolters och Richard Grusins term, ett ‘remedialt´ - möte mellan en primär och sekundär muntlighet. Man kan alltså säga att redan i urscenen för den Johnsonska dikten är den nya tidens medier närvarande, inskrivna och allegoriserade.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
