Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
William Le Queux
Bland skönlitterära konspiratörer och terrorister
Med tanke på ämnets aktualitet kan man få intrycket att spänningsfiktion om terrorism är något förhållandevis nytt. Så är emellertid ingalunda fallet. En presentation av den äldre terroristberättelsens historia blir således huvudföremålet för denna uppsats, som i hög grad kommer att röra sig kring den genrehistoriskt viktige engelsmannen William Le Queux (1864-1927).
LE QUEUX´ BROKIGA LIVSÖDE
William Tufnell Le Queux var son till en Guillaume Le Queux (som redan i unga år utvandrat från Châteauroux i departementet Indre i mellersta Frankrike till London, där han blivit tyghandelsbiträde, och anglikaniserat sitt förnamn till William) och engelskan Henrietta Henson. Le Queux d.y. utbildades bland annat i London och Paris, och efter att ha givit upp en gryende karriär som konstnär och lyriker i Quartier Latin började han på 1880-talet en bana som (franskspråkig) journalist i Paris.
Han sadlade dock i slutet av decenniet om till en (engelskspråkig) tidningsverksamhet i London som bland annat ledde till en resa i Ryssland 1890, vilken i sin tur - förutom en artikelserie för The Times - resulterade i debutromanen Guilty Bonds (1890), en terroristthriller som var ett pionjärverk inom konspirationsberättelsen (mer om denna subgenre nedan). Han blev utrikesredaktör för The Globe 1891-93; sistnämnda år gick han över till frilansjournalistik och ägnade sig i större omfattning åt sitt skönlitterära författarskap, som under de följande tre decennierna resulterade i närmare 200 titlar på bokmarknaden. Så gott som samtliga (utom en nyckelroman med självbiografiskt material, en "självbiografi" och två reseguider om Schweiz) är novellsamlingar och romaner inom thrillergenren: agent, detektiv, science fiction och spionhistorier med stark dragning åt kärleks och societetsberättelsen. Roger T. Stearn har i sin grundläggande uppsats "The Mysterious Mr Le Queux: War Novelist, Defence Publicist and Counterspy" (Soldiers of the Queen 70, September 1992) myntat den träffande termen "romantic mystery thrillers" för Le Queux´ berättelser. Han fick epitetet "The Master of Mystery" och påstås ha varit drottning Alexandra av Storbritanniens favoritförfattare.
Från den senare delen av Le Queux´ liv kan nämnas att han under Balkankrigen 1912-13 var krigskorrespondent för The Daily Mail och att han i augusti 1913 försattes i konkurs på begäran av sin exhustru Luisa, då han underlåtit att betala hennes underhåll. Han insåg värdet av en medveten marknadsföring av sig själv och uppträdde gärna som mästerspion i verkliga livet. Han påstod sig under första världskriget ständigt ha gått beväpnad med revolver för att kunna försvara sig mot "rikets fiender".
VID SPIONROMANENS URSPRUNG
I den mån Le Queux´ verk över huvud taget väckt litteraturhistorikernas uppmärksamhet har de - på något undantag när - avfärdats såsom undermåliga. I själva verket bör Le Queux för agent och spionberättelsen tillmätas en ställning liknande Arthur Conan Doyles för detektivberättelsen, d.v.s. som den person som etablerade genrerna, gav dem luft under vingarna (men inte nödvändigtvis var den förste att författa verk inom dem).
Om litteraturhistorikernas intresse för Le Queux varit svalt och deras uppskattning nonexistent, har hans litterära arvtagare varit desto uppmärksammare och generösare. Graham och Hugh Greene dedicerade antologien The Spy´s Bedside Book (1965) bland annat "To the immortal memory of William Le Queux" och lät titelbladets le queuxcitat ("That night I slept but little") utgöra bokens motto. Le Queux är mycket riktigt den mest representerade författaren i Greenes urval. Peter Cheyney konstaterade i spionromanen Dark Duet (1942) rent allmänt: "It only takes William Le Queux here to write a book about it."
Bland Le Queux´ agent och spionberättelser utgörs en betydande grupp av terroristberättelser, som i sin tur bör ses som en underkategori till berättelser om hemliga brottsliga och/eller politiska organisationer, vilka redan hade stor popularitet under 1700-talet. Elisabeth Tykesson talar i sin doktorsavhandling Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets svenska folkläsning (1942) om "förbundsromanen" och förklarar intresset för dem med "den aktuella verkligheten, det florerande ordensväsendet och tron på vittutgrenade, mäktiga, i det fördolda verkande förbund". Parentetiskt kan nämnas att det stora utrymmet i media för kriminella motorcykelklubbar och fotbollshuliganers så kallade "firmor" tyder på ett ännu i dag allmänt intresse även för hemliga förbund som verkar utanför den politiska arenan.
Subgenrens fortsatta popularitet under 1800talet lämnade avtryck hos bland andra Alexandre Dumas d.ä. (1803-70) i Le Comte de Monte-Cristo (1844-45), där det gäller Camorrans verksamhet i Syditalien. Arthur Conan Doyle (1858-1930) exploaterade de hemlighetsfulla mormonerna ur samma synvinkel i A Study in Scarlet (1887) och den amerikanska fackföreningsrörelsen i The Valley of Fear (1915).
Mordet på tsar Alexander II 1881 gjorde med ett slag berättelser om kampen mellan den ryska nihilistiska rörelsen och den tsaristiska hemliga polisen till hett stoff. Nihilisternas och den hemliga polisens höga organisationsgrad och järngrepp över sina medlemmar även i fjärran världsdelar många decennier efter det att de lämnat Ryssland spelar en väsentlig roll i dessa berättelser, liksom beskrivningar av motståndarnas ömsesidiga infiltration.
Tidigast ute i Västeuropa med att behandla denna kamp var möjligen den tyske kolportageromanförfattaren Gregor Samarow (pseud. för Johann Ferdinand Oskar Meding, 1829-1903) med Kreuz und Halbmond (c:a 1875), följd av Oscar Wilde (1854-1900) i hans första drama Vera or The Nihilists (1880). I tionde kapitlet av Samarows roman samtalar chefen för hemliga polisen, general Mesenzow, med Alexander II. Han förklarar för tsaren de utomordentliga svårigheter han står inför, "Emedan jag på den plats, der ers majestät ställt mig, står emot en fiende, som är osynlig och oåtkomlig och hvilkens tillvaro man skulle kunna betvifla, om icke de hemska resultaten af hans verksamhet visade sig på nytt." Generalen nämner även infiltrationsproblematiken: "medan polisen är nästan ofelbar, der det gäller att spåra upp en vanlig förbrytelse eller en politisk intrig, förblir den maktlös gent emot denna mystiska sammansvärjning, hvilken, liksom de smittsamma sjukdomarnes miasma [= osunda atmosfär], icke är förnimbar för något sinne, men likväl genomtränger allt med sina pestångor och utbreder gift och död öfverallt." Detta leder till ett permanent tillstånd av paranoia: "ofta har den misstanken uppstått hos mig, huruvida icke just de, som under uttryck af den största afsky göra anmälningarne, sjelfva tillhöra de sammansvurne". På tsarens humanitära och liberala invändningar svarar generalen: "Folk, som sjelfva icke erkänna någon rätt, som med lätt hjerta och utan betänkande predika mord som bästa medlet att uppnå deras mål, förtjena icke skyddet af välvilliga lagar, hvilka stiftats till fredliga medborgares säkerhet." Mot Alexanders idealism står Mesenzows pragmatism och realism: terrorismen kräver utomordentliga bekämpningsmetoder, och generalen tror inte att den liberalisering och demokratisering som tsaren förespråkar är det rätta medlet.
Efter mordet på Alexander II fick Samarow och Wilde åtskilliga efterföljare. Även Sverige kunde uppvisa en blygsam produktion inom genren, som pseudonymen Sven Finnes Vulkanen sjuder. Romantiskthistoriska bilder från våra dagars Ryssland (1902) och Nicolai Heidens (pseud. för Nils Hyden, 1870-1943) Under tsarens knutpiska. Skildring från det moderna revolutionära Ryssland (1904). Till samma tradition hör berättelser om den amerikanska maffians verksamhet, som Chickering Carters Bellini af Svarta handen eller Nick Carter bland terroristerna (1907; originaltitel okänd). Genren parodierades i Oscar Wildes novell "Lord Arthur Savile´s Crime" (1891).
Efter att under 1870- och 1880-talen ha utspelats i Ryssland fick berättelserna under 1890-talet internationella förgreningar. Berättelser om globaliseringen av anarkistisk kriminalitet är exempelvis Richard H Savages The Anarchist (1894), Alphonse Daudets Le Soutien de famile. Mwrs contemporaines (1898) och Max Pembertons The Wheels of Anarchy. The Story of an Assassin (1908).
Bland Le Queux´ många terroristberättelser kan romanerna Who Giveth This Woman? (1905), The Great Plot (1907) och Whither Thou Goest (1920) nämnas. I den förstnämnda heter chefen för ryska hemliga polisen överste Paul Karnovitch. Vid en mottagning i den högre londonsocieteten upplyser en välinformerad äldre dam, lady Georgina, berättarjaget George Hewerdine om den dolde makthavarens identitet. Det var han, påpekar hon,
who reorganised the whole service of the secret police after the revolutionists killed the Czar Alexander some years ago, and by whose shrewdness and ingenuity is spread that vast network of espionage, not only over Russia from the Urals to the Pacific, but throughout Europe itself.
[...]
In every capital he has a brigade of spies who, beside furnishing information to their Embassy concerning political affairs, keep a watchful eye upon all Russians who may show signs of disloyalty. London is, of course, the very hotbed of anarchy and revolutionism [...]. That man across there could tonight place his hand on fifty dangerous Nihilists within the fourmile radius.
I Whither Thou Goest bekämpar diplomaten Guy Rossett en anarkistisk/socialistisk komplott som dels går ut på att destabilisera Spanien genom att spränga kungaparet i luften, dels att neutralisera alternativt undanröja Rossett, som vet för mycket om terroristerna (han har köpt insidesuppgifter av den sköna Violet Hargrave, som han tidigare haft ett förhållande med, och sedan skickats som tjänsteman till brittiska ambassaden i Madrid). Journalisten Andres Moreno överlistar slugt anarkisterna så att konungaparet räddas, och dessutom lyckas han nästla Rossett, Hargrave och sig själv oskadda ur anarkisternas klor. Viktiga inslag i romanen är förutom internationell terrorism även fanatism och revolutionär dubbelmoral. Anarkistledaren Ferdinand Contraras är egentligen en förrädare mot den medelklass han är framsprungen ur och genom sin livsföring tillhör. Sin luxuriösa livsstil försvarar han med att den är hans bästa förklädnad: ingen skulle komma på iden att en rik man som han kunde vara anarkist och världsrevolutionär. Hans stora organisation utgör i praktiken en spegelbild av motståndarnas, eftersom den "did not differ greatly in essential features from those tyrannical and effete institutions which it was striving to supersede".
LE QUEUX SOM GRUNDARE AV KONSPlRATIONSBERÄTTELSEN
Hos Le Queux kombineras inte sällan terroristberättelsen med konspirationsberättelsen. Denna subgenre är han möjligen grundaren av. Redan hans debutroman Guilty Bonds (1890) är en kombinerad terrorist och konspirationsberättelse. Med ´konspiration´ avses här inte en politisk sammansvärjning. I stället kan konspirationsberättelsen beskrivas som den mardrömslika historian som en person som blir eller synes bli förrådd av alla i sin omgivning - även sin älskade. De övriga är eller synes vara i maskopi mot honom eller henne. Utan någon att vända sig till, måste han eller hon helt på egen hand exempelvis bevisa sin oskuld till ett brott. Detta är ju numera ett vanligt thrillerkoncept såväl på bok som filmmarknaden. Som exempel kan anföras de amerikanska succéfilmerna Disclosure (1994, med Demi Moore och Michael Douglas) och The Net (1995, med Sandra Bullock). Som föregångare bör i första hand nämnas William Godwins (1756-1836) Things as They Are or The Adventures of Caleb Wiliams (1794) och Alexandre Dumas´ Le Comte de Monte-Cristo (1844-45). Några direkta band mellan Godwin och Le Queux har inte kunnat uppspåras; däremot tycks Dumas ha tillhört hans favoritläsning, om man får tro framställningen i hans Scribes and Pharisees (1898). Det framgår av sammanhanget att Graham Greene bland annat vill göra en reverens till Le Queux som konspirationsberättelsens upphovsman, när han i The Ministry of Fear. An Entertainment (1943) låter hjälten Arthur Rowe avsluta en tankegång i en mardrömssekvens med att förklarande utbrista: "The world has been remade by William Le Queux."
Till denna underkategori hör exempelvis romanerna Devil´s Dice (1896), Whoso Findeth a Wife (1897), The Wiles of the Wicked (1899), In White Raiment (1900), The Gamblers (1901), The Sign of the Stranger (1904), Who Giveth This Woman? (1905), The Mysterious Mr. Miller (1906), The Mystery of a MotorCar (1906) och The Letter "E" (1926). Ett par innehållssammanfattningar kan ge en uppfattning om hur Le Queux i praktiken använder sig av konspirationskonceptet.
TRE KONSPIRATIONER
I Devil´s Dice spinns konspirationsväven kring berättarjaget, den unge bankmannen Stuart Ridgeway. Drogad luras han att gifta sig med Sibyl Henniker, som emellertid visar sig vara död. Gåta följer på gåta och hjältens försök att finna svar på dem leder bland annat till att han misstänks av polisen för mordet på en miljonär. I själva verket hade Ridgeway gift sig med Sibyls syster Ethels lik, medan Sibyl fått statera som Ethel för att förhindra arvingar från att göra anspråk på ett arv.
I Whoso Findeth a Wife riktas konspirationen mot berättarjaget Geoffrey Deedes, sekreterare hos brittiske utrikesministern. Ett hemligt dokument stjäls från arbetsplatsen på ett sätt som tycks utpeka Deedes. Han får sedan fortlöpande känna på sin chefs misstänksamhet och hat, men har ingen möjlighet att rentvå sig. Deedes misstänker sin älskade, Ella Laing (inkognito för storfurstinnan Elisaveta Nicolajevna av Ryssland), för stölden. Hon förhindras dock av omständigheterna att rentvå sig inför den älskade. En allmänt paranoid stämning råder till dess att det avslöjas att dokumentet i själva verket stulits på uppdrag av storfurstinnan av Deedes´ bäste vän, Dudley Ogles, som mördats i romanens början. Den motvilliga storfurstinnan tvingades genom utpressning av tsaren att agera rysk spion.
Ännu mer komplicerad är intrigen i The Sign of the Stranger. Berättarjaget Willoughby Woodhouse, ung handsekreterare hos earlen av Stanchester, älskar earlens yngre syster, lady Lolita Lloyd. Hon hotas av en mystisk främling, Richard Keene, och ber Woodhouse om hjälp att avvärja en komplott mot henne, vilken hon dock finner sig vara förhindrad att beskriva för honom. Under handlingens gång misstänks hjälten för ett mord han ej begått. Den skyldiga är i själva verket earlens maka, den undersköna lady Marigold. Faktum är att vi här har att göra med två konspirationshistorier, riktade mot lady Lolita: dels en iscensatt av en Marie Lejeune och några italienare (som från början är i maskopi med en viss Logan), sedan en iscensatt av Richard Keene och Logan för att skydda lady Lolita! Marie Lejeunes är delvis även riktad mot lady Marigold. Den sistnämnda konspirerar mot lady Lolita trots att de alltså har gemensamma fiender. Keene och Logan, som genomgående synes vara med i komplotten mot lady Lolita, visar sig på slutet i själva verket vara hennes vänner som skenbart lierat sig med skurkarna för att effektivt kunna hålla ett öga på dem. Intrigerna är så komplicerade att det tar Le Queux 24 koncentererade sidor att förklara dem på slutet. Här syns tydligt influensen från Wilkie Collins´ (1824-89) arabeskartade berättelser, som för övrigt ofta har inslag av konspirationer.
DET PARANOIDA TILLSTÅNDETS FÖRSTE UTTOLKARE
Viktig hos Le Queux - liksom hos hans efterföljare - är en övergripande atmosfär av paranoia. I en situation där man varken vet vem som är vän eller fiende är det lätt att taga miste på de båda. Redan Gregor Samarow hade i förbigående tangerat denna problematik i Kreuz und Halbmond; hos Le Queux är förföljelsemanin ett permanent tillstånd, såväl i terrorist- som i konspirationsberättelserna. Typisk är därvidlag romanen Lying Lips (1910), där hjälten Edgar Laird redan i inledningsscenen, som utspelas i restaurantvagnen på skottlandsexpressen, inte kan bestämma sig för huruvida den obekanta vackra unga kvinna han samtalar med och en äldre man sitter och ger varandra hemliga signaler. Senare nämner kvinnan - Iris Almond alias Lillah Ashcroft - att hon "Like everyone else" har fiender. Vid ett samtal med den mystiske Mr. Pontifex tackar denne Laird för att han hjälpt Almond från hennes fiender. På Lairds fråga vilka dessa fiender är, svarar Pontifex naturligtvis: "I am myself unaware of the identity of her enemies, save that they are secret yet powerful ones". Det räcker att Laird hör fotsteg på en mörk gata: tillhör de en vän eller fiende? frågar han sig med förföljesemanikerns karaktäristiska lyhördhet för verkliga eller inbillade faror.
K.K. Ruthven sammanfattar i Faking Literature (2001) elakt "the connoisseurs", dvs. de litteraturvetenskapliga opinionsbildarnas, utgångspunkt: "Only a lifetime spent reading great literature, it is assumed, will prepare you to experience in the writings of your contemporaries that shock of recognition which enables you to know immediately and unerringly that you are in the presence of a masterpiece." Denna expertis är dock enligt Ruthven föga relevant för allmänheten: "Those outside the charmed circle of connoisseurship, however, expect to be given reasons why something is or is not the ‘real thing´, and are unimpressed by a critical discourse whose constitutive terms include ‘genius´ and ‘taste´." Litteraturpåvar som amerikanen Harold Bloom och tysken Marcel Reich-Ranicki, som är "fluent in the rhetoric of authority", för att ännu en gång citera Ruthven, må vara intresserade av att reducera litteraturforskarens roll till en sammanställare av tio-i-topplistor. Detta torde tillföra allmänheten föga. Har man ambitionen att presentera de viktiga aktörerna inom litteraturens historia får man gå utanför de professionella tyckarnas toppnoteringar. Där rör sig de verkliga giganterna som påverkat sin samtids och eftervärldens författare och läsare. En av dem är William Le Queux med sina paranoida terrorist- och konspirationsberättelse.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
