Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Statsvetenskap
Bush axlar rollen som 2000-talets världspolis
Av Carl-Johan Gardell, f 1948, historiker, frilansjournalist och samhällsdebattör
Terrordåden mot Word Trade center markerar början på Bushdoktrinen - en neoimperialistisk strategi som innebär att USA stärker sin roll som enväldig världspolitisk domare. Nu höjs dock varnande röster om att Bushdoktrinen kan bli kontraproduktiv genom att den leder till USA-fientliga stämningar. I historien har svagare stater ofta bildat strategiska allianser för att bekämpa hegemoniska härskare som blivit för mäktiga. Det ligger därför i USA:s intresse att satsa på åtgärder som vinner över opinionen i krisdrabbade stater.
Nio dagar efter terrordåden mot World Trade Center och Pentagon - den 20 september 2001 - höll president George W. Bush det första i en serie ‘krigstal´ till kongressen, det amerikanska folket och hela världen. "Vår fiende är ett radikalt terroristnätverk och varje regering som stöder detta nätverk" sa presidenten bland annat. "Vi kommer att beröva terroristerna deras finansiering, vända dem mot varandra, driva dem från plats till plats tills de inte längre har någonstans att gömma sig. Och vi kommer att förfölja de länder som ger hjälp och beskydd åt terrorismen. Varje land, i varje region, måste bestämma sig. Antingen är ni med oss - eller med terroristerna. Från och med denna dag kommer USA att betrakta varje land som fortsätter att härbärgera eller stödja terrorismen som en fientlig nation". Med dessa ord formulerades Bushdoktrinen.
Terrordåden den 11 september, och den följande militära styrkeuppvisningen i Afghanistan, intensifierade den debatt om USA:s globala roll och den nya världsordningen som pågått sedan det kalla krigets slut. "Inte sedan Romarrikets dagar har en dominerande stat stått så skyhögt över alla andra", skrev den amerikanska tidskriften The Economist 1999. Samma år myntade den franske utrikesministern Hubert Védrine uttrycket ‘hyperpower´ för att beskriva världens enda återstående supermakt efter Sovjetunionens sammanbrott. "Globaliseringen har en Made in USA-etikett!" noterade det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel. "Amerikanska ikoner formar världen från Katmandu till Kinshasa, från Kairo till Caracas". President Bushs första krigstal i september 2001 blev för många den slutgiltiga bekräftelsen på att USA, efter ett ungefärligen hundraårigt interregnum, äntligen övertagit det brittiska imperiets fallna mantel. Andra menar att Amerikas nya ställning i världen saknar historisk förebild. Aldrig förr har den globala maktbalansen fått ge vika för unipolaritet.
Samhällsanalytikers framtidsprognoser tycks skifta som modets växlingar. I den uppmärksammade boken The Rise and Fal of the Great Powers, som publicerades 1987, hävdade Yalehistorikern Paul Kennedy att USA obönhörligen var på väg att förlora sin supermaktsställning till förmån för uppstigande konkurrenter som Kina och Japan. Kennedy jämförde med tidigare världsvälden, som 1500-talets Habsburg och det nederländska kommersiella imperiet under det följande århundradet, och menade att USA på grund av det kalla krigets kapprustning hade hamnat i en oåterkallelig nedgångsspiral som bäst kunde jämföras med det brittiska imperiets långvariga svanesång från 1800-talets slut till andra världskriget.
Ett år senare (1988) chockades den amerikanska allmänheten på nytt när den briljante ekonomijournalisten Daniel Burstein publicerade bestsellern Yen! Japan´s New Financial Empire and its Threat to America. Burstein förutspådde att USA, fångat i en rävsax på grund av exploderande militära kostnadsökningar, skulle hamna på obestånd inom ett par decennier och att 2000-talets värld skulle domineras av japanska bankirer. Sedan USA och Sovjetunionen - precis som fordom Tyskland och Storbritannien - rustat varann till döds skulle kallakrigsepoken övergå i en Pax Nipponica.
Sedan dess har vinden sannerligen vänt. Efter Sovjetunionens sammanbrott har spådomarna om USA:s nära förestående kollaps ersatts av superlativer. "USA satsar tre gånger mer på militär forskning och utveckling än de sex närmaste konkurrenterna tillsammans". Så skriver Stephen G. Brooks och William C. Wohlforth, verksamma vidDartmouthCollegei New Hampshire, i Foreign Affairs (2002:4). USA:s flottstyrkor dominerar världshaven. Det överlägsna amerikanska flygvapnet kontrollerar det globala luftrummet. USA har tillgång till supermoderna övervakningssatelliter och de smartaste - laser och GPS-styrda - målsökande robotarna. Delstaten Kalifornien är världens femte ekonomiska stormakt, större än Frankrike och bara en hårsmån mindre än Storbritannien. Men trots den enorma försvarsbudgeten på 355 miljarder dollar för 2003, 36% av världens samlade militärutgifter, så täcker den militära sektorn bara 3,5% av landets BNP.
USA:s hegemoniska ställning är följaktligen odiskutabel, menar Brooks och Wohlforth, men andra faror lurar i framtiden. Bland det värsta som kan drabba ett oövervinnligt imperium är hybris. Många författare höjer ett varnande finger. Ett axplock ur bok och artikelfloden kan bidra till att kasta ljus över maktutövningens villkor under 2000-talet.
"Bushdoktrinen är en neoimperialistisk strategi!" Så skriver exempelvis den liberale "internationalisten" G. John Ikenberry, geopolitikprofessor vid Georgetowns University och författare till flera dagsaktuella böcker, i en artikel i Foreign Affairs (2002:5) där han sammanfattar sina teser. Doktrinen baseras, menar han, på sju urskiljbara grundvalar eller "pelare". Den första formulerades av president Bush i det s.k. West Point-talet i juni 2002: "America has, and intends to keep, military strengths beyond challenges". Ingen koalition av uppstickande nya stormakter ska ens få chansen att utmana USA om ledarskapet i världen. USA ska inte längre, som under den långa epoken från 1941 till 2000, basera sin säkerhet på internationella avtal och global maktbalans. Målet att till varje pris bevara USA:s förkrossande militära överlägsenhet kan betraktas som själva kärnan i Bushdoktrinen.
Den andra pelaren är en ny och revolutionerande hotbildsanalys. Hotet mot den globala säkerheten kommer inte längre från konkurrerande stormakter - som Sovjetunionen och Kina under det kalla kriget - utan från extrema terrorgrupper som al-Qaida och den millennariska japanska ‘gassekten´ Aum Shinrikyo. Inom kort kommer dessa grupper, beroende på den snabba teknologispridningen, att ha tillgång till kärnvapen och andra - kemiska och bio
logiska - massförstörelsevapen (WMD:s). Fanatiska dödssekter kan aldrig avskräckas - eller få sina krav tillgodosedda. De måste omedelbart elimineras.
Denna drastiska slutsats leder till doktrinens tredje fundamentala element. Det enda återstående alternativet, när avskräckningsstrategierna förlorat all relevans, är omedelbar attack. "The military must be ready to strike at a moment´s notice in any dark corner of the world!" konstaterade president Bush i West Point-talet. Katastrofer, som det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941 och terrordådet den 11 september 2001, måste till varje pris undvikas i WMD-vapnens tidevarv. Förebyggande attacker är följaktligen den enda återstående optionen. Som exempel på en framgångsrik, förebyggande attack kan nämnas Israels bombning av den irakiska kärnreaktorn i Osirak 1981. Då fördömde världen - och även USA - det oväntade israeliska flyganfallet som oacceptabel aggression. Idag framstår Osirakoperationen som ett framgångsrikt exempel på förebyggande självförsvar.
I ett "Nationellt säkerhetsdokument", The National Security Strategy of the United States, som publicerades av Bushadministrationen den 20 september 2002, betonades på nytt USA:s rätt att angripa en potentiell fiende i förebyggande syfte. Dokumentet bekräftade också regeringens föresats att bevaraUSA :s globala hegemoni för all framtid: "Our forces will be strong enough to dissuade potential adversaries from pursuing a military buildup in hopes of surpassing or equaling the power of the US".
Den fjärde pelaren handlar om det nya suveränitetsbegrepp som ofrånkomligen följer av Bushdoktrinen. Alla världens stater - utom USA - är de facto potentiella "skurkstater". Eftersom de nya terrornätverken struntar i nationsgränser, måste USA göra det också. Den enda supermaktens antiterrorstyrkor måste stå redo att slå till var som helst, när som helst och hur som helst på blotta misstanken att en lokaliserad terrorcell förbereder ett attentat med WMD-vapen. USA håller världens regeringar ansvariga för allt som kan inträffa på de olika ländernas territorier. Följaktligen kan det, i princip, inte finns någon annan suverän stat vid sidan av USA.
Den devalverade suveräniteten påverkar också synen på internationella konventioner och den etablerade institutionella ordningen i världen. USA:s nya imperieroll, d.v.s. den självpåtagna rätten att ingripa överallt för att eliminera terrorhot, underminerar ofrånkomligen den globala rättsordning som successivt byggts upp under efterkrigstiden. Bushregeringens vägran att godkänna ett antal nya internationella avtal, som Kyotoprotokollet om växthusgaser och ICC (den internationella domstolen mot krigsförbrytelser), kan anses bekräfta den enda supermaktens nya självbild. Enligt den femte pelaren tar USA på sig rätten att ensidigt avgöra vilka spelregler som ska gälla i världen. Internationella överenskommelser kan åsidosättas eller omprövas - om det ligger i den hegemoniska statens intresse.
Det sjätte elementet fokuserar på de USA-ledda militäralliansernas minskande betydelse under Pax Americana. USA:s deklarerade avsikt att agera på egen hand i världen, för att exempelvis avvärja terrorhot, reducerar ofrånkomligen Natos roll. Allierade stater har under 90talets lopp förvandlats från formellt jämlika partners till strategiska tillgångar som den amerikanska militärledningen kan välja att utnyttja vid behov. Händelseförloppet under Kosovokriget 1999 - och i ännu högre grad i Afghanistan 2001 - bekräftar de nya asymmetriska maktrelationerna. De övriga Natoländernas krav på medinflytande över den högsta stridsledningen avfärdades av amerikanerna som hinder mot en effektiv krigföring.
Den sista pelaren gäller stabiliteten i världen. Eftersom Bushdoktrinen prioriterar terrorbekämpning - med förebyggande attacker var som helst - kommer omsorgen om den globala stabiliteten ofrånkomligen i andra hand, sammanfattar Ikenberry. Jakten på al-Qaida och Usama bin Laden - som i förbifarten ledde till talibanregimens fall - har sänkt ner Afghanistan i ett ännu djupare hål av kaos och instabilitet. Bushregeringens krigsretorik det senaste halvåret antyder en beslutsamhet att störta Saddan Husseins regim i Irak till varje pris, till synes utan hänsyn till risken för social oro, regimförändringar och revolutioner i hela Mellanöstern. Regional instabilitet tycks vara det pris som världen får betala när USA - den nya imperiemakten - förklarat krig mot terrorismen.
Ikenberry avvisar Bushdoktrinen och förespråkar en återgång till den ‘liberala multilateralism´ som, menar han, kännetecknat USA:s utrikespolitik under epoken 1941-2000. Militära operationer mot skurkstater - som t.ex. Irak och Nordkorea - ställer stora krav på fredsbevarande ockupationsstyrkor som återställer stabiliteten i landet och hindrar framväxten av nya USA-fientliga terrorgrupper. Risken är överhängande att andra regionala stormakter - som Indien - följer det amerikanska exemplet och iscensätter ‘förebyggande´ anfall mot olika grannländer. Bushdoktrinen kan rentav locka desperata regimer, som drabbats av ‘skurkstämpeln´, att utveckla WMD-vapen. Den arroganta neoimperialistiska strategin kommer ofrånkomligen att skapa en alltmer USA-fientlig omvärld som gör det svårare för amerikanska företag att verka i utlandet. De enorma kostnaderna för krig, fredsbevarande styrkor och återuppbyggnadsprojekt leder sannolikt också till negativa - isolationistiska - opinioner i USA som förebådar en återgång till det kaotiska 0talet med autarkiska stater och handelskrig. Den amerikanska statsledningen borde lära av Ludvig XIV, Napoleon, den tyske kejsaren Wilhelm II och Hitler - hybrisdrabbade härskare som fick se sina imperier besegrade av fientliga koalitioner. I all historisk tid har svagare konkurrenter bildat strategiska allianser för att bekämpa en hegemonisk stat som blivit för mäktig.
Ett liknande resonemang möter läsaren i den nyutkomna boken The Paradox of American Power. Why the World´s Only Superpower Can´t Go it Alone. Författaren Joseph S. Nye Jr, professor i statsvetenskap i Harvard, var biträdande försvarsminister i Bill Clintons regering. Han har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker, och mängder av artiklar i tidningar som New York Times och Wall Street Journal, som behandlar USA:s globala roll och den nya världsordningen.
En USA-dominerad världsordning under 2000-talet måste först och främst basera sin makt på "Soft Power", menar Nye. Begreppet ställs mot "Hard Power" som alltså syftar på hela skalan av militära hot- och tvångsmedel. USA måste satsa alla krafter på att bli en god förebild, en lockande samhällsmodell som förmår inspirera och stärka de reformsinnade krafterna i olika länder. Soft Power handlar om attraktionskraften hos den amerikanska kulturen och det demokratiska systemet, värnandet av mänskliga rättigheter och en föredömlig välfärds och integrationspolitik (den amerikanska smältdegeln). Men inget är vunnet om inte USA för en ekonomisk politik som stimulerar den globala tillväxten och ingriper för att mildra de strukturkriser som följer av globaliseringen. Satsningar på frihandel och biståndsprojekt, och avvecklingen av subventionerna till det amerikanska jordbruket, skulle vara exempel på betydelsefulla steg i rätt riktning. Endast om USA:s politik gynnar alla länder och samhällsklasser kommer världens folk att acceptera - och rent av slå vakt om - Pax Americana. I annat fall hotar nya terrordåd, "Vietnamkrig" och "intifador".
USA:s hegemoniska ställning i världen är inte nödvändigtvis så ohotad som dagens euforiska beundrare tycks tro. I likhet med många andra forskare - exempelvis John J. Mearsheimer i den nyligen publicerade boken The Tragedy of Great Power Politics - pekar Nye på den snabba kinesiska utvecklingen. Under tjugoårsperioden 1980-2000 har Kinas BNP, i medeltal, ökat med anmärkningsvärda 8-9 % per år. Energikonsumtionen har vuxit med 250 %. Om den framtida årliga tillväxttakten är uppskattningsvis 6 % i Kina, och realistiska 2 % i USA, kommer den totala kinesiska ekonomin att vara lika stor som den amerikanska år 2020. Idag finns hälften av världens internetanvändare i USA. Den tidiga IT-revolutionen i USA har varit den främsta tillväxtmotorn under 90-talet och en viktig förklaringsvariabel bakom landets imponerande "hypermaktställning" idag. Men den snabba teknologispridningen leder ofrånkomligen till att försprånget krymper. Redan 2010 kan kinesiska bli det vanligaste språket på nätet, skriver Nye. Endast en multilateral, och frihandelsvänlig, amerikansk politik kan integrera Kina i den alltmer sammanflätade världsekonomin och motverka fientliga blockbildningar. Amerikansk neoimperialism hotar att svetsa samman konkurrerande stater - som Kina, Indien och Ryssland - i en ohelig allians för att försvara sig mot den hybrisdrabbade supermakten.
Embryon till en amerikansk "världspolisroll" fanns redan för 200 år sen, menar Boot. Det var de nordafrikanska barbareskstaternas piratverksamhet i Medelhavet som, på 1790-talet, fick den amerikanska kongressen att ta beslutet att bygga en federal flotta. 1804 genomförde den nybildade amerikanska marinkåren sin första internationella kupp när den kapade fregatten Philadelphia förstördes i Tripolis hamn. Kriget (1801-05) mellan USA och barbareskstaten i nuvarande Libyen utmynnade också i den första amerikanska konspirationen för att störta en utländsk regim. Tillsammans med Hamid Karamanli - bror till paschan i Tripoli - rekryterade den amerikanske diplomaten William Eaton en truppstyrka i Egypten. Dock kunde freden återställas innan Eaton´s ökenkrigare hann störta den tripolitanska regimen.
Centralamerika, den karibiska övärlden och stillahavsregionen - från Hawaii till Filippinerna - var särskilt utsatta för amerikansk inblandning under den långvariga imperialistiska epoken som avslutades med Andra världskriget. Från 1800-talets början till 19, då president Roosevelt lanserade Den Gode Grannens politik gentemot Latinamerika, genomförde den amerikanska marinkåren ungefär 180 operationer på främmande staters territorier. Ett exempel är Haiti. Noga räknat 102 kupper, inbördeskrig och revolter skakade den krisdrabbade örepubliken från 18 till 1915. Den amerikanska marinkåren - som sedan 1857 ingripit 19 gånger i landet - landsteg på nytt 1915 för att ockupera Haiti. Det huvudsakliga skälet till invasionen, förutom att stävja kaos och bringa ordning i det bankrutta landets finanser, var oron för ett växande tyskt inflytande på ön efter Första världskrigets utbrott. Tyska köpmän kontrollerade ungefär 80% av den haitiska utrikeshandeln.
Under åren 1915-34 var Haiti ett amerikanskt protektorat. De finansiella kontrollfunktionerna avvecklades först 1947. USA skrev en ny konstitution åt Haiti och skapade ett gendarmeri med amerikanskt befäl. De amerikanska ockupanterna byggde bl.a.1600 kmvägar, 210 större brokonstruktioner, 9 flygfält,2000 kmtelefonlinjer,125 kmbevattningskanaler, 11 sjukhus och 147 vårdcentraler på landsbygden och lade därmed grunden till en modern infrastruktur. Alltsammans förföll dock snabbt - eller plundrades omgående - när landets kleptokratiska politiska elit återtog makten efter det amerikanska tillbakadragandet 19. Haitis befolkning uppskattade den amerikanska regimen, skriver Boot. Aldrig förr hade de upplevt en okorrumperad regim som över huvud taget intresserade sig för tillväxt och välfärdsutveckling.
Den negativa historiska förebilden finner författaren i Vietnamkriget. Det fundamentala amerikanska misstaget var, skriver han, att de militära strategerna behandlade Vietnamkonflikten som ett konventionellt krig med Nordvietnam som den huvudsakliga motståndaren. General Willam Westmoreland, den amerikanske överbefälhavaren i Vietnam 1964-68, hade vunnit sina sporrar under andra världskriget och Koreakriget. Hans enkla målsättning bestod i att bomba vietnameserna till underkastelse.
Militära kritiker, som general Victor H. Krulak från den amerikanska marinkåren, menade att militärledningen borde avblåsa alla storskaliga operationer och istället ta till sig erfarenheterna från The Small Wars Manual och marinkårens hundratals specialoperationer under den senaste tvåhundraårsperioden. USA kunde aldrig räkna med att vinna den vietnamesiska befolkningens sympati med eldkraft och bombmattor. Westmorelands kontraproduktiva strategi bröt istället ner krigsmoralen hos det amerikanska folket och drev samtidigt över vietnameserna till fiendelägret.
Vietnamsyndromet och "body bagsyndromet", d.v.s. skräcken för egna personella förluster, har i allra högsta grad påverkat de senaste decenniernas amerikanska stormaktspolitik. I synnerhet under 90-talet fanns en tendens att ersätta landstigningsoperationerna med flygkrig, som i Kosovo 1999, och repressiva attacker med fjärrstyrda kryssningsmissiler. Om ambitionen att till varje pris undvika ett nytt "Vietnam" överordnas alla andra hänsyn kan det förefalla enklare att tillgripa terrorbombningar än att, som i Japan och Västtyskland, satsa på tidsödande och resurskrävande nationsbyggnadsprocesser. Ett antal uppmärksammade reträtter, t.ex. från Libanon 1983 och Somalia 1993-94, har till och med förmedlat bilden av en räddhågad papperstiger som sviker sina internationella åtaganden när den egna insatsstyrkan drabbas av smärre motgångar. Mot den bakgrunden kan man förstå varför president George H. W. Bush avblåste Gulfkriget 1991 och, utan att ingripa, lät Saddam Husseins specialstyrkor slå ner de proamerikanska upproren bland kurder och irakiska shiamuslimer. På ett snarlikt sätt har USA lämnat det krigshärjade Afghanistan åt sitt öde sedan fienden - al-Qaida och talibanregimen - krossats.
Kriget mellan USA och al-Qaida är i grund och botten en kamp om opinionen i de muslimska länderna. Så skriver Princetonprofessorn Michael Scott Doran i Foreign Afairs (2002:1). Max Boot tvekar inte att ställa den provokativa frågan: skulle Usama bin Laden ha avstått från terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september om USA agerat annorlunda på den internationella scenen under den senaste tjugoårsperioden? Budskapet i hans bok kan rimligtvis bara tolkas på ett sätt: den neoimperialistiska Bushdoktrinen borde ersättas av en uppdaterad version av The Small Wars Manual som är anpassad till USA:s roll som patrullerande världspolis under 2000-talet. Med nya supervapen och snabba bestraffningsaktioner, i förebyggande syfte, vinner man inte den allmänna opinionen i krisdrabbade stater.
I skrivande stund (december 2002) kan ingen förutspå hur den nuvarande Irakkrisen ska utvecklas. Debattens vågor går höga. Det är fortfarande höljt i dunkel varför USA, sedan jakten på al-Qaida och Usama bin Laden trappats ner i april 2002, har valt att peka ut Saddam Husseins regim som USA:s främsta fiende i det pågående kriget mot terrorismen. Det finns flera stater, t.ex. Nordkorea, som sannolikt innehar WMD-vapen. Bland de många som riktat kritik mot den amerikanska regeringens Irakpolitik finns Mahathir Mohamad, premiärminister i Malaysia sedan 21 år och en inflytelserik röst i Tredje världen. "En attack mot Irak kommer att försvåra kriget mot terrorismen", konstaterade han i en intervju i Financial Times den 17 september 2002. Och tillade: "It will undermine the world economy, it will create a sense of uncertainty and fear throughout the world. If America persists in removing Saddam Hussein by military means it will only anger the Muslim world... There will be more willing recruits to the terrorist ranks".
Soft Power tycks vara en väsentlig nyckel till makt i det nya kunskaps och informationssamhället. För Pax Americanas ideologer och de politiska strategerna återstår följaktligen en angelägen uppgift - att formulera en attraktiv tillväxt och välfärdsmodell som kan ge framtidstro och hopp åt världens folk under 2000-talet. Kanonbåtsdiplomatins tid är oåterkalleligen förbi.
Terrordåden den 11 september, och den följande militära styrkeuppvisningen i Afghanistan, intensifierade den debatt om USA:s globala roll och den nya världsordningen som pågått sedan det kalla krigets slut. "Inte sedan Romarrikets dagar har en dominerande stat stått så skyhögt över alla andra", skrev den amerikanska tidskriften The Economist 1999. Samma år myntade den franske utrikesministern Hubert Védrine uttrycket ‘hyperpower´ för att beskriva världens enda återstående supermakt efter Sovjetunionens sammanbrott. "Globaliseringen har en Made in USA-etikett!" noterade det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel. "Amerikanska ikoner formar världen från Katmandu till Kinshasa, från Kairo till Caracas". President Bushs första krigstal i september 2001 blev för många den slutgiltiga bekräftelsen på att USA, efter ett ungefärligen hundraårigt interregnum, äntligen övertagit det brittiska imperiets fallna mantel. Andra menar att Amerikas nya ställning i världen saknar historisk förebild. Aldrig förr har den globala maktbalansen fått ge vika för unipolaritet.
80-TALETS SPÅDOMAR OM AMERIKANSK KRIS
Samhällsanalytikers framtidsprognoser tycks skifta som modets växlingar. I den uppmärksammade boken The Rise and Fal of the Great Powers, som publicerades 1987, hävdade Yalehistorikern Paul Kennedy att USA obönhörligen var på väg att förlora sin supermaktsställning till förmån för uppstigande konkurrenter som Kina och Japan. Kennedy jämförde med tidigare världsvälden, som 1500-talets Habsburg och det nederländska kommersiella imperiet under det följande århundradet, och menade att USA på grund av det kalla krigets kapprustning hade hamnat i en oåterkallelig nedgångsspiral som bäst kunde jämföras med det brittiska imperiets långvariga svanesång från 1800-talets slut till andra världskriget.
Ett år senare (1988) chockades den amerikanska allmänheten på nytt när den briljante ekonomijournalisten Daniel Burstein publicerade bestsellern Yen! Japan´s New Financial Empire and its Threat to America. Burstein förutspådde att USA, fångat i en rävsax på grund av exploderande militära kostnadsökningar, skulle hamna på obestånd inom ett par decennier och att 2000-talets värld skulle domineras av japanska bankirer. Sedan USA och Sovjetunionen - precis som fordom Tyskland och Storbritannien - rustat varann till döds skulle kallakrigsepoken övergå i en Pax Nipponica.
FRÅN KOLLAPS TILL SUPERLATIVER
Sedan dess har vinden sannerligen vänt. Efter Sovjetunionens sammanbrott har spådomarna om USA:s nära förestående kollaps ersatts av superlativer. "USA satsar tre gånger mer på militär forskning och utveckling än de sex närmaste konkurrenterna tillsammans". Så skriver Stephen G. Brooks och William C. Wohlforth, verksamma vidDartmouthCollegei New Hampshire, i Foreign Affairs (2002:4). USA:s flottstyrkor dominerar världshaven. Det överlägsna amerikanska flygvapnet kontrollerar det globala luftrummet. USA har tillgång till supermoderna övervakningssatelliter och de smartaste - laser och GPS-styrda - målsökande robotarna. Delstaten Kalifornien är världens femte ekonomiska stormakt, större än Frankrike och bara en hårsmån mindre än Storbritannien. Men trots den enorma försvarsbudgeten på 355 miljarder dollar för 2003, 36% av världens samlade militärutgifter, så täcker den militära sektorn bara 3,5% av landets BNP.
USA:s hegemoniska ställning är följaktligen odiskutabel, menar Brooks och Wohlforth, men andra faror lurar i framtiden. Bland det värsta som kan drabba ett oövervinnligt imperium är hybris. Många författare höjer ett varnande finger. Ett axplock ur bok och artikelfloden kan bidra till att kasta ljus över maktutövningens villkor under 2000-talet.
DEN NEOIMPERIALISTISKA POSITIONEN STÄRKS
"Bushdoktrinen är en neoimperialistisk strategi!" Så skriver exempelvis den liberale "internationalisten" G. John Ikenberry, geopolitikprofessor vid Georgetowns University och författare till flera dagsaktuella böcker, i en artikel i Foreign Affairs (2002:5) där han sammanfattar sina teser. Doktrinen baseras, menar han, på sju urskiljbara grundvalar eller "pelare". Den första formulerades av president Bush i det s.k. West Point-talet i juni 2002: "America has, and intends to keep, military strengths beyond challenges". Ingen koalition av uppstickande nya stormakter ska ens få chansen att utmana USA om ledarskapet i världen. USA ska inte längre, som under den långa epoken från 1941 till 2000, basera sin säkerhet på internationella avtal och global maktbalans. Målet att till varje pris bevara USA:s förkrossande militära överlägsenhet kan betraktas som själva kärnan i Bushdoktrinen.
Den andra pelaren är en ny och revolutionerande hotbildsanalys. Hotet mot den globala säkerheten kommer inte längre från konkurrerande stormakter - som Sovjetunionen och Kina under det kalla kriget - utan från extrema terrorgrupper som al-Qaida och den millennariska japanska ‘gassekten´ Aum Shinrikyo. Inom kort kommer dessa grupper, beroende på den snabba teknologispridningen, att ha tillgång till kärnvapen och andra - kemiska och bio
logiska - massförstörelsevapen (WMD:s). Fanatiska dödssekter kan aldrig avskräckas - eller få sina krav tillgodosedda. De måste omedelbart elimineras.
Denna drastiska slutsats leder till doktrinens tredje fundamentala element. Det enda återstående alternativet, när avskräckningsstrategierna förlorat all relevans, är omedelbar attack. "The military must be ready to strike at a moment´s notice in any dark corner of the world!" konstaterade president Bush i West Point-talet. Katastrofer, som det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941 och terrordådet den 11 september 2001, måste till varje pris undvikas i WMD-vapnens tidevarv. Förebyggande attacker är följaktligen den enda återstående optionen. Som exempel på en framgångsrik, förebyggande attack kan nämnas Israels bombning av den irakiska kärnreaktorn i Osirak 1981. Då fördömde världen - och även USA - det oväntade israeliska flyganfallet som oacceptabel aggression. Idag framstår Osirakoperationen som ett framgångsrikt exempel på förebyggande självförsvar.
I ett "Nationellt säkerhetsdokument", The National Security Strategy of the United States, som publicerades av Bushadministrationen den 20 september 2002, betonades på nytt USA:s rätt att angripa en potentiell fiende i förebyggande syfte. Dokumentet bekräftade också regeringens föresats att bevaraUSA :s globala hegemoni för all framtid: "Our forces will be strong enough to dissuade potential adversaries from pursuing a military buildup in hopes of surpassing or equaling the power of the US".
Den fjärde pelaren handlar om det nya suveränitetsbegrepp som ofrånkomligen följer av Bushdoktrinen. Alla världens stater - utom USA - är de facto potentiella "skurkstater". Eftersom de nya terrornätverken struntar i nationsgränser, måste USA göra det också. Den enda supermaktens antiterrorstyrkor måste stå redo att slå till var som helst, när som helst och hur som helst på blotta misstanken att en lokaliserad terrorcell förbereder ett attentat med WMD-vapen. USA håller världens regeringar ansvariga för allt som kan inträffa på de olika ländernas territorier. Följaktligen kan det, i princip, inte finns någon annan suverän stat vid sidan av USA.
Den devalverade suveräniteten påverkar också synen på internationella konventioner och den etablerade institutionella ordningen i världen. USA:s nya imperieroll, d.v.s. den självpåtagna rätten att ingripa överallt för att eliminera terrorhot, underminerar ofrånkomligen den globala rättsordning som successivt byggts upp under efterkrigstiden. Bushregeringens vägran att godkänna ett antal nya internationella avtal, som Kyotoprotokollet om växthusgaser och ICC (den internationella domstolen mot krigsförbrytelser), kan anses bekräfta den enda supermaktens nya självbild. Enligt den femte pelaren tar USA på sig rätten att ensidigt avgöra vilka spelregler som ska gälla i världen. Internationella överenskommelser kan åsidosättas eller omprövas - om det ligger i den hegemoniska statens intresse.
Det sjätte elementet fokuserar på de USA-ledda militäralliansernas minskande betydelse under Pax Americana. USA:s deklarerade avsikt att agera på egen hand i världen, för att exempelvis avvärja terrorhot, reducerar ofrånkomligen Natos roll. Allierade stater har under 90talets lopp förvandlats från formellt jämlika partners till strategiska tillgångar som den amerikanska militärledningen kan välja att utnyttja vid behov. Händelseförloppet under Kosovokriget 1999 - och i ännu högre grad i Afghanistan 2001 - bekräftar de nya asymmetriska maktrelationerna. De övriga Natoländernas krav på medinflytande över den högsta stridsledningen avfärdades av amerikanerna som hinder mot en effektiv krigföring.
Den sista pelaren gäller stabiliteten i världen. Eftersom Bushdoktrinen prioriterar terrorbekämpning - med förebyggande attacker var som helst - kommer omsorgen om den globala stabiliteten ofrånkomligen i andra hand, sammanfattar Ikenberry. Jakten på al-Qaida och Usama bin Laden - som i förbifarten ledde till talibanregimens fall - har sänkt ner Afghanistan i ett ännu djupare hål av kaos och instabilitet. Bushregeringens krigsretorik det senaste halvåret antyder en beslutsamhet att störta Saddan Husseins regim i Irak till varje pris, till synes utan hänsyn till risken för social oro, regimförändringar och revolutioner i hela Mellanöstern. Regional instabilitet tycks vara det pris som världen får betala när USA - den nya imperiemakten - förklarat krig mot terrorismen.
BUSHDOKTRINEN KAN BLI KONTRAPRODUKTIV
Ikenberry avvisar Bushdoktrinen och förespråkar en återgång till den ‘liberala multilateralism´ som, menar han, kännetecknat USA:s utrikespolitik under epoken 1941-2000. Militära operationer mot skurkstater - som t.ex. Irak och Nordkorea - ställer stora krav på fredsbevarande ockupationsstyrkor som återställer stabiliteten i landet och hindrar framväxten av nya USA-fientliga terrorgrupper. Risken är överhängande att andra regionala stormakter - som Indien - följer det amerikanska exemplet och iscensätter ‘förebyggande´ anfall mot olika grannländer. Bushdoktrinen kan rentav locka desperata regimer, som drabbats av ‘skurkstämpeln´, att utveckla WMD-vapen. Den arroganta neoimperialistiska strategin kommer ofrånkomligen att skapa en alltmer USA-fientlig omvärld som gör det svårare för amerikanska företag att verka i utlandet. De enorma kostnaderna för krig, fredsbevarande styrkor och återuppbyggnadsprojekt leder sannolikt också till negativa - isolationistiska - opinioner i USA som förebådar en återgång till det kaotiska 0talet med autarkiska stater och handelskrig. Den amerikanska statsledningen borde lära av Ludvig XIV, Napoleon, den tyske kejsaren Wilhelm II och Hitler - hybrisdrabbade härskare som fick se sina imperier besegrade av fientliga koalitioner. I all historisk tid har svagare konkurrenter bildat strategiska allianser för att bekämpa en hegemonisk stat som blivit för mäktig.
Ett liknande resonemang möter läsaren i den nyutkomna boken The Paradox of American Power. Why the World´s Only Superpower Can´t Go it Alone. Författaren Joseph S. Nye Jr, professor i statsvetenskap i Harvard, var biträdande försvarsminister i Bill Clintons regering. Han har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker, och mängder av artiklar i tidningar som New York Times och Wall Street Journal, som behandlar USA:s globala roll och den nya världsordningen.
Maktutövningens villkor förändras oupphörligen, konstaterar Nye. Brittiska och franska kolonialister erövrade Afrika med några kanonbåtar, en handfull maximkulsprutor och obetydliga truppstyrkor. En talrik befolkning bidrog i allra högsta grad till att göra Frankrike till en europeisk stormakt under 16- och 1700-talen. Den världsledande tunga industrin, med
massproduktion av vapen, gynnade först Storbritannien och därefter Tyskland under den långa epoken från Napoleonkrigens slut till Andra världskriget. Ännu vid 1900-talets början styrde Storbritannien sitt väldiga indiska imperium - bestående av 300 miljoner undersåtar i de nuvarande staterna Indien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka och Myanmar - med 75 000 brittiska soldater och en inhemsk arme på drygt 150 000 man.
Utbildningsrevolutionen, massmedieexplosionen och informationssamhället har skapat helt nya spelregler. Nyckeln till militär maktutövning under 2000-talet står att finna i satelliter, superdatorer och smarta missiler som kan avfyras från avlägsna baser och rymdstationer. Men inget välde kan förlita sig enbart på terror, bomber och annan militär rekvisita i det postindustriella samhället. "Om 30-40 år kommer de flesta människor att vara stadsbor med tillgång till all tänkbar information via Internet", skriver den förre singaporesiske premiärministern Lee Kuan Yew som citeras av Nye. "Ingen kan styra en välutbildad och välinformerad befolkning utan att ta hänsyn till opinionen". Åtminstone 80 000 ryska soldater har inte förmått att pacificera det obetydliga Tjetjenien under de senaste åren. Den israeliska terrortaktiken på Västbanken och Gaza, med hussprängningar och hermetiska avspärrningar, har bara ytterligare intensifierat den palestinska motståndsviljan. Framtidens "Pearl Harbourkatastrofer" iscensätts förmodligen av ensamma datahackers eller dödsföraktande terrorgrupper. Kanonbåtsdiplomatins tid är oåterkalleligen förbi.
SOFT POWER I STÄLLET FÖR HARD POWER
En USA-dominerad världsordning under 2000-talet måste först och främst basera sin makt på "Soft Power", menar Nye. Begreppet ställs mot "Hard Power" som alltså syftar på hela skalan av militära hot- och tvångsmedel. USA måste satsa alla krafter på att bli en god förebild, en lockande samhällsmodell som förmår inspirera och stärka de reformsinnade krafterna i olika länder. Soft Power handlar om attraktionskraften hos den amerikanska kulturen och det demokratiska systemet, värnandet av mänskliga rättigheter och en föredömlig välfärds och integrationspolitik (den amerikanska smältdegeln). Men inget är vunnet om inte USA för en ekonomisk politik som stimulerar den globala tillväxten och ingriper för att mildra de strukturkriser som följer av globaliseringen. Satsningar på frihandel och biståndsprojekt, och avvecklingen av subventionerna till det amerikanska jordbruket, skulle vara exempel på betydelsefulla steg i rätt riktning. Endast om USA:s politik gynnar alla länder och samhällsklasser kommer världens folk att acceptera - och rent av slå vakt om - Pax Americana. I annat fall hotar nya terrordåd, "Vietnamkrig" och "intifador".
USA:s hegemoniska ställning i världen är inte nödvändigtvis så ohotad som dagens euforiska beundrare tycks tro. I likhet med många andra forskare - exempelvis John J. Mearsheimer i den nyligen publicerade boken The Tragedy of Great Power Politics - pekar Nye på den snabba kinesiska utvecklingen. Under tjugoårsperioden 1980-2000 har Kinas BNP, i medeltal, ökat med anmärkningsvärda 8-9 % per år. Energikonsumtionen har vuxit med 250 %. Om den framtida årliga tillväxttakten är uppskattningsvis 6 % i Kina, och realistiska 2 % i USA, kommer den totala kinesiska ekonomin att vara lika stor som den amerikanska år 2020. Idag finns hälften av världens internetanvändare i USA. Den tidiga IT-revolutionen i USA har varit den främsta tillväxtmotorn under 90-talet och en viktig förklaringsvariabel bakom landets imponerande "hypermaktställning" idag. Men den snabba teknologispridningen leder ofrånkomligen till att försprånget krymper. Redan 2010 kan kinesiska bli det vanligaste språket på nätet, skriver Nye. Endast en multilateral, och frihandelsvänlig, amerikansk politik kan integrera Kina i den alltmer sammanflätade världsekonomin och motverka fientliga blockbildningar. Amerikansk neoimperialism hotar att svetsa samman konkurrerande stater - som Kina, Indien och Ryssland - i en ohelig allians för att försvara sig mot den hybrisdrabbade supermakten.
Soft Power är en lättflyktig immateriell resurs. Sovjetunionen förlorade merparten av sin internationella goodwill under Ungernupproret 1956 - och de sista resterna vid invasionen i Tjeckoslovakien 1968. Bushregeringens vägran att underteckna Kyotoprotokollet, för att ta ett aktuellt exempel, var ett dråpslag mot USA:s goda rykte i världen. Även de multinationella amerikanska företagen måste slå vakt om sin goodwill, bl.a. genom en ansvarsfull personalpolitik och framsynta miljöinvesteringar. Maktutövning i 2000-talets mediala kunskapssamhälle, med ungefär 27 000 opinionsmedvetna NGO:s vid millennieskiftet, handlar inte bara om militär överlägsenhet.
Om att vinna det globala opinionskriget handlar också den nyutkomna boken The Savage Wars of Peace. Small Wars and the Rise of American Power. Författaren Max Boot, som är verksam som redaktör på The Wall Street Journal, anlägger ett historiskt perspektiv på dagens och framtidens Pax Americana. Hans tes är att USA kan hämta många lärdomar från sin 200-åriga historia.
1900-talets värnpliktiga massarméer tillhör det förflutna, skriver Boot. Det som krävs är välutbildade och snabba polisstyrkor som kan patrullera 2000-talets globala amerikanska imperium. Men det viktigaste av allt är att vinna människornas "hearts and minds". Bushregeringens endimensionella satsningar på militär högteknologi och sofistikerade apparater för framtida "knapptryckningskrig" riskerar att leda alldeles fel. Kryssningsmissiler kan inte separera stridande krigsherrar. Avancerade bombplan, som B-2 Stealth, kan inte avväpna en populär gerillagrupp om man vill undvika civila förluster. Dagens - och framtidens - amerikanska krigsmakt bör vara specialutbildad för att (t.ex.) bekämpa fattigdom, förvalta kollapsade stater, distribuera katastrofhjälp, röja minor, återställa raserad infrastruktur samt bekämpa terrorism och den organiserade brottsligheten. På samma sätt var britterna 1800-talets "globocops" som jagade pirater och slavhandlare, värnade den internationella frihandeln och upprätthöll den regionala maktbalansen på alla kontinenter.
TIDIGARE AMERIKANSKA VÄRLDSPOLISER
Embryon till en amerikansk "världspolisroll" fanns redan för 200 år sen, menar Boot. Det var de nordafrikanska barbareskstaternas piratverksamhet i Medelhavet som, på 1790-talet, fick den amerikanska kongressen att ta beslutet att bygga en federal flotta. 1804 genomförde den nybildade amerikanska marinkåren sin första internationella kupp när den kapade fregatten Philadelphia förstördes i Tripolis hamn. Kriget (1801-05) mellan USA och barbareskstaten i nuvarande Libyen utmynnade också i den första amerikanska konspirationen för att störta en utländsk regim. Tillsammans med Hamid Karamanli - bror till paschan i Tripoli - rekryterade den amerikanske diplomaten William Eaton en truppstyrka i Egypten. Dock kunde freden återställas innan Eaton´s ökenkrigare hann störta den tripolitanska regimen.
Centralamerika, den karibiska övärlden och stillahavsregionen - från Hawaii till Filippinerna - var särskilt utsatta för amerikansk inblandning under den långvariga imperialistiska epoken som avslutades med Andra världskriget. Från 1800-talets början till 19, då president Roosevelt lanserade Den Gode Grannens politik gentemot Latinamerika, genomförde den amerikanska marinkåren ungefär 180 operationer på främmande staters territorier. Ett exempel är Haiti. Noga räknat 102 kupper, inbördeskrig och revolter skakade den krisdrabbade örepubliken från 18 till 1915. Den amerikanska marinkåren - som sedan 1857 ingripit 19 gånger i landet - landsteg på nytt 1915 för att ockupera Haiti. Det huvudsakliga skälet till invasionen, förutom att stävja kaos och bringa ordning i det bankrutta landets finanser, var oron för ett växande tyskt inflytande på ön efter Första världskrigets utbrott. Tyska köpmän kontrollerade ungefär 80% av den haitiska utrikeshandeln.
Under åren 1915-34 var Haiti ett amerikanskt protektorat. De finansiella kontrollfunktionerna avvecklades först 1947. USA skrev en ny konstitution åt Haiti och skapade ett gendarmeri med amerikanskt befäl. De amerikanska ockupanterna byggde bl.a.1600 kmvägar, 210 större brokonstruktioner, 9 flygfält,2000 kmtelefonlinjer,125 kmbevattningskanaler, 11 sjukhus och 147 vårdcentraler på landsbygden och lade därmed grunden till en modern infrastruktur. Alltsammans förföll dock snabbt - eller plundrades omgående - när landets kleptokratiska politiska elit återtog makten efter det amerikanska tillbakadragandet 19. Haitis befolkning uppskattade den amerikanska regimen, skriver Boot. Aldrig förr hade de upplevt en okorrumperad regim som över huvud taget intresserade sig för tillväxt och välfärdsutveckling.
I handboken The Small Wars Manual, som författades av marinkårens strateger på 1930-talet, kan man läsa följande: "In small wars, tolerance, sympathy and kindness should be the keynote to our relationship with the mass of the population". Den strategin, d.v.s. satsningen på att vinna befolkningens "hearts and minds" istället för att förlita sig på brutal repression, utvecklades bland annat på Haiti samt i Filippinerna som från 1898 till 1946 var en amerikansk koloni, menar Boot. Bland andra senare exempel pekar han på förvaltningen av det ockuperade Japan och den amerikanska sektorn i Tyskland efter Andra världskriget. De framgångsrika pacificerings-, demokrati- och nationsbyggnadsprojekten kan med fördel bilda mönster när USA - i en inte alltför avlägsen framtid - tvingas ta itu med att rekonstruera kollapsade stater som Somalia, Kosovo och Afghanistan.
VIETNAMNSKRIGET - DEN NEGATIVA FÖREBILDEN
Den negativa historiska förebilden finner författaren i Vietnamkriget. Det fundamentala amerikanska misstaget var, skriver han, att de militära strategerna behandlade Vietnamkonflikten som ett konventionellt krig med Nordvietnam som den huvudsakliga motståndaren. General Willam Westmoreland, den amerikanske överbefälhavaren i Vietnam 1964-68, hade vunnit sina sporrar under andra världskriget och Koreakriget. Hans enkla målsättning bestod i att bomba vietnameserna till underkastelse.
Militära kritiker, som general Victor H. Krulak från den amerikanska marinkåren, menade att militärledningen borde avblåsa alla storskaliga operationer och istället ta till sig erfarenheterna från The Small Wars Manual och marinkårens hundratals specialoperationer under den senaste tvåhundraårsperioden. USA kunde aldrig räkna med att vinna den vietnamesiska befolkningens sympati med eldkraft och bombmattor. Westmorelands kontraproduktiva strategi bröt istället ner krigsmoralen hos det amerikanska folket och drev samtidigt över vietnameserna till fiendelägret.
BEHOVET AV ATT VINNA OPINIONEN I KRISDRABBADE LÄNDER
Vietnamsyndromet och "body bagsyndromet", d.v.s. skräcken för egna personella förluster, har i allra högsta grad påverkat de senaste decenniernas amerikanska stormaktspolitik. I synnerhet under 90-talet fanns en tendens att ersätta landstigningsoperationerna med flygkrig, som i Kosovo 1999, och repressiva attacker med fjärrstyrda kryssningsmissiler. Om ambitionen att till varje pris undvika ett nytt "Vietnam" överordnas alla andra hänsyn kan det förefalla enklare att tillgripa terrorbombningar än att, som i Japan och Västtyskland, satsa på tidsödande och resurskrävande nationsbyggnadsprocesser. Ett antal uppmärksammade reträtter, t.ex. från Libanon 1983 och Somalia 1993-94, har till och med förmedlat bilden av en räddhågad papperstiger som sviker sina internationella åtaganden när den egna insatsstyrkan drabbas av smärre motgångar. Mot den bakgrunden kan man förstå varför president George H. W. Bush avblåste Gulfkriget 1991 och, utan att ingripa, lät Saddam Husseins specialstyrkor slå ner de proamerikanska upproren bland kurder och irakiska shiamuslimer. På ett snarlikt sätt har USA lämnat det krigshärjade Afghanistan åt sitt öde sedan fienden - al-Qaida och talibanregimen - krossats.
Kriget mellan USA och al-Qaida är i grund och botten en kamp om opinionen i de muslimska länderna. Så skriver Princetonprofessorn Michael Scott Doran i Foreign Afairs (2002:1). Max Boot tvekar inte att ställa den provokativa frågan: skulle Usama bin Laden ha avstått från terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september om USA agerat annorlunda på den internationella scenen under den senaste tjugoårsperioden? Budskapet i hans bok kan rimligtvis bara tolkas på ett sätt: den neoimperialistiska Bushdoktrinen borde ersättas av en uppdaterad version av The Small Wars Manual som är anpassad till USA:s roll som patrullerande världspolis under 2000-talet. Med nya supervapen och snabba bestraffningsaktioner, i förebyggande syfte, vinner man inte den allmänna opinionen i krisdrabbade stater.
I skrivande stund (december 2002) kan ingen förutspå hur den nuvarande Irakkrisen ska utvecklas. Debattens vågor går höga. Det är fortfarande höljt i dunkel varför USA, sedan jakten på al-Qaida och Usama bin Laden trappats ner i april 2002, har valt att peka ut Saddam Husseins regim som USA:s främsta fiende i det pågående kriget mot terrorismen. Det finns flera stater, t.ex. Nordkorea, som sannolikt innehar WMD-vapen. Bland de många som riktat kritik mot den amerikanska regeringens Irakpolitik finns Mahathir Mohamad, premiärminister i Malaysia sedan 21 år och en inflytelserik röst i Tredje världen. "En attack mot Irak kommer att försvåra kriget mot terrorismen", konstaterade han i en intervju i Financial Times den 17 september 2002. Och tillade: "It will undermine the world economy, it will create a sense of uncertainty and fear throughout the world. If America persists in removing Saddam Hussein by military means it will only anger the Muslim world... There will be more willing recruits to the terrorist ranks".
Soft Power tycks vara en väsentlig nyckel till makt i det nya kunskaps och informationssamhället. För Pax Americanas ideologer och de politiska strategerna återstår följaktligen en angelägen uppgift - att formulera en attraktiv tillväxt och välfärdsmodell som kan ge framtidstro och hopp åt världens folk under 2000-talet. Kanonbåtsdiplomatins tid är oåterkalleligen förbi.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-04
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979