Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Den svenska ekonomin i globaliseringens tidevarv
En lägesrapport
Lars Magnusson, professor vid ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet
Den svenska ekonomin har under de senaste tio åren i allt högre grad blivit en del av den integrerade världsekonomin. En viktig faktor bakom den snabba utvecklingen både av handel och av finansiella strömmar var avregleringen av den svenska finansmarknaden under 1980-talet. Liksom i många andra länder möjliggjorde detta en snabb förändring av förutsättningarna för att bedriva utrikeshandel och på allvar integrera olika länders ekonomier. I det följande beskrivs några aspekter av hur Sveriges ekonomi blev alltmer integrerad under efterkrigstiden.
I politiska sammanhang brukar termen globalisering användas, men många ekonomer talar hellre om just ökad integration av marknader. Valutamarknader, varumarknader och tjänstemarknader binds samman i alltmer komplexa mönster. Ökade kapitalflöden och ökade handelsströmmar är några påtagliga aspekter i denna utveckling.
Samtidigt ser vi en utveckling där en allt större del av denna handel bedrivs mellan allt större multinationella företag. Över femtio procent av export och import globalt består av handel inom transnationella företag (Magnusson, 1999, s 44) I dagsläget har 65 000 multinationella företags dotterbolag en andel av BNP motsvarande tio procent. Produktionen i dessa dotterbolag har expanderat snabbt under det senaste decenniet (Braunerhjelm 2001, s 421).
Den utomordentligt omfattande vetenskapliga diskussionen kring den egentliga innebörden av globalisering och huruvida den ekonomiska integrationen verkligen är så omfattande som det stundtals gjorts gällande, är naturligtvis svår att göra rättvisa i detta sammanhang. Den debatt mellan hyperglobalister (Strange, Ohmae), skeptiker (Hirst, Thompson) eller forskare som argumenterar för att det är mer värdefullt att se globaliseringsprocessen som en transformeringsprocess (Castells 1996), visar att det är svårt att negligera de utvecklingstendenser som finns mot en mer integrerad ekonomi (en översikt över argumenten i globaliseringsdebatten ges i Held, McGrew, Goldblatt och Perraton 1999, s 7ff).
Effekterna av denna utveckling är föremål för en fortlöpande debatt där huvudfrågan är om ekonomisk integration medför ett ökat eller minskat handlingsutrymme för nationell politik. Utvecklingen har diskuterats i termer av konvergens eller divergens. Bland dem som menar att ekonomisk integration automatiskt leder till en allt större konvergens med mindre inflytande för nationell ekonomisk politik finns det personer som hävdar att denna utveckling automatiskt får negativa effekter på bland annat arbetsmarknad, arbetsförhållanden och socialpolitik. De som i stället ser en utveckling mot divergens, hävdar att ökade kapitalströmmar, liksom ökade handelsflöden, är förknippade med större möjligheter till välfärdsexpansion. Ytterligare andra hävdar att olika nationella förutsättningar i form av skillnader i makroekonomisk politik innebär att en ökad integration får synnerligen olika effekter (Oskarsson 2001, s 193-194).
UTLÄNDSKA DIREKTINVESTERINGAR I SVERIGE
Under den senare delen av 1990-talet har både in och utflödet av direktinvesteringar varit betydande över hela världen. Över 80 procent av direktinvesteringarna i världen avser förvärv och fusioner, det vill säga antingen att ett företag övertar ett annat eller att två företag bildar ett nytt bolag. En annan variant av direktinvestering är när ett företag investerar i etablerandet av en ny produktionsanläggning i ett annat land (Braunerhjelm, 2001, s 424). Under 1997 och 1998 var de svenska direktinvesteringarna i utlandet större än utländska direktinvesteringar i Sverige.
När det gäller utländska direktinvesteringar i Sverige, ligger Sverige i ett Europaperspektiv högt bland de länder som mottar direktinvesteringar. Storbritannien, Belgien och Frankrike ligger före i mottagarligan räknat i absoluta belopp.
Andelen anställda i utländska företag i Sverige har ökat kraftigt sedan början av 1990-talet: 1990 uppgick siffran till 8 procent; 1997 var motsvarande andel 14 procent. En stor andel av direktinvesteringarna berör företagsköp i Sverige, samtidigt som antalet företagsfusioner har ökat snabbt i Sverige. I början av 1990-talet berördes 110 företag av utländska uppköp i Sverige. Denna siffra uppgick 1998 till 330 företag (Långtidsutredningen SOU 2000:7, s 225, tabell 8.1). Totalt har 490 företag blivit uppköpta mellan 1993 till 1999 i Sverige.
De som är anställda i utlandsägda företag i Sverige har ökat synnerligen snabbt under 1990-talet till att omfatta cirka 18 procent av det totala antalet anställda i Sverige, vilket motsvarar cirka 450 000 personer. Det innebär att andelen anställda i utlandsägda företag närmast fördubblats.
Efter 1998 har det skett en utomordentligt snabb utveckling där ett stort antal svenska företag av ickefinansiell karaktär har sålts till utländska ägare. Överlag har emellertid under samma period det utländska ägandet i bolag noterade på svensk marknadsplats sjunkit med 8,7 procentenheter till 33,7 procent. Samtidigt ökade de utländska röstandelarna i de svenska företagen.
Sammantaget visar dessa siffror att det utländska ägandet totalt har minskat under de senaste åren, men att det utländska inflytandet har ökat i de ickefinansiella företagen. I dessa företag har även det utländska ägandets andel av export, förädlingsvärde samt forskning och utveckling ökat. Dessutom verkar produktiviteten vara högre i de utlandsägda ickefinansiella företagen (Statistisk från ITPS, S2002:010 och SCB, Pressmeddelande 2002:221).
SVENSKA DIREKTINVESTERINGAR UTOMLANDS
Sverige var den ledande utlandsinvesteraren under 1980-talet, en position som försämrades under den första delen av 1990talet, för att därefter återigen förbättras. Under 2000 förändrades balansen mellan svenska direktinvesteringar utomlands och utländska direktinvesteringar i Sverige. Under detta år översteg de svenska direktinvesteringarna utomlands inflödet av utländskt kapital (Braunerhjelm 2001, s 422). Svenska industrier har sedan industrialismens intåg tidigt etablerat sig internationellt. Denna utveckling accentuerades under 1990-talet då man kunde iaktta en utveckling där antalet sysselsatta ökat bland svenska företag med utlandsetableringar, samtidigt som sysselsättningen minskat i Sverige.
Till skillnad från exempelvis 1960-talet har privata företag inom tjänstesektorn dominerat i den snabba expansionen utomlands. De traditionella industriföretagens andel av expansionen utomlands har ökat, men inte i lika hög utsträckning som företag verksamma inom tjänstesektorn. Huvudsakligen är det företag som erbjuder finansiella tjänster som expanderat på utländska marknader (Långtidsutredningen SOU 2000:7, s 226).
Totalt sett dominerar fortfarande verkstadsföretagen, motsvarande en andel på tre fjärdedelar bland de svenska företag som investerar utomlands (Sveriges Officiela Statistik, ITPS, S2001:010, Svenskägda företag med verksamhet i utlandet, s 9). Det är även bland dessa företag som vi återfinner de stora svenska industrikoncernerna. Den svenska ekonomins beroende av ett litet antal storföretags exportförsäljning illustreras tydligt av att de 80 största svenska industrikoncernerna svarade för över 70 procent av samtliga anställda i svenskägda dotterbolag verksamma utomlands. Under 1990-talet har det skett en snabb expansion av antalet anställda i svenska koncerner verksamma framförallt i Östeuropa. Fördelat på branscher fanns det 189 000 anställda inom maskintillverkning, 69 000 i konsultverksamhet, 61000 i teleprodukttillverkning samt 51 000 personer inom motorfordonstillverkning.
VEM ÄGER DE SVENSKA SMÅFÖRETAGEN?
Den snabba utvecklingen mot en större andel utlandsägda företag har blivit en alltmer omdebatterad fråga i den svenska ekonomiskpolitiska debatten. Frågan om detta är en positiv eller en negativ utveckling har varit central i sammanhanget. En del anser att det är bra med flera utländska ägare i det svenska näringslivet. Andra anser att den långsiktiga industriella innovationsförmågan och den finansiella uthålligheten därmed hotas. Detta har särskilt uppmärksammats efter det att flera av de stora äldre svenska industriföretagen har kommit i utländsk ägo och huvudkontor liksom forskningsavdelningar flyttats från Sverige. Några statistiska uppgifter anger omfattningen av utflyttningen av huvudkontoren: sedan 1997 har 47 huvudkontor i svenskbaserade koncerner flyttat utomlands. Några av de större svenska företag som de senaste åren hamnat i utländsk ägo är Astra/Zeneca, Volvo/Ford, Ahold/ICA, Metsä/serla/MODO samt AGA/Linde. Under 1990-talet har dessutom antalet affärsområdeshuvudkontor vilka etablerats utomlands fördubblats. De svenska storföretagens investeringsbeslut är av central betydelse för den svenska ekonomin, detta då de största företagen svarar för mer än halva den svenska exporten, en fjärdedel av sysselsättningen samt 90 procent av investeringarna i forskning och utveckling (Braunerhjelm 2001, s 422).
KVALITATIVA FÖRÄNDRINGAR
Den ekonomiska integrationen av marknader är dock ett komplext fenomen där vissa viktiga kvalitativa förändringar i produktion och tillverkning är svåra att finna enbart med de indikatorer som återfinns på en kvantitativ nivå. En viktig fråga är här hur de större industrikoncernerna på transnationell basis i allt större utsträckning genomför en snabb arbetsdelning. Detta brukar betecknas i termer av outsourcing, vilket i praktiken innebär att den industriproduktion som tidigare låg inom företagets ramar nu allt oftare förläggs till andra bolag. Flera av de stora företagen transformeras till att i allt större omfattning lägga ut tillverkningen och mer fokusera resurser på samordning, distribution, projektledning, forskning och utveckling (Ekstedt, 2000, Magnusson 1999).
KVALITATIVA FÖRÄNDRINGAR
Ett sådant exempel rör den största industriella koncernen i Sverige, Ericsson.
Som en del av en fortgående rationalisering har Ericsson beslutat att överföra produktionen av mobiltelefoner till det amerikanska företaget Flextronics. Detta illustrerar tydligt den utveckling mot outsourcing som har skett i ökande omfattning under de senaste åren. Efter utflyttningen av den industriella tillverkningen har Flextronics beslutat att lägga ned tillverkningen vid ett stort antal anläggningar i Sverige.
En annan utvecklingstendens är att ägandet av stora företag i allt mindre utsträckning är nationellt baserat. Den svenska ekonomin har i särskilt stor utsträckning förändrats när det gäller ägarförhållandena av de stora svenska företagen. Ägandet av de svenska storföretagen har varit koncentrerat till ett litet fåtal personer och ägargrupper sedan industrialismens intåg i Sverige. Den stora skillnaden i ägarstrukturen de senaste 15 åren är det allt större inslaget av utländska ägare i det svenska näringslivet. År 2000 ägdes 40 procent av de börsnoterade företagen av utländskt kapital. Det är framförallt olika delar av industrisektorn i Sverige som domineras av utländskt ägda företag.
ÅSIKTER OM DET UTLÄNDSKA ÄGANDET
Några orsaker bakom denna utveckling har diskuterats under senare tid. Ekonomerna Magnus Henreksen och Ulf Jacobsson har hävdat att en viktig faktor bakom det senaste decenniets utveckling mot en allt större andel utlandsägda svenska företag är det svenska skattesystemets konstruktion. Detta har lett till att de svenska företagen är lågt värderade och därmed attraktiva för utländska köpare. Andra hävdar att det i huvudsak beror på att de svenska företagen är attraktiva objekt på grund av en hög kompetensnivå samt kvalificerad arbetskraft. Ytterligare förklaringar diskuterar den svenska avregleringen, att inhemska investerare drabbades relativt hårt av krisen i början på 1990-talet, att den kraftigt försvagade svenska valutan medförde relativt billigare svenska tillgångar (Det nya näringslivet, Rapport från Svenskt Näringsliv, 2001, s 34).
Meningarna är emellertid delade rörande det utländska ägandet i det svenska näringslivet. Många ekonomer - och politiker - hävdar att det gynnar Sverige om fler utländska ägare återfinns bland de svenska företagen. Ur ett sådant perspektiv blir uppköpen tecken på att företagen är attraktiva på en global marknad där nya ägare tillför nya resurser och i längden medverkar till en alltmer effektiv global resursfördelning. Detta skulle därmed gynna oss alla.
Å andra sidan finns inflytelserika ekonomer, t.ex. Lars Jonung, vilka är mer återhållsamma, närmast kritiska mot en sådan argumentation. Istället varnas för att den långsiktiga industriella uppfinningsrikedomen och innovationsförmågan kan hotas om antalet svenskägda företag övergår i utländsk ägo.
Vi har därmed sett att den svenska ekonomin i allt större utsträckning har blivit mer integrerad i de internationella handels- och kapitalströmmarna, samtidigt som flera svenska företag väljer att utlokalisera eller outsourca industriproduktionen. Den svenska ekonomin har emellertid under lång tid varit präglad av en stor utlandsexponering med en hög andel av exporten koncentrerad till en mindre grupp storföretag. Den utveckling som har accentuerats under 1990-talet går således att följa långt bakåt i tiden.
SVENSK GLOBALISERING I ETT HISTORISKT PERSPEKTIV
Efter att ha skisserat den nutida svenska utvecklingen ur ett globaliseringsperspektiv finns det anledning att sätta in de trender vi kan iaktta i ett större historiskt sammanhang. Som ovan påpekats har utrikeshandeln och exporten blivit allt viktigare för den svenska ekonomin särskilt under de senaste decennierna. Samtidigt har de tidigare svenskägda storföretagen i allt större utsträckning övergått i utländsk ägo. För att bättre förstå de tendenser som redovisats finns det anledning att kort diskutera några bakomliggande faktorer.
Den kanske mest tydliga förändringen i de flesta västeuropeiska ekonomier sedan 1960-talet är den snabba förändringen mot en allt större tjänsteandel i ekonomin. Denna utveckling har bland annat benämnts övergången till det postindustriella samhället. Samtidigt finns en diskussion där man snarare resonerar i termer av en tredje industriell revolution (i Sverige har denna inriktning framförallt representerats av Magnusson 1996, 1999. Se också Isacson & Ottosson 2002). Här tecknas bilden av en ekonomi som sedan 1960-talet alltmer har präglats av omfattande förändringar, exempelvis en snabb utveckling av informations och kommunikationsteknologier (ICT), ändrade preferenser i form av nya krav från konsumenterna på ett alltmer individuellt anpassat varuutbud, liksom en ökande tjänsteandel inom industrin.
DE FÖRSTA INDUSTRIELLA REVOLUTIONERNA
Sverige tillhörde de länder som i ett relativt sent skede trädde in i den första industriella revolutionen under 1800-talets andra hälft. Det var först vid sekelskiftet 1900 som nya produktionssätt präglade tillverkningen. Det gamla jordbrukets arbetssätt liksom hantverket ersattes av nya arbetssätt och av helt nya arbeten. Fortfarande var yrkeskunskaper viktiga och många arbeten var präglade av yrkesarbetarens egen bedömning av hur arbetet skulle utföras.
Under mellankrigstiden inträffade en andra industriell revolution i Europa. Massproduktion i stor skala innebar stora förändringar i arbetslivet jämfört med det första industriella genombrottet. I Sverige skedde genombrottet för det som brukar kallas Taylorism, eller vetenskaplig arbetsledning, under mellankrigstiden. Arbetet delades upp i mindre mätbara moment och bedrevs vid löpande band i det som benämnts rationaliseringsrörelsen (de Geer 1978). Under de första efterkrigsdecennierna uppgick de flesta västländers industrisektor - mätt både som andel av BNP och som andelen industrisysselsatta av den totala arbetskraften - till 40 procent.
MOT EN NY TYP AV EKONOMI
Förutsättningarna för den andra industriella revolutionen ändrades på ett dramatiskt sätt under 1970-talet. Den kris som då inträdde och som skakade västvärldens ekonomier fick stora och vittgående följder. Industrisektorn minskade kraftigt både i Västeuropa liksom i USA. De kortsiktiga makroekonomiska effekterna förorsakade av oljekriserna och Bretton Woods, det internationella betalningssystemets, sammanbrott. Detta tillsammans med de ekonomiska effekterna av Vietnamkriget, medförde stora problem för ett stort antal ekonomier.
Förutom dessa externa chocker spelade strukturellt betingade faktorer en viktig roll för det snabba krisförloppet. Den första faktor som man kan peka på när det gäller utvecklingen mot en ny typ av ekonomi är den alltmer tilltagande ekonomiska internationaliseringen och den ökade spridningen av den industriella tillväxten utanför de traditionella västekonomierna. Den växande världshandeln och den snabba ökningen av finansiella transaktioner sammanföll med tullsänkningar och successiva avregleringar av finansmarknader världen över. På litet längre sikt kom detta att lägga grunden till en ökad internationell konkurrens.
I dagens situation har denna ökade konkurrens gett stora effekter på en rad områden i världsekonomin. Både industrisektorn men även tjänstesektorn har påverkats av denna konkurrens. Den har även medfört att nationalstaten, enligt en del forskare som Reich och Dicken, har snävare ramar att röra sig inom. Framväxten av EU har givetvis spelat en roll för en överstatlig reglering, samtidigt som stora delar av EU:s marknader har börjat homogeniseras (se vidare Magnusson 1999).
För det andra har nya innovationer som mikroelektroniken (informations- och kommunikationsteknologin, ICT) medfört stora förändringar för ekonomins funktionssätt. Nya branscher har uppstått, nya tillämpningar har påverkat stora delar av ekonomin genom framväxten av nya produkter och tjänster.
En utomordentligt viktig faktor i detta sammanhang rör den stora betydelse som den nya tekniken fått för produktion och arbetsorganisation. Såväl styrningen av arbetet liksom i växande grad utförandet av vissa arbetsmoment kunde nu börja utföras med hjälp av datorer. Detta påverkade såväl industri som tjänstearbetet alltmer. Det började finnas möjligheter att i större utsträckning skapa ett mer flexibelt och decentraliserat arbete.
För det tredje kan vi konstatera en markant preferensförändring hos ett stort antal konsumenter. Inom stora delar av västvärlden förändrade allt fler köpstarka konsumenter sina krav på i riktning mot en mer individualiserad konsumtion. Genom denna förändring ändrades förutsättningarna drastiskt från masskonsumtionens tid. Strömlinjeformad produktion där en modell skulle passa alla började bli alltmer problematisk. Under den senare delen av 1960-talet pekade allt fler tecken på kritik mot ett ytligt konsumtionssamhälle vilket förutsatte likformighet. Denna grundläggande förändring har också satt sina spår i den flod av managementböcker som alla betonar lean production, just in time med krav på ökad kundstyrning. Inte bara den traditionella varuproducerande industrisektorn påverkades av denna utveckling. Även i den svenska offentliga sektorn liksom i stora delar av den privata tjänstesektorn började sådana managementfilosofier alltmer prägla verksamheten.
Denna omställning från masskonsumtion till alltmer individualistiskt präglade konsumtionsmönster har också gett upphov till utomordentligt stora förändringar av hela värde och produktionskedjor. Snart ökade kraven på att produktionen måste kunna ställas om betydligt snabbare än vad som tidigare varit fallet. Dessutom ökade kraven på att kunna framställa allt fler modeller i kortare serier. En viktig drivkraft var den alltmer hårdnande internationella konkurrensen.
Den ekonomi som präglats av fordistiska arbetsmetoder, masstillverkning och massdistribution verkar därmed, liksom stora delar av arbetskraften verksamma inom industrin, ha förändrats på viktiga punkter. Traditionell industrisektor har fallit tillbaka i samtliga större industriländer. Detta oavsett om vi mäter denna tillbakagång som andel av bruttonationalprodukten eller som andel av antalet sysselsatta. Denna tillbakagång för den industriella sektorn har skett samtidigt med en kraftig uppgång för tjänstesektorn.
Begreppet tjänstesektor är dock inte helt odiskutabelt. Till skillnad från en del forskare som hävdar att den industriella eran är förbi, finns det anledning att betona att det inte finns något som tyder på att det postindustriella samhället definitivt har trätt in. Det finns tvärtom goda skäl att hävda att en relativt stor del av den minskning vi ser av industrisektorn går att återföra på en omdefinition av många industriarbeten till tjänstesektorn. Flera av de tjänster som uppkommit i statistiken är egentligen industrinära (Magnusson 1999, Eliasson 2000). En viktig orsak bakom denna förändrade statistiska beteckning har att göra med den nya tekniken. Detta har inneburit förändringar för sättet att organisera arbetet liksom för tillverkningen. Flera arbetsuppgifter utförs vid skrivbord istället för på fabriksgolvet.
En annan förändring är den snabba omorganisationen av produktion och planering som outsourcing inneburit. Produktion som tidigare bedrevs inom företagets ramar utförs nu, som nämnts ovan, av separata företag som säljer sina tjänster. Även traditionella servicebranscher som kommunikation, service, handel, vård, finansiella tjänster, har ökat andelen av sysselsättningen. Ett särdrag i den svenska utvecklingen jämfört med många andra länder har att göra med den stora andelen tjänster hos offentliga arbetsgivare. Framförallt vård, skola och omsorg var viktiga komponenter i denna tillväxt. Detta särdrag gällde fram till 1990-talet.
DEN NYA TEKNIKENS FÖLJDER
En viktig följd av den nya tekniken är att arbetsprocessen blir betydligt mer lättrörlig. Arbete vid flera arbetsstationer möjliggörs, samtidigt som olika personer kan utföra samma arbetsuppgifter på olika arbetsplatser. Detta har möjliggjort en långtgående decentralisering av många arbetsuppgifter. Förutsättningarna för arbetsorganisationen ändras därmed dramatiskt.
Ytterligare en aspekt är viktig i detta sammanhang, nämligen att den nya tekniken påverkar vad som produceras inom eller utanför företaget. T.ex. har den nya tekniken underlättat outsourcing i stor skala. Stora delar av tjänstearbetet kan göras mer flexibelt och tillåta mer individuella lösningar både för löntagare och för arbetsgivare. I detta avseende är tjänstearbetet olikartat jämfört med det klassiska industriarbetet, vilket gör att övergången till ett tjänstesamhälle ställer helt nya krav på kompetensen hos arbetskraften.
Flera forskare har pekat på den allt större och viktigare roll som humankapitalet får i en sådan ny tid. Lindbeck och Snower har diskuterat vikten av incitament när det gäller det sätt på vilket arbetsgivarna organiserar produktionen. Den ekonomiska avkastningen har sjunkit för produktion som är organiserad enligt den taylorska modellen. Istället har en flexiblare produktionsordning gett högre ekonomisk avkastning. Bland de orsaker som anses betydelsefulla bakom denna förändrade incitamentsstruktur återfinns teknologiska nydaningar, humankapital samt ändrade preferenser. Andra forskare har pekat på de nackdelar i form av en ökad arbetsintensifiering som en ändrad produktionsordning har fått för många löntagare (se bland andra Le Grand et al 2001, Ottosson, Lundekvist och Magnusson 2002).
Vi kan konstatera att den utveckling som präglat västvärldens ekonomier under de senaste 10-15 åren fått stora konsekvenser för den globala arbetsdelningen. Den industriella produktionen har i allt större utsträckning flyttats från västvärldens ekonomier samtidigt som de äldre industriella ekonomierna i västvärlden producerar tjänster i allt större utsträckning. I denna globala omvandling med en allt klarare internationell arbetsdelning mellan industriproduktion och tjänsteproduktion ser vi även att konsekvenserna för enskilda nationer blir alltmer påtagliga.
SVERIGE I OMDANINGARNAS TID
När vi reflekterar kring det svenska exemplet är det samtidigt viktigt att påminna om att den stora omvandling som på nationell nivå skett inom industrin inte är en helt ny företeelse: den svenska ekonomin har tvärtom präglats av ett flertal strukturkriser och industriella omvandlingsprocesser under 1900-talet. Det är inte första gången som orter drabbas hårt av nedläggningar och det är inte heller första gången som hela industrigrenar snabbt omdanas. När det gäller hela industrikluster som tidigare försvunnit, kan man peka på Örebro skoindustrier. Utländsk konkurrens och utflyttning präglade även utvecklingen under 1970-talet både för varvsindustrin och textilindustrin vilka i det närmaste raderades ut. Detta var ju en viktig del av den svenska modellen. Genom att en solidarisk lönepolitik möjliggjorde en sammanpressning av lönerna under parollen lika lön för lika arbete, kom de företag som inte kunde bära lönekostnaderna att slås ut, samtidigt som arbetskraften överfördes till mer produktiva verksamheter. Arbetsmarknadspolitiken skulle underlätta omställningsprocessen. Den industriella omvandlingen godtogs av fackföreningarna (Magnusson & Johansson 1998, se även Gråbacke 2001 för en annan syn).
Samtidigt måste det understrykas att förutsättningarna idag är annorlunda än i mitten på 1960-talet. Tjänstesektorn är idag större, liksom tjänsteinnehållet i den industriella tillverkningen. Ekonomin och framförallt de finansiella marknaderna är betydligt mer integrerade idag. Dock dröjer sig konsekvenserna av 1990-talets krisår kvar, liksom de strukturella obalanserna i den svenska ekonomin i form av exempelvis en alltför stor koncentration av storföretag. Samtidigt som denna obalans tagit sig uttryck i att utförsäljningen av svenska företag gått snabbare än väntat - bl.a. som en följd av den billiga svenska valutan - har den internationella konjunkturavmattningen lett till en ökad press på många företag att minska kostnaderna. De positiva effekter som krav på kostnadsminskning kan ha för konkurrenskraft och industriell förnyelse, går snabbt om intet när utländskt kapital flyttar både produktion, tjänster samt forskning och utveckling utomlands. De svenska företagen har därmed hamnat i en kniptång mellan strukturella problem i den svenska ekonomin och konsekvenser av en allt dystrare internationell konjunktursituation i nuläget.
AVSLUTANDE SYNPUNKTER
I denna diskussion av den svenska ekonomins utveckling under de senaste decennierna är huvudargumentet att svenska tillgångar under flera år har blivit allt billigare för utländskt kapital att investera i på grund av flera faktorer. En sådan är den avreglering som präglade utvecklingen inom den finansiella sektorn under 1980-talet. Detta tillsammans med det svenska skattesystemets konstruktion, gynnade framväxten av stora företag. Samtidigt förändrades produktionsbetingelserna genom en större öppenhet under de senaste 10-15 åren. Detta har lett till större integration av världsekonomin och till friare handel. Dessa positiva utvecklingstendenser har gjort att svenska företag verkar i en alltmer konkurrensutsatt miljö. Genom att en större och ökande andel av de svenska företagen hamnat i utländsk ägo, minskar dock möjligheterna på sikt att främja uppbyggnaden av långsiktig industriell kompetens i Sverige.
Är den ökande ekonomiska integrationen bra eller dålig för Sverige? En ökande frihandel gynnar en liten exportberoende ekonomi som den svenska. Å andra sidan är det inte lika säkert att ett ökat utländskt ägande i alla avseenden är positivt. I en ekonomi med högre krav på forskning och utveckling, på allt större kunskapsinnehåll i produktionen blir det viktigt att ha kontrollen och den reella makten över kunskapsresursernas fördelning i en alltmer internationaliserad produktionskedja. Samtidigt kan vi se att stora internationella koncerner slåss om marknadsandelar i klassiska oligopolsituationer. Detta innebär att den utökade marknadsekonomin inte enbart handlar om allt effektivare varuflöden hanterade av neutrala aktörer på en auktionsmarknad. Istället blir maktkampen allt intensivare mellan ett litet antal riktigt stora aktörer. Den lilla ekonomin riskerar därmed att bli en dotterbolagsekonomi, där centrala delar av forsknings och undervisningsverksamheten flyttas utanför landets gränser.
Paradoxalt nog innebär detta att den globaliserade ekonomin inte enbart leder till en okontrollerbar utveckling vars konsekvenser det inte går att påverka för en liten ekonomi med stor exportandel och stort beroende av utrikeshandel. Istället skärps kraven på den ekonomiska politiken samtidigt som politikernas svar på den pågående utvecklingen blir allt mindre övertygande. Behovet av att utförligt diskutera institutionernas roll, eller spelreglernas roll, för den ekonomiska tillväxten i en alltmer integrerad ekonomi verkar därmed bli allt större.
Av detta kan vi dra två lärdomar om den framtida ekonomiska politiken. För det första kan de svenska politikerna inte avsäga sig ansvaret för den ekonomiska politiken och ensidigt skylla på globaliseringen. Den ekonomiska politiken och samarbetet mellan parterna kommer att spela en större roll ju mer integrerad ekonomin blir. Eftersom storföretagen verkar bli alltmer känsliga för faktorer som kostnadsnivå, men också för kompetens och attraktiva företagskoncentrationer, ställs nya krav på den ekonomiska politiken.
För det andra krävs en fortsatt diskussion kring vilka villkor som balanserar en ekonomisk tillväxt och en fortgående strukturrationalisering med socialt acceptabla villkor. Samtidigt finns det anledning att betona att utvecklingen inte är ödesbunden. Fortfarande finns det möjlighet att fundera kring vilken ekonomisk politik och näringspolitik som kan vara möjlig för Sverige.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
