Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Vetenskapen löper risk att förflyktigas - när trendtänkandet tar över
Ett alltmer tilltagande problem inom vetenskaplig och populärvetenskaplig litteratur är spänningen mellan å ena sidan den takt med vilken det vetenskapliga språket numera "berikas" samt, å den andra, den tilltagande förgängligheten och tillfälligheten hos det språk och den begreppsapparat vi begagnar för att analysera och förklara världen.
Vi sägs leva i ett informationssamhälle. Vår tid är ytterst medial och på fritid såväl som i arbete utsätts vi för ständigt ökande krav på vår uppmärksamhet. Vi drabbas allt mer av informationsövermättnad, glättighet och "snuttifiering". Värst sägs det vara för de yngre, den så kallade MTV-generationen som, uppvuxen framför TV:n, inte lär kunna behålla koncentrationen med än tjugo sekunder i taget. Därefter måste det till ‘action´ och häftiga scenskiften annars åker fjärrkontrollen fram. I skolan tenderar lärarna att hamna i en mer eller mindre omöjlig konkurrenssituation där undervisning riskerar att bli underhållning, fakta att trivialiseras och pluggandet att ersättas av surfande på webben. Eller är detta en nidbild? Allt lärande kräver tålamod, uppmärksamhet och eftertanke. Men om det är just i förutsättningarna för detta som det brister? Ja, då blir behovet av förenklingar och slagord så mycket större.
BEGÄR EFTER STIMULANS
Det fanns en tid då filosofer föreställde sig att människan, när väl livets nödtorft var tryggad och de materiella behoven tillfredsställda, skulle ägna sig åt gemensamma angelägenheter, förkovran, eftertanke och självförverkligande. Den tid som frigjorts genom arbetets ökande produktivitet skulle användas till arbetstidsförkortningar och samvaro men kanske framför allt till kulturella aktiviteter som bildning, konst, filosofi och vetenskap. Alla skulle nu få möjlighet - och lust - att begrunda världen och delta i det lärda samtalet. Men hur blev det?
De västerländska samhällena kan idag karaktäriseras som konsumtionssamhällen. Ett slående exempel på detta torde vara alla dessa matprogram som i stort sett dagligen förekommer i TV. Kokböcker säljs som aldrig förr och sätten att kittla vår aptit blir allt mer raffinerade. Våra begär efter - materiell och lekamlig - stimulans tycks omättliga. Underhållningsindustrin är den ekonomiska sektor, som växer snabbast, och tid (till eftertanke) är vår knappaste resurs. Slit-och-slängsyndromet sprider sig till snart sagt alla livets områden. Till skillnad mot vad som var vanligt i knapphetens samhälle, får vi dessutom höra att vi i välfärdssamhället måste vänja oss vid att byta såväl yrke som bostadsort och därmed vänner och bekanta ett antal gånger under livet. Därmed byter vi, enligt många, också identitet.
Vissa samtidskritiker menar att vi inte byter utan snarare förlorar identiteten och att allt som återstår är image eller sken. Ytlighet och narcissism florerar och i detta värdenihilistiska samhälle blir ironi och cynism till gångbara överlevnadsstrategier. Allt detta är oerhört lätt att exploatera och det görs - med alltmer raffinerade metoder. Följaktligen accelererar alienationen, våra intressen och relationer blir allt flyktigare och vi tenderar att konsumera såväl människor som begrepp och idéer på samma sätt som materia. Det "gemenskapssamhälle", som många trodde sig skönja bortom fattigdomen, tycks i detta perspektiv oändligt avlägset. Kanske inte så konstigt att de snart sagt enda citat från Marx som påstås överleva i det postmoderna samhället är att "allt fast förflyktigas" och att "inget är beständigt".
FINNS VERKLIGHETEN?
Inte heller vetenskapen, som man gärna ville tro stod på en stabilare grund, går fri från dessa tendenser. I särskilt hög grad tycks denna "tidsanda" drabba samhällsvetenskaperna, där det som alltid är svårare att bevisa teoriernas hållbarhet. Produktlivscykeln hos idéer, begrepp och skolbildningar har kraftigt förkortats. Detta kunde vara en konsekvens av att - i det kunskaps- eller informationssamhälle, i vilket vi sägs leva - våra insikter om och "förståelse" av världen ständigt förbättras. Till en del är det väl så, men viktiga drivkrafter tycks dessutom vara en tilltagande grad av populism och en önskan om politisk korrekthet vilka underlättas av tidsandans tro att "allting går" och ett sökande efter tillflykt i en betoning - kanske rentav ett förhärligande - av det tillfälliga och det godtyckliga i tillvaron. En gång gjorde vetenskapen anspråk på att kunna leta sig bortom/under denna nivå, för att söka efter det som verkligen gäller. Detta tycks inte längre vara comme-il-faut.
Kunskap ses inte längre som kumulativ och som efterhand allt mer verklighetsöverensstämmande. Istället framställs "verkligheten" som ett fantasifoster, d.v.s. den är - och måste ofrånkomligen vara - socialt konstruerad. Vi har inte längre några kriterier för att avgöra om, eller i vilken grad, våra tolkningar stämmer med världen utanför våra sinnen. Idag "finns" verkligheten, så att säga, i språket och i konventionerna. Åtminstone är det där den konstrueras/förmedlas. Olika tolkningar konkurrerar och den, som kommer att dominera får gälla som "sann" (en intressant iakttagelse i sammanhanget är att medan de flesta bekännande postmodernister, åtminstone dem jag stött på, betraktar sig själva som politiskt och kulturellt radikala - och vanligen bekrigar ekonomismiska diskursers strävan att framställa allting som en fråga om tillgång och efterfrågan på en "marknad" - så har de i det här fallet uppenbarligen till fullo anammat synsättet). I och för sig kunde man ju tro att det med tiden kommer att visa sig vem som hade rätt och att på sikt sanningen består och villfarelserna förgår. Men så enkelt är det inte.
Forskare lockas av mer än en morot. Idag betonas ofta att vetenskapsmän inte bara söker "sanningen" utan också och kanske framförallt prestige, berömmelse och befordran. I krig, kärlek och akademiska tjänstetillsättningar är, som bekant, allt tillåtet och knepen att slå sig fram är många, och inte alltid så justa. Kunskap är makt, har det länge hetat men någon har också makt över kunskapen. Nu heter det snarare att etablerad kunskap är förtryck där obekväma "sanningar" löper risk att censureras. Det ligger mycket i sådana iakttagelser och en konsekvens av detta borde rimligen vara en minskad tvärsäkerhet och en ökad ödmjukhet bland vetenskapens företrädare. Så är det nog också ibland men samtidigt kräver "tiden" högre röster, enklare påståenden, ställningstaganden och klatschiga formuleringar. Hur man lägger fram något blir viktigare än vad man säger. Detta är ett dilemma.
FRAMGÅNGSKRITERIER
Om vi inte kan anta att en viss text (teori, metod) åtminstone temporärt bättre än andra beskriver verkligheten, så får vi hitta på andra måttstockar, s.k. indikatorer för vetenskaplig framgång. En sådan indikator kan t.ex. vara att man jämför hur mycket pengar, exempelvis externa forskningsanslag och konsultarvoden, olika forskare drar in under en viss tid. Jag har i min ägo en liten bok, som beskriver ett visst universitet, dess organisation, utbildning, forskning, personal, etc. På omslagets tredje sida finns en förteckning över de olika forskarna, rangordnade just efter hur mycket pengar de dragit in med angivande av summan det året. Överst står den som var mest "lönsam", nederst den som fått minst anslag. I dessa strama budgettider är ekonomin naturligtvis viktig och den som är en duktig penningmagnet är otvivelaktigt en tillgång för institutet ifråga. Men som mått på vetenskaplighet eller vetenskaplig framgång är detta en tveksam indikator.
En annan indikator (som lätt låter sig förenas med ovanstående) är ett rent räkneexempel, nämligen att matematiskt jämföra hur ofta olika forskare citeras i skrift av sina kollegor/konkurrenter. Idag är detta en vanligt förekommande metod. Varje år presenteras en s.k. rankinglista över vilka som förekommit oftast i t.ex. Social Science Citation Index (SSCI). Detta anses ofta vara en godtagbar approximation för graden av vetenskaplig framgång. Men eftersom det är oklart vad som mäts, är detta knappast heller ett adekvat mått på vetenskaplighet eller vetenskaplig framgång. Den som är kontroversiell och provokativ, som retar många, som kanske rent av har fel, men väcker debatt och därmed föranleder många att kritisera och protestera, kan tänkas klättra på rankinglistan trots att berömmelsen kan vara diskutabel.
Däremot speglar detta nog ganska väl olika personers inflytande över kunskapsbildning och diskurs. Och inflytande är viktigt. Det är idag, åtminstone inom samhällsvetenskaperna, många som hävdar att vetenskaplig framgång avgörs av att man tillhör rätt kotteri (diskurs). Medlemmarna i olika s.k. citeringskluster kan då hjälpas åt att befrämja såväl egna karriärer som diskursens strävan efter hegemoni genom att ofta referera till och citera varandra. På liknande sätt kan akademiska vapenbröder (och systrar) hjälpa varandra framåt genom att turas om att editera antologier där samma författare återkommande medverkar - många soppor på samma spik.
ORDETS MAKT
Om man i det sammanhanget har näsa för begrepp som ligger i tiden, kan man nå långt. För cirka tio år sedan kom en kollega tillbaka från en konferens med ett glatt budskap: "Satsa på didaktik". "Vad är det", frågade vi andra, som inte varit med. "Det är inte bestämt än men didaktik kommer att bli jätteviktigt. Det är det nya nyckelordet" (inom skolforskningen), blev svaret. Och visst blev det så. Utan "didaktiska" krumbukter blir det knappast några skolforskningspengar.
Vi lever, som nämnts, i en tid när vi översköljs av en ständigt ökande ström av (des)information. Mediebruset är närmast öronbedövande. Av alla världens forskare genom tiderna lär nittio procent vara verksamma idag. Alla publicerar de sina resultat. I världen idag lär det tillkomma tusentals vetenskapliga tidskrifter - varje år! "Böcker är färskvara" heter det och det är numera omöjligt att hålla sig ajour med allt som skrivs. Dessutom konkurrerar vetenskapliga publikationer om vår uppmärksamhet med alla andra medier. Därför gäller det idag inte så mycket att få tillgång till information som att selektivt hålla den ifrån sig och att sovra i och mellan informationsflödena.
Den som vill förmedla ett budskap måste sålunda bli allt mer uppfinningsrik för att överrösta andra och bryta igenom skyddsvallarna. Kan man urskilja och haka på en trend innan andra gjort det, kan man vara med om att lansera eller åtminstone att kidnappa ett begrepp under uppsegling, då ökar chansen att man uppnår åtminstone två saker.
För det första är man med om att slå an tonen för den aktuella och kanske även den framtida, vetenskapliga(?) debatten. Något tillspetsat innebär detta att man får makt över diskursen (i vardande). Mindre tillspetsat innebär detta att den med gott väderkorn kan låta den bli ett effektivt redskap i kampen om anslag, erkännande, etc. Detta kan, förtjänt eller oförtjänt, samtidigt ge intryck av att man befinner sig vid den så prestigemättade men svårdefinierade "forskningsfronten".
Bifogade diagram visar hur oerhört snabbt vissa idag populära begrepp har slagit igenom. Från att knappast ha existerat alls i titeln på vetenskapliga publikationer, förekommer de efter bara något år i hundratals titlar årligen. Frågan är dock om denna utveckling också speglar vetenskaplig utveckling. Mitt intryck är snarast att dessa många, snabbt tillskyndande anammare av de nya begreppen i regel inte har så mycket konstruktivt(!) att säga, som bevisar begreppens lämplighet eller överlägsenhet. Nytänkande premieras visserligen inom akademin men samtidigt finns även en tendens att slå gammalt vin i nya läglar. Då blir det nya mest en fråga om retorik och ometikettering.
För det andra: eftersom många är på jakt efter det nya, kan en sådan medvetenhet om tidens terminologi också leda till att man citeras flitigare och därmed förekommer oftare i exempelvis SSCI. Närmast tvångsmässigt blir termer som t.ex. diskurs, (de-)konstruktion, ikon, trop, metafor, daterad och hypad allt frekventare i det svenska(?) språket. Ibland kan det ju slå slint, förstås. För en del år sedan skrev ordföranden i ett av dåtidens forskningsråd i en kommentar angående årets anslagsansökningar: "ser jag ordet implementera en gång till så åker ansökan i papperskorgen". Men i regel tycks fördelarna överväga (eller frestelsen vara för stor).
När det gäller driften att kasta sig över akademiska modeord, får vi väl medge att trendtänkandet florerar i alla läger. Men om man väljer att se på vetenskap och kunskapsbildning på det höggradigt relativistiska sätt som idag tycks bli allt vanligare, där det mesta egentligen bara är en fråga om "diskurser", då behöver man inte ha några skrupler. Samtidigt ökar betydelsen av att utnyttja en "tidsenlig" vokabulär. Denna signalerar nu inte bara modemedvetenhet utan också ofta ideologisk (till skillnad från vetenskaplig) positionering.
VETENSKAPENS DILEMMA
Vad utmärker då en vetenskaplig text? Enligt ett väletablerat (men idag kanske förlegat) synsätt, bör den kännetecknas av verklighetsöverensstämmelse, logik, tydlighet och stringens. Bland det som ofta framhävs, om inte som kännetecknande så åtminstone som eftersträvansvärt, är akribi, dvs. (språklig) noggrannhet, grundlighet och exakthet. Det grumligt sagda anses inte motsvara kraven på vetenskaplighet. Så var det åtminstone förr.
Dessa krav på tydlighet, grundlighet och stringens har ofta gjort vetenskapliga texter svårtillgängliga för den i språkbruket icke redan invigde. Terminologin är ofta speciell och termer och uttryck vi känner igen från vardagslivet kan i dessa sammanhang stå för något helt annat. För att göra det hela värre kan samma begrepp dessutom ha olika betydelser inom olika discipliner och/eller paradigm.
Detta ligger så att säga i sakens natur och medför både för och nackdelar. Till fördelarna hör just att man kan undanröja tvivel och uppnå en högre skärpa. Det är ju just därför det vetenskapliga uttryckssättet, trots sina besvärligheter, är mer än snobbism och akademiskt fikonspråk. Men visst går det att briljera och imponera också med sin svårtillgänglighet. Är texten bara tillräckligt "tung", så måste den ju vara bra och författaren skärpt, eller hur? Till nackdelarna hör att vetenskapliga texter utanför den begränsade kretsen ofta talar för ganska döva öron.
MODENYCKER
Det gäller, som sagt, att synas och modeorden florerar som aldrig förr i den vetenskapliga och/eller förment vetenskapliga litteraturen. På rekordtid har termer och begrepp som globalisering, hållbarhet (sustainability), NGO:s (ickestatliga organisationer), bemyndigande (empowerment), participation och genus (gender), för att nämna några, nått en enorm spridning och vunnit tusentals anhängare. Så långt hade det väl varit OK - om det vore så att det fanns en konsensus om att terminologin är adekvat och att dessa begrepp är precisa och överlägsna i sina betydelser. Men alltför ofta är det snarare tvärtom. Orden ligger förvisso ‘rätt i tiden´ men samtidigt är deras betydelser obestämda och omstridda, åtminstone till att börja med. Många är villiga att hoppa på tåget först, för att ta reda på vart det går efteråt. Vad spelar det för roll, det hela är ju ändå bara ett språkspel.
Det som sker är att ett ord - godtyckligt vilket - vinner anklang, vilket föranleder ett snabbt ökande antal skribenter att utnyttja det i ansökningar och i titeln på sina publikationer. Därmed blir ordet etablerat. Därefter vidtar kampen om äganderätten eller, om man så vill, diskussionen om vad ordet egentligen betyder. Gå igenom litteraturen, som behandlar de ovan listade begreppen, så får ni se själva. I samtliga fall betonar t.o.m. terminologins advokater regelmässigt och icke utan beklagande att begreppen är omstridda och betydelserna oklara! Att de trots detta - eller kanske snarare just på grund av detta - är attraktiva, står utom allt tvivel.
På samma sätt är det med ett antal nymornade teoretiska synsätt och akademiska skolbildningar. Mängder av vetenskapliga(?) texter förs nu fram såsom representerande t.ex. konstruktionism, befrielse-ekologi, kuf-teori och/eller postmoderna och postkoloniala perspektiv (för att bara nämna några). Detta är i sig inte märkligt och kunde vara fullt legitimt - om företrädarna vore ense om vad de företräder. Men det är de som regel inte. Samtliga dessa benämningar är spretiga, omstridda och ännu ej färdigdefinierade. Det pågår en intensiv kamp om innebörd och äganderätt. Ändå, eller kanske just därför, flockas många under baneren. Uppenbarligen är det orden - inte innehållet - som lockar.
Globalisering är troligen dagens populäraste modeord. Alla tycks använda det i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Beroende på vem man frågar började globaliseringen A: vid hedenhös, B: vid korstågen, C: med Columbus/kolonialismen, D: efter andra världskriget, eller E: på 1970-talet. Vilka processer som är inblandade (kapitalismens världsomspännande dominans eller början på nya produktionsrelationer) är likaledes omstritt, liksom effekterna (kulturell likriktning eller nya olikheter). I begreppet ligger ofta en antydan om att globaliseringen omfattar - eller är på väg att inbegripa hela världen. Andra menar dock att globaliseringen över huvud taget ingenting har med geografi att göra. Ytterligare andra anser att det räcker med att globaliseringen innefattar företeelser i tre länder. I så fall skulle t.ex. Föreningen Norden vara en "global" företeelse, vilket nog inte alla är beredda att omedelbart gå med på. Oavsett hur man ser på geografin, så betonar många som skriver i ämnet att globaliseringen är socialt begränsad (gäller bara vissa särskilt rörliga sociala skikt) samtidigt som begreppet i övriga sammanhang ofta närmast får betydelsen "total". Uppfattningarna om vad "globaliseringen" står för är inte bara många, de är också svårförenliga.
Huruvida "globaliseringen" är av godo eller av ondo, vill jag mot ovanstående bakgrund inte uttala mig om. Många har dock spillt mycket krut på att förhärliga eller fördöma denna företeelse om vilken vi tycks veta så lite. Noterbart är emellertid att globaliseringens belackare ofta förespråkar "universella värden", världsomspännande kampanjer och internationella institutioner som motvikt till "globaliseringen". Man kan ju fråga sig om inte även detta är en del av snarare än alternativ till processen? Begreppet globalisering gör oss tydligen (i nuläget) inte mycket klokare. I enlighet med ovan förda resonemang bidrar detta troligen till dess popularitet.
Begreppet hållbarhet infördes ursprungligen i utvecklingsdiskussionen som en ekologiskt grundad kritik av- och försök att formulera (tvingande) alternativ till den materialistiska utvecklingsideologins ensidiga fokusering på ekonomisk tillväxt. På kort tid har hållbarhet/hållbar utveckling blivit omtolkat till att omfatta snart sagt livets alla områden. Följaktligen har begreppet, i takt med sin popularitet, kommit att förvirra mer än det klargör (vilket inte så få skribenter i ämnet regelmässigt beklagar). Allt fler ger idag begreppet innebörden "fortsatt ekonomisk tillväxt"(!), vilket skulle kunna vara raka motsatsen till ekologisk hållbarhet. Enligt andra uttolkare skall utveckling vara inte bara ekologiskt utan även socialt och kulturellt hållbar. Det har också blivit allt populärare att propagera för att livsstilar och försörjningssätt bevaras ("sustainable livelihood"). Om dessa önskemål verkligen är förenliga med en utvecklingsprocess, kan vara värt en djupare betraktelse.
När, för cirka tio år sedan, ett antal ekonomer av den s.k. "institutionella" skolan tilldelades Nobelpriset, skulle plötsligt alla (inte bara ekonomer) skriva om "institutioner" och/eller ur ett "institutionellt" perspektiv. Samtidigt som de kunde ge sken av att "institutioner har jag sysslat med länge", förvreds ofta begreppets betydelse så att det passade det de sysslat med länge. Både den äldre institutionella skolan och den nyinstitutionella skolan (som ser institutioner som sedvana, regler och normer) betonar att "institutioner" närmast är att jämställa med restriktioner och att institutionerna reglerar aktörernas beteende på t.ex. en marknad (som alltså inte är "fri"). Andra har därefter - i en dubbel strävan att dels vara sin ideologi trogen, dels för att undvika att lära sig något nytt - i stället velat göra gällande att "institutioner" konkurrerar som på en (fri) marknad där den "effektivaste" vinner. Därmed har man inte bara visat att man "hänger med" i den ekonomiska forskningens frontlinje, man har också lyckats vrida begreppets betydelse 180 grader.
Flagrantare fall av kidnappning går knappast att hitta. Samtidigt kan man anta att ordens attraktionskraft snabbt sinar. Det är som med alla andra moden, nyhetens behag torde vara snabbt övergående. Relativt snart lär terminologin tjäna ut som "buzzword" för anslagssökande och publiceringshungriga och jakten börjar åter efter ett nytt begrepp med överlägsen dragningskraft. Post-modernismens popularitet som markör verkar t.ex. redan vara på väg att bli överspelad. Nu dyker istället benämningen post-postmodern upp i olika sammanhang. Detta torde dock vara en allt för klumpig formulering för att få något större genomslag.
TILL SIST
Varför all denna utgjutelse? Är detta en orättvis betraktelse? Ja, i någon mån är den väl det. Men om nu "verkligheten" inte längre, vilket många hävdar, finns i verkligheten utan i språket och diskurserna, så borde det ju bli än viktigare att man vet vad orden betyder. Därom tycks dock inte alla vara ense.
Samtidigt kan man ju fråga sig varför just den vetenskapliga terminologin skulle vara en gång för alla given? Det hör väl till sakens natur att den vetenskapliga begreppsapparaten är omstridd. Ja, i viss mån är det så. Precis som vardagsspråket, måste ju dessutom det vetenskapliga språket utvecklas och förändras. Och även om forskarsamhällets definitioner ibland kan ifrågasättas och kritiseras, är det väl ändå ofta så att bakom de flesta begrepp, även de mest moderiktiga, finns en kärna som fångar någon väsentlig aspekt av vår samtid - kanske rentav av verkligheten? Ja, naturligtvis är det så, åtminstone efter ett tag.
Det går givetvis att invända att begreppshanteringen är som den är eftersom den speglar ett engagemang och ett sökande i en vetenskaplig värld, som blivit väldigt komplicerad i och med att tidigare, enkla trossatser har kommit på skam. Då skulle detta sakernas tillstånd representera något positivt. Något ligger det naturligtvis i detta. Men det ursäktar inte den "populism" i begreppsanvändningen, som jag här har kritiserat. Det finns därför skäl att peka på några, som jag uppfattar det, oroande tendenser i tiden. Till exempel att begreppen inte i första hand attraherar för att de är upplysande, utan för att de är nya, tvetydiga och spännande - kärt namn har många barn.
Verklig framgång, skriver Lash, är en bisak. Det som räknas idag är förmågan att ge sken av framgång. I ljuset av vad jag inledningsvis skrev, måste man fråga sig om inte själva (samhälls-) vetenskapen därmed nu löper risk att allvarligt förflyktigas, bli allt mer trendkänslig och lik löpsedelsjournalistiken, för att överhuvudtaget märkas i mediebruset. Tidens terminologi (och därmed de fenomen den måhända alluderar till) ifrågasätts ju inte, den exploateras.
Om dessutom utbildningssystemet premierar ställningstaganden och attityder mer än kunskaper, om vetenskapliga teorier jämställs med ideologiska diskurser, om det inte längre finns några legitima kriterier för vetenskapliga sanningsanspråk, om alla naturligtvis har rätt till sin uppfattning - ur sitt perspektiv - och om orden får betyda vad som helst; ja, då kan vi snart inte längre ens hävda att samhället är socialt, utan snarare individuellt, konstruerat - "en hvar sin egen professor"?
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
