Vi lever i sprickorna

mellan religiösa, politiska och vetenskapliga trossystem

Problemet är, att människan också är ett meningssökande djur. Samtidigt som hon genom diverse rationalistiska och empiriska strategier försöker avlocka den värld hon är satt att leva i ett antal nycklar för att tyda olika koder, tycks hon beröva sig själv livsmening och tröst i en kosmisk utsatthet. "Stjärnorna kvittar det lika, / om någon är född eller död", konkluderade Nils Ferlin i en dikt. Med hänvisning till de hisnande perspektiv som den moderna naturvetenskapen presenterat under de senaste 150 åren är uppenbarligen en stor del av dagens västerlänningar beredda att godtaga Ferlins bistra slutsats. Samhällstänkaren Max Weber talade om "die Entzauberung der Welt" och hänsyftade på det berövande av tröstegrund och livsmening som den moderna tidens vetenskap lett fram till. "Hypotheses non fingo" (Jag uppfinner inte hypoteser), förkunnade Newton på 1600-talet - men kunde samtidigt utan betänkligheter hålla fast vid sin barndoms fromma gudstro - en hypotes så god som någon. I Opticks (1704), ett arbete varest han presenterade sin ljuslära, skrev han bl.a.:
 
Vad är det som finns på platser som saknar materia och hur kommer det sig att solen och planeterna graviterar mot varandra, utan att det finns tät materia mellan dem? Hur kommer det sig att naturen ingenting gör förgäves; och varifrån kommer all denna ordning och skönhet som vi ser i världen? [...] Hur kan kroppens rörelser följa vår vilja, och varifrån kommer djurens instinkt? Är inte den oändliga rymden sinnesorganet hos en Varelse som är okroppslig, levande och intelligent, som ser tingen själva i deras innersta och grundligt uppfattar dem, och omfattar dem helt genom deras omedelbara närvaro hos honom [...] (Citerat efter Gunnar Eriksson, Rudbeck 1630-1702: Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige. Stockholm, 2002, s. 565.)
 
När Opticks väl var tryckt, hade Newton åtrat sig. Han ville draga tillbaka hela upplagan för att klippa ut och klistra över passagen som återgivits ovan. Men returordern kom för sent - boken var redan under utskick till boklådor i Cambridge och andra orter.

Den ambivalens inför de yttersta frågorna som episoden återspeglar framhäver tvetydigheten i den moderna vetenskapens obönhörliga krav på objektivitet och övergivande av allt som kan hänföras till det subjektivas värld. Kravet på "värderingsfrihet" har under ett par hundra år varit oåterkalleligt i fråga om naturvetenskaperna. Så småningom har även de humanistiska disciplinerna kommit lunkande. Också inom historiska, filologiska och religionsvetenskapliga forskningsområden har kravet på värderingsfrihet i utövandet vuxit sig starkt.
 
Lundafilosofen Gunnar Aspelin framhöll i Tankelinjer och trosformer (1937, 1955) bl.a. följande: "Vetenskapsmannen söker att klargöra sammanhanget mellan företeelserna på det enklaste och mest fullständiga sätt. Han intager den opartiske iakttagarens ståndpunkt och måste bibehålla denna position, om han vill vara sitt ideal trogen. Detta krav gäller med samma stränghet, vare sig han studerar fysiska företeelser eller mänskliga livsideal." I fråga om den andra sfären av mänskligt sökande skrev Aspelin: "I religionens värld studera vi människans känslobestämda hållning mot tillvaron. Den religiösa människan iakttager icke världens gång från en fridlyst utsiktsplats ´ovan stridsvimlet´. Hon är engagerad i striden med hela sin själ: dess utgång berör hennes vara eller icke vara.
 
Vetenskapen söker lagbundna relationer mellan växlande företeelser; den religiöse sökaren eftersträvar en absolut livsgrund bortom förgängelsens värld."
 
Aspelin sammanfattar epokens dröm om skarp åtskillnad mellan faktiskt vetande och religiöst sökande. Båda dessa fält inspirerar till legitima verksamheter, men resultaten får aldrig blandas samman. Hedenius tillämpade rationalismens och den moderna vetenskapens sanningskrav inne på teologiens område, och fann att de slutsatser som där presterats var nonsens. Anders Nygren och andra teologer pekade på det fruktlösa i att använda tankeredskap från fysiska sammanhang, när man vill förstå och tolka det gudomliga.
 
Egentligen är det väl på denna punkt svensk livsåskådningsdebatt befinner sig idag, även om vissa krampaktiga försök gjorts inom teologin att skaka av sig den besvärande slagskuggan från Hedenius och andra Uppsalafilosofer. Riktigt övertygande i det avseendet har man väl ännu inte varit, även om framstående teologer som Anders Jeffner och Ola Sigurdson visat på blottor i den kritiska filosofins tillvägagångssätt.
 
Den klassiska positivismen framhåller det naturvetenskapliga experimentet oberoende av experimentatorns personliga värderingar. Fysik och personlighet tycks utesluta varandra som eld och vatten. Ett naturvetenskapligt experiment tänkes äga rum inom en oantastligt objektiv sfär. Resultatet som faller ut synes oberoende av laboranternas och iakttagarnas personer.
 
Sentida uppfattningar inom vetenskapsfilosofin förkunnar likväl att föreställningar om total frihet från faktorer utanför själva experimentet är grundlösa. Under 1900-talet växte sig insikten att inget enda experiment kan frigöras från personlighetens närvaro allt starkare. En skenbart objektiv experimentsituation visade sig vid närmare granskning underkastad personligheter, tolkningsförutsättningar och nedärvda värderingar inom forskarteamet. Inget enda laborationsresultat tycks kunna undantagas från detta faktum. Alltså finns ingen opersonlig, objektiv naturvetenskap. Anspråken på att uppnå sanningar som står ovanför betingelser som personlighet och tidsanda har visat sig ihåliga - även om vi naturligtvis av praktiska och pedagogiska skäl måste illudera objektivitet, i sann Vaihingersk anda.
 
Förvisso kan insikten om det objektiva sanningskravets omöjlighet framkalla obehagliga känslor. Den som känner sig omtumlad av en sådan insikt rekommenderas att studera den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804). I sitt epokgörande arbete Kritik der reinen Vernunft (1781) utvecklade Kant tanken, att all kunskap i grunden är kringgärdad av den mänskliga kunskapsförmågans gränser. Tinget i sig - das Ding an sich - kan vi aldrig komma i beröring med, därför att vi har den perceptionsapparat och tankeförmåga den mänskliga naturen utrustat oss med. Vi uppfattar världen i enlighet med de begreppskategorier som det mänskliga tänkandet kan prestera. Tid, rum och kausalitet är de viktigaste av dessa, men Kant räknar upp även andra. Naturligtvis kan man teoretiskt tänka sig att tillvaron skulle kunna betraktas, begrundas och differentieras efter ytterligare andra måttskalor än dem Kant håller fram. Men det vet vi ingenting om. Vi är alla fångar i vårt människoskap.
 
Och vad blir kvar av den nederländske 1600-talsfilosofen Baruch Spinozas omtalade rekommendation att vi som människor bör sträva efter att betrakta världen ur evighetens synvinkel - sub specie aeternitatis? En sådan strävan att se existensen med gudars ögon blir med insikterna från Kant bara en vacker illusion.
 
Ändå reser vi stegen för att komma upp i världsträdet. Utan sådana impulser vore allt enbart en fråga om livsuppehälle. Vi vill dock mer än att bara leva. Stjärnornas lagar är inte våra, men vi vill förstå dem som tecken på en större ordning.

För närvarande tycks Västerlandet ha gått in i en avvaktandets fas. Gudstro och teologi har sedan länge tappat greppet om sinnena. Den som säger sig bejaka kyrkliga dogmer och Bibelns utsagor fullt ut tvingas i tysthet skruva ned sina inre sanningskrav eller också leva i oreflekterad kluvenhet: på söndagarna trons och undrens värld men i vardagens värld vetenskapens vinningar.
 
Inte heller vetenskapen har lyckats behålla greppet om sinnena. Alltför många baksidor av den vetenskapliga frammarschen har exponerats under det senaste seklet. Hot om naturförödelse och kärnvapeninferno har komplicerat bilden av en lyckligt framskridande ljusets riddarvakt. Alltför många forskare har ställt kunskap och begåvning i tjänst hos institutioner, vilkas främsta intresse inte har varit att tjäna livet och mänskligheten. Förhållandet framhålls varje dag i de stora medierna, men blir inte mindre moraliskt angeläget för den sakens skull. Kunskap kan missbrukas. Kunskap missbrukas. För den som lever under kärnvapenparaplyet borde en sådan insikt stämma till eftertanke varje dag.
 
Den västliga civilisationen tycks för närvarande ha gått in i en mellanfas. Vare sig religioner eller sammanhållna livsåskådningssystem attraherar människor som söker något att ty sig till. Och i fråga om vetenskapliga förhållningssätt känner man sig osäker. Med den enorma förstörelsepotential som teknik och naturvetenskap satt i händerna på olika makthavare känns världen otrygg. Som européer lever vi i sprickorna mellan de stora ideologierna - detta senare begrepp då taget i mycket vid bemärkelse.
 
Bör vi känna oss vilsna? Desorienterade? Otrygga? Inte! De gamla trossystemen - både religiösa, politiska, scientistiska - har vittrat bort. I den mån de ännu håller stånd mot tidens angrepp uppvisar de betänkliga sprickor. Just i denna vittringsfas ges nya möjligheter och ny frihet. Francis Fukuyamas tes att historien kommit till vägs ände nu när sovjetblocket försvunnit var möjligen optimistisk i överkant, när den formulerades för ett drygt årtionde sedan. Nya diktaturer och nya vanvettiga samhällsexperiment kommer rimligen att iscensättas inom överskådlig framtid. Likafullt berörde Fukuyama ett viktigt perspektiv. Allt större delar av världens befolkning har kunnat smaka på vad frihetsbegreppet innebär för den andliga sfären i ett samhälle. Böcker som för ett par årtionden sedan var förbjudna i kommunismens gamla länder har idag gjorts tillgängliga. För ett årtionde sedan gästade jag en elitskola i Kiev i Ukraina. Ingen enda av de elever i de sena tonåren som gick där hade hört talas om Descartes, Kant eller Nietzsche. Jag skulle tro, att läget är annorlunda idag, när ytterligare kontakter med Väst förekommit. I varje fall kommer barnen till dessa elever att ha ett annat intellektuellt utgångsläge, om världsfreden kan bevaras.
 
Vi lever i sprickorna. De stora blocken rör sig. Självklara sanningar ifrågasätts. Det mesta känns osäkert, kanske en smula otryggt. Men friheten har vuxit till sig. Insikter om världens "relativitet" bör också kunna ge utgångspunkter för nytt tänkande, nya åskådningar, kanske nya religioner. Modernitetens värld grundar sig inte bara på vittrande. Här finns också utrymme och möjligheter till nytt växande.