Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Den döende idealisten
Om hur nordiska filosofer gav upp hoppet om att greppa det absoluta
EN NORDISK KONTEXT
"Det kan leva många olika liv i samma akvarium", skriver den norske filosofen Anathon Aall i sin översikt Filosofien i Norden från 1919: "Grannskap och historiskpolitisk parallellitet mellan folken säger inget om den filosofi som funnit hemvist hos dem." Samma förhållande, fast i något mindre skala, pekar hans danske kollega Harald Høffding på när han i inledningen till sin studie Danske Filosofer från 1909 skriver: "Sveriges andliga liv har mottagit samma strömningar från utlandet som Danmarks, men dessa har på tankens område tillägnats och utvecklats på annat sätt och i annan riktning än hos oss." Att filosofin i de nordiska länderna utvecklats på olika sätt, haft olika karaktär, och förlöpt längs olika banor trots att man på det hela taget har träffats av samma idéstrålar utifrån, leder intresset inte bara till hur dessa olika banor förlöpt, utan även till hur dessa strålar från utlandet brutits genom såväl olika nationella kulturer som olika universitetskulturer.
Under perioden från cirka 1860 till cirka 1915 äger en grundläggande förändringsprocess rum inom universitetsfilosofin i samtliga nordiska länder. I all korthet inbegriper denna att olika idealistiska systemfilosofier - hegelianism och boströmianism - mister sin dominerande, mer eller mindre hegemoniska position, till förmån för filosofier med anspråk på att leva upp till en ny tids krav. Dessa nya strömningar inom filosofin kan stickordsmässigt anges med beteckningarna l´esprit positif (varmed avses något bredare än den comteska positivismen), värdeidealism och livsfilosofi. Dessa nya strömningar var sinsemellan arga konkurrenter, men med gemensam front mot den idealistiska systemfilosofin eller "begreppsdiktningen". Nämnda förändringsprocess kan karakteriseras i termer av ett modernt genombrott i filosofin eller, om man beaktar dess tidsmässigt utdragna karaktär, i termer av en process av filosofisk modernisering. Den äger rum vid samtliga nordiska universitet, men med olika tidsperspektiv och karaktär, beroende inte minst på skiftande nationella traditioner och kontexter.
Något förenklat kan man säga att det var frågan om förhållandet mellan filosofi och fackvetenskap som kastade ut den idealistiska systemfilosofin i en djupgående legitimitetskris. I takt med att den fackvetenskapliga forskningen under 1800-talets lopp skyndade från framgång till framgång blev det av många upplevda övergreppet från den idealistiska systemfilosofins sida gentemot fackvetenskaperna alltmer till ett tungt vägande argument mot denna. Det blev efterhand en utbredd uppfattning att snarare än att befrukta den fackvetenskapliga forskningen lade den idealistiska systemfilosofin bojor på denna. Föreställningen om ett åtminstone på ett principiellt plan avslutat filosofiskt system kolliderade våldsamt med ett framväxande vetenskapsideal som snarare betonade vetenskapen som en principiellt oavslutad process. "Var och en av oss vet", skrev senare den tyske sociologen Max Weber, "att vad vi presterat kommer att vara föråldrat inom tio, tjugo eller femtio år. Detta är det vetenskapliga arbetets öde, ja, rentav dess mening ... varje uppnått vetenskapligt ‘resultat´ innebär nya ‘frågor´ och vill ‘överträffas´ och föråldras. Detta måste envar som vill tjäna vetenskapen finna sig i." Att vara vetenskapsman innebar fortsättningsvis varken mer eller mindre än att vara specialiserad forskare, och vetenskapliga framsteg var endast möjliga såtillvida som man på ett kontrollerat ("vetenskapligt") sätt rådfrågade erfarenheten. Fram växte föreställningen om en genom sina tillvägagångssätt definierad forskningsvetenskap. I stället för att filosofi var mer eller mindre liktydigt med vetenskap och vetenskaplighet uppstod nu ett potentiellt och snart nog reellt konkurrensförhållande mellan filosofi och fackvetenskap. Om filosofin till synes inte kan konkurrera med fackvetenskaperna vilken uppgift har den då att fylla? Vilket är dess kompetensområde? Har den överhuvudtaget något existensberättigande?
Några typiska reaktioner och nyorienteringsförsök från filosofins håll på denna legitimitetskris var: a) Förvandlingen av filosofin till en forskningsvetenskap med filosofihistorisk inriktning. b) Försök att etablera filosofin som en positiv vetenskap genom att närma den till den empiriska - inklusive den experimentella - psykologin. c) Försök att lansera filosofin som en disciplin specialiserad på vetenskapssyntes, dvs. som en integrationsvetenskap. d) Försök till en ny grundläggning av filosofin som självständig vetenskap med specifika uppgifter och tillvägagångssätt, dvs. som kunskaps- och vetenskapsteori. Nämnda nyorienteringsförsök var alla reaktioner på den idealistiska systemfilosofins legitimitetskris och det starkt upplevda behovet att klargöra förhållandet mellan filosofi och fackvetenskap för att motsvara den nya tidens krav. "Den tid tycks på det hela taget vara förbi", skriver den danske filosofen Harald Høffding i en skrift från 1874, "då man trodde sig kunna gripa det absoluta medels dialektisk begreppsutveckling."
Under den här aktuella perioden var antalet lärostolar i ämnet filosofi vid de nordiska universiteten blygsamt för att inte säga lågt: 1870 fanns nio sådana, 1910 hade antalet stigit till tolv. Vid de båda svenska universiteten i Uppsala och Lund fanns vardera en professur i teoretisk filosofi och en i praktisk filosofi. Därtill kom från 1891 en professur i filosofi vid Göteborgs högskola. Vid universiteten i Köpenhamn och Kristiania fanns likaså två lärostolar, utan att någon särskild inriktning preciserades för var och en av dem. En extra ordinarie professur i filosofi och sociologi inrättades 1897 vid Köpenhamns universitet. I Helsingfors, slutligen, fanns under perioden endast en lärostol i filosofi, ända tills denna 1906 uppdelades i en i teoretisk filosofi och en i praktisk filosofi.
Räknar man till l´equipe philosophique vid de olika lärosätena inte bara professorerna (ordinarie och extra ordinarie) utan alla de som i en eller annan form meddelade undervisning i eller var knutna till ämnet - adjunkter, docenter och stipendiater - så kommer man upp i följande antal: mellan 14 och 28 personer. Av dessa var betydligt mer än hälften knutna till de svenska högre lärosätena, liksom den stora spännvidden i fråga om antal framför allt betingades av att antalet docenter där kunde växla förhållandevis snabbt och kraftigt. Som jämförelse kan nämnas att i Tyskland - "filosofernas och diktarnas land" - fanns 1880 ungefär ett hundra universitetsanknutna filosofer.
För att man på ett mera precist sätt skall kunna tala om ett modernt genombrott inom universitetsfilosofin måste, enligt mitt förmenande, följande båda kriterier vara uppfyllda: 1. På ett idémässigt plan måste föreligga ett explicit avståndstagande från idealistiska systemfilosofier med avseende på uppfattningen bestämning och uppgifter, samt en mer eller mindre utarbetad nybestämning av filosofins arbets och kompetensområde, inte minst utifrån dennas förhållande till fackvetenskaperna. . De nya idéerna måste vidare institutionaliseras på universitetet, och det avgörande steget i institutionaliseringsprocessen är därvidlag erövringen av professorsstolarna. Mot bakgrund av det lilla antalet universitet i de nordiska länderna och det lilla antalet yrkesverksamma universitetsfilosofer så utgjorde den nordiska universitetsfilosofin ett kampfält där det var ytterst trångt om plats. Omvänt så kunde professorerna i ämnet i kraft av sin position utöva ett mycket starkt inflytande över ett lands universitetsfilosofi, och det var möjligt för en viss filosofisk riktning eller inriktning att uppnå hegemoni (något som t.ex. i Tyskland var i princip omöjligt redan på grund av de många universiteten). Mot bakgrund härav är det knappast förvånande att professorstillsättningarna - ibland även docenturerna och disputationerna - tenderade att anta karaktären av vägskäl, att bli till "riktningsstrider", där olika personer och grupperingar rivaliserade med varandra.
Möjligen hade man kunnat förvänta sig att det förhållandevis lilla antalet personer i de nordiska länderna som hade filosofin som yrke och kall skulle ha stått i ett intensivt och kontinuerligt tankeutbyte med varandra. Detta var emellertid på det hela taget inte fallet. Snarare upplevde man en brist på kommunikation och ett behov av mer kontakt med varandra. Norrmannen Marcus Jacob Monrad dristade sig exemplevis att dedicera sitt arbete Tankeretninger i den nyere Tid från 1874 till "Nordens universitet", något som han kommenterar på följande vis i sitt förord: "Jag har vågat att dedicera dessa föreläsningar till Nordens universitet som ett ringa bidrag till att även på detta sätt förverkliga en länge närd ungdomstanke om ett återkommande utbyte av föreläsningar mellan broderländernas högskolor." Naturligtvis bestod många nära vänskapsband mellan olika nordiska filosofer - nämnde Monrad och Johan Jakob Borelius i Lund bildade till exempel under flera decennier en kraftfull och seglivad norsksvensk hegeliansk axel. Men även en häpnadsväckande okunnighet om varandra förelåg stundtals, liksom starka meningsskiljaktigheter och rivaliteter som inte minst aktualiserades i samband med professorstillsättningar där filosofer från andra nordiska länder agerade sakkunniga.
IDEALISTISK SYSTEMFILOSOFI
Mot bakgrund av det föregående kommer jag i det följande att försöka fånga upp några utvecklingslinjer när det gäller filosofin vid de olika nordiska högre lärosätena. Jag kommer både att försöka hålla det komparativa perspektivet levande genom att peka på likheter och skillnader, och att försöka peka på olika nationella traditioner och förutsättningar som satt sin prägel på respektive lands universitetsfilosofi. Låt oss först stifta bekantskap med några idealistiska systemfilosofer.
Vid universitetet i Helsingfors verkade sedan 1856 som professor i filosofi - eller rättare sagt i "sedelära och vetenskapernas system" - den internationellt namnkunnige hegelianen Johan Vilhelm Snellman. Som god hegelian visar sig denne när han av filosofin kräver "bevisning ur begreppssammanhanget" eller att "all utveckling, all bevisning bör vara en inre, begreppets förhållande till begreppet", med förbehållet att förnuftet inte kan och inte bör "undandraga sig historiens vittnesbörd om det förnuftiga". Snellman kom i sin universitetsgärning kraftfullt att föra finskhetens talan: hans grundtanke inom den politiska filosofin var att statens väsen består i nationalandan, vilken i sin tur vilar på patriotismen. Praktiskt kom han att förespråka en rysslandslojal kurs, just för att Finland - såsom ryskt storfurstendöme - skulle undvika en förryskning. Endast genom att konfrontationer med Ryssland undveks bestod enligt Snellmans förmenande möjligheten att utifrån den autonomi som Finland redan var i besittning av fortsätta att bygga nationen. Han motsatte sig därför starkt både svensknationella och skandinavistiska framstötar i Finland, och menade allmänt att "ingen, som stannar qvar vid universitetet, borde sakna förmåga, att i en snar framtid ikläda sin vetenskap Finsk drägt". Själv lärde sig emellertid Snellman paradoxalt nog aldrig finska ordentligt, utan förde konsekvent finskhetens talan på svenska.
Inom norsk filosofi regerade sedan mitten av 1800-talet hegelianen Marcus J. Monrad, och han fick vid sin sida så småningom en annan hegelian, Georg Vilhelm Lyng, varigenom hegelianismens dominans inom norsk filosofi blev närmast total. Senare skulle den inledningsvis citerade Aanthon Aall lufta ståndpunkten att den norska hegelianismen var "en teoretisk missväxt i landet", utan något "positivt förhållande till nationalkänslan, till den nationella politiken eller till den andliga odling i stort som bär prägel av folket här hemma".
Steget förefaller inte alltför långt till en anklagelse om filosofiskt landsförräderi! Men härom kunde det uppenbarligen råda delade meningar. Monrad själv tvekade inte att betrakta sig som en son av det norska folket och som väl förtrogen med dess liv och leverne: "Jag är uppväxt på landet bland bönder och sedan barndomen förtrogen med deras seder och tänkesätt." (I Rune Slagstads uppmärksammade arbete om det norska moderniseringsprojektet - De nasjonale strateger från 1998 - är Monrad helt klart en av "hjältarna", medan Aall snarare tillhör "the bad guys"!) Filosofiskt sett var Lyng jämfört med Monrad den något mera revisionistiske hegelianen: vad som krävs är, enligt honom, "den levande och praktiska förståelsen av hegelianismen", närmare bestämt "att den förstås ur ett bredare perspektiv, att den används till att lösa en ny tids uppgifter, till att besvara en ny tids frågor".
I Sverige innehade, som bekant, i form av boströmianismen en filosofi av inhemskt ursprung och snitt sedan mitten av 1800-talet en näst intill hegemonisk position. I förhållande till hegelianismen gjorde boströmianerna anspråk på att företräda "en högre och rigtigare verldsåsigt", närmare bestämt en strängt idealistisk och rationalistisk sådan befriad från varje realistiskt och empiriskt inslag. Den boströmska filosofin har ofta framhållits som varande specifikt svensk. Pontus Wikner, som ursprungligen tillhört skolan men sedan under dramatiska former avfallit från den, framhävde redan på sin tid boströmianismen som "den filosofiska reflexen af ett grundsvenskt drag". Det hela blir emellertid mer än lovligt nebulöst när han anger detta grundsvenska drag som "det äkta svenska kragtaget". Mera klargörande är väl, som gjorts inom senare tids filosofihistoriska forskning, att sätta boströmianismens dominans i relation till den svenska samhällsutvecklingen i stort (Svante Nordin), och inte minst till ett svenskt ämbetsmannaideal, där ämbetsmannen utgjorde navet i ett "lojalt, gudfruktigt samhälle utan motsättningar (Sven-Eric Liedman). Så sent som 188 kunde man - till synes på fullt allvar - inom boströmianska kretsar i Uppsala resa frågan om denna filosofi "blott är en kråkvinkelåsigt, eller har livskraft nog för att öfvertaga ledningen inom den internationella forskningen" (Erik Olof Burman).
En som definitivt var av den ståndpunkten att det handlade om en "kråkvinkelåsigt" var hegelianen Johan Jakob Borelius, sedan 1866 professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, då den enda lärostol som inte innehades av en boströmian. Om Borelius hade Boström på sin tid offentligen uttryckt åsikten att denne "aldrig varit ämnad af vår Herre till tänkare", och därför "gjorde klokast och bäst" om han "gåfve hela den ‘speculativa philosophien´ på båten". Detta gjorde nu inte Borelius, utan framhärdade tvärtom under mer än trettio år på sin professur i Lund, och visade sig dessutom besitta förmågan att knyta unga begåvade filosofer till sig.
Filosofin vid Köpenhamns universitet skilde sig från den vid de övriga nordiska universiteten genom att någon idealistisk systemfilosofi aldrig uppnådde hegemoni där. "Det danska tänkandet", skriver Harald Høffding, "har väsentligen varit präglat av ett psykologiskt och etiskt intresse, och ständigt på nytt har en eftertänksam kritik av systembildningar gjort sig gällande." Likväl innehades 1870 de båda filosofiska lärostolarna av filosofer med djupa rötter inom den hegelska spekulationen: Rasmus Nielsen och Hans Brochner. Men båda hade på olika sätt gått igenom den kierkegaardska skärselden - kritiken av systemfilosofin och den spekulativa teologin - och kommit ut ur den som andra filosofer. Inte minst Nielsen bevarade dock livet igenom en förkärlek för dialektiska vändningar. "Vad är filosofi?", frågar han till exempel i en föreläsning från 1861, och svarar: "En vetenskap full av motsägelser!" Denna utsaga preciseras något senare på följande sätt: "En tvetydighetslära, en vetenskap om det tvetydiga. (...) Såsom den vetenskap som i det tvetydiga överallt uppdagar det tvetydiga, och med motsägelsens hjälp övervinner fördubblingen, är filosofin dialektik.
DET MODERNA GENOMBROTTETS MÄN - DANMARK
Låt oss dröja oss kvar i Danmark och universitetet i Köpenhamn, för det var där som ett modernt genombrott inom filosofin först ägde rum. Att danskarna var något av trendsättare framgår för övrigt av att vad som i Sverige går under namnet "åttiotalismen" i Danmark kalllas "bevxgelsen i halvfjerserne", kort sagt, man var ett decennium före. Redan under 1870-talet kom vad som återstod av idealistisk systemfilosofi i den danska universitetsfilosofin att kraftfullt utmanas av l´esprit positif. De som framför allt utmanade var Sophus Heegaard, Kristian Kroman, samt den redan nämnde Harald Høffding . Skepsis, kritik, realism och "resignation" (Høffding ) utgjorde de nya honnörsorden
En inte oväsentlig faktor i sammanhanget torde ha varit Danmarks katastrofala nederlag i dansktyska kriget 1864, som inom en uppväxande generation bidrog till att skärpa blicken för verkligheten framför det spekulativtromantiska övertrumfandet av densamma. I stället för allomfattande och avslutade system så efterfrågades nu "öppna problem" och väl avgränsade "enskilda undersökningar" (Høffding ), "småundersökningar" (Kroman), ja, "mikroskopiska undersökningar" (Heegaard). Detta var på samma gång uttryck för en filosofisk hållning och en generationserfarenhet: "verklighetens uppgifter tränger sig på", skriver Heegaard i en programmatisk artikel från 1878, "och det anses som blott tidspillan att sysselsätta sig med kvasidjupsinniga allmänna betraktelser, som inte kan underkastas kontroll och kritik".
I början på 1880-talet utkom så för l´esprit positif representativa storverk som Høffdings Psykologi i Omrids paa Grundlag af Erfaring (1882) och Kromans Vor Naturerkjendelse (1883). Kort tid därefter övertog de både sistnämnda tillika lärostolarna i filosofi. Till bilden hör även inrättandet av ett psykofysiskt laboratorium i Köpenhamn (1886) på initiativ av Alfred Lehmann. Man kan här tala om en rask process av filosofisk modernisering och om ett tidigt modernt genombrott i filosofin.
NORGE
Desto mera seglivad var däremot hegelianismen i Norge. Monrad upprätthöll sin professur vid universitetet ända fram till sin död i december 1897. Redan under 1880-talet växte sig dock en opinion stark som ville bryta hegelianismens dominans inom universitetetsfilosofin, en opposition med klara kopplingar till "venstre" inom den norska politiken. För denna opposition var Monrad, tilllika en trogen försvarare av den svensknorska unionen, "fienden" personifierad. Bilden är dock komplex: medan Monrad otvivelaktligen var "hoire"hegelian, så var dennes kollega Lyng i en norsk kontext lika otvivelaktigt "venstre"hegelian. Spänningarna kanaliserades in och fann utlopp i två synnerligen infekterade tillsättningsstrider under 1880-talet. I form av Arne Lochen hade l´esprit positif nu en talangfull företrädare inom filosofin, som oppositionen alltmer knöt sin förhoppning till. I det första fallet handlade det om efterträdaren till Lyng, som avled 1884.
Det blev till slut svensken Pontus Wikner som kallades till Kristiana: "en äkta filosof" enligt Monrad, en "ny tillförsel av spekulativ filosofi" enligt oppositionen. Wikner avled redan 1888, och striden blossade upp på nytt.
Denna gång triumferade, efter många vådliga turer, John Mourly Vold, som närmast företrädde en värdeidealism på nykantiansk grund. Inte heller denne var således någon idealistisk systemfilosof, och man kan därför tala om början till ett modernt genombrott kring 1890.
Men det var först ett decennium senare, efter Monrads död, som detta slog igenom på bred front. Lochen erhöll en extra ordinarie professur 1900 och åtta år senare efterträddes Mourly Vold av Anathon Aall, som omedelbart tog itu med uppbyggandet av ett psykologiskt institut där experimentella undersökningar kunde genomföras. I festskriften till universitetets hundraårsjubileum 1911 kunde Aall belåtet konstatera: "Erfarenhetsfilosofins ställning i Norge kan nu betraktas som säkrad."
FINLAND
I Finland utnämndes Snellman hastigt och lustigt till senator 1863 och hans professur vid universitetet utlystes. Striden om denna kom att stå mellan Thiodolf Rein, även han hegelian, och Wilhelm Bolin, kosmopolit och fritänkare, med nära personliga förbindelser till Ludwig Feuerbach, något som han på goda grunder hemlighöll i samband med kampen om professuren. Föga förvånande blev det Rein, med sin goda förankring i den finska universitetsvärlden, som triumferade. Under loppet av 1870-talet avsvor sig emellertid Rein alltmer sin hegelianism och närmade sig Hermann Lotze, en av vägbrytarna för värdeidealismen inom filosofin. Detta var emellertid lugnet före stormen.
Stormen personifierades vid mitten av 1880-talet av den unge Hjalmar Neiglick som rasade över att man i Finland fortfarande "lefver på förstenade rester af fader Snellmans visdom" (vilket säkert inte var helt rättvist mot Rein). Finland framstod för Neiglick, vars drömmars stad var Paris, och i nordisk kontext Köpenhamn, som ett land "hvars geografiska läge är åt helvete, och hvars läge på kulturkartan är ännu mera åt helvete". Neiglick såg sig själv som tillhörande den människotyp "som icke få nattro i Finland för det stora arbetet i Europa". I sin forskning ägnade sig Neiglick först åt den experimentella psykologin, för att sedan ta sig an moralpsykologiska och, sannolikt inspirerad av sin gode vän Emile Durkheim, sociologiska frågeställningar, ett arbete som emellertid avbröts genom hans tidiga död 1889.
Rein kvarstod på sin professur fram till sekelskiftet, men företräddes under större delen av 1890-talet av yngre förmågor i form av Arvi Grotenfelt och Edvard Westermarck. Medan Grotenfelt var traditionellt tyskorienterad, så var Westermarcks blick från början riktad mot England (något mycket ovanligt inom dåtidens nordiska universitetsfilosofi). Den senare publicerade en bit in på det nya seklet sitt monumentala arbete The Origin and Development of Moral Ideas (1906/08) och kallades samtidigt till en nyinrättad professur i praktisk filosofi, medan den andra professuren då sedan ett par år innehades av Grotenfelt.
SVERIGE
Kastar vi slutligen en jämförande blick på de högre lärosätena i Sverige där filosofin var representerad. Vid Uppsala universitet behärskade boströmianismen på det hela taget scenen till en bit in på det nya seklet. Först då kan man tala om en kraftig oppositionsrörelse mot denna inom filosofin.
Centralgestalt i händelseutvecklingen var utan tvekan Axel Hägerström. Först företrädde denne en starkt antipsykologisk kantianism. Omkring 1905 skede emellertid en ny vändning i Hägerströms tänkande: även Kant beslogs nu med psykologism och subjektivism. Inom kretsen kring Hägerström vann alltmer en minimalistisk förståelse av filosofins uppgift mark: dess uppgift är att begreppsutredande klargöra fackvetenskapernas förutsättningar samt att blottlägga oklarheter inom såväl det filosofiska föreställningssättet som "det filosofiskt oreflekterade medvetandet". Därmed har filosofin fortfarande en specifik uppgift i förhållande till fackvetenskaperna och är som sådan oumbärlig. Först i och med att Hägerström kallades till professuren i praktisk filosofi 1911 och Adolf Phalen utnämndes till professor i teoretisk filosofi 1916 kan man tala om ett modernt genombrott inom Uppsalafilosofin.
I Lund recipierades Høffding på bred front bland Borelius elevkrets redan mot slutet av 1870-talet, men lärostolarna innehades länge av företrädare för idealistiska systemfilosofier. Inte förrän åren kring sekelskiftet och en bit in på det nya seklet blev situationen akut genom att lärostolarna då blev vakanta.
Till Borelius efterträdare utnämndes efter en utdragen tillsättningsstrid Hans Larsson, som intog en svårbestämd position mellan l´esprit positif och värdeidealism. Huvudkonkurrenter om den andra professuren var några år senare Efraim Liljeqvist och Axel Herrlin. Medan Herrlin praktiserade ett nära samband mellan filosofi och fackvetenskap, framför allt mellan filosofisk psykologi och så kallad abnormpsykologi, så verkade Liljeqvist fortfarande inom den boströmianska traditionen. En av de boströmianska sakkunniga avfärdade i sitt utlåtande Herrlins inriktning i termer av "filosofisk dekadens eller bankrutt", medan en annan sakkunnig framhöll att denne har "mera kontakt med vår tids nya uppslag och är bäst rustad för en modern behandling af den praktiska filosofiens problem, för ett upptagande af dem i det läge hvari dessa spörsmål framställa sig just för vår tid". Det blev till slut Liljeqvist, den "siste boströmianen", som triumferade, varför man endast kan tala om ett halvt modernt genombrott inom lundafilosofin.
När Vitalis Norström 1891 tillträdde som professor i Göteborgs högskola var han fortfarande boströmian. Under loppet av 1890talet kastade han emellertid under svåra våndor av sig vad han nu uppfattade som "boströmianismens ok", och tog sig an uppgiften att utarbeta vad han kallade en "modern ståndpunkt i filosofien". Hans nya position kom att röra sig i spänningsfältet mellan värdeidealism och livsfilosofi. Centrala komponenter i hans tänkande var det praktiska förnuftets primat, ett pragmatiskt sanningsbegrepp, avvisandet av naturalism och intellektualism, och sökandet efter en personlig tro. En bit in på det nya seklet kom Norström därtill att fungera som filosofisk inspirationskälla för den unghöger som vid denna tidpunkt formerade sig i svensk politik och debatt.
AVSLUTNING
Alla vägar bar således i detta fall till Rom. Vid samliga högre lärosäten i de nordiska länderna där filosofiämnet var representerat skedde under perioden 1860-1915 en process av filosofisk modernisering som (med visst förbehåll för Lund) kulminerade i ett modernt genombrott. Denna process förlöpte dock vid de olika lärosätena med olika tempo och längs skilda väger, vägar som sökte sig fram genom olika historiska landskap, nationella traditioner, samhälleliga och intellektuella konstellationer.
Vid Köpenhamns universitet kom det till ett genombrott redan under början av 1880-talet i och med Høffding s och Kromans professurer, medan vid Helsingfors universitet en utdragen process av filosofisk modernisering tog sin början under 1870-talet som kulminerade först efter sekelskiftet. Vid universitetet i Kristiania och de båda svenska universiteten behöll däremot idealistiska systemfilosofier sin dominans betydligt längre. I Kristiania utkämpades de stora striderna förvisso redan under 1880-talet, men det skulle dröja till det följande sekelskiftet innan den norska hegelianismen gick i graven. Om dess huvudman Monrad måste sägas att han dog med de filosofiska stövlarna på: aktiv in i det sista, över 80 år gammal. I både Uppsala och Lund utgjorde 1900-talets första decennium de avgörande åren, medan Norström ett decennium tidigare iscensatt ett enmansgenombrott vid Göteborgs högskola.
Som Nordens tongivande filosof under den aktuella perioden framstår dansken Harald Høffding, men detta innebär inte att alla accepterade hans bud på vad som utgjorde en modern ståndpunkt i filosofin. Lika litet som de idealistiska systemfilosoferna sinsemellan hade varit överens, lika litet var nämligen det moderna genombrottets män ense om vad som var filosofins uppgift och förhållande till fackvetenskaperna. Karl Hedvall, som tillhörde kretsen kring Hägerström i Uppsala, skrev 190 (förvisso i ett privatbrev) förintande om Høffding : "Hvarifrån har denne kåsör fått sitt världsrykte?". Men inte heller Hägerströmkretsens eget bud kom att stå oemotsagt. Norström dristade sig i ett sakkunnigutlåtande från slutet av sitt liv (1916) att uttala sig allmänt om "den för tillfället tongifvande riktningen i Uppsala", dvs. Hägerström och Phalen. Han fann denna vara "långt mera kritisk och negativ än uppbyggande och positiv", liksom att en spetsfundig analys av begrepp där äger företräde framför den egentliga erfarenhetsanalysen. "På en positiv och fruktbärande utveckling inom denna ´skola´ tror jag alls icke."
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
