En fegare BORGLIGHET utan Björck

Åsikterna har alltid gått isär: det hans trofasta grupp av beundrare har sett som karisma och kurage, har hans belackare tolkat som förmätenhet och högmod. Tråkig, trist och grå torde däremot ingen någonsin ha beskyllt Anders Björck för att vara. Utan tvekan är det också precis så han har velat ha det.
 
Livet som statlig tjänsteman, om än av mer exklusivt slag, blir en annorlunda tillvaro för Björck. Valet var knappast heller det mest väntade, efter hans mångåriga kritik av regeringens (o)vana att utnämna politiker till statliga tjänster.
 
Även om Björck har synts mycket i mer lättsamma tv-sammanhang under senare år, var det som vice ordförande för konstitutionsutskottet som han blev riktigt känd i bredare kretsar. Ihärdigt, och med alla tillgängliga medel, kämpade han för att de stängda förhandlingarna skulle öppnas till allmän beskådan för svenska folket. Framför lyckta dörrar ställde han sig för att dela med sig till medierna av vad som hade avhandlats därinne. Framför lyckta dörrar är också titeln på den bok som Mats Bergstrand har publicerat om och med Anders Björck (Jure förlag, 2002).
 
De båda har haft mycket kontakt under alla de år som Bergstrand har varit redaktör för DN Debatt, där Anders Björck flitigt har publicerat sig. Men det är ingen biografi, utan en intervjubok som Bergstrand har sammanställt efter många sittningar över kaffe och landgång i vice talmannens påfallande diskreta kontor i riksdagen.
 
I en intervjubok är det den intervjuades egen bild av det politiska livet som ska förmedlas, inte en objektiv analys av verkligheten. Den ansatsen ger i detta fall unika möjligheter till insyn i det moderata partiet. Björck är med på noterna och levererar frikostiga - och frispråkiga - omdömen om det moderata partiet och sina kolleger.

Nu när Anders Björck är på plats i sitt nya ämbete är det inte utan att boken ter sig lite som en konkluderande sammanfattning av ett långt liv på den offentliga scenen, ett intellektuellt testamente av en politiker som är på väg att ta ett nytt steg.
 
Efter moderata samlingspartiets förlustval i höstas har partiet snabbt dränerats på merparten av sina gamla krafter. Björck är en i raden som har lämnat, men en vars frånvaro förvisso kommer att noteras, även om redan den senaste posteringen i talmansstolen innebar viss inskränkning av utrymmet för politiska och mediala utspel.
 
Föryngring av partitoppen greps snabbt till i förhoppningen att det skulle vara en effektiv metod för att lösa åtminstone en del av de akuta svårigheter som drabbat landets näst största - men krympta - parti. Chocktillstånd rådde i månader efter det val där moderaterna gick ner från 22,9 till 15,2 procent och förlorade 27 mandat.

För Björcks del var det dock inga problem att bli omvald. I åratal har han suttit på ett av partiets allra säkraste mandat, och var i valet 1998 en av tre moderater som fick mer än 20 procent förkryssade personröster, i gediget sällskap med Carl Bildt och Bo Lundgren.
 
Efter valet har regeringen beredvilligt ställt tjänster till förfogande för de delar av den moderata oppositionen som har lämnat politiken, och många av borgerlighetens mer erfarna krafter har därmed spridits för vinden. Över femtio bör ingen vara som hoppas på en framtid i det parti som tidigare karaktäriserades som ett "gubbparti", och definitivt inte på väg emot de sextio, som förre vice talmannen.
 
Beslutet att lämna talmanskorridoren var Björcks eget, och inget som tvingades fram av det dåliga valresultatet. Fast, har han bistert deklarerat, är det föryngring som man vill ha, så ska inte han ställa sig i vägen.
 
Anders Björck har bestämda åsikter om de ivriga krav på föryngring av partitoppen som hördes redan på valnatten (från ungdomsförbundet, inte minst). I en TT-intervju i oktober förklarade han, med hänvisning till de äldre statsmän som byggde Europa efter andra världskriget: "En av de största myterna är att det är de yngre som är de stora reformatörerna".
 
Det var ett på sitt sätt följdriktigt uttalande av den person som, trots att han med sina 8 år knappast är någon skröplig åldring, blev riksdagens ålderspresident efter valet i fjol. Det var efter 58 år i riksdagen som Björck, i samma intervju för TT, lite trött konstaterar sig ha "sett det mesta".
 
Men den äldste, till antalet tjänsteår räknat, var en gång den yngste. När Anders Björck kom in i riksdagen 1968 var det på en ungdomslista som inte togs på något större allvar av de etablerade högermännen hemma i Jönköpings län.
 
Att vara uträknad redan från starten retade emellertid unge Björck så till den grad att han satte igång en storslagen personkampanj - långt innan begreppet var uppfunnet - med egna valaffischer som tapetserade valdistriktet, tröjor med reklam samt torgmöten (enligt honom själv de första i Sverige), uppflugen på en ölback på länets alla torg.
 
Vietnamkriget skyndade också på genombrottet för Björck, som med tiden skulle bli svensk försvarsminister, och en särdeles entusiastisk sådan. Försvarsminister Björck testade med förtjusning både stridsvagn och stridsflyg - en svensk Biggles som samtidigt retade sina försvarsvänliga moderatväljare genom att lägga ner regementen för att kunna trimma den svenska försvarsmakten att bli "smalare men vassare".
 
Men redan många år tidigare hade medierna - och väljarna - alltså blivit förtjusta i den välkammade unge mannen i korrekt kostym och slips som så gärna debatterade svensk Vietnampolitik i TV, och som tedde sig som stigen ur en annan generation än sina jämnåriga kamrater på motsatta sidan, där man hellre uppträdde i mer tidsenligt utstyrsel: långt hår, batiktröjor och fredsmärken dinglande runt halsen.
 
Men sitt prydliga yttre till trots var inte högerpartiet ett självklart val för Nässjösonen Björck. Värderingsmässigt hade kristdemokraterna troligen legat närmare till hands, men det partiet existerade ännu inte när Anders Björck först började intressera sig för politiska frågor. Folkpartiet hade också kunnat attrahera, om det inte vore för de många frireligiösa inslagen som effektivt avskräckte från närmare umgänge.
 
Med andra ord var det med uteslutningsmetodens hjälp som Anders Björck hamnade i dåvarande högerpartiet. Speciellt mycket höger var Björck, som med tiden skulle leda sitt partis konservativa falang, inte heller till en början. Men med Jarl Hjalmarsons tillträde som partiledare 1950 skulle partiet utvecklas mer i hans smak.
 
Från att i första hand ha varit ett parti för överklassens värnande om sina privilegier blev det under den folkkäre Hjalmarsons ledning ett modernt parti som sträckte sig över klassgränserna och sysselsatte sig med vanliga människors vardagsproblem. För Anders Björck, vars far var tjänsteman (och dog blott 44 år gammal, när äldste sonen Anders var tio år) och mor hårfrisörska, var partiets modernisering till ett parti för medelklassen av stor betydelse.
 
När Björck lämnade riksdagen ett antal decennier senare var det som moderaternas främste förespråkare för kulturkonservatismen, en ideologisk inriktning som emellanåt verkar vara på utdöende inom partiet, eller i alla fall inte gör så mycket väsen av sig som de mer nyliberala krafterna.
 
Om denna undfallenhet tycker Björck inte alls. Sverige, deklarerar han för Mats Bergstrand, har "Europas fegaste borgerlighet" som inte vågar stå för sina värderingar och försvara dem mot i första hand socialismen. Det borgerliga Sverige och de klassiskt konservativa enheterna som familjen, skolan, kristna värderingar och försvaret har blivit offer för den slätstrukna svenska konsensuskulturen, tanken att alla nödvändigtvis måste vara överens i alla frågor.
 
Spänningen mellan moderata samlingspartiets två delar, den konservativa och den liberala, är ett problem som har följt partiet under lång tid. En av Gösta Bohmans stora bedrifter anses vara att han lyckades förena dessa två motstridiga ideologier i ett modernt budskap. Med Hans Zetterbergs ord handlar det om synen på den "lilla" och den "stora världen."
 
Men medan de allra flesta moderater kan förmodas vara anhängare av liberalismens frihetsidéer, får man emellanåt intrycket att partiets mest liberala krafter har tappat de konservativa tankegångarna någonstans på vägen. Problemen med att få de två ideologierna att samsas har blivit speciellt markant under det senaste året, när nyliberala styrkor i framför allt de yngre generationerna har yrkat på förnyelse och modernisering.

Bara vid två ynka tillfällen, påpekar Björck, har borgerligheten tagit strid för sina värderingar: Bondetåget 1914, när ryssskräcken fick ut de borgerliga väljarna, och 4:e oktoberdemonstrationen 1983, när borgerligheten riskerade att få sin egendom konfiskerad av löntagarfonderna.
 
Istället flödar det svenska samhället över av politisk korrekthet och förödande värdenihilism, som omöjliggör en hederlig debatt i demokratisk tradition. Björck nämner NATO-frågan och svensk neutralitet som exempel på den långvariga socialdemokratiska hegemonin, i olycklig kombination med den borgerliga tendensen att stryka medhårs och inte stå upp för sina åsikter.
 
Björck varnar i Bergstrands bok för att bristen på värderingar i långa loppet kan komma att hota demokratin och leda till ett instabilt samhälle. Bäst för borgerligheten vore om man kunde enas i ett enda stort parti, som kunde ge socialdemokratin en ordentlig match.
 
I sin långa intervju återvänder Bergstrand - eller är det Björck själv? - om och om igen till frågan om partiledarskapet, och i vilken mån Björck velat leda sitt parti.
 
Men trots omgivningens ofta rätt bestämda intryck att så varit fallet avvisar Anders Björck iden med hänvisning till två problem. Det ena är att en partiledare måste ha ett allroundintresse för hela spektrat av politiska frågeställningar, från socialförsäkringsfrågor till utrikespolitik.
 
Det senare torde förstås inte ha varit något större bekymmer för den tidigare Europarådspresidenten och försvarsministern, och egentligen inte heller det första: Carl Bildt var som bekant inte så begeistrad av svensk inrikespolitik, och hans partiledartid betraktas ändå som lyckad. Och är det någon som har gett sig i kast med frågeställningar av skiftande natur så är det Björck, som såväl har propagerat för en nedläggning av SAS som lett konstitutionsutskottets utfrågningar om 1980-talets många "affärer".
 
Det andra hindret som Björck hänvisar till är kanske mer relevant: att man som partiledare förväntas vara tillgänglig dygnet runt, året runt. Carl Bildt kan i även det avseende vara beviset på motsatsen; aldrig har partiet haft så höga popularitetssiffror som när han var utomlands på EU-uppdrag.
 
Men nog verkar det vara lättare att vara moderat partiledare om man kommer från Stockholmstrakten, som partiledarkretsen haft för vana att vara fram till Bo Lundgren, vars rötter finns i den skånska Göingebygden. Men så var det mentala avståndet till Stockholm också ett problem för Lundgren, som även som partiledare betraktades som isolerad, och som många menar aldrig lyckades få kontroll över partiet, ens när det gamla gänget kring Bildts "bunker" flyttade på sig.
 
Trots att Lundgren och Björck båda har befunnit sig i partiets absoluta mitt, har de på något vis ändå inte lyckats ta sig in i dess innersta kretsar. Det var naturligtvis speciellt paradoxalt för Lundgren som partiledare, men egentligen inte mindre märkligt för Björck, som tills för några månader sedan befann sig högt i rikets rang som riksdagens vice talman. "Mitt i centrum har han stått med den utanförstående betraktarens öga", är Bergstrands precisa beskrivning av sitt intervjuobjekt.
 
Vad menade då Björck var det värsta som kunde hända moderaterna under den då kommande valkampanjen (2002)? Jo, svarade Anders Björck, om det moderata budskapet bara skulle komma att handla om skatter. Några månader senare visade sig den analysen vara alldeles korrekt, och valresultatet blev därefter.
 
Nu sitter han i slottet i Uppsala, den kanske bäste partiledare som moderata samlingspartiet aldrig har haft. Och innerst inne håller han nog med om det.