Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Historia

När forntiden blev ett vapen i maktens tjänst

Av Mattias Legnér, f.1973, Historiska institutionen, Stockholms universitet
I början av 1600-talet började man aktivt, från statligt håll i Sverige, ta initiativ till insamling och vård av antikviteter som runstenar, gamla lagböcker, brev- och sagosamlingar etc. under stormaktstiden kom denna typ av insamlingar av spår från den äldre historien att användas för att visa hur överhetens makt vilade på uråldriga och lagenliga traditioner. ämbetsmännen framställdes som arvtagare till de lagmän, hövdingar och kungar som hade styrt landet i forntiden. Detta, liksom det under 1700-talet tilltagande intresset för kartor och topografier, kom att spela en roll i skapandet av svensk identitet.
Under stormaktstiden (ca 1620-1720) fyllde fornforskningen - eller studiet av fornminnen och gamla skrifter - en social och kulturell funktion för den adliga samhällseliten. Den äldsta historien användes för att måla upp bilder av en samhällsordning där ämbetsmännen framstod som arvtagare till de lagmän, hövdingar och kungar som hade regerat i en mytomspunnen forntid. Det var den framväxande statsapparaten med kungamakten i spetsen som såg ett behov av historiska kunskaper om det territorium som den administrerade. Kanadensiske arkeologen Bruce G Trigger skriver att de "nationella strömningar" som reformationen gav upphov till väckte ett intresse för en mer sekulariserad historieskrivning i Nordeuropa. Fornforskning blev därmed politiskt användbar och de nya staterna knöt lärda män till sig som kunde belägga staternas historiska legitimitet.
 
Så blev fallet också i Sverige. I Hallandia antiqua & hodierna (Det gamla och nya Halland, utg 1752-1753, faks 1987) illustrerades och beskrevs framför allt gravar och andra fornlämningar i Halland, men författaren Jacob Richardson ansträngde sig också för att beskriva det ekonomiska tillståndet i städerna. Inte desto mindre gav Richardson ett omisskännligt intryck av att skriva "antikvariskt". Tonen i hans verk påminde mycket om den som hade förekommit i stormaktstida praktverk som Eric Dahlberghs Svecia antiqua et hodierna (Det gamla och nya Sverige, utg 1667-1715) och Johan Peringskiölds Swea och götha minningsmerken (1710-1719), där tyngdpunkten legat på illustrationer, ofta i form av stora planscher. Dessa verk förmedlade ett mycket officiöst intryck: de innehöll vältaliga dedikationer till rikets politiska och kyrkliga ledning, och de gavs en dyrbar utformning.
 
Ett viktigt syfte med dessa verk var att framställa överhetens makt som vilande på uråldriga och lagenliga traditioner. Under 1600-talet blev historiska belägg ett vapen med vilket olika stater kunde tävla om politiska företräden och göra anspråk på andra staters territorium. Att hävda den svenska nationens ålder hade dock en djupare innebörd än att endast utgöra ett retoriskt slagträ i internationella dispyter - den bidrog aktivt till att forma politiska eliters identitet. Men hur gick då detta till?

 

ADELNS HISTORIEINTRESSE UNDER 1600-TALET


På 1620-talet hade den svenska adeln börjat kartlägga sina ätter och fastställa en inbördes rangordning inom ståndet. Det tidiga 1600-talets nyvakna intresse för gravmonument och vapensköldar kan förklaras som uttryck för ett behov hos adeln att klarlägga sin genealogi. Den behövde motivera - dels inför sig själv, dels för andra - hur den en gång i tiden hade fått sina privilegier. Anledningen var att ståndet hade börjat växa på ett oroväckande sätt: kungens nyadlingar blev allt fler i skuggan av krigen. Men det uppstod också ett maktpolitiskt intresse av att studera olika historiska vittnesbörd: ett exempel på detta är hur Karl IX beordrade undersökningar i lappmarkerna som en förberedelse inför gränsmötet med Danmark 1602. Konkurrensen mellan de framväxande staterna, men också formandet av den politiska ordningen inom staterna, frammanade ett behov att studera historiska vittnesbörd i dess olika uttrycksformer, som privilegiebrev, gravvårdar, runstenar och sägner.
 
För att kunna ge legitimitet åt en enhetlig och tryckt lag hade Vasakungarna samlat in och dokumenterat landskapslagarna. Så många historiska belägg som möjligt skulle dokumenteras och ligga till grund för en enhetlig nationell lag. Man sökte beläggen i den äldsta och minst kända historien: där trålade den tidiga göticismen efter stöd för sin mytologi, och därifrån hämtade något senare också rudbeckianismen inspiration. Men det var inte bara viktigt att samla in de gamla lagarna: stormaktstidens utgivningsarbete motiverades med resonemang som att alla borde känna till att Sverige hade styrts av lag i flera århundraden, och att den också hade format andra nationers lag. Insamlingen och utgivningen av lagar fortsattes senare av 1700-talets antikvarier.

Tematiskt fokuserade fornforskningen på så kallade "monument", fysiska lämningar i landskapet som vittnade om politisk makt och styrka. Det kunde vara adelsmäns och kungars gravvårdar, deras vapensköldar, stamtavlor och donationer, men det kunde också vara tecken från en äldre, hednisk tid: gravhögar, runstenar, gamla vapen och rustningar, skatter. Gemensamt för dem var att de ofta hade gjort mer eller mindre tydliga avtryck i landskapet. För Peringskiöld vittnade framställningar av sådana lämningar om politisk makt, kulturell storhet och materiell rikedom.
 
Under denna period fick adeln också en representativ roll. Göticismens antikvariska fokus blev ett sätt att skapa en nationell statsapparat med ämbetsmän hämtade ur en kosmopolitisk adel. Adelns representativa funktion visade sig inte minst genom att den blev rörligare och började resa utomlands. Bildningsresor till kontinenten blev mycket viktiga för unga adelsmän som eftertraktade höga ämbeten i stormaktsstaten. Resorna tjänade till att ge ädlingen vissa lärdomskunskaper, men också till att förbereda honom för hans kommande karriär i de statliga verken. Historiska och geografiska kunskaper om det egna landet kom att spela en viktig roll genom att de riktade den unge mannens lojaliteter mot staten och kungen.

Patrik Hall diskuterar i Den svenskaste historien. Svensk nationalism under sex sekler (2000) den genealogiska nationalism som kännetecknade 1600talseliternas identitet. Det var en identitet som underströk adelns medfödda position i samhället. Enligt Hall fungerade göticismen just på det sättet, och kunde användas av exklusivitet. I hans tolkning blir göticismen inte ett uttryck för nationalromantik utan ett medel för att stärka kronans och adelns makt. Men göticismen var inte bara ett instrument för krass realpolitik, utan bidrog också till att forma statens intresse för historiska myter:

På det praktiska planet omdefinierades den akademiskt utbildade prästen, adelsmannen, mannen av folket, från deltagare i en kosmopolitisk lärdomskultur till en statstjänsteman inom råmärken för en svensk kultur. På det teoretiska planet omdefinierades Sverige från en dynastisk, löst sammanfogad skapelse, till en suverän enhet som... finns överallt - i naturen och kulturen.

Hur stormaktsstaten kunde förknippas med ett en gång för alltid givet naturlandskap belyses i ett verk från 1670-talet vars idéer om Sveriges ursprung blev mycket kända. I Atland, eller Manheim (oftast bara kallad Atlantican, utg 1675-1679) knöt Olof Rudbeck det topografiska landskapet till en nationell ursprungsmyt. Rudbeck försökte med stöd av bevis i naturlandskapet demonstrera hur Platon i sin beskrivning av det mytiska Atlantis egentligen hade beskrivit Sverige. Gamla Uppsala hade i själva verket varit Atlantis huvudstad. Idéhistorikern Gunnar Eriksson har gjort ingående undersökningar av Rudbecks argumentation. Denne trodde sig kunna belägga Sveriges uråldrighet genom att dra slutsatser av olika slags tecken i landskapet. Olof Rudbecks idéer om ett svenskt Atlantis skulle komma att påverka också 1700-talets historiska forskning.

 

1600-TALETS FORNFORSKNING TAR FORM


För att kunna förstå 1700-talets antikvarisktopografiska forskning - som denna essä uppehåller sig vid - blir det först nödvändigt att kortfattat diskutera 1600-talets utveckling. Resor utfördes inom Sverige under tidigt 1600-tal av bland andra Johannes Bureus för att kartlägga beståndet av runstenar. Bureus tecknade av runstenar och gav snart ut en runtavla kallad Runakenslanes läraspån (1599). Ett antal runstenar återgavs där innanför en ram av landskapsvapen och runstavar. De närmast följande åren gav han ut en rad andra arbeten om runstenar och runtydning. Fornforskningens uppsving i Norden inträffade ungefär samtidigt med att Danmark och Sverige steg fram som stater med stormaktsambitioner.
 
Idén till en beskrivning av svenska antikviteter tycks först ha kommit från Danmark. År 1622 utfärdades där ett kungligt brev som uppmanade prästerskapet att söka efter handlingar och föremål som belyste rikets historia, och 1628 sände den svenska ärkebiskopen ut ett liknande brev till prästerna i ärkestiftet. För Sveriges del brukar Johannes Bureus ses som pionjären inom fornforskningen, och hans motsvarighet i Danmark var Ole Worm. De två kom senare att drabba samman i en intellektuell dispyt om Danmarks och Sveriges äldsta historia.

1600-talets fornforskning präglades av en intim allians mellan lärdomsinstitutioner och statsmakt. Målet var att framställa staten som ärorik och mäktig. Ett tydligt uttryck för fornforskningens användbarhet i politiska konflikter var riksantikvarieämbetets inrättande av Gustav II Adolf år 1630, alldeles innan Sverige vecklades in i trettioåriga kriget. Vurmen för antikvariska studier var en närmast allmän företeelse i 1600-talets Europa. Antikvarier med kungligt beskydd tävlade om att kunna visa upp en så stolt och anrik fosterlandshistoria som möjligt i form av sirligt utförda praktverk. Det rörde sig om bokprojekt som uteslutande riktade sig till små men politiskt dominerande eliter: böckerna utformades som tunga och otympliga folianter med utvikbara planscher, gjorda för att pryda ett bokskåp eller för att ligga på en pulpet men knappast för att inbjuda till vardaglig läsning. Böckerna var mer avsedda att betraktas med vördnad än för daglig användning.
 
Gustav II Adolfs instruktion för riksantikvarieämbetet stakade ut ett mycket brett arbetsområde: antikvarierna skulle söka upp och samla "gamla monumenter" (som runinskrifter, lagböcker, skråordningar), sagor och visor, gamla brev och mynt, men också undersöka landet geografiskt så att användbara kartor skulle kunna upprättas. Också lantmäteriet (inrättat 1628) har sina anor från den här tiden.

 

DET SENA 1600-TALETS INTRESSE FÖR FORNLÄMNINGAR


Efter 1600-talets mitt bytte fornforskningen inriktning och ett storskaligt projekt som har getts namnet "rannsakningar efter antikviteter" sattes igång. Det skulle inte visa ett på långt när lika stort intresse för geografiska och etnografiska upplysningar som 1630 års instruktion hade gjort. Fokus lades istället på föremål som belyste den äldre historien. Samtidigt tonades det patriotiska syftet ned och försköts betoningen till det antikvariskt dokumenterande. Göticismen hade för tillfället förlorat sin tidigare så framträdande roll för antikvitetsstudierna.
 
Fornforskningen fullföljde nu i större utsträckning sina egna kunskapsbehov och målsättningar men fortsatte att åtnjuta kungligt beskydd. På 1660-talet hade dess institution förstärkts ytterligare och arbetade då i stark medvind. Antikvitetskollegiets arbetsuppgifter var mycket konkreta och i stort sett begränsade till dokumentationen av de fasta fornlämningar som var synliga i landskapet: gravhögar, runstenar, kyrkor, ruiner av skansar och kloster. Den betydligt bredare målsättning som hade funnits tidigare under 1600-talet övergavs till förmån för en systematisk kartläggning av fysiska lämningar. De mer allmänna frågor om seder och bruk, nationalkaraktärer och landskapets utseende som tidigare hade ställts var från och med 1660-talet borta från den antikvariska dagordningen. Den speglar också en tillfällig inriktning mot att låta det antikvariska landskapet representera svensk historia. Arkeologihistorikern Ola W Jensen skriver i sin avhandling Forntid i historien (2002) att antikvitetsbegreppet specialiserades under 1600-talets andra hälft. Samtidigt uppvärderades betydelsen av landskapet eller den plats fornlämningen var placerad i.

 

HARDORPHS UPPMANING OM VÅRD AV FORNMINNEN


Programmet renodlades alltså i riktning mot studiet av fornlämningar. Men hur såg det historiska förlopp ut som resulterade i denna riktning? Hösten 1666 utarbetade fornforskaren Johan Hadorph ett memorial ställt till sin mecenat rikskanslern Magnus dela Gardie. Idet beskrev han hur "våra gamla svenskar har i hedendomen och äldsta tiderna sökt att befästa sitt rike och land" med borgar och fästningar vars ruiner fortfarande kunde synas runt om i riket. Hadorph framhöll att det var en försummad plikt att vårda dessa gamla skansar så att de inte förföll utan kunde förbli ett minne över förfäderna. Han förstod alltså dessa lämningar som ett gemensamt nationellt arv som de efterlevande hade ansvaret att förvalta och hedra.
 
Syftet med Hadorphs memorial var att mobilisera stöd för en reglering av dessa lämningars vård. Hadorph var också framgångsrik i sitt uppsåt: ett plakat utfärdades om "gamla monument och antikviteter" som beordrade landshövdingar, guvernörer, biskopar och andra högt uppsatta män i riket att följa det. Tidigt år 1667 skrev biskoparna till sina präster och uppmanade dem att sprida kännedomen om plakatet och påbörja rannsakningarna. Prästerskapet skulle kamma landskapet på historiskt intressanta lämningar. På ett liknande sätt hade lantmäterikontoret (inrättat 1623) börjat mäta upp och inventera landskapet på ekonomiska resurser. Den politiska makten identifierade sig i växande utsträckning med ett utstakat territorium som besatt värdefulla egenskaper.
 
Plakatet förbjöd nedbrytningen av gamla borgar, skansar, gravkummel, runstenar och ättebackar, som nu blev kronans enskilda egendom. Det gällde enligt Hadorph "våra förfäders och hela vårt rikes odödliga beröm", och därför skulle kungars och andra höga personers gravar lämnas orörda. I och med 1666 års plakat vidgades antikvitetsbegreppet: det var inte längre bara texter som ansågs vara källor till rikets historia, utan också monument eller fasta lämningar. Fornforskningen kompletterades nu med en aktiv fornminnesvård. Plakatet följdes snart av Antikvitetskollegiet inrättande (1667), då fornforskningen kan sägas ha institutionaliserats. Initiativtagare var också nu Hadorph, som kom att leda verksamheten ända fram till sin död 1693.
 
Rannsakningarna efter antikviteter började 1667 och pågick till och med 1690-talets första år. Prästerna klagade emellertid över att de inte var skickade att utföra inventeringarna. Istället borde staten sända ut personer som var särskilt övade i att arbeta med antikviteter och gamla handlingar. Reaktionerna ledde dels till att plakatet förnyades 1669, dels till att Hadorph samma år gav sig ut på resor i riket för att bistå i rannsakningarna. Med sig hade han assistenter som tecknade av runstenar och andra föremål. Hadorphs resor skall framför allt ses som ett sätt för staten att noggrannare kunna följa prästernas arbete och efterse att plakatets påbud följdes. De fungerade sannolikt inte riktigt som de resor som företogs senare för att samla in upplysningar. Redan 1666 planerades ytterligare sådana resor, men de ekonomiska medlen tycks ha uteblivit.
 
Ett nytt plakat utfärdades 1676, följt av en ny inventeringssatsning av Hadorphs Antikvitetskollegium. Det innehöll ett par nykonstruerade kategorier av antikviteter som skulle rannsakas, främst då offerplatser och gamla visor. Det sista plakatet rörande rannsakningarna anslogs 168, där det slogs fast att fynd i guld, silver och koppar skulle lösas in mot sitt metallvärde.

TIDIGT 1700-TAL - JOHAN PERINGSKIÖLDS BESKRIVNINGAR AV UPPLANDS ANTIKVITETER


Fornforskningen fortsatte att vara verksam även under Stora nordiska kriget (1700-1718), om än med en annan inriktning än tidigare. Den gick nu in i ett skede där den tryckta dokumentationen av antikviteter tycks ha blivit viktigare än ytterligare utgrävningar. Från 1600-talets slut till frihetstidens början gavs såväl de isländska sagorna som andra urkunder till den svenska historien ut. Även antikvarisktopografiska beskrivningar gavs ut: främst var antikvarien Johan Peringskiölds beskrivning av Upplands monument, vars första del kom ut 1710. Fler delar var planerade, men bara en andra kom ut, och då först nio år senare.
 
Det uttryckliga syftet med verket var att hylla adeln för de offer som denna hade nedlagt för Sverige. I den dedikation som han riktade till den enväldige (och frånvarande) kungen beskrev en åldrande Peringskiöld hur han genom sitt arbete hade räddat "gamla sköldar och segerfanor" från glömskan: "Dessa är de gamla sköldmärken och segertecken, vilka forna svea kungar och jarlar, riddare och krigshjältar lämnat till ett efterdöme och minne av deras frejd och manliga dater. För fosterlandet och sina hövdingar har de ridderligen fäktat."
 
De som hade kämpat väl var både adliga och andliga män, som hade försvarat "sin post troget". Nationens förkämpar stod att finna bland leden av hädangångna krigare och prelater. Det var för deras tapperhet och plikttrogenhet som minnet av dem var värt att bevara. De hade med olika medel, både fredliga och våldsamma, kämpat för fosterländska mål. Deras vapen, rustningar, anor och fanor skulle bevaras för att kunna bekräfta gamla sagor och historien åt eftervärlden. Alla dessa vapen var "värda att bevaras till forna sagors eller historiens besannande, eftervärlden till evigt åskådande".
 
Föremålen skulle alltså fungera som bevis på svenska kungars och riddares hjältedåd i äldre tider. Att syftet med boken var fostrande går inte att ta miste på - den skulle fungera som en "uppmuntring till dygd och tapperhet för unga herrar och svenner". Ola Jensen har påpekat att de götiska fornforskarna, eller rudbeckianerna som de ofta kallats, odlade en moral som byggde på att förfäderna hade ägt de renaste dygderna. Senare generationer hade förlorat en del av dessa dygder, men de kunde vinnas åter om man studerade förfädernas liv och gärning.
 
Den genealogiska länken var helt central för Peringskiöld. Hans släktregister tjänade inte bara till underlätta historiska studier - för honom utgjorde dessa längder själva historien. I ett av sina arbeten skrev han att "släktregister kan i kort begrepp föreställa oss var och en persons ihågkommelse och forna bedrifter;... de är i allt tideräkningars ljus, samt historiens liv och senor". Kungarnas och adelns genealogi bildade den tidskedja som gav nationen en obruten kronologi bakåt till den mänskliga gemenskapens första dagar.
 
Peringskiöld liknade sig själv vid en vapensmed som fejade rostiga vapen och gjorde dem användbara i strid igen. På så sätt blev beskrivningen "en liten hävdabur eller rustkammare" upprättad på kungens bekostnad. Liknelsen vid en rustkammare, en arsenal, tyder på att Peringskiöld tänkte sig att hans bok inte bara skulle användas för att fostra en inhemsk publik, utan också brukas just som ett vapen för att försvara Sverige mot alla som ville vanhedra hans fosterland.
 
Det historiska sammanhang som upprättades i Peringskiölds verk var ett slags minnesbank som inte bara fanns i boken utan också kunde sökas upp i ett väl avgränsat landskap, i en fysiskt konkret verklighet. Det var i landskapet som bevisen för Sveriges storhet fanns, men boken var nödvändig för att kunna etablera ett samband mellan själva föremålen och en berättelse om de nationella öden som Peringskiöld ansåg att landskapet vittnade om.
 
Genom själva bokverket knöts det fysiska landskapet till ett föreställt och bildligt landskap där samma monument kunde tilldelas olika didaktiska funktioner. I Peringskiölds bok fick landskapet representera en exempelsamling över de moraliska lärdomar som kunde dras av historiska dåd och händelser. Landskapet blev moraliskt, en introduktion till hur svenskar förväntades tänka och handla.

"Av vördnad för de gamla herrar och män, som landets världsliga styrelse med lag och rätts skipande handfast haft, fordrar [...] en ärofylld ihågkommelse av deras förnäma namn", motiverade Peringskiöld sina omständliga uppräkningar av de högre ämbetenas innehavare i äldre tid. Kungen och hans ämbetsmän hade sedan urminnes tider inte bara haft rätt att beskatta utan också rätten att stifta och skipa lag över hela landet. Dessa två rättigheter kännetecknade den maktutövning som genom århundradena hade hållit riket samman som en enhetlig gemenskap. Riket styrdes från ett naturligt centrum och ämbetsmännen var kungens rättfärdiga ställföreträdare i provinserna.
 
Peringskiölds båda verk om Uppland tjänade enligt honom själv till att rekonstruera och framhålla en kontinuitet mellan ett gammalt götiskt rike och den moderna svenska staten. Det var framför allt tre sätt som han använde för att fastställa statens kontinuitet: för det första lyfte han fram monument i landskapet fornfynd, gravar, kyrkor, runstenar - som kunde vittna om ålderdom och en politisk makt. Här användes mer eller mindre idealiserade avbildningar för att representera landskapet.
 
För det andra refererade han texter, dels direkt från monumenten (som inskrifter på gravstenar), dels publicerade och opublicerade skrifter som de isländska sagorna samt kungliga brev. För det tredje knöt han kungliga och kyrkliga ämbeten till dessa monument genom att räkna upp deras innehavare från äldsta tid. På så sätt fastställdes en kontinuitet mellan de äldsta tidernas ämbeten (som lagmannen) och nyare tiders. Landskapet fick tjäna som en bro mellan ett heroiskt förflutet och den styrande elitens rättfärdighet. Ämbetsmännen, den politiska maktens representanter, framstod i Peringskiölds tappning som de direkta arvtagarna till de gamla götiska ledarna. Genom att avbilda monument som förknippades med forntid och koppla dem till ämbetena kunde Peringskiöld skänka ära åt kungamakten och dess närmsta tjänare: adeln och den lärda världen.

JACOB RICHARDSONS HALLÄNDSKA MONUMENT


En landskapsbeskrivning som höll fast vid ett antikvariskt framställningssätt men som samtidigt försökte förhålla sig till de mer ekonomiskt inriktade frågor som frihetstidens topografer började ställa var Jacob Richardsons praktverk om Halland. Liksom Peringskiöld tog också Richardson god tid på sig för att slutföra sitt praktverk om Halland. Det baserades på två resor som han hade företagit med närmare fjorton års mellanrum. Titeln till trots var Hallandia avfattad på svenska. Richardson var väl medveten om samtidens krav på ekonomisk nytta och prioritering av nationella intressen. Han förklarade sig ha två syften: dels att härleda Hallands ursprung, dels att teckna landskapets tillstånd i såväl tidigare som senare tid. "Utom historien allt ifrån Hedenhös; grundad på urgamla minnestecken; visas också kortfattat landets forna och nuvarande tillstånd, varur anledning tas till att uppsöka medel, som tjäna icke allenast med tiden att återställa landets förlorade förmåner, utan också med nyttiga inrättningar dem att öka och förbättra", upplystes läsaren.
 
I Richardsons intresse för ekonomisk beskrivning ser vi en viktig skillnad mellan honom och stormaktstidens Peringskiöld, som hade begränsat sig till att kartlägga och beskriva fornlämningar. Ett mål var som sagt att lägga en grund för landets ekonomiska förbättring. Redan här framgick att syftet var nationellt, att bidra till en gemensam sak. Borta var det fagra tal om minnen av heroiska krigare som Peringskiöld hade använt.
 
Deras arbetsmetoder var dock identiska. Metoden var att företa resor i landskapet och att med ritstiftet i hand avbilda de monument som återfanns. Betydelsen av empirisk erfarenhet, att själv kunna observera och göra bedömningar av studiematerialet, underströks. Det gick inte att konstruera tillförlitliga framställningar som uteslutande baserades på tidigare forskares tolkningar.
 
Liksom hos Peringskiöld kom också Richardsons verk att innefatta dyrbara planscher med bilder av gravar, runstenar och andra lämningar. Dessutom bifogades en utvikbar karta över provinsen med städer, kyrkor, byar och vägar samt häradernas och socknarnas gränser utmärkta. Författaren erbjöd därmed två vägar till en förståelse av Halland: dels hans antikvariska och ekonomiska beskrivning av socknar och städer, dels kartan som gav en översiktsbild av landskapets politiska geografi med administrativa gränser, kommunikationer och knutpunkter (som städer och kyrkor) markerade. Här framgår hur en administrativt definierad geografi integrerades med ett antikvariskt landskap.
 
Hur var då Richardsons verk upplagt? Trogen den topografiska traditionen inledde Richardson med en allmän beskrivning av landskapets gränser. Trots att dessa var dragna av en politisk makt menade han att det avgränsades naturligt av "berg och skogsåsar, som utgör liksom en kedja". Karaktäriseringen av naturlandskapet gav honom anledning att inleda ett samtal om ortens ekonomiska problem. En ekologisk katastrof hade ägt rum i Halland. Tidigare hade nämligen hela Hallandsåsen varit täckt av skog - om det vittnade namnet "Halleija", som betydde "skog på berg och höjder". Landskapet måste därför ha varit både folkrikare och mer fruktsamt i äldre tider, och djuren varit fler. Halland hade fallit från en svunnen guldålder där de ekologiska och mänskliga resurserna hade varit till synes outtömliga.
 
Richardson disponerade beskrivningen efter en juridisk-administrativ indelning som delade in Halland i en nordlig och en sydlig del med skeppslag, härader och socknar. Först av dessa orter beskrevs staden Kungsbacka, som också avbildades på en plansch. Richardson uppehöll sig inte vid "monument" och framträdande byggnader lika mycket som Peringskiöld hade gjort fyra decennier tidigare. Istället fokuserades - precis som i den inledande karaktäristiken av landskapet - de ekonomiska problemen i en pessimistisk målning av staden. Hamnen hade med tiden grundats upp, och som en konsekvens fick pråmar föra fartygens last in till kajen. Timmerhandeln hade förts utan någon tanke på framtida behov, och därför hade skogen i stort sett utplånats och erosionen tillåtits breda ut sig. Sensmoralen var att förfäderna hade exploaterat landskapet på ett tanklöst sätt, och att det var mycket svårt att åtgärda de grova felsteg som hade begåtts i det förgångna.

 

RICHARDSON SOM REPRESENTANT FÖR FRIHETSTIDENS ANTIKVARISKA FORSKNING


En antikvarisk topografi som syftade till att befordra identifikationen med nationella mål kunde under frihetstiden (1721-1772) inte längre vända sig till en publik enbart bestående av adelsmän och höga präster. Makten att representera fosterlandet hade förflyttats och var inte längre förbehållen en genealogiskt definierad elit. Hos Richardson märks detta tydligast i frånvaron av adliga gravvårdar och heraldiska tecken. Istället förankrade han sina studier i naturlandskapets karaktär, i ett strängt urval av fornlämningar och i ekonomiskt inriktade beskrivningar av städerna. En bidragande orsak till frånvaron av en politisk historia om Halland var säkert också att en sådan snarare hade belyst den danska historien än den svenska. Istället föredrog Richardson att tona ned det danska arvet.
 
Richardson sökte ledtrådar i landskapet och såg det som sin huvuduppgift att söka en god samhällsordning som någon gång hade gått ur tiden. I forn eller urtiden hade det funnits gott om naturresurser och folket i Halland hade förökat sig. Då fanns inga ekologiska eller ekonomiska problem. Dessa hade uppstått långt senare genom brister i folkets hushållning. Människorna hade slösat med de rika resurser som landskapet erbjöd: skogen hade skövlats, och som en konsekvens hade jorden förstörts och boskapen mist sitt bete. Fisken hade övergett kusten och utarmat stadsbefolkningen. I högre grad än hos Peringskiöld ser vi här ett moraliskt landskap som berättade en episk historia om hur det svenska folket hade utvecklats i samspel med sitt territorium.

För de antikvariska forskarna delade landskap och folk samma öde. Under 1700-talet bestämdes nationalitet mer utifrån territoriella kriterier än tidigare, då den svenska identiteten framför allt hade förknippats med den härskande eliten - adeln - och dess genealogi. Hos Richardson kan vi se hur han lät territorialitet, en samhällsordning skriven på det fysiska landskapet, genomsyra det antikvariska landskapet. Både hos honom och hos Peringskiöld hölls Sverige samman genom ett gemensamt öde, men hos Richardson var detta öde mer förborgat i landskapet med dess natur och resurser än i ädla minnen.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-04
Redaktör: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!