På kollisionskurs mot det logisk-empiriska tänkandet

kärnidéer kan [...] sammanfattas i tre figurer, vilka alla utgör en närmast maximal frontalkrock med det logiskempiriska schemat.

1. Paradigmperspektivet på forskning och kunskapsbildning
2. Kunskapens hus har tre våningar
3. Schemat för prövning av stjärnhypoteser.

De tre våningarna i kunskapens hus presenteras i "Vetenskapsteori för psykologi och samhällsvetenskap" (38 ff) i en figur och sammanfattas:

3. Metateoretisk - basantaganden om förutsättningar = paradigm
2. Teoretis-ksyntetiserande = teori och modellutveckling.
1. Interagerande - dvs. med territoriet = informationsintag (‘empirisk´).
(Jag har kastat om Lindströms numrering, då första våningen lämpligen betecknas med 1 och tredje med 3.)
 

"På första våningen "sker ‘spaning´ eller sökande (‘re-search´) - inte ett passivt mottagande av ‘färdiga intryck´. Här sker också upptäckt i växelverkan med de övriga nivåerna." På den andra våningen utvecklas hypoteser och teorier, både "nerifrån" (spaningen som ger upptäckter) och "uppifrån" (världsbilden). På den tredje finns alltså förutsättningarna för det hela, dvs. "villkoren för möjligheten" att bilda kunskap. Antaganden om sådana kallas för paradigm.
 
Modellen av paradigm har "sju huvud komponenter, med - till skillnad från Kuhns något nebulösa paradigmbegrepp". Om dessa sju komponenter och deras innehåll har Lindström naturligt nog mycket att säga, men mer lärorikt är kanske att reflektera över vad han därefter säger om "Reflexionens roll inom forskningen" (42 ff). Ordet reflexion betyder att "böja tillbaka" eller "spegla", och till vardags innebär reflexion en spegling av det egna tänkandet, i forskningen därtill också en spegling av tänkandets rötter, dvs. de sju paradigmkomponenterna.
 
Att upptäcka och artikulera dessa innebär att kartlägga den egna förförståelsen. Om detta lyckas, kan det medföra en förändring av både självförståelsen och det egna paradigmet. Att upptäcka dolda innehåll kan vara tillräckligt för att man skall ändra uppfattning om den egna forskningen. Det ökar också den kritiska kompetensen, ty det man är blind för hos sig själv, har man svårt att se hos andra.

Reflexionen innebär alltså att aktivera den översta våningen i kunskapens hus och kan förändra dess innehåll, om vi finner skäl till det.
 
Omvänt är det genom frånvaro av reflexion, som paradigmet hålls utanför diskursen. - Detta innebär att man hamnat i det ‘självpermanentande systemet´ (Kolakowski 1964). - Ett försök att introducera reflexionen möts i ett sådant system av motstånd, ty den innebär början till (det permanentade) systemets upplösning och förändring. Jfr Gorbatjovs ‘perestroyka´ - som betyder just ‘förändring´ - och sovjetsystemets följande upplösning.
 
Hanna Arendt, som skrivit om totalitär ideologi, har, förklarar Lindström vidare, visat på ondskans banalitet i form av tanklöshet. Frånvaron av tänkande, reflexion, är det ondas rot.

I det totalitära systemet uppstår [...] verbala strategier för att blockera reflexionen. Vid en forskarinstitution med totalitär regim innebär en sådan strategi att hindra utvecklingen av ett metaspråk, ty:

‘Den som behärskar metaspråket, han kan kontrollera kommunikationen. (Watzlawick 1967)´ I termer av metaspråket ställs de ledande frågorna och några andra frågor kan inte komma in i diskursen. Paradigmteorin ger de metaspråkliga nycklarna till de spärrade områdena och tillåts därför inte vid totalitärt styrda institutioner. [...]
 
En förlängning av denna kontrollstrategi utgör den totalitära pedagogiken, vars målsättning är den, att efter genomgången kurs skall ingen student kunna bilda sig en klar uppfattning om vad det studerade ämnet går ut på.

Inte heller seminarieledaren kan i sådana fall svara på denna fråga utan får fråga sin professor. Och denne/a ger då ett så allmänt formulerat svar, att frågan därmed undviks.
 
Att forskarinstitutioner i västerlandet kan fungera så totalitärt, att forskar assistenterna blir till en "forskarstasi", kan överraska. Överraskande är kanske också att reflexionen har satts ur spel av flera av de tongivande filosoferna. Detta gäller inte minst Marx, menar Lindström, och stöder sig här på Habermas.

Han återvänder dock till metodpositivisten i dennes vanliga kostym och underkastar denne

ett avklädningsnummer för att på ett drastiskt sätt dra den logiska konsekvensen av den reflexionsförnekande positionen: Om Descartes hade känt till den moderna beteendevetenskapens metodlära, så hade han kunnat sammanfatta dess ledande princip med en travestering av sin egen välkända cogitotes: ‘Jag tänker inte, alltså forskar jag´. (Anonymus).

Vetenskapen är inte en värld bortom alla mänskliga svagheter och oegentligheter.

En omständighet kring tredje våningen i kunskapens hus tror jag Lindström har missat eller underskattat (23). All ovilja mot resonemang kring paradigm och paradigmteori behöver inte bottna i konservatism och maktfullkomlighet. Liksom i fråga om andra kompetenser är vi alla olika i fråga om vår kompetens att tänka, tänka på olika nivåer. För många människor (kanske de flesta?) är tankeverksamhet på den tredje nivån främmande, för att inte säga oförståelig - och därmed obehaglig och irriterande. De söker därför oskadliggöra sådana resonemang genom att t ex beteckna dem som "ytligt mystifierande" eller "ordfloder".
 
Den som mer än andra har öppnat våra ögon för detta är i min erfarenhet Ken Wilber med hans hierarkiska syn på tänkandet, demonstrerad i de flesta av hans böcker, inte minst i hans magnum opus Sex, Ecology, Spirituality (utförligt presenterad i min bok Sökandet är vårt största äventyr, kap. 7 (Sthlm 2003, Mareld; se närmast 163 ff).
 
Bredvid paradigm urskiljer Lindström också forskningsideologier (44 f). Medan paradigmet ofta(st) är omedvetet, framträder forskningsideologin som principdeklarationer och metodregler. Lindström urskiljer tre olika slag:
 
N. Normativistisk ideologi är spunnen kring ett vetenskapsideal med svag förankring i kunskapsteori och vetenskapsuppfattning och åtföljt av en rad förbud mot allt ‘ovetenskapligt´. [...] Det är bättre att arbeta ‘strikt vetenskapligt´ än att reflektera och komma med nya idéer.
R. Rationalistisk ideologi växer ut från en artikulerad vetenskapsuppfattning av systemisk karaktär. [...]
U. Upptäckarideologi är någonting som vi läser om i böcker om de stora banbrytarna men mera sällan påträffar inom universitetet. U kan kombineras med R, men inte med N, ty inom N:s revir är nya ideer bannlysta, då de betraktas som ett hot mot ordningen. U är innovativ forskning, vilket kräver hög förändringstolerans hos forskarna (Smith 1993).

I anslutning till vetenskapsteoretikern Mario Bunge diskuterar Lindström skillnaden mellan kunskapsbildande system som är öppna respektive slutna ( 47 f ). Den enkla satslogiken kan vara ett slutet system, därför att det är ett formellt system med mekaniska avgörbarhetsmetoder och saknar kunskapsinnehåll. Men så snart vi tillför systemet innebörder, måste det vara öppet. Vilket innebär att arbete inom ramen för ett slutet system inte är forskning, menar Lindström, och utdömer därmed systematiska och empiriska undersökningar som "bedrivs inom ramen för ett slutet och objektivt system - som gjorda av en forskningsmaskin i en glaslåda" (1). Det är inte bara "oförenligt med nytillskott av kunskap" och "immuniserat mot kritik" utan också "blockerat mot reflektion över dess förutsättningar". Detta är dock, måste man tillägga, att ge "forskning" och "kunskap" en betydelse av radikal nyvinning, som inte är den vanliga.
 
Här (48) fäller Lindström in ett lärorikt historiskt perspektiv på sitt ämne.

Äldre vetenskapsfilosofi lade fokus på delar av färdiga resultat - t.ex. logisk analys av rapporter - medan den nya vetenskapsteorin lägger fokus på de kunskapsbildande processerna: hur man arbetar med att syntetisera potentiella informationsfragment till kunskaper. Perspektivskiftet innebär att man också tar in kunskapsbildningens förutsättningar [...] och påvisar hur dessa medverkar i forskningsarbetet.

Till kunskapsbildningens förutsättningar hör också kausalitetsbegreppet (57 ff). Kausaliteten inom behaviorism/positivism är dessvärre "‘humeansk´", framhåller Lindström, "dvs den är ‘uttunnad´ (Törnebohm) till ‘närhet i tid och rum´". Och han anför ett absurt exempel på en sådan närhet i tid och rum som visar det otillräckliga i denna "tomma" kausalitet: "Precis som jag öppnade fönstret, så kom brandbilen." Men den som säger detta menar att sambandet är slumpartat, inte ett fall av orsak och verkan. En sådan "tom" kausalitet resulterar i bandspelarmodellen för inlärning: inlärning genom upprepning utan förståelse och reflexion.
 
Vad som saknas i den tomma kausaliteten är "den tredje faktorn mellan orsak och verkan, nämligen en förändrande process". Som när man svetsar ihop två järnbitar genom att smälta ner en järntråd och med denna "limmar" ihop de båda bitarna till ett stycke. För denna "processkausalitet" hänvisar Lindström också till sin andra stora inspiratör bredvid Törnebohm: vetenskapsteoretikern och parapsykologen Ingo Swann, som han kallar "en amerikansk syntes av Törnebohm och Habermas".
 
Men "även om vi fyller den tomma pilen mellan orsak och verkan med processinnehåll, så återstår frågan om arten hos dessa processer inom och mellan mentala system"( 61 f ). På så sätt behöver psykologi, humaniora och samhällsvetenskap "en ersättare för kausalitet". Den verkande faktorn här är, menar Lindström, inte - som i naturvetenskapen - någon sorts energieffekt utan mening eller information eller kunskap. "Mening som aktiv faktor ingår i den psyko-hermeneutiska effekten, vilken innebär [...] att ord eller ords mening ger upphov till psykiska reaktioner, främst tankar och känslor." Detta är en "icke-fysikalisk ekvivalent till kausalitet".
 
Därmed är Lindström färdig att skilja mellan "Positiv pedagogik: Aktivering genom att bygga upp ett kunskapsbildande system" och "Negativ pedagogik: Styrning genom undanhållande av information" (62 f). Den senare "tillgrips av maktspelare, som vill permanenta sin egen centralstyrning av forskarsamhället genom att stoppa all kritik". Det gäller att se till "att någon förståelse inte uppkommer, just genom att undanhålla [...] ett kritiskt perspektiv på kunskapsbildning och dess förutsättningar". "Vi påverkas [...] inte bara om någon ropar ´det brinner!´ utan även abstrakta termer som bl.a. ´vetenskapsteori´ och ´paradigm´ har visat sig vara högst eldfängda (speciellt för professorer)."

I motsats till Törnebohm (men i likhet med Swann) drar sig Johan Lindström som synes inte för att utmana - för att inte säga att han har sin lust i detta.

Däri liknar han August Strindberg vilken som bekant blev förebrådd att han var "oförsynt" men svarade, att "sanningen är alltid oförsynt". Icke förty har Strindberg ju utnämnts till svensk nationaldiktare, och kanske kan man då hoppas att även Lindström skall kunna accepteras.
 
För nog förtjänar det sägas att också vetenskapliga universitetsinstitutioner kan vara "totalitära" och begagna sig av sådana medel som Lindström anför. Man kan jämföra med vad australiensaren Brian Martin har att rapportera i en uppsats betitlad "Strategies for Dissenting Scientists" i Journal of Scientific Exploration (vol. 12, nr 4, s 605-616, 1988; se vidare min Sökandet är vårt största äventyr, s. 11 ff). En sådan öppenhet ökar vår förståelse för vetenskapssamhället och dess sätt att fungera. På liknande sätt ökade en gång en annan stor diktare, Ibsen, med t.ex. Gengangere, En folkefiende och Vildanden vår förståelse för sidor i samhället och hos människan, som tidigare varit förtigna och därmed osynliga.