Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Risker kan inte reduceras till sociala konstruktioner och hjärnspöken
Begreppsanalysen är viktig i all diskussion om risker. Vad ska egentligen menas med risk och vad är storleken på en risk? Kort uttryckt är en risk en möjlig - men inte säker - negativ eller icke önskad händelse. Det finns två enkla formella sätt att definiera storleken av en risk. Det första är sannolikheten för den oönskade händelsen. Det andra är att skaffa något mått på den negativa händelsens grad av skada, och multiplicera detta med händelsens sannolikhet. Vi får då ett förväntat värde, ett begrepp som spelat stor roll i beslutsteori och av många anses vara den "riktiga" definitionen av risk. Men en definition är en konvention, den kan inte vara riktig eller oriktig, bara mer eller mindre lämplig. Produkten "sannolikhet x skada" är inte speciellt lämplig eftersom den inte fångar upp den intuitiva uppfattningen om risk som människor har. Bättre är då sannolikheten. Men den räcker inte heller. Det visar sig nämligen att inställningen i policyfrågor, som vilket krav man ställer på att samhällets beslutsfattare ska avsätta resurser för att minska en risk, är främst relaterad till skadans storlek, och bara i ringa grad till sannolikheten för en skada (Sjöberg, 1999, 2000a). Centerpartiets linje i kärnkraftsfrågan under Fälldins regeringar på 70-talet påminner om en sådan syn. Så länge det fanns kärnkraft fanns en risk, hur liten den än var. Denna risk var oacceptabel och skulle bort, kärnkraften skulle avvecklas. EU driver för närvarande en linje om "precautionary principle" som har ungefär samma innebörd. Stora risker i betydelsen stora konsekvenser accepteras ej hur osannolika de än är enligt riskanalys. Vi ser i dessa exempel hur riskbegreppets innebörd är intimt kopplad till politiska beslut om risker och till politisk retorik.
Denna politiska koppling är en drivande kraft bakom riskanalyserna och ger dem en ganska speciell karaktär. Riskforskningens stora genomslag beror troligen till stor del på dess förment "objektiva" karaktär i kombination med dess retoriska funktion. Varför skulle man annars skilja ut just riskfrågorna och ge dem status av ett eget forskningsfält? Den retoriska funktionen är givetvis inget unikt för just riskforskning, men kanske har riskfrågornas politiska laddning smittat av sig även på den vetenskapliga debatten och gett den dess speciella hetta. Jag ska i denna artikel visa hur oro för risker "förklarats bort" av forskarna på tre olika och sinsemellan motsägande sätt: (1) risker "finns" egentligen inte utan är "bara" sociala konstruktioner, (2) riskengagemang handlar om kultur, världsuppfattning och sociala funktioner och inte om reella faror, samt (3) riskuppfattning är väsentligen en fråga om emotioner, inte om realistisk verklighetsuppfattning.
Efter en kritisk diskussion av dessa tre analyser av riskbegreppet återvänder jag till den politiska kontexten. Då finns anledning att speciellt diskutera en analys av riskfrågorna som den tyske sociologen Beck står för. Han har skrivit om ett nutida "risksamhälle" där konflikterna mellan olika grupper eller klasser gäller vilka som ska utsättas för riskerna, och dessa är enligt Beck av kvalitativt ny karaktär (Beck, 1998 (1986). Det handlar enligt honom alltmera om "osynliga" risker, dvs. risker vars existens endast kan dokumenteras med hjälp av sofistikerade mätningar och vetenskaplig teori. Allt detta tål att skärskådas och kritiseras.
I ett avslutande avsnitt vidgas perspektivet. Människan är en riskundvikande varelse, och kanske finns en utvecklingsbiologisk förklaring till det. Detta kan kanske förklara varför risk är ett så viktigt perspektiv i många sammanhang. Men risk är trots allt bara ett av de mänskliga perspektiven på tillvaron. Riskforskningen har nått ett stadium där en breddning framstår som nödvändig.
ÄR RISKER BARA SOCIALA KONSTRUKTIONER?
Människors oro över risker är en källa till bekymmer för många beslutsfattare. Varför denna oro? Människorna som oroar sig har givetvis inga svårigheter med att förklara varför de gör det. De pekar på att det finns risker, och dessa risker anser de vara allvarliga, kanske livshotande. Men beslutfattarna har gjort riskanalyser och funnit att riskerna är små eller obefintliga. Alltså letar man efter andra förklaringar till oron. Tre sådana förklaringar har sin grund i samhällsvetenskapliga analyser. En går ut på att oro över risker "bara" är sociala konstruktioner, en annan säger att oron är kulturellt betingad och "väljs" för att fylla vissa sociala funktioner. En tredje linje är individualpsykologisk och kallas den psykometriska modellen (Fischhoff, Slovic, Lichtenstein, Read & Combs, 1978). Enligt den är reaktionen på risk främst emotionell men också ett uttryck för rädsla för något nytt och obekant.
I postmodernistisk anda har en del forskare som Giddens (Giddens, 1991) hävdat att risker är sociala konstruktioner. Dessa tankegångar har rönt stor uppmärksamhet och uppskattning. Det kom t.o.m. ut en bok för några år sedan med titeln "Risk is a construct", och valet av denna titel tycks avspegla att författarna ansåg att denna insikt var originell och av stor betydelse. Kanske var den det, kanske inte. Betydelsen finns där säkert, men det är inte givet att den är berättigad. Låt oss se närmare på saken.
Det finns flera frågor att reda ut här, till en del handlar det om ett behov av tydliga definitioner. För det första är en risk en framtida händelse som är i någon mån osäker. Den dödsdömde på väg upp i galgen är knappast exponerad för en risk eftersom hans snara död är nästan säker i det ögonblicket. Allas vår död är ingen risk alls eftersom den är absolut säker. Det är framtida händelser det är frågan om, inte något som redan har hänt eller just nu händer. Därför är en risk inget som existerar här och nu, utan förväntningar om något som kan komma att existera. Förväntningarna finns hos människor och de varierar beroende på en mängd individfaktorer.
Alltså: risker finns inte, kan inte finnas av det skälet att det handlar om framtida händelser, men förväntningarna om sådana händelser finns. De finns på samma sätt som andra mentala fenomen som emotioner, minnen och försanthållanden finns. Detta i sin tur leder till nya filosofiska problem men det är inte är ämnet för denna uppsats att närmare reda ut vari de mentala fenomenens existens består.
Vad betyder det att risker skulle vara sociala konstruktioner? Att de är "bara" sociala konstruktioner? Är det sant, och i så fall - betyder det att risker inte "finns" i någon annan mening? Vi har konstaterat att risker är förväntningar om framtida händelser och därför måste de vara sociala konstruktioner, åtminstone i den mån de uppkommer i interaktion mellan människor och det torde normalt vara fallet. Men händelserna som sådana är inga sociala konstruktioner, bara de begrepp vi använder för att tala om dem. Antag att grannens hund överfaller och biter mig. Det är inte en social konstruktion som biter mig, utan en högst reell hund. Däremot är de begrepp som detta lömska anfall sätter i rörelse sociala konstruktioner, och allt som sedan sker är socialt betingat (kontakt med grannen, eventuell polisanmälan och avlivande av hunden etc.), även om inte allt är enbart socialt. Efter denna traumatiska händelse kommer jag för lång tid framöver att ha en viss förväntan när det gäller lömska hundar - förväntan finns, men hundarnas eventuella överfall på mig är något som kan hända i framtiden och blir först då en realitet av ickepsykologisk och ickesocial natur. Det är påtagliga fysiska händelser som det handlar om, vilket varje hundbiten medborgare kan intyga.
Språket är ett trubbigt verktyg, och när det gäller risk tycks det vara extra trubbigt. Visst kan vi säga att risker är bara sociala konstruktioner. Det är sant i den meningen att förväntningar är just sociala konstruktioner. Men det är samtidigt mycket missvisande för "risk" har en dubbel mening, det kan även syfta på själva den förväntade händelsen, på objektet för förväntan. I denna mening är det absurt att säga att risker är bara sociala konstruktioner. Vi kommer inte att lyckas med att avfärda människors oro över risker, om det var vårt syfte, med den enkla filosofiska turneringen ovan - de bitska hundarna finns, de finns "där ute" och de är farliga. De försvinner inte i en tunn grå rök för att vi säger att de "bara är sociala konstruktioner". Allt detta är elementärt och ganska självklart (Hacking, 2000) men behöver sägas med tanke på hur förvirrad debatten varit.
RISK SOM EN FRÅGA OM KULTUR
En annan turnering bjuder kulturteorin för riskuppfattning på. Enligt denna teori "väljer" människor att engagera sig i risker på grundval av sin sociala tillhörighet, närmare bestämt på grundval av vissa abstrakta egenskaper hos grupper de tillhör (Douglas & Wildavsky, 1982). Riskuppfattning sägs på detta sätt ha att göra med "kultur". Det är ett så stort och luddigt begrepp att det känns en smula enfaldigt att ifrågasätta påståendet. Risk och allting annat måste väl på ett eller annat sätt ha att göra med kultur? Men kulturteorin för riskperception är oerhört specifik, trots sitt namn. Kanske har namnet räckt långt för att ge teorin trovärdighet, och det behövs för den är både oklart beskriven av Douglas och Wildavsky, och faktiskt prövbar empiriskt (Wildavsky & Drake, 1990). Ganska många prövningar har gjorts och med något enstaka undantag är resultatet nedslående (Sjöberg, 1997).
Kulturteorin för riskuppfattning är faktiskt ganska egendomlig. Dels har den som just påpekats ej hållit speciellt bra i empiriska prövningar, men det bör också understrykas att den handlar om kultur i en mycket snäv och speciell betydelse. Läser man inte noggrant får man kanske intrycket att det handlar om kultur i detta ords suddiga och allomfattande betydelse i det naturliga språket. Men det gör det inte. Douglas och Wildavskys text är dessutom ytterst abstrakt och svår att förstå, något som ju kan verka imponerande och "vetenskapligt". Vilken förklaringen än kan vara har kulturteorin seglat i medvind under ett par decennier och är grundval för lukrativ konsultverksamhet.
UPPFATTNINGEN ATT RISKER HAR ATT GÖRA MED KÄNSLOR OCH INTE MED VERKLIGHETEN
Individualpsykologer som Fischhoff och Slovic (Fischhoff et al., 1978) har lanserat en modell som de kallar den psykometriska. Här är det viktiga riskens egenskaper. Speciellt starka blir människors reaktioner, enligt denna modell, om risken är emotionellt provocerande och "ny". Kärnkraften anges alltid som det främsta exemplet på en ny och fasaväckande risk, varigenom motståndet mot kärnkraften alltså skulle ha blivit förklarad. Men senare forskning har visat att de ursprungliga dimensionerna i den psykometriska modellen bara förklarar ca 20% av variationen i riskuppfattning och riskacceptans (Sjöberg, 2002 b); åtskilliga viktiga aspekter har uppenbarligen försummats. En sådan aspekt är om en verksamhet som uppfattas som riskfylld anses störa naturens ordning (Sjöberg, 2000c). Missvisande dataanlyser är främsta skälet till att denna modell för många framstått som den definitiva förklaringen till människors reaktioner på risker.
En annan aspekt är att inga undersökningar faktiskt visat att det är emotioner som är utslagsgivande. När dessa studeras separat finner man bara en liten effekt . Det märkliga är att forskarna kallat värderingar för emotioner, och därigenom spritt myten om den emotionellt reagerande allmänheten. De har använt ordet "affect" inte om vad det står för i det naturliga språket, alltså emotioner, utan om värdering.
De tre synerna på risk och riskreaktioner som diskuterats har det gemensamt att de kan användas för att trivialisera motståndet mot ny teknik. Därmed är det inte sagt att detta alltid varit forskarnas avsikt, bara att deras resultat blivit populära för att de lätt kunnat användas på det sättet. En kritisk analys har saknats, kanske för att många användare inte själva varit forskare, åtminstone inte inom samhälls- och beteendevetenskap. På så sätt har riskforskningen kommit att bli en vetenskap i retorikens tjänst (se t.ex. Wildavsky, 1979). Vårt samhälle är det säkraste som funnits, utbrister Wildavsky. Det är absurt att människor är oroade! Men att vi ska sova lugnt om nätterna är tyvärr en absurd tanke - "the world is a dangerous place".
Riskdebatten är till stora delar en fråga om politik, om beslutsfattande och retorik. Låt oss se närmare på det politiska spelet om risker. Becks teser om risksamhället aktualiseras i en sådan diskussion.
RISK OCH POLITIK
För att förstå politiskt beslutsfattande måste man studera politiker. Hur upplever politiker risker och vad styr deras prioriteringar? Det finns ytterst få studier av politikers riskuppfattningar. Jag har emellertid studerat riskuppfattning hos politiker, ledamöter av kommuners hälso- och miljöskyddsnämnder, och jämfört med allmänheten (Sjöberg, 1996). Som framgår av figuren ovan (fig 1) var det stor överensstämmelse mellan dessa två grupper. Samtidigt har vi funnit att experter tenderar att bedöma risker inom sitt ansvarsområde som mindre än vad allmänheten - och politiker - gör (Sjöberg, 2002a). Det här skapar ett gap som i sin tur leder till spänningar och konflikter. Politikerna är vana att lita till experternas omdöme, men det är inte lätt att förbigå allmänhetens inställning. Det är också betänkligt ur demokratisk synvinkel att göra så. I min studie fann jag intressant nog att politikerna hade ganska otydliga och delvis felaktiga idéer om allmänhetens riskuppfattning. I sina prioriteringar utgick de från sin egen riskuppfattning, inte vad de trodde om allmänhetens. Eftersom deras egen riskuppfattning var mycket lik allmänhetens (vilket de inte visste) blev resultatet ändå "demokratiskt", en sorts icke avsedd demokrati, kan man kanske säga.
Det är också intressant att se hur politikerna på riksplanet tycks fästa mycket mera uppmärksamhet vid risker nu än för 30 år sedan (Sjöberg, af Wåhlberg & Kvist, 1998). I Figur 2 återges data på andelen motioner med riskinriktning vid 1963/64 års riksdag och 30 år senare. Dessutom återges andelen motioner med två andra inriktningar: att omfördela resurser mellan grupper i samhället och att stimulera ekonomisk tillväxt. Andelen riskmotioner hade växt från 11 till 29%, medan andelen motioner om omfördelning hade minskat kraftigt. Tillväxtmotioner låg konstant på en låg nivå. Dessa trender återfanns i alla partier utom moderaterna, som inte ökat sitt riskintresse. Moderaternas sympatisörer torde i ganska hög grad tillhöra gruppen av personer som anser att risker är ointressanta och i längden oviktiga.
Det ökade politiska engagemanget i risker och det minskade engagemanget i omfördelning av resurser kanske kan ses som ett stöd för vissa av Becks teser om risksamhället. Men vår tolkning är en annan. Omfördelning av resurser förutsätter ekonomisk tillväxt på hög nivå, annars skulle ju vissa grupper behöva avstå från resurser de redan har. Den förutsättningen var uppfylld under 60-talets s.k. rekordår, men inte på 90-talet. Om resurstillväxten stagnerar finns inga nya pengar att dela ut och om samtidigt skatterna ligger mycket högt kan inte resurser att omfördela skapas genom skattehöjningar. Intresset måste då vändas mot andra politikområden, och risk har onekligen blivit ett allt hetare område i media sedan 60-talet. Riskminskning kostar visserligen pengar, men notan skickas ofta vidare till konsumenterna och betalas inte via statsbudgeten. Det kan bli små kostnader utslagna på många enheter, kostnader som knappast märks. Ett aktuellt exempel som diskuteras i USA efter mjältbrandsbreven hösten 001 är maskinell bestrålning av all post för att döda farliga mikroorganismer (Florig, 2002). Detta skulle medföra fördröjning av posten en dag eller två, samt en portohöjning om ca 10%. Mycket pengar på nationell nivå givetvis, men måhända acceptabelt lite på den enskilda medborgarens nivå.
Terrorismen är för övrigt en ny risk, i den form och på den nivå som den fick den 11 september 2001. Är det en risk som passar Becks teser? Knappast - det är ingalunda en "osynlig" risk utan den är högst påtaglig och konkret. Den drabbade många välbeställda personer som arbetade i höglöneyrken, inte de fattiga. En annan sak är vilka som drabbades i det fattiga och krigshärjade Afghanistan av de amerikanska motåtgärderna. Varje risk har sin egen unika profil och alla de risker som vi utsätts för kan inte fångas in i Becks schema. Men låt oss till slut se på människan som riskhanterare i ett vidare perspektiv.
MÄNNISKAN - EN RISKUNDVIKANDE VARELSE
Kanske finns det en tidlös tendens hos människor att reagera på risker. Vi har funnit i vår forskning att människor tycks reagera starkare på negativa än på positiva förväntningar (Sjöberg, 1989). Det är också väl känt att de grundläggande mänskliga emotionerna är övervägande negativa (Izard, 1977). Det ligger nära till hands att spekulera om utvecklingsbiologiska skäl till att människan är en riskundvikande varelse. Små, svaga och långsamma varelser på Afrikas savanner behövde en gång i tiden vara förutseende och undvika faror och bestraffningar innan de drabbades av dem. Det var viktigare att undvika faror än att uppsöka och njuta av belöningar. Samtidigt är det självklart att människor inte bara är riskundvikande. Det finns dessutom individuella skillnader. Somliga söker aktivt efter den stimulans som risktagande kan ge (Zuckerman, 1994).
I själva verket är hela variationen i riskuppfattning intressant, inte bara "oron". I våra studier av allmänhetens riskuppfattningar finner vi att de som förnekar risker är - gånger flera än dem som anser att riskerna är mycket stora. Dessa människor litar på experters försäkringar om att risker är små, och de anser att ekonomisk tillväxt kommer att lösa riskproblemen, t.ex. på miljöområdet. Skepsis mot expertis och vetenskap är annars ganska utbredd i vårt samhälle.
Förekomsten av en stor grupp av risk förnekare ska ses i ljuset av att människor ofta har helt olika syn på risker för andra och risker för den egna personen. Risken för egen del är de flesta benägna att bedöma som betydligt mindre än risken för andra. Detta gäller speciellt sådana risker som man upplever sig ha kontroll över, som rökning, matvanor etc. Men det kan även gälla en teknikrisk som riskerna med den nya informationsteknologin eller ekonomiska risker. I ett aktuellt forskningsprojekt arbetar vi med frågan om varför vissa risker försummas.
Samhället förändras ständigt och därmed de faktiska risker som varje generation står inför. Becks tes att just vår tid står inför speciellt många "osynliga" risker faller platt till marken när vi inser att tidigare generationer även de stod inför många sådana risker. Infektionssjukdomar har t.ex. osynliga orsaker och det var först i slutet av 1800-talet som man började förstå mikroorganismernas betydelse för sjukdomar. Tidigare generationer var i hög grad religiöst engagerade och i religionen är allting "osynligt", men icke desto mindre för de troende högst reellt och av enorm betydelse, inte minst som risker (t.ex. risken att hamna i helvetet).
De risker som gäller vår tid tycks inte ha några gemensamma drag. En del är skapade av ny teknik, andra är resultatet av djupgående politiska motsättningar. Medias och politikernas intresse för risker kan ha ekonomiska orsaker, men det kan också bero på att den vetenskapliga utvecklingen har gjort det möjligt att mäta risker på ett sätt som förr var omöjligt, t.ex. små mängder av cancerogena ämnen i maten. Medias betydelse för riskuppfattningen är stor men behöver analyseras ytterligare; det är långt ifrån självklart att det är så enkelt att riskuppfattning entydigt förorsakas av media.
Vilka risker som tidigare generationer faktiskt upplevde kan vi veta åtminstone något om, och forskning om dessa historiska förhållanden kan ge intressanta uppslag (Odén, 1982). Vi har t.ex. gjort en fallstudie av den första större järnvägsolyckan i Sverige, som inträffade år 1864 när den tekniken var helt ny (Sjöberg & af Wåhlberg, 1996). Vi fick några intressanta insikter. En var att det ingalunda fanns en massa ingrodda fördomar mot järnvägarna i Sverige vid den tidpunkten. Tvärtom var det ett stort sug efter den nya tekniken. Olyckan vid Sandsjö var visserligen en stor mediasensation och uppmärksamheten om den och den efterföljande diskussionen var intensiv.
Men ingen krävde att järnvägarna skulle avvecklas "med förnuft". Varför inte? Flera dog i Sandsjö än i Harrisburg hundra år senare, där ju f ö ingen dog. Vår tolkning är att järnvägarna var en så stor förbättring av transporterna att inga acceptabla alternativ fanns. Kärnkraften däremot kan ersättas av andra metoder att producera el, liksom genmodifierad mat kan framstå som "onödig", mänskligheten har trots allt producerat mat i alla tider utan hjälp av genteknik. Vi har i aktuella studier funnit att ersättbarheten hos en teknik är en viktig aspekt på om den kan accepteras trots vissa risker.
Människan är en riskundvikande varelse, ja, men inte till vilket pris som helst. Vår beredskap att acceptera ny teknik påverkas av riskperception men också av flera andra faktorer. Riskforskningen startade en gång med ett tyst antagande om att just risk är ett fruktbart fokus. Detta har visat sig sant till en del, men bara till en del. Attityder till tekniken bestäms av flera faktorer och risk är bara en, låt vara att den är viktig och intressant. En breddning av perspektivet är påkallad, men det är en annan historia.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
