Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Historia
Från Nydala kloster till Saddams Bagdad
I historien fullkomligt vimlar det av lögnare
Av Dick Harrison, f 1966, professor i historia, Lunds universitet
Det finns lika gott om lögner i historien som det finns lögner om historien. Men lögnerna skiljer sig åt. När medeltidens kyrkliga makthavare tillverkade ett falskt, flera hundra år gammalt gåvobrev där påven påstods ha tilldelats makten över Västeuropa, ansåg man att påven fick den makt han var berättigad till. När Saddam Hussein drygt tusen år senare ideligen uppträdde i militäruniform utan att ha genomgått någon militär utbildning, skedde detta snarast i propagandistiskt syfte. Ytterst sett visar dock alla lögner i och om historien på den erhörda betydelse som man tillmäter historien om ett land eller ett folk.
Människan är av naturen en notorisk lögnare. Vi tänker, därför ljuger vi. Eller rättare sagt: vi lever, talar och reagerar i en gråzon av konstruerade sanningar och sannolikheter. När vi uttalar oss om världen, historien, framtiden och om våra medmänniskor kan vi aldrig, hur mycket vi än skulle vilja, uppnå den typ av faktakonkretion som är att betrakta som absolut sanning. Om vi inte inser detta gör vi oss skyldiga till missförstånd, misstag och slarv. Men när vi väl inser detta oundvikliga förhållande och medvetet utnyttjar det kallas våra handlingar för lögner. Det kan röra sig om passiva lögner - ett i sig stumt handlande som vilseleder motparten - eller om kreativa, aktiva lögner. I båda fallen är sanningen satt på undantag. Med avsikt!
Lögnen är alltså en viljeyttring, en socialt meningsfull handling som rymmer ett väsentligt budskap. I tider då den enskilda individen och hennes yttranden är av stor vikt för politiska och sociala processer erhåller ljugandet därmed en samhällelig betydelse som inte får underskattas. Ju mer individcentrerat, ju mindre institutionaliserat och byråkratiserat, samhället är, desto större potential ligger i en framgångsrikt levererad lögn. Det fanns större makt att vinna på att ljuga framgångsrikt för några hundra år sedan än det finns idag. Alltså är det föga förvånande att historien är proppfull av kreativa lögnare. Ljugandet var och är ett lättillgängligt vapen i den historiska människans muntliga och skriftliga arsenal.
Det är viktigt att hålla isär den medvetna, illvilliga lögnen - den som enligt Goebbels förvandlas till en sanning om den blott upprepas tillräckligt ofta - från den socialt accepterade typ av lögn som knappast föranleder attacker av dåligt samvete hos aktören ifråga. Den senare typen är historiskt sett mycket vanlig och möter oss omgående om vi önskar analysera människors självbilder och rättfärdiggöranden av den egna historien. Men den kan också visa sig i situationer där vi idag per automatik skulle utgå från att alla lögner faller inom den förra, illvilliga, kategorin - exempelvis inom juridikens sfär.
Så var fallet inom den medeltida katolska kyrkan, ett vittförgrenat nätverk av institutioner vars kapacitet för urkundsförfalskning var minst sagt betydande. Paradexemplet är det så kallade konstantinska gåvobrevet. Bakgrunden var det glapp som fanns mellan den alltmer prestigemedvetna påvekyrkan i Rom och den brist på faktisk makt som Roms biskopar var pinsamt medvetna om att de led av.
När det i mitten av 700-talet stod klart att påven inte längre kunde räkna med politisk och militär hjälp av kejsaren i Konstantinopel invecklade sig kurians skarpaste hjärnor i en lögnaktig väv av historieförfalskning som skulle lura sekler och åter sekler av europeiska makthavare. Det konstantinska gåvobrevet skrevs någon gång under 700-talets andra hälft, men texten utgav sig för att vara skriven av kejsar Konstantin på 300-talet.
Enligt dokumentet tilldelades påven hela det västromerska riket av kejsaren. I teorin blev med andra ord samtliga världsliga härskare i Västeuropa underkastade påvens välde. I mitten av 800-talet tillkom nya förfalskningar med samma allmänna syfte, vilka var ämnade att kraftigt stärka de omedelbara banden mellan påve och vanliga biskopar på de mellanliggande ärkebiskoparnas bekostnad.
Det finns inget som hindrar, tvärtom mycket som talar för, att de människor som utformade dessa lögner såg sig själva som rättfärdiga sanningssägare. De rättade till historien och skänkte påvedömet den ställning forna tiders fromma kejsare rimligen måste ha ansett institutionen vara berättigad till. De var inga skurkar. De var trogna påvetjänare som gjorde sin plikt mot vad de ansåg vara den heligaste och sannaste versionen av historien. Lögnen var för dem ett acceptabelt sätt att bättre på det historiska minnet.
På samma sätt resonerade mängder av medeltida abbotar och biskopar. För en dåtida prelat kan vad vi uppfattar som en typisk lögn mycket väl ha varit att betrakta som en fullt acceptabel variant av sanning. En bidragande orsak utgjordes av den minneskultur som var förhärskande under medeltiden, en kultur som kombinerade muntlighet och skriftlighet på ett sätt som är främmande för flertalet officiella arenor i nutidens samhälle.
På ett helt annat plan ligger de historiska lögner som skapades mot bakgrund av bittra konflikter i vilka kända sanningar medvetet undertrycktes. Inom politikens sfär var dylika lögner legio, före och efter Machiavelli. I propagandans historia har de utgjort ett ledmotiv så långt tillbaka i historien vi kan blicka. Ju mer känslomättad och smäktande lögn, desto bättre. En av propagandastrategernas grundregler har varit, och är, att appellera till hjärtat snarare än till hjärnan. En annan god regel är att tillförsäkra sig tillgång till en lagom farlig fiende som offren/publiken skall ta spjärn emot. Lögnaktiga myter, legender och syndabocksutpekande har alltid kommit väl till pass.
Ett typiskt svenskt exempel härpå är konung Karl Knutssons syndabocksletande efter förlusten av Gotland år 1449. Orsaken till att ön gick förlorad var av allt att döma inte något svenskt förräderi utan snarare det faktum att den danske kungen Kristian I förfogade över militärt överlägsna styrkor - men det var inte trevligt att behöva erkänna. Det var inte heller nödvändigt, eftersom en lämplig syndabock fanns nära till hands. Hans namn var Magnus Gren, och han hade varit huvudansvarig för de svenska krigshandlingarna under det gångna årets strider. Det var Magnus som hade accepterat det nesliga avtal av den 31 juli 1449 som i praktiken överförde Gotland till danskt styre. Alltså, resonerade Karl Knutsson, kunde hans handlingar misstänkliggöras. Måhända hade inte allt gått rätt till? Hur hade det kommit sig att han förlorat Gotland för sin kungs räkning? Var herr Magnus måhända i själva verket kung Kristians man? Misstanken blev till anklagelse och anklagelsen drog med sig lögner. Det faktum att det sedan gammalt fanns ont blod mellan Karl och Magnus gjorde inte saken bättre för den senare.
Processen går att följa månad för månad, från allmän kunglig vrede över krigets utgång till direkt utpekande av herr Magnus som skyldig. I det brev Karl Knutsson skrev till högmästaren av Tyska orden i Marienburg den 23 augusti 1449 beklagar han sig endast över att ha fallit offer för danskt bedrägeri. Magnus Gren framstår vid denna tid, omedelbart efter det att fiaskot på Gotland blivit ett faktum, snarare som misstänkt godtrogen än som kriminell. Svenskarna hade låtit sig luras av den danske flottbefälhavaren Olof Axelssons falska dagtingan. Senare, när Karlskrönikan nedtecknades i början av 10talet, skildras emellertid Magnus som en tvättäkta skurk: han var mannen som "skilde gotland fra sin retta herres honda". Första gången Karl Knutsson bevisligen kastar sig över Magnus Gren och börjar anklaga honom för förräderi är i ett brev till Lubeck av den 19 november 1450, vid en tidpunkt då Magnus till följd av en öppen brytning med kungen hade gått i exil. Under påföljande år lades hela skulden för nederlaget på "förrädaren" herr Magnus axlar, och skulden utökades med ytterligare försyndelser. Kung Karl hävdade, uppenbarligen grovt lögnaktigt, att Magnus begått förräderi på det stora förhandlingsmötet i Halmstad i maj 1450, ett möte som Magnus inte ens tycks ha deltagit i. Men lögnen tjänade sitt syfte.
Propagandalögner kan anta formen av kropp och symbolspråk i lika stor utsträckning som de kan ta sig skriftliga och muntliga uttryck. Ju mer betydelsefullt bildmediet är, desto större är frestelsen att ikläda sig lögnens skepnad. Se bara på en av vår egen tids mest offentliga lögnare på den storpolitiska arenan, den irakiske diktatorn Saddam Hussein. Under 1980- och tidigt 1990-tal föredrog Saddam att framträda i uniform, något alla dåvarande CNN-tittare kan vittna om. Saddam var Mesopotamiens försvarare mot allt ont, först i iransk och senare i amerikansk och israelisk skepnad. Till saken hör emellertid att Saddam Hussein, den Store Soldaten, var en ren bluff, en medial lögn. Saddam lyckades i sin ungdom inte erhålla den eftersträvade militära utbildningen. Han tillbringade sina formativa år med att studera juridik; han saknar militär erfarenhet. Krigar-Saddam var resultatet av medveten propagandaplanering. I takt med att den irakiska militärapparaten växte identifierade sig ledaren med de väpnade styrkorna. Medan åtskilliga andra diktatorer, till exempel de latinamerikanska, faktiskt var militärer och helt följdriktigt uppträdde i uniform gjorde Saddam Hussein en poäng av uniformen enbart för att han - i och för sig helt korrekt - ansåg att just denna image var lämplig för honom i hans roll som krigsledare. Senare, när det snarare gällde att framställa sig som martyr under FN:s resolutioner, lade han uniformen åt sidan och började i allt större utsträckning uppträda i civila kläder inför TV-kamerorna. När USA och Storbritannien ånyo började skramla med vapnen inför 2003 års krig dök uniformen upp på nytt. Och så vidare. Diktatorn bokstavligt talat klädde sig i en lögn.
Till de mest fascinerande historiska lögnerna hör de som effektivt har kombinerat text och bildmediet för att erhålla maximal effekt. Mitt favoritexempel är den engelske kungen Rikard III:s bittra postuma öde. Rikard, som regerade från 1483 till 1485, hade egentligen bara ett stort fel: han var den siste av sin ätt. Med honom förlorade huset Plantagenet den engelska tronen. Efterträdaren Henrik VII tillhörde det walesiska huset Tudor, en dynasti vars anor var urusla jämfört med Rikards. Henrik var så illa tvungen att legitimera sitt troninnehav och han gick till väga på det över hela jordklotet sedvanliga viset: han demoniserade sin föregångare. I tudorernas propaganda förvandlades Rikard till ett monster. Man målade till en förhöjd skuldra på hans porträtt för att ge intryck av att han hade varit puckelryggig, ett för dåtidens människor typiskt tecken på ondska - den vedervärdiga kroppen uppfattades som den vedervärdiga själens spegel. Thomas More skrev en sanningsmässigt sett fullständigt vedervärdig text om den onde kung Rikard. William Shakespeare gick ännu längre och gjorde Rikard till en tidlös symbol för den självutnämnde övermänniskan/monstret som begår mord på löpande band och inte väjer för någon lögn i sin kamp för att erhålla den absoluta makten.
Märk väl: ingenting av vad som möter oss i Shakespeares berömda skådespel, mer än kronologiska ramfakta, kan historiskt beläggas, inte ens anklagelsen att Rikard skall ha gjort sig skyldig till mordet på sina två i Towern inspärrade brorsöner. För en historiker som ägnar sig åt en analys av vad som verkligen hände i England åren 1483-1485 är Shakespeares drama, liksom Thomas Mores text, relativt ointressant. Men för konstruktionen av det historiska minnet, av engelsmännens kollektiva förflutna, är dessa litterära verk högintressanta. Lögnen etablerades, uppskattades och fick en nationell funktion att fylla. Under kommande sekler kom lögnen om den elake puckelryggen - tillsammans med bilden av den lika fete som livsfarlige Henrik VIII, den lysande drottning Elisabeth I och den obetvingliga engelska flottan - att utgöra en viktig pusselbit i den expanderande brittiska självmedvetenheten. Och det är så det brukar vara: vi bygger i stor utsträckning våra historiska minnen med hjälp av lögner.
Aldrig syns detta tydligare än när nationers ledare söker sig till historien för att legitimera sin existens och skära till sig en egen bit av det förflutnas tårta. Om det saknas ett ädelt förgånget får man konstruera det. Uppfinna riksvaggor, tolka historien med utgångspunkt i förutfattade meningar, kreativt utnyttja den gråzon som skiljer sanningen från lögnen.
När jag reste omkring i Tibet under sommaren 1987 fann jag åtskilliga historieböcker på engelska, i vilka de kinesiska författarna hävdade att Tibet knöts till Kina redan på 600-talet och att landet därför i princip varit att betrakta som en kinesisk provins sedan mer än tusen år. Lögn! I själva verket har Tibet stått helt utanför den kinesiska, konfucianska, inflytandesfären i historisk tid. Visserligen har både Kina och Tibet lytt under samma främlingsvälde - mongolers och manchuers - under vissa perioder, men något egentligt kinesiskt välde över Tibet har bevisligen inte existerat före 1950-talet. Japan, Korea och Vietnam är kulturellt sett betydligt mer kinesiska än Tibet. Men hur många turister vet det? Jag visste, eftersom jag är historiker till professionen, men hur många andra vet? Lögnen introduceras eftersom den fyller en funktion.
Den ljugande människan är en historisk realitet. När vi gräver oss bakåt i historien möter vi den ena fascinerande härvan av lögner efter den andra. Historikerns kardinalredskap, källkritiken, har tillkommit just för att hjälpa oss ur detta dilemma. Och då vi konfronterar det nutida historiebruket ramlar vi över lögner ännu fortare - själva historiens karaktär av fjärran tid, av händelser och processer som inte längre kan iakttas, formligen inbjuder till grova lögner och mytkonstruktioner.
Ser jag något problem i detta? Nej, egentligen inte. Det ligger förmodligen i vår mänskliga natur att ljuga, att utnyttja gråzoner mellan sanning och falskhet. När en historisk lögn väl är uppdyrkad och belyst fungerar den snarare som forskningskrydda än som irritationsmoment. Att nutidens statschefer och propagandaministrar tillgriper historien i sina lögnexcesser stör mig inte heller nämnvärt. Visst blir jag ilsken när jag bläddrar i böcker som gör gällande att Tibet blev kinesiskt på 600-talet, men samtidigt småler jag över det faktum att det är just historien kineserna vänder sig till när de i detta fall letar efter en lögnarena. Vi ljuger ju inte om vad som helst utan om vad som verkligen betyder något. Såsom nämndes i inledningen till denna artikel: lögnen är en viljeyttring, en socialt meningsfull handling som rymmer ett väsentligt budskap. Ergo: att man väljer att ljuga om historien är ett klart belägg för att man tillmäter den vetenskap åt vilken jag har valt att ägna mitt yrkesliv en mycket stor betydelse. Historia är viktigt.
Lögnen är alltså en viljeyttring, en socialt meningsfull handling som rymmer ett väsentligt budskap. I tider då den enskilda individen och hennes yttranden är av stor vikt för politiska och sociala processer erhåller ljugandet därmed en samhällelig betydelse som inte får underskattas. Ju mer individcentrerat, ju mindre institutionaliserat och byråkratiserat, samhället är, desto större potential ligger i en framgångsrikt levererad lögn. Det fanns större makt att vinna på att ljuga framgångsrikt för några hundra år sedan än det finns idag. Alltså är det föga förvånande att historien är proppfull av kreativa lögnare. Ljugandet var och är ett lättillgängligt vapen i den historiska människans muntliga och skriftliga arsenal.
Det är viktigt att hålla isär den medvetna, illvilliga lögnen - den som enligt Goebbels förvandlas till en sanning om den blott upprepas tillräckligt ofta - från den socialt accepterade typ av lögn som knappast föranleder attacker av dåligt samvete hos aktören ifråga. Den senare typen är historiskt sett mycket vanlig och möter oss omgående om vi önskar analysera människors självbilder och rättfärdiggöranden av den egna historien. Men den kan också visa sig i situationer där vi idag per automatik skulle utgå från att alla lögner faller inom den förra, illvilliga, kategorin - exempelvis inom juridikens sfär.
LÖGNER I SANNINGENS TJÄNST
Så var fallet inom den medeltida katolska kyrkan, ett vittförgrenat nätverk av institutioner vars kapacitet för urkundsförfalskning var minst sagt betydande. Paradexemplet är det så kallade konstantinska gåvobrevet. Bakgrunden var det glapp som fanns mellan den alltmer prestigemedvetna påvekyrkan i Rom och den brist på faktisk makt som Roms biskopar var pinsamt medvetna om att de led av.
När det i mitten av 700-talet stod klart att påven inte längre kunde räkna med politisk och militär hjälp av kejsaren i Konstantinopel invecklade sig kurians skarpaste hjärnor i en lögnaktig väv av historieförfalskning som skulle lura sekler och åter sekler av europeiska makthavare. Det konstantinska gåvobrevet skrevs någon gång under 700-talets andra hälft, men texten utgav sig för att vara skriven av kejsar Konstantin på 300-talet.
Enligt dokumentet tilldelades påven hela det västromerska riket av kejsaren. I teorin blev med andra ord samtliga världsliga härskare i Västeuropa underkastade påvens välde. I mitten av 800-talet tillkom nya förfalskningar med samma allmänna syfte, vilka var ämnade att kraftigt stärka de omedelbara banden mellan påve och vanliga biskopar på de mellanliggande ärkebiskoparnas bekostnad.
Det finns inget som hindrar, tvärtom mycket som talar för, att de människor som utformade dessa lögner såg sig själva som rättfärdiga sanningssägare. De rättade till historien och skänkte påvedömet den ställning forna tiders fromma kejsare rimligen måste ha ansett institutionen vara berättigad till. De var inga skurkar. De var trogna påvetjänare som gjorde sin plikt mot vad de ansåg vara den heligaste och sannaste versionen av historien. Lögnen var för dem ett acceptabelt sätt att bättre på det historiska minnet.
På samma sätt resonerade mängder av medeltida abbotar och biskopar. För en dåtida prelat kan vad vi uppfattar som en typisk lögn mycket väl ha varit att betrakta som en fullt acceptabel variant av sanning. En bidragande orsak utgjordes av den minneskultur som var förhärskande under medeltiden, en kultur som kombinerade muntlighet och skriftlighet på ett sätt som är främmande för flertalet officiella arenor i nutidens samhälle.
Huvuddelen av all kommunikation under medeltiden var muntlig. Skrivna dokument var ofta, särskilt under äldre medeltid, föga mer än skriftliga bekräftelser på muntliga överenskommelser. Dessutom var skrivna dokument förgängliga: de kunde stjälas, tappas bort eller brinna upp. Eftersom medeltidsmänniskorna lade stor tonvikt vid minnesförmågan och den muntliga traditionen ansåg man sig emellertid kunna rädda bekräftelsernas juridiska giltighet genom att när så krävdes skriva ned nya dokument utifrån vad den hävdvunna traditionen gjorde gällande. Anta exempelvis att en grupp stormän eller en kung donerar en skog i Småland till munkarna i Nydala kloster någon gång i mitten av 1100-talet. Anta vidare att munkarna ett sekel senare bestämt tror sig veta att de fick ytterligare en skog och förgäves letar efter dokument för att hävda sin rätt inför tinget. De finner inget dokument. I detta läge var det helt naturligt att fabricera - förfalska - ett dokument som gjorde gällande att skogen ifråga trots allt hade donerats till Nydala i mitten av 1100-talet. Eventuellt skriver man i så fall om det ursprungliga dokumentet till att syfta på båda skogarna. Sedan tar man med sig dokumentet till tinget och konfronterar en grupp mer än lovligt ilskna storbönder vars historiska minne inte inkluderar någon skogsgåva.
Detta scenario är inte fiktivt. Just sådana förfalskningar skedde i mängder i hela Europa under medeltiden, även i Sverige och i synnerhet i Nydala kloster. Klosterfolket menade att de gjorde rätt. Stormännen ute i bygderna hade naturligtvis motsatt åsikt. Resultatet var heta konflikter och i förlängningen produktionen av ännu fler dokument, varav många säkerligen innehöll ytterligare lögner.
PROPAGANDALÖGNER FRÅN KARL KNUTSSON TILL SADDAM HUSSEIN
På ett helt annat plan ligger de historiska lögner som skapades mot bakgrund av bittra konflikter i vilka kända sanningar medvetet undertrycktes. Inom politikens sfär var dylika lögner legio, före och efter Machiavelli. I propagandans historia har de utgjort ett ledmotiv så långt tillbaka i historien vi kan blicka. Ju mer känslomättad och smäktande lögn, desto bättre. En av propagandastrategernas grundregler har varit, och är, att appellera till hjärtat snarare än till hjärnan. En annan god regel är att tillförsäkra sig tillgång till en lagom farlig fiende som offren/publiken skall ta spjärn emot. Lögnaktiga myter, legender och syndabocksutpekande har alltid kommit väl till pass.
Ett typiskt svenskt exempel härpå är konung Karl Knutssons syndabocksletande efter förlusten av Gotland år 1449. Orsaken till att ön gick förlorad var av allt att döma inte något svenskt förräderi utan snarare det faktum att den danske kungen Kristian I förfogade över militärt överlägsna styrkor - men det var inte trevligt att behöva erkänna. Det var inte heller nödvändigt, eftersom en lämplig syndabock fanns nära till hands. Hans namn var Magnus Gren, och han hade varit huvudansvarig för de svenska krigshandlingarna under det gångna årets strider. Det var Magnus som hade accepterat det nesliga avtal av den 31 juli 1449 som i praktiken överförde Gotland till danskt styre. Alltså, resonerade Karl Knutsson, kunde hans handlingar misstänkliggöras. Måhända hade inte allt gått rätt till? Hur hade det kommit sig att han förlorat Gotland för sin kungs räkning? Var herr Magnus måhända i själva verket kung Kristians man? Misstanken blev till anklagelse och anklagelsen drog med sig lögner. Det faktum att det sedan gammalt fanns ont blod mellan Karl och Magnus gjorde inte saken bättre för den senare.
Processen går att följa månad för månad, från allmän kunglig vrede över krigets utgång till direkt utpekande av herr Magnus som skyldig. I det brev Karl Knutsson skrev till högmästaren av Tyska orden i Marienburg den 23 augusti 1449 beklagar han sig endast över att ha fallit offer för danskt bedrägeri. Magnus Gren framstår vid denna tid, omedelbart efter det att fiaskot på Gotland blivit ett faktum, snarare som misstänkt godtrogen än som kriminell. Svenskarna hade låtit sig luras av den danske flottbefälhavaren Olof Axelssons falska dagtingan. Senare, när Karlskrönikan nedtecknades i början av 10talet, skildras emellertid Magnus som en tvättäkta skurk: han var mannen som "skilde gotland fra sin retta herres honda". Första gången Karl Knutsson bevisligen kastar sig över Magnus Gren och börjar anklaga honom för förräderi är i ett brev till Lubeck av den 19 november 1450, vid en tidpunkt då Magnus till följd av en öppen brytning med kungen hade gått i exil. Under påföljande år lades hela skulden för nederlaget på "förrädaren" herr Magnus axlar, och skulden utökades med ytterligare försyndelser. Kung Karl hävdade, uppenbarligen grovt lögnaktigt, att Magnus begått förräderi på det stora förhandlingsmötet i Halmstad i maj 1450, ett möte som Magnus inte ens tycks ha deltagit i. Men lögnen tjänade sitt syfte.
Propagandalögner kan anta formen av kropp och symbolspråk i lika stor utsträckning som de kan ta sig skriftliga och muntliga uttryck. Ju mer betydelsefullt bildmediet är, desto större är frestelsen att ikläda sig lögnens skepnad. Se bara på en av vår egen tids mest offentliga lögnare på den storpolitiska arenan, den irakiske diktatorn Saddam Hussein. Under 1980- och tidigt 1990-tal föredrog Saddam att framträda i uniform, något alla dåvarande CNN-tittare kan vittna om. Saddam var Mesopotamiens försvarare mot allt ont, först i iransk och senare i amerikansk och israelisk skepnad. Till saken hör emellertid att Saddam Hussein, den Store Soldaten, var en ren bluff, en medial lögn. Saddam lyckades i sin ungdom inte erhålla den eftersträvade militära utbildningen. Han tillbringade sina formativa år med att studera juridik; han saknar militär erfarenhet. Krigar-Saddam var resultatet av medveten propagandaplanering. I takt med att den irakiska militärapparaten växte identifierade sig ledaren med de väpnade styrkorna. Medan åtskilliga andra diktatorer, till exempel de latinamerikanska, faktiskt var militärer och helt följdriktigt uppträdde i uniform gjorde Saddam Hussein en poäng av uniformen enbart för att han - i och för sig helt korrekt - ansåg att just denna image var lämplig för honom i hans roll som krigsledare. Senare, när det snarare gällde att framställa sig som martyr under FN:s resolutioner, lade han uniformen åt sidan och började i allt större utsträckning uppträda i civila kläder inför TV-kamerorna. När USA och Storbritannien ånyo började skramla med vapnen inför 2003 års krig dök uniformen upp på nytt. Och så vidare. Diktatorn bokstavligt talat klädde sig i en lögn.
LÖGNEN SOM DEL I ETT LANDS SJÄLVBILD
Till de mest fascinerande historiska lögnerna hör de som effektivt har kombinerat text och bildmediet för att erhålla maximal effekt. Mitt favoritexempel är den engelske kungen Rikard III:s bittra postuma öde. Rikard, som regerade från 1483 till 1485, hade egentligen bara ett stort fel: han var den siste av sin ätt. Med honom förlorade huset Plantagenet den engelska tronen. Efterträdaren Henrik VII tillhörde det walesiska huset Tudor, en dynasti vars anor var urusla jämfört med Rikards. Henrik var så illa tvungen att legitimera sitt troninnehav och han gick till väga på det över hela jordklotet sedvanliga viset: han demoniserade sin föregångare. I tudorernas propaganda förvandlades Rikard till ett monster. Man målade till en förhöjd skuldra på hans porträtt för att ge intryck av att han hade varit puckelryggig, ett för dåtidens människor typiskt tecken på ondska - den vedervärdiga kroppen uppfattades som den vedervärdiga själens spegel. Thomas More skrev en sanningsmässigt sett fullständigt vedervärdig text om den onde kung Rikard. William Shakespeare gick ännu längre och gjorde Rikard till en tidlös symbol för den självutnämnde övermänniskan/monstret som begår mord på löpande band och inte väjer för någon lögn i sin kamp för att erhålla den absoluta makten.
Märk väl: ingenting av vad som möter oss i Shakespeares berömda skådespel, mer än kronologiska ramfakta, kan historiskt beläggas, inte ens anklagelsen att Rikard skall ha gjort sig skyldig till mordet på sina två i Towern inspärrade brorsöner. För en historiker som ägnar sig åt en analys av vad som verkligen hände i England åren 1483-1485 är Shakespeares drama, liksom Thomas Mores text, relativt ointressant. Men för konstruktionen av det historiska minnet, av engelsmännens kollektiva förflutna, är dessa litterära verk högintressanta. Lögnen etablerades, uppskattades och fick en nationell funktion att fylla. Under kommande sekler kom lögnen om den elake puckelryggen - tillsammans med bilden av den lika fete som livsfarlige Henrik VIII, den lysande drottning Elisabeth I och den obetvingliga engelska flottan - att utgöra en viktig pusselbit i den expanderande brittiska självmedvetenheten. Och det är så det brukar vara: vi bygger i stor utsträckning våra historiska minnen med hjälp av lögner.
Aldrig syns detta tydligare än när nationers ledare söker sig till historien för att legitimera sin existens och skära till sig en egen bit av det förflutnas tårta. Om det saknas ett ädelt förgånget får man konstruera det. Uppfinna riksvaggor, tolka historien med utgångspunkt i förutfattade meningar, kreativt utnyttja den gråzon som skiljer sanningen från lögnen.
När jag reste omkring i Tibet under sommaren 1987 fann jag åtskilliga historieböcker på engelska, i vilka de kinesiska författarna hävdade att Tibet knöts till Kina redan på 600-talet och att landet därför i princip varit att betrakta som en kinesisk provins sedan mer än tusen år. Lögn! I själva verket har Tibet stått helt utanför den kinesiska, konfucianska, inflytandesfären i historisk tid. Visserligen har både Kina och Tibet lytt under samma främlingsvälde - mongolers och manchuers - under vissa perioder, men något egentligt kinesiskt välde över Tibet har bevisligen inte existerat före 1950-talet. Japan, Korea och Vietnam är kulturellt sett betydligt mer kinesiska än Tibet. Men hur många turister vet det? Jag visste, eftersom jag är historiker till professionen, men hur många andra vet? Lögnen introduceras eftersom den fyller en funktion.
I det tibetanska fallet är lögnen en uppenbar lögn. Det finns inte ens en ursäktande gråzon. I många andra fall existerar emellertid ett spännande spelrum, ett tolkningsutrymme som beslöjar lögnens intention. Vi vet ju sällan vilka kungar som härskade i våra länder under järn- och bronsålder, vilka maktcentra som blomstrade; vi har bara indikationer och vaga hypoteser. Men i goda lögnares händer kan nog så magra indikationer och hypoteser resultera i konstruktionen av gyllene riksvaggor och glömda imperier.
LÖGNERNA VISAR PÅ HISTORIENS BETYDELSE
Den ljugande människan är en historisk realitet. När vi gräver oss bakåt i historien möter vi den ena fascinerande härvan av lögner efter den andra. Historikerns kardinalredskap, källkritiken, har tillkommit just för att hjälpa oss ur detta dilemma. Och då vi konfronterar det nutida historiebruket ramlar vi över lögner ännu fortare - själva historiens karaktär av fjärran tid, av händelser och processer som inte längre kan iakttas, formligen inbjuder till grova lögner och mytkonstruktioner.
Ser jag något problem i detta? Nej, egentligen inte. Det ligger förmodligen i vår mänskliga natur att ljuga, att utnyttja gråzoner mellan sanning och falskhet. När en historisk lögn väl är uppdyrkad och belyst fungerar den snarare som forskningskrydda än som irritationsmoment. Att nutidens statschefer och propagandaministrar tillgriper historien i sina lögnexcesser stör mig inte heller nämnvärt. Visst blir jag ilsken när jag bläddrar i böcker som gör gällande att Tibet blev kinesiskt på 600-talet, men samtidigt småler jag över det faktum att det är just historien kineserna vänder sig till när de i detta fall letar efter en lögnarena. Vi ljuger ju inte om vad som helst utan om vad som verkligen betyder något. Såsom nämndes i inledningen till denna artikel: lögnen är en viljeyttring, en socialt meningsfull handling som rymmer ett väsentligt budskap. Ergo: att man väljer att ljuga om historien är ett klart belägg för att man tillmäter den vetenskap åt vilken jag har valt att ägna mitt yrkesliv en mycket stor betydelse. Historia är viktigt.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-04
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979