Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Journalistisk sanning måste tas med en nypa salt
När man sysslar med journalistutbildning får man höra sådant lite då och då. Journalisterna tillhör nog de grupper i samhället som får utstå mest kritik. De flesta människor verkar kunna komma med både ett och flera exempel på mer eller mindre grova sakfel i medierna.
Ljuger journalister? Ja, det förkommer nog ibland. Det finns faktiskt ett fackuttryck inom journalistiken för att ljuga. Det kallas "att fejka". Men lögn tillhör, vill jag påstå, ändå undantagen. De allra flesta journalister är seriösa människor som inget hellre vill än presentera sakliga och korrekta nyheter. Ändå blir det ofta fel. Varför?
En förklaring är helt enkelt att journalistik är ett svårt yrke. Vi kan jämföra med historiker. Både journalister och historiker har som uppgift att så korrekt som möjligt beskriva något som har hänt i det förflutna. Inom båda professionerna använder man källkritisk metod. Men historikern kan sitta i lugn och ro, vända och vrida på problemen och så småningom utveckla sina tankar i en uppsats eller avhandling på kanske flera hundra sidor. Journalisten, däremot, har vanligen högst någon eller några timmar till sitt förfogande, han eller hon ska prestera sitt material på några spalter i en tidning eller på högst någon minut i radio eller television, han/hon är ofta utsatt för påtryckningar från olika intressen och har dessutom kravet på sig att framställningen ska vara enkel och slagkraftig.
Som journalist måste man tänka snabbt. Ska man slå upp en nyhet stort eller inte? När ska man komma med följdfrågor under en intervju? Hur ska man formulera dem? Det innebär att den journalistiska källkritiken till stor del handlar om psykologi. Innan man kan lösa ett källkritiskt problem måste man inse att man har ett källkritiskt problem. Därtill kommer att journalisten definitionsmässigt är en amatör bland experter eller - vänligare uttryckt - en generalist bland specialister. Journalisten ska ju kunna behandla en mängd olika ämnen och intervjua människor från de mest skilda verksamhetsområden och kan givetvis inte vara insatt i alla frågor. Det är alltså inte så underligt att det blir fel ibland.
LIKEN I TIMOSOARA
Även om journalister sällan ljuger blir de ofta utsatta för lögner från sina källor. Ett numera nästan klassiskt exempel är liken i Timosoara. Händelsen inträffade i december 1989, det år då Sovjetväldet i Östeuropa rasade samman. Omvälvningarna genomfördes som bekant huvudsakligen på fredlig väg, med undantag för Rumänien där det utbröt blodiga stridigheter. Våldsamheterna började i staden Timosoara, och därifrån spreds bilder som sades föreställa offer för en massaker som utförts av den fruktade säkerhetspolisen. Men det var något konstigt med bilderna. Liken var uppskurna och sedan hopsydda igen, alltså obducerade. Så gör man inte med offer för en massaker. Efter en tid visade det sig också att massakern var en bluff. Revolutionärerna hade tagit döda kroppar från stadens bårhus och arrangerat dem så att det såg ut som om de hade blivit avrättade.
På bilderna är obduktionsspåren tydliga. Varför uppmärksammades de inte genast? Förklaringarna är flera, visade det sig när några av de svenska journalister som hade bevakat Timosarahändelserna intervjuades av journalistikstudenter. En förklaring är naivitet, "alla journalister föll pladask, vi var väl oskuldsfulla. Vi kunde inte föreställa oss den cynism som fanns i Rumänien, att de kunde göra något så hemskt som att likskända bara för att lura oss." Till detta kommer det känslomässiga engagemanget. Journalisterna sympatiserade i allmänhet med de revolutionärer som hade arrangerat den falska massakern, och det gjorde dem mindre benägna att vara misstänksamma. Journalisterna påverkade också varandra. Det blev "en journalistisk masspsykos bland de utländska journalister som befann sig i Rumänien." Dessutom var massakern en "bra" nyhet. Bilderna var av det slaget att det skulle mycket till för att inte uppmärksamma dem. Hemmaredaktionerna skulle förmodligen inte ha uppskattat om någon reporter varit alltför ifrågasättande.
Nu ska man akta sig för att vara efterklok. Jag har visat en av Timosoarabilderna i olika sammanhang - för journalistikstudenter, för yrkesverksamma journalister och för andra grupper. Jag har sagt att det är något fel på bilden och de har i lugn och ro, i en föreläsningssal, fått fundera på saken. Det är påfallande få som har uppmärksammat obduktionsspåren om de inte redan i förväg har känt till fallet. Man kan alltså mycket väl se något, tydligt och klart, utan att inse vad det är man har sett.
I nästa exempel är lögnen mindre uppenbar.
VAKTEN I TREBLINKA
För några år sedan sändes en serie dokumentärprogram i Sveriges Television med titeln Svenskarna som stred för Hitler. Serien byggde på ett grundligt forskningsarbete av journalisten Bosse Schön som kunde visa att flera hundra svenskar hade slagits på Tysklands sida under det andra världskriget. Det var nya uppgifter för den svenska allmänheten, och serien väckte berättigat intresse. Tyngdpunkten i programmen var intervjuer med några av de svenska soldaterna.
En av de intervjuade berättade att han hade varit vakt i förintelselägret Treblinka år 1944. Han hade under sin tyska krigstjänst sett på en anslagstavla att vakter söktes dit. Han hade inte vetat så noga vad det handlade om men ändå sökt och fått tjänst vid lägret. Det hade blivit en chock för honom när den fruktansvärda verkligheten gick upp för honom. Veteranen var synbarligt rörd när han berättade om sina upplevelser.
Efter några dagar kommenterades mannens vittnesmål i pressen av historiker som undrade hur han hade kunnat befinna sig i Treblinka 1944 när lägret lades ner 1943 och hur han hade kunnat söka tjänst där på grund av en lapp på en anslagstavla när personalen handplockades och lägrets själva existens hölls hemlig. Resultatet blev att medierna kastade sig över veteranen för att intervjua honom än en gång. Och då sade han att han kanske inte hade varit i Treblinka när allt kom omkring. Han visade sig vara känd för att vara otillförlitlig.
Det var naturligtvis ett misstag att låta denne man uttala sig i TV. Men det var trots allt ett naturligt misstag. Att ha slagits på Tysklands sida i det andra världskriget är ingenting att skryta med, så problemet hade uppenbarligen varit att få några av veteranerna att ställa upp över huvud taget. Det fanns heller ingen anledning att misstänka lögn. Och det är bara specialister som vet när de olika lägren upprättades och lades ner och hur personalen dit rekryterades. Till skillnad från Timisoarafallet fanns det alltså inga indikationer på något inte stämde. Större kunskap i ämnet från reporterns sida hade kunna förhindra misstaget, men hur stora kunskaper kan man egentligen kräva av en journalist? Och, om specialkunskaper saknas, hur mycket måste man kontrollera? Det är naturligtvis orimligt att granska allt. Hur noggrann journalisten än är riskerar han/hon alltid att luras av otillförlitliga källor.
Det största problemet än nog ändå inte att källorna ljuger. De stora problemen finns i stället i skymningszonen mellan sanning och lögn, bland halvsanningar, missförstånd, oklara formuleringar och skevt faktaurval.
Missförhållanden i äldrevården förekommer tyvärr, och att slå larm om sådana är en viktig uppgift för medierna. Men då måste alla fakta stämma. Det räcker med en eller ett par felaktigheter eller okontrollerade uppgifter för att kritiken ska slå tillbaka på mediet självt. Så skedde för ett antal år sedan då Dagens Eko uppmärksammade vanvård på ett servicehem i Stockholm. Ekot tog upp flera exempel på hur de gamla for illa, men det som väckte mest uppmärksamhet var frågan om Dagmars duschning. Dagmar Westman, 79, intervjuades och sade bland annat:
- Vi fick inte bli duschade var 1:e dag som vi skulle bli. De hade inte tid.
- Hur länge fick ni vänta?
- Två månader nästan var det innan vi blev duschade. Det var i början när de trädde till här.
Det är som bekant en etablerad princip att medierna ska höra båda parter i kontroversiella frågor. Ekot följde den principen och intervjuade direktören för Svensk Hemservice AB som administrerade servicehemmet. Och han pratade på:
- Vi har kommit igång på ett som vi bedömer bra sätt. Vårdtagarna har fått en bra vård...
- Företagets vårdfilosofi är att sätta vårdtagarna i centrum...
- Just den sakfrågan känner jag inte till, men det skulle förvåna mig ypperligt [sic!] om det fanns en medveten strategi hos oss - eller det vet jag att det inte gör. Sedan kan alla göra fel.
Hur det känns att inte få duscha är något som alla kan föreställa sig. Det blev därför en stark kontrastverkan mellan kvinnans äkta upprördhet och byråkratens abstrakta fraser. I den efterföljande debatten i pressen återkom Dagmars uteblivna dusch gång på gång.
Men var det egentligen meningsfullt att ställa direktören och Dagmar mot varandra som två likvärdiga parter? Direktören kunde naturligtvis inte känna till det enskilda fallet, och därför kunde han inte heller uttala sig annat än i allmänna ordalag.
Studerar man vad Dagmar verkligen sade ser man att det finns flera frågor som kunde ha ställts till henne själv eller till någon som hade direkt kontakt med henne. Hon använder ordet "vi". Innebär det att inte heller de andra som bodde på hemmet fick duscha? I så fall, hur visste hon det? Hon talar uttryckligen om förfluten tid. Innebär det att problemet med duschningen nu var ur världen? Och hur hölls Dagmar ren om hon inte fick duscha? Enligt uppgifter som kom fram senare hade Dagmar en skada som gjorde att hon inte kunde duscha utan svåra smärtor. Hon tvättades i stället. Om det stämmer blir fallet genast mindre upprörande. Det visar sig alltså att det skenbart enkla påståendet att Dagmar inte fick duscha i verkligheten är ganska komplicerat.
Kanske är det typiskt för de så kallade medielogiken att duschfrågan fick så stort utrymme. Det framfördes nämligen en betydligt allvarligare anmärkning mot servicehemmets skötsel som inte uppmärksammades lika mycket.
Ett av Ekots problem var att personalen inte ville ställa upp på intervjuer. En av de få som uttalade sig var en ung vikarie som inte längre var anställd på servicehemmet. Hon sade bland annat:
- Det var en tant som fick ligga tre dygn utan att någon hade upptäckt henne, för att man hade glömt att kolla toalettlarmet.
Följande dag kom följande uttalande från Ekot:
När det gäller uppgifterna som framfördes i Ekot i går, om pensionären som legat död i tre dygn utan upptäckt, råder det delade meningar om vad som egentligen hänt. Rebecka Lindberg säger att omständigheterna kring dödsfallet var allmänt kända bland personalen.
Ledningen för Svensk Hemservice AB, som alltså på entreprenad driver Trossen [servicehemmets namn], och socialdistriktets äldrevårdsansvarige tillbakavisar bestämt uppgifterna. Enligt deras version skulle pensionären fallit och legat hjälplös i lite över ett dygn innan personalen funnit henne, därefter skulle den gamla ha dött efter två dygn på sjukhus. Denna tragiska incident finns alltså i flera motstridiga versioner.
Ekot hade än en gång följt den journalistiska konventionen att i kontroversiella frågor låta båda parter uttala sig och överlåta åt publiken att ta ställning. Men inte heller i det här fallet var parterna likvärdiga. Dödsfall registreras noga. Det hade varit en enkel sak att begära fram handlingarna, och hade Svensk Hemservice försökt undanhålla dem hade saken bara blivit värre. Därför finns det alla skäl att tro att Svensk Hemservices version var den riktiga.
Det är inte svårt att räkna ut hur uppgiften om att patienten hade legat död i tre dagar hade uppstått. Vikarien hade hört rykten ("omständigheterna var allmänt kända") och missförstått vad hon hört. Det är lätt att blanda ihop "dog efter tre dagar" med "låg död i tre dagar". En följdfråga som "Har du upplevt det själv?" kunde ha bidragit till att reda ut situationen.
Det intressanta i detta fall är att ledningen för Svensk Hemservice AB faktiskt medgav ett allvarligt missförhållande, nämligen att en pensionär legad hjälplös i över ett dygn och dött strax efteråt. Genom det vaga uttalandet om "flera motstridiga versioner" framstod Ekots kritik av servicehemmet som sämre grundad än den verkligen var.
När man sitter med utskrifter av intervjuerna framför sig är det lätt att se bristerna - felaktigt ställda frågor till fel personer, uteblivna följdfrågor, bristande analys. Men då bör man vara medveten om att bevakningen sköttes av en enda, relativt oerfaren person som hade begränsad tid till sitt förfogande. Man bör också vara medveten om att den här typen av journalistiskt arbete tillhör de allra svåraste. Inom vården brukar såväl patienter som personal vara rädda att uttala sig, det råder sekretess för delar av verksamheten, och ibland kan det handla om avvägningar som en utomstående har svårt att bedöma.
LARMET OM AKRYLAMID
Ett annat område som är svårt att bedöma journalistiskt är vetenskap. Det fick jag själv erfara när jag på våren 2002 träffade några unga forskare inom olika naturvetenskapliga ämnen vid Stockholms universitet. De gick en kurs där de skulle träna sig i att presentera sina resultat för en bredare publik, och min uppgift var att bedöma deras texter. En av forskarna presenterade en ganska snårig artikel som gick ut på att en del mat kunde vara hälsovådlig. Artikeln diskuterades tillsammans med de andra artiklarna utan att väcka någon större uppmärksamhet. Så gick det några veckor, och en dag fick jag se forskarens porträtt på första sidan i alla tidningar under stora larmrubriker. Hon var en av dem som hade upptäckt att det cancerframkallande giftet akrylamid finns i en del vanliga matvaror som pommes frites och chips. Jag hade alltså suttit på en jättenyhet, ett scoop, i flera veckor utan att veta om det. Ingen annan i gruppen hade heller vetat om det. Inte ens forskaren själv hade insett att hur sensationella hennes upptäckter var.
Under en tid var medierna fulla med information om akrylamidens farlighet. Så minskade uppmärksamheten, men i januari 2003 blev akrylamiden återigen en stor nyhet. Men nu var nyheten att akrylamid inte kunde bevisas vara farligt. Vad hade egentligen hänt?
Att forskarna själva inte uppfattade akrylamidfrågan som särskilt viktig berodde bland annat på att de inte ansåg att det var frågan om något nytt. Akrylamidens eventuella cancerframkallande effekter hade offentliggjorts tidigare i smala facktidskrifter. Det som gjorde att saken nu blev en stor nyhet var att det statliga Livsmedelsverket kallade till presskonferens och larmade om att "ett kemiskt ämne som kan orsaka cancer bildas vid tillverkning av en rad livsmedel". Det avgörande för medierna var alltså att det var just Livsmedelsverket som larmade. Livsmedelsverket uppfattades som opartiskt och därför pålitligt. Hade forskarna själva larmat hade man varit betydligt mera misstänksam. Men i diskussionen efteråt uttalades misstanken att Livsmedelsverket inte hade varit så opartiskt som det föreföll. Man hade, påstods det, överdrivit larmet för att få uppmärksamhet.
VILKEN VAR EGENTLIGEN DEN SAKLIGA GRUNDEN FÖR LARMET?
För en journalist är den naturliga frågan i detta sammanhang: Är akrylamid farligt? Men så enkelt ser inte forskarna på saken. Vad som är farligt eller inte farligt är till stor del en bedömningsfråga. Det handlar om vad man jämför med, hur man bedömer risker, vilka gränsvärden som gäller, vilket tidsperspektiv man ser frågan ur etc. Larmet om akrylamidens farlighet byggde på djurförsök, medan de lugnande beskeden kom från undersökningar på människor. Och del forskare lägger stor vikt vid djurförsök, medan andra kräver resultat på människor. Det här är frågor som en journalist inte rimligen kan bedöma på egen hand.
Akrylamidlarmet är ett ovanligt tydligt exempel, men det problem det belyser är mycket vanligt. Det handlar om två saker:
- Forskare kan liksom de flesta andra vara partiska. Den som har gjort en upptäckt har intresse av publicitet. Han eller hon får kanske lättare större resurser till sin fortsatta forskning om resultaten uppmärksammas. Att genomskåda detta är en svår journalistiskt uppgift, men kanske inte svårare än många andra journalistiska problem.
- Forskningsresultat är ofta osäkra, framför allt när de är nya. Det finns vanligen andra undersökningar som pekar i någon annan riktning. Först så småningom etableras en åsikt som sann. Men även denna sanning kan så småningom visa sig vara en osanning. Sådana problem kan ingen journalist förväntas lösa på egen hand. Vad man kan begära är i stället att han eller hon är tillräckligt medveten och har tillräckligt goda kontakter inom forskarvärlden för att kunna avgöra att resultaten är osäkra och vilka som företräder olika åsikter i frågan. Det är svårt nog.
Visst finns det många gånger anledning att kritisera journalister. Men man måste vara realistiskt i sin kritik. Det är numera en allmänt accepterad insikt att alla vetenskapliga sanningar är provisoriska och kan kullkastas av nya rön. Det gäller i ännu mycket högre grad journalistiska sanningar. Som konsumenter av massmedier bör vi kanske vara mera medvetna om detta och ta de journalistiska sanningarna med en sund nypa salt hellre än att hoppa i taket av indignation.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
