Levde som gentleman dömdes som bedragare

En studie i mytomani

ADVOKATEN OM ALCALÁ

Efter några veckors genomgång av Alcalafallet för denna tidskrift och en planerad nyutgåva av min bok Lögnen i Sverige - jag använder främst polisens förundersökning, domstolarnas arkiv och ett antal bakgrundssamtal - är jag fortfarande skeptisk till försvararens hypotes. Jésus Alcalá tycks mig snarare som en av alla dessa vardagslivets smålögnare och beskedliga mytomaner vilka under vissa omständigheter låter lögnerna accelerera och blomma ut. I Alcalás fall: under stigande berömmelse och småningom pressande misstankar om brott.

DE FÖRSTA ÅREN I SVERIGE

DEN KLASSISKE BRITTISKE GENTLEMANNEN

Alcalá skaffar sig utmärkta medarbetare i kretsen kring Katolska universitetet i Asuncion. Ryktet om det svenska projektet och Alcalás person växer. "Han uppträdde som president för Juristkommissionen i Sverige, han verkade vara... den person som bestämmer" (polisförhör med Susana Lopez de Quevedo). I paraguansk press och av den lokale projektledaren omtalas han som "El profesor". På visitkortet står det Jésus Alcalá, Doctor of Law.
 
Hemma i Sverige framtonar han som prestigelös och osjälvisk, fjärran från titelskryt och karriärism. Han och hans fru flyttar med två adopterade colombianska pojkar till ett hyrt korsvirkeshus i Tomelilla; de tycker inte att Stockholm är någon bra miljö för barn. Själv tar han anställning som ledarskribent på liberala Sydsvenska Dagbladet - och enrollerar sig i ännu krets, Ystads Naturskyddsförening. Författaren Ingrid Sjöstrand träffar honom under en fotvandring: "Han visade sig leva... anspråkslöst och ansvarstagande för livet och dess villkor... Anmärkningsvärd är hans totala frihet från behov av uppmärksamhet för egen del. Under... långa promenader och långa kvällar [pratade jag med honom och hans hustru] utan att han någonsin nämnt någonting om sin ovanliga bakgrund och karriär... Själv har han haft råd att inte intressera sig för pengar."

Den person som hon beskriver är den klassiske brittiske gentlemannen.
 
Alcalás uppdrag som ansvarig för det paraguanska projektet och styrelsemedlem i Juristkommissionen är utan lön. Han har naturligtvis kostnader betalda - regelbundet flyg mellan Skåne och Stockholm, representationsmiddagar och ibland ersättning för inkomstbortfall under inspektionsresor i Paraguay. Men i grund och botten är allt arbete ideellt.
 
Varje höst reser han på en veckolång inspektion i sällskap med någon person som Juristkommissionen utser. Från mitten av nittiotalet är chefsrådmannen Tomas Krüeger hans ressällskap: "Jag har sett fängelser i tolv andra länder, och detta var det värsta. Jag ser hur de här ungdomarna, dessa pojkar alltså... från att vara 30 så är det plötsligt bara 100 kvar i fängelset. Man har flyttat ut de övriga... Jag är helt lyrisk över detta... Jag har känt mig privilegierad att få vara med på det här..." Projektet noteras i ett styrelseprotokoll från Juristkommissionen:
 
Jésus Alcalá sköter allt, i samarbete med Tomas Krüeger (augusti 1997).
 
I årsmötesprotokoll börjar det smyga sig in ny titel för Alcalá - "jur lic". Inget konstigt med det, i varje fall inget som får Alcalás kamrater att fundera. En person som hållit på ett antal år med sin doktorsavhandling har naturligtvis hunnit avverka en licentiatexamen.

Alcalá börjar skriva i Dagens Nyheter. Dess kultursidor rymmer en omfattande samhällskritisk verksamhet och Alcalá och hans undersökande, subjektivt färgade artiklar om flyktingfrågor, internationell rätt och mediekoncentration passar väl in - och väcker uppmärksamhet. För somliga (Suzanne Osten) blir han en "moralisk instans", för Nils Schwartz på Expressens kulturredaktion växer han till en person med "det moraliskt kanske största förtroendekapital som en svensk journalist ägt".

Det finns de som är kritiska eller misstänksamma - men de kommer sällan till tals eller i varje fall hörs deras röster mycket dåligt.

DEN DRAMATISKA OCH STORSKALIGA LIVSHISTORIEN VÄXER FRAM

I uppslagsverket Vem är det preciserar han i samma veva uppgifterna om Tysklandsstudier: ekon lic Tübingen 72.
 
I oktober 1998 dör hans mor. Några år tidigare hade hans far Eduardo dött. Jésus Alcalá och hans åtta syskon kan förvänta sig ett arv som ligger på normal spansk medelklassnivå: en bostadsrättslägenhet, ett antal aktier och personliga tillhörigheter; sammanlagt ett värde kring hundratusen kronor per barn, i någon mån beroende på aktiekursernas variation. Själv har Alcalá banktillgångar på några hundratusen kronor - men det väntade arvet är naturligtvis inget obetydligt tillskott.
 
Alcalá vill gärna uppträda med större generositet mot barn, vänner och arbetskamrater; han vill, som en gentleman, kunna ge gåvor och donationer. Men det dröjer en tid innan han kan på allvar kan försöka ta det ekonomiska språnget.
 
Efter moderns död känner han sig - det är den första reaktionen - fri att berätta mer utförligt om sitt liv. Fragmenten från de tidiga årens samtal i Amnesty och på Stockholms universitet byggs ut och ges dimensioner som leder tankarna till grekiska ödesdramer. I en stor intervju för Dagens Nyheter berättar han om en självbiografisk bok som han arbetar på. Den ska handla om farfar Niceto som var den spanska republikens siste president och tvingades i exil, om sin egen uppväxtmiljö i ett "överklasshem med tjänstefolk", om demonstrationerna där han fängslades:
 
Jag hade dragit vanära över familjen. Min far ville inte träffa mig mer... drygt sjutton år gammal gick Jésus i landsflykt, förklarad föräldralös... i november 1975 dog Franco. Jag beslöt genast återvända, och for dit... jag ringde hem. Min mor svarade. Hon sade att de tyvärr inte hade tid att träffa mig. Det dröjde många år innan (Jestis) såg sina föräldrar. Fadern dog 1985, året innan träffades de ett par gånger. Inte ens då kunde de tala om vad som hänt. (DN 10/4 1999).

Den nära släktskapen med presidenten skrivs in i Nationalencyklopedin, publicerad en tid senare:

Alcalá, Jésus, f. 1951, spansksvensk jurist och författare, sonson till Niceto Alcalá Zamora.

ETT EKONOMISKT BETEENDE TAR FORM - BEDRÄGERIET

Det formella SIDA-beslutet dröjer, men Alcalá bestämmer sig trots allt för att trycka på startknappen. I slutet av juni sänder han sin son och den kvinnliga juristen - som förberett sig på hemmaplan - till Paraguay.
 
I Spanien förestår ett arvskifte. Alcalá binder samman de olika trådarna.
Han meddelar den nya platschefen - som får ett nyinrättat, nollställt konto i Banco de Asuncion - att han personligen ur familjearvet ska låna ut en miljon kronor till det nya projektet.
 
Samtidigt - precis som i Amnestyfallet - ber han Juristkommissionen att sända iväg ett motsvarande belopp, det vill säga gamla oförbrukade projektpengar som finns innestående på ett Stockholmskonto - 975 000 kronor eller, med avdrag för den kommande höstens inspektionsresa, 935 000 kronor.
 
Därmed sätter han in en sorts dubbelstöt. Å ena sidan utlöser hans generositet ett allmänt sus av beundran. En avdelningschef på SIDA utbrister: "Är han inte fantastisk, Jésus". Å andra sidan kan han börja förbereda en framtida återbetalning av de pengar han så generöst lånat ut; en lämplig tidpunkt bör kunna dyka upp någon gång under det ekonomiskt rika år 2000.

Att agera på det här sättet känns naturligtvis oroligt. Men det finns en tankefigur som lugnar och lindrar. Han har - faktiskt - slitit och kämpat i stort sett oavlönad i tolv år. De andra projektledarna inom Juristkommissionen har haft arvoden på 10 000 kronor i månaden, för att inte tala om vilka stora summor SIDA betalar till sina konsulter. Han agerar fel i den här transaktionen, men också alldeles rätt. Han är värd dessa pengar. Ingen utomstående kan egentligen förstå vad det handlar om; de flesta har ju ingen aning om vilka insatser han har gjort, hur betydelsefull han är för Paraguays fängslade barn och våldtagna kvinnor.

I en intervju för Hemmets Journal i början av november broderar han ut uppgifterna från Dagens Nyheter och den planerade boken: farfar Niceto återkommer som centralfigur, hans far presenteras som "arkitekt", inte som skatteinspektör, och hans efternamn är längre än någonsin, Alcalá Zamora Morillas Galiano dela Torrede los Reynes. "Han har ädla anor med generaler och amiraler bland anfäderna".
 
Under höstmånaderna bestämmer sig Alcalá för att ge sonen en julklapp som även kan komma att bli till stor nytta för projektet: en Land Rover. Platschefens man har tagit reda på de tekniska detaljerna om hur sonen efter tjugofyra månader i Paraguay kan föra hem Land Rovern utan att behöva betala någon skatt.
Alcalá meddelar i mail till platschefen att han personligen skickar 20 000 kronor för bilen. I verkligheten ber han Juristkommissionens sekretariat att överföra pengarna.

I ett annat mail till platschefen tar han upp den stora frågan om hur miljonlånet ska ordnas upp:

När ni nästa år återbetalar det lån jag givit projektet är det mycket viktigt att jag får exakt den summa jag lånat ut dvs. en miljon kronor eller 23 miljoner spanska pesetas... en Notarius Publicus i Spanien måste intyga att så skett och att inga pengar är efterskänkta eller "försvunnit ur dödsboet". Det hela är så fruktansvärt krångligt och formellt. Att jag säger det här beror på att man nu betalar 7,90 kronor per dollar. När jag skickade pengarna fick jag betala ca 8,70 per dollar.

PLANEN UPPDAGAS

Misstänksamheten sprider sig långsamt och Alcalá kämpar som en tiger för sin heder och sitt anseende. Till att börja med framställer han hela saken som ett gigantiskt missförstånd. Senare, under allt starkare press, fabricerar han, eller låter fabricera, dokument och bakgrundsmaterial som ska stödja den version han lämnar.
 
Till slut, efter tjugonio förhandlingsdagar i två domstolar, hamnar han i rättshaveristens ödsliga, hårdnackade position. Vittnena ljuger (även syskonen som dementerar släktskap med presidenten), papper som kunde vara honom till hjälp har plockats bort från arkiven och polisens skriftliga bevisning är manipulerad.

ANDRA, LIKNANDE FALL

HUR PÅVERKAR LÖGNERNA TROVÄRDIGHETEN SOM PUBLICIST?

Grundläggande faktafel? Det är naturligtvis en definitionsfråga. Som redan antytts, tändes ett antal varningslampor under resans gång. Balkanforskaren fil dr Kjell Magnusson kritiserade tvivelaktigheter i Alcalás Bosnienjournalistik. En ledarskribent på Dagens Nyheter, Pernilla Ström, studsade över hur Alcalá recenserat en bok om ekonomi och skrev ett internt mail (ungefär: recensenten begriper inte det ämne som avhandlas) till kulturchefen Arne Ruth - varpå hon fick ett vänligt svar med innebörden att kulturtexter har andra värden än faktagranskningen och att recensenten f.ö. hade en doktorsgrad i ekonomi från ett tyskt universitet.
 
Alcalás gamle arbetskamrat och vän Peter Luthersson sade i en kommentar efter tingsrättens fällande dom att "lögnerna lagrar sig över det goda han uträttade" och tillade:
 
Jag har svårt att se att han kan bli ihågkommen för sina kampanjer, såvida ingen tar på sig uppgiften att kontrollera substansen i hans undersökningar.
 
Jag undrar om någon ens har försökt inleda en granskning av detta format.
Själv har jag på senare tid läst delar av hans journalistiska samlingsvolymer, och lägger märke till hur svårt de är att värja sig för misstänksamhetens frågetecken.
 
Först, och mest personligt, läser jag på nytt hans artikelserie om Palmemordet från 1996. Jag ser att han inte brytt sig om att korrigera ett ganska viktigt faktafel som jag, och säkert många andra, påpekade för honom i samband med förstapubliceringen i Dagens Nyheter.
 
I samma volym, Att långsamt övervinna lusten att förenkla, finns en intressant artikel om Strindbergs Svarta fanor - men hans formuleringar gör mig en aning osäker. Hur noga har han egentligen läst boken?
 
I ett annat avsnitt recenserar han en bok om makarna Myrdal och passar på att berätta att han "på den tiden [han] ägnade sig åt nationalekonomi" fick ett brev från Gunnar Myrdal som tog sig tid att "dryfta yrkesmässiga spörsmål med [honom]". Jag skulle gärna vilja se det där brevet. Existerar det?

I en ridderlig artikel i Ordfront magasin (maj 2003) skriver chefredaktören Leif Ericsson att Alcalá är välkommen att medverka i tidskriften även i fortsättningen. "Den som inte vill läsa vad han har att säga är fri att bläddra förbi. Jag tänker inte delta i uteslutningen av honom."
 
Frågan är mer komplicerad än så. Det handlar inte om att läsa eller bläddra förbi; varje kritiskt sinnad läsare tvingas utrusta sig med extra glasögon. Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson har kommit fram till en väl formulerad slutsats som jag delar. Det blir oerhört svårt för Alcalá att komma tillbaka som publicist - trovärdigheten är grundbulten i den verksamhet han ägnat sig åt.