Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Statskunskap
När avsikten är att roa spelar äktheten ingen roll
Av Johan Tralau, f 1972, fil dr i statsvetenskap, Uppsala universitet
Förmågan att omedelbart fånga läsarens uppmärksamhet och snabbt få genomslag i övriga medier har gjort att journalister i allt högre grad tummar på autenticitetskravet. Den person som undertecknat en artikel visar sig långt ifrån alltid vara den som skrivit texten. Men bland journalister tar man anmärkningsvärt lätt på detta problem. På sikt leder en sådan utveckling sannolikt till att allmänhetens förtroende för media försvagas ytterligare.
Förra sommaren utfördes en hångelkupp. Under Almedalsveckan i Visby, den svenska politiska klassens veckolånga firmafest, höll partiledarna för riksdagspartierna i vanlig ordning tal. Och den kväll då Alf Svensson skulle tala satte sig två unga kvinnor med lustiga frisyrer framför honom och började hångla.
Deras stund i offentligheten varade dock längre än så, nämligen även under följande dag. Expressens "debattsida" publicerade då en artikel där kvinnorna förklarade varför de utfört kuppen. De hade inte alls planerat den, utan spontant gått fram för att protestera mot kristdemokraternas föregivet förtryckande syn på olika besynnerliga sexuella läggningar. Och därefter, får läsaren anta, snabbskrev de en debattartikel till Expressen om den spontana kuppen, varpå tidningen publicerade den morgonen därpå.
Detta är alltså det scenario som i artikeln presenteras för läsaren. Men så var det förstås inte. Det går inte att föreställa sig att kvinnorna sent på kvällen skulle ha skrivit ihop en artikel och skickat den till Expressen, som sedan skulle ha hunnit publiceras den morgonen därpå. Det går liksom inte ihop med tiden. I stället får man föreställa sig endera av följande alternativ. Antingen har någon lobbygrupp i förväg skrivit artikeln och avtalat kuppen med tidningen. Eller så har någon av tidningens medarbetare sett hångelkuppen, fått en strålande ide och omedelbart beordrat någon sorts redaktionssekreterare att skriva en "debattartikel" som dels gör en ideologisk poäng av att kritisera ett parti som av någon anledning uppfattas som politiskt inkorrekt, dels uttrycker samhörighet med företeelser som uppfattas som ungdomliga (lustiga frisyrer och likkönat protesthångel). Den vanlige läsaren skulle nog uppfatta det hela som närmast skandalöst om han eller hon visste hur det egentligen låg till. Oavsett om det var en lobbyorganisation eller en redaktionssekreterare som skrev artikeln, är det föga sannolikt att de som undertecknat den också stod bakom den. De var bara skådespelare för en medial och ideologisk poäng.
Nu uppfattas emellertid dylika påpekanden inom den mediala klassen som helt ointressanta: att artikeln inte är autentisk i den meningen att dess undertecknare inte har skrivit den anses inte spela någon större roll. Det anses dessutom ointressant att låta läsare få vetskap om de verkliga förhållandena. Den offentliga klass som ser sig som en sorts granskande makt till förmån för folket är alltså påfallande obenägen att tala om förutsättningarna för den sorts skendebatt som man själv iscensätter.
Och hångelkuppen är förstås inte den enda i sitt slag. Samma debattsida har exempelvis publicerat en hel serie artiklar undertecknade av unga invandrarkvinnor från förorter. Har tidningen inte haft en sagolik tur med att hitta fullfjädrade okända skribenter, får man förmoda att någon redaktionssekreterare suttit och systematiskt skrivit artiklar åt dem. Det kan förstås invändas att det är utmärkt att en i Sverige ganska osynlig grupp får komma till tals. Men när läsaren inte vet i hur stor utsträckning det faktiskt är kvinnorna själva som har skrivit artiklarna, kan man heller inte veta om åsikterna är autentiska, eller om de bara är ett sätt för en tidning att exploatera en viss grupp medborgare för att driva en viss ideologisk linje. Försöker man tala med företrädare för den journalistiska klassen, får man som regel höra att detta skulle vara "nydanande" eller på annat sätt intressant; däremot bemöts invändningar om att artiklarna inte är autentiska med öronbedövande ointresse.
När det på DN:s kultursida avslöjades att nöjesjournalisten Jan Gradvall hade plagierat en kul artikel om popstjärnors ansiktsuttryck från en amerikansk tidning, hände ingenting. Gradvall skrev ett obegripligt "ironiskt" svar om att det var det han hade gjort under hela sin karriär. Och det stämmer kanske. Men några sanktioner blev det inte. Plagiat är tydligen något som man förlåter en nöjesjournalist. För, som en journalist säger i förtroende, "det bygger ju på att det skall vara kul, och då spelar det ingen jättestor roll var det kommer ifrån". Att det mediala uttrycket inte är autentiskt spelar ingen roll: det avgörande är att det kan göra avtryck i mediernas egen uppmärksamhetsekonomi.
Det finns emellertid problem med detta. Autenticitet är en företeelse som ändå tenderar att uppfattas som värdefull och viktig inte minst inom just medierna. Så är det svårt att föreställa sig kvällspressens självfixerade krönikörsgenre utan tanken på någon sorts äkthet. Även egokolumnisten har nämligen föreställningen om autenticitet att tacka för den lockelse som han eller hon har för stora grupper läsare: även denna genre är ett - om än märkligt - uttryck för tanken på individuell äkthet.
Autenticiteten hör väsentligen ihop med en mängd andra viktiga moraliska och estetiska föreställningar. Charles Taylor har påpekat hur nära förbunden autenticiteten är med varje rimlig förståelse av frihet och moral. Att vara autentisk innebär att vara sann mot sig själv. Men detta kan förstås på flera olika sätt, antingen som ett sätt att hitta sanningen i moraliska eller existentiella frågor eller som något som måste förverkligas i motsats till andra människor och till alla hävdvunna institutioner. Också den destruktivt narcissistiska samtidskulturen är alltså ett uttryck för strävan efter autenticitet - ett uttryck som emellertid enligt Taylor har förvrängt autenticitetsidealets egentliga innebörd.
Autenticiteten måste alltså inte nödvändigtvis leda till asocial självhävdelse eller självcentrerat navelskådande. Så finns också i en så sträng lära som Kants - som Taylor i detta sammanhang skriver föga om - just föreställningen om en sorts autenticitet. Människan bör vara självbestämmande, autonom. Men det själv som skall bestämma över sig självt är inte nödvändigtvis den enskilde individen med alla sina mer eller mindre förnuftiga önskningar och böjelser. I stället finns det ett annat och mer äkta själv hos människan som förnuftig varelse. Och detta autentiska själv är just själva förnuftet. Den som handlar i enlighet med förnuftet handlar därför också moraliskt: förnuftet är gemensamt för alla människor, och därför kan inte heller några grundläggande meningsskiljaktigheter finnas mellan verkligt moraliska personer. I denna autenticitet finns alltså inget utrymme för godtycke.
Det verkligt intressanta i det här sammanhanget är att Kant för samman dessa överväganden om autenticitet med en princip om offentlighet. Äkthet är nämligen ett sedligt påbud som får långtgående moraliska och politiska implikationer, och som gör illusioner, lögner och hemlighetsmakeri till något förkastligt. Den allmänna principen för ens handlande måste helt enkelt också i det enskilda fallet kunna göras offentlig. "Alle auf das Recht anderer Menschen bezogene Handlungen, deren Maxime sich nicht mit der Publizität verträgt, sind unrecht" (Zum ewigen Frieden A100, B9). I Kants fall var detta polemiskt riktat mot den gamla föreställningen om behovet av arcana imperii, statshemligheter. Enligt Kant måste de verkliga motiven för statens handlande inåt eller utåt vara möjliga att offentliggöra. I den mån en handlingsplan inte skulle kunna förverkligas just därför att motiven blev kända, så är planen orättfärdig. Riktad mot det internationella systemets amoraliska maktpolitik och föreställningen om medborgarna som viljelöst boskap som måste föras bakom ljuset, så var denna kritik onekligen träffande, trots att Kants rättfärdigande av principen nog inte var fullt så hållbart som han själv ville hävda. Men det var en gammal tradition som Kant vände sig mot: även Platon hade talat om behovet av en myt, en vacker statslögn som medborgarna måste fås att tro på för att den fullkomliga staten skulle kunna förverkligas.
Det finns förstås i journalistiska sammanhang inte alltid helt tydliga gränser: inte minst redaktörens roll kan göra gränsen mellan "eget" och "annans" oklar. Och den typen av oklarhet gäller för övrigt inte bara media utan också vetenskapssamhället. En sak är naturligtvis fusk: när det i Tidskrift för litteraturvetenskap hävdades att teatervetaren Tiina Rosenbergs avhandling delvis grundade sig i plagiat, hände ingenting; även andra fall där doktorsavhandlingar har legat mer än misstänkt nära sina föregångare har inträffat utan sanktioner.
Ett annat i det här sammanhanget intressant problem är att när etablerade forskare anlitar studenter eller doktorander som forskningsassistenter, framgår det av slutresultatet inte alltid tydligt vad som är "författarens" och vad som kommer från dem som betalats för att utföra forskningsarbete åt den som står som författare till arbetet. Det finns exempel på forskare som har publicerat arbeten som de inte själva kunde ha skrivit, antingen på grund av att det grundar sig i statistiska metoder som de inte behärskar eller på grund av att de inte har kunskaper i det språk som krävs. Problemet är alltså att de inte bottnar i den text som de står som författare till.
Och detta "bottnande" tycks vara en rimlig förutsättning för att man skall acceptera och ur aktualitets och meriteringssynpunkt fästa vikt vid en publicerad text. Men det är uppenbarligen en norm som stora delar av den mediala offentligheten inte delar: tvärtom håller de fast vid ett slags skråhemlighet där man ser mellan fingrarna när det gäller äkthet, eftersom det tänks finnas något mycket viktigare, nämligen att man kan hävda sig i den mediala skenvärlden. Och kanske är detta ett tecken på en mer omfattande allmän förändring bort från synen på autenticitet som ett egenvärde. Men om det verkligen är nöjesjournalistikens normer som skall gälla, är å andra sidan inte heller rena plagiat något att gnälla över: anything goes.
En situation som den sistnämnda får åtminstone två följder. För det första: även om detta är ett ämne som det sällan eller aldrig talas om (och minst av allt i media), så vore det värt att undersöka det också vetenskapligt, att kartlägga den mediala klassens egna normer och produktionsbetingelserna i den icke-autentiska journalistikens sällsamma värld. Frågan är vad som händer när förutsättningarna för en sådan journalistik förvandlas från en branschhemlighet till något allmänt känt. Man kan förmoda att det skulle kunna innebära en avsevärd minskning av förtroendet för media.
Det är nämligen för det andra svårt att offentliggöra offentlighetens sätt att fungera i detta avseende utan att göra samma offentlighet ointressant utanför de närmast berördas krets. Man kan inte väcka intresse för en debattartikel om det framkommer att den person som har undertecknat den bara har använts som ett ideologiskt slagträ av företrädare för den politiskt korrekta offentligheten. Därför är denna mediala genre beroende av att dess egen princip inte blir offentlig för läsaren. Det finns all anledning att ifrågasätta den sortens medieoffentlighet. Men inifrån den mediala klassen kan vi inte förvänta oss någon sådan kritik: där anses den sortens frågor lika besvärande som ointressanta.
Deras stund i offentligheten varade dock längre än så, nämligen även under följande dag. Expressens "debattsida" publicerade då en artikel där kvinnorna förklarade varför de utfört kuppen. De hade inte alls planerat den, utan spontant gått fram för att protestera mot kristdemokraternas föregivet förtryckande syn på olika besynnerliga sexuella läggningar. Och därefter, får läsaren anta, snabbskrev de en debattartikel till Expressen om den spontana kuppen, varpå tidningen publicerade den morgonen därpå.
Detta är alltså det scenario som i artikeln presenteras för läsaren. Men så var det förstås inte. Det går inte att föreställa sig att kvinnorna sent på kvällen skulle ha skrivit ihop en artikel och skickat den till Expressen, som sedan skulle ha hunnit publiceras den morgonen därpå. Det går liksom inte ihop med tiden. I stället får man föreställa sig endera av följande alternativ. Antingen har någon lobbygrupp i förväg skrivit artikeln och avtalat kuppen med tidningen. Eller så har någon av tidningens medarbetare sett hångelkuppen, fått en strålande ide och omedelbart beordrat någon sorts redaktionssekreterare att skriva en "debattartikel" som dels gör en ideologisk poäng av att kritisera ett parti som av någon anledning uppfattas som politiskt inkorrekt, dels uttrycker samhörighet med företeelser som uppfattas som ungdomliga (lustiga frisyrer och likkönat protesthångel). Den vanlige läsaren skulle nog uppfatta det hela som närmast skandalöst om han eller hon visste hur det egentligen låg till. Oavsett om det var en lobbyorganisation eller en redaktionssekreterare som skrev artikeln, är det föga sannolikt att de som undertecknat den också stod bakom den. De var bara skådespelare för en medial och ideologisk poäng.
Nu uppfattas emellertid dylika påpekanden inom den mediala klassen som helt ointressanta: att artikeln inte är autentisk i den meningen att dess undertecknare inte har skrivit den anses inte spela någon större roll. Det anses dessutom ointressant att låta läsare få vetskap om de verkliga förhållandena. Den offentliga klass som ser sig som en sorts granskande makt till förmån för folket är alltså påfallande obenägen att tala om förutsättningarna för den sorts skendebatt som man själv iscensätter.
Och hångelkuppen är förstås inte den enda i sitt slag. Samma debattsida har exempelvis publicerat en hel serie artiklar undertecknade av unga invandrarkvinnor från förorter. Har tidningen inte haft en sagolik tur med att hitta fullfjädrade okända skribenter, får man förmoda att någon redaktionssekreterare suttit och systematiskt skrivit artiklar åt dem. Det kan förstås invändas att det är utmärkt att en i Sverige ganska osynlig grupp får komma till tals. Men när läsaren inte vet i hur stor utsträckning det faktiskt är kvinnorna själva som har skrivit artiklarna, kan man heller inte veta om åsikterna är autentiska, eller om de bara är ett sätt för en tidning att exploatera en viss grupp medborgare för att driva en viss ideologisk linje. Försöker man tala med företrädare för den journalistiska klassen, får man som regel höra att detta skulle vara "nydanande" eller på annat sätt intressant; däremot bemöts invändningar om att artiklarna inte är autentiska med öronbedövande ointresse.
Kanske har det inträffat en sorts förändring i offentligheten. Visserligen har pressen nog aldrig varit särskilt intresserad av autenticitet - under artonhundratalet var rena stölder från andra tidningar vanliga och accepterade. Men en medievärld som bara inriktar sig på effekten, på underhållning, måste få ett problematiskt förhållande till alla föreställningar om att äkthet skulle ha ett egenvärde. Och sådana normförskjutningar märks tydligast i det sätt på vilket branschen straffar sina gränsöverskridare - eller inte straffar dem.
NÖJESJOURNALISTER OCH EGOKOLUMNISTER
När det på DN:s kultursida avslöjades att nöjesjournalisten Jan Gradvall hade plagierat en kul artikel om popstjärnors ansiktsuttryck från en amerikansk tidning, hände ingenting. Gradvall skrev ett obegripligt "ironiskt" svar om att det var det han hade gjort under hela sin karriär. Och det stämmer kanske. Men några sanktioner blev det inte. Plagiat är tydligen något som man förlåter en nöjesjournalist. För, som en journalist säger i förtroende, "det bygger ju på att det skall vara kul, och då spelar det ingen jättestor roll var det kommer ifrån". Att det mediala uttrycket inte är autentiskt spelar ingen roll: det avgörande är att det kan göra avtryck i mediernas egen uppmärksamhetsekonomi.
Det finns emellertid problem med detta. Autenticitet är en företeelse som ändå tenderar att uppfattas som värdefull och viktig inte minst inom just medierna. Så är det svårt att föreställa sig kvällspressens självfixerade krönikörsgenre utan tanken på någon sorts äkthet. Även egokolumnisten har nämligen föreställningen om autenticitet att tacka för den lockelse som han eller hon har för stora grupper läsare: även denna genre är ett - om än märkligt - uttryck för tanken på individuell äkthet.
TAYLOR OCH KANT OM AUTENTICITET
Autenticiteten hör väsentligen ihop med en mängd andra viktiga moraliska och estetiska föreställningar. Charles Taylor har påpekat hur nära förbunden autenticiteten är med varje rimlig förståelse av frihet och moral. Att vara autentisk innebär att vara sann mot sig själv. Men detta kan förstås på flera olika sätt, antingen som ett sätt att hitta sanningen i moraliska eller existentiella frågor eller som något som måste förverkligas i motsats till andra människor och till alla hävdvunna institutioner. Också den destruktivt narcissistiska samtidskulturen är alltså ett uttryck för strävan efter autenticitet - ett uttryck som emellertid enligt Taylor har förvrängt autenticitetsidealets egentliga innebörd.
Autenticiteten måste alltså inte nödvändigtvis leda till asocial självhävdelse eller självcentrerat navelskådande. Så finns också i en så sträng lära som Kants - som Taylor i detta sammanhang skriver föga om - just föreställningen om en sorts autenticitet. Människan bör vara självbestämmande, autonom. Men det själv som skall bestämma över sig självt är inte nödvändigtvis den enskilde individen med alla sina mer eller mindre förnuftiga önskningar och böjelser. I stället finns det ett annat och mer äkta själv hos människan som förnuftig varelse. Och detta autentiska själv är just själva förnuftet. Den som handlar i enlighet med förnuftet handlar därför också moraliskt: förnuftet är gemensamt för alla människor, och därför kan inte heller några grundläggande meningsskiljaktigheter finnas mellan verkligt moraliska personer. I denna autenticitet finns alltså inget utrymme för godtycke.
AUTENTICITETEN OCH VIKTEN AV ATT INTE DÖLJA NÅGOT FÖR MEDBORGARNA
Det verkligt intressanta i det här sammanhanget är att Kant för samman dessa överväganden om autenticitet med en princip om offentlighet. Äkthet är nämligen ett sedligt påbud som får långtgående moraliska och politiska implikationer, och som gör illusioner, lögner och hemlighetsmakeri till något förkastligt. Den allmänna principen för ens handlande måste helt enkelt också i det enskilda fallet kunna göras offentlig. "Alle auf das Recht anderer Menschen bezogene Handlungen, deren Maxime sich nicht mit der Publizität verträgt, sind unrecht" (Zum ewigen Frieden A100, B9). I Kants fall var detta polemiskt riktat mot den gamla föreställningen om behovet av arcana imperii, statshemligheter. Enligt Kant måste de verkliga motiven för statens handlande inåt eller utåt vara möjliga att offentliggöra. I den mån en handlingsplan inte skulle kunna förverkligas just därför att motiven blev kända, så är planen orättfärdig. Riktad mot det internationella systemets amoraliska maktpolitik och föreställningen om medborgarna som viljelöst boskap som måste föras bakom ljuset, så var denna kritik onekligen träffande, trots att Kants rättfärdigande av principen nog inte var fullt så hållbart som han själv ville hävda. Men det var en gammal tradition som Kant vände sig mot: även Platon hade talat om behovet av en myt, en vacker statslögn som medborgarna måste fås att tro på för att den fullkomliga staten skulle kunna förverkligas.
I dag anses denna typ av hemligheter och myter ofta förkastliga, och i upplysningens namn tar man avstånd från den politik som förs i hemlighet och i motsättning till det som man offentligt bekänner sig till. Svensk säkerhetspolitik under det kalla kriget är ett talande exempel. Och i den samtida politiska filosofin har typiskt nog offentligheten fått en framträdande roll: så har Jürgen Habermas menat att en offentlig diskussion i den mån som den verkligen är offentlig med nödvändighet innebär att motiv som anses förkastliga rensas ut. Det är svårt att argumentera för egoism offentligt - om inte annat så måste egoismen förklä sig som altruism. Och detta är alltså just den verkan som Kant tillskrev offentligheten: det förkastliga i en handling eller inställning gör att den blir självförstörande om dess rätta natur görs offentlig. Man kan bara hålla fast vid det förkastliga om det hemlighålls. Som statshemligheter. Eller branschhemligheter.
Den sortens kritik träffar rimligen också tabloidkulturens skenvärld. Det går inte att skapa intresse hos läsaren om man tydliggör att den artikel som man publicerar inte har särskilt mycket att göra med den som har undertecknat den, eller att den till och med är ett plagiat eller falsarium. Det är likaså värt att ställa frågan om hur man skall förhålla sig till skenvärldar av detta slag. Är det inte rimligt att rikta kritik mot denna sorts illusionsjournalistik just utifrån ett offentlighetskriterium av ovan nämnda sort.
Nu finns det emellertid intressant nog olika autenticitetsnormer i olika delar av media. I nöjesjournalistiken liksom på debattsidorna tycks frågan om vad som är "intressant" helt och hållet ha trängt ut frågan om vad som är äkta. På tidningarnas kultursidor är emellertid plagiat anatema: de som avslöjas efter att exempelvis ha plagierat utländska kulturartiklar blir obarmhärtigt utslängda från rikstidningarnas kultursidor och kan på sin höjd hitta en ny plats i mindre nogräknade och inflytelserika publikationer.
VETENSKAPSSAMHÄLLETS SYN PÅ AUTENTICITET
Det finns förstås i journalistiska sammanhang inte alltid helt tydliga gränser: inte minst redaktörens roll kan göra gränsen mellan "eget" och "annans" oklar. Och den typen av oklarhet gäller för övrigt inte bara media utan också vetenskapssamhället. En sak är naturligtvis fusk: när det i Tidskrift för litteraturvetenskap hävdades att teatervetaren Tiina Rosenbergs avhandling delvis grundade sig i plagiat, hände ingenting; även andra fall där doktorsavhandlingar har legat mer än misstänkt nära sina föregångare har inträffat utan sanktioner.
Ett annat i det här sammanhanget intressant problem är att när etablerade forskare anlitar studenter eller doktorander som forskningsassistenter, framgår det av slutresultatet inte alltid tydligt vad som är "författarens" och vad som kommer från dem som betalats för att utföra forskningsarbete åt den som står som författare till arbetet. Det finns exempel på forskare som har publicerat arbeten som de inte själva kunde ha skrivit, antingen på grund av att det grundar sig i statistiska metoder som de inte behärskar eller på grund av att de inte har kunskaper i det språk som krävs. Problemet är alltså att de inte bottnar i den text som de står som författare till.
Och detta "bottnande" tycks vara en rimlig förutsättning för att man skall acceptera och ur aktualitets och meriteringssynpunkt fästa vikt vid en publicerad text. Men det är uppenbarligen en norm som stora delar av den mediala offentligheten inte delar: tvärtom håller de fast vid ett slags skråhemlighet där man ser mellan fingrarna när det gäller äkthet, eftersom det tänks finnas något mycket viktigare, nämligen att man kan hävda sig i den mediala skenvärlden. Och kanske är detta ett tecken på en mer omfattande allmän förändring bort från synen på autenticitet som ett egenvärde. Men om det verkligen är nöjesjournalistikens normer som skall gälla, är å andra sidan inte heller rena plagiat något att gnälla över: anything goes.
SLUTORD
En situation som den sistnämnda får åtminstone två följder. För det första: även om detta är ett ämne som det sällan eller aldrig talas om (och minst av allt i media), så vore det värt att undersöka det också vetenskapligt, att kartlägga den mediala klassens egna normer och produktionsbetingelserna i den icke-autentiska journalistikens sällsamma värld. Frågan är vad som händer när förutsättningarna för en sådan journalistik förvandlas från en branschhemlighet till något allmänt känt. Man kan förmoda att det skulle kunna innebära en avsevärd minskning av förtroendet för media.
Det är nämligen för det andra svårt att offentliggöra offentlighetens sätt att fungera i detta avseende utan att göra samma offentlighet ointressant utanför de närmast berördas krets. Man kan inte väcka intresse för en debattartikel om det framkommer att den person som har undertecknat den bara har använts som ett ideologiskt slagträ av företrädare för den politiskt korrekta offentligheten. Därför är denna mediala genre beroende av att dess egen princip inte blir offentlig för läsaren. Det finns all anledning att ifrågasätta den sortens medieoffentlighet. Men inifrån den mediala klassen kan vi inte förvänta oss någon sådan kritik: där anses den sortens frågor lika besvärande som ointressanta.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2007-01-26
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979