Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Verkligheten behöver språket för att få tydlig kontur och mening
SOKAL OCH POSTMODERNISMEN
Lögnens fält är stort. Vi kan ljuga när som helst om praktiskt taget vad som helst. Alla människor ljuger någon gång. Vissa ljuger mer än andra. Vi ljuger stundom av moraliskt sett mindre goda skäl, t.ex. av rädsla, fåfänga eller av vinningslystnad, men i andra fall av mera godtagbara orsaker. Vissa lögner uppfattar vi som acceptabla eller rentav som helt nödvändiga. Hit hör för vår överlevnad nödvändiga livslögner samt pragmatiska lögner av typen nödlögner, lögner motiverade av personliga hänsyn eller sådana vardagslögner som är viktiga för upprätthållandet av goda sociala relationer och god kommunikation mellan oss själva och andra. Hit hör också olika slags rent roande och underhållande lögner (t.ex. lyckade aprilskämt) samt olika slags undervisande, pedagogiska och didaktiska lögner. Till denna sistnämnda lögnkategori kan räknas Alan Sokals beryktade uppsats "Transgressing the Boundaries: Towards a Tranformative Hermeneutics of Quantum Gravity" publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Social Text 1996. Sokal gjorde här gällande att det på helt vetenskaplig grund nu är slutgiltigt klarlagt att verkligheten, också den fysiska verkligheten, ytterst är en social och språklig konstruktion, i själva verket endast ett slags fiktion.
Men artikeln var blott ett bedrägligt skämt, en pedagogisk lögn icke genomskådad av redaktionen för Social Text, syftande till att driva med och göra upp med postmodernismen, den kritiska nutidsriktning vilken enligt Sokal hävdar just att verkligheten är en språklig konstruktion eller en fiktion.
På sätt och vis riktade Sokal, utan att förstå det själv, sitt angrepp mot fel mål. Han attackerade egentligen inte postmodernismen. Ty denna kritiska riktning påstår bestämt inte att verkligheten är bara språk och fiktion, bara fantasifulla formuleringar och idéer i våra huvuden. Postmodernismen är inte en ny idealism. Den uppfattningen om postmodernismen finns endast hos dess vedersakare, bland dem Sokal. Postmodernismen gör i själva verket blott det gällande att det i varje avkodningsögonblick av verkligheten, vid varje tolkning av verkligheten, är omöjligt att veta alldeles bestämt var språket/fiktionen slutar och verkligheten börjar eller tvärtom var verkligheten slutar och språket/fiktionen tar vid. En postmodern filosof som Richard Rorty skulle, föreställer jag mig, kunna tänkas formulera postmodernismens tankegång ungefär så här: om jag någon gång i mitt liv skulle stöta på ett stycke alldeles ren verklighet, ett stycke helt igenom ickefiktiv och helt igenom språkbefriad originalverklighet, så skulle jag inte veta alldeles säkert att jag har gjort just detta. Jag måste fortfarande räkna med möjligheten att jag har misstagit mig.
Förhållandet mellan språk och värld är komplicerat och det är här problemen börjar när vi gör försöket att vetenskapligt precist och exakt skilja mellan sådant som verklighet och myt, fiktion och lögn. I vardagslag tycker vi oss nog åtminstone på ett ungefär och hjälpligt kunna skilja mellan storheterna språk och värld, fiktion och verklighet. Så fort vi emellertid avkrävs alldeles exakta och precisa distinktioner och definitioner så strandar vi, till synes hopplöst. Filosofer och tänkare har följdriktigt också sysslat med detta problemkomplex under mycket lång tid utan att kunna leverera något slutgiltigt besked i saken. Självklart kommer inte heller denna uppsats att gå i land med uppgiften i fråga på något tillfredsställande sätt. Att jag här likväl dristar mig till att göra ett litet försök att något tackla dessa problem beror dels på att jag finner dem roande och dels på att de i vår tid känns angelägna.
FAKTIONEN - BERÄTTELSENFORMEN SOM FÖRSÖKER UTPLÅNA SKILLNADER MELLAN VERKLIGHET OCH FIKTION
Angelägna idag är dessa problem på grund av den påtagliga osäkerhet som numera gäller kring sådant som sanning och lögn, verklighet och fiktion. Gränserna mellan dessa storheter är till synes stadda i upplösning. Tydligt framgår detta när vi betraktar de nya berättelseformer som utvecklats främst genom televisionen och som redan genom sina genrebeteckningar antyder upplösning mellan verkligt och fiktivt. Hit hör dokudramat, dramadokumentären, dokusåpan och den halvfiktiva TV-genre som ofta benämns "Reality TV". Gemensamt för dessa berättelsetyper är att de inte alls tydligt skiljer mellan saklig information och dramatiserad underhållning utan i stället tvärtom och alldeles systematiskt försöker förinta denna skillnad. Dessa berättelsegenrer är inte fiktioner men heller inte ickefiktioner utan i stället faktioner.
Faktionen är inte förbehållen televisionen. Den tar sig idag också, genom t.ex. dokumentärromanen, många litterära uttryck. Också inom vetenskapen är faktionen idag en realitet. Antropologen Clifford Geertz pläderar för en antropologisk forskning som är just "faction", ett mellanting mellan fiktion och ickefiktion.
Karakteristiskt för faktionsberättelsen är att dess handling genomgående och även i detalj följer eller tycks följa och upprepa ett historiskt verkligt händelseförlopp men att likväl gestaltningen av detta historiska händelseförlopp är så dramatiserad och påtagligt konstnärligt bearbetad att läsarens eller tittarens tankar leds lika mycket till fiktivt berättande som till icke fiktivt berättande.
Faktionen i modern mening slog igenom under 1960-talet genom bl.a. sådana dokumentärromaner som Truman Capotes In Cold Blood (1965), Per Olof Sundmans Ingenjör Andées luftfärd (1967) och Per Olov Enquists Legionärerna (1968). Orsakerna till den moderna faktionens framväxt under 1960-talet är två. För det första den politiskt radikala våg som då svepte fram över västvärlden och som av litteraturen krävde mindre fantasi och mer verklighetsförankring. För det andra att televisionen på allvar slog igenom under just 1960-talet.
Faktionen har ofta uppfattats som televisionens mest karakteristiska uttryckssätt och berättelseform. Televisionen, särskilt den statliga, har en dubbel funktion vilken tvingar fram faktionen på fiktionens och ickefiktionens bekostnad.
För det första är TV:s uppgift att undervisa och informera breda grupper om samhälleligt och historiskt förment verkliga förhållanden. Genom denna undervisning och information fungerar TV på samma samhällssammanhållande sätt som kyrkan gjorde under medeltiden. Liksom kyrkan under medeltiden är den statliga TV:n också ett makthavarnas påtryckningsmedel. Genom den statliga TV:n förmedlas till folket samhällets gängse och önskade synsätt och värderingar, myter och föreställningsformer.
För det andra måste TV för att kunna lyckas med nämnda samhällssammanhållande uppgift också underhålla de breda grupperna och därigenom hålla dessa kvar framför TV-apparaterna. TV är en vara som skall säljas på en marknad.
Resultatet av denna dubbla uppgift, nämligen att sakligt informera och kommersiellt framgångsrikt sälja, blir just faktion - samhällelig och historisk förment verklighet i maximalt dramatiserad, fiktiviserad och spännande form. TV måste, liksom medeltidens kyrka genom Bibelns berättelser, övertyga genom det dramatiskt spännande och spektakulära.
Faktionens starka ställning idag är en följd av nutidssamhällets på en och samma gång ständigt tilltagande medialisering och kommersialisering. I detta samhälle måste med ofrånkomlig nödvändighet de flesta sanningar framstå som provisoriska sanningar och därför som i någon mening lögner och fiktioner. Det på en och samma gång medialiserade och kommersialiserade informationssamhället hungrar inte efter en enda permanent sanning utan i stället alltid efter flera tillfälliga sanningar, sådana sanningar som förr eller senare blir osanningar. Verklighet idag är lögn och fiktion i morgon. Sådan är informations och marknadssamhällets ofrånkomliga lag.
FIKTIONEN - PÅHITTAT MEN ÄNDÅ INTE LÖGN
En annan ofrånkomlighet är den att osäkerhet vad gäller gränserna mellan sant och falskt, och mellan verkligt och fiktivt, alltid är en konsekvens av kraftiga och hastiga förändringar i samhällets mediastruktur. Mycket av den osäkerhet som kännetecknar nutiden i dessa frågor utmärkte också renässansens och den tidiga modernitetens och upplysningens tidevarv, den tid i vilken boktryckarkonsten uppfanns och den tryckta skriften efter hand blev en massmarknadsvara. Under denna tid uppfanns också efter hand själva distinktionen verkligt/fiktivt. Verkligt etablerad blev termen fiktion först under romantikens tidevarv. Det sannolikt första arbete som bär detta ord i sin titel är Madame de Stëls Essais sur les fictions vilket utkom så sent som 1795. Ännu hos upplysnings och 1700-talsfilosofen David Hume är termen fiktion okänd eller åtminstone oetablerad. Hume betecknar poeter inte som skapare av fiktioner utan istället som yrkeslögnare ("liars by profession").
Enligt Hume formulerar sålunda diktare på samma sätt som lögnare falska utsagor. En utsaga är så beskaffad att den är antingen sann eller falsk. Den kan inte vara både sann och falsk och den kan heller inte vara varken sann eller falsk. Antingen är det sant eller också är det falskt att Eiffeltornet står i Berlin. Det kan inte vara både sant och falskt att Eiffeltornet står i Berlin. I själva verket är det bara falskt och inte alls sant att Eiffeltornet står i Berlin. "Eiffeltornet står i Berlin" är en utsaga - och en falsk sådan.
Lögner är uppenbart utsagor och dessutom alltid falska sådana. Den egentliga lögnen, den medvetna lögnen, är en avsiktligt falsk utsaga, utsagd i syfte att manipulera och påverka omgivningen. Men hur är det med fiktionen? Är också den en falsk eller kontrafaktisk utsaga? David Hume menade det. Andra bedömare är av en annan uppfattning. Enligt många tänkare är den fiktiva texten ingen utsaga alls. Den förste att hävda detta sistnämnda var renässans och 1500-talspoeten Philip Sidney. Han försvarade diktningen mot anklagelsen att vara lögnernas moder ("the mother of lies") genom konstaterandet att poeten aldrig ljuger eftersom han aldrig påstår någonting ("the poet nothing affirms and therefore never lieth").
Lögn och osanning är detsamma som bristande överensstämmelse mellan språk och värld. Fiktion däremot har ingenting direkt att göra med förhållandet mellan språk och värld utan är istället, vill jag här hävda, en särskild författarintention och/eller ett speciellt lässätt. Fiktionen är noga betraktat ingen utsaga alls men istället en uppmaning till ett visst förhållningssätt, nämligen att tillfälligt godta textens innehåll oberoende av verklighetens faktiska beskaffenhet.
Uppmaningar är inte utsagor och därför vare sig sanna eller falska. Det är vare sig sant eller falskt att "Stäng fönstret, jag fryser!" Och det är vare sig sant eller falskt att Pippi Långstrump är stark eller att Sherlock Holmes är en skarpsinnig detektiv. När Astrid Lindgren uppmanar sina läsare att godta tanken att det finns en stark flicka som heter Pippi Långstrump och när Arthur Conan Doyle uppmanar sina läsare att godta tanken att det finns en skarpsinnig detektiv vid namn Sherlock Holmes, formulerar sig dessa diktare enligt precis samma logik som yttrandet "Stäng fönstret, jag fryser!" Lindgren och Doyle påstår ingenting om verklighetens faktiska beskaffenhet men uppmanar sina läsare till en viss bestämd aktivitet, nämligen att tillfälligt godta existensen av den starka flickan Pippi Långstrump och den skarpsinnige detektiven Sherlock Holmes.
Fiktioner är uppmaningar och inte utsagor. Men detta gäller bara utomfiktionsligt eller extradiegetiskt. Inomfiktionsligt eller intradiegetiskt kan sanna och falska utsagor om den fiktiva världens beskaffenhet formuleras. I utomfiktionsligt och extradiegetiskt hänseende är det i Conan Doyles Sherlock Holmes-berättelser vare sig sant eller falskt att Sherlock Holmes är en skarpsinnig detektiv bosatt i London. Inomfiktionsligt eller intradiegetiskt däremot är det i dessa berättelser alldeles sant att Sherlock Holmes är en skarpsinnig detektiv bosatt i London och lika osant att Holmes är en skoputsare i New York. Vid läsningen av fiktiva berättelser spaltar vi, kan man säga, upp oss själva på två olika jag med olika ontologisk status. Det första av dessa två jag är ett verkligt läsar-jag som befinner sig extradiegetiskt utanför fiktionen och som uppfattar den fiktiva texten som en uppmaning till en viss låtsasaktivitet. Det andra av de två jagen är ett fiktivt jag vilket befinner sig intradiegetiskt i fiktionen, i fiktionens värld, som direkt ögonvittne till det skeende fiktionen beskriver. Det är detta senare jag, detta fiktiva jag, som formulerar sanna och falska utsagor om den fiktiva världens beskaffenhet.
Läsaren spaltar vid fiktionen upp sig själv på två personer med olika ontologisk status. Detsamma gäller om författaren. Särskilt tydligt blir detta i det slags metafiktiva roman (t.ex. Miguel de Cervantes Don Quijote, 1616) där den verklige författaren till synes uppträder som romanfigur i sitt eget fiktiva verk.
Emellertid uppträder författaren egentligen inte alls i sin roman. Han eller hon skapar sig bara ett andra intradiegetiskt och fiktivt jag. Det första jaget, det verkliga och extradiegetiska författarjaget, fortsätter sin existens utanför fiktionen, fullkomligt oberoende av det andra jag, det andra fiktiva jag, som agerar intradiegetiskt i fiktionens värld.
Genom insikten om denna distinktion mellan två författare med olika ontologisk status kan också en klassisk filosofisk paradox lösas upp. Den paradox jag åsyftar är det slags märkliga självreferens som kan exemplifieras med satsen "Jag ljuger alltid". Om denna sats är sann så är den falsk. Men motsägelsen kan upplösas om vi väljer att läsa satsen fiktivt. Vi får då att göra med inte ett verkligt författar-jag som på ett motsägelsefullt sätt talar om sig själv utan istället om ett verkligt författar-jag som motsägelsefritt talar om ett annat och fiktivt jag vilket alltid ljuger. Jag (ett verkligt och extradiegetiskt jag) säger om ett annat jag (ett fiktivt och intradiegetiskt jag) att det alltid ljuger. Genom den ontologiska skillnaden mellan de två jagen upplöses paradoxen.
PARATEXTEN - DET SOM OMGER BERÄTTELSEN OCH FÅR OSS ATT VÄLJA LÄSART
Texter är inte i sig själva bestämt fiktiva eller ickefiktiva. Fiktion är en författarintention och/eller ett lässätt. Varje enskild text kan läsas ickefiktivt eller fiktivt. Vid ickefiktiv läsning uppfattar vi texten som en serie utsagor vilka skall prövas mot den faktiska verkligheten. Vid fiktiv läsning uppfattar vi texten som en uppmaning till en viss låtsasaktivitet.
Även om texter inte i sig själva är alldeles bestämt en gång för alla fiktiva eller ickefiktiva inbjuder självklart vissa texter mer till fiktivt läsande än andra. Conan Doyles Sherlock Holmesberättelser inbjuder avgjort mer till fiktivt läsande än t.ex. telefonkatalogen. Varför det? Vilka kriterier använder vi oss egentligen av när vi bestämmer oss för ett fiktivt eller ickefiktivt lässätt? Uppenbart är att dessa kriterier inte bara är, inte ens främst är, textinterna. Det är inte svårt att formulera två texter så beskaffade att de i rent språkligt och textinternt hänseende framstår som fullkomligt likvärdiga men där likväl den ena texten uppfattas som tydligt fiktiv och den andra som entydigt ickefiktiv. Exempel: 1) Sherlock Holmes är detektiv, 2) Göran Persson är statsminister.
Orsakerna till att vi uppfattar 1) som fiktivt och 2) som ickefiktivt är uteslutande textexterna. Vår allmänbildning, vår kunskap om historien och samhället utanför texterna, vägleder oss här.
Vårt beslut att läsa en enskild text fiktivt eller ickefiktivt styrs vanligtvis i hög, ofta i helt avgörande grad, av textens indexering eller paratext, dvs. kringtexten kring texten. Hit hör omslagstext, titel bladstext med förlags och utgivningsuppgifter osv. När jag har en bok utgiven av Oxford University Press i händerna bereder jag mig på ett ickefiktivt läsande. Det betyder att jag uppfattar Oxford University Press som en signal om att texten är avsedd som en utsaga om verklighetens beskaffenhet och inte som en uppmaning till en viss låtsasaktivitet. Om där emot den bok som jag just står i begrepp att börja läsa är utgiven av Walt Disney & Co. eller har ordet "detektivroman" tryckt på titelbladet planerar jag för ett fiktivt läsande. Det innebär att jag uppfattar Walt Disney & Co. och "detektivroman" som uppmaningar till låtsasaktiviteter och inte som signaler om utsagor rörande verklighetens faktiska beskaffenhet.
Indexeringen eller paraxtexten är textens uttryckliga signal om existensen av en författarintention. Endast genom paratexten kommer författarens medvetna avsikt med sin berättelse explicit till uttryck i texten. Genom paratexten gör sig läsaren en uppfattning om huruvida texten är avsedd att läsas fiktivt eller ickefiktivt. På grund av paratextens eller indexeringens avgörande betydelse vad gäller beslutet om fiktivt eller ickefiktivt läsande kan skaparen av en text, om han/ hon så vill, genom avsiktlig felindexering manipulera läsaren till ett orimligt lässätt. Belysande är den TV-genre som stundom benämns "mockumentary". Exempel på denna genre är Johan Löfstedts TV-film Konspiration 58. Filmen (sänd i SVT 1 den 29 maj 2002) äger formellt sett dokumentärfilmens karaktär och handlar om en organisation som tagit som sin uppgift att bevisa att fotbolls-VM 1958 inte alls, som de flesta tidigare har trott, spelades i Sverige utan istället i Kalifornien. I själva verket är filmen, likt alla "mockumentary"filmer bara lögn, men en ambitiös sådan. Den organisation om vilken filmen handlar, existerar i själva verket inte alls. Löfstedts syfte med filmen var pedagogiskt: han ville visa TV-tittarna hur lätt det är att luras med TV och hur lättlurade TV-tittarna ständigt är.
Men varför lurades TV-tittarna egentligen? Delvis på grund av att Konspiration 58 berättartekniskt och dramaturgiskt är gjord på exakt samma sätt som varje konventionell TV-dokumentär. Men också, och det är här poängen, helt enkelt därför att filmen innan den sändes var indexerad, dvs. marknadsförd och annonserad, som en seriös dokumentärfilm i den seriösa statliga svenska televisionen. Den fungerade på detta vis på samma sätt som Alan Sokals tidigare berörda artikel i Social Text. Denna artikel uppfattas av den oskuldsfulle läsaren som seriös just därför att den är publicerad i Social Text och inte i en skrift utgiven av Walt Disney & Co.
"Mockumentaryn" är en i vår tid framträdande lögngenre. Den belyser på ett talande sätt indexeringens makt över läsarens lässätt. "Mockumentaryn" är, liksom också faktionen, ett uttryck för den genreförvirring som råder idag på grund av samhällets hastiga medialisering. Det är en genreförvirring som gör oss osäkrare än tidigare under 1900-talet på skillnaden mellan sant och falskt, verklighet och fiktion.
Samma fenomen inträffade under 1700-talet vid den tid då den tryckta skriften, boken och tidningen, blev en massprodukt. Som en följd härav utbröt osäkerhet kring förhållandet mellan verkligt och overkligt, sant och falskt. 1700-talets läsare visste inte alltid säkert vad som förväntades av dem som läsare. Talande är den förvirring som följde på utgivandet av Daniel Defoes Robinson Crusoe (1719). På titelbladet angavs inte roman; denna term var vid denna tid ännu inte etablerad som fiktionsmarkör eller fiktionsindex. Istället meddelades här på "mockumentary" sätt helt oriktigt att boken är fullkomligt sann ("a just history of fact"). På grund av dessa ord lurades 1700-talets läsekrets att tro att Robinson Crusoe verkligen existerat. När bedrägeriet emellertid avslöjades utbröt ett ramaskri. Defoe anklagades för att vara lögnare. 1700-talets människa kunde skilja mellan sant och osant men inte mellan osant och fiktion.
FIKTIONELLA KÄNNETECKEN: NUTID, FÖRFATTARINTENTION
Skillnaden mellan fiktion och ickefiktion är främst en indexeringsfråga. Men också på andra sätt, genom andra kriterier, skiljer vi fiktivt från ickefiktivt. När vi uppfattar en text som en återgivning av historisk verklighet tänker vi i perfekt, i då-termer. Historiska händelser och företeelser händer och existerar inte nu, de har istället hänt och funnits. Karl den Store är inte stor, han var stor. Fiktiva texter däremot beskriver i presens och i nu-termer sådant som aldrig verkligen har hänt men istället skenbart händer nu. Pippi Långstrump var inte stark, hon är stark och förblir det i all evighet.
Vi kan om Bellmans fiktive Fredman säga att han är en suput. Den historiske Fredman emellertid, den historiske Jean Fredman som inspirerade Bellman till Fredmandikterna, var en suput.
Fiktionen är ett slags evigt ickehistoriskt presens. Också i historiska skildringar kan presens tillämpas, s.k. historiskt presens. Sådant presens innebär ett slags fiktivisering av den historiska skildringen. Läsaren uppmanas, liksom vid fiktionen, till något bestämt, till en bestämd aktivitet. Vid historiskt presens uppmanas läsaren att uppfatta ett kontrafaktiskt förhållande som faktiskt, dvs. läsaren uppmanas att kontrafaktiskt ta för givet att det som hänt tidigare i själva verket händer nu ("Det är nu 1618. Det trettioåriga kriget har just börjat".)
Fiktion och lögn har ett viktigt gemensamt. Vi uppfattar alltid båda dessa storheter som starkt och fast knutna till en bestämd upphovsman/upphovskvinna. Även om vi inte känner författaren utgår vi från att någon måste finnas. Verklig historieskrivning däremot framstår som mindre bunden till någon enskild skapare. Och verklig sanning, garanterat permanent sanning, har ingen mänsklig skapare alls. Jag vet inte de ursprungliga författarna till texterna "Jorden är rund" eller "Äpplen är ätliga".
Belysande för dessa vid fiktionen och ickefiktionen olika attributionsförhållanden är vidare den medeltida isländska släktsagan, den saga som av vissa forskare uppfattas som historieskrivning och av andra som roman och fiktion. Den första kategorin forskare, den som uppfattar den isländska släktsagan som historieskrivning, antar att sagan växt fram anonymt och kollektivt. Dessa forskare har inget behov eller intresse av att påvisa enskilda bestämda upphovsmän. Den andra kategorin forskare, den som betraktar släktsagorna som fiktioner och romaner, funderar följdriktigt också över författarskapet. Kan det vara Snorre Sturlason?
Den isländska sagan är ett slags märklig faktion, ett säreget mellanting mellan fiktivt och ickefiktivt, mellan roman och historieskrivning. Denna saga är på detta sätt intressant också i vår tid. Den ger, precis som nutidens TV-faktioner, uttryck för ett samhälle som inte klart och entydigt förmår skilja mellan fiktion och verklighet. En gång i tiden emellertid, vid 1900-talets mitt var denna skillnad verkligen glasklar. Det var på den tiden de svenska kommunala bibliotekens böcker var inbundna i blå och röda band. De röda banden innehöll fiktion och skönlitteratur. De blå banden innehöll ickefiktiva texter. Den tiden är förbi. Idag vet vi inte längre alldeles säkert skillnaden mellan blått och rött. På vilken hylla skall vi t.ex. placera Carina Rydbergs självbiografiska roman Den högsta kasten (1997)? På hylla blå för självbiografier eller på hylla röd för romaner?
MYTEN - FÖRESKRIVER SNARARE ÄN BESKRIVER
Slutligen också något om relationen mellan fiktion och myt. En myt är en mer eller mindre fantastisk berättelse och text genom vilken en kultur förklarar och förstår sig själv. Myten är samhällets kollektiva medvetande.
Likt fiktionen är den mytiska berättelsen och texten en ickeutsaga och en uppmaning. Men likt verklighetsskildringen framstår myten som mindre knuten till en bestämd upphovsman/upphovskvinna och istället mer som en anonym och kollektiv skapelse av hela samhället. Detta sammanhänger därmed att myten, likt verklighetsskildringen, kräver att bli trodd, uppfattad som verkligt giltig. "Alla människor har lika värde" är ett mytiskt yttrande. Det är inte en utsaga om verklighetens faktiska och empiriska beskaffenhet (var någonstans finns det lika värdet?) men däremot en uppmaning med förpliktande tyngd. Läsaren av yttrandet uppmanas av inte en enskild person men däremot av hela samhället att godta tanken om det lika värdet och att leva därefter.
Fiktionen saknar mytens förpliktande tyngd. Myten kräver att bli trodd och efterlevd. Det gör inte fiktionen. Till fiktionen knyts, som redan Immanuel Kant påpekade om konsten, inga som helst förpliktelser.
Fiktionen är vare sig sann eller falsk. Utsagan däremot är alltid sann eller falsk. Om myten gäller att den är giltig eller ogiltig. Myten, den giltiga myten, är, kan man säga, närmast ett slags pragmatisk sanning.
Men myten fungerar paradoxalt. Den framstår som myt först när den inte längre gäller. När den gäller är den inte myt utan istället sanning. När den inte längre gäller är den bara myt och därför, likt fiktionen, vare sig sann eller falsk. Det är numera vare sig sant eller falskt att Oden är vis och Tor stark. Däremot är det i vår tid pragmatiskt sant att alla människor har lika värde.
Fiktion och myt, gällande myt, fungerar på fundamentalt olika sätt. Fiktionen står fri från verkligheten. Den är bara språk och den gäller och fungerar oberoende av verklighetens faktiska beskaffenhet. Myten däremot fungerar som en i världen och samhället integrerad storhet. Myten är, kan man säga, världens och verklighetens övergripande normerande aspekt. Myten är en del av tillvaron och verkligheten samtidigt som den ger denna tillvaro och verklighet mening och betydelse. Myten är på en och samma gång både värld och språk. Myten är en pragmatisk sanning som samtidigt både är världen och föreskriver densamma.
På precis detta föreskrivande sätt fungerar i vår tid televisionen, särskilt den statliga televisionen, vilken har till främsta uppgift att till folket förmedla just samhällets önskade synsätt och normer, nu gällande övergripande värderingar. Televisionen beskriver egentligen inte världen utan istället snarare föreskriver densamma. Televisionens berättande är väsentligen en mytisk aktivitet. På detta vis leder TV tankarna till forntidens bard och skald vilken muntligt vid lägerelden, i syfte att skapa trygghets och gemenskaphetskänsla, till stammen förmedlade samhällets gängse myter och föreställningssätt. Likt den forntida barden och skalden formulerar TV samhällets gällande myter och kollektiva medvetande.
SAMMANFATTNING OCH SLUTORD
Fiktionen står fri från, är oberoende av, verkligheten och är vare sig sann eller falsk. Utsagan står också fri från, är oberoende av, verkligheten men beskriver verkligheten sant eller falskt. Myten både är verkligheten och föreskriver densamma. Myten är inte sann eller falsk men däremot giltig eller ogiltig.
Fiktionen och myten tillsammans lär oss två viktiga ting om relationen mellan språk och värld, de två viktiga förhållanden som Nelson Goodman formulerat sålunda: "Vi kan ha ord utan värld men inte värld utan ord." ("We can have words without a world but no world without words.") Alltså: språket (och fiktionen) behöver inte världen och verkligheten för att fungera meningsfullt men världen och verkligheten behöver språket (och myten) för att bli helt till, få tydlig kontur och skärpa, tydligt innehåll och mening. I denna bemärkelse, men bara i just denna mycket begränsade bemärkelse, är allting alltid bara språk, fiktion, myt och lögn.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
