Vi har nyss gått in i en ny fas i pengarnas historia

Varför uppstår nya varianter av pengen, och nya institut för transport och transformering av pengar? Vad påverkar vår syn på pengar? Ett tänkbart svar på dessa frågor skulle kunna vara tillgång till ny teknik (i kombination med en allmän strävan hos alla inblandade aktörer att sänka transaktionskostnader). Genom historien går en röd tråd av nya tekniska erövringar som eroderat tidigare sätt att vinna kontroll över pengen. Slagna mynt ersatte de enklare formerna av primitiva pengar. Därmed kom andra grupper i samhället att få betydelse som reglerare och kontrollanter av penningcirkulationen. Bankväsendet och sedlarna undergrävde i sin tur det allmänna bruket av mynt. Idag har vi övergått till kontobaserade pengar och är på väg mot ett allt större utnyttjande av vad man skulle kunna kalla för elektroniska pengar. Kampen om att skaffa sig en fördelaktig position på denna spelplan har just inletts. De som kan erbjuda den mest effektiva kommunikationsteknologin - till lägsta kostnad - kommer att gå segrande ur kampen.
 
Och det är långt ifrån säkert att det blir de traditionella bankerna.

För att få framgång måste producenterna av nya former för hantering av pengar och rättigheter tålmodigt och pedagogiskt bygga upp ett förtroende hos den breda allmänheten. I fallet med elektroniska pengar kan man locka med tidsbesparing, trygghet och frihet, eftersom man slipper bära kontanter på fickan och kan betala räkningar hemma med hjälp av en dator. Genombrottet kommer den dag företagen kan visa att datasystemen är tillförlitliga. Men förändringarna måste också upplevas som praktiskt effektiva. De ska förenkla vardagen, inte komplicera den ytterligare. Och där har vi förklaringen till att inte "cash cards" fick ett genombrott i Sverige på 1990talet. Trots den stora ekonomiska satsning som gjordes från bankernas sida i marknadsföring och distributionsnät kunde inte systemet visa på tillräckligt stora tidsvinster eller andra positiva effekter, som gjorde att människor var beredda att ändra på sitt invanda plånboksbeteende.
 
Men teknikfaktorn är bara en del av svaret. Ökad befolkning och handelns utvidgning är andra faktorer som påverkar innebörden av pengar och förklarar att mer sofistikerade pengar uppkommer. Dynamiken i näringslivet förändrar penningens funktion som smörjmedel i en föränderlig marknadsekonomi. I takt med att kapitalismen utvecklas och nya behov uppkommer på gamla och nya marknader sker en omdefiniering av vad som är pengar. Detta kräver i sin tur en ständig omprövning och anpassningsförmåga från det politiska systemet och lagstiftarnas sida. Resultatet blir nya finansiella instrument, ny aktiebolags och banklagstiftning, ny konkurslagstiftning etc. Frågorna ovan skulle alltså också kunna ges ett rättsekonomiskt svar, med stöd i marknadsekonomins ökade behov av reglering av alltmer omfattande finansiella flöden.

En viktig distinktion i detta sammanhang är den mellan marknadsekonomi och kapitalism. Penninghanteringen tillhör den senare. Begreppet marknadsekonomi syftar på ett jordnära, rätt genomskinligt, konkurrenspräglat byte av varor och tjänster (för att låna en målande beskrivning från översättningen av Fernand Braudels storverk om marknadsekonomins tidiga fas). Kapitalismen däremot är en mer abstrakt, sofistikerad och högre sfär, där pengen är oljan som driver det underliggande materiella maskineriet. Att dessa sfärer har skilda liv är tydligt när vi ser tillbaka på historien. Under lång tid var den ekonomiska basen otillräcklig för att ge näring åt den högre nivån. Det lysande florentinska bankväsendet föll sönder med familjerna Bardi och Peruzzi på 1330-talet och sedan med mediccerna på 1400-talet. Därmed försvann grundvalarna för en storartad finanskapitalism.
 
Från och med 1579 blev de genuesiska mässorna i Piacenza clearingcentral för nästan alla europeiska betalningar, men de genuesiska bankirernas enastående bedrift varade mindre än ett halvsekel. På 1600-talet koordinerade Amsterdam de europeiska kreditströmmarna, i kraft av holländarnas handelsdominans, men äventyret slutade också denna gång med ett bakslag, under 1700-talet. Den varaktiga finanskapitalismen slog först igenom vid 1800-talets mitt, då bankerna erövrade såväl industri som varor. Från denna tidpunkt har marknadsekonomin haft sådan kraft att kapitalismen kunnat upprätthållas permanent.
 
Men det kan vara lika berättigat att ge en ideologisk förklaring till pengars roll i samhället, som komplettering till teknikfaktorn och pengen som rättsekonomiskt objekt. Vårt förhållande till pengar präglas av vår ideologiska uppfattning. Vissa människor vill ge pengar ett positivt och normerande värde, medan andra ser penningen som något nödvändigt ont som i värsta fall hotar realiserandet av andra och för samhället viktigare värden. En demokrati kännetecknas av olika syn på pengars betydelse och status, ett faktum som påverkar utformningen av såväl ekonomin i stort som utseendet på det finansiella systemet. För att förklara penningens genomslagskraft i samhället bör vi därför studera den kulturella kod som präglar penningen, innefattande ickeekonomiska värden som nationalism, känslomässig identifikation och historisk tradition. Av särskilt intresse är den politiska diskurs som skapar giltighet för pengar som betalningsmedel, rättsekonomiskt subjekt och symbol. En analys av argumenten kan ge oss insikter i legitimeringsprocessen som pågår kring fenomenet pengar.
 
Syftet med denna uppsats är att diskutera begreppet pengar och vad som påverkar vårt förhållande till pengar. Med hjälp av hittade och påhittade exempel presenteras tre teoretiska olika perspektiv på pengar: pengar som teknik, pengar som rättighet samt pengar som ideologi. I sammanfattningen analyseras dessa tre synsätt som interrelaterade förklaringsfaktorer till vår (förändrade) syn på pengar.

PENGAR SOM TEKNIK

Nästa (omvandlings)fas inträdde under renässansen. I takt med att banker och sedelsystem växte fram undergrävdes förutsättningarna för feodalismen. Den ekonomiska makten kom i högre grad än tidigare att baseras på innehav av aktier, obligationer och företag, vid sidan om jordtillgångar. Med början i Italien utvecklades ett sofistikerat finansiellt system för dåtidens hantverk och handel. Nationella banker och olika typer av värdepapper tillgodosåg specifika behov i den reala ekonomin. En stark drivkraft var den expanderande långväga handeln, som resulterade i ett nätverk av finansiella kontrakt och aktörer, med syfte att reglera och prissätta riskerna som uppkom med den riskfyllda handeln. När sedan handelskapitalismen övergick i industrikapitalism på 1800-talet - eller merkantilism i laissez faire - skapades institutioner för att underlätta den ökade världshandeln. I Europa utvecklades olika valutasystem, med silver, guld eller både och som värdebas. Under den moderna världskapitalismen på 1900-talet transformerades så penningen från mynt och papper först till plastkort och senare till digitala värdeenheter.

Det kapitalistiska systemets framgång är avhängigt av hur väl det skapar effektiva, rutinmässiga lösningar på olika samhällsproblem. Inom det finansiella området måste varje samhällsorganisation lösa det s.k. värdehanteringsproblemet, som uppstår när samhället har ambitioner som går utöver det lilla lokalsamhället. För samordningen av socialt heterogena och geografiskt spridda grupper av individer och organisationer krävs en värdegemenskap, för att få delarna att bli till en helhet. På områden utanför det finansiella fungerar religion, språk, nationalism som förbindande gemenskaper för att förena delarna till en helhet. Inom det kapitalistiska systemet är det penninggemenskapen som utgör kittet och underlättar arbetsfördelning och ett fritt marknadsutbyte.
 
Själva efterfrågan på pengar uppstår när ett företag eller en fysisk person har ett överskott som kan bytas mot en vara eller tjänst på en marknad. Med hjälp av penningen kan varor och tjänster säljas, köpas och överskottet sparas. Användandet av pengar förutsätter därmed att det finns arbetsdelning.
 
Vissa ekonomer och historiker betraktar pengar främst som ett tekniskt system inom det kapitalistiska systemet, som en kommunikationsteknik som ska underlätta marknadens byte av varor och tjänster. Sedlar och mynt är de facto ting med generellt avtalade fysiska mått som används för att byta varor och tjänster vid kontant betalning på en marknad. Men även andra tillgångar, som i dagens Sverige baseras på måttenheten kronor, kan ses som pengar, och därmed också bärande komponenter i ett tekniskt system. Vad som gör det till en peng eller inte är graden av likviditet. För att tillgången skall räknas som en peng skall den ha karaktären av a vista, dvs. kunna visas upp omedelbart i samband med reglering av en fordran. Med denna utgångspunkt är pengen en värdemätare, i syfte att underlätta handeln inom det kapitalistiska systemet. Den förenklar marknadsbytet och verkar stabiliserande på ekonomin.

Som tekniskt system skall pengen uppfylla följande kriterier:
 
• värdebevarande, motverka inflation
• a vista-karaktär
• ge förutsägbarhet
• vara en räkneenhet (lätt delbar)
• ha ett högt varuvärde (i fallet då guld och silver används som valuta standard)
• konvertibel (andra slags pengar kan bytas ut mot sedlar och mynt).
 
Även teknikhistorikern Svante Beckman anser att pengen är ett tekniskt system, närmare bestämt en kontrollteknik för värdehantering. Beckman gör gällande att pengar i princip har fyra former av kontroll/reglering av värden: lagring, transport, transformering och konservering. Två av dessa är värdebevarande: lagra värde (bevara i rummet) och konservera värden (bevara i tiden), medan de andra två är värdeförändrande former: överföring av värden i det sociala rummet (bytesmedel) och överföring av värde i den sociala tiden (kapital och kredit).
 
Varje fyrfältare ropar på empiri. Och lyckligtvis finner ovanstående fyra funktioner sin giltighet i studien av A O Wallenbergs praktiska bankpolitik under andra hälften av 1880-talet. Detta hävdar i alla fall historikern Göran B Nilsson, i sitt framgångsrika försök att lansera A O W som den tidens store finansiella ingenjör. A O W: s innovativa postremissväxelsystem löste problemet med att transportera bytesmedel över större (inhemska) geografiska avstånd. Med förbättringar av upp och avskrivningsräkningen och depositionsbeviset (på inlåningssidan) och växelrörelsen (på utlåningssidan) löstes problemet med att transformera mer eller mindre fast kapital som bytesmedel till löften om pengar. Konserverandet av penningvärdet löstes genom att propagera för och medverka till införandet av en på vetenskaplig grund standardiserad internationell guldmyntfot med gemensam myntenhet. Beträffande lagring inskränkte sig A O W: s gärning till att erbjuda säkra kassaskåp i Stockholms Enskilda Bank, som ett sätt att locka affärsmän att använda bankens upp och nedskrivningsräkning.

MONETÄRA VÄRDEMÄTARE

I takt med att det kapitalistiska systemet omvandlats har definitionen av vad som räknas som pengar vidgats - den s.k. penningmängden har gradvis kommit att bli större. Vad som styrt denna utveckling är tillkomsten av nya finansiella instrument, som genom att vara likvida, relativt lätt kan omvandlas till sedlar och mynt. Begreppet pengar har kommit att vidgas. Därmed har pengens verkningsgrad i rummet och tiden - dess möjlighetsgrund - ökat. Den successiva utvidgningen av penningmängden skapar metodproblem i forskningen, då moderna teorier kring betalningsmedlens diversifiering, förfining och effektivisering inte tar hänsyn till det historiska faktum att penningmängden på t.ex. 1800-talet såg annorlunda ut än på 1900-talets slut. Ett exempel på finansiellt instrument som trasslar till det är växeln. Även om den var utställd på viss tid var banken skyldig enligt lag att lösa in den (växeldiskontering). Därmed hade den karaktären av a vista, och ägde en motsvarighet till åtminstone 1980-talets definition på penningmängd. En angelägen forskningsuppgift vore givetvis att konfrontera den statiska klassifikationen med den faktiska utvecklingen sedan 1800-talet.

PENGAR SOM RÄTTIGHET

Förhållandet kan studeras under grundläggningen av det svenska banksystemet i 1800-talets Sverige. Under denna omvandlingsfas sökte man skapa stabila samhällsekonomiska förutsättningar för att en handel med dessa löften, i form av sedlar och växlar, skulle komma till stånd. Men progressiva aktörer mötte hårt motstånd i sin reformkamp. Göran B Nilsson har visat hur radikala liberaler som finansminister Gripenstedt, Mortimer Agardh och bankmannen Andre Oscar Wallenberg sökte övertyga 1800-talets konservativa jurister och bönder om att Sverige behövde en handel med penninglöften, om den växande industrin skulle kunna dra nytta av internationellt och inhemskt kapital.

Till penningmängden räknas tillgångar som kan konverteras till sedlar och mynt. Det rör sig om olika former av fordringar, skriftliga avtal om prestationer i framtiden omfattande två eller flera parter. Exempel är banklånet, obligationen, växeln och leverantörskrediten. Dessa är förbindelselänkar mellan marknadsekonomin (bytet av varor och tjänster) och den mer abstrakta kapitalismen. Som kontrakt anger de parternas rättigheter i en rad olika fall. Genom att låna pengar från en bank till att köpa en villa förbinder sig låntagaren inte bara att betala en ränta utan ger också banken rätt att lösa in panten i det fall villaägaren hamnar på obestånd. I flera av dessa kontrakt kan rättigheten också överföras till en tredje part. Den fordran ett företag har på kund A kan användas som betalning vid köp av en vara från en leverantör B.
 
Exemplen ovan ger belägg för en rättsekonomisk uppfattning, som ser marknaden som en institution för byten av rättigheter och skyldigheter. Med detta synsätt är ett köp en rättshandling där säljaren mot en ersättning överlåter rättigheter till köparen. Den som köper en biobiljett är ju knappast intresserad av papperslappen som sådan, utan av att få ett bevis för den förvärvade rätten att se bioföreställningen. För köp av värdepapper som obligationer och aktier gäller samma förhållande. Själva aktiebrevet har som fysiskt objekt, i synnerhet på den tiden då det var stilfullt dekorerat av någon känd svensk konstnär, enbart ett samlarvärde. Det ekonomiska värdet däremot ligger i de specifika rättigheter som är knutet till innehavet. Som sådant innebär det att innehavaren får del i aktiebolagets framtida vinster, att vägas mot den risk som själva köpet av värdepapperet innebär, dvs. att värdet kan bli noll om bolaget hamnar på obestånd.

Även sedeln är ett uttryck för rättigheter. Dess värde ligger i den stämpel som garanterar att den går att använda i samband med byte av varor och tjänster, som ett av staten accepterat betalningsmedel. Det finns inget korresponderade och underliggande värde annat än detta. Jämför vi detta förhållande med de tidiga mynten, där pengen hade ett lika stort värde som ädelmetall, har vi gått mot en alltmer abstrakt värdeenhet. Även övergången från guldstandard till konvergenskriterier belägger detta påstående. Sedelns värde idag motsvaras av regeringars förmåga att upprätthålla politisk stabilitet och uppfylla vissa makroekonomiska mål. Det är nationella och internationella institutioner - statliga och överstatliga regelsystem - som skapar förutsättningarna för cirkulationen av pengar.
 
Mycket av det som ingår i penningmängden baserar sig alltså på kontraktsförhållanden mellan olika parter. Beroende på typ av kontrakt användes begreppen penningmarknad, kreditmarknad och obligationsmarknad. Tillsammans med aktiemarknaden bildar dessa en värdepappersmarknad. Till utgivandet av de flesta kontrakt hör en andrahandsmarknad, där rättigheterna förknippade med det aktuella kontraktet kan köpas och säljas.
 
Kontrakten har olika plats i den reala ekonomin. De reglerar bytet av fast och lös egendom, t.ex. produktionsanläggningar och varor. De kan också vara rent pekuniära, eller ha karaktären av försäkringar (villkorade löften om framtida ersättningar). Beroende på funktion i marknadsekonomin har de en särskild institutionell tillhörighet. Om vi koncentrerar oss på funktionen att överföra pengar från dem som sparar till dem som investerar, ser vi en rad olika exempel på institutionella arrangemang i historien. Under renässansen var det bankirer och penningväxlare som skötte denna uppgift. Senare tog handelshus, sparbanker och affärsbanker över. Under 1900-talet har clearingsystem, kontokortsföretag och multinationella banker kommit att bli vanliga. Alla har de fyllt samma samhälleliga funktion: att möjliggöra investeringar genom att samla in och kanalisera överskott av pengar.
 
Liknande distinktion mellan funktion och institution är tillämpbar i fallet med valutastandard. Det har genom historien funnits ett behov av att kunna använda en standardiserad beräkningsenhet i samband med handel över nationsgränser. Behovet har tillfredsställts genom olika typer av valutasystem - institutionella arrangemang som sett till att bytet av varor och tjänster mellan olika valutaområden underlättats. Från 1870-talet till första världskriget fungerade på detta sätt guldstandarden som en stimulans i den kraftigt växande handeln. Efter andra världskriget följde i västerlandet institutioner som BrettonWoods, valutaormen och EMU.

PENGAR SOM IDEOLOGI

En (lös) kritik av Beckmans uppställning är att han inte betonar förväntningsvärde eller potentialvärde. Det faktum att ett objekt har olika bytesvärde för olika personer beror på att personer kalkylerar med olika framtida värde. Tror man sig sitta inne med kunskaper för en synnerligen lönsam energiutvinning av restprodukter från sågen vid Forsviks bruk är man beredd att sätta ett högre pris på anläggningen än andra. Vet man att det finns olja i Ransbergs socken är man beredd att inmuta marken och börja borra. Så enkelt är det.
 
Beckmans uppställning kanske blir mest intressant när den kombineras med ideologiska utgångspunkter, vilket Göran B Nilsson redan upptäckt före mig. Pengars statusvärde är visserligen beroende av pengens tekniska förträfflighet, men också av innehavarens uppfattning om bytessystemet i stort. Frågan är vilket förhållningssätt vi har till pengens roll som högeffektiv olja i ett kapitalistiskt bytesmaskineri. Och det är här som ideologin kommer in. För som materiell resurs har pengen ett särskilt värde för den som vill utöva makt. Innehavet ger större handlingsfrihet åt individer, kollektiv, institutioner osv. Det blir följaktligen viktigt att på en lägre analysnivå hålla isär pengens tekniska och rättsekonomiska sidor från dess statusinnebörd. I det sistnämnda fallet är pengen "bara" en symbol för bytesverksamheten.

Statusvärde kan ses som något objektivt, dvs det kan i ett samhälle råda konsensus kring att pengar har högt statusvärde. Men högt statusvärde kan dessutom ses som en norm, vilket är vanligt i det västerländska samhället. Detta utesluter inte att vissa människor ogillar det faktum att pengar tillmäts ett högt statusvärde. Ett subjektivt förhållningssätt innebär bland annat att man har synpunkter på att det finns en särskild samhällsklass som enbart sysslar med att hantera pengens bytesvärde. Denna yrkesgrupp har under långa tider setts med sneda ögon av både konservativa och socialister. De s.k. finansiella intermediärerna har beskyllts för att inte utföra något produktivt arbete. Genom hanteringen av pengar får de ett informationsövertag gentemot å ena sidan producenten, å andra sidan konsumenten. Av somliga ses tillskansandet av denna immateriella resurs som något oetiskt - både producent och konsument skulle ha fått bättre valuta för pengarna utan mellanhandens intervention. Istället för att uppskatta den överblick, legitimitet och transparens som mellanhandens professionella arbete skänker kapitalismen och bytet på marknaden, misstänker den enkle medborgaren att mellanhanden ständigt skor sig ekonomiskt på den enskilde konsumentens brist på kunskap och tid. Sanningen är att mellanhanden lever på de höga transaktionskostnader som finns i marknaden, delvis till följd av informationsasymmetri.

Det finns alltså grundläggande åsiktsskillnader rörande mellanhandens och därmed pengens förmåga att utföra nyttigt och produktivt arbete. Men bytesverksamheten kan också kritiseras utifrån andra aspekter. Den andligt sinnade kan ha svårt att acceptera penningens kalla objektivitet, vilket leder till ett val mellan att ta Gud eller Mammon med sig i båten. Vissa religiösa människor menar att pengar kan göra både gott och ont; det är upp till människan att bestämma vilket symbolvärde pengar ska ha. Däremot anses det som synd att ha en inneboende längtan till mer pengar. Budskapet i flera av Bibelns berättelser är att påverka människor till att ta avstånd från girighet och dansen kring guldkalven.

En humanistisk inställning är att vissa ting här i livet - kanske de högst värderade - är av det slag att pengar inte bör blandas in i sammanhanget. Att köpa kärlek för pengar, oavsett om det sker av en prostituerad eller då ett giftermål arrangeras med en rik arvtagare, är i mångas ögon en diskutabel handling. När pengars bytesvärde används på detta sätt undergrävs livsviktiga band av personlig kontakt och ömsesidigt förtroende. Handlingarna leder till kvantifiering av saker som inte borde kvantifieras. Motpolen representeras av den krasse materialisten, som tar världen som den är, inklusive pengens möjlighet att ge makt, status och njutning.

För den socialist som kräver rättvisa och jämlikhet nu, och som gärna ser sig som de svagas och undertrycktas målsman, kan pengar upplevs som grus snarare än olja i maskineriet. När inhemska sociala orättvisor skall bekämpas och en jämnare fördelning av jordens tillgångar skapas får hotet om valutans försämrade värde inte vara ett hinder på vägen. Liberalen däremot prioriterar annorlunda. Genom att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt, grundad på det kapitalistiska systemets principer, strävar denne efter att göra den gemensamma kakan större (medan det för socialisten räcker med att kakan skärs i lika stora delar.) Framtiden skall lösa fördelningsproblemet. Därför är det viktigt att marknadens företrädare kan räkna med att pengen har ett högt bytesvärde. Detta ger marknaden långsiktig stabilitet och transparens.

SYMBOLVÄRDE

Överfört till den monetära historien garanterar Moneta att det finns ett konserverande drag i det finansiella systemet som gör att vi vågar satsa våra pengar utan att behöva riskera allt. Hon reducerar osäkerheten. Men det är Hermes som gör att vi vågar ta själva steget, lockade av hans inviter om de stora vinster som väntar bakom nästa gathörn. Gudaparet blir en sinnebild för pengens ekonomiska jättekraft. Likt en hävstång i tiden kan pengen med rätt ställd prognos (Monetas minne) skapa ett ännu större framtida värde (Hermes vinstmaximering).

Tanken på en symbol förlöser vår fantasi och kreativitet. Pengarna blir utgångspunkten för uppvisande av starka känslor. Pengar tar - omedvetet och medvetet - fram ilska, hat, glädje och sorg inom människan. Dessutom gör de oss - i värsta fall - avundsjuka och giriga. Pengars symboliska, för att inte säga diaboliska, värde har alltså kraft att förvandla människans beteende. De som varit med om arvstvister, särskilt sådana där ett testamente plötsligt vrider till förväntningarna, får snabbt en insikt i vilka krafter som döljer sig i pengars symbolvärde. När pengar står på spel förvandlas vissa människor till iskalla och beräknande typer, andra kan bli helt likgiltiga eller t o m avståndstagande. Beroende på den attityd vi intar till hantering av pengar och pengars värde blir vi i andras ögon sedda som giriga, snusfattiga, snåla, svindlare, slösaktiga och turmänniskor.
 
En spegling av pengars starka symbolvärde är graden av öppenhet i talet om pengar. Att intressera sig för andras privata penningförhållanden betecknas i de flesta samhällen som något suspekt, i vissa länder till och med som en allvarlig kränkning av den personliga integriteten. I vissa kretsar är pengar som samtalsämne tabu. I det borgerliga samhället talade man länge inte öppet om pengar. Även i dagens svenska samhälle förefaller ämnet vara något tabubelagt. Det verkar råda större öppenhet och beredvillighet att dela med sig information om det som rör den egna sexualiteten än att lämna ut uppgifter om sådant som rör deklaration, privat förmögenhet och andra pengaförhållanden. Det mellanmänskliga talet om pengar kräver uppenbarligen ännu i vår tid särskilda sociala arenor, som t.ex. familjen.

Men det finns också ett politiskt tal om pengar, som i vissa fall berör privata pengar. Detta tal är mer offentligt och förs i politiska sammanslutningar och i media. Kvällstidningarnas snaskande och braskande i ämnet är i sig ett uttryck för tabubeläggningen av det privata talet om pengar. Genom att öppna på förlåten till förmögna respektive ekonomiskt utblottade människor lyckas lösnummerredaktören båda kittla nyfikenheten, skapa habegär och hålla liv i människors avundsjuka.
 
Pengar luktar inte, sägs det. Ändå talar vi om svarta och vita pengar, med antydan om en moralisk tillknytning, där svarta pengar hanteras i ett kretslopp av transaktioner som är undandragna den statliga kontrollmaktens domän. Som del i uppgörelser om knark, prostitution och beskyddarverksamhet är dessa pengar - fram till att de tvättas vita - undandragna offentlighetens ljus. Följaktligen tillmäts de i hederliga skattebetalares ögon ett lågt etiskt värde.
 
Kan pengar också ha ett kön? Nja. Men det finns forskare som driver tesen om att vår vardagliga hantering av pengar och vedertagna företeelser förknippade med pengar är inbäddade i könshierarkier eller om man så vill genusordningar. Med detta som utgångspunkt studeras talet om pengar, familjens handlingsmönster och t.o.m. statsbudgeten.

SAMMANFATTNING

Varje generation har att lösa det s.k. värdehanteringsproblemet, nämligen att tekniskt sett skapa en standardiserad enhet för vad vi kan se som pengar. Detta vetenskapliga etablerade standardsystem är nödvändigt för att skapa trovärdighet i all form av kapitalism. Det konserverande drag som därmed ges pengen innebär att värden kopplade till pengen kan bevaras över tid. Detta genomlysta system skänker förutsägbarhet, vilket ger incitament för marknadens aktörer att ingå i långsiktiga kontrakt med varandra. Tekniken - lösningen av värdehanteringsproblemet - är alltså en grundförutsättning för kapitalismens överlevnad och utveckling.

För att den tekniska grundstenen i det kapitalistiska bygget ska ha ekonomiskt värde krävs att juridiken stödjer ett bevarande av penningvärdet. I rättsekonomiska termer måste rättigheter och skyldigheter för marknadens aktörer utformas med syfte på att undvika erodering av penningvärdet. Lagstiftningen måste ta hänsyn till att det finns värden som skall vara bevaras långsiktigt, t.ex. när det gäller försäkringsområdet, banker och obligationslån. I annat fall blir risken med att bilda bolag så hög att ingen är beredd att företa ekonomisk verksamhet. Denna hänsyn kräver ständig anpassning av lag och rätt utifrån förändringar i näringslivets struktur och behov. Även om marknadens aktörer driver på är staten ytterst ansvarig för att förändringen kommer till stånd. I sin roll som beställare har staten en nyckelroll i legitimeringsprocessen för att skapa omvandling i det finansiella systemet.
 
För att legitimeringsprocessen skall anses som fruktbar krävs ytterligare en sak, nämligen att förändringen överensstämmer med den kulturella kod som finns i samhället. Annars är det lönlöst att i ett demokratiskt samhälle försöka förändra innebörden av begreppet pengar. Till pengar är knutet ett symboliskt värde, som speglar ickeekonomiska värden som nationalism, identifikation, tradition och kontinuitet. Om dessa värden upplevs som starkt positiva och viktiga att bevara hindras en förändringsprocess på det monetära området, även om processens ekonomiska vinster ter sig uppenbara. Britternas vilja att hålla fast vid pundet i tider av EMU-anslutning kan ses som ett exempel på detta fenomen.
 
Läget i den politiska ekonomin avgör om en allmän förändring i synen på pengar skall bryta igenom eller inte. Synen på pengars roll i samhället är därför ytterst en fråga om ideologi och kultur. Bejakar vi kapitalismen inser vi vikten av pengens roll för att åstadkomma ett friktionsfritt bytesmaskineri, och accepterar i förlängningen att vissa medborgare har som profession att förmera pengars bruks, bytes och symbolvärde. Detta arbete är lika produktivt som att städa golv, driva in skatter och bygga hus. Om det försvann skulle marknadsekonomin gå en stilla död till mötes. Därför är pengen ett objektivt instrument i händerna på fria aktörer som varje dag är med om att lösa ett evigt och basalt värdehanterings- och fördelningsproblem i samhället. Den ibland oetiska hantering och snedfördelning av statusvärde som följer med lösningen är dessvärre något som man får ta på köpet, men som man inte behöver förhålla sig passiv till. Tvärtom!