Den romantiska traditionen går i exil

Hollywoodfilmen blev asyl och plantskola för kompositörer av traditionsförankrad västerländsk konstmusik

Än idag är hans musikaliska meriter viktiga för mig, men nu av mindre privata orsaker: i en tid då det klassiska kompositionshantverket riskerar att reduceras till blott ett svunnet rykte, är John Williams en av de allra viktigaste fanbärarna för den traditionsförankrade västliga konstmusiken.

Frågan är vilka omständigheter som lägger en sådan börda på en mästares axlar?

ROMANTIKENS BLÅ BLOMMA BLIR EN KÖTTÄTANDE VÄXT

På ett listigt sätt har den institutionaliserade avantgardismen erövrat vår morgondag, samtidigt som den plundrat vår historia. Den akuta minnesförlust som drabbar europeisk kultur efter första världskriget, öppnar för en rad omskrivningar och förfalskningar av det förflutna. Anspråkslösa övergrepp ljuger fram en linjär historiesyn i vars väsen det ligger att förkunna att det eviga brottet - även med den allra närmaste gårdagen - är den enda konstnärligt giltiga möjligheten till framsteg, att detta brott är det historiska grundmotivet i sagan om människans skaparkraft.

Senromantikens praktfulla klangpalett uppfattas enligt denna historieskrivning enbart som ett rent förstadium till tolvtonstekniken. Det löfte om frihet som viskats i varje dissonans genom århundradena, det skriker nu hatiskt ut sitt infriande - i riktning bakåt mot sitt upphov. Den tid som drömde om att den gick havande med Den Blå Blomman, visade sig ha nedkommit med en köttätande planta, som glupskt förtär varje konstnärssinne som i sitt uttryck är besläktat med sitt förflutna, varje musikaliskt uttryck som tycks representera traditionens fortsättning och förnyelse in i en ännu oskriven framtid.

I färdigsmält form har konstnärskapen hos en Bartok, en Ravel, en Sjostakovitj eller en Stravinskij dränerats, utnyttjats in i minsta ton på vad de må innehålla av modernitetsbekräftande näring. Resterna av bakåtblickande inslag hos kompositörerna dränks i den dunkla jordmån av glömska och förtigande som den akademiska modernismen har sina rötter i, och som den kommer att fortsätta att gödsla tills dess envälde blivit fullkomligt legitimerat.

John Williams hotar denna historielöshet i ett enda penndrag.

Vissa har således överlevt. Men hur gick det till?
 

ERICH WOLFGANG KORNGOLD - SKAPAR EN FRIZON FÖR DEN ROMANTISKA MUSIKEN

Vid Hitlers annektering av Österrike 1938 ser Korngold - som är av judisk härkomst - sig tvungen att fly. Sin exil finner han i Hollywood, där hans musikdramatiska talang snabbt kommer filmindustrin till godo. Fortsättningsvis ägnar han sig åt att klä filmstudion Warner Brothers filmer i den allra furstligaste av klangprakter, så att filmerna för Korngolds musikaliska beundrare framstår inte som filmer utan snarare som ett slags förklädda symfonier eller osjungna operor. Grundstenen för det symfoniska filmmusikidiomet har därmed lagts. Och samtidigt har den romantiska traditionen fått en ny boplats.
 
Korngolds högst ofrivilliga byte av arbetsområde skulle, som antytts ovan, komma att ske på bekostnad av hans anseende. En gång bejublad av Mahler, av Strauss, av Puccini samt av en begeistrad europeisk publik, och av sina idag mycket mer namnkunniga kolleger ansedd som tysk musiks största framtidshopp, har han under efterkrigstiden kommit att reduceras till en parentes, för att till slut försvinna definitivt ur varenda pedagogiskt korrekt musikhistorisk översikt.

Det är talande att Erich Wolfgang Korngolds konsertproduktion beskylls, oklart och orättfärdigt, för att låta som filmmusik. Vad man då negligerar är att Korngold faktiskt har klingat Korngold från det att han var barn. Vidare vägrar man att inse att det snarast är ett vittnesbörd om dess verkningsfullhet (och inte en svaghet), att hans tonspråk har förblivit skolbildande för generation efter generation av filmkompositörer.

ARVET EFTER KORNGOLD

Och komponistyrket finner efter Korngold en ny generation mästerliga utövare i bl.a. Bernard Herrmann och Alfred Newman, vilka tillsammans med sina europiska kolleger sörjer för traditionens obrutna bevarande och oförminskade betydelse fram till idag, när John Williams, med en aldrig sinande ström av verk, ger konstanta påminnelser om hur verkningsfullt välformulerat och välkommet ett levande hantverk ännu idag är. "Välkommet" är väl förvisso en underdrift i detta sammanhang, med tanke på att Williams framgångar och popularitet beskriver den mest triumferande utvecklingskurva som skådats när det gäller Hollywoodbaserade kompositörer.

John Williams (f. 1932) växte upp i New York och flyttade till Los Angeles 1948 där han bl. a. fick kompositionsundervisning av en musiker som i likhet med Korngold tvingats i exil: den italienskjudiske Mario Castelnouva-Tedesco som var en av de mest framgångsrika tonkonstnärerna i det förmussolinska Italien. Williams skriver sin första seriösa komposition, en pianosonat, som nittonåring och navigerar under 1950-talet in mot en musikalisk verksamhet inom film och TV - först som pianist i en studioorkester och sedan som arrangör. Hans särskilda talang för orkestrering erkänns snabbt av äldre kolleger och efter att han har verkat som assistent för några av dessa, åtar sig Williams sina första filmuppdrag. Han gör omedelbart succé och anses även av den notoriskt ovänligt sinnade filmkompositören Bernard Herrmann vara en av filmstadens främsta begåvningar.

Herrmann uppmuntrar också Williams att fortsätta skriva konsertmusik, vilket inspirerar honom att skriva sin första symfoni 1966. Genom hela sin karriär har Williams fortsatt att uttrycka sig musikaliskt utanför filmsammanhang, vilket har resulterat i en jämn ström av konserter, fanfarer, enskilda orkesterverk mm från hans penna. Det är symptomatiskt för Williams klassiska konstnärssinne att även i filmmusikaliska sammanhang använda sig av traditionsförankrade former som fugor och scherzi.

I såväl de från Hollywoodindustrin fristående verken, som i de renodlat filmmusikaliska sammanhangen, lägger hans kompositioner i dagen en särdeles sofistikerad harmonik, en instrumentationskonst som imponerar på raffinerad expertis och som med all önskvärd tydlighet ger besked om att vi här har att göra med en av det tjugonde århundradets otvivelaktigt mest egenartade melodiska begåvningar. Redan i hans första filmarbeten tycks han ha utvecklat ett tydligt definierat tonspråk, vilket närmast encyklopediskt summerar det tjugonde århundradets olika stilistiska yttringar. Dessa stilarter har dock i hans kompositioner en tydlig konvergenspunkt i ett traditionsbaserat romantiskt fokus, något som gör att han kommer att befinna sig långt från den typiskt postmodernistiska eklekticismen.
 
Under 1970-talet vinner Williams ytterligare erkännande genom att först vinna en Oscar för sitt sätt att bearbeta "Fiddler on the Roof" från musikal till film; och sedan ytterligare en Oscar för den effektiva musiken till "Hajen", den andra film som han tonsätter för Steven Spielberg, för vilken han kommer fortsätta att arbeta som kapellmästare ända fram till idag.

JOHN WILLIAMS GENOMBROTT OCH EXPLOSIONSARTADE KARRIÄR

Utöver sin framgångsrika karriär som Hollywoodkompositör, där han utmärkt sig inte bara som den kompositör i Hollywood som fått flest utmärkelser utan även som den mest Oscarsnominerade personen genom tiderna, är Williams också aktiv som dirigent. Han blev till exempel 1981 dirigent för Boston Pops Orchestra. Som dirigent för denna orkester, där han stannade fram till 1993, och som en av de konstnärer som knutits till den prestigefyllda Tanglewood-festivalen, har han - liksom i sin roll över huvud taget som USA:s inofficiella hederskompositör vid en rad celebra tillfällen - kommit att bli en av det amerikanska musiklivets mest prominenta gestalter, anlitad och framförd av flera av världens främsta orkestrar och solister.

Mot bakgrund av den modernistiska historieskrivning som ovan diskuterats, med dess negligerande av varje bakåtblickande perspektiv, av traditionalism och hantverkskunnande, kan man bara hoppas att John Williams bragder skall medföra att en alltför ofta negligerad eller avvisad form av kompositionsverksamhet i allmänhet, och en komponist som Erich Wolfgang Korngold i synnerhet, med tiden kan få sin högst välförtjänta upprättelse - inte minst i en tid när filmmusiken i sina bästa stunder, faktiskt representerar ett ytterst sällsynt exempel på kultur som står i en lika direkt kontakt med det förflutna som med sin samtid och sin framtid.
 
Man kan föreställa sig att John Williams, med musiken till exempelvis den Harry Potter-film som nu är aktuell, "Harry Potter och fången från Azkaban", återigen tänder stjärnor i barnaögon, att han för nya generationer av fascinerat gapande barn, skapar en fullt orkestrerad magi genom att återföra barnen till källådran hos en fortsatt frisk, lika lekfull som livfull romantisk musiktradition. Filmmusik är utan tvekan den form av konstmusikalisk komposition som kommunicerar med den största publiken idag. Och när den utförs med det djup, den kunnighet och kärlek som nedläggs i John Williams verk, är den idag kanske viktigaste musikaliska påminnelsen, om att vi fortfarande är skönhetsälskande, längtande människor.