Febersvagt avtecknade drömmar

Om Christopher Rådlunds bildkonst

Träden är bara träd, som pekar på sig själv och på varandra när de uppträder som alle. Berget visar tillbaka på sig själv som berg. Molnen är moln. Fjorden är inget annat än en fjord. Bakom den mänskliga förståelsen skjuter tingen fram: berget tränger upp ur jorden och ut ur dimman, molnen färdas över havet, träden växer sovande längs vägen.
 
En bild hejdar tiden, ändå ligger rörelsen inbäddad. Varje penseldrag som försökte vara en rekonstruktion av smärtan, blir en ny gåtas födelse. Från tanke eller intuition till hand till duk: en tyst stämma, som får form och färg.
 
Vattnet står så stilla. Havet har kommit till ro, spegelblankt och väntande. På vad? Bottengarnspålarna leder blicken ut i oändligheten, också i väntan... Vad är det som ska hända? Det levande betraktas i nedfruset tillstånd, drömmar avtecknas febersvaga.
 
En ros räcks fram, eller ligger den på kistlocket? Kärleksförlusten flammar upp. Det är långt från den röda rosen, när den i en trädgård står i full blom, till Christopher Rådlunds framställning, där rosen nästan har blivit ett kalligrafiskt tecken, svart på vitt.
 
Blommor ges till både levande och döda i vår kultur. En konkret avskuren ros, eller en ros som bildkanten beskär. Var rosen till den älskade, som inte såg den eller inte kunde ta emot den? Nu vissnar den och sjunker ihop. Bladen krullas i torka och huvudet böjs slappt när blomman låser om sig själv. Också en ros som vissnar, är en ros. Den skulle ha varit en gest, då dess färg och doft var på sin höjdpunkt, men den tiden är så kort, förfallets tid betydligt längre. Rosen ges i förväntan, men den sover redan i det ögonblick den skänks bort. En dödsliknande blå sömn.
 
Serien av rosbilder uppvisar fasen av förfall. Förfallet ligger inbäddat även i den friskaste ros, som överlämnas till den älskade. En blomma skänks för att visa att kärleken lever, men en avskuren ros är alltid redan död. En avskuren ros vänder aldrig tillbaka till livet, berättar den melankoliska tonen. Sammantagna gör målningarna av de många vissnade rosorna blomstringens tid så kort. Doften har satt sig som en hågkomst av en ros, av en ros, av en ros.
 
Den sköra rosen och det massiva berget sätter igång hemligheter. Christopher Rådlunds verk fångar blicken och får tankar att accelerera. Målningarna är uppenbart fria kompositioner, där färgen skiftar från utkastet till den färdiga bildens underjordiska ljus. Målarens hågkomst kan förete en förvandling så iögonenfallande, att det är svårt att förstå avståndet från skiss till det slutgiltiga verket. Ett sinne, en blick fångar skuggor, inga andra såg. Skuggor gör melankolin mer synlig, men skuggor förmår också att frammana ting, så att deras egenart betonas. En blick som upptäcker var det gör ont och vilken avgrund som ett möte balanserar över. Det är avstånden, frånvaron, skuggornas rike, baksidan av månen, som kartläggs här.
 
Det är öppet åt alla sidor hos Christopher Rådlund, men blicken söker sig till tingen, från det handgripliga kraniet, från växterna på jorden till de föga handgripliga drivande molnen. Just blickens flackande från kranium till moln framkallar tankens språng. Det omöjligas omöjlighet blir kanske möjlig. Under ett ögonblick har jag glömt döden, för att jag har studerat rosen, kraniet, molnen, berget, himlen och vattnet. Det är motiv, som alltid existerar. Transcendens låter sig inte målas, men vissa bilder kan i sin koncentrerade kraft få tanken att företa de mest överraskande språng, såväl från de små stillsamma målningarna som från de storslagna.
 
Jag var på plats när jag betraktade målningarna, men också nu när jag erinrar mig dem. I skrivande stund är det ett knappt år sedan jag såg målningarna. De vissnade rosorna och raden av träd glöder alltjämt blått. Det är bilder, som lever vidare. Målaren har lyssnat till sina färger. Oändligt inåtvänd vänder han sig åt alla håll: sträcker sig mot jord och himmel, de inrymmer drömmen, de fortsätter när han ser in i sig själv, skådar ut över sitt sätt att tala, lysa och längta. Havet, vikarna och snölandskapet. Den gränslösa vägen går genom kroppen.
 
Christopher Rådlunds verk står fram sällsynt klart i mitt minne. Både fantasilandskapen och naturstudierna håller betraktaren vaken länge efter att de setts. Summan är mer än de enskilda delarna. Palettens färger spänner oftast från det kraniemörka och venblå till bottenlöst molnvitt, eller från svarta molnformationer till gnistrande snö. De ödsliga motiven representerar stillhet, dämpat mörker och saknad, bilderna har inget ljud, men de inrymmer drömmen, de fortsätter sitt sätt att tala, lysa och längta.