Intervju:

"En enda modernistisk byggnad räcker för att förstöra atmosfären"

Nikos Slingaros intervjuar Léon Krier om städernas framtid och det absurda i modernismen

Den Luxemburgfödde arkitekten Léon Krier har en stark ställning i den amerikanska new urbanismrörelsen samt i Prince Charles Foundation. bland annat är han hjärnan bakom staden Poundbury i Dorset, England. Från Provence där Krier numera är bosatt bedriver han ett framgångsrikt gerillakrig mot den modernistiska byggnadskonsten.

Enligt Krier bör man i varje enskilt fall välja en arkitektur som grundar sig i den lokala traditionen. I sin bok Architecture, Choice or Fate hävdar han att vi alltid kan göra ett sådant val och att det mest grundläggande felet med modernismen är att den framställs som ödesbestämd och oundviklig, och att den därmed just i kraft av sin samtidighet anses ha legitimitet att ersätta traditionella lösningar. Vad modernisterna dock inte förstår är att man i ett demokratiskt samhälle bör ha rätt att välja vilken arkitektur man vill ha och vilken typ av stad man vill bo i.

HÖGHUS

Man kan tänka sig en rad goda skäl för att bygga höga representativa byggnader, som Washington Memorial, Capitol Building, Eiffeltornet eller S:t Paulskatedralen. Det är dock svårt att komma på något rimligt skäl, med undantag för ekonomisk vinning, till att bygga omåttligt höga nyttobyggnader. De orsakar alltför stora skador på samhället för att vi skall ha råd med att se dem som en generell lösning på olika stadsbyggnadsproblem. Problemen idag är inte så mycket att de finns utan att vissa arkitekturtänkare vill få oss att tro att de är ofrånkomliga och nödvändiga även i framtiden.

Höghus är ömtåliga och farliga, men de är samtidigt kraftfulla symboler för sex och makt. Ser man till de skador de åsamkar sina värdstäder, sina användare och grannar, framstår de dock snarare som obscena än kraftfulla.
 
NS: James Howard Kunstler och jag menar i essän "The End of Tall Buildings" att "skyskrapans epok går mot sitt slut", och att den är "ett experiment som har slagit fel". Håller du med om det? Finns det några frågor i skriften där du är oense med oss?
 
LK: Jag skulle vilja omformulera ditt citat och istället säga att "epoken med höga nyttobyggnader går mot sitt slut", för det är inte höjden i meter som är problemet utan snarare det omåttliga antalet våningar. I vetenskaplig forskning utförs experiment under kontrollerade former. Man låter t.ex. inte privatpersoner flyga i flygplan som befinner sig på experimentstadiet. Detta kan liknas vid att uppföra byggnader som ännu inte är färdiga för allmän användning, vilket är exakt vad modernistiska arkitekter har gjort i tre generationer.

NEW URBANISM

LK: Mänskligheten utvecklas genom trial and error. Ibland begås misstag i en monumental skala. Ibland kan vi inte heller lära någonting av misstagen. Det gäller t.ex. kommunism samt just modernismen inom arkitekturen. Dessa båda ideologier har den egenheten att de kan göra även de känsligaste och mest intelligenta personer blinda för risker och slöseri. Det mest grundläggande felet med modernismen är dock att modernisterna själva framställer den som något oundvikligt och ofrånkomligt och som att den med något slags legitimitet kan ersätta traditionella lösningar. Tack och lov har det dock under de senaste 20 åren, tack vare New Urbanism, byggts tillräckligt många goda exempel över hela världen för att man skall kunna tro på en återkomst för en stadsplanering grundad på sunt förnuft.

NS: Många av de ledande inom New Urbanism vänder sig till dig för vägledning. Om också resten av världen kan övertygas om att bygga städer utifrån de idéer som finns inom New Urbanism, vilka är då dina förslag för framtiden?

LK: Det finns redan goda förebilder när det gäller små och medelstora städer, byggda utifrån de idéer som finns i New Urbanism. Det är emellertid först helt nyligen som några städer med större invånarantal och högre befolkningstäthet blivit färdigställda men de har inte fått den mediala uppmärksamhet de förtjänar och därför är läroprocessen långsammare än den kunde vara.

För närvarande renoveras många av 1950- och 60-talens modernistiska bostadsområden. Likt konstgjord andning investeras det enorma belopp för att hålla dessa misslyckanden vid liv. De var sociala och kollektivistiska experiment som gick snett. New Urbanism har inga utopiska anspråk och försöker inte heller föreskriva hur människor skall leva. I stället lämnar New Urbanism plats för människans outsinliga förmåga och vilja att bygga vackra och trevliga miljöer. Den ger möjlighet för olika viljor att verka sida vid sida trots sinsemellan olika mål.
 
Den riktigt stora utmaningen för framtiden är att urbanisera förorten och "sprawl". Men även om de teoretiska modellerna är färdiga går det långsamt med tillämpningen. Vad vi ändå har förstått är att även den mest hopplösa plats, med rätt personer och med rätt idéer, kan förvandlas till en vacker plats, till en plats där människor kan trivas och växa.

NS: Det finns ett utbrett missförstånd. Varken professionella planerare eller lekmän, och dit får vi räkna de folkvalda, som ju dessutom har en ställning som gör att de kan välja, inser att dina förslag till lösningar går att tillämpa i alla städer, oavsett stil. Förr påverkades utformningen också av lokala traditioner och material, klimat och resurser, men denna sorts påverkan existerar i stort sett inte längre utan har för länge sedan ersatts av modernismens enformighet. Vid sidan av detta har stadsplanering alltid lytt under vetenskapliga lagar som är oberoende av plats, något som det dock inte heller finns förståelse för i nuet.
 
Vi har fått en bild av staden där vi delar upp den i två, motsatta sidor: ett traditionellt, klassicistiskt, historiskt centrum å ena sidan och ett vitalt och växande stadslandskap å den andra. Detta är en falsk och felaktig bild, men den har lett till att man bara vänder sig till dig när man vill utveckla sina städer i en nytraditionalistisk riktning. Har man inom New Urbanism placerat sig så tydligt i en nisch att man isolerat sig från konventionella planeringsuppdrag? Hur kan detta i så fall ändras? Går det att övertyga människor om att det inte finns någon sådan tu-delning?

LK: Du har helt rätt när du pekar på att stadsplanering grundar sig på en uppsättning av organisationsprinciper som i stort sett är oberoende av stil. Det är också riktigt att man, i många projekt inom ramen för New Urbanism, använder sig av traditionella stilar. Anledningen till det är helt enkelt att man, åtminstone för närvarande, föredrar dem och att man tycker att modernistisk arkitektur i allmänhet är så dålig och godtycklig att den är olämplig för de flesta användningsområden och klimat. Seaside, Celebration och Poundbury, som måste räknas till de mest framgångsrika och oftast publicerade projekten inom New Urbanism, är traditionella. Det finns dock många städer som är byggda efter liknande principer i Holland, Danmark och Tyskland med modernistisk arkitektur men de är okända, sannolikt just därför att denna kombination placerar dem i ett arkitektoniskt ingenmansland. Personligen gillar jag inte när man blandar traditionell och modernistisk arkitektur. Anledningen till det är att det enligt min erfarenhet räcker med en enda modernistisk byggnad för att förstöra atmosfären i en i övrigt traditionell miljö. Steven Holls byggnad i Seaside kanske är det bästa exemplet på det.

Modernisterna förefaller så förvirrade att de verkar vara oförmögna till att åstadkomma något så helt och sammansatt som Windsor eller Poundbury. Det har gått så långt att Andres Duany och jag under en tid har funderat över att utforma en modernistisk stad bara för att visa hur man gör. Man skulle exempelvis kunna använda Le Corbusiers 1920- eller 30-talsidéer, och ändå lyckas framställa ett meningsfullt stadslandskap; det samma skulle kunna göras med Frank Lloyd Wrights, eller t.o.m. Zaha Hahids eller Oscar Niemeyers språk. Inom New Urbanism är man inte på något sätt begränsad till traditionell arkitektur. Men detta är ingen avgörande fråga och i slutändan skall man nog bara göra det som känns rätt för en själv. Är man osäker på vilken stil man skall använda får man helt enkelt pröva sig fram och se vad beställaren gillar och sedan fatta sitt beslut.

Jag rekommenderar dock alltid att man väljer en arkitektur som grundar sig på den lokala traditionen. Då slipper man både godtycklighet och politiserad modernistisk moralism. De eventuella misstag man begår hamnar också, till skillnad från de spektakulära misstag som är så vanliga i modernistiska verk, på en uthärdlig nivå. I regel handlar traditionell detaljering om att lösa praktiska problem på ett elegant sätt medan stil egentligen är den skicklighet med vilken du behärskar tekniska frågor. Vad modernisterna inte förstår är att man i ett demokratiskt samhälle har rätt att välja vilken arkitektur man vill ha och vilken typ av stad man vill bo i och att inget av detta är på förhand givet eller uppstår av sig själva. Om man inte förstår det är man nog inte bara antidemokratisk och totalitär, utan också omodern, oavsett hur futuristiska ens byggnader ter sig.

MARKBRIST, MARKNADSKRAFTER OCH DEN ELEKTRONISKA STADEN

LK: Det finns helt enkelt ingen korrelation mellan hög befolkningstäthet och höghus (med några få undantag som Hongkong). Ändå grundar allt från fastighetsägare till miljövänner kraven på att vi måste bygga höghus just på att det är "brist på mark". Men det är en myt som punkteras så fort vi studerar kartan. Då upptäcker vi nämligen att det inte stämmer att våra städer och landskap lider av brist på mark. Vi ser då att det finns gott om plats för fler vägar och hus och att problemet inte är "brist på mark" utan snarare dåligt använd mark, alltså dålig planering. Till exempel så spreds befolkningen i Paris ut över ett område som var femton gånger så stort som centrala Paris, trots att befolkningen under samma tid, endast fördubblades och trots alla höghus som byggdes.

NS: Den byggda miljön styrs av bl.a. marknadskrafter och detaljplaner. Är det över huvud taget möjligt att bygga en människovärdig miljö inom ramen dessa, dessvärre verkliga, krav?
 
LK: Marknadskrafterna är uttryck för mänsklig strävan och företagsamhet. Ingen stad kan byggas utan dessa egenskaper. Detaljplaner å andra sidan har ofta verkat hämmande på just denna mänskliga skaparkraft. Men de principer som har utarbetats inom New Urbanism har, till skillnad från den diktatoriska detaljstyrning som finns i modernistiska detaljplaner, snarare formen av moraliska rättesnören än hämmande förbud. De är inte i första hand föreskrivande utan snarare tillåtande. Då kan grannar, trots att de förstår sina sinsemellan motstridiga intressen, samverka kring gemensamma intressen, som tillkomsten av offentliga rum.
 
NS: Jag skulle vilja höra dina tankar om de elektroniska nätverk som håller på att byggas upp. Hur tror du att de kommer att påverka stadens form?
 
LK: Gator och torg i traditionella mönster är det optimala sättet att sammanfoga olika fastigheter, av vilken storlek det än vara månde, i ett nätverk. Elektroniska nätverk kompletterar rumsliga nätverk men de ersätter dem inte. Att tro det kan liknas vid att tro att hjulet skulle kunna ersätta benet.

BYGGNADSTYPER

Inte heller skyskrapan och markskrapan är direkt relaterade till modernismen utan, i egenskap av byggnadstyper, snarare de oreflekterade resultaten av finansiella eller politiska mekanismer. För visserligen är de resultatet av en omåttlig koncentration av en viss typ av användningar under ett och samma tak, men de kan byggas i vilken stil som helst med vilken konstruktionsmetod som helst.

Man skulle kunna bygga en stad baserad på traditionella hustyper och gatumönster men som är helt formgiven i någon modernistisk stil. En sådan stad skulle kunna bli lyckad både socialt och estetiskt och många användare skulle vara riktigt lyckliga över att bo där.

En stad som är helt byggd med skyskrapor och markskrapor skulle dock, även om den byggdes med traditionella material och i traditionella stilar och därmed kanske skulle vara trevlig att titta på, i slutändan göra människor till främlingar inför varandra och gentemot sin omgivning på ett lika genomgripande, om än inte lika grymt sätt, som sina modernistiska likar. Sammanfattningsvis: det finns strängt talat ingen "modernistisk typologi" men modernismen har varit påfallande skicklig ifråga om typologiska vrångbilder.

NS: När den byggnadstradition där man också under blygsamma förhållanden kunde skapa trevliga byggnader och städer gick förlorad var det också som om en känsla för djupare mänskliga värden gick förlorad. Hur kan vi återvinna dessa värden?
 
LK: Traditionell arkitektur och stadsbyggnad är ingen ideologi eller religion och kan inte rädda förtappade själar eller skänka mening till tomma liv. Den utger sig inte för att kunna göra oss lyckliga utan dess syfte är att försöka bygga på ett sådant sätt att de flesta människor har möjlighet att söka lyckan. I sin egenskap av uttryck för ett slags teknologi snarare än en stil innebär traditionell arkitektur den kunskap och det kunnande som gör att vi kan bygga praktiska, snygga och socialt och ekonomiskt bärkraftiga städer och byggnader i de mest skiftande klimatiska, kulturella och ekonomiska situationer.

MODERNISMENS EFFEKTER

Modernismen har i stor skala avlägsnat denna mening. Hur kunde det ske om det går stick i stäv med människans natur?
 
LK: Modernismen är, liksom alla dogmatiska och totalitära ideologier, grundad på obevisbara påståenden och oemottaglig för kritik eller motsägelser. Som modernist förlorar du snart din egen omdömesförmåga och kan inte längre se de överväldigande bevisen på att du har fel trots teorins inre och yttre motsägelser.
När modernismen förklarade krig mot traditionen innebar det inte bara förkastandet av förlegade traditioner utan också förkastandet av all kompetens och all kunskap som inte passade in i dess inskränkta syn på mänskligheten och dess historia, teknologi, politik och ekonomi. Modernismen innebar en systematisk våldtäkt på människans natur. Den gick stick i stäv med den samlade mänskliga erfarenheten och intelligensen och det tog tre generationer att återhämta sig från denna mentala våldtäkt.

NS: Modernismen har förändrat människornas traditionella sätt att förhålla sig till varandra och till den byggda miljön. Staden, som förr fungerade som en plats där människor på olika sätt kunde ta kontakt med varandra, har förändrats till en plats som försvårar kontakter. Människor kan inte längre träffas på ett enkelt sätt utan omgivningen känns främmande. Enligt min mening är staden ett system som är uppbyggt av andra system på ett sätt som man skulle kunna likna vid den mänskliga hjärnan. Att då skära av sambanden i staden, som modernisterna gjort, är samma sak som att klippa av sladdarna i en dator eller neuronerna i hjärnan. Staden har på det sättet blivit en livlös plats och kontaktlöshet har blivit ett sätt att leva. Det verkar som om människor, efter alla år av anpassning, börjat acceptera detta. Forna tiders städer tillfredställde grundläggandesociala behov. Har den mänskliga naturen förändrats så mycket att vi inte längre uppskattar det?

LK: Svaret finns i frågan. Modernismen omintetgör människors självständighet och deras förmåga att tänka själva. Den är ett slags radikal hjärntvätt som ytterst få, när de väl har varit med om den, kan undfly. Miljoner har fallit offer för dess starka lockelse, ändå är det som om naturen med varje ny generation frambringar motgift mot sådana ideologier; det är i alla fall min förhoppning.