Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
New Formalism
Med rim och bunden form ska poesin bli angelägen igen
POESIN SOM HAR MARGINALISERAT SIG SJÄLV
Poesi har mer och mer blivit en angelägenhet för akademiker, för människor med en gedigen litteraturvetenskaplig skolning, vilka samtidigt är kritiker och vilka därför värdesätter främst de dikter som låter sig analyseras i teoretiska termer. Det är en tendens som på ett självklart sätt lever vidare från modernismen. De många skolor och rörelser som vuxit fram i modernismens kölvatten, vilka var och en har sin begränsade men trogna publik, har inte, som man kunnat tro, lockat nya läsare genom att erbjuda mångfald. I stället har man skrämt bort läsare genom att ge intrycket att poesi bara är angelägenhet inom vissa speciella, ytterst begränsade, närmast esoteriska kretsar. Det finns också en bland allmänheten utbredd uppfattning att vad som helst kan vara poesi, och att vem som helst kan skriva poesi, något som har övertygat många om att poesi är något slags dåligt litterärt skämt.
Jämför en typisk dikt skriven före modernismens genombrott med ett poem skrivet år 2003! Den mest påfallande skillnaden är givetvis den senare diktens totala avsaknad av meter och rim. Övergivandet av dessa konstnärliga medel har haft förödande konsekvenser: för tidigare generationer var meter en av de viktigaste egenskaperna som skilde poesi från prosa. Idag är det däremot ytterst svårt att säga varför en dikt skriven på s.k. fri vers är just en dikt och inte ett stycke prosa med ojämn högermarginal. Ännu mer allvarligt än denna sorts semantiska förvillelser är de estetiska förlusterna. Den metriska formen svarade för en stor del av poesins musik och var, just på grund av sin musikalitet, ett ytterst viktigt medel för att en välformulerad tanke på vers skulle kunna bli en del av det allmänna medvetandet.
I dag har ett växande antal poeter och kritiker i västvärlden, oftast helt oberoende av varandra, kommit till insikt om att meter och rim är omistliga resurser för både poeten och läsaren, och de har börjat kämpa för deras återupplivande. I USA, hemland till framstående modernister som T.S. Eliot, Ezra Pound, Wallace Stevens såväl som ärkefienden av bunden vers, William Carlos Williams, har detta återupplivande ägt rum först och främst inom den s.k. New Formalism eller Expansive Poetry-rörelsen. Gemensamt för poeterna i denna rörelse är övertygelsen att den traditionella verskonsten inte skall behöva vara marginaliserad utan att den fortfarande är användbar, många skulle säga oersättlig. Rörelsen har inte minst riktat kritik mot den deterministiska sidan av modernistiskt tänkande, där man ser utvecklingar såsom friversens uppkomst som historiskt nödvändiga.
NEW FORMALISM VÄXER FRAM
New Formalism var till en början inte en organiserad rörelse, utan snarare en grupp yngre poeter i olika delar av landet som arbetade parallellt med varandra, ofta utan att ens känna till varandras existens. När dessa poeter började skriva lyrik under 1970-talet, hade bunden vers nästan utrotats från det amerikanska poetiska landskapet. James Merrill, Richard Wilbur, Anthony Hecht och andra poeter med redan etablerade karriärer fortsatte visserligen att skriva på meter och med rim. Bland de senmodernistiska poeter som vid denna tid slog igenom uppfattades dock genomgående de traditionella teknikerna som hinder snarare än hjälpmedel. Att en del äldre poeter i USA såväl som i andra delar av den engelskspråkiga världen - inte minst på de brittiska öarna - envisades med att fortfarande skriva metriskt ansågs som ytterligt gammalmodigt, lika oförenlig med amerikansk framstegstro som med modernistisk dogm.
Det är omöjligt att med säkerhet datera början för New Formalism, men 1979 utkom den första boken av en författare som förblivit central i rörelsen. Jag tänker på Timothy Steeles Uncertainties and Rest, ett verk som när det först publicerades stod i starkast tankbara kontrast till de flesta alster inom den dåvarande amerikanska poesin. Steeles besittning av versteknik var bokens mest utmärkande drag, men hela hans poetiska praktik var otidsenlig.
Med sina lågmälda, meditativa, ofta fyndiga dikter, var Uncertainties and Rest ett tidigt tecken på att modernismens seger inte varit fullkomlig. De flesta poeter i New Formalismrörelsen debuterade dock under 1980-talet. 1982 publicerade poeten och romanförfattaren Brad Leithauser Hundreds of Fireflies, och 1985 utgav Leithausers hustru, Mary Jo Salter, Henry Purcel in Japan. Charles Martin, som med tiden skulle bli en av rörelsens mest betydande översättare, publicerade sin första bok, Steal the Bacon, 1987. Gjertrud Schnackenberg, en av rörelsens mest talangfulla medlemmar, debuterade 1982 med Portraits and Elegies, men hon har gradvis blivit mindre strikt i sin metriska praxis, och har vägrat att låta sina dikter tryckas i antologier av New Formalismpoesi.
DANA GIOIA
Den viktigaste debuten i New Formalismrörelsens tidiga dagar var dock Dana Gioias diktsamling Daily Horoscope från 1986. Gioia, som kommit att bli rörelsens nyckelfigur, tog sin Masters i Komparativ litteratur vid Harvard, men bytte snart därefter spår och började efter studier på Stanford Business School jobba inom näringslivet. När Daily Horoscope publicerades var han något i lyriksammmanhang så ovanligt som VD på General Foods Corporation. Där blev han kvar i ytterligare fem år, innan han 1991 återvände till sina litterära rötter och började arbeta heltid som redaktör och frilansskribent. 2003 blev Gioia utsedd av regeringen till direktör för "The National Endowment for the Arts", USA:s viktigaste statliga organisation för konstfrämjande. Utöver hans senaste poesisamlingar The Gods of Winter (1991) samt den senaste - "American Book Award"belönade Interrogations at Noon (2001) - har Gioia publicerat översättningar, antologier och ett libretto, Nosferatu (2001). Redan i Daily Horoscope var hans röst mogen och övertygande: där fanns en musikalitet som skilde ut honom från hans jämnåriga kolleger. Dikten "The Country Wife" har just dessa egenskaper:
She makes her way through the dark trees Down to the lake to be alone.
Following their voices on the breeze,
She makes her way. Through the dark trees The distant stars are all she sees.
They cannot light the way she´s gone.
She makes her way through the dark trees Down to the lake to be alone.
The night reflected on the lake, The fire of stars changed into water. She cannot see the winds that break The night reflected on the lake
But knows they motion for her sake.
These are the choices they have brought her: The night reflected on the lake, The fire of stars changed into water.
Här använder Gioia en komplicerad fransk form, en triolet, utan att han för den skull gör avsteg från sin lakoniska, otvungna ton och enkla ordval. De tvetydigheter som finns i dikten - ska kvinnan dränka sig? Vad är det som har drivit henne ner till sjön? - är kanske olösliga, men de engagerar snarare än stöter bort läsaren. Rimmen är tydliga, och de, tillsammans med upprepningarna, hjälper läsaren att uppleva kvinnans känslomässiga klaustrofobi.
En kort notering om terminologi är på sin plats här. New Formalism var ursprungligen en nedlåtande benämning som rörelsen fick av sina litterära motståndare. Många av dess medlemmar har också uttryckt ogillande mot namnet, vilket de ansett suggerera stelhet och tomt formrytteri. Många har istället föredragit beteckningen Expansive Poetry, vilken otvivelaktigt låter mindre begränsad och allmänt trevligare. Fast rörelsen i denna artikel kallas för New Formalism, är det omöjligt att säga vilket av namnen, om något, som kommer att segra i längden. Rörelsens första betydande antologi, Rebel Angels (1996), har som sin undertitel "Twenty Five Poets of the New Formalism, "och etiketten har kanske därmed fått ett pseudo-officiellt erkännande. Samtidigt kommer en antologi av yngre poeter att publiceras under våren 2004, och den har titeln Phoenix Rising. The Next Generation of Expansive Poets, vilket tyder på att rörelsens självdefinitionsprocess vad gäller namnet fortfarande är pågående.
MELLAN GAMMALT OCH NYTT, HÖGT OCH LÅGT
Det bör också i förbigående påpekas att många amerikanska poeter har återvänt till bunden vers utan att betraktas som deltagare i New Formalismrörelsen. Det är emellertid värt att notera att många av dessa poeter - George Bradley, Richard Kenney, J.D. McClatchy, Alfred Corn, och Stephen Yenser - på ett eller annat sätt var lärjungar till James Merrill, en unik gestalt i amerikansk poesi under senare hälften av 1900-talet.
Merrill var en mästare i traditionell verskonst, men använde samtidigt många av de organisatoriska och narrativa strategier som lanserades av modernistiska och postmodernistiska diktare. Just detta senare förhållande har gjort att såväl han som hans yngre adepter, som också de är hemmastadda i den modernistiska och postmodernistiska traditionen, har undsluppit den sorts kritik som riktats mot deras jämnåriga kolleger inom New Formalism.
Ett av de utmärkande dragen för New Formalism är dess öppenhet för samtida populärkultur. Man kan här jämföra med de föregångare som kan ges benämningen "Old Formalism", alltså poeter som Hecht, Wilbur och Howard Nemerov. Typiskt för dessa var att flera av dem hade tjänstgjort i andra världskriget, varifrån de återvände till USA med en ökad hängivelse för det europeiska högkulturarv som nästan gått till spillo under kriget. New Formalismpoeterna däremot växte upp i en värld som mer och mer kommit att domineras av amerikansk populärkultur. Detta faktum, i kombination med den odiskutabla kvalitetsnedgången i amerikansk högre utbildning, har lett till en situation där de flesta yngre poeter helt enkelt är mer bekanta med låg än med hög kultur. Och inom låg eller populärkultur, särskilt när det gäller musiktexter inom inte minst hiphop, framstår rim och meter snarast som konstnärliga medel som inte blott uppskattas utan som dessutom är på stark frammarsch. Gioia, till exempel, påstår att "New Formalism (...) which is sometimes portrayed as an academic literary movement, is actually of a piece with rap and cowboy poetry (...). Its ambition is to create a bridge between high and low culture".
Ett sätt att bygga denna bro är, vid sidan av bunden vers, att återuppväcka traditionella genrer, i synnerhet dem som använder sig av berättarkonst. Inom amerikansk, modernistiska poesi vimlar det ju av långa dikter, såsom Eliots "The Waste Land" och "Four Quartets", Stevens "Notes for a Supreme Fiction", Williams "Patterson", Pounds "Cantos". Men ingen av dessa dikter använder den typ av gammeldags, traditionell berättarmetod som sedan modernismens seger varit hänvisad till berättandet i romaner eller i film och TV-serier. För vissa poeter inom New Formalism har däremot just fiktionsberättandet i den äldre litteraturtraditionen varit en inspirationskälla. Frederick Turner, till exempel, har publicerat två science fictionepos i versform: "The New World" (1985) och "Genesis" (1988). Andra har, genom att skriva på vers om amerikansk historia, knutit an till eposets traditionella funktion som hjälpmedel för ett folks självförståelse. Andrew Hudgins och David Mason har i sina långa dikter "After the Lost War" (1988) och "The Country I Remember" skildrat det amerikanska inbördeskriget, och Michael Linds "The Alamo" (1997) berättar om slaget där den legendariske Davy Crocket dog.
Den märkligaste - och samtidigt framgångsrikaste - berättande dikt som skrivits på senare tid är ändå utan tvivel Vikram Seths The Golden Gate (1986), en versroman som nyligen översatts till svenska av Caj Lundgren. Dikten kan klassas som ett New Formalismmästerverk både på grund av sin stil och av de amerikanska band Seth knöt under sina år i Kalifornien. Det är inte så mycket diktens stoff som är märkvärdigt - den handlar om en grupp vänner i det tidiga 1980-talets Kalifornien, och först och främst om deras kärleksbekymmer - utan kvaliteterna betingas i än högre grad av Seths uppenbara berättarglädje och metriska virtuositet. Dikten är också ytterligt underhållande, ibland rentav komisk, och många läsare har sagt sig sakna just diktens versmusik när de återvänt till vanliga prosaberättelser. Redan första strofen ger en smakprov på dessa kvaliteter:
To make a start more swift than weighty, Hail muse. Dear Reader, once upon a time, say, circa 1980,
there lived a man. His name was John. Successful in his field though only twentysix, respected, lonely,
one evening as he walked across
Golden Gatepark, the illjudged toss
of a red frisbee almost brained him.
He thought, "If I died, who´d be sad?
Who´d weep? Who´d gloat? Who would be glad?
Would anybody? As it pained him,
he turned from this dispiriting theme
to ruminations less extreme.
Det är inte bara tekniken och humorn som har bidragit till The Golden Gates succe. Genom att kalla den för en versroman, och därmed få den placerad bland romaner istället för med diktsamlingar hos bokhandlarna, har Seth lyckats nå en stor publik, som stötts bort av den nutida poesin.
DEN KRITISKA VERKSAMHETEN
Men inom New Formalism-rörelsen har man gjort mer än i den lyriska praktiken återuppliva de gamla formerna. Viktigt har också varit att skriva kritiska artiklar, recensioner och facklitteratur i linje med den nya rörelsens premisser. Denna sorts texter har inte minst tagit form av ett slags räddningsaktioner där poeter som glömts bort i den modernistiska kanonbildningen återupptäckts. Robert Mezey, med sitt lysande förord och sina noter till The Poetry of E. A. Robinson (1999), har gjort mycket för att öka uppskattandet av en författare som var både en verskonstens mästare och på sin tid USA:s populäraste poet. Mary Kinzie har betonat Louise Bogans insatser både som poet och kritiker under en tid då den fria versen firade triumfer. Och Dana Gioia har uppmanat till en omvärdering av Henry Wadsworth Longfellow, en 1800-talsmästare som, av modernisterna ansetts ytlig och överdrivet traditionsbunden, men som i Gioias omläsning framstår som en lika väsentlig del av USA:s poetiska arv som Emily Dickinson eller Walt Whitman.
Vid sidan av sina insatser som poet har Dana Gioia i sin roll som kritiker betytt oerhört mycket för New Formalism. 1992 publicerades hans essäsamling Can Poetry Matter? Titelessän hade tidigare väckt uppmärksamhet när den publicerades i The Atlantic Monthly, en av USA:s äldsta och mest ansedda tidskrifter. Där orsakade den fler debattinlägg och insändare än någon annan artikel i tidskriftens historia. Gioias tes var enkel och utmanande: poesi, skrev han, hade förlorat den breda publik den haft tidigare under århundradet, och drastiska åtgärder krävdes för att den inte skulle begränsas till universitetspoeter och deras studenter. Essän "The Dilemma of the Long Poem" analyserade insiktsfullt amerikansk poesis fascination och rädsla för dikter av episk längd. I "Notes on the New Formalism" granskade och definierade Gioia den då drygt tio år gamla rörelsen.
Om Gioia är New Formalisms praktiska kritiker par excellence, så är Frederick Turner rörelsens främste teoretiker. I böcker som Beauty: The Value of Values (1991) och The Culture of Hope: A New Birth of the Classical Spirit (199) utvecklar han en teori av estetikens universella giltighet, en teori som grundas lika mycket på den senaste forskningen inom biologi och fysik som på traditionella estetiska bedömningar. Turners pågående projekt innebär ingenting mindre än att försöka bilda en ny objektiv bas för estetiska bedömningar, och att för alltid fastställa att meter är en nödvändig betingelse för poesi. Kort sagt: folk tycker om meter och rim inte eftersom de tillhör delar av ett kulturarv, utan pga. att det i den mänskliga naturen är inbyggt en förkärlek för vissa stilistiska medel. Det tål att påpekas att Turner alltså i motsats till många postmodernister ser den mänskliga naturen som förhållandevis fixerad.
INSTITUTIONER, FÖRLAG, TIDSKRIFTER
Samtidigt som New Formalism har utmanat det amerikanska poesietablissemanget har rörelsen byggt upp ett eget nätverk av institutioner. "The West Chester University Poetry Conference" i West Chester, Pennsylvania har sedan 199 fungerat som en årlig mötesplats för New Formalismpoeter och kritiker. Först och främst har konferensen erbjudit yngre poeter intresserade av versteknik möjlighet att studera lyrik tillsammans med diktare från den äldre generationen, samtidigt som den har givit akademiker med intresse för versbyggnad ett forum för seminarier och paneldiskussioner. Av lika stor betydelse har varit de många möjligheter som konferensen erbjuder för poeter att träffa varandra och knyta personliga kontakter. Nätverken som har uppstått som resultat av dessa kontakter har varit av stor vikt i en rörelse som på grund av de geografiska avstånden mellan platser i ett land som USA annars skulle vara i ständig fara av upplösning. Huvudfigurerna i New Formalism bor som regel i metropoler som New York, Los Angeles och Washington, D.C. men West Chester, Pennsylvania, har blivit rörelsens Mecca.
Story Line Press som grundades av poeten Robert McDowell ligger ännu längre bort från traditionella kulturella centrum, nämligen i Ashland, Oregon. Sedan 1984 har Story Line publicerat böcker av många av rörelsens viktigaste namn, däribland David Mason och R. S. Gwynn. Dessutom ligger förlaget bakom den tidigare nämnda antologin Rebel Angels. Förlaget har också publicerat flera andra viktiga antologier och även några av de mer betydande litteraturvetenskapliga verk som skapats i New Formalismanda. På senare tid har Story Lines största insats varit publiceringen av Mark Jarmans senaste böcker, Questions for Ecclesiastes (1998) och Unholy Sonnets (2000), vilka etablerat Jarman som den viktigaste nu levande engelskspråkiga religiösa poeten.
Lika väsentligt som de förlag som ger ut poesisamlingar och antologier har varit de tidningar och litterära tidskrifter där New Formalismdiktning först publicerats, publikationer som The New Yorker, The Paris Review, The Atlantic Monthly och The Hudson Review. Den sistnämnda i synnerhet har med åren publicerat de flesta stora namnen i rörelsen. Det är dock en mindre tidskrift, The Formalist, grundad 1990 av William Baer, som betytt mest. The Formalist publicerar uteslutande bunden vers och har varit särskilt gästvänlig mot nyare, yngre poeter. Med den årliga tävlingen "The Howard Nemerov Sonnet Competition" har tidskriften dessutom fått till stånd en renässans för amerikanskt sonettskrivande, vilket har vissa paralleller med utvecklingen i Holland under 1980-talet. Baers tidskrift har fått stöd från en rad världskända författare som John Updike, Anthony Hecht, Arthur Miller och Derek Walcott, vilka också ingår i redaktionskommittén.
KONSERVATISMEN SOM EN VÄG TILL UPPROR OCH FÖRNYELSE
Men det är inte alla som gläds över verskonstens återkomst. New Formalism var och är en reaktion mot modernismen, och detta har framkallat en rätt förutsägbar motreaktion från poeter och kritiker som har etablerat sig som utövare, förnyare och uttydare av den modernistiska diktningen. Kritiken mot poeter som skriver metrisk vers är ibland personlig och kan ibland närma sig det komiska, som när Marjorie Pelroff kallade John Hollander, en "Old Formalist", för "Satan". Mer ofta är attackerna av politisk karaktär: New Formalism betraktas inte bara som en estetisk, utan också politisk rörelse av reaktionär karaktär och förknippas gärna av sina motståndare med de konservativa strömningar som förde Ronald Reagan till Vita Huset 1980. Att skriva med rim och meter är, enligt dessa kritiker, inte bara gammalmodigt utan helt enkelt förtryckande och odemokratiskt. Faktumet att, som Gioia har skrivit, demoset, folket, föredrar rim och meter verkar inte ha någon betydelse. Inte heller det faktum att ärkemodernisten Ezra Pound, en av den amerikanska fria versens portalfigurer, var övertygad anhängare av Mussolinis föga demokratiska styrelseskick, tycks leda till självkritik vad gäller modernistanhängarnas lättköpta analogier mellan politik och estetik.
Anhängare av New Formalism ser emellertid rörelsen inte som ett uttryck för kulturkonservatism, utan snarare som en revolution, ett uppror mot en arrogant och förstelnad friversortodoxi. Även titeln på rörelsens första betydande antologi, Rebel Angels, tyder på denna inställning. Den amerikanska förkärleken för det nya och innovativa gör att även konservativa rörelser helst omtalar sig själva, och beskrivs av folket, i revolutionära termer. Rent praktiskt kan det vara svårt att mitt i ett växelspel av revolution och kontrarevolution avgöra precis vad som är vad. Men New Formalism är utan tvivel en radikal rörelse i ordets primära betydelse, dvs. dess anhängare vill förnya poesin genom att utgå från dess rötter. New Formalismrörelsen är först och främst estetisk, snarare än politisk, och de flesta av poeterna har medvetet avstått - åtminstone i sitt diktande - från att dryfta politiska frågor. Det finns flera anledningar till detta. En är den påfallande politiska mångfalden (och relativa harmonin) inom rörelsen. Relativt opolitiska individer blandas med allt från religöst konservativa till socialister samt något så ovanligt som en konservativ buddhistisk libertarian. En annan anledning är att New Formalismanhängarna inte vill, som deras motståndare allt för ofta har gjort, sätta likhetstecken mellan ideologisk renlärighet och konstnärlig fullkomlighet.
Man får också räkna med en specifikt amerikansk misstro till politik och ideologi. Rörelsen har dock i England funnit en förebild för denna tendens att göra en åtskillnad mellan politiska och metriska frågor. Där används ju den metriska versen lika flitigt av Tony Harrison eller James Fenton, poeter på vänsterkanten, som av Philip Larkin, en Thatcheranhängare, eller C.H. Sisson, en konservativ anglikan och rojalist.
De brittiska författarnas vägran att helt kapitulera inför modernismen och postmodernismen har tillsammans med det självklara förhållandet att de flesta brittiska poeter skriver på engelska, gjort att diktare från de brittiska öarna blivit den kanske viktigaste utländska inspirationskällan för New Formalism. Anne Stevenson, Wendy Cope och James Fenton har prisats av rörelsens kritiker, och Dick Davis, en av de mest underskattade nu levande brittiska poeterna, har med tiden blivit en "honorar new formalist". Bland tidigare 1900-talspoeter är det omöjligt att övervärdera betydelsen av Philip Larkin och W.H. Auden. Audens virtuosiska användning av traditionella former, i kombination med hans klara, resonliga röst och intresse för både hög och låg kultur, har starkt påverkat de flesta unga amerikanska poeter som idag skriver bunden vers.
Dessvärre måste man konstatera att det finns en total avsaknad av översättningar av, liksom kontakter med, nutida traditionsintresserade poeter från övriga europeiska länder. Om de flesta poesiintresserade européer inte har hört talas om New Formalism, så är de flesta amerikanska New Formalismanhängare lika okunniga om att de har meningsfränder i Europa. Här tänker man i synnerhet på poeterna som har återupplivat metrisk vers i Holland sen det tidiga 80talet, eller på den flamländska rörelsen bakom tidskriften Vannuenstraks eller på den skandinaviska retrogardismen. Man kan hoppas att New Formalism, vilken vinner ett ökat inflytande i sitt hemland, kan börja att även vända sig utåt och inleda ett fruktfullt utbyte med representanter för dessa andra rörelser.
Det kan debatteras om den modernistiska revolutionen inom konsterna var nödvändig eller ej. Vad som emellertid står utom allt tvivel är att många modernistiska poeter i sin iver att förnya poesin övergav just de medel vilka är nödvändiga för poesins överlevnad. New Formalism har, genom sitt återupplivande av meter och rim samt genom sin restaurering av äldre, mer eller mindre bortglömda former och genrer, letat sig ut ur den modernistiska återvändsgränden. Rörelsen är fortfarande ny, och man kan inte säga med bestämdhet vad som egentligen är dess rättmätiga arv eller vart den kommer att ta vägen, men den har redan skapat en poesi som inte skäms för sin egen musik, och som är öppen för alla sina möjligheter.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
