Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Arkitektur
Urbanitetens principer är tidlösa
Av Leon Krier, f. 1946, arkitekt och urbanist
Modernismen kan inte längre utge sig för att vara den enda giltiga representanten för moderniteten. Modernism och modernitet är nämligen två väsensskilda fenomen, och det är fullt möjligt att utifrån en modern syn på byggkonsten rikta kritik mot själva fundamentet i den modernistiska arkitekturen. När modernismen förklarade krig mot traditionen innebar detta ett förkastande av månghundraåriga traditioner och erfarenheter för hur mänsklig samvaro kan organiseras på ett optimalt sätt. Modernismens felgrepp ligger i att den har försökt avskaffa principerna bakom traditionell stadsplanering och arkitektur. Dessa är emellertid inte alls föråldrade, utan bör tvärtom förstås som praktiska svar på praktiska problem. De är därmed lika tidlösa som principerna bakom musikaliska harmonier, språk, vetenskap och gastronomi.
Det finns universella principer för att bygga goda städer och samhällen. Dessa principer är oberoende av tid, klimat och kultur. De är i grund och botten antropologiska principer, knutna till människans fysiska och mentala prestationsförmåga. Gator och torg, storstäder, småstäder och urbana stråk, byggmetoder och arkitektur av en viss typ, storlek och karaktär, estetik, täthet och funktionell mångfald är de centrala principerna vid utformning av stadskärnor. De får inte förväxlas med förstadsbyggandets grundprinciper.
Metoderna bakom traditionell arkitektur och utformning av städer är inte historiska fenomen och de kan därför inte kallas föråldrade. De är praktiska svar på praktiska problem. De är lika tidlösa som principerna bakom musikalisk harmoni, språk, vetenskap och gastronomi.
Modernismens filosofiska felgrepp ligger i den infantila ambitionen att helt och hållet avskaffa principerna bakom traditionell arkitektur och urbanism. De arkitekter som idag gör anspråk på att skapa det 21:a århundradets nya arkitektur och urbanism är i ännu högre grad på fel spår än den tidiga modernismens mästare. Fakta som vi ser överallt visar att modernismen inte längre kan påstås vara den enda giltiga representanten för moderniteten.
Modernitet och modernism är klart åtskilda fenomen och kan inte blandas samman. Modernismen härrör, som så många andra "ismer", från en överdriven, närmast patologisk strävan efter modernitet. I likhet med andra former av fundamentalism är den till sitt väsen inskränkande och tyrannisk. Om modernismen vill bli en konstruktiv del av den demokratiska världen, måste den slutligen erkänna att demokrati baseras på tolerans och äkta mångfald. Demokratisk tolerans måste också inom arkitektur och urbanism bygga på en grundläggande ömsesidighet som är konstitutionellt förankrad. Utan en sådan attitydförändring kommer modernismen att bli en avdankad ideologi från det 20:e århundradet.
Det urbana rummet är ett strukturerat och strukturerande tomrum. Det har en hierarki, det har dimensioner och särskilda kännetecken. Det kan inte vara en rest efter tillfälliga byggoperationer. Alltför stora urbana rum är slöseri, en missförstådd lyx. Alltför små är missriktad sparsamhet. Alla byggnader har en offentlig fasad med positiv eller negativ inverkan på det offentliga rummet - de berikar eller förringar. Gator och torg i deras olika varianter är det gemensamma rummets optimala form. Varken offentlig eller privat verksamhet skapar offentliga rum som är en naturlig biprodukt av sina aktiviteter. Offentliga rum och offentliga sfärer, med deras skönhet och harmoni, deras estetiska kvaliteter och socialiseringsförmåga uppstår aldrig av sig själv, utan utifrån en kultiverad framsynthet och vilja.
Offentliga rums kvaliteter skapas inte av deras ålder, utan av de inneboende egenskaperna i de principer de baseras på. Inte ens om förstäder växer under tusen år skapas något som liknar de urbana grundidéernas civiliseringskraft.
Stadscentra betecknas inte som historiska på grund av ålder utan på grund av mognaden och styrkan i deras organiserande principer. Dessa principer är överskridande och tidlösa. Vi känner till dem och vi kan om vi så önskar anlägga nya stadskärnor som omedelbart får samma kvaliteter som så kallade historiska stadscentra. Även idag, och på alla kontinenter, har vi offentliga och privata byggnader, sakrala och profana byggnader, byggnader för familjer och byggnader för stora församlingar, byggnader för vila och för näringsverksamhet, för stillhet och för musik, för ensamhet och gemenskap, för produktion och konsumtion, för att gömma sig och för att visa fram sig. Arkitekturen måste klara av att uttrycka kontraster, motsättningar och speciella kännetecken på ett otvetydigt, belysande, traditionellt och accepterat sätt. Arkitekturen måste förstås och accepteras utan förklaringar och ansträngningar.
Både vetenskapen och konsten bakom stadsutformning och bakom byggande av förstäder är kända för oss. Huruvida vi väljer det ena eller andra har ingenting med historiskt öde att göra, utan är ett kulturellt och politiskt val. Det finns inga ursäkter - varken sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, psykologiska, religiösa, historiska eller helt enkelt mänskliga - för att anlägga förstäder, för att förstöra städer och landområden. Stadsutformning innebär ansvarfullt ekonomiskt tänkande. Förstadsbyggande är en korrumperad form av utveckling.
Det är inte historia och ålder utan struktur och idéer som ger urbana miljöer kvalitet. Vi är inte intresserade av historiska stadscentra och byggnader på grund av deras ålder utan på grund av styrkan i deras organisationsprinciper. Om en byggnad av en stor arkitekt stått i 500 år eller bara i ett ändrar inte nämnvärt dess kvaliteter. Det avgörande är byggnadens struktur och materialens och formgivningens sinnliga kvalitet. Originaliteten hos en storslagen byggnad sitter inte i materialens ålder utan i projektets originalitet.
När det gäller arkitektur eller urbanism har de grundläggande principerna universell giltighet. Realiseringen är däremot alltid lokal eller regional, anpassad till ett bestämt klimat, en bestämd topografi, bestämda material och bestämda verksamheter, alltså en geografisk och kulturell ram. Endast monumentalarkitekturen överskrider sitt regionala ursprung. Även om den är förankrad i det folkliga i en region (toskansk, dorisk, jonisk osv.) eller i en dynastis eller kungadömes stiluttryck, överskrider monumentalarkitekturens konstnärliga utformning och symboliska koder både plats och ursprung och möjliggör en nästan universell användning. Monumentalarkitekturen representerar en äkta internationell stil. Dess styrka och giltighet upprätthålls genom begränsning av utbredningen, genom att endast använda den för enastående och symboliskt viktiga byggnader.
Metoderna bakom traditionell arkitektur och utformning av städer är inte historiska fenomen och de kan därför inte kallas föråldrade. De är praktiska svar på praktiska problem. De är lika tidlösa som principerna bakom musikalisk harmoni, språk, vetenskap och gastronomi.
Modernismens filosofiska felgrepp ligger i den infantila ambitionen att helt och hållet avskaffa principerna bakom traditionell arkitektur och urbanism. De arkitekter som idag gör anspråk på att skapa det 21:a århundradets nya arkitektur och urbanism är i ännu högre grad på fel spår än den tidiga modernismens mästare. Fakta som vi ser överallt visar att modernismen inte längre kan påstås vara den enda giltiga representanten för moderniteten.
Modernitet och modernism är klart åtskilda fenomen och kan inte blandas samman. Modernismen härrör, som så många andra "ismer", från en överdriven, närmast patologisk strävan efter modernitet. I likhet med andra former av fundamentalism är den till sitt väsen inskränkande och tyrannisk. Om modernismen vill bli en konstruktiv del av den demokratiska världen, måste den slutligen erkänna att demokrati baseras på tolerans och äkta mångfald. Demokratisk tolerans måste också inom arkitektur och urbanism bygga på en grundläggande ömsesidighet som är konstitutionellt förankrad. Utan en sådan attitydförändring kommer modernismen att bli en avdankad ideologi från det 20:e århundradet.
Det urbana rummet är ett strukturerat och strukturerande tomrum. Det har en hierarki, det har dimensioner och särskilda kännetecken. Det kan inte vara en rest efter tillfälliga byggoperationer. Alltför stora urbana rum är slöseri, en missförstådd lyx. Alltför små är missriktad sparsamhet. Alla byggnader har en offentlig fasad med positiv eller negativ inverkan på det offentliga rummet - de berikar eller förringar. Gator och torg i deras olika varianter är det gemensamma rummets optimala form. Varken offentlig eller privat verksamhet skapar offentliga rum som är en naturlig biprodukt av sina aktiviteter. Offentliga rum och offentliga sfärer, med deras skönhet och harmoni, deras estetiska kvaliteter och socialiseringsförmåga uppstår aldrig av sig själv, utan utifrån en kultiverad framsynthet och vilja.
Offentliga rums kvaliteter skapas inte av deras ålder, utan av de inneboende egenskaperna i de principer de baseras på. Inte ens om förstäder växer under tusen år skapas något som liknar de urbana grundidéernas civiliseringskraft.
Stadscentra betecknas inte som historiska på grund av ålder utan på grund av mognaden och styrkan i deras organiserande principer. Dessa principer är överskridande och tidlösa. Vi känner till dem och vi kan om vi så önskar anlägga nya stadskärnor som omedelbart får samma kvaliteter som så kallade historiska stadscentra. Även idag, och på alla kontinenter, har vi offentliga och privata byggnader, sakrala och profana byggnader, byggnader för familjer och byggnader för stora församlingar, byggnader för vila och för näringsverksamhet, för stillhet och för musik, för ensamhet och gemenskap, för produktion och konsumtion, för att gömma sig och för att visa fram sig. Arkitekturen måste klara av att uttrycka kontraster, motsättningar och speciella kännetecken på ett otvetydigt, belysande, traditionellt och accepterat sätt. Arkitekturen måste förstås och accepteras utan förklaringar och ansträngningar.
Både vetenskapen och konsten bakom stadsutformning och bakom byggande av förstäder är kända för oss. Huruvida vi väljer det ena eller andra har ingenting med historiskt öde att göra, utan är ett kulturellt och politiskt val. Det finns inga ursäkter - varken sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, psykologiska, religiösa, historiska eller helt enkelt mänskliga - för att anlägga förstäder, för att förstöra städer och landområden. Stadsutformning innebär ansvarfullt ekonomiskt tänkande. Förstadsbyggande är en korrumperad form av utveckling.
Det är inte historia och ålder utan struktur och idéer som ger urbana miljöer kvalitet. Vi är inte intresserade av historiska stadscentra och byggnader på grund av deras ålder utan på grund av styrkan i deras organisationsprinciper. Om en byggnad av en stor arkitekt stått i 500 år eller bara i ett ändrar inte nämnvärt dess kvaliteter. Det avgörande är byggnadens struktur och materialens och formgivningens sinnliga kvalitet. Originaliteten hos en storslagen byggnad sitter inte i materialens ålder utan i projektets originalitet.
När det gäller arkitektur eller urbanism har de grundläggande principerna universell giltighet. Realiseringen är däremot alltid lokal eller regional, anpassad till ett bestämt klimat, en bestämd topografi, bestämda material och bestämda verksamheter, alltså en geografisk och kulturell ram. Endast monumentalarkitekturen överskrider sitt regionala ursprung. Även om den är förankrad i det folkliga i en region (toskansk, dorisk, jonisk osv.) eller i en dynastis eller kungadömes stiluttryck, överskrider monumentalarkitekturens konstnärliga utformning och symboliska koder både plats och ursprung och möjliggör en nästan universell användning. Monumentalarkitekturen representerar en äkta internationell stil. Dess styrka och giltighet upprätthålls genom begränsning av utbredningen, genom att endast använda den för enastående och symboliskt viktiga byggnader.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-04
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979