De kallades mjukismän och velournallar

Idéerna om könsroller hade sin grund i 1960-talets könsrollsdebatt, där Eva Mobergs artikel "Kvinnans villkorliga frigivning" brukar ses som en utlösande faktor. I den debatterades det orimliga i uppdelningen "mansroll" och "kvinnoroll". För första gången började man på allvar hävda att människor socialiserades in i könsrollerna, att könen var sociala konstruktioner. Detta bidrog till att en ny syn på manligt och kvinnligt gjorde sig gällande.
När män på 70talet började omforma sina könsroller var det med både kvinnorörelsens och könsrollsdebattens idéer som grund. Försöken att skapa en ny manlighet ägde rum på många olika håll. Mansgrupper startade runt om i landet, RFSU arrangerade mansläger och 1978 bildades föreningen Befria mannen. Parallellt med detta skrevs många artiklar och böcker om mansrollen; det gjordes utställningar, drevs kampanjer och 1977 spelades det in en skiva som handlade om förändringen av mansrollen.

Denna artikel behandlar idéerna om den förtryckta mannen och om behovet av en manlig befrielse. I fokus för studien står två uppmärksammade försök att omforma mansrollen: dels författarna Marit Paulsens och Sture Anderssons bok och utställning Rätten att vara människa från 1975 (med George Sessler som fotograf) och debatten kring den, dels föreningen Befria mannen. En fråga som jag vill besvara är vilka argument mansrollsdebattörerna använde när de hävdade att män var förtryckta och vad de menade med talet om en självförtryckande mansroll? Det är också intressant att fundera över om det finns någon motsägelse mellan att tala om förtryckta män och samtidigt stödja kvinnorörelsen. Var detta ett sätt för män att återta en förlorad maktposition eller fanns det en genuin önskan om en ny genusordning, där rätten att vara människa var det primära målet?

Medias intresse för mansdiskussionen under 70-talet var stort. När föreningen Befria mannen bildades, omnämndes den som "den svenska mansrörelsen" och "kvinnorörelsens lillebror" i tidningarna och medlemmarna blev intervjuade i tidningar och radio. RFSU:s första mansläger kallades av en av deltagarna för "årets mediehändelse".

Den svenska "mansrörelsen" blev dock aldrig någon stor och landsomfattande organisation utan förblev en angelägenhet för ett fåtal män. Omfattningen av de organiserade männen kom inte i närheten av den nya kvinnorörelsen. Men om man medräknar alla dem som under ett antal år engagerade sig, organiserade sig, debatterade och diskuterade mansrollen och dess förändring så blir bilden något annorlunda. Erik Centerwall som var aktiv i bland annat Befria mannen och RFSU menade just detta:

Man kan tala om en mansrörelse när man talar om alla de grupper som bildats under de senaste fyra åren. Men med mansrörelse kan man också mena hela den förändring av mansrollen som sker idag, den ökade medvetenhet om sin egen situation som många män upplever, insikten att det inte går att leva som tidigare, att livet kunde vara mycket bättre (Centerwall 1978).

Även om ett citat som detta inte ensamt besvarar frågan om det existerade en mansrörelse eller ej, förefaller det som om de aktiva själva upplevde sig som delaktiga i en större rörelse. Det är därför inte orimligt att hävda att det under ett par år faktiskt existerade något som kan kallas för en svensk feministisk mansrörelse.

DEN FÖRTRYCKTE MANNEN

Boken byggde på ett femtiotal intervjuer med män i olika åldrar, med olika yrken och från olika delar av landet. Författarnas egna reflektioner om samhälle, familj, äktenskap med mera blandades i boken med de intervjuades syn på arbete, relationer och arbetsliv. Författarna ville uppmärksamma mäns samhälleliga situation, vilken de ansåg hade kommit i skymundan för kvinnokampen: "Det finns bokhyllemeter om kvinnor - inte ett ljud om den halvan av folket som heter män". Paulsen och Andersson menade att boken kanske kunde bidra till att motverka den ensidighet som präglat jämställdhetsdebatten och som inneburit att det i stort sett bara varit kvinnors liv och åsikter som diskuterats.

Genom hela boken drevs åsikten att män och kvinnor förtryckte varandra. Män hade ett stort ansvar för att försörja familjen och tvingades därför utstå tunga arbeten och dålig arbetsmiljö. Dessutom, hävdade Paulsen och Andersson, hade män dålig kontakt med sina barn, de påtvingades en okänslig och destruktiv mansroll, tvingades vara stora och starka och sexuellt aktiva och de män som ville vara hemmapappor accepterades inte av samhället. Författarna drog därför slutsatsen att båda könen hade det ungefär lika besvärligt med att uppfylla sina "roller".

I en intervju hävdade Marit Paulsen att det kanske till och med var jobbigare och mer problematiskt att leva upp till mansrollen än till kvinnorollen:

Mansrollen verkar vara mer fastlåst och betydligt mer prestigebetonad än kvinnorollen. Den är hårdare mot människan bakom fasaden, och den är otvivelaktigt svårare att rätta till än felen på kvinnosidan - för det gäller mest att förändra våra privata små liv (Paulsen 197).

Att detta uttalande provocerade många kvinnor är inte svårt att förstå. Både Paulsen och Andersson framhöll visserligen att män generellt sett hade mer makt än kvinnor. De påpekade likaså att kvinnor oftast dubbelarbetade och hade en underordnad position i samhället. Men trots att kvinnors liv beskrevs som mer problemfyllt än mäns blev helhetsintrycket av boken att det faktiskt var männen som hade det värst. Författarna varnade för att det som tidigare varit ett ensidigt sätt att se på kvinnors liv tenderade att bli en ny ensidighet i synen på mäns liv. Genom att framhäva allt det negativa med den traditionella mansrollen ville författarna motverka att mäns liv gjordes till samhällsideal.

Rätten att vara människa blev mycket omskriven, bland annat för sitt sätt att presentera män som offer. Att på så vis jämställa kvinno- och mansförtryck och därtill mena att män kanske till och med var det mest förtryckta könet, lät sig definitivt inte göras utan reaktioner. Många, inte minst kvinnor ansåg att det daltades med männen. Om det nu var så synd om männen, varför hade de inte redan förändrat sin situation, menade många, det var ju män som hade makten i samhället.

REAKTIONEN FRÅN GRUPP 8

På ett liknande sätt kritiserades Paulsen och Andersson för att fria män från deras ansvar. I Kvinnobulletinen, Grupp 8:s organ, anklagades Paulsen och Andersson för att oreflekterat blanda in patriarkala och kvinnoförnedrande åsikter i sin strävan efter jämställdhet. Ebba Witt-Brattström, Ann-Mari Langemar och Elisabeth Dahlin hävdade upprört att kvinnokampen återigen fick stå tillbaka för männens behov och boken beskrevs som "ett led i det reaktionära korståget mot kvinnorörelsen". Artikelförfattarna menade att Paulsen och Andersson genom att tala om hur synd det var om män, satte mansfrigörelsen mot kvinnofrigörelsen. Mot ett sådant perspektiv hävdade man att mannens frigörelse var avhängig hur kvinnofrigörelsen lyckades. Andra menade att män måste ställas till svars för sina handlingar istället för att bara tyckas synd om och hävdade att bokens författare förde en "snyftkampanj för männen".

Kritiken från kvinnorörelsehåll var entydig. Paulsen och Andersson anklagades för att ta männens parti mot kvinnokampen. Författarna själva sade sig dock inte vilja motverka kvinnokampen utan snarare stödja den. Men villkoren för både män och kvinnor måste förändras menade de. Först när också män förändrade sin mansroll, kunde kvinnor och män mötas på lika villkor.

Meningsskiljaktigheterna tycktes stundtals bero mer på otydlighet från författarnas sida än egentlig oenighet. Paulsens och Anderssons mål var inte motsatt kvinnorörelsens mål. Även inom kvinnorörelsen menade många att det var manssamhället som i första hand förtryckte människor. Paulsen och Andersson instämde i att män generellt var överordnade kvinnor. De var emellertid inte helt konsekventa i sin framställning av manligt och kvinnligt förtryck. Vem som för tillfället framställdes som det mest förtryckta könet varierade genom boken.

Trots den stundtals berättigade kritiken mot boken är det tydligt att författarna med sin bok satte fingret på något som många män sökt efter. Flera män vittnade om att boken Rätten att vara människa hade betytt mycket för deras uppvaknande och förståelse för mansrollens förtryckande karaktär. Detta tydliggjorde det många gånger oförenliga och motsägelsefulla som män upplevde i sin mansroll. De tillkännagav att de hade skuldkänslor mot kvinnor och att de ville leva jämställt men fann att detta var svårt att genomföra i verkligheten.

BEFRIA MANNEN

Efter manslägret på Ängsholmen bestämde sig några av deltagarna för att bilda föreningen Befria mannen. Visserligen hade en dylik förening redan existerat i några år, men då i form av ett löst organiserat nätverk. Nu ville man gå vidare, organisera sig politiskt och förhoppningsvis bli en rikstäckande organisation.
 
Föreningen hade ett uttalat feministisk syfte. Att stödja kvinnorörelsen och bidra till att kvinnoförtrycket upphörde var alltså, åtminstone i föreningens inledningsskede, lika viktigt som förändringen av mansrollen.

Befria mannen ville bidra till en förändrad mansroll genom att "befria sig från könsbundna rollbeteenden". Genom samtalsterapi och medvetandehöjning skulle männen förändra sig själva och därigenom hela samhället:
 
Vi vill bryta igenom den bepansring inom oss som gör att våra handlingar inte är utryck för vad vi känner. Den bepansringen är ju en del av mansrollen: den hårda ytan, tuffheten, tystnaden, likgiltigheten, prestigen. Den mansrollen tjänar perfekt det patriarkaliska och kapitalistiska samhället (Vi mänskor 1977).

Uppfattningen att mansrollen tvingade män att vara hårda och tuffa och att män hade så svårt för att uttrycka känslor så att de tvingades att helt förneka dem återkom ofta hos föreningen:

Denna mansroll ställer krav på oss som gör att vi konkurrerar med varandra, försöker dominera, har en hård svårgenomtränglig yta med förakt för svaghet, har svårt att uttrycka känslor, är fördömande, men samtidigt förlägna, inför känsloutlevelser osv. (Handlingar rörande Befria mannen, Nils-Erik Olofssons samling).

Orsaken till manssamhället sades vara det kapitalistiska systemet. De kapitalistiska produktionsförhållandena hade lett till att arbetarna alienerats. Män tvingades in i en förtryckarroll för att inte få tillgång till sina känslor och därmed kunna genomskåda systemet.

Men även kapitalisten var i viss mån förtryckt. Den som stod över någon annan strävade efter att behålla sin makt: "För att vi män ska kunna upprätthålla vårt övertag som, gör oss till förtryckare av kvinnorna, måste vi själva sträva efter att leva upp till en omöjlig mansroll", menade föreningen.
Till skillnad mot författarna till Rätten att vara människa så uttalade sig föreningen Befria mannen med stor försiktighet när de diskuterade manligt förtryck. De framhöll ständigt att kvinnor var mer förtryckta än män och var noga med att påpeka att män hade fler privilegier i samhället än kvinnor. Medlemmarna var medvetna om det provokativa i att kalla män förtryckta och att det kunde skapa konflikter med kvinnorörelsen. Trots det valde man att använda begreppet, men betonade samtidigt att föreningens mål var gemensamt med kvinnorörelsens.

Förklaringen skapade emellertid vissa problem, vilket medlemmarna i Befria mannen var medvetna om. För hur skulle man egentligen förklara att förtryckaren förtryckte sig själv? Varför förändrade inte män sin situation om de mådde så dåligt av den? Befria mannen menade att män visserligen mådde dåligt av sin mansroll, men eftersom de både hade makt och privilegier gentemot kvinnor var de samtidigt benägna att behålla sitt övertag. Det var därför svårare att få män än kvinnor att förändra sin situation. Dessutom visste inte män om vad de missade, eftersom de inte hade haft möjlighet att exempelvis knyta an till sina barn.

I både Paulsens och Anderssons och Befria mannens analys av manssamhället framställdes manligheten som ett hot, inte bara mot kvinnor utan även mot män. Den traditionella manligheten beskrevs nästan uteslutande i negativa ordalag och förknippades med ord som destruktivitet, prestige, aggressivitet. Dessa egenskaper laddades med negativa konnotationer, medan närhet, känslor, personlighet, och så vidare laddades med positiva dito. Kvinnors liv framställdes stundtals som något eftersträvansvärt. Kvinnorollen föreföll vara mer värdefull och betydelsebärande än mansrollen. Det påpekades att kvinnor hade lättare för att visa känslor och ha personliga relationer, vilka var de egenskaper som eftersträvades. Andra gånger poängterades att kvinnor fick kämpa mycket hårdare än män för att slå sig fram på arbetsmarknaden, för sin ekonomi, för att inte blir utsatta för sexuellt förtryck eller för att få delat ansvar för hem och barn.

Liksom hos Paulsen och Andersson blev resultatet av Befria mannens diskussioner ibland att män framställdes som mer utsatta än kvinnor, trots att män erkändes ha mer makt än kvinnor. Samtidigt som makt ansågs vara något som män strävade efter att behålla så definierades makt som något förhållandevis betydelselöst och snarast betungande.

Befria mannens försök att bilda riksförening fick blandade reaktioner men responsen var i huvudsak positiv. Kvinnorörelsen var i viss mån tu-delad. Vissa var skeptiska och kritiserade föreningen medan andra var positiva till att män äntligen försökte förändra sin livssituation. Att gå så långt som till att kalla män förtryckta var det dock få inom kvinnorörelsen som ville. I Svenska kvinnors vänsterförbunds tidning Vi mänskor ställde sig Louise Walden mycket tveksam till att det skulle vara synd om män. Däremot instämde hon i att män var fastlåsta i en könsroll som de inte mådde bra av, att de var avskärmade från sitt känsloliv och hade ett stort behov av att förändra sin situation:

Är det synd om mannen? Jag vet inte. Men det borde vara dags för honom att bli förbannad över att tvingas förneka så stora bitar av sin mänsklighet. Mansrollen är en förtryckarroll, javisst. Men det är bara få män (och ännu färre kvinnor) som verkligen har makt att förtrycka. De andra betalar ett högt pris för sina privilegier - som många inte ens uppfattar som privilegier. Mansrollen förnekar och förvanskar männen i deras människoidentitet, likaväl som kvinnorollen förtrycker och försvagar oss kvinnor i vår sociala identitet (Walden, L. 1977).

Om bemötandet av föreningen Befria mannen till en början var huvudsakligen positivt, ökade motståndet under 1980-talets gång. De män som engagerat sig i rörelsen blev kallade mjukismän och velournallar och de ansågs inte minst av manliga kritiker snarast vara i behov av terapi.

DEN SJÄLVFÖRTRYCKANDE MANSROLLEN

Inom Befria mannen fanns en medvetenhet om problemen med att tala om en självförtryckande mansroll. Ordet "könsroll" var i sig ett ifrågasatt begrepp. Det diskuterades huruvida det kunde förväxlas med en löst påtagbar "roll" ungefär som en teaterroll som gick att byta ut allt efter behov. Visserligen påpekades hur svårt det var att förändra sin mansroll, att den satt mycket djupare än vad många först hade trott och att det krävdes hårt arbete för att förändra den i grunden. Men rollbegreppet tenderade ändå att bli både ytligt och statiskt. Det talades om kvinnoroll och mansroll som om alla upplevde dessa roller likadant och därtill hade samma problem med dem.

Trots problemen fanns det mycket positivt med rollbegreppet. Inte minst att man överhuvudtaget började prata om kön som föränderliga. Idéhistorikern Lena Eskilsson har påpekat att antagandet att "manlighet" respektive "kvinnlighet" var sociala konstruktioner och inte naturgivna självklarheter innebar ett helt nytt tänkesätt. Detta innehöll i sig ett frö till förändring.
 
När mansrollen inte enbart framställdes som förtryckande utan även som självförtryckande, ökade mäns eget engagemang för att förändra mansrollen. För de män som hade skuldkänslor mot kvinnor och som hade försökt att leva jämställt men funnit det svårt att genomföra i realiteten så kunde mansrörelsens analys av samhället innebära en knuff i rätt riktning. Här fanns en förklaring till den kvinnliga underordningen/manliga överordningen samtidigt som man fick hjälp med att börja arbeta med sin personliga förändring.

RÄTTEN ATT VARA MÄNNISKA

Det fanns ett tydligt arv från 1960-talets könsrollsdebatt, men den liberala utgångspunkten i denna hade förvandlats till en socialistisk. 1960-talets radikala könsrollsdebattörer hade hävdat att könsrollerna inte var medfödda utan en följd av uppfostran. Mannens emancipation framhölls som en nödvändig förutsättning för jämlikhet. Utveckling och förändring förknippades med det moderna samhället och jämställdhetsdebattörerna hade därför retoriken på sin sida. Därmed hade man öppnat upp för en möjlig förändring. Om könsrollerna inte var medfödda och inte längre funktionella i samhället så fanns ju heller ingen anledning att bevara dem.

Men varför upprördes då så många av talet om den förtryckta mannen? Från kvinnorörelsehåll fanns en rädsla för att män när de gick samman i en enkönad förening skulle konsolidera, istället för att reducera, den makt som män redan hade. Här fanns också en rädsla för att den kritik som drabbade män och mansrollen skulle leda till självförakt vilket i förlängningen kunde bidra till att en "motmansrörelse med nästan fascistiska drag" utvecklades (Walden s. 6). Sådana tendenser gjordes sig senare under 1980-talet gällande inom Befria mannen. Då poängterades vikten av att återupprätta manligheten. Den traditionella mansrollen behövde inte längre bytas ut, bara reformeras, ansåg medlemmarna. Retoriken förvandlades från rätten att vara mänsklig till rätten att vara manlig.

Men om kvinnorörelsen hade sina skäl till kritik, varför upprördes även många män när den förtryckte mannen kom på tal? Vad var det i dessa idéer som var så kontroversiellt? En av de så kallade "nya papporna" uttalade 1978 sin syn på saken:

- Jag tror att en man som nervärderar arbetet som jag gör är mycket provocerande för andra män. Han hotar deras bild av sin egen betydelse genom att visa att han själv inte anser sig oumbärlig på jobbet. Det är en utmanande handling när en karl är hemma från jobbet för att sköta "kvinnosysslor". I botten ligger ett stort förakt för kvinnors arbete. Kvinnorna gör de lägre sysslorna, karlarna de riktiga jobben. När en karl tar hand om disk eller om sjuka barn "sänker han sig" (Ernemo 1978).

Analysen ligger förmodligen nära verkligheten. Den man som "sänkte sig" till kvinnors nivå blev själv underordnad, därmed riskerade han att "sänka" alla män genom att hota deras överordning. Mäns bild av sin egen betydelse utmanades av den nya mansrollen som byggde på fullkomlig jämlikhet mellan könen. I artikelns inledning ställdes frågan huruvida försöken till förändring av mansrollen var ett sätt för män att återta en förlorad maktposition eller om det fanns en genuin önskan om en ny genusordning? Jag tror att den genuina önskan om en ny ordning fanns, men många män hade inte räknat med att det skulle vara så arbetsamt eller att det skulle möta så stort motstånd. Mäns motstånd mot försöken till förändring tycks däremot, åtminstone delvis, ha handlat om rädsla för att förlora sin maktposition.

Om motståndarna var rädda för att förlora makt upplevde andra att de redan hade gjort det. När män ensidigt gavs skulden för kvinnoförtrycket, riskerade detta att stöta bort män istället för tvärtom - alltmedan teorin om den självförtryckande mansrollen vann fler anhängare. Teorin innebar att män förvandlades från förtryckare till att själv anses vara förtryckta. Därmed fick även männen en yttre fiende i kampen, nämligen det kapitalistiska systemet. Arbetet med att förändra mansrollen kan därför ha upplevts som tydligare och mer meningsfullt än om huvudmotståndare varit männen själva. Om män inte enbart anklagas för att vara förtryckare utan istället inser fördelarna med en förändring blir det lättare att till sig idéerna. Det är lättare att uppmana till kamp mot utomstående, i det här fallet manssamhället, än att uppmana till kamp mot sig själv.