Den gråtande mannen

På ett plan är förklaringen enkel. Lidner var verkligen en ansvarslös slarver, en usel familjeförsörjare som redan samtiden såg på med oblida ögon. Den gråtmilda självömkan som Lidner spred omkring sig i tal och skrift sprang säkerligen spontant ur hans personlighet, men blev med tiden lika mycket eller mer en alkoholists typiska advokatyr.

Likväl hyste gustavianerna, till skillnad från Warburg, en viss medkänsla för den olycklige skalden. Den medryckande och väloljade poesin förlät säkert åtskilligt, åtminstone om den tog formen av hyllningspoesi. Lidners ständiga och ogenerade vädjanden om understöd från besuttna personer kunde nog också godtas i stor utsträckning, med tanke på den tidens givna mecenatsystem. Men framför allt blev Lidner för samtiden den exemplariskt sentimentale skalden, eller, som man vanligen sa, den typiskt känslofulle. Få svenska skalder blev så ofta imiterade och citerade decennierna kring sekelskiftet 1800. Lidners popularitet avspeglar den tidens vurm för det känslosamma i alla dess former, som personlighetsideal och livsfilosofi, som ämne för den populära dramatiken, prosan och poesin, ja, som grunden till en hel estetik. Lidner var själv en sådan "usling" som han hade skaldat om och vilken man kunde göra till föremål för ens moderiktiga medömkan.

Det känslofulla 1700-talets moraliska förväntningar på Lidners person var således tämligen lågt ställda, efter våra mått mätt. Warburgs var istället synnerligen högt ställda. Det är en djupare liggande orsak till att läsningen av professorns monografi blir en så beklämmande upplevelse. I skriften kolliderar på sätt och vis två helt motsatta mansideal, ideal som båda dessutom är främmande för vår egen tid.

Mellan Lidner och Warburg ligger en radikal omvandling av västerlandets dominerande mansideal. De forskare som ägnat sig åt manlighetens och maskulinitetens historia tycks vara överens om att denna omvandling äger rum i början av 1800-talet med framväxten av det borgerliga klassamhället och det gamla, feodala ståndssamhällets långsamma upplösning. Historikern David Tjeder har nyligen i en doktorsavhandling gett sin version av förloppet, vilken bland annat tecknar bakgrunden till det behärskade, borgerliga mansideal som blev norm under 1800-talet och som uppenbarligen gör sig gällande i Warburgs attityd gentemot Lidner.

Man kan tycka att Warburg, ur manlighetssynvinkeln sett, så att säga sparkar på en redan fallen fiende, men det är psykologiskt riktigt att Lidners ohämmade känsloutlevelse blir en nagel i ögat på den högborgerlige akademikern. Kanske kunde det sena 1800-talets emotionellt väldisciplinerade borgare uppleva en typ som Lidners som ett förtäckt hot, som en oroväckande påminnelse om bortträngda impulser. Och frågan är om inte vår tids manlighetsideal fortfarande dras med en hel del av Warburgs motvilja mot sentimentalitet och självömkan.

Men vad blev det av det hundra år äldre sentimentala mansidealet? Vad blev det av den lättrörde och medkännande naturdyrkaren som fällde tårar en masse i 1780- och 90-talens populära teaterpjäser och romaner? Hade han en motsvarighet i verkligheten? Var kom han ifrån? Och var tog han vägen?

DEN SENTIMENTALE HJÄLTEN TRÄDER FRAM

Tydligast visar sig denna idealisering i skönlitteraturen, vilken vi särskilt skall uppehålla oss vid här. Det kan tyckas vara en osäker källa till 1700-talets manligheter, men äger sitt speciella värde med tanke på att den litteratur det är fråga om vann en popularitet och en läsekrets som saknar motstycke i den äldre litteraturen. Den hör till de första exemplen på en litteratur som är marknadsanpassad i en modern, kapitalistisk bemärkelse. Rimligen tillfredsställde den ett behov hos sin stora publik, och bör därför också antyda något om den tidens syn och förväntningar på manskönet.

Det är tillika litteraturhistorikerna som har genererat de flesta förklaringarna till den känslofulle mannens uppkomst och popularitet. Det har förmodligen flera förklaringar, till exempel att typen särskilt figurerar i den genre som senare skulle komma att dominera litteraturen, det vill säga romanen, eller att sentimentaliteten anses höra till de strömningar i 1700-talets kultur som förbereder en modern, romantisk sensibilitet och konstuppfattning. Vidare är det inte utan betydelse att det huvudsakligen är män som har skrivit den äldre litteraturhistorien. Men känslosamheten var förstås inte enbart manlig, utan påverkade i första hand synen på kvinnan. I själva verket var det i kvinnlig gestalt som den känslofulle mannen skulle komma att fortleva under 1800-talets nya genusordning.

Ur litteraturhistorieskrivningen kan man hämta åtminstone tre förklaringsmodeller för den känslofulle mannens uppkomst och popularitet i det sena 1700-talet, grovt uttryckt en sociologisk, en filosofisk och en religiös. Den första har att göra med borgerlighetens frammarsch, den andra med den nya empiristiska filosofin, och den tredje med icke ortodoxa frikyrkliga rörelser i tiden. Ingenting utesluter att man kombinerar dem, och vi skall strax återkomma till dessa.

DEN EUROPEISKA LITTERATURENS KÄNSLOSAMME MAN

Richardsons romaner blev utgångspunkten för ett par brevromaner tillkomna på kontinenten som snart nog lästes i alla stånd över hela Europa och vilka gav sentimentaliteten en rejäl skjuts framåt: Jean-Jacques Rousseaus (171- 78) Julie, ou La nouvelle Héloïse (1761, sv. provövers. 1803) och Johann Wolfgang Goethes (1749-1832) Die Leiden des jungen Werthers (1774, sv. övers. 1783). I dessa återkommer Richardson tematik kring kärlek och ståndsskillnad, liksom den sentimentala uppvärderingen av den ofrälse. De gav upphov till en lång rad efterföljare och imitationer, även i Sverige. Bortglömda idag är de kanske de viktigaste källorna i vårt sammanhang. Även i den litteratur som inte följde sentimentalitetens mönster förekommer typen: en ung man som låtsas vara Sternes Yorick, Mackenzies Harley, Rousseaus Saint-Preux eller Goethes Werther.

Avgiften för ett teaterbesök var givetvis lägre än priset för en roman, och även om en uppsättning inte kunde lånas ut eller distribueras på samma sätt som en roman kunde den ändå nå en stor och socialt sammansatt publik. Ungefär samtidigt som Sverige på 1790-talet såg en allt stridare ström av översatta tyska, sentimentala familjeromaner på bokmarknaden satte teatrarna upp den ena bearbetningen efter den andra av framgångsrika utländska, gråtmilda borgerliga dramer och tårekomedier. Sentimentaliteten förekommer givetvis också i lyriken, som vi inte heller ska fördjupa oss i här. I svensk litteraturhistorieskrivning har ovan nämnde Lidner fått fungera som symbolen för det sena 1700-talets sentimentalitet, men den återfinns på många andra håll, inte minst i amatörpoesin; sentimentalitetens betoning av varje människas unika känsloliv kunde till och med motivera en annars litterärt obildad att pröva sina skaldegåvor.

SENTIMENTALITET OCH BORGLIGHET

Det är också många gånger lätt att belägga. Vad det gäller de sentimentala hjältarna och hjältinnorna så sätts de i romanerna regelmässigt i motsättning till de depraverade och egoistiska aristokraterna, och demonstrerar som sådana borgerliga dygder och kritiserar ståndssamhällets moral och människouppfattning. Enligt romanerna är det till exempel det ömma hjärtat och förmågan till medkännande med alla varelser som förädlar människan, inte ståndstillhörighet eller social rang.

Lika viktig som att vara ett uttryck för borgerlig självkänsla är de sentimentala hjältarnas förebildliga funktion. 1700-talets romandiskussioner tröttnar inte på att argumentera för romanernas sedelärande alternativt sedefördärvande verkan, men störst inflytande hade nog ändå förebilderna som anvisningar för hur romanerna skulle läsas: oreflekterat och med inlevelse. Liksom romanhjälten gråter inför den olycklige skall läsaren fälla tårar inför den olyckliga romanhjälten. Det utvecklas med dessa romaner ett sätt att konsumera litteratur som var främmande för klassicismens litteratursyn, men som pekar fram mot 1800talets och även vår tids vanliga sätt att bedöma litteratur: den goda boken griper oss och får oss att glömma tid och rum. Läsarten utgör korrelatet till den pragmatiska estetik som är den sentimentala litteraturens adelsmärke: att med alla medel väcka känslor.

Till den socialhistoriska förklaringsmodellen för romanens och särskilt den sentimentala romanens popularitet under det sena 1700-talet ska läggas en inte ovanlig ide om att romanernas och även verklighetens känslofulle man ska ses som en imitation och vulgarisering av rokokons förfinade aristokrat. Ett äldre men fortfarande anlitat standardverk om periodens litterära och idémässiga strömningar, Martin Lamms Upplysningstidens romantik (1918-20), antar en sådan förklaring till den borgerliga sentimentalitetens uppkomst. I en inte sällan anförd jämförelse ställer Lamm publicisten Carl Christoffer Gjörwells (1731-1811) borgerliga sentimentalitet mot skalden och adelsmannen Johan Gabriel Oxenstiernas (1750-1818) aristokratiska.

En poäng med jämförelsen är att påvisa deras skilda förhållningssätt till allmänheten. Gjörwell drar sig inte för att demonstrera sitt lättrörda känsloliv offentligt, medan Oxenstierna reserverar sina känsloyttringar för ensamheten eller en inre krets av likar. Det är uppenbart att känslosamheten spelar skilda roller för deras sociala identiteter. Oxenstierna har inget behov att demonstrera sin sensibilitet, han är den adelsman han är. Gjörwell å sin sida tycks i sitt beteende ansluta till en modernare människouppfattning: man skall bedömas efter förtjänst, inte efter börd. Om ens förtjänst inte framgår av börd och rang måste den kanske manifesteras på annat sätt, i detta fall genom att visa sin lättrördhet offentligt.

Åtskilliga aspekter av relationen mellan känslosam roman och borgerlig publik skulle kunna lyftas fram, väsentligare vad det gäller idealiseringen av den känslosamma mannen är att resonemanget har påtagliga svagheter. Den mest uppenbara är att romanernas känslofulla män antingen går under eller tvingas upphöra att vara känslofulla. Häri skiljer de sig på ett avgörande sätt från sina kvinnliga motsvarigheter. Den känslosamma mannen tycks vara för god för denna värld. Det kan förstås uppfattas som en sorts uppfordrande samhällskritik, men tendensen är snarare att den känslofulle mannen överskrider gränserna för en sund borgerlig moral.

Ett exempel är den danska, borgerliga författaren och översättaren Dorothea Biehls (1731-88) bedömning av Werther i en roman från 1783. Hon utnämner honom genast till en av tidens alla "svärmare" som "smälta af bara känslor", men som egentligen är "den nedragaste slag af egenkärlek och stolthet". Dygden, menar hon, "består deruti, at hålla medelvägen". Svärmarna borde istället "sträfva at upfylla afsikten, hvartil de äro härkomne, näml. at verka til deras eget och andras väl och nytta i den krets, där deras ställe är blifvit anvist" (utdrag i Extra Posten 17/5 1793). Biehl är ett vackert exempel på den upplysta kristna borgerlighet som övertagit och anammat ett aristokratiskt, klassicistiskt tankemönster, att hålla sig till Aristoteles´ gyllene medelväg och att vara sitt stånd troget. Bilden av Werther är förstås orättvis, men det var så man i allmänhet uppfattade honom, som en stereotyp sentimental hjälte.

Och klandret för överdrifter är inte utan grund; åtskilliga av de känslofulla i diktningen får med tiden narcissistiska drag som svär emot innebörden av den altruistiska medkänslan och iden om den ädelt kännande människan. I en samtida svensk dikt om Werther säger sig diktjaget vilja vila på idolens grav: "På gräsets bädd jag skulle hänryckt falla, / Och der i stillhet njuta mig; [...] Jag minnet af dit lif mig skulle återkalla, / Och gråta - gråta Dig!". Tårarna och medlidandet blir ett självändamål och framför allt ett slags självbekräftelse. En anekdot om tyrannen och aristokraten Gustaf Adolf Reuterholm (1756-1813) vet att berätta att han efter att ha tagit ett hjärtslitande farväl av sin avlidna mor, inklusive utdragen gråt och omfattande hårslitning, genast hörde sig för hos sina vänner om han hade gjort sig bra. Det var den typen av teatraliska, manierade överdrifter som Biehl och många med henne reagerade emot.

Ett annat problem ur det svenska perspektivet är att trots att sentimentaliteten i litteraturen också hos oss får ett stort och modemässigt genomslag på 1780- och särskilt 1790-talet saknas det en borgerlig publik stor nog att förklara framgången. Det finns helt enkelt ännu inte en borgerlig medelklass av den typ och omfattning som landet kan visa upp säg i mitten av 1800-talet. Som tidigare påpekats var det inte heller enbart läsare ur borgarståndet som tog till sig romanen. Ett ofta anfört svenskt exempel är den ovan nämnde Oxenstiernas bevarade rapport om hur han avslutade läsningen av Rousseaus Julie under strida strömmar av tårar.

EMPIRISMENS SENSUALISTISKA KUNSKAPSTEORI

Till sammanhanget hör också en moralfilosofisk ståndpunkt som blev tämligen spridd under 1700-talet och som även diskuterades i Sverige, den skotska så kallade moral sense-skolan. Den lär bland annat att vi besitter ett (troligen medfött) moraliskt sinne vilket avgör vilka handlingar som är moraliskt förkastliga eller föredömliga, en ide vilken tycks stå i motsättning till empirismens kunskapslära. Men den låter sig utmärkt väl förenas med den känslosamma litteraturens civilisationskritik och idealisering av naturen. Det är det obildade, spontana hjärtat, det vill säga känslan, som leder oss rätt i moraliska dilemman, det är hjärtat som är det moraliska sinnets hemort. Goda handlingar väcker vällust hos oss, onda motvilja. Andras lidande ger oss smärta och föder medlidande. God moral kräver inga rationella överväganden.

Det är en modern uppfattning i så måtto att den bryter med den gamla uppfattningen om till exempel barnet som ett råmaterial som måste formas till en fullvärdig människa. I den sentimentala litteraturen är det spontana barnet, liksom bönder och naturfolk, tvärtom ett föredöme. Men även denna bakgrund till sentimentalitetens popularitet har smak av efterkonstruktion, och moral sense-skolans filosofi fick knappast något genomslag i bredare folklager.

FRIKYRKORÖRELSENS ROLL FÖR ÖKAD KÄNSLOSAMHET

Denna patetiska attityd och dess subjektiva idiom överfördes till profana sammanhang, lärde oss redan Martin Lamm i sitt arbete om upplysningstidens romantik, och det är en förklaringsmodell för uppkomsten av en modernare, icke-klassicistisk litteraturuppfattning under 1700-talet som har vunnit ny popularitet bland litteraturhistorikerna under de senaste decennierna. Men denna känslosamma religiositet hade givetvis inte bara betydelse för poetikens utveckling, den satte sin prägel på många inslag i samhällslivet. Och det är tydligt att de känslosamma männen många gånger rekryterades ur frikyrkliga kretsar, såväl litteraturens som verklighetens. Avståndet är inte heller långt till Rousseaus "naturliga", kyrkokritiska religionsuppfattning, som många av de känslofulla männen gjorde reverenser för.

Under alla omständigheter inbjöd denna religiositet till ett beteendemönster som för män näppeligen skulle ha varit socialt gångbart under det följande seklet. Det låg ingen skam eller omanlighet i häftig känsloutlevelse eller i att hysa medlidande med de ringaste varelser. Här framträder den demokratiska människouppfattning och revolutionära potential som kan utläsas ur Bibeln: vi är alla Guds barn, vi är alla lika inför Gud, oavsett ståndstillhörighet eller omfång på plånboken. Likväl är denna religiositet individualistisk på ett sätt som bryter med etablerade uppfattningar och äger på så vis släktskap med 1800-talets borgerliga individualism.

DEN KÄNSLOFULLE MANNE FÖRLORAR SIN POPULARITET

Omvärderingen märks också i språkbruket, även i svenskan. Uttrycken "sensibel" och "känslofull", som var gångbara under det tidiga 1700-talet, kompletteras mot seklets slut av det sannolikt nybildade "känslosam", liksom av den flitigare användningen av alternativet "sentimental". Det lär ha varit översättaren Johan Samuel Ekmanson (1760-?) som i sin överföring av Sternes A Sentimental Journey till svenska bildade det för oss något pejorativa adjektivet "känslosam" - Yoricks känslosamma resa (1790; i serien "Utvaldt bibliothek för läsare och läsarinnor af alla stånd"). "Sentimental" och "känslosam" tycks dock ännu under det sena 1700-talet ha haft en positiv klang i de flesta kretsar, men fick redan under det tidiga 1800talet den nedsättande ton vi oftast förknippar dem med idag. I Sverige kunde det på 1780 och 90talen vara en sorts social framgång att som ung man utpekas som känslosam, medan det bara ett par decennier senare snarast utgjorde en förklenande anmärkning om brist på manlighet. Blott kvinnor och poeter kunde då räkna känslosamheten som en merit.
 
 

ETT KORTVARIGT EXPERIMENT I MANLIG IDENTIFIERING

Sådan ser stereotypen ut, med vissa typiska egenskaper medvetet uteslutna, andra framhävda. Vad som blir påtagligt med dessa uteslutningar är att figuren uppenbarar sig som prototypen för ett kvinnoideal som vi alla är bekanta med, det borgerliga 1800-talets, den komplementära könsuppfattningens kvinnoideal, familjekvinnan som förverkligar sig själv som god dotter, maka och mor, och som under sin nyvunna fritid ägnar sig åt romanläsning och välgörenhet som en lovvärd liberal och kristen hobby.
De flesta av den känslofulle mannens stereotypa egenskaper kan även tillskrivas de sentimentala romanernas hjältinnor. Men skillnaderna är avsevärda i fråga om de intrigdrivande komplikationer som romanerna gestaltar. Sentimentalitetens kvinnor utsätts regelmässigt för övergrepp från manligt håll. Det kan vara den okänslige fadern (eller styvfadern) som insisterar på ett lönsamt men kärlekslöst konvenansäktenskap, men vanligare är den samvetslöse aristokraten som förförare eller rentav våldtäktsman. Utgången blir borgerlig familjelycka (Pamela) eller tragisk undergång (Clarissa). Ansvar för eländet tillskrivs normalt en enskild man eller möjligen aristokratins förlegade moral och självuppfattning, aldrig kvinnans stereotypt känslosamma karaktärsdrag.

Det är just dessa sentimentala drag som i de manliga varianterna demonstreras som på en gång beundransvärda och ohållbara. För att rädda Harley eller Werther från deras olyckliga öden hade det krävts att hela världen omdanats, inte bara fröken Walton eller Lotte; för att rädda Clarissa hade det räckt med att snöpa Lovelace. Intrigerna i dessa romaner är nyckfulla och episodiska och ger en provkarta på de svårigheter som den känslofulle mannen måste stöta på i en cynisk och föga medkännande omvärld, men erbjuder sällan en komplikation som ger berättelsen en sammanhållen form. Svårigheterna tjänar mest till att illustrera hjältens ädla karaktär och handlingar, och han finner i slutänden ingen ro varken i sig själv eller i samhällslivet. Gothe var diabolisk nog att låta sin hjälte löpa linan ut: Werther skjuter till sist skallen av sig. Romanernas sensibla och sårbara unga kvinnor kunde däremot finna en trygg hamn och social position i den stadiga makens och familjens famn.

Den känslofulle mannen står i direkt konflikt med det nya borgerliga samhällets socioekonomiska ordning och dess förväntningar på en man. I konkurrens med andra män på en öppen marknad skall den nya mannen göra karriär och försörja sig själv och sin familj. Framgångsrik är den som är aktiv, som visar initiativkraft och ackumulerar såväl socialt som finansiellt kapital. Det säger sig självt att 1700talets sentimentala män måste ha framstått som löjliga för 1800talets borgerliga patriarker. "Mumbojumbo", som Soames i John Galsworthys (1867-1933) hyperborgerliga Forsytesaga (1906-21) säger om alla former av känslopjunk. Annorlunda uttryckt, begreppet om den känslofulle mannen saknade bärkraft som mansideal i det borgerliga klassamhället.

Det sena 1700-talets känslosamma man framstår som ett experiment i manlig identitetsformering under den period då ståndssamhällets delvis föråldrade mansideal sattes ifråga och innan det borgerliga samhällets komplementära könsuppfattning etablerats som norm. De känslosamma romanerna måste ha framstått som både psykiskt och socialt befriande för alla de läsare som inte hörde hemma i den besuttna och bildade överklassen, och gav i både tillägnelse och tillämpning tillfälle till självbekräftelse och en känsla av utvaldhet - vem som helst kunde ju gråta. Men det mansideal som prövades i litteraturen förblev ett misslyckande, i såväl ord som handling. Den känslofulle mannen tycks både dölja och avslöja en djupare liggande könsordning som levde vidare från det gamla samhället till det nyare och som till sist blev bestämmande. Kvar blev han på sätt och vis som en annan överkänslig särling, den romantiske skalden, och som borgerlighetens alla förment bräckliga döttrar och självuppoffrande mödrar.