Passionerna som hotade manligheten och det borgerliga fundamentet

"Jag kände i min ungdom en man, som på den där muntrationsvägen blef alldeles fördärfvad. Han var rikt begåfvad och af hygglig familj, hade en vacker sångröst och en sprittande humor, blef eftersökt af alla, bjöds öfverallt och var outtröttlig att roa, och detta blef till slut hans enda sysselsättning och intresse. Naturligtvis bjöds han på starka varor, hvarhelst han kom - detta var ju vida allmännare på den tiden än nu - och då han ej hade mycket motståndskraft, sjönk han allt djupare, till dess man ej längre kunde bjuda honom till sig. Ingen brydde sig vidare om honom, han blef en försupen stackare och tiggare och dog i elände."
"Och farbror menar, att det kan gå så med mig också?" sporde jag med stigande häpnad. "Det har jag inte sagt, jag menar blott, att hvar och en som hejdlöst lämnar sig åt lockelsen att vara allas rodocka - står i samma fara [...]" (Ödman 1902/1910, 31)
 
Detta samtal kom att spela en avgörande roll i Pelles liv. Han återvände gång på gång i minnet till detta tillfälle, då han beslutade sig för att leva ett allvarsammare liv.

Man kan invända att berättelsen om samtalet med lektorn verkar fasligt exakt återgivet, och att Pelle skrev om detta minne när han väl hade sitt på det torra. 1902 hade han bott och verkat i Gävle som just lektor i nästan ett kvarts sekel; han var en omtyckt och respekterad lärare, på väg att som pensionär flytta till huvudstaden där han ämnade fortsätta att skriva böcker. Hans berättelse om beslutet och om sitt nya perspektiv på livet är skriven av en man som uppenbarligen hade klarat sig väl. Hans många volymer av främst ungdomsminnen var omtyckt läsning; han hade hustru och barn och levde ett nyktert, ordnat liv. Privat hade Svenska Akademiens sekreterare diskret skrivit till honom som en möjlig kandidat till Akademien (Kjellén 1979,153f ). Han hade heller aldrig fått smak för den alkohol som var central i lektorns fasaväckande berättelse, och som annars var ett viktigt inslag inom den samtida studentkulturen; Pelles vän norrmannen Lorenz Dietrichson beskrev honom i sina memoarer som "nykter som en absolutist men vida muntrare" (citerad i Ekenstierna & Mannström 191, 39).

Men det spelar faktiskt mindre roll om Pelle verkligen var i fara eller inte, även om Dietrichsons och andras intyganden tillsammans med Ödmans egna texter snarast pekar på att han var vad man under 1800-talet brukade kalla ett muntrationsråd: en gladlynt ung man som älskade nöjen och upptåg. Det viktiga är att han framställde sig som en man som en gång hade varit i fara, och på det sättet kom att illustrera en central tankefigur i den borgerliga uppfattningen om manlighet. Denna tankefigur byggde på varningar till unga män att se upp med nöjen, med alkohol och med allt som kunde föra dem på villovägar, bort från manligheten och in i faran: omanligheten. Om unga män inte följde dessa råd skulle det gå illa för dem: de riskerade att bli drinkare, spelare, vällustingar, förlora all borgerlig måttlighet och inte minst dö som unga. När Ödman skrev om lektorn, helt oavsett om samtalet är en fabrikation eller ett återgivet minne, reproducerade han just denna tankefigur.

För vad var det egentligen som lektorn varnade Pelle för? Varningen rörde vad jag skulle vilja kalla iden om den fallne mannen. Om unga män som Pelle inte ordnade upp sina liv och såg till att blanda nöjen med allvar, skulle de bli som den där ynglingen, som sjönk djupare och djupare och "dog i elände".

Detta varnande exempel och berättelser om sådana män återfinns här och var i borgerliga mäns självbiografier, liksom de är utströdda i den mycket omfattande uppfostringslitteratur som medelklassens män skrev för den egna klassens söner. Man varnade där ständigt unga män för att falla, och efter att ha smakat njutningens lockelser dö i förtid, föraktade av sina samtida. Vanligtvis berättades inte historien i så positiva termer som hos Ödman, som ju som sagt aldrig föll. I stället handlade det om unga män som det gick riktigt illa för. Dessa män hade gjort ett felaktigt val mellan dygd och last, och hade därmed självmant halkat in på den livets sidostig som ledde till elände och lidande. De hade en gång varit män, eller haft möjligheten att bli män, men hade fördärvats genom att ge efter för inte minst alkoholens och spelandets faror. Det är i ljuset av sådana varningar och en sådan rädsla för mannens fall som vi skall förstå Ödmans uttalande att hans nykterhet räddade honom "från att gå under på det glada Upsalalifvet"(Ödman 1891, 7). Pelle gick inte under - men hade kunnat gå under, kunnat falla.

I en liknande anda porträtterade justitestatsministern Louis De Geer i sina memoarer sin forne vän poeten Johan Nybom, vars fall ned i alkoholism återberättades av en rad borgerliga män som ett varnande exempel. I ungdomsåren kom Nyboms "smak för punsch" att "på honom utöfva ett olyckligt inflytande", menade De Geer. Nybom försökte sedan "reformera sitt lefnadssätt, men hans karakter var svag, och han dukade snart åter under för sin olycksaliga passion". Även här ser vi hur berättelsen om andra män reproducerade iden om deras fall, deras förlorade manlighet. Liksom med Ödman gick det dock bra för Nybom till sist. Han återvände "till ett ordnadt, anspråkslöst och aktningsvärdt lif", för att fortsätta tala med De Geer (De Geer 189, 33, 3). Nybom föll - men reste sig igen. Så bra brukade det dock inte gå.

ILLUSTRATIONER AV DET MANLIGA FALLET I ORD OCH BILD

I skolmannen Bengt Carl Rodhes Första läsåret, en skolbok för barn, återfinns denna illustration redan före innehållsförteckningen. Den kan mycket väl vara den mest spridda illustrationen i Sverige under decennierna kring 1900. Boken trycktes första gången 1889 och kom i sin tjugoandra upplaga 1929. 1899 hade 450.000 exemplar tryckts; 1917 var antalet uppe i det svindlande antalet en miljon. Det verkar rimligt att anta att varje pojke som någonsin gick i folkskolan decennierna kring sekelskiftet 1900 vid något tillfälle som barn betraktade denna bild. Bilden visar tydligt det val unga pojkar var tvungna att göra, ett val mellan två världar: skolans och gatans. Medan skolan påstås leda till fortsatta studier, framgångsrikt arbete och en hedrad ålderdom - en väg till en respektabel, borgerlig och manlig position - leder gatans värld mot dryckenskap, laster och elände, och till sist till förakt och tiggeri. Den unge pojken är själv ansvarig för sitt val: antingen blir han vad borgerligheten betraktade som en riktig man, med ett ordnat liv och framgång på agendan, eller så kommer han att beträda den väg som leder till manlighetens motsats, med oordning, brottslighet och laster som följder.

Valet att följa gatans snarare än skolans väg får också klasspecifika konsekvenser: längst till höger på bilden ser vi klassiska stereotyper av en borgare och en arbetare. Bilden hotar och manar: den hotar om ett förspillt liv för de som väljer fel, och manar till borgerlig manlighet. Den varnar unga män för att falla, för att utvecklas åt fel håll.

Borgarklassens oro över män som föll var knappast ny. Ända sedan antiken hade författare förklarat att unga män var tvungna att göra ett oåterkalleligt val mellan dygdens och lastens väg, ett val som avgjorde hela det fortsatta livet. I Sverige hade Georg Stiernhielm gjort detta tema till det centrala tankegodset i sitt poem Herkules (1658), där ynglingen Herkules ställs mellan dygdens svåra men ljusa bana, förkroppsligad av Fru Dygd, och lastens väg, där Fru Lusta och hennes barn Kättja, Flättja och Ruus lockar med alkohol, spel och utsvävningar (Friberg 1945). Detta tema - ynglingen stående inför ett oåterkalleligt val - reproducerade den svenska borgerligheten till leda under 1800-talet (Tjeder 2003, 50-56). Och de unga män som gjorde ett felaktigt val, som gav efter för alkoholens, spelandets, bordets, modets, eller vällustens farliga lockelser, beskrevs som fallna.

Ta till exempel den didaktiva berättelsen om "Den olycklige Georg", som på typiskt maner förklarade hur illa det gick för unga män som gjorde ett felaktigt val, som gav efter för passionerna (Sättet 1807, 124-128). Georg hade kunnat bli en riktig man, men hastade istället tanklöst fram längs "lastens väg" och "hade ej nog styrka att vända om". Hans "fall" var en följd av att han valde att hänge sig åt "syssellöshet och förströelse" istället för att studera när han väl blev universitetsstudent. Från att ha varit en munter och oskyldig yngling blev han nu liderlig och full av last. Men en sjukdom öppnade hans ögon för hans dåliga leverne. Han bestämde sig nu "att helga sitt lif åt dygden, om himmelen skulle förlänga det". Här finns, som i Ödmans berättelse och i De Geers om Nybom, ett ögonblick då ögonen öppnas, då det ges en möjlighet till ånger och bättring. Men Georg var svag, och hemföll snart åt sina gamla vanor: spel och drickande. Georgs sorgliga nedåtgående spiral och förtida död är talande för borgerlighetens betonande av att män måste lära sig bemästra farliga passioner som alkohol och spel. På samma närmast klicheartade vis slutar det som (nästan) alltid - med döden:

Jag skulle aldrig sluta, om jag ville försöka att beskrifva för er alla de omväxlingar af upp- och nedkomst, af vinst och förlust, hvilka den olyckliga Georg genomgick, till dess han omsider förstört en förmögenhet, mera än tillräcklig att förskaffa honom medel att njuta en lugn och sorgfri ålderdom, och försvagat sina fysiska och moraliska krafter, som kunnat göra honom till en nyttig medlem i samhället, och sluteligen dog utan att vara saknad af någon, sedan han framsläpat ett onyttigt och föraktadt lif.

I ungdomen var unga män tvungna att göra ett oåterkalleligt val. Georg valde fel, och föll. Liksom i så många andra berättelser om män som föll, misslyckades han med att nå sann manlighet. Han hade kunnat bli en riktig man, men blev det aldrig. Spelandet, menade en annan författare, har "redan fört många tusende till tiggarstafwen, redan gjort många hundrade till sjelfmördare, och störtat otaliga menniskor i det största förderf till både kropp och själ". Den upprörde skribenten tillade att han skulle kunna berätta flera sådana historier, "men hwartill skulle det tjena, då Ni säkert redan mer än en gång hört eller läst sådana?" (Häglsperger 1835, 21) Berättelsen om fallet, om den fallne mannen, var minst lika vanlig som den mer positivt hållna berättelsen om hur män faktiskt nådde manlighet.

För vad innebar då den borgerliga manlighet som Georg misslyckades med att nå? Med ett ord kan den beskrivas som karaktär. Borgerligheten hyllade den manliga karaktären. En man av karaktär hade styrkan att kunna motstå och kontrollera de inre passionerna, som vrede, vällust, dryckenskap och spel, till den grad att själva behärskandet av dessa farliga inre krafter blev till en del av personligheten, av jaget. En borgerlig man bemästrade passionernas stormar, och hans karaktär försäkrade honom om framgång och ett liv av hälsa och styrka. Men berättelserna om mannens fall visar på något som tidigare forskning om borgerlig manlighet underlåtit att diskutera: manligheten var en synnerligen skör konstruktion. Eftersom även vuxna män kunde falla och passionerna ansågs vara så kraftiga, lurade ständigt faran av ett fall bakom knuten. Manligheten, karaktären, var aldrig helt säkerställd. Sann manlig karaktär var något män kunde aspirera på, men tilltron till att män skulle kunna skapa, och behålla, karaktären var mycket svag. Som den engelske predikanten William Guest förklarade för den svenska borgerliga läsekretsen 1872:

En afton i en danslokal kan förderfva inbillningen och komma årslånga föresatser att vackla. Ett enda drag vid spelbordet eller ett vad vid en kapplöpning kan så stegra lusten för dessa farliga spekulationer, att de kunna leda till vild lidelse för spel och gränslösa olyckor. (Guest 1872, 58)

Män riskerade ständigt att bli något annat än män. Minsta eftergift till passionerna - och mannen föll. En annan författare varnade att "Vår karaktär må vara fast, våra grundsatser goda, vi böra ändå icke sätta dem på för hårdt prof." (Sättet 1892, 32) Den mycket lästa engelske slaveribekämparen Thomas Fowell Buxton skrev i liknande ordalag i ett brev till sin son:

Du befinner dig nu på den punkt i lifvet, der du måste vända dig åt höger eller åt venster. Du måste nu gifva prof på karakter, beslutsamhet och själsstyrka; eller också måste du sjunka ned i lättja och blifva en ostadig, onyttig yngling; och sjunker du en gång dit ned, så skall du få se, att det icke är så lätt att komma upp igen. (Citerad i Thayer 1883, 33)

Nej, det var just det - för en fallen man var det svårt, nästintill omöjligt, att återvinna självbehärskningen och åter ta kontroll över självet, över passionerna, över den egna manligheten. Borgerligheten upphörde aldrig att oroas över hotet från passionerna som kunde få mannen att falla, att förvandlas från dygdig till lastfull man. Illustrationen i Rodhes skolbok delade upp mannens utvecklingslinjer redan kort efter barndomen. Uppfostringsförfattare i stort betonade istället att fallet kunde komma när som helst, om än det ansågs vara vanligast att det skedde i ungdomen, som för Georg (jfr t.ex. [Jean Paul] 1813). Om karaktären var något män kunde sträva efter, var det många som aldrig nådde dit, och många som föll på vägen mot målet. Bilden av den fallne mannen var det hotande spöke som hemsökte borgerligheten: faran att varje man kunde sluta som drinkare eller spelare, föraktad av de sina, av sin omvärld, med inget mer än ett bortkastat liv som personligt kapital. Mannen som föll blev, för att tala med George L. Mosse, till en manlighetens mottyp (Mosse 1996, kap 3).

FALLETS KONSEKVENSER - DEN MANLIGA KROPPEN

Hvem igenkänner icke vällustingen på den darrande, släpande gången, på den vissna handen, på den svaga, hesa rösten, på den matta blicken? Hvem skådar ej afunden i den förvridna läppen, i det lilla, skelande ögat, i det bleka ansigtet? Hvilka hemska drag qvarlemnar ej vreden, och huru förvirrar hon icke anletsdragens hela ordning? Hur krampaktigt hoppressas icke panna, läppar och ögon! (Wenzel 1845, 7)

Det var alltså i enlighet med en av många delad uppfattning som en anonym artist under sent 1830-tal, med stor sannolikhet C F M Darell (jfr Jungmarker 1951- 5, 0), kunde litografiera den fallne mannens ansikte som helt förvandlat, försjunket i laster och passioner. Den syfilitiska näsan, den osunda hyn och de matta ögonen visar med all tydlighet att vi har att göra med en manlighetens mottyp: en man som fallit.

FALLETS KONSEKVENSER - DEN LIDANDE HUSTRUN OCH BARNEN

Såltin var inte den enda artist som porträtterade mannens fall på detta vis. Den franske artisten Jules David gjorde något liknande när han utmålade och kontrasterade två manstyper: ett ideal och en mottyp. Fredrik Boye, en pionjär för bildproduktionen i Sverige, kopierade hans litografierade teckningar som gravyrer och publicerade dem 1838 (Boye 1838). Bilderna kontrasterar den dygdige Wilhelm mot den lastfulle Frans, som vandrar på fel bana genom livet. Frans väljer att spela, dricka, och pantsätta sin egendom istället för att som Wilhelm arbeta hårt. Även här är våldet mot hustrun eller hotet om sådant våld ett tecken på den fallne mannens förlorade manlighet. Wilhelm visar sig istället som godmodig patriark i sin familj: överordnad sin hustru, men inte genom våld.

Redan under tidigt 1700-tal hade engelsmannen William Hogarth gjort sig känd som artisten bakom den mycket populära bildserien The Rake´s Progress, en serie som signifikativt nog omtrycktes i ett flertal upplagor i Sverige under 1800talet. Men Hogarth följde mannens fall främst i miljöer som var exklusivt manliga. 1800-talets borgerliga artister lade till temat om den lidande hustrun och barnen till en gammal berättelse om mannens fall.

Medelklassens självuppfattning om sin egen höga moral byggde i stor utsträckning på ett hyllande av familjen. Familjen var det mikrokosmos där hierarkier var tydliga, men där relationerna mellan medlemmarna idealt byggde på välvilja, inte förtryck. Denna ljusa idyll hade ett ständigt upprepat hyllande av modern och moderskapet som grund. Kvinnans uppgift var att ordna hemmet, vara den livgivande och självuppoffrande ängeln. Men även mannen var ett centrum för familjen, där han som fader skulle utöva en välvillig makt, inte ett förtryck (t.ex. Tosh 1999, 1-8, 7-50; Marsh 1990). Det var just denna position, den där överordningen av hustrun inte tog sig så brutala uttryck, som fallna män misslyckades med att nå. Spelare och drinkare - borgerlighetens favoriter i det omfattande galleriet av stereotypiserade, omanliga män - klandrades ofta för att vara dåliga fäder, dåliga makar. Som den amerikanske författaren John T. Dale uttryckte saken 1890: "utom helvetet torde det icke finnas något rysligare än att vara en drinkares hustru" (Dale 1890, 19). "Min son [...] Har du någonsin sett en spelare wara god make, god far?", frågade en annan författare (Salig 1816, 15); "mången [spelare] går så långt, att han låter sin hustru och sina barn sitta hemma i elände, för att ej sakna medel vid raffellådan", menade en tredje ([Tollin?] 1831, 18).

Hos prästen och historikern Anders Fryxell, mannen vi känner som författaren av "Ack Värmeland, du sköna", hette det: Under det sådana herrar i furstligt smyckade rum och under lyssnande på hänförande musik tömma sina glas, tömma sina kassor och fördrifva sin afton, sitta deras hustrur och barn, mödrar och systrar hemma ofta i ensamhet, stundom i fattigdom och nöd, öfvergifna af den make, far, son eller bror, som bort vara deras glädje och stöd [...] Familjens hufvud, egentligen sammanbindande kraft, är borta, och familjens särskilda beståndsdelar skingras, så fram ej någon särdeles ädel och kraftig husmoder håller dem tillsammans. (Fryxell 1884, 179-180)

Och så vidare. Mannens fall var inte något som bara rörde honom själv - även hans hustru och barn kom att råka illa ut vid hans omanliga framfart. Den fallne mannens oförmåga att inneha positionen av välvillig patriark i hemmet var just omanlig. Som en av många anonyma rådgivningsförfattare uttryckte saken: "Det är en usel fågel, som skämmer sitt eget bo, och en usel karl som gör sitt hem otrefligt." (Karlarne 1879, 37) En riktig man förväntades stärka sin position som familjeförsörjare, leva ett ordentligt liv, och vara familjens överhuvud. Drinkare och spelare - manlighetens mottyper, män som fallit - misslyckades med allt detta, och sjönk istället ned i fattigdom, slaveri under de egna passionerna, och en underordning av familjens medlemmar som tog sig alltför kraftiga former. De förstörde inte bara sina egna positioner som välvilliga patriarker i ett välvårdat borgerligt hem. Om fallet skedde redan i ungdomen omöjliggjorde dessa män möjligheten att någonsin kunna bli sådana patriarker. Att falla var att misslyckas med att bli en riktig man. Och om nu Pelle Ödman faktiskt inte föll utan blev just en sådan välvillig patriark som borgerligheten hyllade, levde han ett muntert ungdomsliv i en kultur som oroade sig oändligt över just sådana unga män.

DEN FALLNA KVINNAN

Berättelserna om hur män och kvinnor kunde falla visar tydligt på borgerlighetens uppfattningar av manligt och kvinnligt, och hur dessa uppfattningar var intimt sammanbundna med en maktordning mellan könen. Medan kvinnan föll genom sin kropp, genom sin sexualitet, var det inte så för mannen. För både män och kvinnor innebar fallet ett steg nedåt i makthierarkier, men mannen förlorade sin möjliga överordnade position, en position som det borgerliga genussystemet inte tillät kvinnor. En bild visar på skillnaderna och likheterna.

Schemat visar hur olika mannens och kvinnans fall var. Både män och kvinnor, menade man, dog i förtid; men det de hade förlorat var inte samma sak. Mannen kunde erhålla karaktär, och hade därmed en möjlighet till manlighet, det vill säga till en position av överordning över andra män och över kvinnor. Kvinnan förlorade å sin sida sin kvinnlighet, vilken inom borgerligheten endast kunde innehas av en gift och respektabel kvinna.
Men också denna position var underordnad. Mannen föll genom sin egen oförmåga att behärska sina passioner, något som också gällde kvinnan, men hon föll först och främst genom sin kropp, sin sexualitet. Medan kvinnors sexualitet kunde orsaka hennes fall, kunde mäns utsvävningar snarare framställas som en följd av att de fallit. Här anar vi borgerlighetens dubbelmoral, som gav utrymme åt män, men inte åt kvinnor, att göra sig föräktenskapliga sexuella erfarenheter.

Kanske kan vi här ana varför borgerligheten bekymrade sig så mycket över fallna män. I berättelserna om fallna kvinnor hotades inte patriarkatet som sådant: både fallna och ärbara kvinnor var underordnade män och deras behov av ärbara hustrur och sexuellt tillgängliga, prostituerade kvinnokroppar. Vill man spetsa till det kan man säga att den borgerliga dubbelmoralen hade som förutsättning att ett visst antal kvinnor föll. När män föll, å andra sidan, hotades den manliga makten på ett helt annat sätt. Om män inte kunde stå upp som män
mot passionernas sirensång förlorade de sin manlighet, sin karaktär, det som legitimerade mäns överordning. För att genussystemet skulle bestå måste männen fortsätta att vara män. Utan riktiga män, ingen överordning. Om männen föll, föll också mäns makt.

SLUTSATSER

Även kvinnor kunde falla. Men när de föll, förlorade de inte detsamma som männen. Mannen hade möjligheten att genom att bemästra sina passioner nå överordning över andra; om kvinnan kunde bemästra sina passioner kunde hon nå en respektabel, men underordnad position under sin make. Kvinnors fall knöts också hårdare till deras sexualitet, till deras kroppar. Medan mannens kropp förstördes först efter år av last, var kroppen ofta själva orsaken bakom kvinnors fall, och själva mediet som de föll genom.