Fadern och sonen och den heliga jakten

Om manlighetens förvandlingar i efterkrigstidens svenska film och litteratur

Problemet med mannens projektmakeri är emellertid att det tenderar att leda till ensamhet och utanförskap. Fausts pakt med djävulen ställer honom utanför det vanliga livet, bryter den normala gemenskapen med människorna och med världen. "Mytens män är för det mesta ensamma", konkluderar Ambjörnsson.

Samtidigt är det tydligt att det hos många män - i fiktionen såväl som i verkligheten - finns en längtan efter gemenskap och samhörighet. Kärleksrelationen mellan man och kvinna är givetvis central. Lika betydelsefull framstår emellertid samvaron med andra män, i olika manliga grupper. Den yttre inramningen kan skifta - korpmatch i fotboll, älgjakt eller svensexa - i grunden handlar det mycket om mäns behov av bekräftelse från andra män.
 
I denna essä kommer jag att närmare granska några av manlighetens många framträdelseformer - fadern och sonen, jägaren och ingenjören - med särskilt fokus på ambivalensen mellan ensamhet och gemenskap.

FADERN - TYRANN ELLER FRÅNVARANDE?

På ett privat plan har Delblancs traumatiska minnen av uppväxten givetvis inneburit en belastning. I den skapande verksamheten har de ändå, paradoxalt nog, fungerat produktivt. Författaren har kunnat använda sig av faderns och sonens gestalter som mångtydiga symboliska storheter. Ena stunden är fader barndomens tyrann. Andra stunder representerar han Gamla Testamentets kompromisslösa stamgud. I Åsnebrygga (1969), Delblancs dagboksroman från året som gästprofessor i Kalifornien, skriver han utlämnande om faderns avgörande betydelse för hans liv och konstnärskap. Dock tillägger han, på bokens näst sista sida:

Det är hans döda röst som kommer till mig. Och åter faller pennan ur min hand.  Min far - han som jag hatat och älskat mer än allt.  Han har så många namn, min far.  Ett av hans namn är Europa. Detta stolta, sköna, grymma Europa, som jag hatat och älskat mer än allt.
 
Också i denna till synes dokumentära skildring av barndomen och fadern vidgar Delblanc perspektivet, som frikopplas från faderns konkreta och fysiska person. Istället får denne symbolisera hela den kultursfär som präglat författaren - fadern alltså som tecken för fäderneslandet.

Delblancs konstnärskap påminner i detta avseende om Kafkas. Också här fungerar fadersgestalten som ett av de kraftfält kring vilket författarskapet växer och varieras. I novellen "Domen" gestaltar Kafka symboliskt denna far - son-konflikt. Den undergivne Georg konfronterar i berättelsen sin åldrade far. Pappan visar sig dock långt i från vara kraftlös. I novellens slut dömer han istället sonen till döden genom drunkning.

I novellen förlorar sonen kampen. För Kafka själv däremot innebar färdigställandet av "Domen" början på en stark skaparperiod. Tidigare hade han försökt undvika fadern i sitt skrivande. Först när han accepterade dennes avgörande inflytande över hans liv och konstnärskap frigjordes hans skaparkraft. Senare skriver han också i ett brev till fadern: "Mitt författarskap handlade om dig".

Om sonens revolt mot en tyrannisk far är ett viktigt motiv i 1800- och 1900-talens litteratur har diskussionen de senaste decennierna dominerats av en radikalt annan, men därför inte mindre problematisk, fadersgestalt: den frånvarande fadern.
 
Thomas Johansson diskuterar i Det första könet? Mansforskning som reflexivt projekt (2000) den frånskilde pappans villkor och levnadsförhållanden. Johansson studie bygger på intervjuer med ett antal deltidspappor födda på 50-talet. Det visar sig att många av dessa män själva brottas med den frånvarande faderns skugga - också deras fäder har lämnat sina familjer. Mönstret upprepar sig således från generation till generation. En av Johanssons poänger är emellertid att den i samtalen återkommande bilden av den frånvarande fadern delvis är en täckbild, vilken döljer fadersgestaltens mer positiva sidor: "Bakom bilden av den frånvarande fadern döljer sig inte sällan en fader som har stimulerat sin sons kunskapssökande och som har fungerat som någon form av jagideal."
 
Johanssons resonemang bygger som sagt på intervjuer. En liknande bild av den frånvarande fadern framträder emellertid i Peter Kihlgårds roman Anvisningar till en far (1996). Boken skildrar den vuxne sonens strävan att närma sig minnet av den ofta barnslige och ansvarslöse fadern. Även om boken vilar på självbiografisk grund rör det sig om en berättartekniskt komplex text, vars uppbrutna, (post)modernistiska framställningsform understryker bokens huvudmotiv: på ett metaplan ställs läsaren inför samma undflyende fadersgestalt som sonen i boken.
 
I en viktig symbolscen, vilken återges även på bokens baksida, väntar mor och son på fadern - den store idrottshjälten - efter en match:
 
En son och mamma vid en svart Volvo Amazon utanför Eyravallens spelaringång. Framför dem en människomassa som består  av hundratals grabbar.

Mitt i detta skränande och upprymda kaos står en far och skriver autografer.  Han skrattar och vinkar och skriver och skämtar och gör överdrivna miner som ska förmedla hur ohjälpligt han sitter fast i beundrarhopen;  hur fixerad han är - han kan inte komma fortare fram till sin familj hur gärna han än vill.

Scenen visar hur idrottsvärldens manliga gemenskap, här pappans relation till de beundrande supportrarna, står i vägen för, eller rent av ersätter, samvaron med familjen. Fadern och autografjägarna är inneslutna i sin egen (aktiva) gemenskap, hustrun och sonen är utanförstående, passiva åskådare.

Liksom i Johanssons intervjuer lyser emellertid berättarens ambivalenta hållning till fadern igenom. I mycket har pappan svikit, inte tagit sitt fulla föräldraansvar. Ändå är bilden inte helsvart. I faderns speciella rörelsemönster på plan eller i hans långsamma frisim läser sonen ett annat budskap. Här når han slutligen kontakt med pappans inre personlighet, med den känslosamhet och sensualism som döljs bakom den hurtfriska attityden. Romanens avslutande scener skildrar inte länge utanförskapet, sonens respektive faderns ensamhet. I stället framträder bilden av en delad gemenskap, en möjlig försoning mellan far och son.

JÄGARGRUPPENS DYNAMIK

Redan i debutsamlingen Jägarna är inriktningen mot den manliga sfären tydlig. Öppningsnovellen "Jägarna I" - alltså den text som Sundman väljer att inleda sitt författarskap med - handlar om ett norrländskt jaktlag, vars ene medlem, Erik, efter avslutad jakt oförklarligt vägrar att återgå till de andra i gruppen. I stället drar han sig undan in i björkskogen. När kamraterna efter en stunds tvekan beslutar sig för att hämta honom flyr han bort i terrängen: "Vi såg hur han först kröp genom björkslyn och sedan sprang i jättekliv uppöver." Beskrivningen associerar till ett skrämt djur som flyr de annalkande jägarna.

För jaktlaget, men också för läsaren, framstår mannens flykt som oförklarlig. Redan här framträder den karaktäristiska sundmanska gåtfullheten. Än mer svårbegriplig är utvecklingen som följer. Omärkligt förvandlas männen till jägare. En av dem överväger till och med att släppa hundarna, men hindras av gruppens ledare Axel. Istället delar de upp sig i tre lag, som under det följande dygnet spårar och förföljer den flyende. På natten blir jägarna kvar på fjället - "vi kände oss för ivriga att sova". Det absurda i situationen diskuteras inte närmare. Männen störs av att det finns en främling i gruppen, en maskinist på sjukstugan. Denne kommenterar dock mångtydigt: "Det var en jävla älgjakt".

Till slut infångas den flyende. Tillsammans går männen, jägare och byte, tillbaka till utgångsläget. Där sitter de tysta runt lägerelden. Egentligen borde de ha frågat ut honom vid infångandet. Nu, några timmar senare, är det svårt att få något sagt:
 
Axel frågade till slut:
- Varför gjorde du så här, Erik?
- Ni jagade mig ju, svarade han och såg oavvänt in i elden. Det var de första orden han yttrade sedan vi fått tag i honom.
- Icke jagade vi dig, sade Jonas.
Vi räckte honom en mugg kaffe. Han tog den, men drack inte.
- Icke jagade vi dig, sade Jonas igen med litet högre röst. Erik makade sig närmare elden.
- Ni gjorde det, sade han. Det hjälper inte vad du säger - ni gjorde det ändå.

Därmed avslutas novellen. Mannens ovilja att återgå till jaktlaget, hans flykt och den därpå följande jakten framstår som obegriplig och lätt surrealistisk.

Den i Sundmans författarskap återkommande tanken om människans inre oåtkomlighet tematiseras här på ett närmast övertydligt sätt. Författaren skriver själv i en tidig essä: "Våra medmänniskor är som individer oåtkomliga. Samvaro, samtal och vittnesmål vidgar våra kunskaper men ger ingen slutlig klarhet i de enskilda fallen". Samtidigt går det inte att frigöra sig från tanken att Sundman delvis försöker blanda bort korten. Att novellen - oavsett författarens bedyranden att vi inte kan veta något om inre, psykologiska förlopp - handlar om den manliga gruppen och dess ibland "perverterade" relationer. Erik försöker frigöra sig från gruppen, från det kollektiva trycket. Han är dock inte stark nog att öga mot öga hävda sin rätt. Istället flyr han instinktivt, som ett djur. Hans beteende väcker i sin tur instinktiva reaktioner i gruppen, som vill infånga den löpande. Ingen får lämna gemenskapen.
 
Främlingen i gruppens ges inte något namn utan benämns genomgående "den långe": "Han var maskinist på sjukstugan, kom nerifrån och ingen visste riktigt hur han smugit sig in i vårt lag". Ändå har han en viktig funktion i novellen. Det är han som kommer med besked om Eriks vägran att återvända. Framför allt är det emellertid hans närvaro som hindrar de andra att tala öppet: "Den långe stod utanför oss. Vi andra hade velat prata med varandra om Erik och om det som hänt - men vi gjorde det icke. Sannolikt för att just den här karlen var med bland oss". Förutom att främlingen är lång och maskinist kommer han "nerifrån", han är med andra ord rikssvensk. Lika lite som hans yrke är detta en slump.
 
Mönstret blir tydligare i den fjärde novellen i samlingen, "Jägarna IV". Också här står ett jaktlag i centrum. Fem av männen bor så nära varandra att de kan se varandras stugor. "Den sjätte hette Erland. Han arbetade vid kraftverksbygget". Berättelsen börjar i en känsla av avspänning och harmoni. Jakten är över. Man sitter vid elden, dricker kaffe och delar de sista resterna av brännvinet, sträcker ut på marken: "Det var den bästa tiden på hösten, efter myggen och före regnen. Det var lätt att andas, lätt att gå, lätt att se också på långa avstånd".

Pe Olofsson vill dock annat. Trevande börjar han insinuera att brännvinet inte är alldeles slut, att det borde finnas någon halvpanna kvar. De övriga är inte intresserade utan försöker leda över samtalet på annat. Pe släpper dock inte taget.
 
Ondskan är en handling - eller handlingar. Glöm inte bort det. Hos Pe låg ondskan latent - och därmed obefintlig så länge den bara var latent. Han måste ha ett stöd; någon annan, därtill lämpad, måste vara närvarande innan den växte till handling.
Han kunde inte vädja till Jerker eller Johan eller till Kolbjörn eller till mig. Men här fanns Erland.  Erland är isländska (påstås det) och betyder främling.

Med Erlands moraliska stöd kan Pe gå vidare, detaljerat räkna ut när och var de druckit upp de olika flaskorna. Slutligen föreslår han att de ska tömma sina ryggsäckar. Ingen av männen vill egentligen gå vidare med undersökningen, men de kan inte freda sig. Flaskan hittas till slut i Johans ryggsäck. Denne bor ensam med sin far. Han går aldrig på dans och tvekar redan när han ska ta en kvinna i hand. Att flaskan hittas hos honom är emellertid ingen nyhet för de andra: "Vi visste ju alla - Erland frånsett - att det bara var en av oss som drack när han var ensam."

Också i "Jägarna IV" står gruppdynamiken i fokus. Vanligen hålls gruppens lätt sadistiske medlem i schack av de övriga männen. Men nykomlingen Erland förstår inte gruppens subtila kraftspel. Han är kyligt rationell. Fattas det en halvliter måste den ju finnas någonstans. De andra i laget försöker skydda den utsatte Johan. Deras omtanke om kamraten står mot Erlands aningslösa logik, vilken inte tar hänsyn till mänskliga brister. Det är en offentlig hemlighet att Johan dricker. Nu förödmjukas han också inför gruppen.

Jan Guillou skulle benämnt Erland "räknenisse". Sundmans ord är inte mindre dömande:

Det kunde ha stannat där. Men Erland var ingenjör och räkneman och det var på honom det berodde att kraftverkets tunnel blev som den skulle bli. Vad brydde han sig om människor.

JÄGARNA I VÅR TID

En tjuvjaktsliga härjar i trakten och avverkar samernas renar. De andra poliserna ser mellan fingrarna med detta. "Lite tjuvjakt har vi ju alltid tolererat", menar den moraliskt korrupte Bengtsson. Snarare än om jakt för husbehov handlar det emellertid om en industriell operation med slakthus, kyltransporter av kött etc. Erik ser också betydligt allvarligare på verksamheten än sina kolleger. Problemet är emellertid att han i sin nit att sätta fast tjuvskyttarna kommer i konflikt med det omgivande samhället, och först med jägarna. Erik Hedling kommenterar:
 
Det första definitiva brottet med omvärlden kommer när han stoppar Tommes och de övrigas terrängbil och vill undersöka lastinnehållet. Skickligt skapar regissören Sundvall och skådespelarna den lite lätt pinsamma sordin som lägger sig över de forna vännerna; än värre blir det när Erik sitter och pokulerar med "vännerna" i baren och då konfronterar Tomme och dessutom låter beslagtaga denne vapen. Därmed är brytningen definitiv.
 
Liksom hos Sundman står relationen främlingen-jaktlaget i centrum. Här är perspektivet dock omvänt. I Sundmans noveller representerar jägarlaget mänsklig omtanke och förnuft, utbölingen omänsklig rationalitet. I filmen är det istället stadsbon Erik som uttrycker den goda moralen. Hans uppgift, och filmens moraliska huvudpoäng, är att stå emot det onda grupptrycket från jägarna och det övriga samhället.
 
Filmen Jägarna är uppbyggd som en klassisk western, där den gode "sheriffen" står mot de onda skurkarna. Ändå är inte skildringen entydigt svartvit. Innan Erik dyker upp lever tjuvskyttarna i en sorts harmoni med samhället. De är kanske inga moraliska förebilder - i stället för "hederliga" arbeten går de på sjukkassa och ägnar sin tid åt tjuvskytte - men de är heller inga mördare. Våldet provoceras delvis fram av Eriks kompromisslösa och okänsliga undersökning. Paradoxalt nog, med tanke på jägarnas roll som "the bad guys", ökade också filmen intresset för den norrländska mannen. Aftonbladet skrev exempelvis:
 
Tyst, stark, stolt. En riktig karl. Med filmen "Jägarna" har norrlänningen blivit nytt mansideal. [...] Älvsbyns turistbyrå är nerringd. Kvinnor från hela södra Sverige vill se orten och framförallt vill tjejerna möta männen i Älvsbyn. Efter filmen "Jägarna", som spelades in runt byn, har myten om den svett och spritdoftande mannen vuxit till sanslösa proportioner.
 
Om jägarna inte är ensidigt onda, framstår inte heller Erik som entydigt god. Skottdramat i Stockholm förvandlade honom visserligen till hjälte, men han dödade även en av rånarna. Det framgår också att han flera gånger blivit anmäld för övergrepp i polisarbetet. I kampen mot tjuvskyttarna utsätter han likaså dem som står honom nära för fara. Han inleder en affär med filippinskan Nena på vägkrogen, men lämnar henne sedan oskyddad hos brodern Leif. Där våldtas hon brutalt av jägarlaget. När den svagsinte Ove slutligen berättar att det är Leif, Eriks egen bror, som ligger bakom brotten håller Erik håller inne med denna information, varvid Ove hinner tystas av de övriga jägarna.
 
Filmen Jägarna utspelar sig i en utpräglat maskulin miljö, där grovrutiga skjortor, skjutvapen och häftiga bilar förekommer i var och varannan scen. Visst förekommer det kvinnor i filmen, men det är uppenbart att deras funktion är marginell. Filippinskan Nena blir en bricka i spelet mellan männen, likaså värstingen Tommes fru, som i ungdomen haft ett förhållande med Erik. Inte ens storstjärnan Helena Bergström förmår ändrar detta faktum. Filmens producenter förklarar själva att hennes roll som åklagare främst tillkom för att locka den kvinnliga publiken.

Trots uppenbara skillnader mellan filmen och Sundmans noveller är den grundläggande berättarstrukturen i dessa verk ändå märkvärdigt lika. Det handlar i båda fallen om den norrländska mansgemenskapen och vad som händer när den rikssvenske främlingen gör entré.

INGENJÖREN OCH SKÖNANDEN

Kom så äntligen järnvägsbyggaren med sitt avvägningsinstrument, sin yxa, sin hacka och spade, sin dynamit, men framför allt med sin tekniska skicklighet och med sitt snille! Det höjde sin trollstav, och vågor veko, mossar och kärr buro, höjder jämnades, skogars dunkla täckelser föllo, själva Sevebergets mångtusenåriga murar rämnade.

Ingenjörens storhet är dock inte oomstridd, varken i ett historiskt perspektiv eller i dag. Den ambivalenta hållningen är ofta märkbar. Mellström nämner Ju
 
les Vernes kapten Nemo som sinnebilden för det förstörelsebringande geniet. Även i vårt moderna samhälle får ingenjören symbolisera såväl teknik och framsteg som "den instrumentelle teknokraten utan känsla för humanitet och bildning".
 
Redan öppningsscenerna i Ingenjör Andrées luftfärd betonar expeditionens nära koppling till och beroende av tidens ingenjörskonst. Frænkel, romanens jag-berättare, har ansökt om att bli expeditionens tredje medlem. Det första mötet mellan honom och Andrée sker på Patentbyrån, där Andrée är överingenjör. Att Frænkel själv är ingenjör, nyutexaminerad från Kungliga högskolan är en given merit i Andrées ögon. Denne vill dock känna den sökande ytterligare på pulsen.

- Ni har litterära intressen, sade han
- Blygsamma, svarade jag.
- Målar ni?
- Nej.
- Musicerar?
- Inte ens till husbehov.
- Jag är lite rädd för skönandar, sade han.
De har inget vid polen att göra.
 
Andrée menar att skalder, målare och kompositörer nog har sitt värde på många sätt, men att de ägnar sig åt en slags filateli. Ett använt frimärke förlorar sitt ursprungliga värde. Då människor bestämmer sig för att samla på dessa stämplade frimärken ges de emellertid ett konstruerat värde, ett skenvärde, säger Andrée. En konstnär eller poet skulle aldrig komma på tanken att sväva till nordpolen i en luftballong: "Man måste vara ingenjör för att kläcka en sådan fin idé". Sundmans egen skepsis mot detta resonemang är ännu underförstådd, även om vi förstår att han, i egenskap av diktare, naturligtvis i hög grad är en skönande. Det djupt ironiska i Andrées ord - att en ide som hans bara kan komma från en ingenjör - framgår emellertid i relation till Sundmans åsikt i Ingen fruktan, intet hopp, att expeditionen var ett romanuppslag i Jules Vernes anda.

Redan under det första mötet mellan Andrée och Frænkel framhåller expeditionsledaren att vetenskapliga observationer är det enda acceptabla skälet att ägna sig åt ballongflygning. Andrées förkärlek för observationer av förment vetenskaplig karaktär blir efterhand alltmer framträdande. Senare på Spetsbergen, under arbetet med att färdigställa ballongen, gör han och Frænkel en utfärd till en sötvattenslagun i närheten.
Andrée intresserar sig inte för de fyrtiotal gravrösen efter döda fångstmän som finns på en kulle i närheten - annars en tydlig symbol för de risker som är förknippade med deras djärva expedition. Istället undersöker han landremsans beskaffenhet, granskar gruskornen genom sin lupp. Han fastställer att lagunen inte bildats genom landhöjning utan av sand som följt med bäckar och rännilar från berget. Han upptäcker drivved i lagunens is - uppenbarligen är det vågorna som kastat dessa över landremsan: "Jag var förvånad över hur han kunde intressera sig för denna sötvattenslagun mitt under förberedelserna för ballongfärden. Han var ju för övrigt varken geolog eller biolog."

Andrées dilettantiska vetenskaplighet betonas än mer under den mödosamma isvandringen. Frankel och Strindberg ägnar sig åt konkreta sysslor som måste skötas, de reser tältet, lagar mat, ser över utrustningen. Andrées energi går istället åt till att mäta isens tjocklek, försöka loda havsdjupet och samla på plankton och alger i numrerade provrör.
 
Frænkel blir efterhand alltmer öppet kritisk till Andrée. Det står klart att denne som chef lämnar mycket övrigt att önska. En dag drabbas Frænkel av plötslig magknip. Diarrén står som en kvast ur honom. De två andra betraktar honom med "leende oro":
 
När jag var färdig reste jag mig efter att ha tvättat mig i skrevet med snö.
- Jag är inte blyg till min läggning, sade jag.
- Nej, nej, svarade Andrée. Förlåt oss. Skall du inte ta tillvara ett prov av exkrementerna, sade jag. I vetenskapligt syfte? Och mäta drivisens tjocklek, en meter eller två komma fyra meter? Notera vindriktning och vindstyrka, temperatur och luftfuktighet.
Problemet med Andrées undersökningar handlar inte bara om att han därigenom ställer sig utanför gemenskapen, att han är onyttig medan de andra kämpar för deras gemensamma överlevnad. Andrées vetenskapliga amatörism visar också hur felaktiga, ibland kritiska, beslut ges pseudovetenskaplig auktoritet. Innan männen ger sig ut på sin marsch över isen försöker de fördela packningen någorlunda jämnt. Både Andrée och Strindberg antecknar noggrant de olika föremålens vikt:
 
De noggrant antecknade siffrorna var fascinerande, dels på grund av att några var exakta, dels på grund av att resten var grova uppskattningar. På Andrées kälke placerades bland annat en båtshake, vikt femton hekto; en snöskovel, vikt arton hekto; tre bambustavar, vikt trettio hekto. Allt noggrant bokfört, nära nog gram för gram. Därefter en korg med diverse innehåll om cirka sextiofem kilo och ännu en korg med en vikt av uppskattningsvis sextiosex kilo.

På ett närmast övertydligt sätt sammanfattar scenen expeditionens bakomliggande planering. De väsentliga, svåra frågorna har dolts bakom ett berg av oväsentliga detaljer. Andrées så kallade vetenskaplighet är inte bara olycklig i största allmänhet, den är rent av livsfarlig.
 
Kritiken av Andrée och hans polarexpedition är tydlig i romanen. Andrée har stora brister som chef. Snarare än att ta ansvar för gruppen ägnar han sig åt meningslösa observationer. Ändå är kritiken av honom som just ingenjör inte lika tydlig. Frænkel är ju också ingenjör och besitter trots det många goda kvaliteter. I Ett år (1967) - ett tunt häfte med arbetsanteckningar och kommentarer kring arbetet med romanen - är Sundman mer öppen om sin misstro mot ingenjörernas herravälde. Andrée-expeditionen präglades av tidens övertro på ny teknik och dådkraftiga övermänniskor, skriver han, ett konstaterande som dock långtifrån mist sin relevans:

Och präglas inte vår tid i ännu högre grad än sekelskiftet av övertro på teknikerna och ingenjörerna och har vi inte fortfarande alltför gott om dådkraftiga övermänniskor, antingen de är marinsoldater, politiker eller kosmonauter?
 
Synen på ingenjören har, som framgått, skiftat genom åren. Om 50-talet innebar något av en renässans för ingenjören i sin vita rock är bilden en radikalt annan i slutet av 60-talet, då denne, skriver Mellström, alltmer framstår "som en fyrkantig teknokrat som administrerar en självdestruktiv ohämmad tillväxt."

Sundmans skepsis mot ingenjören och dennes naiva teknikoptimism är således väl förankrad i tiden. Mer oförblommerat än i romanen tar Sundman i sina arbetsanteckningar avstånd från allt som har med ingenjörer att göra. Dessa kan bara producera fyrkantiga iakttagelser, fyrkantiga reflexioner.