När ENGELSKAN tog kommandot i skolan

Engelska och tyska infördes inte som skolämnen i de svenska statliga läroverken förrän 1807. Engelskan blev frivillig, medan tyskan tillsammans med franskan blev obligatoriska i de s.k. apologistklasserna (lärdomsskolornas lägre del) och gymnasieskolorna. I lärdomsskolornas högre del var däremot latin och grekiska fortfarande dominerande språk. Genom ett kungligt cirkulär 1839 inrättades dock engelska som ett ordinarie läroämne vid de nyinrättade apologistskolorna (föregångare till läroverkets reallinje).

Genom ett kungligt cirkulär 1849 inträdde tyska på schemat som första främmande språk i apologistskolorna, alltså även före latinet. Franska blev andra språk, obligatoriskt på de båda huvudlinjerna, klassisk linje och reallinje, medan engelska enbart lästes på reallinjen som tredje språk. Från 1856 blev engelska obligatoriskt på gymnasiets reallinje. På gymnasiets latinlinje däremot stod valet mellan engelska och grekiska. Franska intog positionen som första främmande språk, medan tyska intog andraplatsen i läroverken. Tyska blev begynnelsespråk på reallinjen först 1859, efter en kortvarig dominans av franska mellan 1856- 1859. På reallinjen blev engelska andra språk före franska. Latin inträdde nu före franska på latinlinjen. Tyska blev huvudspråk på såväl latinlinjens som reallinjens nedre klasser, medan franska blev huvudspråk på gymnasialstadiet.

Privata skolor, även flickskolor, hade dock bedrivit undervisning i moderna språk sedan mitten av 1700-talet. Vid universiteten bedrevs en slags privat undervisning av "språkmästare" långt in på 1800-talet. Undervisningen övertogs så småningom av mer akademiska adjunkter och docenter. De första engelskprofessurerna inrättades i Lund 1903 och i Uppsala 1904, medan de första tyskprofessurerna inrättades i Lund och Uppsala 1906. Tyska språket var, efter Preussens seger i kriget mot Frankrike 1870-71, dominerande i vetenskapliga och kulturella sammanhang. Positionen började dock successivt försvagas efter första världskriget, men tyskan ersattes ändå inte av engelskan förrän 196 som begynnelsespråk i realskolan. Vid denna tidpunkt hade engelskan intagit den självklara ledarställningen i världen, vilket också kom att avspegla sig i det svenska skolväsendet. Engelska blev obligatoriskt ämne för alla svenska barn i och med enhets och grundskolereformerna 1950-62 från årskurs 5, medan tyska tillsammans med franska blev frivilliga ämnen från årskurs 7 vid denna period.
 
Dock hade undervisning på försök bedrivits i engelska i folkskolans högre avdelning redan på 1920- och 30-talet. Från läsåret 1939/40 anordnades engelskundervisning som begynnelsespråk på försök vid tjugo allmänna läroverk, tre kommunala mellanskolor och tre kommunala flickskolor. Engelskundervisning på mellanstadiet ordnades efter initiativ av dåvarande överläraren Viktor Fredriksson läsåret 1941/42 i två sjätteklasser vid Göteborgs folkskolor. Under 1940-talet utvidgades försöksundervisningen för att läsåret 1948/49 omfatta några femteklasser och tjugotvå sjätteklasser. Utvärderingen av försöksundervisningen i engelska på dessa stadier visade i regel att resultaten var tillfredsställande.

Vägen till engelskans ställning som första främmande språk i realskolan, och senare i enhetsskolan (föregångaren till grundskolan), var relativt lång och slingrig. Den förändrade språkföljden var given den världspolitiska, ekonomiska och allmänkulturella utvecklingen. Sverige hade sedan åtminstone 1880-talet haft täta kontakter med Tyskland inom åtskilliga områden, så Sveriges förändrade omvärldsrelationer under mellankrigstiden och andra världskriget är därför särskilt intressanta att studera ur den aspekten. Språkfrågan var en del i en större utbildningsreform under denna period, vilket successivt resulterade i sökandet efter en mer homogen skolorganisationsmodell.

1922 ÅRS SKOLKOMMISION

1922 års skolkommission ville dock hellre betona "språkmaterialet", d.v.s. elevernas imitationsförmåga som ansågs lämpa sig bättre i lägre klasser. Därmed skulle grammatikstudierna få maka på sig till ytterligare något läsår. Den viktigaste pedagogiska slutsatsen kommissionen drog var att engelskan med sin enklare grammatik men svårare uttal lämpar sig som begynnelsespråk, medan tyskan med sin mer avancerade grammatik lämpar sig som andra främmande språk. Däremot ansågs tyskan böra infalla läsåret direkt efter engelskans införande på schemat för att bidra till elevernas allmänna språkliga färdigheter på ett så tidigt stadium som möjligt. Denna ståndpunkt kan i efterhand vara ett uttryck för en modernare syn på språkundervisningen som sådan, eftersom den leder bort från den traditionella latinskolans karaktäristika på realskolnivån.

Men kommissionen pläderade för en ändrad språkföljd även av praktiska och allmänkulturella skäl. Engelska språket jämställdes med tyskan och franskan vad gäller dess kulturella nivå. Bildningsaspekten var central, och engelskans tillskyndare kan ha haft problem med att hävda engelska språkets allmänbildande karaktär och höga kulturella nivå i förhållande till tyskan och franskan. Om tyskan och franskan ansågs vara på samma kulturella nivå som engelskan, ansågs de praktiska aspekterna definitivt överväga till engelskans fördel. Engelska beskrevs av kommissionen som ett världsspråk, en uppfattning som knappast kan ha varit kontroversiell ens i början av 1920-talet. Även om engelska inte på långt när kunde talas av så många människor som i dag världen över, hade språket successivt ändå blivit "var mans språk", det språk som även lägre utbildade människor kunde förstå något av. En bidragande orsak till denna utveckling för Sveriges del var den stora emmigrationen från landet under sex decennier, och vid tiden för 1920-talets intåg hade många svenskar börjat återvända från USA. Andra hade amerikanska släktingar att brevväxla med.

Skolkommissionens klara ställningstagande för engelska som första främmande språk i realskolan grundade sig inte minst på de remitterande läroverkens försöksundervisning med engelska som begynnelsespråk. De hade övervägande goda erfarenheter av undervisningen med ett undantag, Nya Elementarskolan i Stockholm. I detta fall hade eleverna efter två framgångsrika inledningsår stött på problem under det tredje året. Nödvändiga grammatiska kunskaper hade saknats vid tidpunkten för den analytiska textbehandlingen. Denna brist resulterade i att en allt för stor del av engelskundervisningen hade fått ägnas åt utlärning av baskunskaper i grammatik med sämre resultat som följd. Erfarenheterna med engelska som första främmande språk var överlag goda, och även försöken med tyskans placering högre upp i klasserna föll väl ut. Modersmålsämnet och engelskan fick en viktig funktion att ge grundläggande språkfärdigheter, vilket skulle komma att gagna tyskan längre fram.
 
Om skolkommissionen var övervägande positiv till engelska som begynnelsespråk i realskolan, fanns dock några avvikande röster. Dessa representerades i kommissionen av ledamöterna Ivar Swartling och Axel Åström. De betvivlade resultatet av försöksundervisningen, och ville utvidga experimentet innan någon säker slutsats kunde dras. De betonade också tyskans pedagogiska värde för den generella språkundervisningen. Swartling/Åström hänvisade även till Sveriges traditionellt goda förbindelser med Tyskland, och menade att svenskarnas kontakter i framtiden främst skulle komma att vara riktade söderut än västerut. Swartling/Åströms minoritetsståndpunkt skulle få klart stöd i skolöverstyrelsens sammanfattning av läroverkens och de övriga myndigheternas yttranden över skolkommissionens förslag 193. Läroverken var även här i stort positiva till engelska som begynnelsespråk, men uppfattningen var att linjer med tyska som begynnelsespråk borde finnas kvar som ett alternativ. Skolöverstyrelsen var dock klart negativ till en förändrad språkföljd av främst pedagogiska skäl. Dess minoritet hänvisade till Swartling/ Åströms ståndpunkt i övrigt.

SKOLREFORMEN 1927

Om pedagogiska argument var centrala för skolöverstyrelse och skolsakkunniga, d.v.s. experterna, var de praktiska argumenten betydligt mer väsentliga för parlamentarikerna i språkfrågan, åtminstone för dem som pläderade för engelska. Engelskans roll som världsspråk samt kommersiella och kulturella aspekter var faktorer som lyftes fram till förmån för engelska. Bland de parlamentariker som försvarade tyskan dominerade de pedagogiska skälen. Bildningsaspekten var dock fortfarande central i debatten, vilket bidrog till tyskans starka ställning som första främmande språk i realskolan och därmed som en garant för andlig odling. Språkföljden var ingen tydligt politisktideologisk fråga, även om de som pläderade för engelska i andra kammaren i regel var socialdemokrater. Bland de s-märkta ledamöterna, som överhuvudtaget uttalade sig i frågan, fanns en tendens att betona de praktiska argumenten, t.ex. nyttan av att kunna engelska för de elever som inte ämnade fortsätta med gymnasiestudier. De frisinnade lade i regel även pedagogiska synpunkter på frågan. Men frågan om engelska eller tyska var knappast någon partiskiljande fråga. För engelska talade socialdemokrater, frisinnade och nationella. För tyska talade också socialdemokrater, frisinnade och nationella. Den frisinnade ecklesiastikministern Johan Almkvist pläderade t.ex. för tyska, en slags försiktighetslinje som föll tillbaka på pedagogiska erfarenheter och administrativa faktorer. Denna försiktighetslinje karaktäriserade yttrandena över skolkommissionens betänkande, de skolsakkunniga och de parlamentariska ledamöterna. Engelskan hade under 1920-talet goda skäl för sig: pedagogiska, praktiska och kulturella. Men försöksundervisningen hade ändå visat på en del tveksamheter, och den allmänna uppfattningen var, trots skolkommissionens starka plädering för engelska, att fler erfarenheter måste fås innan ett definitivt beslut kan fattas. Tyskan fick vara kvar som första språk ytterligare ett antal år.
 
Skolreformen av 1927 års modell fastslog den språkliga dagordningen för ett helt decennium framåt, och det skulle dröja ända fram till 1938 innan nästa viktiga utredning offentliggjordes i ämnet, nämligen Betänkande över begynnelsespråket i realskolan. Denna utredning anknöt till skolkommissionens betänkande, och pläderade likt denna för en ändrad språkföljd i realskolan. Försöksundervisningen med engelska hade ytterligare prövats, vilket medförde att de pedagogiska argumenten vid denna tidpunkt tydligare vägde över till engelskans fördel. De allra flesta realskolor som prövat engelska som begynnelsespråk ställde sig mycket positiva till en förändring. Ingen, åtminstone inte i utredningsmaterialet, pläderade längre för tyska, dock kunde argument för franska och esperanto fortfarande höras i debatten. De praktiska och allmänkulturella skälen hade i och för sig talat för engelska tidigare, men dessa faktorer hade inte tillmätts samma betydelse som de pedagogiska. En viktig förklaring är att engelska språket hade uppvärderats som ett bildningsämne.

Samtidigt nedtonades tyska språkets grundläggande funktion för vidare språkstudier. En insikt spreds om att tyskundervisningen skulle tjäna på att schemaläggas längre upp i åldrarna, då elevernas allmänna mognad utvecklats. Fler tysklärare ställde sig positiva till en ändrad språkföljd av framför allt pedagogiska skäl. Möjligheten att minska på den grammatiska börda, som tyskan av tradition innehaft, fick många tysklärare att plädera för engelska. Allt fler svenskar kom nu också i kontakt med engelska på olika sätt, genom studiecirklar och andra språkkurser, film och radio samt genom yrkes och organisationslivet.

1940-TALETS SKOLUTREDNING

Språkfrågan diskuterades även ganska livligt i lärarpressen och dagspressen. Under andra världskriget var engelskundervisningen tämligen etablerad, men det handlade fortfarande om ett andraspråk. De allra flesta debattörerna pläderade för engelska, även om esperantoförespråkarna var mycket aktiva i t.ex. Folkskolärarnas tidning. De praktiska och allmänkulturella argumenten tog en större plats i debatten i lärarpressen än i de offentliga utredningarna. Argumenten var ofta mer mustigt formulerade och mer yviga i sin karaktär. Kopplingen till det aktuella kriget i omvärlden fick ett tydligare genomslag i lärarpressen. En parallell mellan Tysklands ställning i kriget och det tyska språkets ställning i realskolan drogs ibland i debatten.

Litteraturkritikern Knut Hagberg menade att elevernas ansträngningar inte skulle läggas på det "forna herrefolkets tungomål", och detta uttalande spann tydligt på känslosträngarna. Andra debattörer behandlade problematiken kring tyskans grammatikplugg, ickegodkända betyg, kvarsittningar och feriestudier. Inlägg förekom kring det tyska språkets framtid, och en ledare i Folkskolärarnas tidning menade att tyskans roll som ett slags "lingua franca" kring Östersjön nu en gång för alla var över. En ledare i Svensk skoltidning hävdade att behovet av kunskaper i tyska kommer att bli sekundärt i framtiden, eftersom "Tyskland blir aldrig mera den dominerande makten i Europa, och tyska språket kommer fördenskull aldrig mera att få en dominerande ställning."
 
I Stockholms-Tidningen ville författaren Margit Palmaer mobilisera en föräldraopinion mot tyskans ställning i realskolan. Palmaer tar sin utgångspunkt i många realskolelevers ferier, som måste ägnas åt tyskstudier på grund av de flertalet kuggningar som förekommer i ämnet. "Hur många sköna sommarveckor har inte förbittrats av tyska gramman, inte bara för Kalle och Brita utan också för deras mödrar och fäder och andra anförvanter!"

John Landquist, den kände litteraturkritikern i Aftonbladet, medgav att engelska språket har en stor praktisk betydelse, och förespråkade därmed engelska som första främmande språk. Men Landquist varnade också för att tyskan riskerar att försummas på grund av "Tysklands förnedringstillstånd". Tyskan måste framdeles fortsätta att vara "ett första rangens kulturspråk". Landquist framhävde den tyska litteraturen, filosofin samt historie- och naturvetenskaperna. "Man kan inte förstå den europeiska kulturen utan kännedom om tyskspråkiga insatser. Den engelska 1800- och 1900-talskulturen kan inte begripas utan kännedom om tyska tankar och förebilder. Inte heller kan man till fullo fatta flackheten och bildningsbristen i åtskilligt amerikanskt resonerande utan insikter i tysk humanistisk vetenskap och filosofi."
 
Andra debattörer varnade för att tyska språket praktiskt taget skulle utraderas från realskolans undervisningsplan på grund av det besegrade Tysklands nazistiska förflutna. Inga debattörer pläderade dock för tyska som begynnelsespråk i lärarpressen, men försvar för tyska som ämne i realskolan förekom i viss utsträckning.
 
En annan intressant iakttagelse är flera av debattörernas militära språkbruk i samband med deras beskrivningar av tyskundervisningen i realskolan. Tyska språket beskrivs som det "forna herrefolkets tungomål", tyskläraren anses "stå som en fältväbel framför det grammatiska exercisreglementets paradtrupper", "Genom tyskan har främst grammatisk dril och förmågan att skriva språket betonats på bekostnad av läsning och muntlig träning" o.s.v.
 
I affekt relaterades tyska språket emellanåt till den nazistiska regimen och den effektiva krigsmakten i diskussionen kring språkfrågan. Undervisningen som sådan betraktades nog ofta som auktoritär och strikt i sin utformning.

En fråga att ställa sig är varför 1922 års skolkommissions rekommendation att införa engelska som begynnelsespråk i realskolan mötte relativt hårt motstånd hos skolöverstyrelsen, de skolsakkunniga och parlamentarikerna mellan 1923- 1927? Tyska språket bibehölls som första främmande språk ända fram till 1946, alltså cirka ett kvarts sekel efter skolkommissionens rekommendation. Motståndet mot en ändrad språkföljd grundade sig främst på pedagogiska skäl, medan de praktiska och allmänkulturella skälen redan i början av 1920-talet relativt entydigt talade till engelskans fördel.

En nutida läsare kan möjligen också förvåna sig över vilken väsentlig roll den språkvetenskapliga aspekten hade i diskussionen kring begynnelsespråket. Dock måste läsaren ha i åtanke att frågan berörde realskolan och inte det stora flertalet av elever i folkskolan. Realskolan var en skola som relativt få elever sökte sig till, eller hade möjlighet att söka sig till, under mellankrigstiden och andra världskriget. Ett slags elit skulle få en god utbildning, och flera av dessa sökte sig vidare till gymnasieskolan och kanske senare universitetet. Bildningsaspekten hölls länge levande, och tyska språket och tyska kulturen levde kvar som ett måste för den som ville förkovra sig intellektuellt.
 
Elitskolan behövde inte heller ta samma hänsyn till omvärldsrelationer eller till praktiska färdigheter i samhället. Engelska språkets alltmer vittomfattande utbredning i världen, inte minst kulturellt, fick inte samma betydelse för elitskolorna, som ändå inte utbildade för populärkulturella eller vardagspraktiska ändamål.

En ändrad språkföljd medförde även omfattande organisatoriska förändringar, och var en viktig del i den framtida enhetsskolans högre klasser, den nya och moderniserade realskolan som förverkligades åren kring 1950. Den ökade medvetenheten om de moderna språkens betydelse för allt fler människor stärkte uppfattningen att språkundervisning borde införas för alla elever i enhetsskolan, och engelska framstod som det självklara valet. Den mer omfattande språkundervisningen kan ses som en demokratisering av skolan. När språkundervisningen blev aktuell för den stora elevkadern var de praktiska och allmänkulturella aspekterna ofrånkomliga att ta hänsyn till. Men för realskoleleverna var dessa aspekter underordnade.
 
Att engelska blev begynnelsespråk först höstterminen 1946, och senare under 1950-talet även i enhetsskolan, var en önskan om att ett beslut om en ändrad språkföljd skulle grundas på ett så brett underlag som möjligt, och en eftersträvan att inlemma denna reform i den nya enhetsskolan på ett så smidigt sätt som möjligt. Förskjutningen av reformen kan betraktas som ett led i sökandet efter den framtida skolformen. Skolorganisatoriska förändringar måste få ta tid, och denna skolreform var mycket omfattande.

SLUTORD

Men vilka pläderade för tyska som begynnelsespråk? Skolkommissionen kunde 1922 redovisa Nya Elementarskolans tveksamhet till engelska av pedagogiska skäl. Dock hade skolans rektor i princip inget emot att tyskundervisningen skulle skjutas fram till ett senare stadium. Tveksamheten berodde istället på att engelskundervisningens förväntade resultat inte kunnat infrias. Kommissionens båda ledamöter Swartling/Åström avvek från majoritetsståndpunkten och lyfte fram såväl pedagogiska som allmänkulturella faktorer till tyskans fördel. Majoriteten av skolöverstyrelsen, de skolsakkunniga och parlamentarikerna föredrog tyska som begynnelsespråk av främst pedagogiska skäl mellan 1923-27. Språkfrågan var ingen avgörande partipolitisk fråga vid denna tidpunkt som nämnts tidigare. 1938 års utredning om begynnelsespråket kunde redovisa två privatskolor som föredrog tyska av pedagogiska skäl, Whitlockska skolan och Beskowska skolan. Vid den förstnämnda föredrog två ämneslärarinnor franska av främst pedagogiska skäl och för att språket ansågs gynna bildningen. Vid den sistnämnda föredrog rektorn Sam Jansson esperanto av såväl pedagogiska som allmänkulturella skäl. Av artikelmaterialet i lärarpressen att döma fanns ingen debattör som pläderade för tyska som begynnelsespråk under 190talet, däremot förekom stöd för tyska språket i realskolan som sådant. Att hysa farhågor om tyska språkets framtid i realskolan var dock inte detsamma som att förorda tyska som första främmande språk.

Hur kan då diskussionen i språkfrågan relateras till Sveriges aktuella förbindelser med Tyskland respektive Storbritannien/ USA? I såväl utrednings som artikelmaterialet förordades engelska och någon gång tyska med hänsyn till de aktuella politiska, ekonomiska och kulturella styrkeförhållandena i världen samt till Sveriges traditionella förbindelser med stormakterna. Stödet till det tyska språket i realskolan motiverades ofta med bildningshänsyn. Denna bildningshänsyn kan direkt kopplas till Tysklands starka position inom vetenskap och handel, och i viss mån kultur. Flertalet av de realskolstuderande hade säkert ambitioner att utbilda sig för ett intellektuellt eller merkantilt yrke, där kunskaper i tyska krävdes och där Tyskland intog en central position. Influenserna från Tyskland hade dock successivt försvagats redan efter 1920, men Tyskland var dock för många högt utbildade svenskar fortfarande en viktig nation. Storbritanniens och framförallt USA:s ökade popularitet och ökade betydelse inom populärkultur och i viss mån inom handel och vetenskap gick knappast att bortse ifrån. Många människors kontaktytor utomlands var ofta riktade mot den anglosachsiska sfären. Språkundervisningen i engelska genom radion och bildningsförbunden blev allt populärare under 1930-talet, och ljudfilmens genombrott under samma decennium bidrog till denna ökade kännedom om amerikansk och brittisk kultur och samhällsförhållanden. Språkfrågan kan ses som en kombination av den rådande och den förväntade kulturella situationen i framtiden. Den realpolitiska utvecklingen under 1930- och 40-talet gynnade definitivt inte tyska språkets ställning i realskolan, och som vi sett, var det för åtskilliga svårt att skilja på nazism och det tyska språket och kulturen under denna period. Att förbindelserna med (Väst)Tyskland och det tyska språket normaliserades från mitten av 1950-talet är dock en senare historia.