Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Historia, Samhällsvetenskap
Diamanterna blev Sierra Leones förbannelse
Av Carl Johan Gardell, f. 1948, historiker, frilansjournalist och samhällsdebattör
Sierra Leone skapades i slutet av 1700-talet för att svarta i Amerika och England skulle ha en egen koloni att slå sig ner i som nybyggare. När staten blev självständig i början på 1960-talet var den ett av Afrikas mest välmående länder. Från slutet av 60-talet har dock den sierraleonska staten i allt större utsträckning tömts på innehåll och resurser, så att man idag är ett av världens fattigaste länder. De rika diamantfyndigheter som upptäcktes på 50-talet har gjort Sierra Leone till ett tillhåll för svindlare, kriminella syndikat och rebellgrupper som i sin strävan efter att få kontroll över diamantfyndigheterna iscensatt regelrätta våldsorgier med massvåldtäkter, amputeringar, kannibalism och slakt av levande människor.
Vid självständigheten från Storbritannien 1961 föreföll den forna västafrikanska kolonin Sierra Leone vara ett relativt välmående land med goda framtidsutsikter. På FN: s och den Internationella Valutafondens listor över Tredje världens utvecklingsländer rankades Sierra Leone högre än både Singapore och Malaysia - det senare 1900-talets fabulösa ekonomiska tigrar. Landets fjorton erkända etniska grupper levde i harmoni med varandra. Det parlamentariska statsskicket, som stegvis introducerats under det första efterkrigsdecenniet med kolonialmakten England som förebild, tycktes fungera. Den fredliga avkoloniseringsprocessen, och femtiotalets ekonomiska högkonjunktur, gav sierraleonierna gott hopp om fortsatt tillväxt och ett framtida välfärdssamhälle.
Idag - fyrtio år senare - är bilden av Sierra Leone en helt annan. Terrororganisationen RUF - Revolutionary United Front - har chockerat hela världssamfundet med sin uppseendeväckande förintelsestrategi, den brutala tvångsrekryteringen av tusentals barnsoldater och de till synes vettlösa massamputationskampanjerna. Av landets befolkning, som av ett FN-organ uppskattats till 4 587 000 personer 2001, har närapå 80 % varit flyktingar under någon period sedan inbördeskrigets utbrott 1991. Sierra Leone är numera ett av världens fattigaste länder. Från 1989 till 2001 sjönk landets BNP per capita från blygsamma 240 dollar till katastrofala 130. För närvarande är medellivslängden 43 år för män och 48 år för kvinnor. Barn dödligheten är bland de högsta i Afrika, med 146 döda av 1000 levande födda. Den ungdomsgeneration som växt upp sedan 90talets början har sällan - eller aldrig - sett en fungerande skola. Sierra Leones infrastruktur är i stort sett utplånad.
Det är de rika diamantfyndigheterna som blivit Sierra Leones förbannelse! Sedan den brittiske geologen J. D. Pollett hittade de första diamanterna i Gboboraflodens strandbankar 1930 har landet fortlöpande blivit alltmer ostyrbart. Städer i diamantdistriktet - som Bo, Kenema, Yengema, Koidu och Tongo Field - har förvandlats från sömniga byhålor i regnskogen till paradis för otaliga lycksökare och scener för våldsamma uppgörelser mellan kriminella syndikat. Korruptionen trängde efterhand in i varje por av samhällskroppen. Sierra Leones livsmedelsproduktion drabbades, för att ta ett exempel, redan under 50-talet av en allvarlig strukturkris sedan tiotusentals bondefamiljer övergivit sina odlingar för att söka sin lycka på diamantfälten.
Ungefär så skriver den amerikanske frilansjournalisten Greg Campbell i den rafflande boken Blood Diamonds. Tracing the Deadly Path of the World´s Most Precious Stones som publicerades 2002. Förklaringen till 90-talets sierraleonska statskollaps, och det brutala inbördeskriget, finner Campbell följaktligen i kampen om kontrollen över diamantproduktionen. En liknande slutsats drar författarna till en uppmärksammad rapport från Världsbanken, med titeln Economic Causes of Civil Conflict and Their Implications for Policy, som publicerades i juni 2000. Rapporten behandlar 47 inbördeskrig i olika världsdelar från 1960 till 1999. Författarnas slutsats är glasklar: det huvudsakliga skäl som driver rebellgrupper att göra uppror är inte etniska, religiösa eller politiska motsättningar utan en krass strävan att ta kontroll över värdefulla och exploateringsbara råvaruresurser. Konflikterna kan gälla guld, oljekällor, ädelträ, utrotningshotade djurarter och narkotikaproducerande landsbygdsområden. I Sierra Leone har det mesta handlat om ädelstenar.
Diamanter är dock inte landets enda naturresurs. Bland övriga exploateringsbara råvaror kan nämnas järnmalm, bauxit och guld. Fram till inbördeskriget var Sierra Leone, näst efter Australien, världens största exportör av rutil (titandioxid). I maj 2001 publicerades dessutom nyheten att ett amerikanskt prospekteringsföretag hittat olja nära städerna Pujehun och Bonthe i landets sydligaste del. Bland Sierra Leones främsta exportgrödor kan för övrigt nämnas kaffe, kakao, piassava och palmprodukter. Landet har goda naturliga förutsättningar att bli en attraktiv turistort.
Hur kunde allting gå så fel? Det finns goda skäl att söka ett antal centrala förklaringsvariabler i de uråldriga transkontinentala handelsnätverken samt de prekoloniala och koloniala strukturer som vuxit fram sedan ett brittiskt bosättningsprojekt inletts på 1790-talet. Rimligtvis har, för att ta ett exempel, den exportorienterade råvaruproduktionen och de låga lönerna blockerat framväxten av en inre marknad och känslan av nationell gemenskap. Låt oss titta närmare på det fragmenterade Sierra Leones dramatiska historia.
År 1462 seglade den portugisiske sjöfararen Pedro da Cintra in i Sierra Leonefloden, trots namnet en havsvik som skär djupt in i landet norr och öster om den nuvarande huvudstaden Freetown. Den skyddade viken är Afrikas största hamnbassäng och den tredje största naturliga djuphamnen i världen efter Rio de Janeiro och Sydney. da Cintra betraktade, enligt en populär legend, den höga bergskedjan på halvön åt söder och tyckte sig se konturerna av en väldig lejonman. Så bestämde han sig för att kalla berget och den blivande portugisiska handelsstationen för Sera Lyoa, Lejonberget.
År 1771 fattade earlen av Mansfield, Storbritanniens lordöverdomare, det historiska beslutet att förklara slaveriet olagligt i England. Många svarta, som förts hem till de brittiska öarna som husslavar av köpmän och plantageägare i kolonierna, var därmed fria att lämna sina anställningar. De flesta lockades till London för att söka jobb och etablera sig i den mångkulturella världsstaden. Redan samma år varnade historikern Edward Long i en uppmärksammad pamflett för framtida rasblandning.
Problemet med de svarta invandrarna blev omedelbart ett hett debattämne i England. 15 fanns, enligt en samtida uppskattning, mellan 20 000 och 30 000 svarta i landet, de flesta i London. Redan 1783 författade den förmögne filantropen Granville Sharp ett memorandum där han föreslog en rationell lösning på problemet. Iden gick ut på att skaffa en koloni i Västafrika där fria svarta från Amerika och England kunde etablera sig som nybyggare. Men det var köpmannen och botanisten Henry Smeathman som, efter en resa på den västafrikanska kusten, föreslog Sierra Leone.
Lord Mansfield och Sharp var medlemmar i samma religiösa kotteri. Tillsammans med många av tidens tongivande intellektuella hade de dragits med i den evangelikala väckelserörelse som påverkade delar av den engelska samhällseliten under 1700-talets sista fjärdedel. De frälsta evangelikalerna kallade varandra "saints". De fördömde svordomar, superi och sabbatsbrott, sökte vägledning i Bibeln för allt handlande och vinnlade sig om att leva ett moraliskt oantastligt liv. De ivrade också för missionssatsningar bland ickekristna folk och riktade ursinnig kritik mot det ogudaktiga slaveriet. Faktum är att de flesta av den tongivande brittiska abolitionisterna, som den välkände politikern och filantropen William Wilberforce, var evangelikala "helgon". Istället för att transportera bort den afrikanska arbetskraften till plantager i Amerika ville de satsa på handel och produktiva verksamheter på den afrikanska kontinenten. Den planerade kolonin i Sierra Leone skulle bli ett första pilotprojekt.
I maj 1787 anlände de första två fartygen till Sierra Leoneflodens mynning med 350 svarta bosättare och ett mindre antal vita hantverkare och administratörer. Kung Tom, en lokal underhövding inom temnefolket, sålde drygt 5100 hamark i kustbandet till en representant för finansiären Sharp i London. 360 jordlotter, på vardera en acre, delades ut till de blivande nybyggarfamiljerna. Tanken var att de skulle producera exportgrödor, först och främst socker och bomull som antogs trivas bäst i det tropiska klimatet. Expeditionens huvudsyfte var dock att ingå kommersiella avtal med hövdingar och det handelsidkande mandingofolket i det inre av Västafrika. Den lilla kolonin skulle helt enkelt bli ett basområde. De lojala svarta bosättarna kunde rekryteras som mellanhänder och agenter inom det västafrikanska handelsnätverk som det evangelikala kotteriet planerade.
Inget gick dock som de optimistiska projektmakarna planerat. Svält och sjukdomar - främst malaria och gula febern - reducerade befolkningen till en tredjedel redan det första året. Desperata nybyggare tog anställning på slavfaktorier längs kusten, några etablerade sig till och med som slavhandlare 1790 brändes Granville Town, bosättarnas nybyggda stad, ner till grunden av temnehövdingen Jemmy´s krigare.
Kolonisationsprojektets intressenter i London, med finansiären Sharp och den inflytelserike Wilberforce i spetsen, gav dock inte tappt. 1790 grundades ett kommersiellt företag, St George´s Bay Company, för att finansiera "Frihetsprovinsens" vidare utbyggnad. Året därpå rekonstruerades bolaget, nu som Sierra Leone Company, med bankiren Henry Thornton som styrelseordförande. Granville Town - det blivande Freetown - byggdes upp på nytt. Nya bosättare anlände. 1792 kom ungefär 1200 av de demobiliserade svarta soldaterna från Kanada. År 1800 utvandrade ett antal jamaikanska marooner - förrymda slavar som bildat självstyrande svarta republiker i bergen - till Sierra Leone. Maroonerna satte genast upp en liten militärstyrka som ställdes till guvernörens förfogande.
Redan vid 1800-talets början drabbades Sierra Leone Company av allvarliga ekonomiska problem. 10 ingrep äntligen den brittiska regeringen, på kompanidirektörernas enträgna begäran, och förvandlade Sierra Leone till en kronkoloni. Freetown blev en viktig bas för den brittiska flottan. Samma år antog parlamentet den berömda lag som förbjöd all slavhandel inom det brittiska imperiet. Royal Navy fick omedelbart i uppdrag att uppbringa alla slavfartyg som korsade Atlanten från Västafrikas kust till Amerika. Under de följande åren fördes tusentals beslagtagna slavskepp in till Freetown där de ansvariga kaptenerna dömdes av en brittisk specialdomstol. De befriade slavarna fördes iland och inkvarterades i flyktingläger. Från 1807 till seklets mitt ökade kronkolonins befolkning från 2000 till ungefär 50 000.
Som den sierraleonska statens verklige grundläggare räknas dock Zachary Macaulay, fader till den välkände brittiske historikern och whigpolitikern Thomas Babington Macaulay. Zachary var en av de mest inflytelserika evangelikala helgonen vid sidan av Thornton och Wilberforce. Författaren Richard West betraktar, i boken Back to Africa, Zachary Macaulay som en av 100talets stora europeiska statsbyggare i Afrika tillsammans med Cecil Rhodes, Henry Morton Stanley och Pierre Savorgnan de Brazza. Hans visionära mål var att civilisera hela Afrika genom kristen mission och handel. Under grundläggningsåren från 1793 till 1799 var Macaulay Sierra Leones guvernör. Därefter tjänstgjorde han som sierraleonekompaniets mäktige sekreterare med säte i London. Som delägare i det privata familjeföretaget Macaulay & Babington spelade han en central roll i Sierra Leones ekonomiska liv från 1800, då kompaniet avvecklades, till 1820-talet.
De flesta flyktinglägren i Freetowns utkanter administrerades av CMS, Church Missionary Society, en inflytelserik missionsorganisation som grundats 1799 av evangelikalerna. En annan aktiv missionsorganisation var MMS, Methodist Missionary Society. De befriade slavarna, som vid ankomsten talade hundratals olika språk, sattes genast i skola för att lära sig engelska. Många fick chansen att gå vidare till högre utbildningar. Fourah Bay College i Freetown, en missionshögskola som grundats av CMS 1827, utbildade svarta missionärer för framtida uppdrag över hela Västafrika. Ett exempel är Samuel Adjai Crowther, den förste svarte missionär som vigdes till biskop i Canterbury 1864. Till sin död 1891, vid 81 års ålder, tjänstgjorde han i ett nybildat stift som omfattade hela Nigeriaterritoriet. Andra blev förmögna köpmän, läkare, domare och statstjänstemän.
Av de fritagna slavarna skapade CMS och den sierraleonska kolonialadministrationen en ny etnisk grupp, en kreolsk samhällselit som enligt en samtida observatör var mer brittisk än britterna själva. Sir Samuel Lewis, den förste ‘krion´ som adlades av den engelske kungen 196, var en berömd advokat som anlitades av inhemska köpmän och europeiska kolonialföretag längs hela den västafrikanska kusten. Yorubaättlingen Sir Samuel ägde ett eget herresäte på landsbygden, invaldes i Sierra Leones första lagstiftande församling 1863 och tjänstgjorde under flera valperioder som Freetowns borgmästare. En annan advokat, maroonättlingen John Thorpe, gjorde framgångsrik karriär i London. Den berömde läkaren och författaren James Africanus Horton, med rötter i Igboland, var en av de första som krävde ett självständigt Sierra Leone. Militärläkaren William Fergusson, kolonins ende ickevite guvernör som tillträdde 1844, var en slavättling från Västindien.
Kvartsseklet från 1870 till 1890-talets mitt var Freetowns, och kreolernas, blomstringstid. Den strategiskt välplacerade staden vid Sierra Leoneflodens mynning var en viktig flottbas - och kolstation - för Royal Navy. Fourah Bay college, som knöts till Durham university i England 1876, blev det första akademiska lärosätet i Västafrika med rätt att utfärda doktorsexamina. Förmögna kreolska grosshandlare sände sina söner till England för högre utbildning. Den välinformerade freetowntidningen African Interpreter and Advocate lästes över hela Västafrika. Kreolska tjänstemän flyttade vidare till Gambia, Ghana (Guldkusten) och Nigeria för att administrera nya brittiska besittningar. Freetown kallades omväxlande för Västafrikas ‘Aten´ eller ‘Jerusalem´.
1882 ockuperades Egypten av brittiska trupper. Den militära operationen blev startskottet för den europeiska kapplöpningen i Afrika. Inom några år hade hela kontinenten styckats upp i engelska, franska, tyska, italienska och portugisiska kolonier. Den belgiske kungen Leopold II lade, inledningsvis genom organisationen Comite d´etudes du Haut-Congo, beslag på hela den väldiga Kongostaten. Under 1880-talets senare del trängde franska kolonialtrupper inåt landet från Senegal och lade successivt beslag på den väldiga västafrikanska region som numera bildar de frankofona staterna Mauretanien, Mali, Senegal, Burkina Faso, Elfenbenskusten och Guinea. Därmed berövades de blomstrande handelsfirmorna i Freetown det mesta av sitt rika uppland. Det var början till slutet för den kreolska bourgeoisien i Freetown. Den s.k. americoliberianska makteliten, som behärskade grannrepubliken Liberia, drabbades av en likartad katastrof. Och sedan franska bolag, vid 1900-talets början, byggt en järnvägslinje från Conakry till Kankan vid Nigerfloden förlorade Freetown definitivt sin strategiska roll som en av Västafrikas viktigaste transitohamnar.
På 1890-talet skapades den moderna territorialstaten Sierra Leone inom de gränser som består än idag. I augusti 1896 proklamerades, genom ett parlamentsbeslut i London, ett brittiskt protektorat över inlandet. Precis som i de flesta av sina koloniala besittningar tillämpade britterna systemet med "indirekt styre" i Sierra Leone. Drygt ett hundratal traditionella hövdingar fick kolonialmaktens stöd och gavs fria händer att styra sina - i realiteten - autonoma mikrostater. Ibland spelade guvernören Fredric Cardew (1894-1900) ut de olika stamkollektiven mot varandra enligt den klassiska tumregeln "söndra och härska", konstaterar West. Men för det mesta tog han det hövdingastyrda inlandets parti mot den kreolska oligarkin i Freetown. 1905 grundade kolonialmakten en specialskola i Bo, protektoratets huvudstad, där hövdingasöner och andra ungdomar med hög status i det traditionella samhället förbereddes för framtida förvaltningsuppgifter. Den koloniala regimen i Sierra Leone vilade på en politisk allians mellan protektoratets hövdingakollektiv och den brittiska administrationen i Freetown med guvernören i spetsen.
Hur kan man förstå den sierraleonska statsbildningsprocessen? De legendariska Mali och Songhaiimperierna, som kontrollerade den vidsträckta Sahelregionen och karavanvägarna genom Sahara under ett halvt årtusende fram till 1591, trängde aldrig in i det kustnära regnskogsbältet i Sierra Leone och Liberia. Också Fulaniimperiet, som grundades vid början av 100talet av den revolutionäre profeten Usman dan Fodio, gjorde halt vid regnskogens gräns. I all historisk tid har mende och temne, de två största etniska grupperna i Sierra Leone, haft en fragmenterad politisk struktur med åtminstone ett hundratal små hövdingadömen. Till detta kan läggas ett antal politiska strukturer hos ytterligare fjorton minoritetsgrupper, som limba och kono, samt de multietniska hemliga sällskap av vilka poro (för män) och sende (för kvinnor) är de mest kända. Britternas indirekta styre konserverade och förstärkte ofrånkomligen de subnationella stam- och klankollektiven.
Inte heller kreolerna i den lilla kronkolonin Sierra Leone startade någon statsbildningsprocess. Deras västafrikanska handelsnätverk kan närmast jämföras med den central och nordeuropeiska hansan som under senmedeltiden behärskade handelsvägar och marknader norr om Alperna från Ryssland till England. De muslimska mandingoköpmännen, som var befryndade med det medeltida Maliimperiets härskande elit och är verksamma än idag, har upprätthållit ett liknande handelsnätverk över vidsträckta områden. En tredje grupp, som dock etablerade sig i de västafrikanska kuststäderna först vid sekelskiftet 1900, är libaneserna. Enligt en aktuell uppskattning består den libanesiska befolkningsgruppen, som idag är utspridd över hela Västafrika, av ungefär 120 000 personer. De flesta ägnar sig, noterar Greg Campbell, åt handel. Under hela 1900-talet har de koloniala och postkoloniala staternas tulltjänstemän och skatteindrivare haft mycket svårt att hävda sig mot de transnationella handelsnätverken.
Nationsbildningsprocesser tar tid. Italien är ett illustrativt exempel. 1860, samma år som det moderna Italien bildades, reste sig den aktade författaren och statsmannen Massimo Taparelli, markisen d´Azeglio, upp i parlamentet och sa: "En italiensk stat har skapats. Nu är det dags att skapa italienare!" Trots allmän värnplikt, en obligatorisk folkskola för alla barn och intensiv nationalistisk propaganda skulle det ta ett halvsekel att förverkliga det projektet. Det indirekta styre, som britterna lanserade i de flesta av sina kolonier i Afrika och Asien, gynnade ingen nationsbildningsprocess. Tusentals pyrande bomber byggdes in i den nya staten Sierra Leone.
Ett annat exempel är Kongo. I den uppmärksammade boken Kung Leopolds vålnad redogör den amerikanske historikern Adam Hochschild för den belgiske kungens mardrömslika härskarstrategi i det nuvarande Kongo-Kinshasa. Med gevärspipan mot tinningen tvingades mer än 450 hövdingar att underteckna fördrag som överlämnade suveräniteten över landet till Leopolds privata bolag. Force Publique, kungen legoknektsarme, iscensatte massakrer och brände hela byar för att tvinga afrikanerna att samla naturgummi i regnskogarna. Åldringar, barn och kvinnor togs som gisslan. Livsmedelsproduktionen kollapsade, vilket i sin tur ledde till svältkatastrofer och epidemisk spridning av smittsamma tropiska sjukdomar. Händer och fötter höggs av på den som inte förmådde fylla den fastslagna gummikvoten.
De flesta experter är ense om att Kongos befolkning uppgick till ungefär 20 miljoner när Leopold, inledningsvis med den berömde journalisten Henry Morton Stanley som verktyg, startade den moderna statsbildningsprocessen vid 1880-talets början. 1920, när den första systematiska folkräkningen genomfördes, fanns bara 10 miljoner kongoleser kvar. Force Publique hade upprättat ett skräckvälde som möjligtvis kan jämföras med Dödens fält i Röda khmerernas Kambodja eller de nazistiska SS-förbandens framfart i Östeuropa under andra världskriget. Likheterna är onekligen frapperande mellan kung Leopolds brutala statsbyggnadskonst - med brända byar, kidnappningar, massakrer och massamputationskampanjer - och RUF:s terrorstrategi under "diamantkriget" 1991-2002, konstaterar Campbell. Den värdefulla råvara som den girige kungen åtrådde, naturgummit, har dock ersatts av ädelstenar.
Kongostatens traumatiska formateringsprocess är - måhända - ett extremfall i Afrika. Men de europeiska kolonisterna var, som bekant, inga altruistiska välgörare. Mönstret var detsamma över hela kontinenten. Den koloniala administrationen i Sierra Leone strömlinjeformades, med början på 1890-talet, i avsikt att exploatera landet. Befolkningen betraktades först och främst som skatteobjekt och en tillgänglig, billig arbetskraftsreserv. Traditionella eliter fick stöd mot reformsinnade modernister - som kreolerna - men spelades för övrigt ut mot varandra enligt den klassiska tumregeln "söndra och härska". Vinsterna från den lukrativa råvaruutvinningen slussades ut ur landet och kom knappast sierraleonierna till del. Det huvudsakliga syftet med det skolsystem, som européerna byggde upp, var att skapa en välanpassad inhemsk elit som kunde anförtros med tjänster inom den koloniala administrationen och i de utlandsägda storföretagen. Under efterkrigstidens självständighetsprocess, som i Sierra Leones fall pågick från 1951 till 1961, överlämnades en färdig kleptokratisk maktstruktur till de inhemska eliterna. Plundringen av landets resurser fortsatte - som om ingenting hänt.
1951 införde britterna en demokratisk konstitution i Sierra Leone. Det parlamentariska systemet utformades med Storbritannien som förebild. I det första parlamentsvalet, som hölls samma år, segrade Sierra Leone People´s Party (SLPP). Partiledaren, Sir Milton Margai, var själv av hövdingasläkt. 1926 hade han varit den förste sierraleonen från protektoratet som tagit en läkarexamen. På 50-talet samlade SLPP en bred koalition av traditionella, probrittiska hövdingar och ett antal modernistiska elitgrupper från protektoratet. Sir Milton blev chefsminister 1953, premiärminister 1958 och det självständiga Sierra Leones förste regeringschef 1961. Den breda koalitionsregering, som under SLPP:s ledning lett självständighetsprocessen, upplöstes när han avled 1964.
Ny partiledare för SLPP, och premiärminister, blev Sir Miltons bror Albert Margai. Under hans ledning blev själva staten snabbt ett tillhåll för hänsynslösa svindlare, skriver den förre amerikanske ambassadören John L. Hirsch i den läsvärda boken Sierra Leone. Diamonds and the Struggle for Democracy. Pengar, kontrakt och ämbeten delades ut till Margai´s anhängare inom mendefolket. Korruptionen genomsyrade snart hela samhället. Etableringen av ett patronagesystem, med statens resurser som finansieringskälla, påskyndade partiväsendets etnifiering. Vid parlamentsvalet 1967 besegrades SLPP av All People´s Congress, APC, också det ett etniskt parti med sin maktbas i temnefolkets politiska elit.
Efter en virvelvind av statskupper svors Siaka Stevens, APC:s partiledare, in som landets nye premiärminister 1968. Den begivenheten blev början på ett tjugofyraårigt, ödesmättat drama då den sierraleonska staten stegvis tömdes på sitt innehåll, konstaterar Hirsch. Vid 0talets slut bröt det offentliga skolsystemet slutgiltigt samman när lärarkårens löner inte längre betalades ut. Desperata statstjänstemän som inte heller fick betalt, plundrade sina arbetsplatser på allt som gick att bära bort. Oppositionella politiker drevs i landsflykt eller fängslades och avrättades. Domarkåren trakasserades och mutades. Frustrerade och arbetslösa ungdomar drev omkring på gatorna. Sierra Leones värdefulla diamanter smugglades ur landet med benäget bistånd av mandingoköpmän och de transkontinentala libanesiska nätverk som stod den härskande politiska eliten nära. Vid 90-talets början var Sierra Leone ett av världens fattigaste länder.
Den 21 mars 1991 gick ett hundratal RUF-soldater över gränsen från Liberia. Gruppen bestod av landsflyktiga sierraleonska dissidenter, liberianska milissoldater som tillhört krigsherren Charles Taylors NPFL-armé och ett antal legoknektar från Burkina Faso. RUF:s ledare, den sierraleonske korpralen och yrkesfotografen Foday Sankoh, var nära lierad med Taylor och överste Khadaffis regim i Libyen. I april 1991 lät Sankoh publicera ett politiskt manifest som var späckat med vaga populistiska löften och en uppmaning till befolkningen att ansluta sig till RUF för att störta den korrumperade Freetownregimen.
Nyheten om attacken möttes först med jubel. Men redan efter några dagar kunde ingen längre tvivla på den väpnade gruppens verkliga mål: att ockupera de värdefulla diamantdistrikten. Eftersom den kollapsande sierraleonska staten redan förlorat det mesta av sin funktion som exploateringsinstrument fanns det inget skäl att rikta anfallet mot huvudstaden Freetown. I de diamantrika regionerna iscensatte RUF en vettlös våldsorgie med massvåldtäkter, amputeringar, slakt av levande människor och kannibalism. Syftet med terrorn var att skrämma hela befolkningen på flykten. Kidnappade barn och tonåringar rekryterades som RUF-soldater eller skickades till diamantfälten som slavarbetare. För de flesta stod valet mellan att döda eller dödas.
President Joseph Momoh, som efterträtt Stevens 1985, sände en kontingent soldater till diamantdistrikten i sydöstra Sierra Leone för att bekämpa rebellerna. Men de missnöjda soldaterna, som inte fått betalt på länge, återvände den 29 april 1992 till Freetown och störtade regeringen. Juntaledaren, den 27-årige kaptenen Valentine Strasser, tvingades under de följande åren söka stöd hos Ecomog (de västafrikanska staternas fredsstyrka), det privata sydafrikanska säkerhetsföretaget Executive Outcomes och den traditionella bymilisen Kamajors sedan armen upplösts i rövarband som gjort gemensam sak med RUF. På nyåret 1996 startade, trots det pågående kriget, en demokratisk process med president och parlamentsval. SLPP-ledaren Ahmed Tejan Kabbah, som installerades som president i mars samma år, störtades av en RUF-dominerad junta 1997 men insattes på nytt i mars 1998 sedan Ecomogtrupper återerövrat Freetown.
Vid millennieskiftet 2000 uppmärksammade den internationella opinionen äntligen det sierraleonska infernot. Bilder på drogade barn med kalasjnikovs, somliga bara sex år gamla, och tiotusentals amputerade invalider utan armar, bröst eller läppar chockade hela världens tevetittare. Sommaren 1999 slöts ett fredsavtal i Lome, Togos huvudstad, mellan Kabbahregeringen och RUF efter hårda påtryckningar från världssamfundet. I november samma år anlände de första fredsbevarande FN-trupperna till landet. Vid årsskiftet 2001/02 hade 36000 RUF-soldater och Kamajorkrigare avväpnats. Några veckor senare lät den nye RUF-ledaren Omrie Golley under högtidliga former tillkännage att "diamantkriget" var slut. Terrororganisationen RUF skulle ombildas till det politiska partiet RUFP (Revolutionary United Front Party).
Hur ska man tolka RUF:s nya fredsvilja? När det internationella samfundet blev varse det katastrofala tillståndet i Sierra Leone vid millennieskiftet utbröt också en världsomspännande debatt om "blodsdiamanter". Den 5 juli 2000 godkände FN:s säkerhetsråd Resolution 1306 som införde ett internationellt förbud mot handel med diamanter från Sierra Leone. Undantagna var de ädelstenar som åtföljdes av ett certifikat från landets regering. Ett år senare samlades representanter för världens diamantindustrier, och berörda producentländer, för att utforma ett regelverk som ska identifiera illegala blodsdiamanter. Vad producenterna ville undvika, konstaterar Campbell, var en världsomspännande köpbojkott av det slag som till exempel drabbade pälsindustrin för ett tiotal år sedan. RUF:s brutala affärsidé hade - efter elva framgångsrika år - till sist slagit fel.
Den historiska bakgrundsteckningen bidrar till att kasta ljus över Sierra Leones statskollaps. Exportorienterad råvaruutvinning - exempelvis av diamanter - gynnar inte framväxten av en inhemsk marknad. Efterkrigstidens självständighetsprocess rubbade inte den kleptokratiska statens fundamentala funktionssätt. Kolonialmaktens indirekta styre etnifierade ofrånkomligen de hundratals små stam- och klankollektiven och omöjliggjorde därmed en nationsbildningsprocess av västeuropeiskt snitt. Svedjebrukande och självförsörjande småbönder har just inget värde på marknaden. Det världen behöver är inte nya massförstörelsevapen utan en massiv Marshallplan för den afrikanska kontinenten.
Idag - fyrtio år senare - är bilden av Sierra Leone en helt annan. Terrororganisationen RUF - Revolutionary United Front - har chockerat hela världssamfundet med sin uppseendeväckande förintelsestrategi, den brutala tvångsrekryteringen av tusentals barnsoldater och de till synes vettlösa massamputationskampanjerna. Av landets befolkning, som av ett FN-organ uppskattats till 4 587 000 personer 2001, har närapå 80 % varit flyktingar under någon period sedan inbördeskrigets utbrott 1991. Sierra Leone är numera ett av världens fattigaste länder. Från 1989 till 2001 sjönk landets BNP per capita från blygsamma 240 dollar till katastrofala 130. För närvarande är medellivslängden 43 år för män och 48 år för kvinnor. Barn dödligheten är bland de högsta i Afrika, med 146 döda av 1000 levande födda. Den ungdomsgeneration som växt upp sedan 90talets början har sällan - eller aldrig - sett en fungerande skola. Sierra Leones infrastruktur är i stort sett utplånad.
ÄDELSTENARNAS FÖRBANNELSE
Det är de rika diamantfyndigheterna som blivit Sierra Leones förbannelse! Sedan den brittiske geologen J. D. Pollett hittade de första diamanterna i Gboboraflodens strandbankar 1930 har landet fortlöpande blivit alltmer ostyrbart. Städer i diamantdistriktet - som Bo, Kenema, Yengema, Koidu och Tongo Field - har förvandlats från sömniga byhålor i regnskogen till paradis för otaliga lycksökare och scener för våldsamma uppgörelser mellan kriminella syndikat. Korruptionen trängde efterhand in i varje por av samhällskroppen. Sierra Leones livsmedelsproduktion drabbades, för att ta ett exempel, redan under 50-talet av en allvarlig strukturkris sedan tiotusentals bondefamiljer övergivit sina odlingar för att söka sin lycka på diamantfälten.
Ungefär så skriver den amerikanske frilansjournalisten Greg Campbell i den rafflande boken Blood Diamonds. Tracing the Deadly Path of the World´s Most Precious Stones som publicerades 2002. Förklaringen till 90-talets sierraleonska statskollaps, och det brutala inbördeskriget, finner Campbell följaktligen i kampen om kontrollen över diamantproduktionen. En liknande slutsats drar författarna till en uppmärksammad rapport från Världsbanken, med titeln Economic Causes of Civil Conflict and Their Implications for Policy, som publicerades i juni 2000. Rapporten behandlar 47 inbördeskrig i olika världsdelar från 1960 till 1999. Författarnas slutsats är glasklar: det huvudsakliga skäl som driver rebellgrupper att göra uppror är inte etniska, religiösa eller politiska motsättningar utan en krass strävan att ta kontroll över värdefulla och exploateringsbara råvaruresurser. Konflikterna kan gälla guld, oljekällor, ädelträ, utrotningshotade djurarter och narkotikaproducerande landsbygdsområden. I Sierra Leone har det mesta handlat om ädelstenar.
Diamanter är dock inte landets enda naturresurs. Bland övriga exploateringsbara råvaror kan nämnas järnmalm, bauxit och guld. Fram till inbördeskriget var Sierra Leone, näst efter Australien, världens största exportör av rutil (titandioxid). I maj 2001 publicerades dessutom nyheten att ett amerikanskt prospekteringsföretag hittat olja nära städerna Pujehun och Bonthe i landets sydligaste del. Bland Sierra Leones främsta exportgrödor kan för övrigt nämnas kaffe, kakao, piassava och palmprodukter. Landet har goda naturliga förutsättningar att bli en attraktiv turistort.
Den officiella diamantexportens successiva nedgång kan betraktas som en mätare på den sierraleonska statens fortlöpande kriminalisering under 1900-talets senare del. Ännu 190 exporterade landet ungefär två miljoner karat. Tio år senare hade exporten sjunkit med fem sjättedelar till 365 000 karat. Vid decennieskiftet 1990, strax före krigets början, var den legala exporten nere på 132 000 karat. Bottennoteringen - drygt 9000 karat - nåddes dock 1999 när RUF kontrollerade de diamantproducerande regionerna. Åtminstone 99,5 % av exporten smugglades följaktligen ut ur landet av kriminella nätverk, det mesta över de porösa gränserna till Elfenbenskusten, Guinea och Liberia. Värdet av Sierra Leones totala diamantproduktion uppskattades, vid 90-talets mitt, till mellan 300 och 450 miljoner dollar.
Sierra Leone kunde vara ett afrikanskt Saudiarabien! konstaterar Campbell. Men så är det inte. De slumrande rikedomarna har tvärtom satt igång en orgie i mord och plundring.
500 ÅR AV EUROPEISK INBLANDNING
Hur kunde allting gå så fel? Det finns goda skäl att söka ett antal centrala förklaringsvariabler i de uråldriga transkontinentala handelsnätverken samt de prekoloniala och koloniala strukturer som vuxit fram sedan ett brittiskt bosättningsprojekt inletts på 1790-talet. Rimligtvis har, för att ta ett exempel, den exportorienterade råvaruproduktionen och de låga lönerna blockerat framväxten av en inre marknad och känslan av nationell gemenskap. Låt oss titta närmare på det fragmenterade Sierra Leones dramatiska historia.
År 1462 seglade den portugisiske sjöfararen Pedro da Cintra in i Sierra Leonefloden, trots namnet en havsvik som skär djupt in i landet norr och öster om den nuvarande huvudstaden Freetown. Den skyddade viken är Afrikas största hamnbassäng och den tredje största naturliga djuphamnen i världen efter Rio de Janeiro och Sydney. da Cintra betraktade, enligt en populär legend, den höga bergskedjan på halvön åt söder och tyckte sig se konturerna av en väldig lejonman. Så bestämde han sig för att kalla berget och den blivande portugisiska handelsstationen för Sera Lyoa, Lejonberget.
År 1771 fattade earlen av Mansfield, Storbritanniens lordöverdomare, det historiska beslutet att förklara slaveriet olagligt i England. Många svarta, som förts hem till de brittiska öarna som husslavar av köpmän och plantageägare i kolonierna, var därmed fria att lämna sina anställningar. De flesta lockades till London för att söka jobb och etablera sig i den mångkulturella världsstaden. Redan samma år varnade historikern Edward Long i en uppmärksammad pamflett för framtida rasblandning.
1783 avslutades det nordamerikanska frihetskriget genom ett fredsavtal i Paris. Storbritannien tvingades erkänna USA:s självständighet. Under de följande åren strömmade tusentals svarta soldater och avmönstrade sjömän, som tjänstgjort i de brittiska arméerna och flottan under kriget, till England. Andra svarta soldater följde med den retirerande brittiska armen i Nordamerika och fick en temporär fristad i Kanada. Ingen "afroamerikan" ville riskera att bli infångad på USA:s territorium för vidare transport till en slavauktion.
KOLONIN MED SVARTA BOSÄTTARE FRÅN EUROPA
Problemet med de svarta invandrarna blev omedelbart ett hett debattämne i England. 15 fanns, enligt en samtida uppskattning, mellan 20 000 och 30 000 svarta i landet, de flesta i London. Redan 1783 författade den förmögne filantropen Granville Sharp ett memorandum där han föreslog en rationell lösning på problemet. Iden gick ut på att skaffa en koloni i Västafrika där fria svarta från Amerika och England kunde etablera sig som nybyggare. Men det var köpmannen och botanisten Henry Smeathman som, efter en resa på den västafrikanska kusten, föreslog Sierra Leone.
Lord Mansfield och Sharp var medlemmar i samma religiösa kotteri. Tillsammans med många av tidens tongivande intellektuella hade de dragits med i den evangelikala väckelserörelse som påverkade delar av den engelska samhällseliten under 1700-talets sista fjärdedel. De frälsta evangelikalerna kallade varandra "saints". De fördömde svordomar, superi och sabbatsbrott, sökte vägledning i Bibeln för allt handlande och vinnlade sig om att leva ett moraliskt oantastligt liv. De ivrade också för missionssatsningar bland ickekristna folk och riktade ursinnig kritik mot det ogudaktiga slaveriet. Faktum är att de flesta av den tongivande brittiska abolitionisterna, som den välkände politikern och filantropen William Wilberforce, var evangelikala "helgon". Istället för att transportera bort den afrikanska arbetskraften till plantager i Amerika ville de satsa på handel och produktiva verksamheter på den afrikanska kontinenten. Den planerade kolonin i Sierra Leone skulle bli ett första pilotprojekt.
I maj 1787 anlände de första två fartygen till Sierra Leoneflodens mynning med 350 svarta bosättare och ett mindre antal vita hantverkare och administratörer. Kung Tom, en lokal underhövding inom temnefolket, sålde drygt 5100 hamark i kustbandet till en representant för finansiären Sharp i London. 360 jordlotter, på vardera en acre, delades ut till de blivande nybyggarfamiljerna. Tanken var att de skulle producera exportgrödor, först och främst socker och bomull som antogs trivas bäst i det tropiska klimatet. Expeditionens huvudsyfte var dock att ingå kommersiella avtal med hövdingar och det handelsidkande mandingofolket i det inre av Västafrika. Den lilla kolonin skulle helt enkelt bli ett basområde. De lojala svarta bosättarna kunde rekryteras som mellanhänder och agenter inom det västafrikanska handelsnätverk som det evangelikala kotteriet planerade.
Inget gick dock som de optimistiska projektmakarna planerat. Svält och sjukdomar - främst malaria och gula febern - reducerade befolkningen till en tredjedel redan det första året. Desperata nybyggare tog anställning på slavfaktorier längs kusten, några etablerade sig till och med som slavhandlare 1790 brändes Granville Town, bosättarnas nybyggda stad, ner till grunden av temnehövdingen Jemmy´s krigare.
Kolonisationsprojektets intressenter i London, med finansiären Sharp och den inflytelserike Wilberforce i spetsen, gav dock inte tappt. 1790 grundades ett kommersiellt företag, St George´s Bay Company, för att finansiera "Frihetsprovinsens" vidare utbyggnad. Året därpå rekonstruerades bolaget, nu som Sierra Leone Company, med bankiren Henry Thornton som styrelseordförande. Granville Town - det blivande Freetown - byggdes upp på nytt. Nya bosättare anlände. 1792 kom ungefär 1200 av de demobiliserade svarta soldaterna från Kanada. År 1800 utvandrade ett antal jamaikanska marooner - förrymda slavar som bildat självstyrande svarta republiker i bergen - till Sierra Leone. Maroonerna satte genast upp en liten militärstyrka som ställdes till guvernörens förfogande.
Redan vid 1800-talets början drabbades Sierra Leone Company av allvarliga ekonomiska problem. 10 ingrep äntligen den brittiska regeringen, på kompanidirektörernas enträgna begäran, och förvandlade Sierra Leone till en kronkoloni. Freetown blev en viktig bas för den brittiska flottan. Samma år antog parlamentet den berömda lag som förbjöd all slavhandel inom det brittiska imperiet. Royal Navy fick omedelbart i uppdrag att uppbringa alla slavfartyg som korsade Atlanten från Västafrikas kust till Amerika. Under de följande åren fördes tusentals beslagtagna slavskepp in till Freetown där de ansvariga kaptenerna dömdes av en brittisk specialdomstol. De befriade slavarna fördes iland och inkvarterades i flyktingläger. Från 1807 till seklets mitt ökade kronkolonins befolkning från 2000 till ungefär 50 000.
FRAMVÄXTEN AV EN SVART BILDAD ÖVERKLASS I VÄSTAFRIKAS ATEN
Som den sierraleonska statens verklige grundläggare räknas dock Zachary Macaulay, fader till den välkände brittiske historikern och whigpolitikern Thomas Babington Macaulay. Zachary var en av de mest inflytelserika evangelikala helgonen vid sidan av Thornton och Wilberforce. Författaren Richard West betraktar, i boken Back to Africa, Zachary Macaulay som en av 100talets stora europeiska statsbyggare i Afrika tillsammans med Cecil Rhodes, Henry Morton Stanley och Pierre Savorgnan de Brazza. Hans visionära mål var att civilisera hela Afrika genom kristen mission och handel. Under grundläggningsåren från 1793 till 1799 var Macaulay Sierra Leones guvernör. Därefter tjänstgjorde han som sierraleonekompaniets mäktige sekreterare med säte i London. Som delägare i det privata familjeföretaget Macaulay & Babington spelade han en central roll i Sierra Leones ekonomiska liv från 1800, då kompaniet avvecklades, till 1820-talet.
De flesta flyktinglägren i Freetowns utkanter administrerades av CMS, Church Missionary Society, en inflytelserik missionsorganisation som grundats 1799 av evangelikalerna. En annan aktiv missionsorganisation var MMS, Methodist Missionary Society. De befriade slavarna, som vid ankomsten talade hundratals olika språk, sattes genast i skola för att lära sig engelska. Många fick chansen att gå vidare till högre utbildningar. Fourah Bay College i Freetown, en missionshögskola som grundats av CMS 1827, utbildade svarta missionärer för framtida uppdrag över hela Västafrika. Ett exempel är Samuel Adjai Crowther, den förste svarte missionär som vigdes till biskop i Canterbury 1864. Till sin död 1891, vid 81 års ålder, tjänstgjorde han i ett nybildat stift som omfattade hela Nigeriaterritoriet. Andra blev förmögna köpmän, läkare, domare och statstjänstemän.
Av de fritagna slavarna skapade CMS och den sierraleonska kolonialadministrationen en ny etnisk grupp, en kreolsk samhällselit som enligt en samtida observatör var mer brittisk än britterna själva. Sir Samuel Lewis, den förste ‘krion´ som adlades av den engelske kungen 196, var en berömd advokat som anlitades av inhemska köpmän och europeiska kolonialföretag längs hela den västafrikanska kusten. Yorubaättlingen Sir Samuel ägde ett eget herresäte på landsbygden, invaldes i Sierra Leones första lagstiftande församling 1863 och tjänstgjorde under flera valperioder som Freetowns borgmästare. En annan advokat, maroonättlingen John Thorpe, gjorde framgångsrik karriär i London. Den berömde läkaren och författaren James Africanus Horton, med rötter i Igboland, var en av de första som krävde ett självständigt Sierra Leone. Militärläkaren William Fergusson, kolonins ende ickevite guvernör som tillträdde 1844, var en slavättling från Västindien.
Kvartsseklet från 1870 till 1890-talets mitt var Freetowns, och kreolernas, blomstringstid. Den strategiskt välplacerade staden vid Sierra Leoneflodens mynning var en viktig flottbas - och kolstation - för Royal Navy. Fourah Bay college, som knöts till Durham university i England 1876, blev det första akademiska lärosätet i Västafrika med rätt att utfärda doktorsexamina. Förmögna kreolska grosshandlare sände sina söner till England för högre utbildning. Den välinformerade freetowntidningen African Interpreter and Advocate lästes över hela Västafrika. Kreolska tjänstemän flyttade vidare till Gambia, Ghana (Guldkusten) och Nigeria för att administrera nya brittiska besittningar. Freetown kallades omväxlande för Västafrikas ‘Aten´ eller ‘Jerusalem´.
BLOMSTRINGSTIDENS SLUT
1882 ockuperades Egypten av brittiska trupper. Den militära operationen blev startskottet för den europeiska kapplöpningen i Afrika. Inom några år hade hela kontinenten styckats upp i engelska, franska, tyska, italienska och portugisiska kolonier. Den belgiske kungen Leopold II lade, inledningsvis genom organisationen Comite d´etudes du Haut-Congo, beslag på hela den väldiga Kongostaten. Under 1880-talets senare del trängde franska kolonialtrupper inåt landet från Senegal och lade successivt beslag på den väldiga västafrikanska region som numera bildar de frankofona staterna Mauretanien, Mali, Senegal, Burkina Faso, Elfenbenskusten och Guinea. Därmed berövades de blomstrande handelsfirmorna i Freetown det mesta av sitt rika uppland. Det var början till slutet för den kreolska bourgeoisien i Freetown. Den s.k. americoliberianska makteliten, som behärskade grannrepubliken Liberia, drabbades av en likartad katastrof. Och sedan franska bolag, vid 1900-talets början, byggt en järnvägslinje från Conakry till Kankan vid Nigerfloden förlorade Freetown definitivt sin strategiska roll som en av Västafrikas viktigaste transitohamnar.
På 1890-talet skapades den moderna territorialstaten Sierra Leone inom de gränser som består än idag. I augusti 1896 proklamerades, genom ett parlamentsbeslut i London, ett brittiskt protektorat över inlandet. Precis som i de flesta av sina koloniala besittningar tillämpade britterna systemet med "indirekt styre" i Sierra Leone. Drygt ett hundratal traditionella hövdingar fick kolonialmaktens stöd och gavs fria händer att styra sina - i realiteten - autonoma mikrostater. Ibland spelade guvernören Fredric Cardew (1894-1900) ut de olika stamkollektiven mot varandra enligt den klassiska tumregeln "söndra och härska", konstaterar West. Men för det mesta tog han det hövdingastyrda inlandets parti mot den kreolska oligarkin i Freetown. 1905 grundade kolonialmakten en specialskola i Bo, protektoratets huvudstad, där hövdingasöner och andra ungdomar med hög status i det traditionella samhället förbereddes för framtida förvaltningsuppgifter. Den koloniala regimen i Sierra Leone vilade på en politisk allians mellan protektoratets hövdingakollektiv och den brittiska administrationen i Freetown med guvernören i spetsen.
NATIONSPROCESSER OCH KLEPTOKRATISKA MAKTSTRUKTURER
Hur kan man förstå den sierraleonska statsbildningsprocessen? De legendariska Mali och Songhaiimperierna, som kontrollerade den vidsträckta Sahelregionen och karavanvägarna genom Sahara under ett halvt årtusende fram till 1591, trängde aldrig in i det kustnära regnskogsbältet i Sierra Leone och Liberia. Också Fulaniimperiet, som grundades vid början av 100talet av den revolutionäre profeten Usman dan Fodio, gjorde halt vid regnskogens gräns. I all historisk tid har mende och temne, de två största etniska grupperna i Sierra Leone, haft en fragmenterad politisk struktur med åtminstone ett hundratal små hövdingadömen. Till detta kan läggas ett antal politiska strukturer hos ytterligare fjorton minoritetsgrupper, som limba och kono, samt de multietniska hemliga sällskap av vilka poro (för män) och sende (för kvinnor) är de mest kända. Britternas indirekta styre konserverade och förstärkte ofrånkomligen de subnationella stam- och klankollektiven.
Inte heller kreolerna i den lilla kronkolonin Sierra Leone startade någon statsbildningsprocess. Deras västafrikanska handelsnätverk kan närmast jämföras med den central och nordeuropeiska hansan som under senmedeltiden behärskade handelsvägar och marknader norr om Alperna från Ryssland till England. De muslimska mandingoköpmännen, som var befryndade med det medeltida Maliimperiets härskande elit och är verksamma än idag, har upprätthållit ett liknande handelsnätverk över vidsträckta områden. En tredje grupp, som dock etablerade sig i de västafrikanska kuststäderna först vid sekelskiftet 1900, är libaneserna. Enligt en aktuell uppskattning består den libanesiska befolkningsgruppen, som idag är utspridd över hela Västafrika, av ungefär 120 000 personer. De flesta ägnar sig, noterar Greg Campbell, åt handel. Under hela 1900-talet har de koloniala och postkoloniala staternas tulltjänstemän och skatteindrivare haft mycket svårt att hävda sig mot de transnationella handelsnätverken.
Nationsbildningsprocesser tar tid. Italien är ett illustrativt exempel. 1860, samma år som det moderna Italien bildades, reste sig den aktade författaren och statsmannen Massimo Taparelli, markisen d´Azeglio, upp i parlamentet och sa: "En italiensk stat har skapats. Nu är det dags att skapa italienare!" Trots allmän värnplikt, en obligatorisk folkskola för alla barn och intensiv nationalistisk propaganda skulle det ta ett halvsekel att förverkliga det projektet. Det indirekta styre, som britterna lanserade i de flesta av sina kolonier i Afrika och Asien, gynnade ingen nationsbildningsprocess. Tusentals pyrande bomber byggdes in i den nya staten Sierra Leone.
Ett annat exempel är Kongo. I den uppmärksammade boken Kung Leopolds vålnad redogör den amerikanske historikern Adam Hochschild för den belgiske kungens mardrömslika härskarstrategi i det nuvarande Kongo-Kinshasa. Med gevärspipan mot tinningen tvingades mer än 450 hövdingar att underteckna fördrag som överlämnade suveräniteten över landet till Leopolds privata bolag. Force Publique, kungen legoknektsarme, iscensatte massakrer och brände hela byar för att tvinga afrikanerna att samla naturgummi i regnskogarna. Åldringar, barn och kvinnor togs som gisslan. Livsmedelsproduktionen kollapsade, vilket i sin tur ledde till svältkatastrofer och epidemisk spridning av smittsamma tropiska sjukdomar. Händer och fötter höggs av på den som inte förmådde fylla den fastslagna gummikvoten.
De flesta experter är ense om att Kongos befolkning uppgick till ungefär 20 miljoner när Leopold, inledningsvis med den berömde journalisten Henry Morton Stanley som verktyg, startade den moderna statsbildningsprocessen vid 1880-talets början. 1920, när den första systematiska folkräkningen genomfördes, fanns bara 10 miljoner kongoleser kvar. Force Publique hade upprättat ett skräckvälde som möjligtvis kan jämföras med Dödens fält i Röda khmerernas Kambodja eller de nazistiska SS-förbandens framfart i Östeuropa under andra världskriget. Likheterna är onekligen frapperande mellan kung Leopolds brutala statsbyggnadskonst - med brända byar, kidnappningar, massakrer och massamputationskampanjer - och RUF:s terrorstrategi under "diamantkriget" 1991-2002, konstaterar Campbell. Den värdefulla råvara som den girige kungen åtrådde, naturgummit, har dock ersatts av ädelstenar.
Kongostatens traumatiska formateringsprocess är - måhända - ett extremfall i Afrika. Men de europeiska kolonisterna var, som bekant, inga altruistiska välgörare. Mönstret var detsamma över hela kontinenten. Den koloniala administrationen i Sierra Leone strömlinjeformades, med början på 1890-talet, i avsikt att exploatera landet. Befolkningen betraktades först och främst som skatteobjekt och en tillgänglig, billig arbetskraftsreserv. Traditionella eliter fick stöd mot reformsinnade modernister - som kreolerna - men spelades för övrigt ut mot varandra enligt den klassiska tumregeln "söndra och härska". Vinsterna från den lukrativa råvaruutvinningen slussades ut ur landet och kom knappast sierraleonierna till del. Det huvudsakliga syftet med det skolsystem, som européerna byggde upp, var att skapa en välanpassad inhemsk elit som kunde anförtros med tjänster inom den koloniala administrationen och i de utlandsägda storföretagen. Under efterkrigstidens självständighetsprocess, som i Sierra Leones fall pågick från 1951 till 1961, överlämnades en färdig kleptokratisk maktstruktur till de inhemska eliterna. Plundringen av landets resurser fortsatte - som om ingenting hänt.
SJÄLVSTÄNDIGHETSPROCESSEN OCH TILLTAGANDE KORRUPTION OCH KAOS
1951 införde britterna en demokratisk konstitution i Sierra Leone. Det parlamentariska systemet utformades med Storbritannien som förebild. I det första parlamentsvalet, som hölls samma år, segrade Sierra Leone People´s Party (SLPP). Partiledaren, Sir Milton Margai, var själv av hövdingasläkt. 1926 hade han varit den förste sierraleonen från protektoratet som tagit en läkarexamen. På 50-talet samlade SLPP en bred koalition av traditionella, probrittiska hövdingar och ett antal modernistiska elitgrupper från protektoratet. Sir Milton blev chefsminister 1953, premiärminister 1958 och det självständiga Sierra Leones förste regeringschef 1961. Den breda koalitionsregering, som under SLPP:s ledning lett självständighetsprocessen, upplöstes när han avled 1964.
Ny partiledare för SLPP, och premiärminister, blev Sir Miltons bror Albert Margai. Under hans ledning blev själva staten snabbt ett tillhåll för hänsynslösa svindlare, skriver den förre amerikanske ambassadören John L. Hirsch i den läsvärda boken Sierra Leone. Diamonds and the Struggle for Democracy. Pengar, kontrakt och ämbeten delades ut till Margai´s anhängare inom mendefolket. Korruptionen genomsyrade snart hela samhället. Etableringen av ett patronagesystem, med statens resurser som finansieringskälla, påskyndade partiväsendets etnifiering. Vid parlamentsvalet 1967 besegrades SLPP av All People´s Congress, APC, också det ett etniskt parti med sin maktbas i temnefolkets politiska elit.
Efter en virvelvind av statskupper svors Siaka Stevens, APC:s partiledare, in som landets nye premiärminister 1968. Den begivenheten blev början på ett tjugofyraårigt, ödesmättat drama då den sierraleonska staten stegvis tömdes på sitt innehåll, konstaterar Hirsch. Vid 0talets slut bröt det offentliga skolsystemet slutgiltigt samman när lärarkårens löner inte längre betalades ut. Desperata statstjänstemän som inte heller fick betalt, plundrade sina arbetsplatser på allt som gick att bära bort. Oppositionella politiker drevs i landsflykt eller fängslades och avrättades. Domarkåren trakasserades och mutades. Frustrerade och arbetslösa ungdomar drev omkring på gatorna. Sierra Leones värdefulla diamanter smugglades ur landet med benäget bistånd av mandingoköpmän och de transkontinentala libanesiska nätverk som stod den härskande politiska eliten nära. Vid 90-talets början var Sierra Leone ett av världens fattigaste länder.
REBELLERNAS HÄRSKARSTRATEGI
Den 21 mars 1991 gick ett hundratal RUF-soldater över gränsen från Liberia. Gruppen bestod av landsflyktiga sierraleonska dissidenter, liberianska milissoldater som tillhört krigsherren Charles Taylors NPFL-armé och ett antal legoknektar från Burkina Faso. RUF:s ledare, den sierraleonske korpralen och yrkesfotografen Foday Sankoh, var nära lierad med Taylor och överste Khadaffis regim i Libyen. I april 1991 lät Sankoh publicera ett politiskt manifest som var späckat med vaga populistiska löften och en uppmaning till befolkningen att ansluta sig till RUF för att störta den korrumperade Freetownregimen.
Nyheten om attacken möttes först med jubel. Men redan efter några dagar kunde ingen längre tvivla på den väpnade gruppens verkliga mål: att ockupera de värdefulla diamantdistrikten. Eftersom den kollapsande sierraleonska staten redan förlorat det mesta av sin funktion som exploateringsinstrument fanns det inget skäl att rikta anfallet mot huvudstaden Freetown. I de diamantrika regionerna iscensatte RUF en vettlös våldsorgie med massvåldtäkter, amputeringar, slakt av levande människor och kannibalism. Syftet med terrorn var att skrämma hela befolkningen på flykten. Kidnappade barn och tonåringar rekryterades som RUF-soldater eller skickades till diamantfälten som slavarbetare. För de flesta stod valet mellan att döda eller dödas.
President Joseph Momoh, som efterträtt Stevens 1985, sände en kontingent soldater till diamantdistrikten i sydöstra Sierra Leone för att bekämpa rebellerna. Men de missnöjda soldaterna, som inte fått betalt på länge, återvände den 29 april 1992 till Freetown och störtade regeringen. Juntaledaren, den 27-årige kaptenen Valentine Strasser, tvingades under de följande åren söka stöd hos Ecomog (de västafrikanska staternas fredsstyrka), det privata sydafrikanska säkerhetsföretaget Executive Outcomes och den traditionella bymilisen Kamajors sedan armen upplösts i rövarband som gjort gemensam sak med RUF. På nyåret 1996 startade, trots det pågående kriget, en demokratisk process med president och parlamentsval. SLPP-ledaren Ahmed Tejan Kabbah, som installerades som president i mars samma år, störtades av en RUF-dominerad junta 1997 men insattes på nytt i mars 1998 sedan Ecomogtrupper återerövrat Freetown.
Vid millennieskiftet 2000 uppmärksammade den internationella opinionen äntligen det sierraleonska infernot. Bilder på drogade barn med kalasjnikovs, somliga bara sex år gamla, och tiotusentals amputerade invalider utan armar, bröst eller läppar chockade hela världens tevetittare. Sommaren 1999 slöts ett fredsavtal i Lome, Togos huvudstad, mellan Kabbahregeringen och RUF efter hårda påtryckningar från världssamfundet. I november samma år anlände de första fredsbevarande FN-trupperna till landet. Vid årsskiftet 2001/02 hade 36000 RUF-soldater och Kamajorkrigare avväpnats. Några veckor senare lät den nye RUF-ledaren Omrie Golley under högtidliga former tillkännage att "diamantkriget" var slut. Terrororganisationen RUF skulle ombildas till det politiska partiet RUFP (Revolutionary United Front Party).
Hur ska man tolka RUF:s nya fredsvilja? När det internationella samfundet blev varse det katastrofala tillståndet i Sierra Leone vid millennieskiftet utbröt också en världsomspännande debatt om "blodsdiamanter". Den 5 juli 2000 godkände FN:s säkerhetsråd Resolution 1306 som införde ett internationellt förbud mot handel med diamanter från Sierra Leone. Undantagna var de ädelstenar som åtföljdes av ett certifikat från landets regering. Ett år senare samlades representanter för världens diamantindustrier, och berörda producentländer, för att utforma ett regelverk som ska identifiera illegala blodsdiamanter. Vad producenterna ville undvika, konstaterar Campbell, var en världsomspännande köpbojkott av det slag som till exempel drabbade pälsindustrin för ett tiotal år sedan. RUF:s brutala affärsidé hade - efter elva framgångsrika år - till sist slagit fel.
Den historiska bakgrundsteckningen bidrar till att kasta ljus över Sierra Leones statskollaps. Exportorienterad råvaruutvinning - exempelvis av diamanter - gynnar inte framväxten av en inhemsk marknad. Efterkrigstidens självständighetsprocess rubbade inte den kleptokratiska statens fundamentala funktionssätt. Kolonialmaktens indirekta styre etnifierade ofrånkomligen de hundratals små stam- och klankollektiven och omöjliggjorde därmed en nationsbildningsprocess av västeuropeiskt snitt. Svedjebrukande och självförsörjande småbönder har just inget värde på marknaden. Det världen behöver är inte nya massförstörelsevapen utan en massiv Marshallplan för den afrikanska kontinenten.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-04
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979