Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Harry Martinson
Med obruten horisont och öppna nationsgränser
Om man skulle fråga ett antal tillfälligt utvalda läsare vilken litterär gestalt som tydligast förkroppsligade havet och de sjöfarande i litteraturen så är chansen stor att ett av svaren skulle bli just Odysseus. Mer än någon annan har han kommit att förkroppsliga den utlängtan som drabbar så många vid åsynen av den obrutna horisonten. I vårt kollektiva medvetande har Odysseus blivit ursymbolen för den landlöse och nomadiske sjöfararen; en arketypisk motbild till det "staketinhägnade jäktets tomhet", som Martinson skriver om i Resor utan mål.
ODYSSEUS, MARTINSON OCH HEMLÄNGTAN
Just därför tog jag mig för något år sedan för att läsa om Odysséen, som jag inte hade läst sedan gymnasietiden. Döm om min förvåning när jag under läsningens gång upptäckte att Odysseus rykte som urtypen för sjöluffaren som sökte friheten på det öppna havet var helt och hållet oförtjänt. I själva verket är Odysseus en landkrabba som bara vill en sak i livet: komma hem! Odysseus sitter på stränderna och fäller floder av nostalgitårar i stället för att spritta av förväntan vid tanken på nästa okända destination under horisonten. Hos Martinson däremot är det svårt att finna spår av hemlängtan. Det enda han säger om ämnet är ungefär detta:
Jag minns vi talade också om hembygdskärlek, vi kommo dock ingen vart med den, ty order kom att det skulle forceras tills vi fick lotsen i Port Barrios.
Inte ens i Aniara talas det om hemlängtan om man med det menar längtan efter att återse sin barndoms bygd. Den förtvivlade längtan som Aniaras passagerare lider av är en längtan efter en oförstörd Moder Jord, inte efter en hembygd, och inte efter ett land kringskuret av nationsgränser. Martinson har alltid varit tydlig på den punkten, även om det inte alltid uppmärksammats efter förtjänst. "Allt måste bestämt hänga ihop på annat sätt än som folk sagt", skriver han i Kap Farväl. "Stryk bort Englands namn. Stryk bort alla landbeteckningar."
Och i Resor utan mål kan vi läsa: "Och för resten är det inte alls säkert att sjömannen älskar sitt land, d.v.s. det avsnitt där hans egen sederot enligt lagen skulle ha fäste." På ett annat ställe tar Martinson till ett ordval som annars är honom främmande, invektivets: "Ty Gud ska väl veta att jag inte hatar Amerika, detta stora och undersamma land. Men jag hatar och förbannar nationen Hyckleriet, som har sina smutsiga tår i alla länder, på alla latituder."
Och vad är egentligen "hem" för en riktig nomad? frågar sig Martinson i Kap Farväl när han efter sina år till sjöss mönstrar av:
Och nu så här efter många år av färder, då skall jag sluta med sjön och resa hem till det land där min hemlöshets surrogathem stod på ljungen, då återtändas dessa de yngsta åren i minnet och vindarna gå in över land. Då ville jag söka mig till den väldiga Grinden, bakom vilken känslan lär återfinna sina gamla trogna; men barndomsminnena skorra och var är min grind. Det fanns så många grindar i sockenbarnens värld, och mitt stora Hem är upprivet som en till garn återgången barnstrumpa, och garnet blev linjer kring jorden och trader till Peggy i Bombay och köphusen i Nantes.
Här är vi långt ifrån Odysseus vars enda resfeber är härförarens och soldatens, inte sjömannens, även om Odysseus en tid efter sin hemkomst drabbas av utlängtan. Det är inte heller av fri vilja som Odysseus seglar på oceanerna. Han är dömd till sitt irrande av gudarna och skulle helst slippa. På det viset är han snarast att likna vid en tågkonduktör jag samspråkade med en gång på en resa: på min fråga om det inte var ett privilegium att få se så mycket av Sveriges rikhaltiga land svarade konduktören lakoniskt: "Det är klart att jag inte skulle resa om jag inte var tvungen".
Liknelsen mellan Odysseus och Martinson är naturligtvis hedrande för Martinson, men rättvisande är den knappast. Dessutom haltar den kanske inte bara på Odysseus sida. Ser man nämligen på Martinsons författarskap i stort så upptar faktiskt det maritima en ganska beskedlig plats. Var är havet och sjöfarten i Nässlorna blomma och Vägen ut, annat än en romantisk pojkdröm? Var finns stormarna och de exotiska hamnarna i Vägen till Klockrike? Var svallar oceanerna i Martinsons naturlyrik? Vatten är som bekant en bristvara i den yttre rymd som skeppet Aniara genomfar på sin väg mot döden. Martinson skrev ju heller aldrig någon roman med utgångspunkt i sina upplevelser till sjöss.
AVSAKNADEN AV SVENSKA HAVSROMANER
Som ett led i ett kommande romanprojekt, i vilket min omläsning av Odysseus ingick, började jag för något år sedan inventera vad som verkligen fanns skrivet i litteraturen om havet och om livet till sjöss. Med "litteratur" avsåg jag då i första hand romanen. Jag frågade litteraturprofessorer, kunniga förläggare och till och med föreståndaren för Ålands sjöfartsmuseum. Jag slog i uppslagsverk och bläddrade i litteraturhistorier. Skörden var mycket mager. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att vi i Sverige bara har en enda nu levande sjöskildrare av rang, nämligen Ove Allanson (som inomparentes förtjänar att läsas mer och oftare än vad som är fallet). Kellgren skrev visserligen Smaragden om livet till sjöss, och gjorde det väl, men i dag tycks den vara omöjlig att uppbringa annat än på bibliotek.
Havet uppträder också både här och där, men nästan all tid sett från land, och oftast som en hägrande dröm. Livet till sjöss lyser däremot snarast med sin frånvaro. Det är som om sjöfarten aldrig har uppmärksammats av författare som den gigantiska och gränslösa arbetsplats den är, trots att det moderna välståndet i stor utsträckning vilar på hundratusentals sjömäns slit och vedermödor. Det finns mängder med romaner om jordbruk och gruvdrift, det finns romaner om industriarbetare och författare, romaner om sjukhus och domstolar, romaner om järnvägsbyggare och militärer, men väldigt få om sjöfart och sjömän, oberoende av rang, som arbetande människor. Med två undantag möjligen. Det ena är romaner om fiskare och fiskeri, det vill säga om sjömän som i någon mening inte har klippt av banden till land. Det andra är romaner om flottan i krig samt om dess främsta fiender, sjörövarna. Men av de senare finns knappast något verk som skulle kunna rubriceras som betydande maritim litteratur.
DEN FRANSKA LITTERATUREN OCH HAVET
I höstas publicerade den franske författaren Leys en storslagen antologi med titeln La mer dans la litterature francaise, "Havet i den franska litteraturen". I förordet säger Leys att han först hade tänkt sammanställa en bok om havet i världslitteraturen, men att uppgiften blev honom övermäktig. Av detta borde man alltså dra slutsatsen att sjö och hav är ett viktigt tema i litteraturen. Ser man närmare på bidragen upptäcker man emellertid flera egendomligheter. En av dem är att Leys i ett försök att vara uttömmande har tagit med den enda text i hela Den mänskliga komedin, närmare bestämt en kort novell, där Balzac för en gångs skull talar om havet. En annan är att Zola, som annars i sin socialfresk Les Rougon-Macquart tycks ha ambitionen att beskriva industrialiseringens skadeverkningar i alla dess uttryck, aldrig någonsin har skrivit om sjöfarten. Tåg, varuhus, gruvor, banker, ja, men inte en enda sjöman så långt det norra ögat skådar, inte ens en hamnsjåare, som ändå är en arbetande landkrabba med förbindelse till havet. Listan på betydande franska författare som i likhet med Zola i stort sett aldrig berört havet, inte ens sett från land, säger en del: Racine,La Fontaine , Moliere, Corneille, Voltaire, Flaubert, Proust och Stendhal bland flera.
En tredje egendomlighet är just att så få av texterna i antologin verkligen handlar om det arbetande livet till sjöss.
Ingen av de texter som finns med i antologin beskriver exempelvis livet i handelsflottan, nu eller tidigare. En roman som Ombordarna av redan nämnde Ove Allanson måste i det ljuset betraktas som en sällsynthet. Den fjärde och sista egendomligheten är att fyra författare tillsammans står för nästan hälften av antologibidragen: Jules Verne, Alexandre Dumas, Victor Hugo och Pierre Loti.
I staden Concarneau går varje år av stapeln en bokfestival på temat litteratur och hav, "Le Festival Livre & Mer". Under festivalen delar man ut ett pris som ska gå till ett utpräglat litterärt verk av någon lödighet som har publicerats på franska språket, i översättning eller ej. Det är bara det att det inte är så lätt att finna tillräckligt många maritima romaner av tillräcklig kvalitet att välja mellan på ett år. Som ordförande i årets priskommité har jag haft att läsa ett tiotal romaner: ingen av dem skulle jag vilja rubricera som en skildring av havet eller livet till sjöss i romanform. När jag själv hedrades med priset år 2003 fick jag den också för min egen essä, "Från Vredens Kap till Jordens Ände", inte heller det en roman.
ORSAKER TILL BRISTEN PÅ ROMANER OM HAVET
Den fråga man måste ställa sig är varför romanen med några lysande undantag, varav Joseph Conrad och Alvaro Mutis hör till de främsta, i så hög grad har glömt bort sjöfolket. Trots allt seglar det cirka sextio tusen fartyg på våra hav. Trots allt är sjöfarten en enorm industri som borde innehålla allt stoff som behövs för att skriva stora romaner. Finns det möjligen något i sjömannens "arbetsmiljö" som gör den mindre lämpad att skildras i romanform?
Något vetenskapligt grundat svar är svårt att ge. Många skulle säkert gissa att författarnas bristande erfarenhet av livet till sjöss var en viktig orsak. Men det stämmer knappast. Zola hade aldrig varit i närheten av en gruvarbetares vardag när han skrev Germinal. Balzac hade aldrig deltagit i något väpnat uppror när han skrev om bretagnarnas revolt mot revolutionen i Les Chouans. Detsamma gäller flera av de författare som faktiskt har skrivit om hav och sjöfart. Ett exempel är den franske författaren Henri Queffelec som hela sitt liv skrev om fiskare och fyrvaktare utan att någonsin ha satt sin fot på en båt. Och även om exempelvis Tobias Smolett hade seglat som läkare i flottan innan han skrev The Adventures of Roderick Random, så var Daniel Defoes egna erfarenheter av sjöfarten obefintliga när han skrev Captain Singleton. Det är sant att Melville hade seglat både som skeppspojke och valfångare, men valen Moby Dick var förstås en skapelse ur hans fantasi. William Golding kunde låta sig inspireras av egna erfarenheter när han skrev sin suveräna trilogi Rites of passage, Close Quarters och Fire Down Below, men det kunde knappast Sven Delblanc när han med sin penna gick ombord på slavskeppet Speranza.
Nej, det är en myt att författare måste skriva dokumentärt om sin egen erfarenhetsvärld för att kunna beskriva verkligheten som den verkligen är. Riktiga författare kan nämligen fantisera sant. Det är just det som är själva poängen med skönlitteraturen, till skillnad från vetenskapen och journalistiken vars uppgift är att beskriva det specifikt sanna, det som verkligen och redan har hänt, inte det som skulle kunna hända, inte det som skulle ha kunnat hända.
Orsaken till litteraturens relativa ointresse för livet till sjöss och för havet som sådant måste därför ligga djupare. Maupassant var exempelvis en inbiten seglare ombord på sin yacht Belami, men den enda bok han någonsin skrev om hav och segling var en seglingsskildring, Sur l´eau [På vattnet]. Den är visserligen både litterärt högstående och tankemässigt djup och tragisk, men någon roman är det inte. Även Dumas var storseglare och ägare av flera segelbåtar. Men i hans romaner är havet och sjöfarten på sin höjd transportmedel. Och Martinson själv, som hade all den erfarenhet som skulle behövas, skrev som sagt ingen roman om sjön.
Om jag skulle våga mig på en förmodan så har denna försummelse något att göra med romanens väsen, i den mån man kan tala om en sådan. Även om det finns (ganska tråkiga) undantag, exempelvis den så kallade "nya franska romanen", som inte längre är ny, så förblir romanens främsta ämne människan. Romanen ställer ytterst frågan om hur vi ska vara och förbli mänskliga, och hur vi ska undvika att bli omänskliga. Romanen är i grund och botten ett uttryck för det som gör oss till människor, för vår prekära men omistliga frihet, inte ett uttryck för naturens skönhet eller obarmhärtighet. Vad är det man minns från Lord Jim om inte människan Jim och hans öde snarare än den plimsollare som han seglar runt på och som blir hans öde? Vad är det vi kommer ihåg från Moby Dick om inte kapten Ahabs heroiska och besinningslösa kamp mot sina inre demoner snarare än hans sjömanskap eller det hav som omger hans fartyg? Varför hoppar vi gärna över Jules Vernes oändliga beskrivningar av havets zoologi i En världsomsegling under havet för att i stället låta oss fascineras av kapten Nemos gåtfulla och hotfulla personlighet?
Ett indicium på att denna förklaring inte är helt åt väders tycks mig vara att det inte råder brist på dokumentära skildringar av sjömän och sjöfart. I varje antikvariat finns en särskild hylla med Nautica, ofta fullmatad, men där romanen alltså lyser med sin frånvaro. Det finns särskilda förlag och särskilda bokklubbar som bara ger ut just nautisk litteratur; även där är romanerna i stor minoritet. Ett annat indicium på att det finns något i romanens väsen som gör den mindre lämpad för att skildra livet till sjöss är paradoxalt nog den föga kända självbiografiska bok som Joseph Conrad skrev om sina egna upplevelser till sjöss. Boken i fråga är en stor, stor besvikelse för den som beundrar Conrad för övrigt. Rakt upp och ner försöker Conrad beskriva livet till sjöss som det verkligen är och några av de människor som han verkligen mött. På ett språk som saknar spänst ger han oss torftiga beskrivningar av minnesvärda stormar och seglatser. Det är bara det att Conrad själv inte är särskilt intressant ur mänsklig synpunkt. Han har heller ingen förmåga att beskriva stämningar, färger och former till sjöss. Han är helt enkelt inte poet nog.
För till skillnad från poesin, ligger det också i romanens natur att vara en berättelse om människans öden och äventyr över tid. Även detta blir ett problem när romanen går till sjöss. För det första händer det inte så mycket som man skulle tro ombord på ett fartyg. Förutom havets föränderlighet och en storm då och då så är det arbetande livet ombord på de flesta fartyg rutin. Den ena dagen är den andra lik. Den sjöromantik, som bland annat var en av orsakerna till att Martinson själv gick till sjöss, har ofta mycket litet med verkligheten att göra. Sjöfolkets verklighet är tvärtom olidligt realistisk, så som Martinson påpekar gång på gång:
Arbetsdrömmen är den värsta av alla skräckdrömmar. Och drömmens saklighet är rena helvetet, det att man tycker sig arbeta fullkomligt sakligt: fyrar i drömmen, slaggar i drömmen, efterlämnar vid uppvaknandet en känsla av förföljelse och förtvivlan. Intet är värre än när världens saklighet gång efter gång som ett evigt enahanda förföljer en in i drömmens världar. (Resor utan mål)
HAVET SOM FRIHET OCH SOM ENFORMIGHET
Det är min gissning att den frihet och romantik som idag i så hög grad förknippas med sjön och sjöfarten är av ganska sent datum. Tidigare, gissar jag, symboliserade inte den obrutna horisonten en dröm om att komma ifrån sin trista och stillasittande vardag - på sjuttonhundratalet var det exempelvis få som frivilligt tog värvning i flottan eller sökte hyra i handelsflottan. Risken att dö ung utan att ha fått tid att leva var bara alltför påtaglig. Piratromantiken som började frodas i slutet av artonhundratalet fanns knappast heller under de verkliga piraternas storhetstid. Man kan jämföra med de sjörövare som i dag härjar i Kinesiska sjön, utanför Västafrikas kust och i vissa delar av Karibien. Ingen romantik där inte!
Det är också min gissning att det var litteraturen som i stor utsträckning skapade myten om det fria och äventyrliga livet till sjöss. Melville, Conrad, Jules Verne, Poe med flera mindre betydande författare har alla bidragit till att göra havet till en längtans och drömmarnas tummelplats.
Trots allt gick Martinson själv till sjöss av romantik. Många av de sjömän jag har talat med och känner framhåller hur enformigt och förutsägbart det dagliga livet ombord är och alltmer har blivit. I dag har containerfartygen en ETA, Estimated time of arrival, på minuten när. De stora oljetankerna går knappt i hamn utan lossar och lastar mil från närmaste hamnstad. En god vän till mig som är sjökapten har valt att ta hyra på ett supply ship, ett underhållsfartyg, som arbetar runt oljeplattformarna i Indonesien, av den enda andledningen att det innebär variation och överraskningar, svårigheter och utmaningar att övervinna. Men om havets oavbrutna föränderlighet är den enda förändringen för en sjöman ute på havet, vad finns det då för händelser kvar att skriva om i romanen?
Kvar finns bara relationerna mellan människorna ombord, och vad som händer med sjömännen när de går i land. Det är både mycket och litet. Det är mycket därför att sjömän också är människor, men det är samtidigt litet därför att livet ombord bara innehåller en del av det oändliga register av mänskliga relationer som behövs för att skapa stor litteratur. Barn, sexualitet, kvinnor - och därmed oftast kärlek - är exempelvis för det mesta frånvarande. Konflikter ombord måste lösas eller kapslas in för att inte äventyra säkerheten ombord.
Sjömän befinner sig dessutom inte ombord på ett fartyg mer än i perioder, typiskt ett par månader. Det brukar ju sägas att statiska romanpersoner, det vill säga figurer som inte genomgår någon förändring under berättelsens tidsförlopp, är ett dödligt gift för romanens existentiella halt. Men hur gör man för att beskriva personlighetsutveckling när sjömännen skiljs åt varannan månad eller mönstrar av för att gå ombord på ett nytt fartyg? Vad blir det kvar av de mänskliga konflikterna när de tvingas ta paus med jämna mellanrum? Allt detta gör att möjligheterna är begränsade för en romanförfattare att illustrera det mänskliga i all sin bredd och i allt sitt djup ombord på ett fartyg. Det är därför som rena sjöromaner ofta liknar varandra. De tar upp ungefär samma konflikter män emellan, och i synnerhet när dessa män sätts på extrema prov i en obarmhärtig omgivning.
Därför är det kanske inte så egendomligt att inte heller Harry Martinson skrev någon stor sjöroman utan begränsade sig till dikt och reskeskildringar. Vad som däremot kan förvåna är varför Martinson med ett så magert underlag ändå måste räknas till våra absolut främsta sjöskildrare. Klart är naturligtvis att Martinson visste vad han talade om, till skillnad från somliga andra, lika klart som det är att han i sina två storslagna reseskildringar även har beskrivit själva havet och sjöfarten bättre än de flesta andra. Ta bara de sidor där han utifrån ett möte mellan två generationer av fartyg förklarar hur sjöfarten förändrats efter kriget, hur the british way ersätts av the american way; eller hur han vid åsynen av en fullriggare i Engelska kanalen lyckas fånga den revolution som håller på att förändra livet till sjöss för gott:
Ett stycke in i Engelska kanalen mötte vi på samma dag slagskeppet Nelson och Liptons jättekutter Shamrock IV. Nelson liknade en lösryckt klippö, och den väldiga besättningen rörde sig på dess avsatser som pingviner. Ett titaniskt instrument, en gigantisk fåfänglighet. Det var som om klippön Helgoland råkat i drift. En timme gick och horisonten slukade dock bilden. Horisontens väldiga, mjuka begrepp slukar alla smulor lika lätt. (Kap Farväl!)
Men som vi har sett räcker inte "egna erfarenheter" särskilt långt som förklaring. Det som gör Resor utan mål och Kap Farväl till två av världslitteraturens finaste sjöskildringar är något annat, som kanske delvis kan artikuleras.
SJÖMÄNNEN HOS MARTINSON ÄR ROTLÖSA NOMADER
För det första skriver Martinson inte främst om själva havet eller om det ofta enahanda livet ombord på ett fartyg, även om han gör det också; han skriver inte heller särskilt mycket om relationerna mellan de människor som råkar befinna sig ombord på hans fartyg, även om det också förekommer. Vad Martinson skildrar är snarare vad som händer när sjömansluffaren går i land. Många av de allra starkaste och mest minnesvärda skildringarna i Resor utan mål och Kap farväl handlar om mötena mellan sjömannen och de bofasta. De handlar om hur svårt det är för sjömannen att leva i land, om den längtan han väcker hos dem som kommer att leva hela sitt liv på ett och samma ställe, om de avsked som kantar sjönomadens liv. Hos Martinson är det snarast så att sjömannen tydliggörs genom kontrasten med landkrabborna. Därmed är det också sagt, vilket är det andra skälet till Martinsons storhet som maritim författare, att Martinsons sjömän inte bara är sjömän; de är rotlösa nomader i en modern tid. När Harry Martinson skriver om livet till sjöss är det sällan själva sjölivet som står i. Det är i stället motsättningen mellan dem som reser och dem som står still, mellan de rotlösa och de rotfasta, mellan de lottlösa och de jordägande. Martinson skriver inte om havet eller livet till sjöss i sig; han skriver om havet och livet till sjöss som en symbol för en vision av livet i stort, den vision som Martinson sammanfattat i tanken om världsnomaden:
Allt som doftar nomad är den ordentligt för trängdes fasa, det är för honom något oanständigt och asocialt. Jag, som håller på motsatsens vaganta religion är övertygad om våra fötters världssociala uppgift och när det gäller vårt psykes läkedom. Jag tror inte ett korn på det ordentligt tillskurna, det statiskt beskurna. Jag tror bara på det dynamiskt organiserande, det levande. När världen en gång äntligen fattat den dynamiska samverkans stora utväg för denna stjärna, som ännu går som ett rått kålhuvud i rymden, den dagen står människosläktet vid början av sin fullkomlighet: Den äverintellektuelle, sunde nomaden. (Resor utan mål)
Jag vill påstå att Martinson är en av få författare i världslitteraturen som har sett att "rätten att färdas" borde vara en av människans grundläggande existentiella rättigheter. Martinson, som få andra, identifierade långt före sin tid den konflikt som i dag rasar mellan dem som stänger sina gränser och dem som vill kunna söka ett bättre liv för sig och de sina bortom gränserna. Man skulle kunna uttrycka det så att Martinsons tänkta globaliserade värld inte bara gällde fri rörlighet för varor och ting, utan först och främst för människor, så som det borde vara. Han förstod att världen skulle se helt annorlunda ut den dag då alla gränser var öppna för alla, då världsnomaden var verklighet och inte utopi.
För samtidigt är det viktigt att lägga märke till att den "överintellektuelle, sunde nomaden" sällan uppträder i Harry Martinsons böcker. De resenärer man möter är de som finns i verkliga livet, och även de måste ha rätt till sin egen litteratur, en litteratur utan nationsgränser, utan flaggor, utan hemmahamn, utan jord, men ofta med en obruten horisont. Det är den litteraturen som Harry Martinson erbjuder. Som en av de få bejakar han på allvar rätten att färdas och att välja sin identitet, både i litteraturen och i verkligheten. Det är också den rätt som i dag värre än någonsin blir mer och mer kringskuren. Det är därför en rätt som behöver försvaras, mycket mer än rätten att äga jord och förhindra andra att nyttja den.
MARTINSONS LYRISKA SÄTT ATT SKILDRA HAVET
Slutligen, och minst lika viktigt, så är ju Martinson, till skillnad från många andra havsskildrare, poet. Därför kan han som få andra även beskriva själva havet, dess oändliga och ständiga förändring, dess skönhet och grådaskighet, dess färgkarta och vidder. Det är bara Martinsons, tror jag, som skulle kunna skriva att "Svävarna bara sväva, likt brodösväsen över den ändlösa duken, och ur gryningen stiger solen, en flammande guldros på morgonmolnets buske." Det är inte heller många, kanske ingen, som skulle kunna beskriva en cyklon som Martinson:
Cyklonen kommer som ett formlöst rytande urtillstånd, ett vindarnas formlösa vanvett. Man avläser dess bild i de blixtrande molnen, som tyckas brinna som dånande petroleum över skeppet. [...] Över oss rulla åskornas förfärliga tunnor, kasta eldkablar ur sina sprund och uppfylla allt hav innanför horisontrundeln med ultravit elektrisk terror. [...] Slagregnet faller som en fasa, genomkorsat av blixtarnas flammande eldlinor. Sjön ökar och plankplatåerna vecka sig upp till pucklar och dalar. [...] Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckts eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar.
Att skildra havet i ensamt majestät utan att samtidigt berätta om människan som ser det är förmodligen bara möjligt i poesi eller i poetisk prosa.
Men om det nu skulle kunna tänkas ligga något riktigt i de tankar som jag ovan gjort mig till talesman för, vilket jag inte är helt och hållet säker på, hur ska vi då förstå vad Martinson skriver i Resor utan mål:
Här slutade sagan. Ty så är det med livet och med målet; det slutar liksom mittpå havet, och börjar liksom mittpå havet, och målet är liksom mittpå havet.
Kanske, möjligen, därför att sagan, det vill säga berättelsen, det vill säga romanen, inte är möjlig mittpå havet. Kanske var det också därför som Martinsons resa efter hand blev mer en inre resa än en geografisk. För en författare kan havet visserligen vara en stor inspirationskälla, men bara på avstånd, bara som dröm och längtan bara som symbol på något annat än sig självt, något som har med vårt liv som människor i land och till sjöss att göra. Som verklighet är havet sig självt nog. För den som befinner sig mittpå havet är det fullt tillräckligt att betrakta dess skönhet, att slåss mot dess krafter och att leva utan att skriva om det.
Den berättande litteraturens yttersta ämne är människan, inte naturen. Den fråga som all stor litteratur ställer och måste ställa är hur människan kan vara, bli och förbli mänsklig. Därför finns det inte heller någon maritim romankonst i ren form. Därför är det viktigaste och intressantaste i stor maritim litteratur de människor som befar havet, inte havet som sådant. Och just därför läser vi fortfarande Resor utan mål och Kap farväl. De är om inte allmänmänskliga, så åtminstone i allra högsta grad mellanmänskliga. De ställer frågan om hur vi vill vara människor, om vi vill fortsätta vara sådana som omständigheter och val har gjort oss till.
För några år sedan höll jag ett föredrag på Harry Martinson-sällskapets årsmöte. Efter föredraget kom en äldre herre fram till mig och presenterade sig som Helge Olsson, numera pensionär och poet på sina lediga stunder, annars före detta skeppsingenjör, före detta sjöman och framför allt före detta eldare. Han berättade för mig att han och hans tidigare skeppskamrater hade varit nära att spricka av stolthet när Harry Martinson fick Nobelpriset, till skillnad, som bekant, från en del av kultureliten som väl aldrig hade sett verkligheten i vitögat och som därför inte kunde känna igen den. För det första, sa Helge, var han och hans före detta kolleger stolta för att det var "en av dom" som hade fått Nobelpriset, en koleldare som en gång i tiden inte hade varit vatten värd, längst ner i fartygshierarkin med ett arbete som ingen i dag skulle vara beredd att utföra. För det andra, för att Harry Martinson genom sina reseskildringar hade gjort det till något "fint" att vara eldare, för att han hade givit kolskyfflarna ett människovärde. Och vad mer kan man begära av en författare än att han ger en röst åt dem som inte har någon, ett människovärde till dem som aldrig tillerkänts något?
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
