Livet i rymdens öde hus

Aniara

och den nutida astronomins på kosmos

I GLASKLAR ÄNDLÖSHET

Dödsrymd (sång 3), skräckstel rymd (4), rymdens öde hus (9), den tomma och sterila rymden skrämmer (10), ett gränslöst/ i omätbara avstånd utlagt Hades (10), genom svindelklara rymder (19), den gåtfullt stora rymden, där allt får plats att bara evigt fala (39), de oerhörda svalgen (61), Nej, låt oss slippa plåga att förklara/ med mått de svalg som slukat Aniara (70), rymdens hav (55, 75 bl.a.), Hur väldig är ej rymden, hur mäktig ej dess gåta, hur liten inte jag, ändlöshetens stup, ett ljusår är en grav (82), helt till brunn förvandlad nedåtstupande (91), fasans hal (95), dödens hav (100), tomma rymdens natt vårt enda hem/ ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde (102). Av denna uppräkning kan man också ana att känslan av utsatthet i rymdens fasansfulla tomhet inte avtar genom verket, det är snarare fråga om motsatsen: en stegring. Sången efter Isagels död börjar:

När den man älskat nått till dödens dörr
står rymden hård och grymmare än förr
 
Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas
och aldrig mera skall vår själ förlossas
ur detta grepp den onda rymden har. (89)

Och i början av det tjugofjärde året bröt
tanken samman, fantasin dog ut.
Förkrossad av det ständigt ofattbara
hos en galaktisk stjärnrymd utan slut,
föll varje dröm till föga (97)
 
Och ändå, i den 100:e sången summeras:
(Ty rymdens grymhet övergår ej människans.)

En bild av rymden är mer genomförd än andra i verket - rymden som glas eller kristall. Redan i den fjärde sången stänger solsystemet "sitt grindvall av den renaste kristall" och överlämnar människorna ombord på Aniara åt "skräckstel rymd" och "glasklar ändlöshet". Den tionde sången börjar:
 
Den tomma och sterila rymden skrämmer.
Glasartad är dess blick som omger oss
och stjärnsystemen stå orörligt stilla
i skeppets runda fönster av kristall.

Sången fortsätter senare:

Allt ter sig som om allting stelnat fast
och frusit in i evighetens berg
likt diamantkorn i en bergkristall
som håller ändlösheten innesluten
i alla avstånds klart massiva hall.

I den välkända trettonde sången får glasbilden en annan karaktär i chefsastronomens föreläsning:

Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande, ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.
[ -- ]
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.
 
Men när glasbilden återkommer senare i verket är glaset, synes det, demonstrativt dött:

I allt för klara rymder blickar skräcken
och genomskådar utan tankar allt.
Till skänks är rymdens glasigt klara död.
Till skänks är tomheten som underlättar
det meningslösas genomsiktlighet. (74)

Kristallen anknyts till döden också genom en bild av själva rymdfarkosten:
 
Som i en jättekista av kristall
såg alla, nästan alla vart de fördes
ty allt var fönster nu mot fasans hall (95)

Och i den allra sista sången läggs bilderna samman på ett slutgiltigt sätt:
 
Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav. (103)

Bilderna av rymden som ett glasartat medium har sin grund i antika och medeltida föreställningar, men också i modern fysik: den allmänna relativitetsteorins bild av rumtiden, och elementarpartikelfysikens bild av vakuum. Utan tvekan har Martinson, som Tord Hall påpekat, hämtat inspiration från relativitetsteorins fyrdimensionella "Einsteinkristall", som rumtiden ibland benämnts, där rummets geometri, t.ex. dess krökning, bestämmes av massornas infrysta spår genom rumtiden. Den tionde sången ger en vetenskapligt sett betydelsemättad beskrivning av detta. Enligt egen uppgift har Martinson till den trettonde sången inspirerats av Paul Diracs generalisering av kvantmekaniken från början av 1930talet, där den första antipartikeln, positronen, framgångsrikt förutsades som ett slags hål i ett hav av negativa energitillstånd.
 
I den moderna partikelfysikens bild av vakuum uppkommer och förintas ständigt och överallt par av partiklar och antipartiklar. Förekomsten av dessa "virtuella partiklar" är inte bara en ren tankekonstruktion - de har kunnat påvisas genom effekterna på atomernas energitillstånd. Faktum är att detta fält av vakuumenergi tycks bidra på ett dominerande sätt till universums dynamik - det är troligen detta som avgör hela universums utveckling, mer än något annat. Detta är i själva verket ett kardinalproblem för modern kosmologi: för att man inte skall tvingas anta att universum är utomordentligt speciellt avvägt måste dessa vakuumfält på okänt sätt neutraliseras eller ledas bort. En rest av denna "vakuumenergi" har dock kanske kunnat spåras under de senaste åren genom upptäckten att universums expansion accelererar - ett i sig grandiost fenomen vars natur inte är klarlagt men som brukar tillskrivas en hypotetisk "mörk energi". All denna kryllande aktivitet i vakuum ställer oss alltså inför svåra och olösta problem.

Också i andra avseenden är rymden mer fylld än den föreföll för de flesta forskare på Martinsons tid. En sekund från begynnelsen frigjordes neutriner i den heta expanderande gröt av gas och strålning som universum då bestod av. Neutrinerna är oladdade och mycket lätta partiklar som alltsedan dessa dagar genomströmmar världsalltet. Undersökningar av galaxernas rörelser i galaxhoparna tyder också på att där finns starkare tyngdkraftsfält än man kan förmoda, starkare fält än de galaxer man ser kan ge upphov till. Det verkar som om mer än 90 procent av universums materia, har undgått upptäckt - man ser bara dess verkningar genom tyngdkraften. Vad är detta för en "mörk materia"? Det kan vara svarta hål, kanske mycket stora mängder av relativt små sådana, bildade i universums begynnelse. Detta skulle i efterhand ge en förstärkt betydelse av Martinsons term "fotofagen" - ljusätaren - som förekommer på flera ställen i Aniara med betydelsen rymden mellan stjärnorna. Den mörka materien kan också möjligen vara neutriner från Universums första sekund, men troligare rör det sig om partiklar av ett annat slag, som partikelfysikerna ännu inte upptäckt men antar bör finnas av symmetriskäl - "supersymmetriska" partiklar, som t.ex. ljuskvantums, fotonen, supersymmetriska partner fotinen. Liksom neutrinerna växelverkar de mycket litet med vanlig materia - ett mycket stort antal sådana partiklar genomströmmar oss varje sekund utan att vi märker något - men de bör ha en ganska stor massa och utövar därför tyngdkraft. Denna mörka materia står för det mesta av universums massa. Det är avvägningen mellan gravitationen från den mörka materien och accelerationen genom den mörka energin som avgör frågan om universum är ändligt eller oändligt, och om den kosmiska expansionen fortsätter i evighet, eller om den i sinom tid skall vändas till "en stor kross". För närvarande ser det ut som om den mörka energin har övertaget och universum kommer att skingras allt snabbare.

"Rymdens hav" tycks djupare och rikare än på 1950-talet. Det vi ser i universum har liknats vid flyktigt skum på ytan av en osynlig ocean. Bilder av rymden som ett genomskinligt medium har också blivit vanliga, både i populärvetenskap och i skönlitteratur under de senaste decennierna. Ett tydligt exempel på detta, där inspirationen från Martinsons Aniara också är uppenbar, är Göran Sonnevis Det omöjliga.

I Aniara blir rymden själv en metafor, en bild av människans inre tomhet. Det är också intressant att se hur den fiktive berättaren i verket småningom själv börjar använda rymden, och de bilder han funnit för att skildra den, som metaforer, främst för att beskriva det inre tillståndet hos människorna ombord:
 
Nu såg jag nyckeln men som genom murar av rymdklart glas och milsjup bergkristall

Så står det i den 33:e sången, när mimaroben på tredje året efter Mimas död "såg in i transtomierna för lagen/som föreskriver uppgång eller fall". I 57:e sången heter det, med anledning av Libidels självmord:
 
Vårt rysande samvete knöt sig
i cyniska rymder förfrostat.
De rostfria gravvalven slöt sig
i rymder där kärleken rostat.

Ett annat exempel är slutet på sång 74:
 
Med klarhet utan gräns har rymdens hav
när du i sömnen låg din illusion förkrossat
och skräckens eget ljus som sol framblossat.
 
Ett annat förfärande exempel finns i den 100:e sångens sista strof, som inleds med den redan citerade raden "Ty rymdens grymhet övergår ej människans". Senare heter det:
 
Fånglägercellen ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring
människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.

Vår belägenhet är så här utsatt, också bokstavligt talat. För de flesta är detta tydligare nu än på Martinsons tid, och jag tror det är väsentligt att också ta till sig och behålla detta yttre perspektiv vid läsningen av verket.

BITTRA STJÄRNORS STING

Fast rymden runt omkring är evig natt
så stjärnklart kall att de som ännu bo
i Doris dalar aldrig sett dess make (7)
 
Stjärnornas oföränderliga nålvassa "stirrande", opåverkat av luftrörelserna i jordatmosfären, är också en iakttagelse som gjorts av flera astronauter. I Aniara återkommer den bilden många gånger - och tidigt utförd för Jorden (eller Solen?) själv:
 
Den sköna Doris, nu på sjätte året
alltmer förvandlad till en fjärran stjärna,
en sol som gnistlik bränner i mitt öga
och sticker in sin ändlöst långa guldnål
i hjärtat genom svindelklara rymder
hon brände bredare när hon var nära,
men stinger djupare när hon är fjärran.(19)

Till iakttagelsen av dessa "bittra stjärnors sting" (103) kommer så erfarenheten att de stirrar in i Aniara från "rymdernas klara och stirrande natt". Berättaren lyckas med stora svårigheter förfärdiga bildskärmar som skyddar gondoldern mot denna insyn:
 
avskärmad från de oerhörda svalgen
som nu ej längre kunde oss bestirra
så som den gjort i nio långa år
med lansars sting och nålars vassa ljus. (61)

Men detta projekt rinner ut i sanden och bilden av de stirrande stjärnorna återkommer flera gånger:

Blott stjärnor millioner mil ifrån
sågs stirra in i kistan som drog fram
i rymderna (95)

Drömmen att ändå nalkas en stjärna återkommer i flera sammanhang. Den personifieras i det fromma utvandrarparet från Gond som ofta sågs i utsiktsrummet
 
med sina knyten
tillreds som om de väntade på landning.
[ --- ]
De två behöll sin rörande förväntan
och sågo lugnat hän mot Lyrans land. (63)

Harry Martinsons val av Lyrans stärnbild som den destination mot vilken Aniara är på väg har kommenterats av Tideström, med hänvisning till stjärnornas kör i Atterboms Lycksalighetens ö.

Lyssna! - Svan och Lyra
ropa dig hit opp!

Så sjunger Atterbom. Till diktkonsten som ide skall vi aldrig nå, tycks Martinson mena. För en astronom ligger det nära till hands att påminna om att det mål som solsystemet är på väg mot i förhållande till omgivande stjärnor, med en hastighet av cirka 20 km/sekund, ligger i Herkules stjärnbild nära Lyran. I sammanhanget lägger vi också märke till att Aniara efter 20 års resa (sång 2) påstås ha nått 16 ljustimmar från solsystemet. Denna hastighet blir omräknat cirka 30 km/sekund, vilket överensstämmer med den hastighet Jorden har i banan kring Solen, och alltså är av samma storleksordning som den hastighet med vilken Solsystemet rör sig mot Herkules stjärnbild.
 
Tanken på att någon gång i framtiden komma nära en stjärna igen får ett på en gång skrämmande och idylliskt uttryck i den 24:e sången:
 
Om tusen eller myriader år
skall någon fjärran sol ta fatt en mal
som flyger in mot henne som mot lampan
en gång i höstens tid i Doris dal.

Frågan aktualiseras med samma bild i den 87:e sången:

Så kom vi till exempel ganska nära
en okänd sol, en halvutslocknad granne
till den som härligt sken i Doris dalar
och Isagel kom in till mig och sade:
Hur ska vi, käre? Bör vi eller icke?

Jag svarade att tiden nog var mogen
men rymden var ju dock en öppen fråga.
Vi gjorde därför kanske klokt om malen
ännu en tid höll undan för den låga
som härmed erbjöd sig som vår kremator.

Och Isagel lät allt bero vid detta
men hennes ögon lyste som av fosfor
i vrede som i denna stund var helig.

Tanken att vi i solens nära omgivning skulle ha en svagt brinnande liten dvärgstjärna är inte ny. Tecken på störningar i de yttre planeternas banor har varit grunden för dessa spekulationer. Under de senaste årtionderna har iden aktualiserats och stjärnan har t.o.m. fått ett provisoriskt namn: Nemesis.
 
Döende stjärnor beskrivs i ytterligare två sånger i Aniara. I sång 55 spatserar man på stardäck för att
 
se en novas brand vars sken oss når
ur slingorna i Berenikes hår.

Och astronomen - ödmjuk i sin gärning -
beskriver hur en världsrymd spelar tärning
i fjärran solsystem med heta novor som
trötta på att evigt offra gåvor
åt fotofagen plötsligt bryta samman
och i ofattbar vrede slunga flamman
av en förbrukad kärleks sista lågor
i fotofagens otacksamma vågor.

Orden om hur världsrymden spelar tärning vid novaexplosionerna är inte helt klargörande. En stjärnas slut som en supernova är troligen inte alls en slumphändelse, även om avbalanseringen mellan de mekanismer som avgör om det skall bli en explosion eller en total kollaps av den döende stjärnan har visat sig vara mycket intrikata. En intressant bakgrund till Martinsons ord kunde vara en novell av Frank Heller, som skrevs några år tidigare. På basis av den endast skenbara analogin mellan Bohrs atommodell och ett solsystem, byggs hos Heller en historia om en civilisation på en elektron i en atom som förintas genom ett "supernovautbrott" av atomkärnan, skapat genom ett experiment i ett laboratorium på Jorden. Ett radioaktivt sönderfall av en atomkärna är typexemplet på en kvantmekanisk slumphändelse.

Ungefär samtidigt med att Aniara skrevs slutförde Margaret och Geoffrey Burbidge, William Fowler och Fred Hoyle sitt stora arbete om grundämnenas uppkomst, där de visade att exploderande stjärnor, supernovor, under själva explosionerna byggde upp en stor del av de tunga grundämnen som Jorden och vi själva består av. Även om det aldrig var Martinsons avsikt är det svårt att inte associera till detta vid läsningen av orden om "en förbrukad kärleks sista lågor".
 
I Aniaras 77:e sång ges en suggestiv och mycket initierad bild av en slocknad stjärna, av allt att döma en svalnad vit dvärg. Orden "svart" och "mörker" upprepas oupphörligen:
 
en kolsvart sol, som namnlöst slocknad är,
en svartklädd sol på rymdens kyrkogård
på en gång svartnat lik och solgravvård[...]
 
Den är ett mörkt och klotrunt jätteberg
djupt i vars tunga grotta lampans ande
för länge sedan dog i mörkrets famn
och stängd av kolsvart slagg hålls innefrusan
i ljusets grav, i glömska utan namn.

De sista raderna får en nutida lösare att tänka på svarta hål, som enligt den vanliga uppfattningen idag torde vara det mest sannolika slutstadiet för de tyngsta stjärnorna. En annan sång som ger associationer åt liknande håll är den 62:a, där

solar på oss se
med skenbart lugn i blicken fast vi vet
hur de med åsklikt dön på röntgenbål
sig vältra runt i evighetens hål.

Även om de svarta hålens idéhistoria går tillbaks 200 år till Laplace, är det inte förrän under de tre senaste decennierna som de kommit att åberopas för att förklara astronomiska observationer. Upptäckten av ett annat hypotetiskt slutstadium i stjärnors utveckling, de bisarra neutronstjärnorna år 1968, ledde snart fram till ganska allmän acceptans också av de svarta hålen. Den oerhörda deformationen av rumtiden i de svarta hålens närhet har egenartade konsekvenser för tiden. Den spekulativa men tänkbara möjligheten att man genom svarta hål kan resa till helt andra tider och platser, eller t.o.m. till andra universa, är också en fascinerande omständighet, numera ymnigt exploaterad i sciencefictionlitteraturen. Trots allt vill man inte beklaga att dessa möjligheter knappt ens var tänkbara när Aniara skrevs. I och för sig hade Martinson säkert förvaltat dem väl, men de astrofysiska inslag som nu förekommer i verket, inklusive den svarta döda stjärnan, är vanligare, mindre exotiska än många av de märkliga upptäckter som gjorts under de senaste 30 åren. Aniaras fenomenvärld är också rymdens vardagsvärld - de modernare och mer exotiska fenomenen som pulsarer, svarta hål, kvasarer, kosmiska strängar osv. är sällsyntare. Dit hade Aniara aldrig nått, lika lite som till Lyrans stjärnor.

Om man ser tillbaks på 50-talets astronomiska världsbild, och jämför med den bild vi har idag, är perspektiven ganska annorlunda. Den tidens bild var statisk, nästan oföränderlig, i jämförelse med dagens, som mer framhåller processer och förlopp, ofta dramatiska med komplicerade återkopplingar och framväxter av rika strukturer. Fenomenrikedomen i dagens bild av Universum är påfallande. De analogier som väljs idag, också i rent vetenskapliga presentationer, är ofta biologiskt inspirerade, medan de tidigare ofta hämtades från mekaniska, eller t.o.m. maskintekniska, sammanhang. Med det syfte som Martinson hade i Aniara var kanske den då förhärskande världsbilden en lämpligare bakgrund än dagens. Till det kommer att en del av de populariseringsansträngningar som gjorts kring astronomin under de senaste decennierna bl.a. har haft det mer eller mindre uttalade syftet att skapa någon slags "hemkänsla" i Universum. Man talar t.ex. gärna om "vår hemgalax" Vintergatan, om Solens eller Vintergatans "närmaste grannskap", om Vintergatans "syster" i Andromeda, om Virgohopen, "vår galaxhop", osv. Denna familjäritet är främmande för Aniara och motverkar i viss mån dess syfte.

FÅTT DEN IDÉN ATT GÅTAN HAR STRUKTUR

Samtidigt måste man betyga att tanken varit oväntat framgångsrik.
 
I Aniara finns några överdådiga skildringar av matematiska upptäckter; de tycks för övrigt vara de enda ljuspunkterna i berättarens tillvaro sedan Miman dött, vid sidan av kärleksmötena med några av kvinnorna ombord. Men de färgas alltid av besvikelser. Ett sådant tillfälle är när mimaroben, i sina försök att reparera Miman sett "in i transtomierna för lagen/som föreskriver uppgång eller fall":
 
Vid denna upptäckt blev jag nästan galen.
En djupt overklig glädjes hemska rus
förvandlade min själ till rymd och öga
på en och samma gång i alltets hus. (32)

I den 39:e sången gör Isagel en viktig upptäckt om Jenderkurvor:
 
Hon skrek av glödje, tryckte till sitt hjärta
den livligt sprattlande ingivelsen
som född av henne lyckligt hade avlats
i kärlek till De stora talens lag.
[--- ]
Om denna upptäckt gjorts i Doris dalar
[...] så skulle den med ens ha märkligt vidgat
och djupt förvandlat hela goptaläran. Men här
[---]
kunde hennes upptäckt aldrig bli
till något fruktbart

En annan central upptäckt, redovisas i förbigående i samband med en föreläsning för rymdkadetter i gopta-lära som berättaren håller med en "helt ynkelig röst":

Först med den nya tidens omvärdering
och nya vidgningar av tensorläran
blev vägen klart beredd för möjligheten
att finna den fördelta symmetri
som enligt formeln gopta genom qwi
klart hyfsades och blev till verkligt gagn
vid varje längre färd med himlens vagn.(62)

Tideström uttyder den märkliga formeln "gopta genom qwi" som frågan: "Den hemlighetsfulla skönheten (gupta = det dolda, det hemlighetsfulla på sanskrit) i de matematiska strukturer som fysikerna återfinns i universum - genom vem (qwi=qui) har den kommit till? Men kadetterna reser sig och går till en lektion av "den samlat trygge Twelander" om goldonderbygge.

Ett annat liknande fall är utropet från chefsastronomen:

O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskeppp är:
en liten blåsa i Guds andes glas. (13)

Dessa nya upptäckter är alltså, till syvende och sidst, av mindre värde. Den överskuggande insikten om det begränsade värdet av upptäckterna summeras i den näst sista sången:
 
Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder. (102)

MÄNNISKAN, ASKANS KONUNG

En debatt om forskarnas ansvar började ju omedelbart efter bomben över Hiroshima. Den fördes långt utanför forskarnas egna led internationellt, men också i Sverige, och pågår för övrigt fortfarande. Av problemet syns oväntat litet i Aniara. Visserligen framgår i sång 6 att fototurben (dvs. det förödande kärnvapnet) var sakligt förberedd i torra formler men:

ingen finns att skylla på.
Ansvarsmännan? Döda.
Tillskyndarna ha flytt i tid. (6)

Att vetenskapen är medskyldig till katastrofen antyds också på flera andra ställen, t.ex. i sång 64:
 
Vishetens sten
gömd i geniets slaktmask
sköts in i hjärtat på Xinombras stad
som dog för tredje gången.
O, detta smycke.

Kritiken mot vetenskapen är dock oprecis, i jämförelse med den vördnad eller sympati som bestås Isagel, astronomerna, och även i viss mån Tankens vän (44) liksom talmängdsmannen (47). Medlemmarna av uppfinnarkåren - som den onde diktatorn Chefone vårdar kontakterna med (54) - måste tydligen tvingas till samarbete, någon som frivilligt erbjuder vetenskap och teknik för onda syften har inte personifierats i Aniara. Däremot har föraktet för vetenskapen fått personlig och mycket osympatisk gestaltning, t.ex. hos Chefone själv och hos den "stryktäcke rymdsnobben" i sång 55 som lyssnar på astronomen med förakt och en trött "rymdgrimas". Till och med inledningen till den olyckliga resan känns lite undvikande, inte bara bokstavligt talat. Med nödgiven för asteroiden Honda (Hondu är för övrigt ett äldre namn på den ö på vilken Hiroshima ligger) får man nästan intrycket att Martinson menar att atombomben över Hiroshima i och för sig var nödvändig, i det läge man befann sig.
 
Ett mer generell orsak till katastrofen tillskriver Martinson klyvnaden mellan känsla och tanke:

Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod. (18)

Denna civilisationskritik, som kanske särskilt drabbar vetenskapen och tekniken, påminner om den som under senare tid utförts av Georg Henrik von Wright. Kanske är det mycket begärt att Martinson, med sin vurm för kunskapen i allmänhet och för naturvetenskapen i synnerhet på femtiotalet skulle ha varit mer kritisk mot dess skapelser. Dessutom är det kanske rimligt att mimaroben, Martinsons talesman i Aniara, i egenskap av tekniker, själv kände sig ganska oskyldig till vetenskapens och teknikens katastrofala konsekvenser för Doris dal.

Långt större ansvar lägger Martinson på den politiska ledningen. Dödsattesten i sång 94 över Chefone från Xaxacal är tydlig:
 
golvet där han suttit gladdes.

Men främst är det människan i allmänhet och hennes känskyla som kritiken drabbar i Aniara.

Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
(100)

I det fruktansvärda sång 79 får detta ett starkt uttryck:
 
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
 tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.

... KÄRLEKENS SOMMARSTJÄRNA, MIDSOMMARTIDERNAS BLOMMA

Flyktig är lyckan - en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.