Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Romerna mer utstötta än andra minoriteter
Att Havel fokuserade på just de romska grupperna är inte så konstigt. Grupperna har genom historien varit ytterst utsatta och sårbara och deras medlemmar har blivit föremål för de flesta former av diskriminering och exkludering. Romerna har heller ingen egen stat eller någon effektiv nationell rörelse som på ett slagkraftigt sätt kunnat försvara deras intressen, något som skiljer ut dem från flera andra exil- och diasporagrupper i dagens moderna samhällen. En diskussion kring just romernas förhållanden kan således utgöra en kritisk prövning av de rådande minoritetspolitiska riktlinjerna i olika europeiska länder och de antaganden som där har gjorts om minoritetsbegreppets innebörd.
Att just president Havel yttrade ovanstående ord har en speciell signifikans inte minst i hans eget hemland och i dess närområde. Det är vida bekant att situationen för de romska grupperna varit särskilt prekär i länder som Tjeckien och Slovakien. I Tjeckien utgör för övrigt romerna närmare tre procent av befolkningen och de utsattes - inte minst efter järnridåns fall - för aggressiva diskrimineringshandlingar från politiska subgrupper men även från mer etablerade kretsar och myndighetspersoner.
De romska gruppernas aktuella och historiska förhållanden i både Väst- och Östeuropa har föranlett ett alltmer stegrat intresse kring deras sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förhållanden. EU har numera en mer intensiv diskussion kring de diskrimineringsproblem som kännetecknar romernas vardag inom bland annat arbetsmarknaden och utbildningsväsendet. I ljuset av den pågående europeiska integrationen har romernas förhållanden mer och mer betraktats som gemensamma europeiska ansvarsområden, vilket avspeglat sig i internationella arbetsgrupper och i förslag på gemensamma handlingsprogram. I samband med de nya medlemsstaternas inträde i EU under 2004 och under efterkommande år, kommer också säkerligen romernas situation att ytterligare uppmärksammas i och med att dessa grupper erfarit en särskild allvarlig diskriminering i de forna öststaterna. I länder som Rumänien och Bulgarien finns det också stora romska grupper och viktiga villkor för dessa länders framtida inträde i EU kommer troligtvis att bli staternas behandlande av minoriteter i allmänhet och de romska grupperna i synnerhet.
I Sverige har även romernas situation lyfts fram på ett mer märkbart sätt under senare tid. I exempelvis en debattartikel i Dagens Nyheter (16/3 2004) argumenterar diskrimineringsombudsmannen (DO) Margareta Wadstein och projektledaren Lars Lindgren att lagändringar måste göras för att tillgodose romernas behov och intressen. I artikeln propagerar författarna för en positiv särbehandling av de romska grupperna med syfte att befrämja deras delaktigheter och egenaktiviteter i det svenska samhället. Just denna kontroversiella metod (som i flera andra fall har visat sig klart olämplig) kan anses vara speciellt rimlig när det gäller romerna i och med deras mångfacetterade diskrimineringshistoria - inte minst då inom utbildningsområdet. Romerna utsätts fortfarande för en bred social diskriminering och fördomsfulla attityder från majoritetsbefolkningen vilket avspeglar sig i alla de anmälningar som kommer till diskrimineringsombudsmannens bord. Utbildningsnivån hos många romer är låg och många av dem går arbetslösa. De romska gruppernas saknar också i flera fall de institutionella nätverk som andra minoritetsgrupper har, något som har hämmat den politiska aktivismen.
DEN NYA SVENSKA MINORITETSPOLITIKEN
Vissa trevande och stegvisa förbättringar för romer i länder såsom Sverige har dock kunnat skönjas under senare tid. I slutet av 1999 fick Sverige nämligen en ny minoritetspolitik som började implementeras efter millenieskiftet och som redan haft en del betydelsefulla konsekvenser för de romska gruppernas politiska förhållanden. Den svenska riksdagen antog då en minoritetspolitisk proposition som innebär att fem grupper definieras som nationella minoriteter i Sverige. En bakgrund till denna nya minoritetspolitik är Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels eller minoritetsspråk. Urbefolkningen samerna samt de historiska minoriteterna sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar tillerkändes genom beslutet en rad särskilda rättigheter och förmåner inom språk och kulturområdet, inte minst inom utbildningsväsendet. De språk som den nya minoritetspolitiken har erkänt som minoritetsspråk är samiska (alla former), finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani chib och jiddisch. Samer, sverigefinnar och tornedalingar som är geografiskt koncentrerade i de norra delarna av Sverige har också genom reformen rätt att få tala på sina egna språk med de statliga myndigheterna.
Fortfarande är dock denna minoritetspolitiska reform i sin linda och det återstår att se vilket reellt stöd som statsmakten är villig att satsa inom de nämnda områdena. Alla dessa fem nationella minoritetsgrupper har visserligen upplevt olika former av diskriminering genom historien. Det är emellertid inte för mycket sagt att hävda att just de romska grupperna har haft speciella diskrimineringsproblem inom de flesta samhällssektorer, diskrimineringsproblem som skiljer sig från de övriga gruppernas både när det gäller omfång och intensitet. Denna "multidimensionella" diskrimineringsverklighet särskiljer romerna från exempelvis sverigefinnarna och tornedalingarna genom att de sistnämnda minoriteterna i huvudsak har kämpat för att få språk- och kulturrättigheter beaktade (och få ett slags gottgörelse för tidigare diskrimineringar inom exempelvis språkområdet). Samerna har förutom dessa krav haft särskilda krav på speciella egendoms- eller landrättigheter, t.ex. när det gäller jakt och renskötsel. En viktig punkt på samernas kravlista är att Sverige skall skriva under ILO:s konvention om ursprungsfolk. Den judiska befolkningen har också i vissa lägen erfarit en social diskriminering och dess medlemmar har även utsatts för fysiska hothandlingar i ljuset av den antisemitism och antisionism som fortfarande frodas i vissa samhällsmiljöer, strömningar som särskilt accentueras i samband med de stegrade konflikterna mellan palestinier och israeler.
Med alla dessa kvalifikationer kan man dock säga att ingen av de nämnda nationella minoritetsgrupperna i dag har samma slags problem som de romska grupperna eller upplever problemen i samma utsträckning. I de flesta fall är de föregående nationella minoritetsgrupperna väl integrerade i arbets- och utbildningssektorn och har relativt starka institutionella nätverk som kan lobba för deras intressen i olika politiska sammanhang. Ett mer organiserat samarbete över gruppgränserna i frågor som förenar de skilda grupperna lyser också med sin frånvaro vilket är särskilt allvarligt i och med att en del gruppers framgångar kan betraktas som positiva förebilder för andra gruppers strävanden. Den svenska regeringen har under de senaste åren försökt lyfta fram de romska frågorna på ett mer märkbart sätt bland annat genom inrättandet av Rådet för romska frågor vilket är ett rådgivande organ till regeringen. I detta rådgivande organ ingår representanter från Svenska romer, Kalderash, Lovara, Kaale-finska romer och Arli - grupper som sinsemellan uppvisar olika kulturella karakteristika såsom språk och religion. Vad de dock har gemensamt är en likartad diskrimineringshistoria där majoritetsbefolkningen urskiljt grupperna från det övriga samhället och utsatt medlemmarna för olika former av social diskriminering.
Flera individer ur de romska grupperna är dock relativt nyanlända - exempelvis flyktingar och asylsökande från Balkan. En kritisk fråga som då kan ställas är på vilket sätt de grundläggande principerna i den nya minoritetspolitiken (som främst varit inriktad på historiska, nationella minoriteter) kan göras tilllämpliga även på dessa nyanlända medlemmar. Oavsett svaret på denna fråga kan man dock ändå hävda att den nyinrättade minoritetspolitiken har presenterat nya politiska möjligheter för den romska befolkningen i Sverige, möjligheter vars positiva värden inte bör underskattas på detta stadium.
DE ROMSKA GRUPPERNAS HISTORIA
De romska grupperna i dagens värld har enligt flera källor uppskattats ha cirka elva-tolv miljoner medlemmar. Det stora flertalet återfinns i Europa med en särskild koncentration i Öst och Centraleuropa inklusive Balkan. I Sverige återfinns det cirka fyrtio till femtiotusen romer inklusive "resande". Det är dock svårt att göra exakta bedömningar av hur många som är medlemmar i de romska grupperna i och med att flera länder saknar officiella etniska klassifikationer och en säker befolkningsstatistik. Flera romer har också velat dölja sin grupphärkomst på grund av rädslan för att utsättas för diskriminering från majoritetsbefolkningarnas sida. Vad som vidare kan sägas är att det finns en rad olika gråzoner när det gäller gruppavgränsningar och det finns också klara politiska intressen i olika länder (och bland skilda grupper) att överskatta respektive nedtona antalet medlemmar.
Variationer i benämningarna av romer är legio. Den i flera fall självvalda benämningen hos många gruppmedlemmar är i dag "rom" (av sanskrit dom = man eller människa) trots att sinti är en mer vanlig benämning hos de grupper som återfinns i Tyskland och i Centraleuropa efter området Sind i nuvarande Pakistan. Begreppet rom kontrasteras mot gaje (eller gadje) vilket betecknar de personer som ej är romer. Zigenare är fortfarande ett vanligt språkbruk vilket bland annat visar sig genom den svenska Nationalencyklopedins artiklar. Uttrycket zigenare uppfattas dock i dag av många människor vara alltför negativt värdeladdat på ett liknande sätt som neger eller lapp när det gäller de svarta amerikanerna och samerna. När romska frågor behandlas dyker också benämningar som "tatater"och "resande" upp, benämningar som har skilda historiska förankringar och värdeladdningar samt varierande referenser.
En grund för benämningen "rom" är att modersmålet för många romska grupper är romani chib som är ett indoeuropeiskt språk besläktat med språken hindi eller punjabi. Under senare år har romska grupper runt om i världen försökt att standardisera detta språk och kodifierat grammatiska system på ett mer explicit sätt, något som varit svårt i och med språkets många varianter och dialekter. Det säger sig självt att de talade romska språken sinsemellan uppvisar en hel del skillnader i och med att de romska grupperna varit så utspridda runt om i världen och att de därigenom infogat många låneord från de nya bosättningsmiljöerna. Inställningen till att göra språket till ett officiellt minoritetsspråk har också skiftat bland romerna i och med att den officiella minoritetsstatusen innebär att språket blir tillgängligt för omvärlden på ett helt annat sätt än tidigare. En del har ställt sig tveksamma till utvecklingen mot ett officiellt minoritetsspråk därför att de därigenom skulle förlora "den hemliga dimensionen" hos ett viktigt symbol och identitetsskapande fenomen, en hemlighet som sammansvetsat de olika gruppmedlemmarna gentemot omvärlden. Detta exemplifieras bland annat hos de gruppmedlemmar som talar den språkliga variant som kallas "sinitska". Många har dock ställt sig öppna och positiva till den nya språkpolitiska utvecklingen genom att den också kan ses som ett viktigt led i en mer allmän minoritetspolitisk mobilisering (och ett tecken på kulturellt erkännande från majoritetskulturernas sida).
Romernas ursprungshistoria är föremål för många alternativa historieskrivningar. Flera av dessa historieskrivningar har haft klara ideologiska innebörder vilket avspeglat sig i synen på det historiska ursprunget, kulturlivet och romernas relationer till övriga folkgrupper genom historien. Det återfinns t.ex. klart romantiserade och mytologiska historieskrivningar som antagit att romerna har sitt ursprung i den förlorade staden Atlantis. Vi kan också återfinna negativa historieskrivningar som starkt liknar det som den palestinske författaren Edward Said kallat för "orientalism", d.v.s. fördomsfulla och främlingsfientliga föreställningar om romen som "den andre" eller främlingen från öster.
En alternativ och rimlig uppfattning som lyfter fram det kulturellt distinkta hos romerna på ett mer positivt sätt är uppfattningen att romerna utvandrade från Indien/Pakistan under 900-1000-talet, framför allt av sociala och religiösa skäl i form av hungersnöd och islamiseringsförsök. Dessa grupper har på skilda sätt bibehållit vissa av sina kulturella traditioner, men omstöpt och kompletterat dem med nya element alltefter de varierande hemvisterna i Europa. Under senare medeltid - mer specifikt i slutet av 1200-talet - dök således alltfler romska grupper upp i Europa och då speciellt i de östeuropeiska delarna där de i vissa områden blev utnyttjade som slavarbetskraft.
I Sverige och i Stockholm finns en romsk närvaro registrerad i början av 1500-talet. Romernas svenska historia (liksom deras historia i andra europeiska länder) är fylld av mer eller mindre dramatiska attitydsvängningar från majoritetssamhällets sida - alltifrån en positiv trevande nyfikenhet till en tydlig distans och misstänksamhet - och i extremfallet en aggressiv förföljelse. Romernas nomadiserade tillvaro bottnade bland annat i faktumet att de inte tilläts bosätta sig och köpa mark i Europa vilket innebar att de blev tvungna att utveckla yrken och hantverk som hela tiden kunde tas med dit man flyttade. Det rasbiologiska tänkandet, som var speciellt utbrett under 1930-talet och under Andra världskriget, innebar också en rad extrema våldshandlingar och en systematisk förföljelse gentemot de romska grupperna, där den mest extrema uttrycksformen var tyskarnas förintelsepolitik inom ramen för koncentrations och förintelselägren. Hur många romer som mördades i förintelse och koncentrationslägren har varit föremål för skilda bedömningar och siffrorna varierar från 500 000 till två miljoner. Ett "rashygieniskt" tänkande var mycket utbrett under denna tidsperiod och således inte bara i samband med Nazitysklands raspolitik vilket också visade sig genom den svenska steriliseringslagen 1934, som tillämpades på medlemmar ur de romska grupperna under flera decennier.
De romska gruppernas historia är en tydlig illustration av de flesta negativa minoritetspolitiska strategier som minoritetsgrupper kan drabbas av. Assimilationssträvanden har således varvats med ytliga "romantiserade exotiseringar" och mer negligerande inställningar. Det har också ofta förekommit aggressiva och högst påtagliga diskriminerings- och segregationsförsök. Romantiserande inställningar har kommit till uttryck i olika filmer under senare tid, t.ex. i samband med Walt Disneys Esmeralda, men samma slags fascination inför romernas vagabondliv återfanns också mycket tidigt i olika europeiska länder, där romerna ansågs besitta unika intuitiva kunskaper och särskilda spådomsfärdigheter. En intressant 1900-tals roman när det gäller exotiseringen av romerna är D.H. Lawrences Jungfrun och zigenaren där det borgerliga samhällets statiska konventioner ställs mot improvisationen, intuitionen och den spontana känslan i de romska kulturerna.
Den mer aggressiva diskrimineringen och exkluderingen exemplifieras bland annat av dekret under Sveriges stormaktstid då påbud kungjordes 1637 om att romer skulle fördrivas från landet. En zigenarlagstiftning från 1748 strävade efter att förhindra ytterligare invandring av romer och ville också tvinga de närvarande grupperna till en anpassning och en mer stadigvarande bosättning. I den senare historien illustreras den aggressiva inställningen av 1914 års förordning som förbjöd all "zigensk invandring". Denna förordning existerade ända fram till år 1954, vilket innebar att de redan bosatta romska familjerna i Sverige närmast helt isolerades från sina släktingar i det övriga Europa.
Ovanstående förhållanden kan kanske förklara varför en del romska familjer i Sverige har bibehållit vissa traditionella sedvänjor som inte förekommer i samma utsträckning hos andra grupper på kontinenten. Något som eventuellt kan sägas är att vissa romska grupper i Västeuropa i en del fall har bibehållit en mer traditionell kultur än flera romska grupper i Östeuropa (exempelvis när det gäller språket och synen på hur man skall relatera sig till varandra och till det övriga samhället) genom att de sistnämnda grupperna under långa perioder utsattes för mer eller mindre starka assimilationsförsök - särskilt då under kommunisttiden. I vissa västeuropeiska länder har det istället under samma tidsperiod varit fråga om mer segregerade liv där romerna levt på ett ganska segregerat och isolerat sätt i förhållande till storsamhället och dess institutioner, en isolering som möjliggjort ett visst bibehållande av den kulturella särarten. (Diskussion med den ungerska forskaren Emilia Molnar som har forskat om de romska gruppernas kulturella och sociala förhållanden i Ungern och Östeuropa.) Mer allmänt måste det sägas att varje romsk grupp har sin unika historia och kulturella särart beroende på vilka samhällsmiljöer som man främst har levt i, något som också förklarar varför det är så svårt att göra entydiga generaliseringar om vad som är "romskt" inom kulturlivet.
Det skall dock även här sägas att den svenska minoritets- och invandringspolitiken under efterkrigstiden kännetecknades av en stark assimiliationsiver. Minoritetsgruppernas kulturliv erkändes inte på något officiellt sätt och inga allvarliga försök gjordes att stödja gruppernas kulturella infrastrukturer genom några positiva stödåtgärder. Detta drabbade också romerna på ett speciellt sätt som i de flesta fall rubricerades som "en socialt eftersatt grupp" av det svenska folkhemmets förespråkare. Den officiella attityden var i de flesta fall att romerna var en sårbar grupp som mådde bra av att assimileras in i det svenska välfärdssamhället och att stödåtgärderna framför allt skulle fokuseras på boende, hälsovård, utbildning och arbetsmarknad. Romernas kulturella identiteter negligerades mer eller mindre totalt, något som upprörde vissa författare och politiska aktivister, exempelvis Ivar Lo-Johansson som starkt engagerade sig i de romska gruppernas problem. Flera av de assimilationsförsök som gjordes från statsmaktens sida "misslyckades" dock och politiken snarare spädde på känslan av utanförskap hos de romska grupperna. Romska barn hade t.ex. ytterst negativa erfarenheter av det svenska skolsystemet och hoppade i flera fall av utbildningarna.
Att primärt kategorisera romerna utifrån en socioekonomisk synvinkel och inte beskriva det romska utifrån några kulturella perspektiv var dock inget unikt för just Sverige under denna tidsperiod. I flera andra västeuropeiska länder betraktades också romerna som socialt eftersatta individer vars främsta problem var att de inte hade samma välfärdsnivå som många ur den övriga befolkningen. I takt med att identitetspolitiska mobiliseringar fick ett större genomslag i minoritetspolitiska sammanhang (och i diskussionerna kring det mångkulturella samhället), hamnade dock även kultur och identitetsfrågorna mer i centrum, något som också de romska grupperna till viss del blev betjänta av. Utan tvekan kan vi tala om ett genombrott för identitets och kulturfrågor under 1900-talets sista decennier i de moderna västerländska staterna där inte minst de nordamerikanska debatterna om det mångkulturella samhället varit vägledande. Den nya svenska minoritetspolitiken kan också placeras in i detta mer övergripande sammanhang. Vad vi mer allmänt kan skönja är en ökad politisk medvetenhet, synlighet och aktivitetsgrad hos olika etniska, språkliga och religiösa minoritetsgrupper (samt urbefolkningar) runt om i världen. Detta avspeglar sig i det internationella konventionsarbetet samt i gruppmedlemmarnas egna arbeten inom mer informella kontaktnät, kontaktnät som möjliggjorts av globaliseringens alltmer intensiva och utbredda kommunikationsvägar.
ATT FALLA MELLAN DE OLIKA MINORITETSPOLITISKA STOLARNA
De romska grupperna har dock mött speciella problem i samband med denna nya identitetspolitiska mobiliseringsvåg i västvärlden även om man också dragit fördel av den på skilda sätt - exempelvis genom betoningen på mänskliga rättigheter och antidiskrimineringslagar. De romska grupperna skiljer sig i flera viktiga avseenden från andra minoritetsgrupper. De har ingen naturlig hemvist och de har inte, som tidigare sagts, haft några stater som kämpat för deras rättigheter på ett speciellt sätt. Till skillnad från exil- och diasporagrupper som kineser, indier, judar och kurder har de inte heller haft starka politiska nätverk eller några större ekonomiska resurser. Romerna skiljer sig också från de svarta amerikanerna (som i en del avseenden har samma levnadsomständigheter som romerna) i och med att romerna har mindre resursstarka och etablerade institutioner och mer avvikande kulturella traditioner i förhållande till majoritetssamhället.
Romernas särskilda problem härrör också från hur minoritetsbegreppet vanligtvis har definierats i olika officiella och semiofficiella sammanhang och på vilket sätt detta minoritetsbegrepp har figurerat i olika rättighetssammanhang. Vanligt förekommande minoritetsbegrepp i de politiska och akademiska debatterna har ofta haft en kritisk udd riktad mot mer "svårbestämbara" minoritetsgrupper, grupper vilka kännetecknats av ständig rörelse, uppbrott och en inre pluralism och differentiering. Nationalstaternas ideal om geografisk koncentration, historisk kontinuitet, stabilitet och kulturell homogenisering har nämligen avspeglat sig i de minoritetsbegrepp som vanligtvis figurerat i de - av nationalstaterna styrda - minoritetspolitiska diskussionerna. Detta faktum har på ett negativt sätt påverkat de romska gruppernas möjligheter att förbättra sina levnadsförhållanden på ett mer övergripande politiskt plan genom att helt andra minoritetsgrupper ofta hamnat i centrum för de politiska och juridiska diskussionerna om minoritetsrättigheter.
En orsak till att de romska grupperna har haft det så svårt att finna jämbördiga platser med andra grupper i de moderna mångkulturella samhällena är att det minoritetsarbete som gjorts i nationella, regionala och internationella sammanhang ofta haft blinda fläckar eller varit tydligt negligerande när det gäller de romska gruppernas speciella förhållanden. Romerna har i en grundläggande mening alltid fått vara "vikarierande" som främlingar i den europeiska kontexten genom att de inte har gått att klassificera på ett något "entydigt" byråkratiskt sätt av olika statsmakter. Många minoritetspolitiska diskussioner och konventionsarbeten som haft relevans för olika minoritets- och identitetsgruppers ageranden har vidare utgått ifrån "essentiella" definitioner av kultur och identitet där grupperna även avgränsats utifrån specifika och gemensamma kännetecken. För ett storsamhälle med en centraliserad statsbildning har det funnits särskilda behov att hitta enkla, generella gruppegenskaper som kan göra kommunikationen med (och kontrollen av) olika minoritetsgrupper till en smidig affär, något som bland annat exemplifieras av den svenska statsmaktens "korporativistiska" minoritetspolitik där minoritetsgrupperna betraktats som ett slags intresseorganisationer i samhället på ungefär samma sätt som hyresrättsföreningar och idrottsrörelser. De minoritetspolitiska diskussionerna har vidare utgått ifrån att begreppet minoritet främst skall förknippas med erkända medborgare vilket har haft negativa konsekvenser för de romska gruppmedlemmar som ständigt varit i rörelse och på flykt från ett förtryck i olika länder.
Ofta har också minoritetsbegreppet förknippats med egenskaper som historisk kontinuitet, geografisk koncentration och en mer eller mindre stark politisk organisationsgrad vilket fått som konsekvens att just resursstarka minoritetsgrupper haft stora fördelar i de minoritetspolitiska debatterna. Begrepp som historisk kontinuitet är också påfallande obestämda till sin karaktär och de går att manipulera på skilda sätt av de officiella myndigheterna - allt beroende på vilka politiska och ideologiska intressen som är för handen. Hur mycket historisk kontinuitet är t.ex. nödvändig för att en grupp skall kunna beskrivas som en historisk, nationell minoritet? Varför skall just territoriella minoriteter erhålla ett särskilt språkstöd när det gäller kommunikationen med myndigheterna? Har inte just nyinflyttade, icketerritoriella minoriteter ett större behov av denna form av stöd särskilt när det gäller deras kontakter med myndigheterna?
Just de territoriella egenskaperna hos olika minoritetsgrupper har legat romerna i fatet i den minoritetspolitiska debatten eftersom flera romska grupper är icketerritoriella minoriteter. Men - det bör också i detta sammanhang betonas att även här skiljer sig de romska gruppernas attityder åt. Vissa av dem vill använda sig av en mer territoriell fokusering och begrepp som historisk kontinuitet när de för fram sina rättighetskrav gentemot olika stater och majoritetsbefolkningar. Andra grupper har istället velat betona de icketerritoriella dimensionerna i den romska identiteten och betonat att sådana egenskaper måste lyftas fram på ett bättre sätt i de regionala och internationella konventionstexterna.
Beträffande minoritetskännetecken såsom språk, religion och kultur är det också svårt att fånga in just gemensamma och specifika kännetecken hos de romska gruppmedlemmarna. I den nya svenska minoritetspolitiken har språket främst stått i fokus och romani chib har varit en central utgångspunkt för identitetsavgränsningen av romerna. De romska språken har emellertid många variationer och dialekter (över sextio) som vi tidigare sett och en del romska grupper såsom de finländska talar framför allt finska. Att bygga upp en specifik och gemensam identitet och minoritetsstatus utifrån renodlade språkliga kriterier ter sig av denna anledning svårt. Nu kan man visserligen säga att föreställningar om ett gemensamt språk - romani chib - har en betydelsefull identitetsskapande funktion hos åtskilliga romer även om vissa av dem för tillfället inte råkar tala språket, något som det politiska arbetet inom de internationella romska organisationerna har vittnat om.
När det gäller religion uppvisar de romska grupperna en stor heterogenitet. Gruppmedlemmarna har i flera fall anammat religiösa föreställningar och sedvänjor från de miljöer som de under en längre tid har vistats i. Det finns idag många muslimska och kristna romer i Europa med olika samfunds och kyrkotillhörigheter. I Sverige har frikyrkorörelsen (speciellt pingstkyrkan) varit framgångsrik när det gäller medlemsrekrytering. Man kan spekulera över orsakerna till detta fenomen. En mer upplevelsefokuserad religiositet med intuition och "den andliga gemenskapen" i centrum har i flera fall haft en stor attraktionskraft på de romska grupperna. Om vi fattar religion och kyrka i en mer traditionell bemärkelse med heliga platser, urkunder, "intellektualiserade" doktriner, teologer, präster och kyrkordningar så kan inte de romska gruppernas religiösa liv pressas in så enkelt i några mer traditionella religiösa fora, något som kan förklara dragningen till just frikyrkorörelserna. Kanske har också vissa frikyrkor, som själva upplevt sig som marginaliserade i förhållande till majoritetskulturen, varit särskilt attraktiva för en starkt diskriminerad grupp såsom romerna.
Genom frikyrkornas (i många fall) "täta" sociala liv har en del romer säkerligen också hoppats kunna finna nya sociala plattformar i samhället.
För en del romer har en revitalisering och en förstärkning av vissa uråldriga sedvänjor haft en stor betydelse i dagens religiöst präglade identitetsarbete och man försöker på skilda sätt återknyta till religiösa föreställningar från bland annat de indiska traditionerna. En viktig beståndsdel i många romers vardag är också iden om distinktionen rent/orent som på flera sätt genomsyrar vardagslivet när det gäller matlagning, hygien och sociala relationer. Ett slags balanstänkande är här viktigt där den rätta balansen består i att individen lyckas med att undvika skam och förlora respekten från sina gruppmedlemmar - speciellt då från de äldre medlemmarna. Sådana kulturella kännetecken kan sägas vara signifikativa hos flera romska grupper, men det bör betonas att även dessa föreställningar kan variera i betydelse och utbredning beroende på vilken grupp och samhällsmiljö som vi fokuserar oss på.
Sensmoralen av ovanstående reflektioner kring vanligt förekommande minoritetsbegrepp (och deras möjliga tilllämpningar på romska grupper) är att de i flera fall passar dåligt för att karakterisera "det romska" och de speciella krav som många romer ställer gentemot majoritetssamhället. Detta gäller särskilt den "essentialism" som ofta är förknippad med olika minoritetsbegrepp och de krav på nödvändiga/tillräckliga villkor eller specifika/gemensamma kännetecken som används för att avgränsa politiskt relevanta minoritetsgrupper. En rimligare utgångspunkt är då att använda sig av den österrikiske filosofen Ludvig Wittgensteins begrepp "familjelikhet" när det gäller romernas kulturkarakteristika. Flera romska gruppers kulturliv uppvisar nämligen en "familjelikhet" på samma sätt som medlemmarna av en familj. Olika romska gruppers kulturella särdrag och traditioner liknar således varandra i flera avseenden trots att de inte går att avgränsa och definiera på ett strikt och entydigt sätt utifrån några specifika och gemensamma kännetecken.
Man kan dock säga att romerna har en väsentlig egenskap gemensam som ofta ligger till grund för deras identitetspolitiska mobilisering, nämligen egenskapen att bli betraktade som romer eller zigenare av majoritetssamhället där detta betraktande (eller denna tillskrivna identitet) inneburit stigmatisering, diskriminering och förföljelse genom historien. En viktig del av romernas "identitetsarbete" har just bestått i att befria sig från dessa tillskrivna, negativa egenskaper som i flera fall inneburit ett nedsvärtande av medlemmarna och deras förmågor. En annan viktig del har också bestått i att vaska fram det som kan ses som positiva erfarenheter i denna romska kamp mot diskriminering. Målet är i det sistnämnda fallet att uppnå något som kan beskrivas som en mer konstruktiv och självvald identitet. Det moraliska mod och den styrka som många romer har visat i kampen att få en mer värdig tillvaro i en fientlig miljö kan med andra ord sägas vara centrala element i de romska folkens kulturer. Här liknar romerna de svarta amerikanerna i flera avseenden. Liksom romerna har de svarta amerikanerna frenetiskt kämpat mot negativa tillskrivna identiteter som pådyvlats dem från den vita majoritetsbefolkningens sida. De svarta amerikanerna har också i flera fall lyckats vända det negativa till något positivt och utnyttjat erfarenheterna från sin befrielsekamp till att bli ett gruppsammansvetsande fenomen, något som påminner om vissa romska gruppers "identitetsmobilisering". I denna identitets- och minoritetspolitiska mobilisering har det också ingått skilda försök att stärka romernas självkänsla och självförtroende. Ett sätt att skapa självkänsla och självförtroende för en grupp som romerna är att lyfta fram alla de framstående gestalter i historien som har ett romskt ursprung t.ex. skådespelarna Charlie Chaplin, Rita Hayworth, Michael Caine och Bob Hoskins, musikern Django Reinhardt och silversmeden Rosa Taikon och författaren Katarina Taikon. Det kan också sägas i detta sammanhang att, enligt den romske forskaren Ian Hancock, har förre amerikanske presidenten Bill Clinton ett romskt påbrå genom hans invandrade släktingar i 1800-talets USA. Att just lyfta fram sådana positiva förebilder kan ha en sporrande effekt på yngre och efterkommande generationer och även visa för världssamfundet vilka konstruktiva insatser som det romska folket varit inblandat i genom historien.
FRAMTIDA STRATEGIER
Många ur de romska grupperna är numera organiserade i olika internationella organisationer. Romani Union är här en av de centrala institutionerna, en organisation som också bidragit till ett gruppsammansvetsande arbete på ett mer symboliskt plan genom exempelvis introducerandet av en flagga och en nationalsång. Ett stort problem för romerna är att det finns flera organisationer som måste koordinera sina arbeten bättre för att romerna skall kunna uppnå ett större politiskt inflytande. Den språkliga och kulturella pluralismen inom grupperna bidrar bland annat till att skapa särskilda kommunikationsproblem och försvårar för romerna att visa en enad sida utåt. Representativitetsproblemet är stundtals mycket överhängande. Att många medlemmar och organisationer strävar efter att vara företrädare för de mest centrala intressena kan ibland få ytterst splittrande effekter.
Den romska befolkningen har också skilda uppfattningar om vilka strategier som är mest lämpliga för gruppernas behov och intressen. En del föreslagna strategier har varit mer "integrationistiska" till sin karaktär och uttrycker som primär målsättning att romerna skall integreras in i de moderna samhällenas centrala verksamheter. Andra strategier har varit mer "separatistiska" och uttrycker istället ambitionen att romerna främst skall stärka sina egenverksamheter och kulturella särarter. Här uppvisar således de romska aktivisterna ungefär samma provkarta på metoder och strategier som förekommit i andra minoritetspolitiska sammanhang för helt andra grupper. Den kanske vanligaste uppfattningen hos flera romer i de moderna västerländska samhällena är nog ända ett slags blandning av ovanstående strategier, d.v.s., att romerna skall bli mer integrerade på ett sätt som inte behöver innebära att de måste göra avkall på viktiga kulturella särdrag. Vad som med andra ord blir viktigt i ett land som Sverige är att samordna integrations och minoritetspolitiken på ett mer medvetet sätt än tidigare. Romerna kan nämligen lätt falla mellan olika stolar genom att de erfar både sociala och kulturella diskrimineringsproblem.
De romska grupperna behöver avslutningsvis inte bara fler högutbildade representanter utan de behöver också på olika sätt erövra sin egen historia genom en utökad och fördjupad forskning och utbildning om de romska gruppernas levnadsförhållanden. Att verka för att fler romer kan erhålla högre utbildningar är nog en av de allra viktigaste uppgifterna inom en snar framtid. En speciell positiv satsning på romska studenter kan här vara motiverad genom de romska gruppernas särskilda problem.
Allmänt kan sägas att grupporienter metoder (som positiv särbehandling) kan vara särskilt motiverade i fallet romerna. I kampen om att finna en förbättrad position i framtidens värld kan också romernas mest iögonfallande kännetecken - den nomadiserade tillvaron och egenskapen att ständigt vara homo migrans - säkerligen fungera som komparativa fördelar i ett alltmer globaliserat samhälle. Alla de egenskaper eller erfarenheter som vanligtvis lyfts fram i globaliseringens tidevarv - den ständiga rörelsen, uppbrottet, "nybyggarandan", flexibiliteten och de kulturella förvandlingarna - är fenomen som de romska grupperna mer eller mindre ständigt har upplevt på ett intensivt sätt. Det negativa som tidigare (och än i dag) förknippas med dessa erfarenheter är kanske äntligen på väg att förbytas till något positivt för de romska grupperna.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
