Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Att ha och mista: Kappa och Krage
PRÄSTKAPPAN
I den danska kyrkoordinansen 1539 stadgas att prästerna "skal altid gaa i ret, sommelig Prestedragt, som det sommer en Guds Ords Tjener". Vid prästmöltet i Lund 1652 påmindes om detta så att prästerna inte förlorade deras tillbörliga respekt.
I reformationstidens Sverige skulle prästerna enligt 1571 års kyrkoordning bära "sidha kjortlar". Dessa tillhörde 1500-talets akademiska dräkt i Europa och de kåpor som under ert 40-tal år brukats vid doktorspromotionerna i Lund är av samma typ.
Genom 1600-talets dräktföreskrifter sökte man åstadkomma en distinktion mellan de olika stånden. Men också inom stånden gjordes differentieringar i stadgan den 30 augusti 1664. Prästerskapet indelades i en högre klass av professorer, kungliga hovpredikanter m.fl. "skickelige, wällärde och allwarsanune graduerade Män", och en lägre klass av iidderskapets och adelns präster, kappelaner m.fl. Det lägre prästerskapet och den tredje graden av borgerskapet jämställdes och deras "klädnat denar wara något slättare och aff mindre kåstnadt, både i sjelfwa tyget aff kläderne, som och den öffrige brudhskruden".
Kläderna utgjorde alltså ett viktigt distinktionstecken. Också generalguvernören i Skåne von Ascheberg sökte 1693 införa införa och fastställa "een wiss modell på kläder för manns och avins personer". Han avsåg visserligen "dhe nedrige stånden", men i fortsättningen önskar han att provdockor presenterades i städernas rådstugor med kläder "af den mode och tyg af den materia som hvart och ett ståndh tillåteligt vore".
DANSKT OCH SVENSKT
Fredssluten i Brömsebro 1645 och i Roskilde 1658 medförde att det svenska riket utvidgades med flera gamla danska provinser. Det dröjde dock ett par årtionden innan detta fick återverkningar på kyrkoseden. Den 10 april 1678 skriver emellertid Karl XI till biskoparna härom och till generalguvernören i Skåne. I slutet av skrivelsen heter det: "...hållandes Wij therhos för nödigt, att en lijklreet uti habiten måtte bkfva inrättadt, så att alle prester uti then svenske prestedräckten sigh aldeles kläda". Kungen var uppenbarligen medveten om prästklädselns psykologiska roll. Han hoppades att "gemiitherne måtte blifwa dragne ifrån then incllinationen the till Dannemark hafwa".
I Lunds stift blev det biskop Canutus Hahn som fick ansvaret för den kyrkliga uniformiteten, med kraftigt stöd av generalguvernören von Ascheberg. Prästerna sammankallades 1681 till Malmö och von Ascheberg tillmötesgick deras krav att få behålla vissa privilegier. Till kungen rapporterade han att han vid mötets slut "fägnade och trakterade" prästerna med en måltid, som synes ha varit mycket god. Gästerna beslöt därvid att avlägga den danska prästdräkten.
I sin ämbetsberättelse 1693 omtalar von Ascheberg, att han understött uniformiten genom att prästerna "aflade den gamble här i Skåne ännu brukelige prästehabiten med dec bekante pijpekrager och så kallade sammarier eller prästekiortlar". Detta kunde i och för sig vara "indifferent", men hade betydande konsekvenser. Därigenom såg allmogen att det var prästerskapets fulla allvar att antaga de svenska kyrkoceremonierna. Men också de skånska prästerna hade långt mindre lust att resa över till Danmark "och söka dee danskes conversie, uthaf hvilcke dhe, sedan klädebonaden var ombytt, med vexationer och begabbelser mottoges".
Prästkappan var dock ännu inte något liturgiskt plagg. I ärkebiskop Andreas Laurentii Björnrams visitationsstadgar för Norrland 1585 heter det uttryckligen: "Prästerna skola ingalunda hava kappor uppå, när de göra kyrkotjänsten, icke heller andra otjänliga kläder. Rökliner skola de bruka till sin ämbetes tjänst". Vid bröllop kunde brudgummarna i Norrland hyra en prästkappa och t.o.m. en prästkrage för att vara lika fina som brudarna. I och med att prästkapporna omkring sekelskiftet 1700 börjar ingå bland kyrkoinventarierna fick de en ny funktion.
Gustav III införde som bekant en nationell dräkt 1778. Prästerskapet som bibehållit sin traditionella dräkt berördes inte härav, men den 16 februari samma år utfärdades ett kungligt cirkulär som både bekräftar och förtydligar kyrkolagens föreskrift om prästerskapets klädbonad. Det heter att ärkebiskopen och de övriga biskoparna, överhovpredikanten, domprostarna, ordinarie hovpredikanter, kyrkoherdarna i Stockholm samt teologie professorer och doktorer äga rätt att begagna prästkappor av siden.
Det kungliga cirkuläret 1778 bekräftar indirekt att prästkappan nu förvandlats från ett vardagsplagg till ett liturgiskt plagg. Nu var prästen klädd i kappa både under altartjänsten (då det inte var nattvardsgång), på predikstolen och vid förrättningar. Prästernas kappor hade samtidigt troligen genom franskt inflytande (abbékappan) blivit smala och släpliknande.
Genom sin liturgiska funktion blev kappan det främsta prästerliga attributet. I västra Sverige ersattes rentav mässhaken vid nattvardsgång av prästkappan, fast detta var i strid mot kyrkolagen.
Just genom att kappan ansågs nödvändig för tjänsteutövningen såväl vid gudstjänster som förrättningar kom den att impregneras med helighet i folkuppfattningen. Genom att oförmärkt röra vid prästens kappa kunde kvinnor som fått missfall bli botade - liksom den kvinna med blodgäng som rörde vid Jesu mantelfåll. Det finns folkliga sägner som gör gällande att om man kunde ställa sig på prästens kappa kunde man höra himmelens klockor ringa. Per Hallström återger denna föreställning i sin dikt Virestads präst. Också den profana prästkappan hade nu alltså kommit att tillhöra kyrkans heliga kläder. T.o.m. prästens sätt att bära prästkappan kunde tolkas eller misstolkas. Om han bar kappan på armen eller om den hängde på sned trodde kyrkfolket att det var straff för en försyndelse. Än värre var det om prästen dömdes att mista kappa och krage.
MISTA KAPPA OCH KRAGE
Gösta Berling fruktade som bekant att mista sin prästkappa när han stigit upp i predikstolen. Biskopen hade kommit från Karlstad för att visitera den försupna församlingen och den lika försupne prästen, som alla hans åhörare nu ville döma. Den stackars prästen kände hur såväl präster som sockenfolk ville slita av honom prästkappan, därför att han kommit drucken i Guds hus. Om Selma Lagerlöf gjort svenska folket bekant med företeelsen att "mista kappa och krage" hör detta straff likväl inte endast hemma i fiktionsdiktningen. Anledningen till straffet kunde dock skifta. En obefordrad präst i Lunds stift dömdes 1772 av Östra härads tingsrätt för att ha brutit mot allmän lag och kyrkoordningen att mista prästämbetet, vilken dom Göta hovrätt fastställde. "Inför det församlade domkapitlet måste E L avlägga sin prästskrud - kappa och krage - och avsäga sig all befattning med prästämbetet". Själva "ritualen" var en konversion av prästvigningen. Därvid påkläddes prästen sina ämbetstecken. Här togs de ifrån honom.
Men tiderna förändras. Idag står inte prästen längre med svart kappa varken framför altaret eller i predikstolen. Som en konsekvens av den kyrkliga förnyelsen alltsedan mitten av 1900-talet är den medeltida liturgiska klädseln alba (eller röklin) och stola numera rått klädsel i sådana sammanhang. Också vid begravningar är den svarta kappan numera sällsynt. En enkät 2002 från Kyrkohistoriska arkivet vid Lunds universitet besvarades med 1356 "nej", 29 "ibland", 37 "i regel". Denna förändring svarar emot ett allmänt önskemål att ge begravningarna en ljusare karaktär. I nutida dödsannonser meddelas allt oftare att klädseln är valfri dar man inte rentav önskar ljus klädsel. I sådana fall vill man inte heller se officianten i svart kappa. Exempel finns att kyrkoråd fattat beslut om att ersätta "den dystra svarta kappan" vid jordfästningar, men som regel torde prästerna själva ha anpassat sig till den nya tidens förändrade villkor.
PRÄSTKRAGEN
Ordet prästkrage förknippar vi med den vackra blomman med det latinska namnet Leuchantemum vulgare som blivit Skånes landskapsblomma. Det är kransen med de vita strålblommorna som givit upphov till namnet, som samtidigt är förbryllande eftersom det bara är färgen som påminner om prästens tvåflikiga krage i vårt land. Tar vi oss över Sundet till Danmark löser sig emellertid problemet. Här bär prästen till sin svarta "kjole" en pipkrage som verkligen liknar blomman. Den breder ut sig i flera lager av välstrukna flikar runt halsen och har lite nedsättande både liknats vid en nedfallen gloria, en kvarnsten och ett knäckebröd.
Pipkragen utgick betecknande nog från Spanien, som då var tongivande i Europa. I Danmark hade den till en början måttliga proportioner, vilket en alabasterbyst av Frederik II och hans dronning Sofiei Lunds domkyrka visar. Men strävan till överdrifter gjorde sig gällande under Christian IV:s tid. I Helsingborgs Mariakyrka ser vi på en målning från 1588 den rike mannen och hans hustru med pipkrås både runt halsen och armarna. Strax efter år 1600 var de stora pipkragarna så vanliga hos både adel, präster och välställda borgare, att knappast någon kom till fest utan en sådan. Är 1593 meddelade Själlands biskop att överheten klagade över prästernas lättfärdiga klädedräkt. Men sedan pipkragen blivit ett allmänt dräktattribut var det inte läge för prästerskapet att gå i spetsen för förändring. Tvärtom gav pipkragen prästerna den yttre värdighet som deras ställning krävde sedan övriga stånd övergivit den. Modet från omkring år 1600 blev alltså fixerat som prästerlig ämbetsdräkt fram till våra dagar. För att stryka pipkragar står särskilda strykerskor till tjänst visar annonser i prästernas fackorgan. Lorenzo Magalottis kända teckning 1674 belyser ett vacklande kragmode bland Stockholms prästerskap. Två präster bär pipkrage, medan en tredje har den breda ned fallande krage som sedan slog igenom i Sverige. Magalottis bild visar in nuce att prästdräkten var på väg att utvecklas åt olika håll.
I de gamla danska provinserna drev svensksinnade prostar på uniformiteten, men inte alla präster var villiga att lägga av pipkragen. Prosten Lars Hansson Bocup i Ystads S:t Petri hörde till dem. Men då generalguvernören kom på besök den 6 juni 1681 måste han ge vika. Han "aflade sin stora kruskrage och gick i predikstolen med en slätt krage", heter det i en rapport.
Canutus Hahns nit att klä om sina präster vållade honom själv stor förtret. I en hätsk smädeskrift "Hodomora Hahniana", tillkommen 1682, heter det, att biskopen låter prästen stå för altaret "med en fliig og ringe kappe klud". De flesta präster fogade sig dock och bytte buskrage och kjole mot svensk prästkrage, prästrock och prästkappa.
Den svenska och finska prästkragen är en form av 1600-talets släta, breda nedvikskrage, som efter perukens införande blev smal baktill och till sist utvecklades till endast ett par bandlika flikar. Alltjämt är "elvan" förknippad med prästens klädsel såväl i som utanför kyrkan, men knappast mer än vid högtidligare tillfällen. Den har i vardagslag ersatts av en vit "frimärkskrage" som stickes in i prästskjortans mjuka halsboning.
I klädmanualer som Postverket utarbetat funktionalitet och flexibilitet ledord. Samtidigt är vikten av igenkännande, av en tydlig företagsprofil som ger allmänheten positiva associationer central. Presentationen slutar med orden: "Möjligheter till förändringar finns fortlöpande. Postens nya klädkollektion ska inte ses som för en gång fastslagen". Detsamma torde gälla prästens kläder åtminstone i ett längre tidsperspektiv. Det är ur kyrkans synpunkt alltjämt viktigt att man kan känna igen prästen också på gator och torg.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
