Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Bruk och återbruk av Bergslagens landskap
ETT SKIFTE I LANDSKAPSUTNYTTJANDET
Fram till mitten av 1900-talet var landsbygdens landskap ett utpräglat produktionslandskap, framförallt i Bergslagen. På åtskilliga platser i denna region har sedan tidig medeltid skogarna, bergen, vattendragen och fälten varit föremål för en intensiv exploatering i syfte att få fram produkter som sålts till kunder på en inhemsk och utländsk marknad. Från mitten av 1600-talet fram in på 1900-talet var knappast någon socken, by, stad och dess vuxna invånare undantagna från denna verksamhet. Visst skedde förändringar i landskapsutnyttjandet över tid, särskilt från slutet av 1800-talet med ny produktionsteknik och nya kommunikationer samt nedläggningar och sammanslagningar av produktionsenheter. Den stora omdaningen dröjde likväl till 1900-talets mitt. Landskapet skiftade då från ett produktionslandskap till ett rekreationslandskap, till ett landskap att återvända till på fritiden, att vistas i när kroppen behövde återvinna kraft och själen inspiration.
ARBETETS LANDSKAP
Fram till 1950-talet var Bergslagen ett arbetets landskap, och då inte enbart eller i första hand genom arbetet i gruvor och vid järnbruk, utan framförallt i skogen. Innan krutet några årtionden in på 1700-talet introducerades i gruvorna användes enorma mängder ved för att spräcka berget och frigöra malmen. Även därefter fordrades betydande kvantiteter ved i gruvorna, till stödväggar, stolpar, trappor och uppfordringsanläggningar. Även i de följande produktionsleden konsumerades stora mängder skog i form av träkol; när järnmalmen rostades och smältes i hyttorna och när tackjärnet färskades (kolhalten sänktes) och sträcktes ut till stångjärn av rätt längd och grovlek i hammarsmedjorna.
Sommartid fälldes eller togs omkullblåsta träd och nedfallna grenar omhand, höggs upp till rätt längd, bearbetades till stöttor eller travades i väntan på vintern då veden bakades in i milor och brändes till träkol. På vårvintern fraktades träkolen med häst och släde till hyttor och hamrar.
Bönder och torpare svarade för kolningen och transporterna. Ett normalstort järnverk tillverkade i mitten av 1700-talet omkring 250 ton stångjärn (att jämföra med SSAB Domnarvets årsproduktion idag på nästan 2,5 miljoner ton stålämnen). För att framställa denna mängd krävdes i runda tal 18000 träkolsdagsverken. För att klara produktionen av stångjärn behövde ägaren av ett medelstort järnbruk 1520 bruksarbetare och 150-200 säsongsysselsatta bönder och torpare, inkluderande de som fraktade malm, tackjärn och färdiga produkter till och ifrån städer och utskeppningshamnar. Jordbrukarbefolkningen stod för ca tre fjärdedelar av alla dagsverken vid ett svenskt 1700-tals järnbruk. Med drygt so 00o ton i årsproduktion i Sverige lär der ha behövts 30-35000 bönder och torpare som under 35 månader per år ägnade sig åt skogsarbete och transporter. Till detta kom den tid männen arbetade i egen skog för att täcka gärdens behov av bränsle, byggnadsvirke och slöjdråvara, samt den tid kvinnor och barn avsatte för att vakta och sköta kreaturen på fäbodarna och i skogarna hemma vid byarna, liksom för insamling av grenar, löv, näver, bär och svamp. Skogarna var befolkade av arbetande människor. Många av dem bodde på torp och backstugor inne i skogarna.
Bergslagens bönder och torpare idkade i varierande grad även åkerbruk och boskapsskötsel. Åkermarken var dock begränsad i förhållande till folkmängden. Pengarna från skogsarbete, transporter, smide, trä- och textilslöjd behövdes till inköp av livsmedel från
bl a. Mälarlandskapens bördiga slättbygder. Men från de sista årtiondena av 1700-talet skedde i Bergslagen, liksom på andra häll i landet, en gradvis utveckling av jordbruket som från början av 1800-talet följdes av en kraftig expansion, delvis understödd av riksdag, regering och länsvisa hushållningssällskap. Våtmarker dikades ut, hag- och skogsmark bröts upp och förvandlades till åker och äng. Nya redskap, helt eller delvis av järn, konstruerades och togs i bruk och marken gödslades. Ladugårdarna gjordes rymligare och ljusare. Genom avel och bättre foderhållning förbättrades kreatursstocken. Produktionen av spannmål och potatis steg brant uppåt, vilket snart följdes av en ökad produktion av mjölk, kött och fläsk. Livsmedelssituationen förbättrades, även om alla invånare på landsbygden inte i samma utsträckning fick del av de växande resurserna. En allt rikare bondeklass ställdes mot en växande underklass som ofta var hänvisad till oansenliga torp och backstugor ute på skogarna, och till lågbetalda arbeten i bergs, skogs och jordbruket.
I Bergslagens skogar rådde en febril aktivitet, särskilt under vinterhalvåret. Ett av bruksägarnas stora problem och tvisteämne under perioden fram till mitten av 1800-talet var att få bönderna att leverera tillräcklig mängd träkol till det pris ägarna var villiga betala. Leveransbojkotter och olovliga försäljningar omnämns i källorna. Först med ny kolbesparade produktionsteknik från 1840-talet, bland annat lancarshiresmidet som två årtionden senare följdes av götstålsprocesserna (bessemer, martin och thomas), samt järnvägarna från 1860-talet, kunde bruksägarna frigöra sig från det problemfyllda lokala beroendet av bönder och torpare. Bönder med större jordarealer var vid denna tid för övrigt mer intresserade av att förbättra sina jordbruk än att producera och frakta varor till bruken. Järnvägarna löste problemet eftersom träkol kunde transporteras till de nya större järnverken från skogar på längre avstånd. En växande del av träkolen producerades också i stora ugnar vid sågverk och järnverk, vilket underlättade och förbilligade framställningen.
SKOGEN FÅR NYTT VÄRDE
Från mitten av 1800-talet öppnade den utländska efterfrågan på sågade varor för en alternativ användning av skogen. Sågverk anlades vid vattendrag där kraften kunde utnyttjas till de stora ramsägarna. Snart togs ångkraften till hjälp. Timmerfronten rörde sig trän Värmland i väster upp över landet och inkluderade snart mellersta Norrlands kust och inland. I Bergslagen falnade snart elden i äldre hyttor och stångjärnsbruk. Mindre gruvor vatten fylldes. Driften koncentrerades från 1870-talet till allt större bolagsdrivna gruvor, järn och stålverk med hundratals eller tusentals anställda. Alltjämt fordrades dock stora mängder träkol, men skogar som ägdes av bönder och bolag, och som inte var uthuggna, fick ett nytt värde som skogsråvara. Först till sågverken och från 1890-talet till de - massa och pappersbruk som startades i nästa fas av industrialiseringen.
Även i det nya skogsbruket behövdes tusentals människor och hästar, för att fälla och köra fram timret vintertid till avläggningsplatserna vid backat, åar och älvar, liksom vid flottningen på vårfriska vattendrag ner till skiljen och industrier. Fram till mitten av 1900-talet var skogarna vintertid befolkade av arbetande människor, av säsongarbetande bönder och lönearbetare, som med timmersvansar, bågsågar, yxor, barkspadar, timmersaxar, hakar, krokar, båtar, hästar och slädar, svarade för att skogsråvaran fraktades till de timmerslukande industrierna i älvdalarna, vid sjöarna och ute vid kusten. Ännu på 1940-talet sysselsatte skogsbruket i Sverige ca 200 000 personer, varav 50 000 i flottningen och sorteringen. Till detta kom, som tidigare, skogsböndernas arbetsinsatser i den egna skogen, samt bärplockning och kreaturshållning.
SKOGSBRUKETS RATIONALISERING
Det stora skiftet i landskapsutnyttjandet inleddes i början av 1950-talet, med skogsbrukets mekanisering. Motorsågar, lastbilar och bandtraktorer togs i bruk. Bäckflottlederna avvecklades medan älvarna utnyttjades ännu en tid, i några fall ända in på åttiotalet med Klarälven som den sista flottade älven i landet. 1991 upphörde en 150-årig epok som satt tydliga spår i landskapet.
Under 1960-talet stegrades rationaliseringstakten i skogsbruket vilket påtagligt minskade behovet av arbetskraft. Från mitten av sextiotalet började enkla skotare användas vid framdragning av timmer ur skogarna. Snart följde kvistmaskiner och skotare med gripsågar. Några är in på sjuttiotalet lanserades processorn som kvistade, kapade och travade timret. I slutet av årtiondet kom skördarna som utförde alla moment. Behovet av säsongarbetare sjönk snabbt och arbetarna fick söka sig till andra näringar.
JORDBRUKETS MODERNISERING
Parallellt, och i skogsbygderna sammanflätat med skogsbrukets rationalisering, avvecklades frän början av 1950-talet små arbetskrävande jordbruk. Bondgårdar som blev kvar växte i storlek och mekaniserade. Nedläggningarna nådde sin kulmen under andra hälften av sextiotalet. Mark som tidigare med stor möda uppodlats och gett upphov till ny bebyggelse övergavs eller planterades igen. Skogstorpen övergavs. Löv- och barrskogen tätnade längs vägar och vattendrag, kring byar och tätorter. I mitten av trettiotalet bodde en tredjedelar av befolkningen i tätorter. Idag har siffran stigit till drygt 85 procent.
BERGSLAGEN I FÖRÄNDRING
Bergslagens industriorter och byar avfolkades när gruvor, järn och stålverk samt träindustrier frän mitten av 1970-talet slog igen eller minskade sin personal, nu senast pga. uppköp och utflyttningar av produktion till länder där arbetskostnaderna är lägre. Många boningshus har visserligen övertagits av sommarboende som sökt sig dit på sin fritid för att vila, umgås och njuta av naturen. Inom pendlingsavstånd från större städer sker idag också en inflyttning av unga familjer eller pensionärer. Det senaste halvseklets strukturomvandling har påtagligt förändrat landskapet i Bergslagen.
Skogen har kommit närmare bebyggelsen och gränsen mellan skog och åker har blivit allt skarpare när hagmark och betesängar har beskogats. Torp, ängslador och mjölkbord, små elstationer och uthus har rivits, eller ruttnat och säckat ihop. Där jordbruk alltjämt bedrivs har åkerfälten vuxit i storlek och anpassats till storskaliga maskiner. Diken har lagts igen, stenrösen fraktats bort, mark av sämre kvalitet, eller som legat avigt till för de stora maskinerna, har övergetts. Nötkreaturen har minskat i antal med jordbrukens nedläggning och den hårda specialiseringen på kvarvarande gårdar. Arealbidrag, regionala stöd och miljöstöd har under senare år, särskilt med EU:s jordbrukspolitik, dock i någon mån bromsat nedläggningen av åker- och ängsmark och gjort det ekonomiskt möjligt att hålla landskapet öppet. Frågan är vad som händer när EU:s jordbrukspolitik nu ska reformeras.
DEN NYA LANDSKAPSBILDEN
Nya inslag i landskapsbilden är de höga TV-och telefonmasterna som monterats på bergsknallar samt silotorn som reser sig högt över ladugårdar och boningshus. Vägarna har breddats och rätats samt belagts med oljegrus och asfalt. Andra nya inslag är de vita ensilagebollarna som antingen ligger kvar ute på fälten eller har fraktats hem till gårdarna och staplats vid ekonomibyggnaderna. De gamla ståltrådsstängslen från åren efter senaste världskriget har ersatts med elstängsel. Ett påfallande nytt inslag i landskapsbilden är alla hästar som betar innanför stabila staket på de mänga hästgårdar som under kort tid etablerats i tätorternas närhet.
ETT NYTT SKIFTE
Idag genomgår landskapet, särskilt i Bergslagen, ett nytt skifte. Vid sidan av att landskapet sedan femtiotalet har blivit ett rekreationslandskap förvandlas det nu till ett upplevelse och bildningslandskap. En snabbt växande upplevelseform är den som fokuserar på äventyr, spänning och njutning. Den är också kommersiellt gångbar. Hit hör forsränning, bergsklättring, dykning, fallskärmshoppning, liksom golf, vatten och snöskoterfärder samt teater och opera i dagbrott och nedlagda fabriker.
En annan form av upplevelse är den som vetter mot bildning. Den är inte lika kommersiellt gångbar, men likafullt viktig för hårt ansatta kommuner som vill locka turister och företag till bygden. Upplevelse- och bildningsvägen används framförallt i bygder med en stark identitet kring bergsbruket. Skyltar och kartor monteras vid hytt och masugnsruiner, vid dammar och kraftstationer, vid husgrunder, äldre bostadshus och slagghögar. Skyltarna ger den bildningstörstande besökaren information om, eller snarare en tolkning av platsens utseende och användning i historien.
Äldre tiders produktionslandskap omvandlas styckevis till museer där kunskap kan inhämtas om gångna tiders landskapsutnyttjande, ibland även om vår tids flora och fauna, skogsbruk och naturvård. På sina håll sköts skyltningen och tolkningen av medlemmarna i en ideellt arbetande hembygdsförening. I andra fall ingår landskapet i ett ekomuseum, eller, vilket är mycket exklusivt, i ett världsarv med långt större möjligheter att ge upplevelser och bildning av skilda slag: guidade visningar, skolprogram, pröva-på-aktiviteter, kulturdagar, måltider med medeltida porfil, berättaraftnar och butiker med ett högklassigt sortiment.
För den senmoderna stadsmänniskan utgör landsbygdens landskap inte längre en naturlig del av vardagen, än mindre en försörjningsbas. Visst hämtas råvaror för stora ekonomiska belopp alltjämt ur skogar och från åkermark, men detta görs av en numerärt obetydlig skara människor i stora och dyrbara maskiner. Arbetets landskap finns inte längre, åtminstone inte i den gamla bemärkelsen, den som krävde stora fysiska insatser för att realisera dess värde. Slitet är borta, vilket vi ska vara tacksamma för. Landskapet har samtidigt förvandlats till ett främmande exotiskt land som vi närmar oss längs banade och skyltade vägar och stigar när vi på vår fritid söker avkoppling, äventyr och bildning. Denna tendens är mycket påtaglig i Bergslagens avfolkningsbygder. Samtidigt utgör muscaliseringen en chans att locka till sig turister, begränsa folkminskningen och stärka de kvarboendes identitet i en tid då industrisamhället övergår i ett samhälle dominerat av tjänster, upplevelser och konsumtion. Landskapet får nytt värde som natur och kulturarv, ger kunskaper och upplevelser samt inkomster och sysselsättning. Upplevelserna är berikande, t.ex. en vacker höstmorgon vid en kvarndamm någonstans i en region som numera existerar blott genom vårt bruk av historien och kulturarvet.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
