Den gränslöst beundrande journalisten

Norske medieforskaren Harald Hornmoen har synat vetenskapens budbärare

Verksam vid Hogskolen i Oslo har han under flera år studerat och undervisat i vetenskapskommunikation och forskningsjournalistik. För fem år sedan skrev Harald Hornmoen boken "Vitenskapens Vakthunder". I fjol disputerade han på avhandlingen "Forskningsjournalistik i en brytningstid", där 90-talets amerikanska vetenskapsjournalistik utsattes för närstudier En av slutsatserna var att vetenskapen kommuniceras inom ramen för kunskapsmässiga hierarkier, där forskarna är överordnade hade journalister och en förmodad oupplyst allmänhet.
 
- Men det är av stor vikt att journalister representerar en allt mer kritiskt ifrågasättande allmänhet, menar Hornmoen, och konstaterar samtidigt att forskningsjournalistik av idag  både i USA och Skandinavien i stor utsträckning sker utifrån en linjär sändar-mottagar-modell. Journalisterna och medierna uppfattas i dessa fall bara som en förmedlingslänk av forskningsinformation. Visserligen tenderat forskningsjournalistiken att bli mer kritisk över tid, enligt Hornmoens studier, men i och med en marknadsanpassning av forskningen påverkas också mediebilden av denna.

 
EN SNUTTIFIERAD och förenklad vetenskapsjournalistik kan göra många forskare tveksamma till vetenskaplig kommunikation via medierna, menar Hornmoen. Detta på grund av en rädsla för att forskningen ska framstå som alltför banal när den presenteras i kortfattad journalistisk form.

Här framträder alltså en paradox mellan behovet av att nå ut på ett effektivt sätt och svårigheten att säkra en seriös och saklig återgivning av forskningsresultaten. Hornmoen hänvisar till amerikanska studier som visat att både medicinska forskare och miljöforskare ofta är duktiga på att justera sin retorik beroende på det sammanhang de agerar i. Detta är en stor konst för forskningens företrädare, att lära sig "använda" medierna och att hitta professionella kanaler för sina budskap. Ur ett mediekritiskt perspektiv är ett sådant strategiskt arbetssätt knappast eftersträvansvärt. Här gäller det tvärtom för medierna att söka genomskåda dessa retoriska justeringar och vara vaksamma på forskarnas "medieplaceringar", vilka ständigt borde utsättas för journalistisk granskning.

 
EN AV MÅNGA frågor Harald Hornmoen ställt i sina studier är huruvida omfattande mediebevakning ökar institutionens prestige. Han ger ett exempel som illustrerar hur personliga uppfattningar om bilden i pressen kan avvika från faktiska förhållanden. Vid ett norskt universitet beklagade institutionsdirektören den negativa publicitet som drabbat hans verksamhet. Men ett medieundersökningsföretag som granskade mediebevakningen av universitetet fann att 80 procent av all mediebevakning under en period var gjord utifrån positiva vinklar.
 
- Direktörens verklighetsuppfattning var i otakt, vilket inte är ovanligt, enligt Hornmoen. Vi minns det negativa mer än det positiva.
 
Vilken slags forskning är det då vi främst får läsa om i medierna? Ja, nyttoaspekten har - likhet med vad SVT:s Anna Schytt beskriver här intill - blivit en allt tydligare drivkraft i mediernas vetenskapliga rapportering. Traditionellt hör medicin och teknik till de ämnen vars forskning ofta betraktas som nyttig. Men idag vinner även humaniora och samhällsvetenskap mark på den nyttiga arenan, menar Hornmoen. Han förklarar tendensen med bildandet av allt fler institut, centra samt tvär och mångvetenskapliga forskargrupper där humaniora och samhällsvetenskap ofta är representerade. Dessutom använder nyhetsmedierna i ökande grad samhällsvetare som så kallade expertkommentatorer till aktuella frågor och händelser.

- Till och med humanisterna har blivit tvungna att agera på en offentlig arena idag. Och även om deras forskning inte alltid har en uppenbar nytta (här kan det diskuteras vad nytta egentligen är) så har den ändå ett värde, fastslår Hornmoen.

- Även en del humanistiska forskare har blivit mer av strateger, och ser i likhet med många samhällsvetare vetenskapen som en integrerad del av samhället.

 
NÄR DET KOMMER till olika länders styrkor och svagheter i sin forskningsförmedling tar Hornmoen Sverige som ett relativt gott exempel. jämfört med Norge har vårt land flera specialiserade vetenskapsjournalister. Vi har också fler vetenskapliga program i radio och r v samt forskningssidor i dagspress.
 
När det gäller USA, så många gånger betraktat som föregångslandet, pekar Hornmoen på vissa brister:
 
- Där har man kommit långt med sina ideal, men inte med praktiken. Det finns goda vetenskapsjournalister, men också en del riktigt fabelaktiga. Att diskutera principer är en sak, att efterleva dem är en annan.
 
Framtidens stora forskningsjournalistiska utmaning tror Harald Hornmoen blir kommersialiseringen av såväl forskning som medievärld. Discoveryformatet gör sitt intåg och vetenskapsjournalistiken kan bli allt mer science fictionlik. Vi får "instans breaking news", en webbaserad journalistik med kontinuerlig deadline och ständiga uppdateringar. Här lurar faror, men också möjligheter.
 
- Vi har trots allt kommit långt sedan 60-talet. Men jag ser gärna att vetenskapen i ännu högre grad blir föremål för demokratisk dialog och offentligt deltagande, avslutar Harald Hornmoen.