Att återupptäcka upptäckter

Per Rydén reflekterar över sin egen arbetsprocess med "Den svenske Ikaros"

Tisdagen den 13 juli om aftonen avgick expeditionens depåfartyg Svensksund frän Spetsbergen med de flesta av dem som bevittnat starten. Fartyget anlände till Tromsö torsdagen den 15 juli. Därifrån kunde nyheten om avfärden spridas ut över världen med hjälp av telegrafen.

Torsdagen den 15 juli sköts en duva som bar på ett första och sista livstecken från färden, avsänt den 13 juli, kl 13.20 från en position 82 grader, 2 minuter nordlig bredd, 15 grader; 5 minuter ostlig längd.

5 bojar som härrörde från expeditionen återfanns under de närmaste åren, men bara 2 av dem innehöll meddelanden, och båda gav besked om färdens första dag.

2 för ändamålet utrustade expeditioner sökte förgäves de 3 männen. Den 3:e var den 19 augusti 1898 drygt 3 kilometer från deras läger.

Den 6 augusti 1930 återfanns August Andrées, Nils Strindbergs och Knut Frænkels läger på Vitön, 80 grader, 5 minuter nordlig bredd, 31 grader, 30 minuter ostlig längd, dvs. obetydligt längre mot norr än startplatsen men drygt 30 mil längre österut. Resterna av deras döda kroppar, en betydande del av deras utrustning, däribland dagböcker, togs om hand av besättningen på Bratvaag och ytterligare material en månad senare av besättningen på Isbjörn."
 
Så börjar jag en berättelse om de många berättelserna om Andrée i "Den svenske Ikaros". Historien är känd och tycks få sitt slut redan efter någon sida. Jag fortsätter i sju hundra sidor till och utan att bli helt färdig. För de över mer än hundra är givna berättelserna som jag velat studera har mycket att berätta. Hur misslyckad Salomon August Andrée än blev har hans historia fortsatt att fascinera. För generationer har hans öde formats till berättelser av olika slag. De har alla något att säga om Andrée . De har något att säga också i en rad andra ämnen. De visat hur en och samma historia formas i samspel och tävlan mellan journalister, vetenskapsmän och forskare under en tid av drastiska förändringar.
Jag har själv sett arbetet med det brokiga materialet som en upptäcktsfärd. Det är ett försök att bryta sig ut. Hemmasittaren har velat komma utanför stugknuten. Texttolkaren har velat nå utanför ett stycke utanför texten. Litteraturvetaren har velat veta något mer än det som vanligen upptar honom. Jag hoppas att det också skulle intressera andra och andra ämnen och i sista hand kanske också bidra till att överbrygga klyftorna mellan olika sätt att se.
 
 

UPPTÄCKARNAS MIMESIS

Den självklara utgångspunkten för mig är i det sammanhanget Erich Auerbachs Mimesis. Dargestellte Wirklichkeit in der abendländischen Literatur, tillkommen i en påtvingad exil under andra världskriget och utgiven året efter krigsslutet, 1946. Det är den mest beundransvärda litteraturvetenskapliga framställning jag vet. I min undervisning har jag ofta återvänt till den och glatt mig åt att det går att överföra entusiasmen också till senare generationer. Mer än ett halvsekel efter det att boken ursprungligen gavs ut översattes den 1998 till svenska.
 
Kunde man gå längre i en försvenskning och inte bara översätta boken till svenska utan att ta till Auerbaehs grepp och lämpa det på svenskt material? Tanken kunde ha kommit till utförande på ett tidigt stadium. Fredrik Böök skrev en av de viktiga och även internationellt uppmärksammade recensionerna av Auerbachs bok och växlade några brev med honom. Som utforskare av den tidiga svenska romanen hade Böök tidigt varit inne i ämnet.
 
Auerbach trodde själv knappast att han skulle få efterföljare. Han menade att hans grepp var för speciellt. Och vi som beundrar hans insats frestas hälla med. Vem kan uppbåda denna speciella förening av filologisk detaljskärpa med utblicken över historia och samhälle? Vem vågar sig på att avläsa hur den värld ser ut som konstruerar sina satser på ett visst sätt? Vem kan välja dessa små textstycken och göra troligt att det i den spegelskärvan kan rymmas ett helt sekel? Och kanske måste man vara försatt i en situation av yttre hot för att våga väsentligheter om hela den västerländska litteraturen?
 
Antingen man helgonförklarade eller avfärdade Auerbach tycktes man infria hans dystra profetia om att han skulle förbli en särling. Det som var en så given tillgång i undervisningen kanske inte lät sig överföras i ny forskning.
 
Utmaningen fanns dock kvar. Även om det kändes förmätet lekte jag vidare med tanken. 1994 förde jag upp den på programmet i en föreläsning. Den överordnade tanken var att urskilja upptäckarlinjen i svensk litteratur. På den vägen ville jag också gå utanför skönlitteraturen. Linne framstod som en fundamental när det gällde att blanda stilar. Nog var det en av nycklarna till Strindbergs dynamiska realism! De svenska proletärförfattarna kunde visas ta ett ytterligare steg. Också Andrée skymtade på detta tidiga stadium. Det låg nära till hands att anknyta till den öppenhet för olika textformer som kom till uttryck hos Stephen J. Greenblatt och andra nyhistoriker. När också historiker, psykologer, medicinare och mänga andra fann behov av att tala om berättelser tycktes det vara på tiden att försöka knyta ihop de olika försöken att komma tillrätta med den berättande diskursen.

Men ibland utvecklas företag år ett annat häll än det var tänkt. En del blir inte av. En del blir större än man tänkt. En del tar sig andra former.
 
I samband med att översättningen kom ut ledde jag två kurser för doktorander på Litteraturvetenskapliga institutionen om mimesis. Och då inspirerade jag de forskarstuderande att skriva uppsatser om svensk mimesis. Det visade eftertryckligt att allt från sagor och lagar till Linne och Bellman ägnade sig utmärkt för detta grepp.
 
Min tid upptogs vid det laget till rätt stor del av arbetet på Den svenska pressens historia, så småningom redovisad i fyra band jämte register (2000-2003). Men vid sidan av försökte jag förverkliga mitt projekt. Det kapitel om Andrée som var tänkt som en del i historien om upptäckarna kom att sluka min tid och växa åt olika häll. Auerbach finns med som den yttersta inspiratören där, men han ska naturligtvis inte hållas ansvarig. Men han ligger: bakom en del markeringar. Vi bot "i stilblandningens och genreblandningens land." "Vägen fram till en modern verklighetsåtergivning är tång, längre än på annat håll. Vägen är också smal. Därför är det viktigt att inte bara spana efter realism i invanda kategorier. Om man i svensk litteratur bara söker romanens verklighetsåtergivning, riskerar man att göra efterblivenheten större än vad den i själva verket är. Det svenska geniet har aldrig nöjt sig med att skriva romaner."

I BERÄTTELSERNAS VÄRLD

I den med Andrée samtida svenska litteraturen var det berättare som August Strindberg och Selma Lagerlöf som formade diskursen. Båda var i närheten av Andrée s företag. Strindberg var mer upptagen av företaget än andra svenskar och det vill inte säga lite, bland annat därför att han hade en anförvant med på färden. Selma Lagerlöf skulle i sinom tid skriva den stora svenska berättelsen om en luftfärd. och förstudier till boken om Nils Holgersson finns redan från tiden för Andrées försök med ballongfärder under det tidiga 1890-talet.

Men August Andrée var som extrem utilist och naiv modernist främmande för den estetiska
kultur som Oskar II, en av luftfärdens mecenater, regerade över. Han trodde varken på Gud eller på de stora berättelserna. Han klandrade sina kvinnliga väninnor för att de slösade bort sin tid på romaner. Han trodde sig forma sina berättelser helt på egen hand. Men han läste baron von Münchhausen, Jules Verne och Adolf Erik Nordenskiöld, och motvilligt formades han också av tidens talare, berättare, experimentatorer och rapportörer. 1lans tidiga skriverier är valhänta, men han skulle hårdhänt lära sig att skriva prosa i sak.

August Andrée var från början mån om att forma den berättelse i vilken han själv var aktör. Flur många sysslor han än hade för händerna drog han sig inte för att teckna ner sina rön i vetenskapliga uppsatser, i journalistiska framställningar och i form av retoriskt skickliga planer. Det var i ett skede nödvändigt för att finansiera hans färd, och när han lyckats med det ville han med olika medel slå vakt om att det var han och de av kontrakt bundna expeditionsmedlemmarna som hade berättarföreträde. Vid uppstigningen 1897 behandlades journalisterna på ett sätt som varit omöjligt i senare tid och som ändå inte uteslöt att nyheten spreds världen över.
 
För återgivandet i bild sörjde Andrée på ett systematiskt vis och säg med Nils Strindberg som främste tillskyndare till att expeditionen var försedd med det senaste i form av fotografisk teknik. I jämförelse härmed är det uppenbart det inte alls var lika väl sörjt för nedtecknande i ord. Med sin sangviniska läggning trodde Andrée att hela den triumferande luftfärden skulle vara över på så kort tid att de gjorda anteckningarna skulle kumla fyllas ut av hans och medresenärernas minnen.
 
Andrée, Strindberg och Frænkel fick på ett hårdhänt sätt tänka om. I stället för att bekvämt och snabbt fara Nordpolen tur och retur tvingades de släpa sig och sin utrustning tillbaka över den uppbrutna och upptornade is som de tidigare lagt under sig. Det visade sig vara ert företag utan hopp. De försvann liksom sina berättelser in i tystnaden. Deras lik och utrustning återfanns en generation senare. Då visade det sig att de verkligen gjort en upptäckt. Under sin alltmer hopplösa expedition hade de till slut upptäckt sig själva. Deras anteckningar formar sig till en klassisk vandringshistoria. Pennan hade likaväl som kameran till slut vänts mot dem själva. Det är en gripande berättelse.

TRE TEKNOLOGIER

Berättartekniken är min utgångspunkt. De narratologiska studierna har varit intensiva inom litteraturvetenskapen men de har till mycket stor del inriktats mot fiktiva berättelser, trots att den svenske pionjären framför andra, Staffan Björck, förenade sitt studium av romanens formvärld med en djupdykning i i bred samtidskontext och med en öppenhet för en rad olika former. Jag ville hoppas på en ömsesidig berikning: att narratologernas närgångna och skarpsinniga penetrering av texterna kommer andra former till nytta och att dessa andra formers världar visar på upptäckarnas möjligheter.
 
Dystematiska studiet av de tre teknologierna måste paras med ett historiskt. Utvecklingen har varit enorm, men den har inte alltid gått i takt, och därför finns det också en del särskilt avslöjande knutpunkter.
 
1800-talet var inte bara de stora romanernas tid utan också de stora upptäcktsberättelsernas tid. Båda spriddes i de stora upplagor som ny teknik, ny köpkraft och ny läskunnighet gav möjlighet till. Telegrafen förändrade möjligheterna att snabbt överföra texter mellan avlägsna punkter. Fotografiet gav nya möjligheter att avbilda från ungefär samma tid och från seklets slut hade de svartvita bilderna också blivit rörliga. Både text och bildåtergivningen hade en potential för massåtergivning och det efterföljande seklet skulle dra konsekvenserna av det.

Den utpräglade modernisten Andrée ville dra nytta av den senaste tekniken. Som överingenjör vid Patentverket hade han en sällsynt god överblick över vad som fanns att tillgå. Han hade också en naiv tilltro till de nya möjligheterna och till att de skulle göra världen bättre och lyckligare.

När han seglade iväg i slutet av det föränderliga 1800-talet kunde han dra nytta av flera av de nya teknikerna. Telegrafen kunde han nyttja, låt vara inte på startplatsen, men den trådlösa telegraf som var föremål för experiment och som kunde ha förändrat färdens villkor hade han inte tillgång till. Kanske hann expeditionsdeltagarna se levande bilder på Stockholmsutställningen dagarna innan de for Arten trots sin traktan efter modernitet fick de hålla till godo med ballong för sin förflyttning och duvposter för sin överföring av budskap Men deras rykte skulle spridas ut över världen med telegrafen och med tidningarna - liksom med de många ryktena.
 
Genom att historien förblev ouppklarad och därför levande har berättelserna i senare tid kunnat dra nytta av allt mer avancerade tekniker. Den mest belysande situationen skapas genom återupptäckten av de tres lik och läger efter 33 år. När Andrée, Strindberg och Frænkel för andra gången blev en världsnyhet visas eftertryckligt hur mycket som massmediernas möjligheter hade utvecklats fram till 1930. Radion hade kommit till. Filmen hade fått tal. Och ändå var det tidningarna som hade de stora resurserna att satsa och betecknande nog var der en tidningsman, Knut Stubbendorff, företrädande Dagens Nyheter och Vecko-Journalen, som inte bara gjorde den svenska presshistoriens största scoop utan också kunde övertrumfa de fångstmän och forskare som först varit på plats. Och det nyblivna mediekonglomeratet Bonniers kunde skörda en av sina största triumfer genom att förmedla berättelserna både i dagspressens, veckopressens och bokens form Nils Strindbergs fotografier räddades mirakulöst i John Hertzbergs mörkrum.

NÅGRA TYPSITUATIONER

DET TYPISKA MISSLYCKANDET

Han tar sitt straff. Det är så lätt att känna sig höjd över honom, att låta honom bli syndabocken för modernitetens naivitet. Man behöver inte identifiera sig med honom. Tvärtom är det lärt att le över hans tillkortakommanden. Han står för en utveckling i dess naivaste form. Vi menar oss första så mycket bättre.
 
Kanske ligger det något typiskt svenskt i att syssla med misslyckandet.

Misslyckandet riskerar kanske att smitta, säger den som sysslat intensivt med honom. Och det finns väl också de som undrar varför man ägnar misslyckandet så stor uppmärksamhet Bland många intresserade och intressanta reaktioner har jag fått en del som mer står för förundran Ägnar man så pass stor möda åt en viss person står man naturligtvis för någon form av bejakande. Men det är inte utan sprickor. Jag försöker hålla distans till honom.

MEN UTAN SLUT

Berättelserna är så många. Men en av dem dröjde länge. En del av dem har inte blivit av. En del har i varje fall inte fått full rättvisa.
 
Slutmeningen i min framställning är till yttermera visso den här: "Jag vaktar mig nogsamt mot att sätta punkt för berättelserna om August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel ".

Fortsättning lär också följa. Likaväl som jag under arbetets gäng fick mig många berättelser till livs både i skriftlig och muntlig form har jag efter det att jag inte satte punkt i min bok, fått upp nya spår. Praktiskt taget samtidigt med att jag själv satte punkt lade Tyrone Martinsson fram sin avhandling där han behandlade Nils Strindbergs fotografier och där han bland annat kunde visa att en datorbearbetning av negativen gör att man kan upptäcka nya detaljer. Härnäst kommer han också att till sist ge ut den stora fotobok med Strindbergs fotografier som jag själv efterlyst. Också andra forskare är på väg med viktiga undersökningar, däribland den norske Hamsunspecialisten Lars Frode Larsen som är på väg att specialstudera Andrée s förhållande till Nansen.
 
Vad som är ännu viktigare är att man genom att studera hur historien om Andrée berättats under ett drygt sekel blir varse att berättelserna lever vidare också i den modernaste teknikens tid. Men förutsättningen för denna lyckliga utgång är att man bevarar sin öppenhet för att berättandet kan ske i de många formerna.