Historia och kunskapsarkeologi i polartrakterna

SPÅR AV VETENSKAP, KULTUR OCH INDUSTRI

Föremålet för programmets forskning år polartrakterna och här har utöver arkeologer och socialantropologer, som sedan länge verkat i Arktis, kretsen kulturvetare ökats med teknik och vetenskapshistoriker och industriminnesforskare. Programmet har också baserat sin verksamhet på en dialog med dagens naturvetenskapliga utövare av polarforskning. De historiska och arkeologiska material som programmet använt hittills har bestått i vetenskapliga och litterära resultat av äldre tiders polarforskning, lämningar i fält efter expeditioner och spår av arktisk gruvdrift. Andra delprojekt har fokuserat territoriella konflikter, vrakved och naturhamnar i Arktis, krigets temporära nätverk och konfliktfält över polartrakterna. Studieobjekten är flervetenskapliga, mångetniska och internationella till sin karaktär och måste studeras därefter. SPKP:s fältverksamhet 2004 är en internationell sommarskola i industriminnesforskning på Spetsbergen. På gruppen, vars officiella namn idag är Svalbard, finns rika spär frän en period runt 1900 av internationell konkurrens om inmutningar och gruvdrift när området ännu var ett laglöst ingenmansland. Lämningar och ruiner efter gruvdrift på Spetsbergen ger material för unika jämförelser av teknikhistorisk art. I ett politiskt historiskt perspektiv ger det samtidigt tillfälle att studera provbrytningar och husbyggnader som territoriella och affärsmässiga markeringar.

När en resande noterar sina iakttagelser och kommunicerar dem skapas vad Sverker Sörlin kallat ett kunskapslager. Detta är samtidigt ett betydelsesystem och ett kultur betingat urval begrepp och identifikationer baserat på analogier och föregående inläsning av ämnesområdet. Sådant praktiseras varje dag inom all vetenskaplig forskning men i de rumsbaserade vetenskaperna och i polartrakterna kan processen och dess spår ibland vara ovanligt konkret och erbjuda relativt lättåskådliga material för diskussioner av hur kunskap byggs upp. Vetenskapshistoriskt intressanta platser kan ibland ännu återbesökas, undersökas och återupplevas nästan oförändrade sedan kunskapen om dem först formulerades.
 
Polarforskningen var under 1800-talet ett kolonialt vetenskapligt projekt. Liksom samtidens geografi var fri exploatering av naturresurser och s.k. ociviliserade folk dess mörka kärna. Den inleddes enligt sina egna fälthandböcker med ett heroiskt första siktande av det okända landets kust Geografins första prioritet var att skilja land från hav, lära känna alla hörn av jordklotet och upprätta den första kartan. Det betraktades som förutsättningen för all fortsatt forskning. Men tittar vi förutsättningslöst i källmaterial och gör vi fältbesök finner vi istället för de entydiga heroiska upptäckterna ofta segdragen kamp inom det internationella forskarsamhället om vem upptäcktsprioriteten egentligen tillhörde. En kamp som, efter det konsensus uppnåtts, tystats ned i den egna vetenskapliga historieskrivningen. Först därefter kunde segraren dela ut geografiska namn med inbyggda territoriella anspråk med förhoppning om att dessa skulle bli bestående.

En intressant klass av geografiska namn i polartrakterna konkretiserar det historiebundna och analoga i skapandet av kunskap om det dittills osedda, just urskiljda och ännu namnlösa. I äldre förmodern geologi fanns en uppfattning av bergslandskap som förfallna ruiner efter svunna civilisationer vilka hade bringats till undergång antagligen genom syndafloden. Ruinanalogin letar sig som ett slags kunskapsfossil över i den moderna geologin när uppbrottet görs med det bibliska 6000-åriga perspektivet på jordens historia. Det sammanhänger med att berget i den moderna geologin fortfarande utgör en historisk produkt Det är nu ett komplicerat resultat av en utdragen process där ett äldre tillstånd ändå i någon mening "ruinerats". Bergets nuvarande form visade sig vara resultatet av det man senare skulle kalla erosion och sedimentering i en sekvens av plötsliga naturkatastrofer som vulkanutbrott och veckbildningar. Med en rot i detta tänkande och den andra i en civilisationsbundenhet finns en namngivning i polartrakterna som associerar bergslandskap och enskilda berg med ruiner efter byggnader Den visuella likheten som en gång låg till grund för namngivningen kan förbli fördold eller med ens inses vid besök på den aktuella platsen, På Spetsbergen finns bergsformationer med "egyptiska" namn, satta av r8ootalets svenska polarforskare, som Karnakfjället, Sfinxen, Pyramiden, Cheopsfjället, Gizehfjället, Faraofjället. Längs andra fjordar finns "antika" namn som Colloscum, Capitolium, Olympen, och på andra häll finns, vad annars?, fornnordiska namn: Valhallafjället, Mimerdalen, Torsnäset, Yggdrasilkampen, o.s.v. Dessa platser och trakter är samtidigt fascinerande monumentalt överstora i varje fall i förhållande till sina historiska associationskällor. Det ger en lätt svindlande konkretion åt den bildade vandrarens och forskarens hägringar av bilder ur sin egen kultur i den polara ödemarken.)

Men om kartan, namngivningen och de geologiska tolkningarna av det trädlösa polarlandskapet utgör en omgång kunskapslager så finns där ofta andra som kan gå att rekonstruera, När polarforskare från Europa och norska fångstmän på 1800-talet började resa till Spetsbergen på somrarna fann man lite varstans på ögruppen ruiner efter ryska pälsjägares övervintringshus från ett ännu äldre tidsskede. Dessa betraktades som dystra vittnesbörd efter analfabetiska pomoriska fiskebönders försök att förtjäna sitt usla uppehälle i ojämn kamp med naturen. Underförstått stod den mer sentida västeuropén själv överlägset rustad med både ångkraft och bildning. Nyare arkeologisk forskning har omodifierat bilden av den ryska tiden på Spetsbergen och rekonstruerat dess jägares livsföring. Välbevarade lämningar av djurfällor, fiskeredskap och föremål förknippade med skinnberedning, tidmätning, religion och fritid har dokumenterats, liksom kvinnors och barns närvaro, och därmed fragment av ett annat kunskapslager över samma geografiska område.

VILDMARKSBILDER

Alpromantiken transformeras vid mitten av 1800-talet över på polarvildmarken genom en ny bokgenre, den illustrerade polarskildringen som skapas i England inte minst genom samarbete mellan amiralitetslorden John Barrow, den store lobbyisten för brittiska polarmilitära expeditioner vid den här tiden, och förläggaren John Murray. Det är parlamentarismen i England som leder till behovet av publik opinion för polarexpeditioner. Om parlamentet skall kunna förmås att rösta fram medel till nya expeditioner krävs brett intresse från en läsande allmänhet. Snart har polarskildringen översatt till, och kopierats på, de flesta europeiska språk. Genren har burit sig själv kommersiellt alltsedan dess och uppvisar intressant stabilitet såväl som förändring.
 
SPKP samarbetar med ett brett upplagt europeiskt projekt som studerar receptionen av brittiska författare i Europa. Den polara anknytningen i detta rör närmast det vittförgrenade inflytandet av Samuel T. Coleridge's dikt "The Rime of the Ancien t Mariner", publicerad i sin första version 1798 Denna mycket låsta dikt formar och mystifierar eftervärldens synsätt på polartrakterna, inte minst det avlägsna Antarktis. Det var på Coleridge tid nästan helt okänt men blev genom dikten inte längre bara okänt utan suggestivt avlägset, sublimt, attraherande och skrämmande okänt. Förhållandet människa natur är centralt även i ett annat klassiskt verk i det engelska språkområdet Herman Melville's "Moby Dick", vars handling rör valfångst och delvis utspelar sig i polar miljö. Forskningen har visat att Coleridge och Melville båda baserar sin konst på en bred kännedom om sitt ämne hämtad ur samtida vetenskapliga och litterära källor.

ROLLMODELLER I POLARTRAKTERNA

Här har genusforskningen bidragit med nya tolkningar. En detaljgenomgång av olika expeditionsföretag, och publiciteten kring dem, har visat hur bilden av de handlingskraftiga och kompetenta personerna och deras äventyr i den färdiga expeditionsskildringen blir möjlig först genom omtolkning eller bortsortering av en mängd omständigheter. Den sjuke utmönstras, illojala och tredskande medarbetare likaså, brist på beslutsamhet hos ledare och deltagare måste förtigas. Ickeeuropén, som man strax möter i främmande land och i realiteten ofta blir beroende av, hanteras i skildringen som den avvikande, en lustig impulsstyrd eller opålitlig karaktär mot vilken västerlänningen kan kontrastera sin överlägsna civilisation." Vi vet samtidigt från forskning om t.ex. miljörörelsens pionjärer och scoutrörelsen att företrädare för ursprungsbefolkningar under en period redan i början av 1900-talet uppvärderas och mystifieras som bärare av naturlig urkraft. De blir vishetslärare i sitt intuitiva handlingskraftiga naturumgänge och åberopas som lämpliga förebilder för ett uppväxande släkte av stadsbor vilka hotas av en förklenande kulturutveckling.
 
I Sverige har forskningen brottats vidare med tolkningarna av värt eget mest omskrivna polardrama S. A. Andrées tragiskt förolyckade ballongexpedition mot Nordpolen 1897. Andréebilderna har skiftat genom åren och speglat sin samtids preferenser: nationell samling kring en tragisk självuppoffrande hjälte, efter 1930 och fynden av expeditionens sista läger på Vitön blev den ett uppfodrande arv för polarforskningen att fullfölja. Under 196otalet kommer republikansk kritik av den oscarianska eran med sin nationalism från ovan och senare allmän avoghet mot den industriella och tekniska utvecklingsoptimism som Andrée förknippats med.

TVÄRVETENSKAPLIGA UTMANINGAR

Jordens största kvarvarande resurser av relativt opåverkad natur finns i polartrakterna. Det finns ett okänt men högt värde i att lämna vild natur i arv till kommande generationer eftersom den bara kan förbrukas och aldrig helt återskapas. Det gäller polartundra såväl som boreala som mer sydliga urskogar. Vården och administrationen av nationalparker, och ett internationellt naturreservat som Antarktis, kan ibland behöva ses i ett kulturvetenskapligt perspektiv. Här finns flera aktuella problem. Frågan om hur mänskliga spår skall hanteras i vildmark är omtvistad. Skall lämningar vårdas, ges ett fredat förfall eller bortstädas aktivt? Problem kring immateriella kulturella spår som ortsnamn diskuteras knappast ens idag. I Antarktis har man länge haft en teknokratisk linje som försöker undvika politiska problem genom att betrakta historiskt arv i namnsättning som ovidkommande. I andra områden revideras namngivningen genom att ursprungsbefolkningarnas ortsnamn ges officiell status. Men det namnbruket behöver inte vara etniskt eller historiskt entydigt i sig och den praktiska komplikationen för olika brukare i att uttala och använda namn i ett geografiskt område lämnas ofta förbisedd.

Dialog med "den andre" är en förutsättning för postkolonial forskning. Även genom historiska material har den givit tillgång till motbilder av västerländsk kultur. Danska källor med Grönkänningars reseskildringar från deras resor till vårt hem Kablunatet, Köpenhamn, skrivna för deras hemmavarande anhöriga, blir omtumlande läsning för oss som relariviserar själva förklaringens kärna: vem som är "den andre" vars tänkande och verksamhet behöver förklaras och med vilka analogier.

Polartrakterna har drag gemensamma med planeten Solaris i Stanislaw Lems roman. Vetenskapshistoriskt sett har polarforskningen genomgått långa perioder av kris och stillastående. Mest uppenbart när man under 1800-talet helt saknade tekniska medel att färdas till och observera det centrala Arktis och Antarktis. Men också under en period i Antarktis när alla expeditioner försökte kartlägga området genom att finna en fast kustlinje. Man kunde långt senare detektera att en kontinent verkligen fanns men olikt alla andra kontinenter hade den inte någon kust eftersom den nästa överallt överflöts av glaciärer, ett okänt fenomen man senare döpte till shelfis. Vetenskapen och kulturens bilder av polartrakterna förblir en mänsklig spegel. Naturen rycks avge data och svar som redan ligger i vad man frågar den.
 
Genom allmänhetens stora intresse för polartrakterna får också de fåtaliga forskarna en publik vars intresse man kunde tycka bara i sig borde motivera mer forskning. Guider i Arktis och Antarktis är ofta mer välutbildade i både natur och kulturvetenskap än vad som är vanligt i andra turistsammanhang. Väl guidade turistgrupper ät avgörande för att naturskydd skall upprätthållas och slitaget nedbringas på de fåtaliga men ofta välbesökta kulturlämningarna i polarområdena.

Det outgrundliga i mötet med polartrakterna kan ibland accentueras genom miljöns orördhet och dess långsamma nedbrytning av organiska material. Det gör flera platser i Arktis och Antarktis till veritabla inkarnationer av Kris Kelvins förlorade barndomsträdgård där den i filmens slutsekvens genereras flytande i Solaris amorfa atmosfär. Vid Andrée-expeditionens dödsläger på Vitön alstrar den bakomliggande väldiga glaciärens form, dess smältkanaler och moränstråk, på något sätt en monumental panoramaeffekt där alla linjer vinklas inåt och uppåt i himlen. Allt bildar en uppåtsyftande väldig dom avis som drar blicken till sig men ofta övergår omärkligt direkt i molntäcket. Samtidigt flyter allt i upplevelsen av ett sönderfallande men ännu vagt betydelsebärande töcken av historiska fragment på marken, omgivet åt alla håll av namnlös oförstådd kanske ändå välvilligt kommunicerande vildmark. En plats för diskussion av kunskapens gränser där alternativa former för insikt kan upplevas.